Tidigare i And now we meet again: Klockan var ganska mycket, kanske 11. Nathalie och Evelina var förmodligen kvar hos killarna eller så sov dom. Vilket betydde att jag kunde gå in som ingenting har hänt, gråta mig till sömns och täcka märkerna med smink imorgon. Dom kommer aldrig få reda på någonting. Det blir bäst så.

Jag vaknade av ett ryck och reste mig förskräckt upp. Min blick fladdrade runt i rummet medan min hjärna försökte förstå vart jag var. Jag var inte i vår lägenhet, jag var någon annanstans. I något främmande rum. Jag tittade mig omkring och vred lite på min kropp. Rummet var stort, svart vit och hade massa tavlor. Jag låg i en stor himmelskt mjuk säng som skrek efter att jag skulle stanna kvar i den. Min blick flyttades bredvid mig och jag hoppade förskräckt till. Mitt hjärta kändes som det slog i hundraåttio. Zayn, som låg bredvid mig i sängen, vaknade långsamt till och tittade på mig.
”What am I doing here?” frågade jag förskräckt och kastade av täcket.
”What do you mean?” frågade Zayn mitt i en gäspning. Jag suckade och backade för att komma ur sängen, och missbedömde längden, så jag trillade rakt ner på marken med ett litet tjut.  Irriterat blåste jag bort hår från ansiktet och satt händerna på sängens kant för att trycka mig uppåt.
”I meant in your bed!” sa jag surt och sträckte ut handen så jag skulle kunna slå honom löst på huvudet.
”You fall asleep here last night, so I let you sleep in my bed.” sa han och satte sig upp i sängen med stöd av armbågarna. ”Why does that even matter?” Jag ställde mig upp och gick mot dörren.
”I…I have to get home, Zayn. Where is Eve?” frågade jag och öppnade dörren.
”She slept.. I actually don’t know. Maybe in Louis room?” sa han och drog väck täcket.
”I have to get home. And Eve too. Oh shit, Zayn! Sanna is home alone, and I have to get a job, we all have to. We need to pay the bills and…And.” Rabblade jag snabbt och Zayn reste sig med ett stön upp och gick fram till mig.
”Take it easy, Nath.” sa han hest med nästan helt stängda ögon och klappade mig på axeln innan han gick utför dörren och ner för trappan. Jag stod kvar och tog ett djupt andetag innan jag gick ner för trappan. Evelina var redan där nere, glad som en solstråle och åt frukost med resten av killarna.
”Hi, Nath! Slept well?” frågade Liam vänligt och jag ryckte på axlarna innan jag satt mig bredvid Evelina.
”Eve, we  have to go home.” viskade jag och hon nickade.
”Soon, I’m just gonna eat up my breakfast.” sa hon och stoppade in en sked fil i munnen. Jag suckade och la armarna på bordet.
”You know, Sanna is home alone, and she had a date last night.” Sa jag och hon slängde ner skeden i tallriken.
“Oh my freaking god!” skrek hon och reste sig upp. ”Bye guys, we have to go home!” fortsatte hon sedan och drog ut mig genom dörren.

Försiktigt tryckte jag foundation-kudden mot högra kindbenet. Jag grimaserade lite med munnen och knep ihop ögonen. Det gjorde fruktansvärt ont. Efter en lång tid med smärta syntes inte slagen Ryan hade gett mig igår. Dom hade varit alldeles blå-lila när jag vaknade i morse. Jag såg inte klok ut. Jag vred mitt huvud åt vänster och granskade mitt sminkverk på kinden och vid ögat. Det syntes inte mycket. Jag drog mina fingrar genom mitt brunblonda hår och satt upp det i en hög tofs. Sedan granskade jag mig i spegeln igen. En tår kom rinnandes längs min vänstra kind och jag torkade irriterat bort den. Jag ville inte gråta. Det fanns inget att gråta över. Jag skulle låtsas som att inget hade hänt, det var bäst så. Plötsligt hörde jag ytterdörren öppnas och skor som slängdes mot golvet.
”Sanna?” hörde jag Evelina ropa och motvilligt gick jag mot hallen för att möta dom.
”How did it go last night?” frågade Nathalie samtidigt som hon log ett vänligt leende mot mig. Jag försökte le tillbaka, men lyckades inte. Jag kunde inte le längre, hur mycket jag än försökte gick det inte. Jag var inte lycklig.
”Pretty good.” sa jag tyst och hon nickade svagt.
”Oh my god, you have to tell me everything!” sa Evelina samtidigt som hon drog mig i armen till vardagsrummet där hon slängde sig i soffan. Jag satt mig obekvämt i fåtöljen bredvid och satt otåligt händerna på låren. ”So?” frågade hon och drog upp benen i soffan.
”Well…” började jag tyst och svalde klumpen i halsen. ”We went to a place I never been before. It was actually nice. The restaurant was very light and had very good food.” Lögner. “Then, we went to a park and just talked you know. It was nice.” Ännu mer lögner. Evelina nickade intresserat och smålog mot mig.
”I’m glad that you’re happy, Sanna.” sa hon tyst och jag nickade.
”Hey guys.” Nathalie kom in i vardagsrummet och lutade sig mot väggen. ”We really need to get jobs. Soon we have no money to pay the bills for, we have to find something.” Sa hon med en suck och tittade menande på mig.
“Okay, I’ll go and look for something.” sa Evelina och reste sig upp. “I come back in some hours. I hope the food is ready then.” Sa hon med ett skratt och gick ut mot hallen.

Jag var glad för Sannas skull. Äntligen hade hon hittat en kille som hon verkade gilla. Hon hade haft killar innan, men dom hade hon nog aldrig varit kär i. Men vad vet jag, hon kanske inte var kär i Ryan heller. Jag tog på mig ett par ballerina skor och traskade ut genom dörren. Solen gömde sig bakom molnen och det var inte lika varmt som igår. Jag svängde mot centrum för att leta efter jobb i någon affär. Något måste det finnas. Samtidigt tänkte jag på igår. Jag kommer ihåg hur Louis frågade mig om jag ville sova över, eftersom han inte kunde köra mig hem eftersom han hade tagit en öl och han inte ville att jag skulle gå själv. Jag hade somnat i soffan, men dagen efter vaknade jag i hans säng. Han låg bredvid mig och sov när jag hade vaknat. Hans mun var stäng men mungipan var höjd lite. Han log. Hans tunga andetag var som musik för mina öron. Jag hade upptäckt mig själv med att ligga och stirra på honom, så jag hade vänt mig om igen. Han hade en stund senare vaknat. Med sin hesa mjuka röst hade han sagt god morgon till mig och vi hade gått ner och ätit frukost. Jag trodde att jag svävade på moln. Louis var något extra. Problemet var bara att jag inte visste vad han kände för mig, och jag ville inte heller att Harry skulle gilla mig mer än som vän. Jag började komma in mot centrum och mer och mer folk började gå på gatorna. I skyltfönsterna fanns där allt från lappar till mannikänger, men inga söker personal skyltar. Tillslut gick jag förbi en klädaffär där jag såg skylten. Försiktigt klev jag in och ljudet av en dörrklocka plingade. Tjejen i kassan log vänligt mot mig och jag log tillbaks.
”Uhm, I saw that you were looking for staff. So, I just wondered if me and my two friends maybe could get a job here.” Hon nickade och tog fram några papper och en penna.
“Well, come with me. First of all you have to answer at some questions and then we’ll see.” Sa hon vänligt och jag nickade. Jag lyfte min blick och tittade runt i butiken. Den var fin. Många ljusa ytor och kläderna verkade verkligen vara min stil. Jag hoppades att vi hade turen att få jobb här.