Tidigare i prologen:

Pappa på golvet utan puls, mitt hjärta var krossat. Jag kunde inte hantera det. Jag sprang ut till hallen och slet upp ytterdörren, sprang ut i regnet och över gruset när jag sedan snubblade på asfalten och ramlade med en duns ned på knä. Tårarna rann hejdlöst och jag skakade som aldrig för. Snabbt blev jag genomblöt och fick blåa läppar, men vad gjorde det? Min pappa var borta ur livet och skulle aldrig, aldrig, aldrig mer komma tillbaks. ”Why are you doing this to me?” skrek jag desperat upp mot himlen men avbröt mig själv i tårar. Han var borta. Min allra bästa vän genom alla år var borta, och så var jag. Jag kände mig död, bara det att jag andades.

“We're here to honor Chris Cooper who recently left us. He was a good man, always there and helped people when they needed it. He seemed so happy with his wonderful wife and daughter, but it was something inside him who told him that it wasn’t the truth. He wanted to fly with the angels in heaven, and now he got what he wanted. We miss you Cris, and will always love you.” Prästens skrovliga röst ekade i den fullsmockade kyrkan. Då och då hördes snyftningar bakom mig från min pappas vänner eller familj. Jag och mamma satt på den första raden i den stora kyrkan. Det var likadana bänkar som i alla andra kyrkor, hårda så man fick träsmak i rumpan. Försiktigt sneglade jag över på mamma och betraktade hennes profil. Hon var beundransvärd, stark som stål och visade aldrig sorg. Jag hade ärligt talat aldrig sett henne gråta. Hon hade alltid varit den starka personen som var där och stöttade andra men aldrig föll en tår själv. Det var som att hon hade ett skal om sig som inte gick att bryta. Att hon kände sig tvingad att vara stark och inte gråta. Jag visste att det var för min skull. Hon visste att jag var svag och ville därför inte göra det värre av att gråta själv. Men det var inte det att min svaghet var att jag grät, jag var samtidigt förbannad och gjorde dumma saker. Arg på allt och alla. Till skillnad från andra dränkte jag hellre mina sorger. Trodde att allt skulle bli bättre om jag bara sköt iväg det och försökte ignorera det, men gud så fel det var.

”Honey, we’re going home now.” viskade mamma tyst med en aning täppt näsa. Hon la sin hand på mitt lår och försökte le mot mig samtidigt som hennes glänste av tårarna hon försökte blinka bort. Jag orkade inte bry mig om mitt beteende. Snabbt nickade jag och reste mig upp och tittade mig omkring innan vi började styra stegen mot den stora dörren. Det var helt tyst i kyrkan. Alla hade förflyttat sig från kyrkan bort till vårt hus där vi skulle bjuda på kaffe och kakor, något jag verkligen inte hade lust för. Mina och mammas klackaskor ekade i den tomma kyrkan och snabbt lindade jag mina armar runt varandra och började gå mot bilen. Gruset knastrade under mina skor och jag kunde höra hur mammas skor trycktes mot gruset när hon försökte springa ifatt mig. Jag ryckte i bildörren i ett hopp av att den var öppen men stönade högt när jag såg att den inte var det. Irriterat lutade jag mig mot den och la armarna i kors tills mamma kom närmare och klickade upp låset. Utan att säga ett ljud hoppade jag in i bilen och spände fast mig. Mamma gjorde likadant innan hon startade bilen och började köra bort till vår gata. Försiktigt sträckte hon sig efter volymknappen och höjde så att klassisk musik fyllde mina öron. Jag himlade med ögonen och tittade ut genom rutan, fortfarande lika irriterad.

”It was a nice funeral. ”log mamma stelt och tittade snabbt på mig. Jag ignorerade henne totalt och fortsatte att titta ut genom rutan. Hon harklade sig och fortsatte sedan, ”the priest was good. A very charmi-” jag skakade på huvudet och avbröt henne.

”Stop it mum.” mumlade jag surt och blängde på henne. ”Just… Shut up for one second. I… I can’t handle it right now, okay?” Hon knep hårt ihop sina läppar och klämde händerna hårdare runt ratten. Vi körde resten av biten i tystnad. Mamma knep ihop läpparna och tvingade att hålla inne tårarna. Tårarna som pappas död orsakade men även mitt beteende. Jag tyckte synd om henne men samtidigt kunde jag inte rå för det. Min pappa var död. Den mannen som alltid hade funnits till hands och hjälpt mig genom hela livet var död. Svagt skakade jag på huvudet och bet mig i läppen. Poliserna trodde att han hade begått självmord. Att han inte orkade med livet och möjligtvis kunde haft en psykisk sjukdom som fått han att vilja dö. Jag trodde inte på det. Min pappa skulle aldrig göra något sådant, aldrig. Men ändå lutade alla bevis ditåt. Plötsligt stannade bilen utanför vårt hus och motvilligt klev jag ut. När jag kom in i huset möttes jag av blickar som kändes som att de skulle borra hål i mig. Alla pratade på ovanligt låg volym och då och då kom folk fram och klappade mig på axeln, sa att jag var stark och beklagade sorgen. Varje gång mumlade jag ett svagt tack men inom mig ville jag inget annat än slänga en stol på dem. Jag ville inte ha någons medlidande, jag ville få vara ifred. Slå ut all ilska och sorg, inga jävla lögner om att dem beklagade sorgen, för det gjorde dem inte. Dem hade inte känt honom som jag och skulle aldrig förstå vad jag gick igenom. Så småningom försvann folket en efter en och när den sista personen hade gått stängde mamma lättsamt dörren. Hon drog en hand under näsan och blundade i några sekunder.

”Go and get your last things, okay? We’re leaving in a hour.” log hon svagt innan hon försvann upp för trappan. Jag suckade och gick runt hörnet för att komma in på mitt rum. Långsamt öppnade jag dörren och kikade in. Allt var sig likt. Alla planscher på killar, band och artister jag gillade. Den svartvita sängen fylld med uppstoppade djur som jag hade haft sen barnsben. Det var kanske lite töntigt, men det var något jag inte ville släppa. Snart skulle allt försvinna. Vi skulle lämna min älskade hemstad Harrogate och flytta till världens mest jobbigaste stad, London. Jag ville verkligen inte lämna allt jag hade här. Alla vänner, släkt, minnen. Men samtidigt ville jag det. Lämna allt och alla och bara sticka. På något sätt glömma alla minnen och få smärtan att försvinna. Med små steg gick jag mot garderoben en sista gång för att ta ut de kläder jag råkat lämnat kvar. Mina händer vilade lätt mot dörrens handtag innan jag snabbt drog upp den och tittade in. Snabbt utan att slänga någon blick mot lådan bredvid rafsade jag ihop några kläder på den stora långa hyllan som var uppsatt på väggen. Mina händer skakade och tårarna hotade att börja rinna. Irriterat drog jag åt mig kläderna och vände mig om, men stötte i väggen och tappade ner alla kläder i lådan bredvid. Jag stannade upp, kipade efter andan och försökte så gott som möjligt dra upp kläderna utan att titta för mycket på det andra innehållet i lådan. Långsamt stängde jag ihop ögonen så jag knappt såg något och tryckte kläderna mot bröstet. Jag drog upp den sista tröjan ur lådan och utan att tänka på det fastnade min blick på de stora kläderna som låg pressade mot lådans botten. Jag kände hur jag fick svårare att andas och hur utrymmet i lungorna kändes trångare och trångare. Förvirrat tittade jag mig omkring i garderoben, som om jag var rädd att någon skulle se mig, innan jag desperat fall ner på knän med skakiga ben. Försiktigt la jag ifrån mig kläderna i min famn och tog upp en av de stora svarta tröjorna från lådans botten. Med skakiga händer förde jag den mot mig och pressade den mot bröstet, andades in doften och suckade av njutning. Det var en av pappas tröjor och fortfarande, efter en månad satt hans underbara doft kvar. Jag klämde den hårdare mellan fingrarna och andades in doften ännu en gång innan jag lutade mig mot väggen och brast i tårarna som jag hade hållit hela dagen. Inte en tanke på vad som hände i världen runt omkring mig dunkade jag huvudet hårt i väggen medan tårarna fortsatte att falla. Det värkte i huvudet. Jag tryckte det hårdare och hårdare och snabbare och snabbare mot väggen utan att ens fundera på att sluta. Tillslut slutade jag av att jag kände något blött rinna längs mitt bakhuvud och långsamt höjde jag min hand och satt dit pekfingret. Blod. Det kändes som att huvudet skulle explodera av smärta och min omgivning blev plötsligt suddig. Jag tog tag i den stora tröjan igen och pressade den mot min mun innan jag knep ihop ögonen och hoppades på en snabb smärtsam död. Allt jag ville var att få träffa min pappa igen, min pappa som jag längtade efter så mycket.

Nu kör vi på med denna! Jag avslöjar vinnaren snart, men kommentera som satan på denna först!!