Tidigare i And now we meet again: ”I’ll always be by your side, Sanna. Even if you like it or not. I’ll be here and protect you..I..” han tvekade lite innan han bet sig i läppen och tittade på mig igen. ”I love you.” Jag nickade och gick närmare honom så vi möttes i en lös kram. ”Thank you.” viskade jag tyst och han nickade innan jag böjde bak huvudet och tittade honom i ögonen. ”I love you too.” viskade jag och placerade mina läppar på hans.

---

Jag vaknade med ett ryck och märkte att bilen stod still. Zayn höll på att öppna dörren medan jag sömnigt försökte knäppa upp säkerhetsbältet. Genom dörren sken solen starkt, det var helt klart mycket bättre väder här än i London. Med en lycklig suck sträckte jag på mig och hoppade sedan ut efter Zayn. Zayn tog tag i sin Louis Vuitton väska och hängde min över axeln.

”Thanks babe.” log jag och satt mjukt handen på hans axel. Han log smått innan han suckade lycklig.

”Home.” sa han tyst och tittade på mig med ett leende innan han började gå in mot huset. Jag kände en varm känsla leta sig in i bröstet och där stannade den kvar. Äntligen hemma i Bradford. Jag tog ett djupt andetag och gick sedan glatt efter Zayn. Försiktigt öppnade jag dörren och fick se Zayn och hans mamma kramas. Så fort de hörde att dörren öppnades släppte Trisha snabbt Zayns famn och sprang mot mig med öppna armar.

”Oh, my little girl! Look how you’ve grown!” utbrast hon glatt och omfamnade mig i en bamse kram. Trisha hade varit som en extra mamma för mig när jag var liten. Vi hade tillbringat så mycket tid hos varandra när vi var små, jag och Zayn, att det bara blev så. Jag och Trisha hade ett band som aldrig skulle brytas, hon var alltid den första jag gick till när jag behövde råd, till och med före mamma och pappa.

”Hi Trisha!” skrattade jag och Zayn blinkade till mig på några meters avstånd med händerna i fickorna. Zayn gick fram till mig och drog bort mig mot Trisha. Han la sina armar runt min midja och lutade sin haka mot min axel.

”Yeah, yeah, mum. She’s mine.” mumlade han och Trisha skrattade.

”You’ve right. I’m going to the store to buy food and will be back soon.” Skrattade hon och greppade åt sig sin handväska som låg på bordet. Sedan öppnade hon dörren och vinkade lätt till oss innan hon gick ut mot bilen. Jag skrattade och la mina armar runt Zayns.

”Trisha is great.” mumlade jag och log smått. Han nickade och snurrade på mig så jag nu stod mitt emot honom med hans näsa lutad mot min.

”My baby is home.” viskade han tyst och jag stängde ögonen med ett leende på läpparna.

”And my beautiful boyfriend got me here, thank you, Zaynie. It means alot.” viskade jag och han skrattade tyst.

”No problems, my angel.” sa han lågt innan han försiktigt tryckte sina läppar mot mina. Min Zaynie var underbar, jag önskade att han alltid skulle förbli i mina armar.

*Ungefär två år senare.*

Jag klev ner från stegen och tittade på Harry som stod bredvid mig och log som ett fån.

”What are you smiling at?” frågade jag med ett skratt och gick mot honom. Han ryckte på axlarna och tog tag i mina händer.

”You, the house, everything.” svarade han och gungade våra händer smått fram och tillbaka. ”Can you imagine that it’s more than two years since we meet?” frågade han med ett skratt och slutade med att svinga våra händer, istället drog han in mig i en stor Harrykram och drog sin tumme försiktigt upp och ner längs min arm.

”And now we’re moving in together, unbelievable.” fortsatte han och jag nickade. Jag vände mig om och tittade på huset framför mig. Harry la sina armar runt mig och jag log medan jag granskade det fram och tillbaka. Det var ett mellanstort vitt hus fullt med fönster och ganska stor trädgård med en massa gröna växter. På baksidan fanns där en pool, och det viktigaste av allt, det låg närma killarna.

”My life is amazing, you’re amazing.” viskade jag och vände mig om igen. Han skrattade tyst och tog tag i min hand medan han drog ner mig mitt på det gröna sommargräset. Mina fingrar dansade på gräsets toppar och drog då och då upp några strån. Jag stängde ögonen för en sekund, men öppnade dem snabbt igen. Hjärtat hoppade över ett slag och jag suckade tungt. Det gick inte, hur mycket jag än ville så försvann det inte. Det var två år sen. Två år sen jag blev anfallen av Ryan och… dödade honom… Några månader efter hans död blev det rättegång, jag dömdes till fri för självförsvar och fick tider hos en psykolog. Det hade hållit några månader att gå där, men med tiden förstod jag att det bara var meningslöst. Om jag ville prata med någon så fanns Harry där, ingen annan.

”Again?” frågade Harry oroligt och jag nickade med en suck.

”It won’t go away.” mumlade jag och tittade ner på gräset. Harry flyttade sig närmare mig och la sina armar runt mig medan han tryckte mig mot hans bröst.

”It’s okay, honey. Everything is okay, but If it’s not, I’m always here no matter what.” Övertygade han mig och strök mig over håret. Jag nickade långsamt och suckade igen.

”It just so hard… I want him to go away, but how much I even try he don’t. It sucks.” mumlade jag och sparkade av mig skorna så jag kunde känna de korta grässtråna mot mina fötter.

”It takes time,” svarade Harry och jag nickade.

”But even If it does, I know you’re always here and that’s all i need to feel safe. I love you, Harry.” Log jag och stängde ögonen.

”I love you too, beautiful.” mumlade han och pressade löst sina läppar mot min panna. Jag visste att det skulle ta tid att bli av med allt det hemska inom mig, mycket mer än två år. Men ändå fanns det en känsla inom mig som förstod att jag skulle klara det. Att det ända som behövdes var Harry vid min sida. Jag skulle gå igenom eld och vatten med honom.

Jag drog händerna längs klänningen för att släta ut de osynliga rynkorna som fanns på dem. Med ett djupt andetag log jag svagt mot mig själv när jag tittade mig i spegeln. Min hand drogs genom hårets högersida och granskade långsamt mitt ansikte.

”Babe, are you coming?” ropade Louis från nedanvåningen och jag skakade bort alla tankar.

”Coming!” ropade jag snabbt tillbaks och tog en sista titt i spegeln innan jag tog tag i min väska och sprang ner från trappan. Där nere i hallen stod Louis minst lika vacker som vanligt. Hans ögon strålade av glädje och han hade den där speciella gnistan i ögonen, den där gnistan han hade när han hade gett mig den lilla ihop vikta servetten. Han sträckte ut sin hand till mig och öppnade sedan dörren. Vi gick ut i den svala sommarkvällen och min svarta långklänning fladdrade i den svaga blåsten. Fåglarna kvittrade och solen var på väg ner från himlen. Vi gick bort från uppfarten och sedan in i Louis porsche. Han startade bilen och la sedan hans hand på min som låg vid växelspaken. Hans varma hand låg tryckt mot min och han log ett litet leende innan vi började köra. Han körde bort från staden och närmare och närmare en vit strand. Tillslut stannade han med ett litet leende och vi hoppade ut. Han tog min hand och kramade den hårt medan vi började gå mot den stora vita stranden.

”Do you remember this place?” frågade Louis med ett leende och började svinga våra händer så vi alltid gjorde.

”Yeah.” skrattade jag och kastade en blick mot våra händer. ”This make the holding hand stuff so much funnier.” citerade jag och han skrattade.

”But it’s true.” sa han och tittade på mig. Jag nickade och stannade för en sekund och tog av mig skorna. Jag la dem i min fria hand och sedan började vi gå igen. Vågornas brus hördes långt och länge och det började dofta mer och mer saltvatten. Plötsligt stannade Louis och tog tag i mina skor jag hade i handen. Han slängde iväg dem och jag tittade förvirrat på honom. Med ett skratt tog han tag i båda mina händer och bet sig i läppen.

”You know that I like girls who eat carrots, huh?” frågade han blygt och jag nickade med ett skratt. Med tiden jag och Louis kom närmare varandra hade jag hittat klippen från x-factor på youtube och nästan alltid citerat hans repliker därifrån medan han bara skrattade åt mig. Men vart var det han ville komma med det här?

”Well..” började han och rotade runt i sin bakficka. Efter ett tag knep han hårt ihop handen och tittade på mig med den där glimten i ögat. Hans hand låg stadigt i min och mitt hjärta hoppade över några slag. Det kändes som det gick i hundranittio. ”Eve…” fortsatte han och tittade hoppfullt på mig. ”Would you be my carrot?” frågade han osäkert med ett leende och öppnade sin ihop tryckta hand. Jag satt båda händerna för munnen och kände att hjärtat ännu en gång hoppade över några slag. Snabbt nickade jag på huvudet och kände lyckotårarna bränna innanför mina ögonlock. Han skrattade kort innan han tog min hand och satt på mig den lilla diamantringen och jag slängde mig i hans famn. Tårarna började rinna och jag skrattade lyckligt.

”I love you, boobear.” viskade jag med en snyftning och han skrattade.

”I love you too, Mrs Tomlinson.” log han stolt innan han drog bak sitt huvud och placerade sina läppar mot mina. Han var min. Nu och föralltid. Jag var blivande fru Tomlinson.

---

SLUT! Nu vill jag att alla skriver vad dem tycker om den. Seriöst jag vill att exakt alla vill det. Om ni lyckas få över 100 kommentarer kommer jag så småningom med en överraskning! ;)

Tidigare i And now we meet again: Snabbt drog jag in kniven i bröstet på honom, och det sista jag såg var ett stön från honom och sedan hur han föll ihop. Rädslan tog över mig och snabbt reste jag mig upp. Chockat tittade jag på kroppen som låg där och en stor klump dök upp i min mage. En blandning av lättnad och sorg. Med rinnande tårar backade jag långsamt och tryckte mig mot väggen. Snabbt gled jag ner längs den och satt händerna framför ansiktet och gömde mig själv, inte medveten om han var vid liv eller inte.

---

Tårar fortsatte att rinna ner längs mina kinder. Jag hade ingen aning om det var lyckotårar eller inte. Jag hade klarat mig. Ryan hade inte lyckats döda mig, istället var det nu han som låg där på golvet. Med darrig kropp satt jag mig snabbt ner på knäna och tittade på honom. Osäker på om han skulle vakna upp och ta mig. Efter några sekunders tvekningar drog jag långsamt fram handen och la pekfingret och långfingret mot hans hals. Han var helt utan puls. Mitt hjärta slutade slå för en sekund och tårarna rann kraftigare ner längs mina kinder. Han var död och det var jag som hade dödat honom. Det var verkligen inte det jag menade att göra, men ändå kunde jag inte undgå att känna en lycklig känsla inuti mig. Han var ute ur mitt liv, kunde inte komma tillbaks och skulle aldrig störa mig igen. Jag reste mig långsamt upp igen och tittade länge på honom, sedan drog jag upp mobilen och tryckte in Harrys nummer. Mina ögon knep hårt ihop sig och hoppades på att han skulle svara. Inte vara arg på mig för dagen innan utan ge mig en chans att ställa allt till rätta. Signalerna gick och luren förblev tyst. Med en suck klickade jag på avsluta samtal, men ringde snabbt upp honom igen desperat på ett svar. Tillslut hördes ett klickande ljud och en hes röst fyllde mina öron.

”Hello?” frågade Harry tyst, han lät ganska nyvaken även fast klockan var över tolv.

”H-harry?” stammade jag tyst och bet mig i läppen. ”I…I need you to come here and… H-help me.” fortsatte jag och stängde försiktigt ögonen.

”Sanna, what’s going on?” frågade han förvirrat och jag hörde honom resa sig från något.

”Just…” jag suckade och svalde den stora klumpen i halsen. ”Come to Clipstone street, a big whi-ite house.” Jag förväntade mig att han nickade och jag suckade ännu en gång innan jag fortsatte. ”Hurry upp, p-please. It’s very impo-ortant.” Utan att vänta på svar klickade jag honom och la darrigt ner mobilen i fickan igen. Jag tittade sedan på mina händer och sedan mot Ryan. Kniven satt kvar i hans bröst och han låg där lika still som förut. Med en suck gick jag mot dörren och lutade mig mot väggen. Tårarna rann och rann, dem ville inte ta slut. Jag var dödsrädd. Det var jag som hade dödat Ryan. Visst, alla skulle lägga en hand på min axel och säga att det var rätt sak att göra, att jag försvarade mig, men nej. Jag hade ändå dödat honom. Förtvivlat skakade jag på huvudet och pressade handflatorna mot ögonen. Jag vet inte hur länge jag stod där, men plötsligt hördes steg uppför trappan utanför och snabbt ryckte jag upp dörren. Snabbt tystnade stegen och Harry tittade chockat på mig, men hans blick fastnade på min hals där jag troligen hade märken efter Ryans händer. Han öppnade munnen för att säga något, men jag bara skakade på huvudet och tittade på honom.

”Please, don’t.” viskade jag innan jag aktade mig från dörren så han kunde komma in. Han klev snabbt in och drog förvånat upp sina armar halvvägs i luften innan han släppte ner dem mot sidorna igen.

”Why am I here? I thought you were pissed off on me.” muttrade han och blängde lite på mig. Jag kämpade för att hålla tårarna inne, men ännu en gång föll dem ner på mina kinder.

”Harry..” viskade jag tyst och försökte hitta hans ögon som flaxade runt i hela rummet. ”I.. I did something terrible, and I know that you’ll think that I’m a idiot or something, but…” Jag tog ett djupt andetag och gick närmare honom. Nervöst tittade han in i mina ögon innan jag stötte bort blicken och löst greppade tag i hans handled. Jag drog darrigt med honom till köket där jag snabbt släppte taget och gömde mig i mina händer. ”He.. He tried to kill me and now…” jag brast i gråt och for ner på golvet. Benen drog jag upp mot bröstet och händerna var hårt tryckt mot ögonen. Jag hörde Harry chockat dra in andan innan han satt armarna om mig och försökte resa mig upp, men jag bara fortsatt att gråta hackigt. Han fick tillslut upp mig och tryckte mig mot hans bröst. Mina händer la jag på hans mage och andades in hans doft. Det var sjukt. Allt var sjukt. Människan som hade försökt att döda mig, men istället dog han. Jag var i chocktillstånd. Harry gungade mig långsamt fram och tillbaka och försökte säga tröstande ord, men jag orkade inte med det så jag lyssnade inte. Allt var oviktigt. Jag bara kände hur jag ville sjunka igenom jorden och aldrig komma tillbaks. Det här skulle sitta i mitt minne, men framför allt hjärta hela mitt liv. Harry tog långsamt upp sin mobil och klickade på några knappar innan han tryckte den mot örat. Jag stängde mina ögon och försökte lugna ner mig, men varje gång jag stängde ögonen dök Ryan upp där. Med ett ryck öppnade jag ögonen igen och tittade förskräckt på Harry. Han bara tryckte mig hårdare mot sitt bröst och styrde sedan stegen mot dörren ut. Han öppnade dörren och styrde ut mig. Där satt han ner mig på trappan och satt sig sedan bredvid mig och la handen på mitt ben. Min blick var spänd ut på trottoaren där det gick folk som om ingenting hade hänt, men för mig var allt förändrat. Ett liv var borta från denna jord, och det var mitt fel. Harry öppnade munnen för att säga något men stängde den snabbt igen. Som mig var han tom på ord. Plötsligt hördes ljud av sirener som började pipa. Dem kom närmare och närmare medan dem tillslut stannade bredvid oss. Folket på gatan stannade upp och viskade medan vissa gick närmare för att se vad som hade hänt. En polis hoppade ur en av bilarna och två sjukvårdare ur den andra. Polisen vinkade till sig Harry medan den ena sjukvårdaren sprang in i huset och den andra satt sig framför mig på trappan. Sjukvårdaren, som visade sig var en tjej i min ålder, satt sina fingrar mot min hals och tryckte löst. Jag knep ihop läpparna och blundade hårt. Hon fortsatte att känna på andra ställen på min kropp innan hon tillslut nickade och ställde sig upp. Hon sprang iväg för ett kort ögonblick innan hon kom tillbaks igen med en filt som hon la runt mina axlar. Jag tackade tyst innan hon gick in i huset för att hjälpa sjukvårdarna där inne. Jag gosade in mig i filten så mycket jag kunde och försökte glömma bort allt, men hur lätt var det när han hela tiden dök upp innanför mina ögon? En polis kom en stund senare fram till mig och ställde frågor, som jag hade förväntat mig sa han att det inte var mitt fel utan att jag bara försvarade mig, men vad hjälpte det? Jag kände mig fortfarande kraftlös och svag som en räka. Lite senare försvann även han och Harry gav mig ett försiktigt leende mot mig innan han gick fram till mig och la sin arm runt min axel.

”I’m sorry.” viskade jag knappt hörligt och stirrade ner i marken. Harry skakade på huvudet och kysste mig försiktigt på håret.

”You did what you have to.” viskade han tyst och drog mig närmare honom.

”He...” jag skakade på huvudet och tittade upp på honom. ”Still he’s on my mind. Everytime I close my eyes he’s there and when I have them open my fear is taking over me. Still thinking that he’ll attack me.” Viskade jag tyst och tittade tomt på honom. Han skakade på huvudet ännu en gång och böjde sig ner lite så han var i jämnhöjd med mig.

”I’ll always be by your side, Sanna. Even if you like it or not. I’ll be here and protect you..I..” han tvekade lite innan han bet sig i läppen och tittade på mig igen. ”I love you.” Jag nickade och gick närmare honom så vi möttes i en lös kram.

”Thank you.” viskade jag tyst och han nickade innan jag böjde bak huvudet och tittade honom i ögonen. ”I love you too.” viskade jag och placerade mina läppar på hans.

---

Bildlöstkapitel osv, men här har ni den nästsista delen! xx

Tidigare i And now we meet again: Paniken steg ännu mer även fast det inte var möjligt. Jag skulle inte dö här inne med den sjuka jäveln. Mina ben styrde sig nu mot köket och där tittade jag mig förvirrat omkring. Jag sprang snabbt mot köksbänken där jag slet upp lådan på jakt efter en kniv. Om det var det här jag var tvungen att göra så visst, jag skulle inte låta den där jäveln döda mig.

---

Jag vaknade av att någon mjukt kysste mig på pannan. Med ett stön vände jag mig om så jag låg med ansikten i kudden och drog täcket över huvudet.

”Go away, I wanna sleep.” stönade jag och rullade in mig i täcket. Jag hörde ett litet skratt och kände sedan hur sängen trycktes ner lite av att någon satt sig i den.

”Come on babe, we have a long way to drive.” viskade Zayn mjukt med sin hesa morgonröst och skakade försiktigt på mig.

”No, I don’t want to. I wanna stay in my bed.” mumlade jag och skakade på huvudet.

”Come on, Nath. We’re going home to Bradford. Isn’t that what you wanted?” frågade han lågt och jag suckade medan jag långsamt lyfte mitt huvud från kudden.

”Can I take the bed with me?” frågade jag trött och han brast i skratt innan han skakade på huvudet och jag suckade ännu en gång. ”Fine.” mumlade jag och satt mig upp i sängen, men innan jag gick ur den slog jag löst till Zayn medan jag stängde ögonen och sökte efter hans läppar. Hans läppar träffade mina och jag ville inte släppa taget, men Zayn släppte snabbt och klappade mig på axeln.

”So, go and get ready. We have a long way to drive.” Jag suckade och reste mig upp. Min hand satt sig på pannan och jag blundade medan jag gick mot garderoben och drog ut tofsen jag hade i håret.

”How long?” frågade jag och drog ut den översta lådan.

”Three maybe four hours.” sa han lätt och flinade åt mig. Jag suckade och drog fram ett par långa byxor och en tjocktröja innan jag gick in i badrummet för att göra mig redo. Cirka en halvtimme senare var jag klar. Med en macka i handen gick jag ut till bilen utanför som skulle köra oss hem till Bradford. Mina ögonlock kändes fortfarande tunga som bly och helst av allt ville jag egentligen bara ligga kvar i min säng och sova. Inte långt efter mig kom Zayn gåendes med min och hans bagage i händerna. Vi hade inte mycket saker med oss, men ändå de nödvändigaste man behövde. Jag öppnade dörren och hoppade in i baksätet och inte långt efter kom Zayn. Han hoppade in med en suck och la armen om mig.

”Are you ready to go, Mr Malik?” frågade chauffören från framsätet och Zayn nickade trött. Bilen började så småningom rulla och bara några tuggor av min korvmacka återstod. Zayns mun letade efter min macka och snodde en tugga från den. Han nickade belåtet och jag skrattade så mycket jag orkade åt honom, vilket inte var så mycket. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och han kysste mig i håret.

”We’ll have a great time.” viskade han och jag nickade nöjt innan jag la mackan i hans hand och stängde ögonen.

Jag ryckte ut alla lådor i panik när jag hörde att stegen komma närmre och närmare. Pulsen satt i halsen på mig och ögonen skulle börja rinna igen när som helst. Min underläpp skakade när jag tillslut drog ut ytterligare en låda med hopp om något som kunde skydda mig med. Mina händer darrade som aldrig förr och gjorde det svårare att öppna lådan, men jag var envis och tvingade mig själv att vara stadig på handen. Lådan var full med knivar, både vassa och mindre skarpa. Jag tog ett djupt andetag, men så fort jag hörde stegen i trappan drog jag panikartat upp en kniv. Jag struntade i vilken jag tog, men stod länge och tittade på den. Det var en kort vass kniv. Med blanka ögon drog jag försiktigt handen på båda sidorna av kniven innan jag stoppade ner den i bakfickan och drämde igen lådan full av knivar. Jag snyftade lågt innan jag drog en snabb blick mot trappan och sprang mot väggen bredvid kylskåpet där jag gömde mig. Stegen kom närmare och hördes tillslut inne i köket. Jag försökte så gott som möjligt ta djupa andetag, men min röst var svag och likaså var andetagen.

”Come on, Sanna. You can’t hide forever, I’ll find you.” viskade Ryan och jag hörde fotspåren närmare och närmare kylskåpet. Mitt hjärta dunkade hårt i bröstet och tårarna rann tyst ner från kinderna. Jag hörde en suck och ett slag i väggen innan fotspåren tystnade för en lång stund. Tillslut började han gå igen, men denna gången bort från mig. Jag log svagt och tittade upp mot taket samtidigt som jag stängde ögonen och tackade Gud. Han hade gett mig en chans att försöka rymma. Sabba den inte, Sanna. Jag tog ett djupt andetag och skulle precis börja springa när jag kände något vibrera i fickan och sedan fylldes hela rummet av en pipig signal. Snabbt drog jag upp mobilen med skakiga händer och stängde av den innan jag drog ner den i fickan och tryckte mig mot väggen. Jag skojade bara innan, Gud ville inte hjälpa mig. Han straffade mig snarare. Fotstegen blev ännu en gång tydligare och pulsen som precis lyckats gått ner steg snabbt igen. En sekund senare var jag ännu en gång fast i Ryans armar tryckt mot väggen.

”Did you thought that you could run away from me?” skrattade han och skakade på huvudet. Han tryckte sin hand mot min hals och klämde. ”Well, I guess your wrong.” fortsatte han med spänd käke och sparkade mig på smalbenet. Jag kvävde skriket och knep plågat igen ögonen. ”It’s too bad that I have to kill you now.” suckade han men visade mig sedan ett leende. ”But before that… I’ll have some fun. Something that you didn’t let me do before.” viskade han belåtet och slickade sig om läpparna. Ännu en gång, sjuka jävel. Han höll fast handen om hals men släppte greppet lite innan hans huvud närmade sig mitt och hans läppar hårt trycktes mot mina. Det var motbjudande, och envist försökte han stoppa in sin tunga i min mun. Den lyckades leta sig in, och full med vrede bet jag honom i den. Han stönade innan han tog ut sin mun och slog hårt till mig på kinden. ”Stop it!” varnade han innan han gick närmare mig igen men denna gången började kyssa min hals. ”It’s too bad, Sanna.” sa han mellan kyssarna och jag knep plågat igen ögonen. ”If you had played your cards right it wouldn’t be like this.” stönade han och jag skakade på huvudet. Tårarna började rinna och kinden brände som tusan. Det här var inte sättet jag ville dö på, men så länge jag slapp att leva längre så visst. Jag orkade inte med Ryan, jag hade inte kraften och inte viljan. Han fick göra vad han ville. Hans ena hand släppte nu min hals och båda händerna gick längs halsen och längs kroppen. Jag rös av obehag och det enda jag ville va att sparka bort honom, men jag var för svag. Hans händer spände sig fast i min tröja och drog mig ut mot kökets mitt där han ännu en gång tryckte sina läppar mot mina. Jag kunde inget annat göra än att låta det hända, men sen så jag chansen. En liten gnista hopp tändes inom mig när jag kom på att jag hade något att skydda mig med. Snabbt putade jag bort honom, men knuffen blev så star att jag själv ramlade baklänges. Desperat kravlade jag mig baklänges och sträckte ut händerna för att greppa tag mig i något, men Ryan var snabb som en vessla och han fånga mig. Han tog ett stadigt grepp om mina fotleder och drog mig bakåt. Jag gav ifrån mig ett plågat skrik och försökte greppa tag mig i allt möjligt, till och med golvet. Tårarna sprutade som Niagara fallen och jag darrade mer än aldrig förr. Han vände mig om så att jag låg på rygg och försökte klättra på mig. ”I guess I won, Sanna.” skrattade han tyst och satt händerna på golvet innan han långsamt lutade sig ner mot mig.

”No!” skrek jag allt vad jag hade och drog upp kniven ur bakfickan. Snabbt drog jag in den i bröstet på honom, och det sista jag såg var ett stön från honom och sedan hur han föll ihop. Rädslan tog över mig och snabbt reste jag mig upp. Chockat tittade jag på kroppen som låg där och en stor klump dök upp i min mage. En blandning av lättnad och sorg. Med rinnande tårar backade jag långsamt och tryckte mig mot väggen. Snabbt gled jag ner längs den och satt händerna framför ansiktet och gömde mig själv, inte medveten om han var vid liv eller inte.

---

Vad tycker ni? :$
Vet ni? Jag hade besöksrekord igår. Hela 139 unika besökare och ändå inte ens tjugo kommentarer... Jaja... x

Tidigare i And now we meet again: . Jag kurade ihop mig till en boll och pressade ihop ögonen så hårt jag kunde. Jag ville försvinna, försvinna från denna planet och bli kvitt Ryan. Jag skulle lyssnat på Harry. Han ville mitt bästa och gjorde det för att skydda mig, och ändå är jag dum nog och gå hit. Nu vill Ryan döda mig, och han kommer säkert lyckas. Fan, fan, fan.

---

Jag suckade lyckligt och kurrade in mig ännu längre mot Zayns bröst. Han skrattade hjärtligt och rullade in mitt hår i hans finger. 
”Have I told you that I love you?” viskade han tyst i mitt öra och lutade sig sedan tillbaks mot sängkanten igen. Hela min mage fylldes av fjärilar som susade runt inuti mig. Ett leende kom upp på mina läppar och jag nickade samtidigt som jag drog pekfingret i slalom på hans mage. Han hade verkligen jobbat upp musklerna de senaste åren. ”Good, because I want you to know that I will always love you.” fortsatte han och kysste mig på håret. Jag blev helt varm i hela mig, full av kärlek. Mitt huvud flyttades upp en aning och sökte efter hans läppar. När han märkte att jag tittade på honom log han innan han placerade sina läppar på mina och kysste mig mjukt.
”I love you too, bradfordbadboy.” mumlade jag mot hans läppar, men brast i skratt när jag hörde honom sucka.
”Don’t call me that!” suckade han och jag började skratta.
”Why not?” retades jag och reste mig upp så jag satt på knäna. Han log busigt och hoppade närmare mig.
”Because If you do, I’ll do this!” han kysste mig lätt på läpparna innan han puttade mig baklänges och kittlade mig över hela kroppen.
”No, no, no, Zayn. Stop it!” klämde jag fram mellan skrattattackerna och försökte slå bort hans händer med den lilla kraften jag hade.
”Promise to not call me that again?” frågade han och kittlade mig på magen.
”Yes, yes, yes!” skrek jag och han skrattade innan han slutade. Jag pustade ut och tog några djupa andetag innan jag satt båda mina händer runt Zayns hals och tryckte ner honom mot mig. Han bet sig i läppen och tittade mig i ögonen. Hans ögon fångade mig, dem där fantastiska djuplösa bruna ögonen.
”You’re the most beautiful girl I ever seen.” viskade han och jag kände rodnaden sprida sig i mitt ansikte. Min ena hand gled längs hans hals och upp mot håret där det långsamt lekte med små lockar.
”Zaynie, you’re the one.” viskade jag långsamt medan han ännu en gång bet sig i läppen för att sedan böja sig ännu längre ner mot mig och ge mig den perfekta kyssen.
”I’m going home to Bradford for a couple of days, do you want to come with me? See how it change and just… Enjoy life with me.” Han släppte sina läppar från mina och satt sig upp. Jag nickade och log stort medan jag med en suck också satt mig upp.
”That would be awesome.” viskade jag medan jag kröp upp i hans famn. Jag skulle få se mitt gamla hus, Zayns hus och hela området som jag så saknade. Äntligen skulle jag få åka hem igen. Även fast det var för en kort tid så skulle det göra mig lycklig riktigt länge.

”This is crazy.” skrattade jag och satt upp håret i en slarvig tofs. Louis kom bakom mig och la sina armar runt min midja samtidigt som han lutade huvudet mot min axel.

”What?” frågade han i mitt öra och jag log. En rysning av behag for genom min kropp, Louis var en fantastisk kille.
”This. I live in London with my two best friends, have good job and dating this amazing guy. My life is perfect.” Viskade jag samtidigt som jag vände mig om och mötte Louis. Han log sitt fina leende mot mig innan han satt sina händer på min rumpa och hjälpte mig att låsa benen runt hans midja. Jag la mina händer runt hans hals och han hade kvar sina händer på min rumpa. Han slog undan sitt hår från ansiktet innan han gick lite närmare och lutade sin panna mot min.
”And I have this beautiful girl in my arms, I’ll never let her go.” viskade han tyst innan han rättade till sitt huvud så hans läppar träffade mina i en kyss.

Mina tänder skakade så det kändes som att jag skulle bita sönder dem. Hela jag skakade av rädsla. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Förr eller senare skulle han få upp dörren och förmodligen… Döda mig. Jag skakade förtvivlat på huvudet och grävde ner mina fingrar i hårbottnen. Det fick inte hända. Jag var tvungen att ta mig ut på något sätt.
”Okay, Sanna. If you’re not opening, I’ll open the door by myself. You’ve got two minutes!” Skrek Ryan mot dörren och jag knep ihop ögonen. Man kunde höra hur han flämtade mot dörren och hur ett tyst skratt försökte kvävas. Paniken började stiga inom mig. På något sätt var jag tvungen att försöka lura honom, få han att gå in i rummet och titta sig omkring tills jag fick chansen att springa ut. Skakigt reste jag mig upp, benen var ostadiga och kändes som spaghetti, men ändå försökte jag så gott jag kunde. Jag tryckte upp mig med hjälp av handflatorna, och ställde mig sedan och tittade mig omkring. ”Sanna, you’ve got one minute.” skrattade han och slog på dörren. Jag blev ännu mer desperat på att hitta ett bra gömställe, när som helst skulle tårarna ännu en gång börja spruta och denna gången skulle jag inte kunna stoppa dem. Full i panik tittade jag mig omkring. Det fanns inga ytor man kunde gömma sig i, inget badkar och inga skåp. Det var som att han visste att jag skulle springa in här. ”Ten seconds!” skrek han ytterligare en gång och helt fantasilöst sprang jag bakom dörren och tryckte mig mot väggen så hårt jag kunde, försökte göra mig liten som en myra och höll tyst. Jag var tvungen att lyckas. Plötsligt hördes en hög smäll. Dörren for upp och pressades hårt mot mina revben innan den studsade tillbaka igen. Jag kvävde ett plågat skrik och tvingade tårarna att hålla sig inne. Ryan gick med små korta steg en bit framför mig och tittade sig omkring. Han var på högersidan och hade turligt nog inte fått syn på mig än.
”Sanna? Come out and play.” viskade han tyst och hade ett ondskefullt leende på läpparna, som att han njöt av att plåga mig. Sjuka jävel. Han suckade och sparkade foten i väggen. ”Damn it, Sanna! Where are you?!” röt han argt och började gå ut genom dörren. För en sekund trodde jag att jag skulle klara mig och pustade ut lite lätt, men den lilla pusten gjorde så stor skillnad. En sekund senare var jag upptryckt mot väggen med en hand pressad mot min hals. Jag satt mina händer på hans och försökte få honom att släppa taget, men han gjorde det bara värre och lyfte mig längre upp så jag inte längre nuddade marken. Han log det där leendet, det där äckliga leendet som njöt av att se mig svag. Tårarna började rinna längs mina kinder och så gott som möjligt försökte jag ta djupa andetag, men misslyckades och fick istället svårare att andas än förut. Han skrattade tyst och tittade bort för en sekund.
”Got ya.” viskade han skrattandes och lyften sin fria hand. Jag knep ihop ögonen och väntade på att smällen skulle komma, men jag förblev oskadd och öppnade tillslut ögonen. ”Did you thought that you could run away from me?” frågade han självsäkert och skakade på huvudet. ”Why did you do this, Sanna? We’re meant to be, we’re meant to be together!” Min underläpp började skaka och tårarna fortsatt att falla när han plötsligt drog sin hand längs min kind och smekte den. Jag blev äcklad av tanken att han ens rörde mig. Han blundade en kort sekund och skakade på huvudet. ”But now I have to kill you.” viskade han tyst och satt fast sin fria hand runt den andra och tryckte mot min hals. Jag kände den stora rädslan växa inom mig, men samtidigt förvandlas till mod. Ett mod som inte skulle låta honom döda mig, jag skulle kämpa till sista andetaget. 
”No, no, no!” skrek jag högre och högre för varje ord och försökte slå bort hans händer. Mina ben dinglade i luften och försiktigt började jag svinga med dem.
”Stop it!” skrek han argt och pressade händerna tätare runt min hals. Jag skakade så gott jag kunde på huvudet och tog ett så djupt andetag jag kunde för att säga det sista mina lungor klarade av.
”Your sick son of a bitch.” viskade jag så tydligt jag kunde och tog en sats med benen för att sedan sparka dem medlln hans ben. Jag lyckades och han landade med ett stön ner på golvet. Min puls steg, skulle jag klara mig? Snabbt utan att tänka sprang jag förbi han och ner från trappan i full fart. Mina ben styrde sig mot dörren och desperat försökte jag dra upp dörren, men förgäves. Den var låst och gick inte att öppna inifrån. Jag hörde ett litet skratt från badrummet och sedan någon som reste sig upp. 
”You can’t come out, Sanna. You’re gonna die, in here, with me.” ropade han och smällde igen dörren. Paniken steg ännu mer även fast det inte var möjligt. Jag skulle inte dö här inne med den sjuka jäveln. Mina ben styrde sig nu mot köket och där tittade jag mig förvirrat omkring. Jag sprang snabbt mot köksbänken där jag slet upp lådan på jakt efter en kniv. Om det var det här jag var tvungen att göra så visst, jag skulle inte låta den där jäveln döda mig.

---

Lite taskigt att sluta där va? ;)
Nu vill jag ha massa, massa, massa kommentarer!! x

Tidigare i And now we meet again: Det fanns så många tankar i mitt huvud som jag inte hade en aning om vad jag skulle göra av. En del av mig ville ta tillbaks allt jag hade sagt om Harry, men en annan del tyckte att det var rätt åt honom och ville istället söka upp Ryan. Söka upp Ryan och se om han var okej. Även fast jag inte borde, det var för farligt, så var det endå den starkaste rösten som pratade i mitt huvud. Det var något jag tänkte göra. Han kunde ha förändrats, han kan ha ångrats sig, eller det var i alla fall vad jag hoppades på.

---

Min puls steg, det kändes som att hjärtat skulle hoppa ur bröstet på mig. Med ett djupt andetag stängde jag ögonen och tänkte igenom det här. Var det rätt sak att göra? Ja, det var det. Fortfarande var jag lite besviken på Harry. När jag bad honom att få Ryan att sluta menade jag inte på det viset. Jag trodde att han skulle… Nej jag vet inte, men inte slå honom tills han svimmade i alla fall. Det var skönt att veta att han skyddade mig, men ändå var det något som hindrade mig från att hoppa i hans famn och tacka honom. Jag trodde att folk kunde förändrats. Att dem kan ångra vad dem har gjort, jag trodde att Ryan skulle göra det. Att han skulle förstå vad han missar. Just nu, om inte han hade slagit mig, hade det kunnat varit hans famn jag var i, men han klantade till det. Jag öppnade ögonen igen och tittade mig omkring. I hallen stod Evelina och tog på sig skorna. Med små nervösa steg gick jag mot henne och klev i ett par blåa tygfärgade toms.

”Are you ready?” frågade hon samtidigt som hon tog upp bilnyckeln och kramade den i handen.

Jag nickade svagt innan vi båda gick ut och satt oss i bilen. Hon stängde med en suck sin bildörr och stoppade in nyckeln i tändlåset innan hon vände sig mot mig.

”I still don’t understand. Didn’t you and Ryan broke up because he moved?” frågade hon förvirrat och jag stelnade till.

Min hjärna blev tom, jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. Fortfarande hade jag inte berättat vad som egentligen hade hänt, och hade ingen tanke på att göra det heller.

”We did…” sa jag tyst med en ganska osäker röst.”But he’s here and visit his family. So thought that I could come and say hi.”

Hon nickade lätt innan hon satt handen på nyckeln igen och vred om. Ett brummande ljud kom från motorn och sakta började hon köra iväg. Jag pustade ut. Hon misstänkte igenting. Nervöst trummade jag på mitt lår och tittade ut genom fönstret. Tänkte på vad jag skulle säga och så. Kanske säga förlåt åt Harry, att jag inte hade gått med på det utan att han gjorde det för att få honom att sluta. Men tänk så tar han inte emot ursäkten? Ush, jag kan inte tänka tanken. Plötsligt kände jag en varm hand på mitt lår och märkte att bilen inte längre rullade, utan stod stil utanför Ryans hus. Jag flyttade min blick så jag såg kunde se Evelina i ögonen. Hon log ett litet leende mot mig och jag försökte så gott som möjlig le tillbaks.

”Call me when you want to go home, okay?” frågade hon mjukt och jag nickade som svar.

”Okay, have it best.” sa hon kort innan hon böjde sig fram för att ge mig en kram.

Jag omfamnade henne kort innan jag knäppte upp säkerhetsbältet och klev ur bilen.

”Hey.” sa hon plötsligt och jag hejdade mig från att stänga bildörren.

”How’s everything with you and Harry? He just disappeared yesterday.”Jag bet mig i läppen och tittade ner i sätet.

”Okay, I guess.” suckade jag och tittade på henne.

”Can we talk about this later?”

”Yeah, yeah. Of course.” sa hon tyst och jag nickade innan jag stängde dörren efter mig.

Bilen rullade iväg och jag stod och tittade efter den tills den inte längre fanns i syne. Min hand la sig lätt på min byxficka för säkerhetsskull och letade upp mobilen. Försiktigt drog jag upp den och tittade på klockan innan jag la ner den igen. Det var fortfarande ganska dåligt väder sen igår, och vädret hade förändrats helt under dessa dagarna. Sommaren var nästan som bortblåst. Mina händer gömde sig i tröjärmarna för att söka värme och sedan tog jag stegen mot dörren. Jag gick längs gruset som knastrade under mina skor, och uppför den lilla trätrappan innan jag försiktigt höjde handen. Först tvekade jag, men sedan slog jag handen fram och tillbaka på den stora dörren. Min puls steg. Tänk om han skulle smälla igen dörren mitt i ansiktet på mig? Plötsligt hördes det steg innanför huset och min puls steg ytterligare lite till. Handtaget åkte ner och en sekund senare var hela dörren öppen. Ryan stod chockat och tittade på mig, granskade mig upp och ner. Jag höjde försiktigt handen och log ett litet leende mot honom.

”What are you doing here?” frågade han avvaktande och fortsatte att granska mig.

”I…I just wanted to talk..” sa jag tyst och han nickade.

Han tog ett steg bort från dörren och släppte in mig. Försiktigt tog jag stegen in och tittade mig omkring. Jag hade aldrig varit där förut. Vi hade bara varit hemma hos mig eller på stan förut, men jag kan direkt säga att jag inte trodde att det skulle se ut såhär. Det var mer hemtrevligare än vad jag hade tänkt mig, han kanske bodde där med sina föräldrar? Han styrde sina steg mot köket och jag följde lydsamt efter.

”Do you want something?” frågade han och gick mot kaffebryggaren.

”Coffee? Tea? Water?” Jag nickade och drog handen längs köksbänken.

”Tea, please.” sa jag tyst innan jag tittade upp på honom.

”You can go to the livingroom, I be there in a sec.” sa han och nickade mot rummet bredvid köket.

Jag nickade och gick tveksamt in i vardagsrummet. Det var inredd i brunt och vitt. Bruna soffor och vita andra möbler. Jag satt mig ner i den bruna tygsoffan och la händerna mellan låren samtidigt som jag pressade dem samman. Mina ben skakade lite av nervositet, men jag valde att ignorera det. Det gick ju bra, varför skulle jag vara nervös? Plötsligt kom Ryan in i rummet med en bricka full av koppar, vatten, kaffe och tepåsar. Skarpt tryckte jag hårt ner mina ben i golvet för att få dem att sluta darra. Man skulle aldrig, aldrig visa rädsla framför Ryan.

”Here you go.” mumlade han och ställde fram en kopp framför mig.

”So.. What did you want to talk about?” frågade han och tittade upp på mig samtidigt som han hällde i varmt vatten i koppen och sedan en tepåse.

”Ehm… I just wanted to say sorry.” mumlade jag och tog upp koppen.

”Sorry?” frågade han förvirrat och satt sig bredvid mig i soffan.

”For what?” fortsatte han och la armarna på ryggstödet.

”For… That thing when Harry was here.” mumlade jag och drack lite av teet.

Det var ganska beskt, jag skulle tro att det hade funnits här ganska länge.

”Oh, that…” suckade han och jag skakade förtvivlat på huvudet.

”I’m sorry. I didn’t ask Harry to make you pass out.” sa jag tyst med en rynka i pannan.

”Yeah, I got pretty much headache afterwards..” Jag nickade och suckade smått.

“I just…” jag suckade och tittade snabbt upp på honom.

”Do you regret it?” frågade jag tyst och kunde se hur hans ansikte stelnade till.

”Ehm, yeah, I think so. I didn’t want you to get hurt, but…” sa han tyst och jag skakade på huvudet och blundade.

“It’s okay. It’s just, I was worried that you got hurt, but I didn’t know if you even felt something when you hit me.” Sa jag tyst, med en röst som var närma på att brista.

”Did you got worried about me?” frågade han förvånat och hoppade lite närmare utan att jag märkte det.

Jag nickade smått på huvudet och blundade.

”I hate to see people get hurt.” sa jag tyst och öppnade ögonen samtidigt som jag vände mitt huvud mot honom.

Jag ryckte till av förvåning. Han satt bara några centimetrar ifrån mig och log mot mig. Jag backade lite förvånat,men han flyttade efter. Hans huvud lutade sig mot mitt och jag satt händerna mot hans bröst för att trycka bort honom, men han var för stark och lyckades trycka sina läppar mot mina. Som vanligt var det motbjudande. Det var inte det här jag ville skulle hända när jag ville prata med honom.

”No, Ryan.” viskade jag och försökte ännu en gång trycka bort honom, men han höll kvar sina äckliga läppar.

”Stop it!” skrek jag och drämde snabbt till honom på kinden.

Han tog surt bort sina läppar och drog tungan längs innersidan av kinden medan han gav mig en iskall blick. Han skrattade sedan surt och hoppade närma mig igen. Jag backade, men han hoppade efter. Tillslut hoppade jag så långt att jag trillade av soffan och ner på golvet.

”What?! Why did you get here if you didn’t want this?!” skrek han och jag försökte krypa baklänges på golvet.

Det fick inte hända igen. Nej, nej, nej. Aldrig i livet. Hans steg kom närmare mig och snabbt tog jag mig samman för att resa mig upp. Hela jag for upp, och började springa ut ur vardagsrummet, men Ryan var snabbt efter. Jag tryckte mig mot väggen och tittade mig omkring innan jag fick syn på trappan uppåt. Snabbt, utan att tänka rusade jag mot den och sprang uppför den. Andfått andades jag stora tunga andetag, och allt jag fokuserade på var att inte snubbla. Ryans skor hördes också. Mina andetag, hans ilska och våra steg var allt som hördes. Mina andetag blev tyngre och tyngre, och när jag tillslut kom upp för trappan svängde jag direkt vänster och fick syn på toaletten. Där rusade jag in, stängde och låste dörren efter mig, sen gled jag ner längs väggen och brast i tårar. Det här var inte det jag ville.

”Come on, Sanna. Open up!” skrek han och slog handen mot dörren.

”I said, open up!” skrek han ännu högre så jag hoppade till.

Jag skakade som en liten hundvalp och tårarna rann längs mina kinder som floder. Jag hörde suckar och sedan steg i trappan. En känsla inom mig sa att han hade gått, att han inte skulle skada mig, men sen hörde jag fotstegen igen.

”Okay, I have locked the door. Sanna, you’re not coming out, no way in hell. I’m gonna get you. Sure damn I’m gonna get you!” Skrek han med en aning stillhet i rösten och slog sedan på dörren.

Jag kurade ihop mig till en boll och pressade ihop ögonen så hårt jag kunde. Jag ville försvinna, försvinna från denna planet och bli kvitt Ryan. Jag skulle lyssnat på Harry. Han ville mitt bästa och gjorde det för att skydda mig, och ändå är jag dum nog och gå hit. Nu vill Ryan döda mig, och han kommer säkert lyckas. Fan, fan, fan.

---

Som sagt, så börjar fanficen gå mot sitt slut, vet inte hur många kapitel det är kvar, men inte så värst många. Men såklart ska jag börja med en ny efter denna, promise!!

Och vart är alla kommentarer, seriöst? Jag har 115+ varje dag, senaste dagarna 120-130, och endå får jag knappt 20 kommentarer....? Jag vill ju ha kritik... x

Tidigare i And now we meet again: ”Zayn, please.” bad jag och skakade på huvudet. Min röst var svag och salta tårar kom nerrinnandes från mina kinder. Hela jag var dyngsur och jag frös som en liten hundvalp. Plötsligt såg jag hur hans hårda ansikte mjuknade upp, och i nästa sekund var jag i hans famn. Han lyfte upp min haka så som han alltid hade gjort och tittade in i mina ögon innan han försiktigt placerade sina läppar mot mina. Alla problem försvann när hans läppar var mot mina. De mjuka läpparna som jag så hade saknat så var äntligen hemma, hemma tryckta mot mina läppar. Det var här han skulle vara. Jag hade saknat honom så.

Han släppte mina läppar och log mot mig. Jag kände rodnaden men samtidigt lycka stiga inuti mig. Hans panna lutade sig mjukt mot min och han tittade mig djupt in i ögonen.
”I’ve missed you.” viskade jag tyst innan hans läppar letade sig ner mot mina igen. Regnet öste ner i stora droppar och det var helt öde ute på gatan förutom några bilar som körde förbi. Vattnet som hade runnit ner på vägen skvätte långt när bilarna körde på den i hög fart. Hans händer letade sig upp på mina kinder där dem sedan stannade och hans läppar stannade länge kvar på mina i en typisk Zayn kyss. Något som hade varit en av de sakerna jag saknade mest.
”Wanna take a walk?” frågade han tyst med sina läppar mot mina.
Jag nickade och släppte hans läppar, men ville snabbt tillbaks.
”Just gonna go inside and take my shoes.” mumlade jag innan jag vände mig om för att gå inomhus.
Han skakade snabbt på huvudet och drog mig mot honom. Jag tittade förvirrat på honom och han gav mig ett leende innan han böjde sig ner och tog av sig sina blåa nike skor.
”Here.” sa han tyst och räckte över skorna mot mig innan han snabbt och lätt nuddade mina läppar. Jag skrattade och räckte tillbaks skorna.
”No, you can be sick, that’s not good.” Han skakade på huvudet och tryckte skorna mot mitt bröst.
”Just take them, okay?” Han tittade övertygande på mig och jag skakade på huvudet innan jag la ner skorna på marken och hoppade i dem.
Mina små fötter passade inte i hans skor, och åkte därför fram och tillbaka för varje steg jag tog, men jag var tacksam. Han tog försiktigt min hand och flätade ihop sina fingrar i mina innan vi började gå i ösregnet. Vi bara gick och njöt av varandras närhet. Att vi faktiskt hade varandra igen. Han hade aldrig lämnat mitt hjärta, och djupt inom mig hade jag hela tiden vetat att han inte skulle kunna göra det heller. Han betydde för mycket. Jag skrattade plötsligt till lite och tittade ner på mina fötter. Vi gick utan ytterkläder i ösregn på en promenad, det var galet. Mitt hår och mina kläder var dyngsura och likadant med Zayn, endå gick vi här hand i hand utan att ens ha en tanke på att gå in till värmen. Jag kunde tänka mig hur jag såg ut ansiktet. Rinnande smink är inte det vackraste, men vad gjorde det när jag äntligen hade Zayn i mina armar? Han tittade upp på mig med ett snett leende och drog sina tummar under mina ögon.
”Don’t need make-up, to cover up. Being the way that you’re is enough.” sjöng hans tyst och tittade mig I ögonen innan han tog min hand igen och började gå.
”This is crazy.” sa han plötsligt och tittade upp mot himlen. Vattendropparna träffade hans ögon så han fick blunda. 
”What? That we’re walking in summer rain without shoes?” skrattade jag och svingade våra händer lätt. Han skrattade tyst innan han tittade ner från himlen och tittade med höjda ögonbryn på mig.
”Okay, you’re walking without shoes.” rättade jag mig själv och han nickade.
”Wait.” fortsatte jag och stannade. Jag böjde mig ner och tog av skorna och satt dem sedan framför honom. Han tittade oförstående på mig och jag nickade mot skorna.
”Take them on, I have a idea.” Han gjorde som jag sa och klev in dem stora blöta skorna innan han fortsatte att titta oförstående på mig. Jag skrattade smått innan jag gick mot hans rygg och hoppade upp på den.
”You see, this makes everything so much funnier!” skrek jag innan han satt sina händer i mina knäveck och började springa.

Jag hoppade upp på köksbänken och särade på benen. Harry log mjukt och gick mot mig. Han satt sedan händerna på mina lår och böjde sig fram för att möta mina läppar.
”So, it’s we now, huh?” frågade han när han var högst en centimeter från mina läppar.
Jag nickade med ett svagt leende och la mina armar runt hans hals och stängde ögonen. Mina läppar sökte efter Harrys i mörkret och tillslut kände jag något mjukt försiktigt träffa mina läppar. Jag log när dem hamnade där och drog han närmare innan jag släppte hans läppar och greppet runt hans hals medan jag öppnade ögonen igen. Han bet sig i läppen och gick sedan mot kylskåpet och tog fram en cola.
”Harry?” började jag nyfiket och han nickade.
Jag var nyfiken, var tvungen att få veta. Han kunde inte ljuga mot mig. Han fick inte. Min blick flyttade sig ner mot stenplattan jag satt på och med hjälp av pekfingret gjorde jag åttor fram och tillbaka. I ögonvrån kunde jag se hur han öppnade colan och sedan tittade på mig.
”How.. I don’t know.” suckade jag och ryckte på axlarna.
Jag släppte blicken från stenplattan och sluta göra åttor, istället satt jag händerna mellan låren och tittade på honom.
”How did you do?” frågade jag försiktigt och Harry tittade oförstående på mig samtidigt som han fick en rynka i pannan.
”How did you do with Ryan?” Hans blick blev plötsligt nervös. Fladdrade runt i hela rummet samtidigt som han trummade på colan han hade i handen. Tillslut stannade blicken på colaflaskan där den fastnade.
”W-what do you mean?” frågade han och med en blicken fortsatt spänd på colaflaskan.
”I just.. Talked to him.” Jag höjde ögonbrynen och försökte fånga hans blick.
”Talked? No, I don’t believe that.” sa jag och skakade på huvudet.
”But that’s what I did.” mumlade han och gled förbi med hans blick och fastnade på fönstret cirka två meter ifrån mig.
”Don’t lie to me, Harry.” sa jag med en aning besvikelse i rösten och skakade ännu en gång på huvudet.
Han suckade och tittade i mina ögon en sekund innan han flyttade blicken och tittade på mig, inte i ögonen, utan någonstans på mig.
”I just went to his house and asked what he did to you. He deny that he hit you.” mumlade han och tittade tomt ut.
”And then?” frågade jag och hoppade ner från köksbänken.
Jag styrde stegen mot honom och han ställde ner colan på bänken bredvid honom.
”Come on, Harry. What are you hiding?” viskade jag och tog löst tag i hans handleder.
Han bet sig i läppen innan han kort tittade ner på mig.
”I.. I hit him.” mumlade han och tittade snabbt bort.
Jag fick en rynka i pannan och blev en aning förvirrad. Varför slog han honom?
”Much or little?” frågade jag tyst och försökte fånga hans uppmärksamhet, men misslyckades.
Han suckade och tittade ut genom fönstret.
”I don’t know. Much I guess, he… He kind of passed out, I think.” mumlade han och jag kände hur mina ögon fort förstorades.
”Passed out?!” frågade jag högt och backade ett steg samtidigt som jag skakade på huvudet och släppte hans handleder.
”I didn’t want you to do that! I… I just wanted you to get him to stop, I didn’t ask you to make him pass out! Think If you hurt him, Harry! He maybe report you to the police, what was you thinking?!” skrek jag högt och satt händerna för huvudet.
“Sanna.”
Han skakade på huvudet och sträckte sin hand efter mig.
”Don’t touch me!” skrek jag och slog bort handen.
Hans ögon var plågade, det här var inte vad han ville. Jag stängde ögonen för en sekund och tog ett djupt andetag.
”Harry, that wasn’t what I wanted.” viskade jag lågt innan jag satt handen på pannan.
”I’m greatfull that you wanted to help me but.. Ryan was nice to me before he started to...Hit me.. I… I didn’t want him to get hurt, I just wanted him to understand that he made a mistake. That he can’t take it back and that he’ll regret it the whole life.” viskade jag och knep ihop från att bryta samman. 
Egentligen ville jag inte vara arg på Harry. Jag hade varit riktigt förbannad på Ryan, det hade jag, men någonstans inom mig trodde jag att han var en bra person, att han bara gjorde ett misstag. Inte att han skulle svimma på grund av att Harry slog honom.
”You didn’t want him to get hurt?!” Denna gången var det Harry som skrek. Hans ögon var fulla med besvikelse och ilska. Men jag hade ingen aning om besvikelsen var på grund av mig eller sig själv.
”Sanna he hit you! He hit you so you almost passed out! Didn’t he deserve that? How can you feel bad for him?!” Jag skakade på huvudet och backade en bit.
”No, Harry, no. I’m not going to stand here and make it feel like it’s my fault, because it isn’t!”
Jag stängde ögonen och tog ett djupt andetag.
“I want you to go.” sa jag tyst och öppnade ögonen. Harry skakade förvånat på huvudet och tittade sorgset på mig.
”Sanna…” började han och försökte sätta handen på min axel.
”No!” skrek jag och tog upp händerna i luften.
”Just go, Harry, please.” viskade jag innan jag stängde ögonen.
Jag vet inte hur länge jag höll dem stängda, men när jag öppnade dem igen var han borta. Han hade gjort som jag sa. Jag gled längs bänken och ner på golvet. Tårarna började rinna längs mina kinder utan att jag visste varför. Kanske för att jag bråkade med Harry, eftersom det var det sista jag ville. Jag gömde ansiktet i händerna och började gråta hackigt. Ingen kom och räddade mig denna gången. Ingen hade hört något. Jag skulle få sitta och gråta ifred, vara ensam och tänka. Min hjärna höll på att börja koka. Det fanns så många tankar i mitt huvud som jag inte hade en aning om vad jag skulle göra av. En del av mig ville ta tillbaks allt jag hade sagt om Harry, men en annan del tyckte att det var rätt åt honom och ville istället söka upp Ryan. Söka upp Ryan och se om han var okej. Även fast jag inte borde, det var för farligt, så var det endå den starkaste rösten som pratade i mitt huvud. Det var något jag tänkte göra. Han kunde ha förändrats, han kan ha ångrats sig, eller det var i alla fall vad jag hoppades på.

---

Jag kan inte säga att ni kom särskilt långt med kommentarerna, inte ens halvvägs. Nu sätter jag bara 20+, det borde ni klara av.
Och till er som kommenterar varje gång, ni är guldvärda. ♥

Tidigare i And now we meet again:”Is it okay if I kiss you now?” frågade han tyst och tog ett steg närmare mot mig och tittade in i mina ögon. Jag blev förförd. Fångad i hans ögon och stirrade djuptlöst in i dom. Med en nick gick han närmare med ett leende på läpparna så han nu stod högst en centimeter ifrån mig. ”Good.” mumlade han innan hans perfekta läppar pressades mot mina och vi möttes i den perfekta kyssen. Bara en kyss som drömprinsar kan ge.

---

Jag drog på mig skorna och tittade mig sedan i spegeln. Min hand letade sig automatiskt upp till håret och fixade till det lite innan den föll längs kroppen och jag tittade på mig själv upp och ner. Mitt leende fanns inte där. Det fanns bara den där mysteriska blicken, den som ingen kunde lista ut vad jag tänkte på och inte heller kunde genomskåda mig. Handen for upp till håret igen. Fixade till det och tog mig sen en titt. Det såg inte rätt ut. Jag letade upp en mössa som jag drog över håret och rättade till, men fick beslutsångest. Mössan åkte av och på, men tillslut bestämde jag mig för att hålla den på. Med en otålig suck tittade jag mot trappan för att se om någon kom gåendes, vilket det inte gjorde.

”Guys? Are you ready to leave?” ropade jag samtidigt som jag rättade till jackan jag hade på mig. Jag hörde dörrar smällas igen och sedan steg på golvet ovanför mig. Liten stund senare såg jag killarna komma gåendes i trappan på väg mot mig. ”Finally.” mumlade jag och öppnade dörren ut. Det varma vädret som hade funnits i luften hela sommaren var på väg bort. Hösten var snart kommen och det kändes mycket väl. Regnet hade börjat falla och himlen var täckt med gråa moln. Mitt humör började försämras. Killarna tog lång tid på sig och det var dåligt väder, blev bara lite smått irriterad utan andledning. Snabbt sprang jag mot bilen och hoppade in. Inte långt efter kom Harry som satt sig i förarsätet, Liam som satt sig bredvid och Niall som satt sig bredvid mig. Harry startade bilen och började köra ut genom grinden.

”Does Nath know that you’re coming?” frågade han och försökte titta på mig i backspegeln.

”No.” svarade jag kort och tittade ut genom fönstret.

”Do you want her to know that you’re coming?” frågade han och svängde höger, det var som att han försökte få någonting ur mig.

”No.” svarade jag kort ännu en gång och han suckade. Jag ville inte att hon skulle veta att vi, eller jag, skulle komma. Hon kanske skulle låst in sig på sitt rum eller sprungit iväg i så fall. Jag var tvungen att göra på detta sättet för att rädda det vi har, eller det vi hade. Hon måste förlåta mig, jag började bli desperat.

Det var en vecka sen nu. Sju dagar, 168 timmar, 10 080 minuter och 604 800 sekunder sen jag sist såg Zayn. Hans tysta ansikte och dystra ögon som gav mig en sorgsen blick när jag klev ur bilen utan att säga ett ord till honom. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra, jag ville prata med honom men var rädd. Rädd för de arga orden som skulle ramla ur hans mun. Jag kommer ihåg varje sekund av stunden vi sist pratade. Hur hans käkar hårt spände sig och hur hans ögon skrek av besvikelse och ilska. Mina ben drog upp sig mot bröstet och jag lutade hakan mot den. Bara satt och tänkte. Ville vara den första som för en gångs skull tog det första steget, men jag visste inte hur. Jag hörde skratt och skrik från vardagsrummet där man även hörde ljudet från ett tvspel. Med en suck hoppade jag ner från mitt nuvarande favoritställe, fönsterkarmen och gick fram till spegeln. Där tog jag en snabb titt. Drog fram håret över axlarna och försökte mig på ett leende. Det blev en aning stelt och inte särskilt stort, men jag försökte i alla fall. När jag hade tittat mig i spegeln gick jag försiktigt ut mot vardagsrummet utan att göra något ljud ifrån mig. I soffan fick jag syn på Louis och Evelina som spelade tvspel. Dem hade varit tillsammans konstant hela veckan och bara lämnat varandra över natten. Det var något slags bil spel dem körde, och för tillfället ledde Evelina. Jag tryckte löst mitt ansikte mot den kalla väggen och gled längs den utan att dem märkte att jag var där.

”Oh Louis you’re going to loose!” skrek Evelina samtidigt som hon skrattade och Louis puttade löst till henne. När spelet var slut gav Evelina ifrån sig ett tjut och gjorde en segerdans i soffan.

”It’s not fair! You distracted me with your beauty!” sa han högt och gav sedan henne ett smältande leende. Hon skrattade samtidigt som hon satt sina händer på hans kinder.

”Aw.” skrattade hon och gav honom en lös kyss på munnen. Louis skrattade nöjt och kysste henne igen innan han puttade bak henne så hon ramlade med huvudet mot kudden och kysste henne länge på munnen. Jag log lite av att se dem så. Avundsjukan växte inuti mig. Jag ville också ha en pojkvän. Någon att hålla om och kyssa och som fanns där i alla lägen. Med en ljudlös suck tippade jag tillbaks till mitt rum. Det var som att jag aldrig hade varit där. Sanna var också hemma, jag hade ingen aning om vart, men hon skulle i alla fall vara här någonstans. Mina ben förde mig mot sängen där jag pluggade i ett par hörlurar i mobilen och satt på musik. Jag satt mig i skräddarställning och lutade mig mot väggen när Want U Back med Cher Lloyd hördes i mina öron. Min blick flyttades mot fönstret och jag tittade ut genom den gråa sommardagen. Regnet hade börjat falla smått och några droppar ramlade ner längs fönstrets glas. Tiden gick och låtarna rann på, plötslig blev jag störd av att det knackade på dörren. In klev Louis och Evelina, såklart hand i hand. Jag drog av mig hörsnäckorna och tittade på dem medan jag väntade på att dem skulle säga vad dem ville. Evelina log nervöst mot Louis som bara nickade. Hon tog ett djupt andetag och släppte Louis hand för att sedan sätta sig bredvid mig på sängen.

”Liam,Harry and Niall are coming over.”  sa hon snabbt och tittade på mig och sedan på Louis. Jag nickade med ett tecken på att jag inte visste varför dem sa det, och satt sedan i ena hörluren i örat igen. Min tumme gled längs skärmen för att hitta en bra låt som skulle spelas. En stund senare tittade jag upp och såg Evelina sitta kvar, som att hon ville säga något men inte fick ur sig det. Jag höjde ögonbrynen och väntade på att hon skulle säga något. Med en suck slog hon löst ihop sina händer och försökte le lite. ”Zayn is coming too.” sa hon tyst med ett litet leende, det var som att hon var rädd att jag skulle bli arg, men jag kände ingenting.

”Cool.” sa jag snabbt med en nick och flyttade sedan blicken mot skärmen igen.

”Cool?” frågade Evelina med höjda ögonbryn och en aning överraskad. ”So you’re not gonna scream and say that you’re going to throw a mirror on him?” Jag skakade på huvudet och utan att titta upp på henne.

”No.” sa jag kort och kunde svagt se hur hon öppnade munnen och förvånat tittade på Louis.

”Well, fine... Good... Fantastic.” sa hon tyst innan hon och Louis gick ut ur rummet igen. Jag tittade upp och väntade tills dem hade stängt dörren efter sig innan jag ställde mig upp i sängen och började hoppa. Han skulle komma. Jag skulle få chansen att rätta till allt igen, jag skulle inte sumpa det, aldrig i livet.När jag lugnat ner mig men fortfarande hade ett stort leende på läpparna sprang jag fram till garderoben och slängde på mig en ny outfit, denna gången mellan ljusa jeans, vitt linne och sedan en vit-blå-röd randig skjorta på det. Mitt hår gjorde jag inte så mycket med, bara plattade det lätt och lät det sedan hänga. Plötsligt hördes röster i hallen. Jag fick panik. Slängde bort kläderna jag hade på mig innan och röjde lite på rummet innan jag slängde mig ner på sängen. Jag fumlade upp hörlurarna och försökte få in dem i örat. En dörr, min dörr, öppnades plötsligt och jag försökte se normal ut även fast det kändes som att hjärtat satt uppe i halsen. Jag tittade långsamt upp och såg Zayn stå i dörröppningen. I ett försök att spela förvånad hoppade jag lite bakåt och satt handen på bröstet.

”Oh shit.. And there you are.” mumlade jag med en blick som förvirrat gick fram och tillbaka över hela rummet. Han skrattade lågt och ganska kort innan han tog ett steg närmare.

”Can we talk?” frågade han tyst och tog ett steg närmare sängen samtidigt som han satt händerna i fickorna. Jag nickade och klappade på sängen. Han satt sig bredvid mig och jag drog ur snäckorna ur öronen och granskade hans ansikte. Utan att ha tänkt på det så har han förändrats mycket under dessa åren. Hans hår var längre och mer stylat men hans djuplösa bruna ögon var likadana. Bara det att han hade en gnista där, en gnista som var blandad av lycka och oro. ”So..” mumlade han och drog upp benen i sängen. Jag nickade och rättade till mina ben i stilen jag satt i. ”What are we gonna do?” frågade han tyst och ryckte lite på munnen. Jag ryckte på axlarna och tog upp kudden bredvid mig. Jag pressade den mot bröstet och lutade huvudet mot väggen bredvid mig.

”I guess we have to forgive eachother. Both of us have our reasons.” sa jag tyst och han nickade.

”Why do you want to forgive me?” frågade han och jag tittade förvånat på honom. Min oro började växa.

”Because I feel.. Empty. I have been empty for these years, but my friends made me stronger and in some way filled the empty hole.” Mumlade jag och tittade upp på Zayn som hade fått en rynka i pannan.

”So you… Forgot me?” frågade han med fortsatt rynkad panna och den ilskna blicken tillbaks i hans ögon. Jag blev förvirrad och skakade långsamt på huvudet.

”Yeah, but didn’t  you forgot me? You’ve got famous, Zayn. How could a little girl be on your mind then?” Jag suckade och bröt ögonkontakten. “Seriously, if you forgot me It’s fine…” Jag kunde se hur han skakade på huvudet och tittade bort för en sekund.

“I didn’t forgot you, not for one second. But what does it matter now If I didn’t mean anything to you?” Jag blev förvirrad, vad menade han?

“What? Zayn, I..I.” stammade jag och han reste sig upp och tittade ut genom fönstret. Man kunde höra regnet piska mot rutorna.

”See. You couldn’t even tell me If i meant something for you.” Sa han tyst innan han skakade på huvudet och gick ut ur rummet. Allt hände så fort, jag förstod inte.

”No, what? Wait, Zayn!” skrek jag och kastade mig upp ur sängen när jag hörde en dörr smällas igen. Jag kunde inte mista han, det fick inte hända. Mina ben styrde sig själva och rusade ut i vardagsrummet. ”Where did he go?” frågade jag tomt med gråten i halsen. Frågan var inte ämnad till någon speciell, jag bara tittade ut tomt och skakade på huvudet.

”Out.” sa Niall tyst med en rynka i pannan samtidigt som han oförstående skakade på huvudet. Jag svor tyst innan jag slängde upp dörren och sprang ner från trapporna. Ut i ösregnet utan skor.

”Zayn, wait!” skrek jag desperat och kände redan hur håret var genomblött. Jag såg honom gå fort längre fram och klumpen i halsen blev större och större. ”Please Zayn!” skrek jag och hur ögonen vattnades, men jag kunde inte skilja på om det var av regnet eller tårar. Han stannade för en sekund och vände sig raskt om.

”What?!” röt han argt och jag stannade samtidigt som jag skakade på huvudet. Hans arga röst skrämde mig. Han hade alltid varit den trygga personen för mig, men det där fick mig att rysa. Han fortsatte att titta på mig i väntan efter ett svar och jag tog ett djupt andetag och svalde som ett försök att bli av med klumpen i halsen.

”I…I think I still love you.” ropade jag tyst och kände hur rösten bröts på mitten. Jag tog några steg närmare ihop om att han skulle göra likadant, men han stod förstelnat kvar. ”Zayn, please.” bad jag och skakade på huvudet. Min röst var svag och salta tårar kom nerrinnandes från mina kinder. Hela jag var dyngsur och jag frös som en liten hundvalp. Plötsligt såg jag hur hans hårda ansikte mjuknade upp, och i nästa sekund var jag i hans famn. Han lyfte upp min haka så som han alltid hade gjort och tittade in i mina ögon innan han försiktigt placerade sina läppar mot mina. Alla problem försvann när hans läppar va mot mina. De mjuka läpparna som jag så hade saknat så var äntligen hemma, hemma tryckta mot mina läppar. Det var här han skulle vara. Jag hade saknat honom så.

 

---

Tycker faktiskt att ni är ganska snåla med komentarer när jag inte gör någon gräns... Tycker ni inte om den längre? För innan fick jag en massa kommentarer, och det känns som att dem bara krymper och krymper. Jag borde ju få mer eftersom jag har 115+ unika besökare per dag, men men... Nu tänker jag säga 50+, för ni borde lätt klara av det. x

Tidigare i And now we meet again: ”You look beautiful, by the way.” viskade han sedan i mitt öra och jag kände hur hela jag rös till. Han var verkligen min drömprins, och nu visste jag. Nu visste jag vad dom menade med ordspråket. Louis var den enda viktiga. Dejten skulle blivit perfekt även fast jag inte hade haft den perfekta klänningen. Jag skulle ändå haft Louis, Louis, min perfekta drömprins.

---

Han öppnade dörren och vi gick it hand i hand. På gatan framför oss stod en limousin och jag tittade chockat på honom samtidigt som jag diskret skakade på huvudet. Hans fantastiska skratt fyllde mina öron medan han tog ytterligare några steg närmare och drog med mig.

”Don’t look so surprised.” skrattade han samtidigt som han tog sin fria hand och öppnade bildörren med. Jag skakade på huvudet och hoppade in tillsammans med honom.

”Why limousine?” viskade jag efter att jag hade böjt mig fram så jag bara var någon centimeter från hans öra.

”Eve,” började han med en suck och tittade på mig med en blick som menade att det var det självklartaste i världen. ”If you have money, why don’t spend it on a beautiful girl who deserves it?” fortsatte han och log ett snett leende mot mig. Jag kände hur mina kinder började hetta till och jag log blygt mot honom. Han skrattade mjukt innan han sa en okänd adress till chauffören som satt där framme. Kort därefter började bilen rulla. Under hela bilresan satt vi tysta, men det var ingen obekväm pinsam tystnad, det var mer som en skön tystnad. Det enda som hördes var våra andetag och bilens hjul som trycktes mot asfalten under oss. Plötsligt stannade den långa limousinen och Louis glav chauffören ett tacksamt leende. Chauffören höjde sin hatt samtidigt som han log ett vänligt leende tillbaks. Louis öppnade snabbt dörren och hoppade ut, sedan sträckte han ut sin hand mot mig och hjälpte mig ut, som den hjältemannen han var. Med ett leende ställde jag mig upp och tittade mig omkring. Vi var mitt i staden och stod just nu framför en stor samt väldigt hög byggnad. Lite folk gick omkring på gatorna, men inte många. Dom flesta var medelålders kvinnor eller män som antagligen inte visste vem Louis var, vilket var en lättnad. Jag hade inte lust att bli hatad av massa fans. Han gav mig ett stort leende innan han tog min hand i ett stadigare grepp och satt sedan ner den andra fria handen i byxfickan. Vi började gå mot den stora byggnaden och när vi kom fram tryckte Louis upp den stora dörren. När vi hade kommit in genom dörren ställde han sig framför mig med ett busigt leende och glimten i ögat. ”Okay, I can’t let you look now.” sa han kort innan han satt sina händer framför mina ögon och styrde mig längre och längre in i byggnaden.

”Uhm, Louis?” frågade jag halvt nervös och tog så små steg som möjligt. ”I don’t like this.” Han skrattade mjukt och sedan kände jag hans andedräkt i mitt öra.

”Don’t worry, I’ll protect you.” viskade han och jag kände fjärilar flyga runt som galningar inuti mig. Hans varma händer låg mjukt mot mina ögon. Mina ögonfransar nuddade nätt hans händer när jag blinkade lite upp och ned.  Ett litet skratt bubblade upp ur honom innan jag hörde hur han stöna, förmodligen för att han försökte få upp något tungt. Han styrde mig igenom en dörr skulle jag gissa och sen ännu en bit längre in tills något stötte till mitt ben, då vred han försiktigt på mig och bad mig gå på sidan några meter. När han äntligen sa att jag kunde stanna lyfte jag förvirrat mina armar och försökte hitta honom i luften. Han skrattade innan jag kände ett par händer lyftas från mina ögon. Ljuset var för starkt, och i några sekunder fick jag kisa innan jag kunde se klart. Med en rynka i pannan tittade jag på Louis som hade ett nöjt leende på läpparna. Vi var i en biosalong. Jag skrattade nätt och han drog ut en av de röda stolarna åt mig. Lydigt satt jag mig ner och likadant gjorde han. Hans arm letade sig upp på mitt ryggstöd och jag tittade ut genom salongen innan jag nyfiket vände mig mot honom.

”So, why a cinema?” frågade jag nyfiket och Louis ryckte på axlarna och lyfte handen som han hade på mitt ryggstöd innan han smällde ner den igen.

”I thought that a movie and pizza home was too boring, and I’m not that guy who loves fancy restaurants, especially not when fans can see us, that would confuse them and maybe be unsafe for you. So why not rent a cinema and a chef?” Hans leende på läpparna blev stort och jag skrattade lite samtidigt som jag nickade.

”And where’s that chef?” frågade jag med höjda ögonbryn. Louis knep ihop läpparna samtidigt som han log och pekade ut mot bioduken. Där stod en ganska kraftig kock med mustasch, hög kockhatt och vitt förklädde, ungefär så de såg ut i filmerna. Han hade med sig en liten vagn med luckor och skålar som var täckta över stora lock.

”Can I offer you something?” frågade kocken kocken och drog sina tummar och pekfingrar längs mustaschen. Jag skrattade lågt och tittade på Louis.

”And he just had to have a french accent?” Han skrattade samtidigt som han nickade och reste sig upp.

”Come on.” sa han tyst och sträckte ut sin hand mot min. Vi gick ner mot kocken hand i hand och tog för oss maten som vi ville ha. Det fanns allt. Kinesiskt, sushi, franskt och så vidare. Så fort vi hade tagit all mat vi ville ha försvann kocken och hans lilla vagn ur sikte, och snabbt gick vi upp till stolarna igen. Jag vände mig mot Louis så vi satt mitt emot varandra och tog en tugga av vårrullen jag hade på tallriken.

”I have to say that this was a extraordinary date.” sa jag samtidigt som jag la ner maten och slog mina händer mot varandra. Han log ett litet leende innan han la ifrån sig maten och tittade på mig.

”Well, I’m not like other boys.” sa han samtidigt som han ryckte på axlarna. Jag log lite åt tanken och nickade.

”That’s a good thing.” sa jag lågt och han tittade upp på mig igen. Fjärilarna blev som galna och jag trodde att jag skulle sprängas av det där leendet. Det var för underbart. Plötsligt slog han ihop händerna och tittade med höjda ögonbryn på mig.

”Are you done with the food? Because the movie is beginning… Right now!” sa han, eller egentligen skrek han det sista, och slog ihop händerna ännu en gång och pekade mot bioduken. Jag nickade och la ner maten jag hade på golvet.

”Sure, what movie?” Han vände långsamt sitt huvud mot mig och kliade sig i håret.

”Well..” började han och försökte le oskyldigt mot mig. ”I didn’t know what kind of movies you liked, so I just picked my favourite!” sa han glatt och klistrade på ett stort leende. Jag skrattade och hörde snabbt introt på filmen.

”So, Grease?” frågade jag och skrattade lite. Han nickade och la armen runt mitt ryggstöd igen.

”Jupp, I was Danny in a school musical when I went in school, and I gotta say that I was shining like a star.” Skröt han och skrattade nöjt. Jag ville inte argumentera om det, så jag lät helt enkelt bli att kommentera. Filmen rullade igång och jag måste säga att Louis var helt fast. Jag tyckte att det han gjorde var en ganska rolig sak, jag menar det var inte alla som kom på tanken att hyra en hel biosalong, men eftersom Grease var hans favoritfilm fick den för tillfället mer uppmärksamhet än jag. Jag försökte gå närmare, vilket var riktigt svårt när ett stort armstöd var i vägen, men pressade mig så närma honom som möjligt endå. Och endå märkte han inte mig. Hans blick var som fastklistrad mot filmduken och hans läppar rörde sig ljudlöst varje gång dom började sjunga. Jag kunde inte hålla mig, ett litet skratt bubblade upp ur min kropp och för en sekund tittade Louis mot mig med en förvirrad blick.

”I’m sorry, but you look so cute when you looking at the movie.” skrattade jag och han gav mig ett snabbt leende innan hans huvud vände sig mot duken igen. Om jag ska vara ärlig struntade jag i att titta på filmen, jag bara granskade Louis ansiktsprofil och försökte så noggrant som möjligt söka efter brister, men utan att lyckas. Han ansikte var perfekt. Plötsligt efter en tid som kändes som en minut, vände Louis sitt huvud glatt mot mig och jag skakade på mitt egna för att komma tillbaks från mitt drömmande. I bakgrunden hörde man eftertexten och en låt köras på skärmen och jag förstod att filmen var slut. Hade jag verkligen suttit och tittat på Louis så länge? Utan att veta vad jag skulle göra tog jag en chansning och log mot honom.

”What do you wanna do now?” frågade han med ett leende och trummade lågt på hans lår. Jag ryckte på axlarna.

”Maybe take a walk?” frågade jag och han nickade innan han reste sig upp och tog min hand. Han drog bort mig från stolen och jag tittade förvirrat tillbaks. ”But shouldn’t we take awa-” mumlade jag och Louis skakade på huvudet.

”They’ll fix it, I promise.” log han och vi gick igenom den långa korridoren jag för första gången fick se. På väggarna hängde det olika planscher från filmer, vissa var romantiska och andra action. Försiktigt tog jag ett stadigare grepp om hans hand när han öppnade dörren ut, jag tänkte inte låta fans förstöra denna kvällen. Hans tumme gned sig mjukt över mina knogar och jag flyttade långsamt upp huvudet från marken i hopp om att vara ensamma på gatan. Jag hade respekt till fansen, absolut, men jag hade inte lust att bli mordhotad på grund av att jag går ut med en kille jag gillar, det är bara sjukt. ”So, what are we going now?” frågade han samtidigt som han satt fart på våra händer så dom gungade i en hög fart.

”Park? Beach?” frågade jag och han nickade innan han gav mig ett mjukt leende.

”The beach sounds perfekt.” Jag nickade och vi började gå mot strandpromenaden. Våra händer gungade fortfarande i hög fart och jag skrattade lite åt det. ”This make the holding hand stuff so much funnier.” skrattade Louis och jag nickade instämande. Jag började känna doften av hav och så småningom började ljudet av havets vågor höras. Än så länge hade inga fans hittat oss. Antagligen för att det var sent eller för att dom helt enkelt inte visste att Louis var ute. ”Okay, can we play twenty questions or something?” frågade han plötsligt och jag nickade samtidigt som jag tittade upp på honom.

”Sure, but I ask!” sa jag snabbt och puttade till honom med höften. ”How did the first girl dump you or how did you dump her?” frågade jag och tittade honom i ögonen.

”My first girlfriend dumped me because I wasn’t enough good looking. 19”

”Wow, I didn’t expect that, that’s so mean.” började jag och skakade på huvudet. ”But look at you know, hot like chili.” Skojade jag och han skrattade. “Favourite song?” Han småskrattade lite och himlade med ögonen.

”Maybe Who let the dogs out.18”

”Okay.” skrattade jag och tänkte efter. ”How did you become famous?”

”I search to x-factor, where I later went out, but instead of going home Simon Cowell putted us together as a group, me, Zayn, Liam, Niall and Harry.17” Svarade han och jag nickade.

“Why did you search to the x-factor?” frågade jag och gjorde ett försök att svinga våra händer högre.

"My last girlfriend, Hannah, forced me to search. She knew that I wanted to, but I was to scared to do it by myself. 16” Jag nickade och hoppade så jag hamnade mitt framför honom samtidigt som jag pekade på honom med mitt pekfinger.

”You like girls who?”

”Eat carrots. 15” svarade han kort och jag brast i skratt. Jag öppnade munnnen för att säga något, men han hann före. ”X-factor.” suckade han och log mot mig. ”14”

”Why isn’t you and Hannah together anymore?” frågade jag en aning avensjukt och full av nyfikenhet. Han suckade och kliade sig i håret.

”I wanted to focus on my carrier to be honest.13”

“Interesting. Favourite colour?”

“Red. 12”

“Favourite song on your album?”

“Moments. 11”

“Oh, I better start listen to your songs now.” Skrattade jag och gick bredvid honom igen för att ta hans hand. ”Best friend?”

”All of the boys. But Harry is something speciall.10”

”If you had to choose one of the boys to be your bestman on your wedding. Who?”

“Harry.” Svarade han snabbt och nickade en gång. “We have already promise eachother. 9”

”Damn it.” sa jag tyst och kliade mig i håret. ”Can you give me a tip of what I can ask you?” bad jag och granskade hans ansikte.

”No. 8” skrattade han och jag slog löst till honom.

”That shouldn’t count.” mumlade jag och suckade. ”Well well, what do you want girls to be like?”

“Funny. Have sense of humor.7” Vågorna började höras tydligt och jag njöt av stunden. Andades in havets doft och tänkte på hur jag hade det. Jag höll självaste Louis Tomlinson i handen.

”If you had one super power, what would it be?”

“To stay young forever.6”

“Have you sometime walked in sleep?”

“Yes I have,5”

“Your type of dates?”

“Movie and pizza at home. 4”

“Are you a funny person?” frågade jag och han skrattade lågt.

”Maybe, my fans think so.3”

”Is it hard to be away from your family and friends when you have a job like this?” Frågan ställdes inom mig. Jag var nyfiken, var tvungen att få reda på det.

”Very hard,2”

”Hair on a girl?”

”Blue,pink,yellow,orange and green. No I’m just kidding. It doesn’t matter, she’s beautiful in everything. 1, last question.” Han gav mig ett leende och jag kände rodnaden falla över mina kindrar.

”Have you ever been in love?” frågade jag när vi kom in på strandens område. Sanden letade sig in genom mina skor och smekte mjukt mina fötter.

”Yes.” svarade han kort och tittade upp på himlen. ”Can I ask you questions now?” frågade han och såg ut att leta efter något på himlen.

”Okay, but only two!” skrattade jag och drog av skorna jag hade på fötterna för att känna sandens mjuka korn mot mina tår. Jag sparkade av dom och la dom bredvid mig innan jag tittade nyfiket på honom.

”Why only two questions?” frågade han och sparkade lite i sanden.

”You have to get to know me as a person. It takes time.” svarade jag och han nickade. ”Last question.” Han nickade igen och flyttade ner sitt ansikte så han såg mig i ögonen.

”Is it okay if I kiss you now?” frågade han tyst och tog ett steg närmare mot mig och tittade in i mina ögon. Jag blev förförd. Fångad i hans ögon och stirrade djuptlöst in i dom. Med en nick gick han närmare med ett leende på läpparna så han nu stod högst en centimeter ifrån mig. ”Good.” mumlade han innan hans perfekta läppar pressades mot mina och vi möttes i den perfekta kyssen. Bara en kyss som drömprinsar kan ge.

 

---

Ja men så kan det ju gå!  Nu kommer lite kärlek in i bilden, woop woop. Ledsen för väntan btw, haft mycket att göra! Jag lägger ut nästa kapitel när jag har fått en massa kommentarer, så allt hänger på er när det kommer ut! xx

 

Tidigare i And now we meet again: ”I gotta say that this was a new thing to ask a girl out on a date.” började jag och skrattade lite. ”But, I like it.” Han la händerna bakom huvudet och lutade sig tillbaks i stolen. ”So, tonight?” frågade han med ett leende och jag log smått. ”Tonight it is.” sa jag kort innan jag blickade ner på servetten igen. Hey pretty, wanna date me? Yes = Smile No = Backflip. “Simple but effective.” Sa han kort innan han med ett leende blinkade mot mig.

---

Ett högt ljud av att dörrens smälldes igen ekade i mitt rum. Snabbt snyftade jag och drog en hand under ögat innan jag såg Evelina öppnade dörren. Hon hade ett stort leende på läpparna och en nyckel i ena handen. Jag försökte le mot henne medan hon gick mot fönsterkarmen jag satt i. Löst slog hon lite på mina ben jag hade dragit upp och långsamt drog jag ner dom. Hon hoppade upp bredvid mig och gav mig ett leende som verkligen visade att hon hade något roligt att berätta.

”How was the first day of work?” frågade jag tyst i ett försök att låta normal.

”Really good, actually. But don’t you supposed to be there now?” frågade hon samtidigt som hon drog undan hår från hennes lysande blå-gröna ögon. Jag skakade på huvudet och log smått.

”Mrs Henricksen asked me if I could work tomorrow instead, but a longer pass.” Hon nickade innan hennes stora leende dök upp på hennes läppar igen. Hennes händer la hon på mina axlar och man kunde se att hon knappt kunde hålla sig från att skrika rätt ut.

”Guess what?” frågade hon exalterat och jag skakade på huvudet. ”Louis asked me out for a date tonight!” skrek hon glatt och nästan exploderade av glädje.

”Wow, Eve. That’s awesome. I’m happy for you.” sa jag tyst och försökte le ett litet fake leende som jag hoppades att hon skulle gå på, men inombords ville jag bara dö. Hon nickade glatt innan hennes ögon blev stora som tefat och hennes mun öppnades.

”Oh my god. I have nothing to wear!” skrek hon rakt ut innan hon hoppade ner från fönsterkarmen och sprang ut ur mitt rum. Jag tog upp benen mot bröstet igen och la dit mitt huvud. Känslorna vällde ut. Inte dom för att Evelina hade blivit utbjuden av Louis, utan dom om Zayn. Dom som högg till mig i bröstet med en kniv. Jag var glad för Evelinas skull, visst, men jag trodde att jag och Zayn skulle vara först. Att vi hade rätt ut allt när dom ens kom på tanken att dom tyckte om varandra. Långt inuti mig visste jag att det var mitt fel att Zayn var sur, även fast jag inte ville erkänna det. Om inte jag hade tagit upp alla dumma saker hade vi inte varit här, men endå, lite var det faktiskt hans fel. Han hade ett riktigt temperament ibland när han blev arg. Han hade inte haft det innan när vi dejtade för några år sen, men han hade förändrats sen dess. Det hade vi båda.

Jag tog tag i väskan samtidigt som jag tog en titt i spegeln. Idag var min första dag på jobbet. Jag skulle jobba helt ensam eftersom Mrs Henricksen bad Nathalie att ta passet imorgon istället och Evelina fick ta ett morgonpass. Det kändes som att min mage skulle explodera. Delvis för att jag tyckte att det skulle bli kul, men också för Harry. Jag visste inte om han hade gjort något eller struntat i det. Han hade inte ringt, inte kommit hit, inte ens smsat. Han hade faktiskt inte visat några tecken alls. Nervöst tog jag händerna runt håret och drog det neråt så det låg mot axlarna, sedan öppnade jag dörren och klev ut i sommarvärmen. Promenaden till affären tog inte så lång tid. Evelina hade innan berättat för mig vad butiken hette och vad den låg, så jag lyckades faktiskt hitta rätt. Tillslut kom jag fram till rätt butik. Innan jag vågade gå in tog jag ett djupt andetag. Intalade mig själv att det bara var ett jobb och att det skulle gå fint, men visst var jag nervös. Tillslut tog jag tag i det lilla handtaget och drog dörren mot mig. Jag möttes av en söt doft när jag klev in i affären. Den var täckt med ljust trägolv och sedan i mitten en stor vit matta. Väggarna var ljusa dom också, och på dom hängde det hyllor, krokar och annat. Jag styrde mina steg mot kassan där jag såg en kvinna stå, jag antog att hon var fru Henricksen.

”Mrs Henricksen?” frågade jag försiktigt när jag närmade mig kassan och la huvudet på sned. Kvinnan tittade upp och jag möttes av ett vackert ansikte. Ganska starka linjer och knallröda läppar. Hennes hår var uppsatt i en slarvig knut, som även fast den var slarvig måste tagit en evighet att göra. Hon log ett varmt leende mot mig och la ifrån sig papperna hon höll på att skriva på.

”Hello my dear. You must be, Sanna?” frågade hon varmt och jag nickade med ett leende. En trygg känsla i magen dök upp. Bara med den lilla meningen kunde jag säga att hon var en trevlig kvinna.  ”Okay. I’m gonna show you around, and then I think you can fix this alone when I’m gonna do an errand.” Jag nickade och hon drog handen längs disken medan hon gick ur den och började gå mot ett rum i slutet av affären. När hon hade visat mig klart var toaletten, personalrummet och lagerrummet fanns tog hon tag i sin stora svarta solhatt och försvann ut genom affären. Med ett leende tog jag ett djupt andetag och tittade mig omkring. Det här skulle bli toppen. Folket kom och gick. Några köpte något och några inte. Även fast jag var orolig över Harry försökte jag låta så trevlig som möjligt mot kunderna. Jag stod och skrev in filer om vad som behövde beställas när det välbekanta plingandet från dörren hördes. Några lätta fotsteg hördes som troligen var på väg mot disken jag stod vid.

”Welcome to Catch the day, what can I help you w-” Jag började på meningen och tittade upp från datorskärmen innan jag avbröt mig själv. Där stod han. Harry som inte hade gett något tecken till mig alls stod nu mitt framför näsan på mig. Jag tittade chockat på honom innan jag gick fram till honom och omfamnades i en mjuk kram.”Oh my god. Harry how…?” frågade jag samtidigt som jag skakade på huvudet. Han tystade mig och tittade mig i ögonen samtidigt som han höll ett varmt grepp om mina axlar.

”He will never hurt you again, never.” sa han tyst innan han drog in mig i ännu en kram. Jag var chockad. Chockad över att han var här, utan några tecken från slagsmål eller någonting alls. Hans läppar pressades plötsligt mot mitt hår och jag kände glädjen inom mig. Han var borta. Ryan, monstret som jag fruktade tillslut skulle döda mig, var borta. Han var ute i mitt liv och nu var Harry det enda som fanns i mina tankar. Harry, den fantastiska killen som hade hjälpt mig. Jag skulle evigt vara tacksam.

Snabbt sprang jag ut ur Nathalies rum och in i mitt egna. Irriterat grävde jag ner händerna i håret och tittade mig stressat omkring. Jag hade ingen klänning. Det värsta som kunde hända inför första dejten hände. Nej men vadå typiskt. Stressad gick jag in i min garderob för ett hopp om att en duglig klänning skulle finnas där, men icke. Med en suck stängde jag ögonen och gled längs väggen. Ingen klänning= inga kläder alls. Inga kläder = ingen dejt. Jag ville att dejten med Louis skulle bli perfekt, men hur skulle det gå om jag inte hade någon klänning? Jag tog mig samman. Svalde klumpen i halsen och släpade mig in i duschen. Depressionen hade fallit över mig och långsamt ryckte jag dystert av mig kläderna. Med tunga steg klev jag in i duschen och vred på kranen. Det varma vattnet rann längs min kropp och blötte ner mitt hår. Dystert la jag huvudet mot väggen och slöt ögonen. Louis var värd en bra dejt. Inget skit dejt som skulle bestå av en ful klänning och varmkorv. Visst, folk brukar säga ’det är personen som gör dejten bra, inte kläderna eller maten’ eller i alla fall något i den stilen, men jag höll inte med. Hur kan man ens kalla det en dejt om man går med en ful klänning / jogging byxor eller något liknande?  Med ännu en suck schamponerade jag in håret och balsamerade det sedan. Efter ett tag gick jag ur den varma, sköna duschen och snabbt fick jag pytteskinn av den kall fuktiga luften. Jag drog åt mig en handduk som jag föste runt kroppen och sedan gick jag ur badrummet. Även fast jag visste att det inte fanns någon chans att jag hade en fin klänning styrde jag mina steg en sista gång mot garderoben. Men såklart förgäves, ingen fin klänning där inte. Surt satt jag mig på sängen och tänkte efter, hur skulle jag göra nu? Plötsligt öppnades dörren till mitt rum. En liten ihopkurad Nathalie som fortfarande gick i pyjamas släpade sina små djurformade sovtofflor mot golvet när hon gick mot mig. Hon satt sig på sängen bredvid mig minst lika dyster som jag var.

”Dear, you gotta talk to Zayn!” suckade jag och hon tittade surt upp på mig.

”I’m going to, soon, I think.” svarade hon och jag drog upp benen så jag satt i skräddarställning. ”Or never.” mumlade hon tyst. Jag gav henne onda ögat och skakade på huvudet.

”Stop it. I hate to see you miserable. You have to talk to him.” Hon suckade och drog handen längs ansiktet innan hon slog ner den på benet.

”Yeah, yeah, yeah. And he’s gonna talk to me? I don’t think so. You should’ve seen him. He was so… Angry.” Sa hon och tittade rakt ut i tomma intet.

”But it was you who left him, right?” frågade jag med höjda ögonbryn och hon suckade samtidigt som hon nickade. ”Then it can’t be that hard. Now to my problem!” Hon tittade på mig och jag gav henne en menande blick. ”I have no dress.” mumlade jag och la armarna i kors.

”What? Come. I’ll show you one I have.” sa hon snabbt innan hon drog upp mig ur sängen och förde mig till hennes rum. Hon släpade mig till hennes säng där hon slängde ner mig och sprang sedan vidare till hennes garderob där hon försvann in för en lång tid. Det enda jag hörde var mummel från henne när hon sparkade iväg kläder.”Damn it! Where is that dress?!” mumlade hon surt och jag hörde ännu mer kläder slängas på golvet. ”Oh! Finally I got you!” skrek hon lyckligt och kom ut rusandes med en vit spetsklänning och ett skärp i handen. Hon hade ett stort leende på läpparna och rusade snabbt fram till mig.

”Wow, it’s beautiful, Nath. Are you sure I can-” hon viftade med handen och fnyste.

”Ofcourse you can! But only if you let me fix you!” skrattade hon och blinkade till mig. Jag tog tag i klänningen och tryckte den mjukt mot bröstet samtidigt som jag log ett tacksamt leende mot henne. Tillslut var hon klar med att fixa mig och jag tog mig en titt i spegel. Hon hade lockat mitt hår och sminkat mig lätt. Till klänningen hade jag fått en brun handväska och ett silver armband, hon hade verkligen lyckats göra mig vacker.

”Wow, Nath. Thank you.” sa jag tyst samtidigt som jag drog in henne i en kram. Hon log nöjt mot mig innan hon började skratta lite.

”No problem!” Plötsligt ringde det på dörren och en dörr som öppnades hördes. Jag kom på mig i efterhand att jag hade gett ifrån mig ett litet skrik och Nathalie skrattade åt mig. ”I think your prince is here, go and get him, girl!” sa hon glatt och slog mig på rumpan. Jag skrattade samtidigt som jag tog min hand för rumpan. Jag skakade på huvudet och gick ut ur hennes rum. Direkt när jag kom in i hallen lyfte jag blicken och fick syn på en fantastiskt fin Louis. Mitt hjärta hoppade över ett slag och han log mjukt mot mig.

”Shall we go?” frågade han samtidigt som han räckte ut handen mot mig. Jag nickade och tog mjukt tag i den. ”You look beautiful, by the way.” viskade han sedan i mitt öra och jag kände hur hela jag rös till. Han var verkligen min drömprins, och nu visste jag. Nu visste jag vad dom menade med ordspråket. Louis var den enda viktiga. Dejten skulle blivit perfekt även fast jag inte hade haft den perfekta klänningen. Jag skulle ändå haft Louis, Louis, min perfekta drömprins.

---

Jag har en fråga till er som har läst Moments. Vilket kapitel tyckte ni bäst om, och vill ni ha något liknande i denna? Tacksam för svar.

Sen måste jag säga att jag tycker att ni är rätt snåla med kommentarerna, faktiskt... 30/40 + till nästa? Nu fick ni ju trots allt ett riktigt, riktigt långt kapitel. x

Och sen vill jag bara säga GRATTIS till Eleanors morfar/farfar & Hannah som fyller år idag!

 

Tidigare i And now we meet again: När jag väl var framme låste jag upp och hoppade med en duns in. Jag tog några djupa andetag och stängde ögonen. Du måste göra det här. Gör det för Sannas skull. Jag tog ännu ett djupt andetag innan jag öppnade ögonen och vred om nyckeln. Ett brummande ljud hördes och jag nickade smått. Det här var rätt sak. Jag var tvungen att göra det. Den där Ryan skulle få vad han tål.

---

Mina händer skakade. Jag var nära Ryans hus nu och jag var riktigt nervös. Egentligen var jag inte den killen som skadar folk, men jag gör vad som helst för att få han att sluta. Sanna var värd någon bättre. Någon som inte slår henne. Någon som… Mig. Jag skulle göra allt för att skydda henne, aldrig ens få in tanken i mitt huvud att slå henne. Hon ska bara inse det. Inse att jag är killen för henne. Ju längre jag åkte blev det mer hemtrevligt och barnvänligt, vilket jag tyckte var konstigt eftersom Ryan var… Ja, Ryan, en kille som faktiskt slog folk. Jag saktade ner farten på bilen och läste på husens nummer. Tillslut kom jag till rätt nummer och stannade bilen. Innan jag gick ut tog jag ännu ett andetag och försökte intala mig själv att det var rätt sak att göra, även fast Sanna kanske inte kommer tycka om det. Men jag orkade inte vela mer, så utan att tänka gick jag ur bilen och fram till huset. Först tittade jag in genom fönsterna och sedan slog jag upp dörren.

”Ryan!” skrek jag argt och gick in i hallen. Det var hemtrevligt måste jag erkänna. Vita väggar med massa tavlor och gångar till olika delar av huset. Jag gick mot höger, som senare visade sig vara köket. Där stod han, svinet kallat Ryan. Han vände sig om när jag var påväg mot honom och tittade chockat på mig. Jag tänkte inte på vad jag gjorde, bara gjorde det. Mina armar tryckte sig automatiskt mot hans tröja och mina händer tog ett stadigt grepp om den medan jag tryckte han bakåt mot väggen bakom honom. Han gav ifrån sig ett otäckt stön och jag kände ilskan bubbla inuti mig. ”What did you do to Sanna?” skrek jag till honom och slog honom i väggen. Han stönade igen och jag slog honom mot väggen igen. ”Speak!” skrek jag och han tittade djupt in i mina ögon utan att säga något. Han bara tittade. Jag blev förvirrad, slog honom i väggen igen och skakade i hans tröja. ”Why did you hit her? You don’t hit a girl!” Han teg. Hans ögon undvek mina och jag skakade honom igen. ”Speak your cowardly little moron! Why did you hit her?!” Han suckade och tittade upp i mina ögon.

”I haven’t hit her.” sa han lugnt och jag kände hur irriterad jag höll på att bli.

”Why are you lying?!” skrek jag och han stöna.

”Okay, okay, I hit her.” sa han tyst och jag släppte honom för en sekund och tittade besviket in i hans ögon.

”Coward.” viskade jag innan jag hårt greppade tag i hans tröja igen och dunkade honom hårt in i väggen. Med ett stön sjönk han ner längs golvet och höll för huvudet. Jag andades tunga andetag och slog bort håret med huvudet. ”Don’t ever go near, Sanna. Got it? If you do, I’ll cut you in pieces. You don’t hit a girl.” Förklarade jag allvarligt för honom innan jag styrde mina steg bort från Ryan. Bort från huset. Bort från monstret som aldrig mer skulle få röra Sanna. Aldrig.

Ett välkänt plingande ljud fyllde den lilla butiken. Med ett leende tittade jag upp och fick se Louis komma in. Han gick över den vitklädda mattan och fram till mig som stod vid en av hyllorna. Jag vek klart den sista tröjan och böjde mig sedan framåt för att ge honom en kram. Han räckte sedan fram en kaffe mot mig och jag log tacksamt.

”So, how is your new job?” frågade han och tog en klunk av kaffet. Jag nickade och pillade på locket.

”It good, actually.” svarade jag honom och gick genom alla kläder och fram till dörren. ”Mr Henricksen, I take my lunchbreak now!” skrek jag innan jag öppnade dörren och det välbekanta plingandet fyllde ännu en gång den lilla butiken. Louis följde efter mig ut genom dörren. Vi gick längs gatan och försökte hitta någon bra restaurang, men hittade bara snabbmatsställen.

”So, where’s Nath and Sanna?” frågade plötsligt Louis och sprang till den närmaste soptunnan för att slänga sin kaffe. Jag kliade mig i håret och lika fort som han hade försvunnit kom han tillbaks och gick nu bredvid mig igen.

”I got the morning pass, then I think they will have their pass together.” mumlade jag och tittade in i restaurangen vi gick förbi. Louis nickade och stoppade händerna i fickorna samtidigt som han började nynna. Jag skrattade lite åt honom. Han var nog den enda tjugoåringen jag kände som gjorde sådana saker, men det var skönt. Han var sig själv. Plötsligt öppnade han dörren till en liten restaurang inrett i kina-tema.

”You like chinese, right?” frågade han och jag nickade glatt.

”Love it.” log jag mot honom och klev in i den lilla restaurangen. Han tog tag i min kopp som han slängde i närmaste soptunna, sedan gick vi fram till disken för att se vad dom hade.

”We sit outside, right? It’s beautiful weather today.” Jag tog drog undan hår från ansiktet och förde sedan mitt huvud högre för att få se på vad som fanns att erbjuda. Louis nickade och en gammal dam bakom disken kom snabbt fram till oss och frågade om beställning. När vi hade beställt och fått vår mat, tog jag tag i brickan och styrde den utomhus. Vi hittade en perfekt plats vid fönstret, inte alls för närma vägen så man kunde känna lukten av bensin, utan ett bra ställe bredvid andra bord. Jag tog upp det lilla plastpaketet och ryckte sönder det för att få tag i pinnarna. Man kan väll inte påstå att jag är mästare på att äta med pinnar, men det var inte Louis heller.

”What’s wrong with these sticks?! I can’t eat.” skrattade jag och försökte få ihop pinnarna på rätt sätt. Louis satt och skrattade åt mig, men vägrade visa hur man gjorde. ”Fine.” mumlade jag och reste mig upp.

”Where are you going?” skrattade Louis och jag gick bort från bordet.

”I’m gonna find a fork because I can’t eat with those damn sticks.” muttrade jag och försvann in i restaurangen. Surt ryckte jag åt mig en gaffel innan jag fortsatte ut genom dörren igen. Jag drog ur stolen och satt mig på den. Med en nyfiken blick granskade jag Louis som satt med huvudet nerböjt mot bordet. Allt som syntes var hans hår som han då och då slog bort. Tillslut tog han med ett leende upp huvudet och vek ihop servetten han hade hållt på med.

”What are you doing?” frågade jag med ett mjukt leende. Hans ögon glittrade förväntansfullt och han hade ett litet leende på läpparna. Jag tittade osäkert på honom medan han långsamt la handen på den ihop vikta servetten och drog den mot mig. Hans huvud lyftes från bordet och med ett leende tittade han in i mina ögon.

”Open it.” sa han tyst och tog bort handen för att sedan luta sig bak i stolen. Först tittade jag på honom, inte en aning om vad han hade gjort. Visst hade jag mina misstankar eftersom Louis är, ja Louis, men man vet aldrig med honom. Tillslut gjorde jag som han sa. Släppte min blick från hans ögon och spände den på den vita ihop vikta servetten. Mina små händer öppnade ivrigt den och när jag fick upp den drog jag handen några gånger över den för att släta ut rynkorna. Med ett leende läste jag texten som stod på lappen och tittade sedan in i Louis ögon. Dom var nervösa, men uppspelta. Jag log ett större leende, tittade ner på lappen ännu en gång och nickade. Han höjde ögonbrynen och jag nickade ännu en gång.

”I gotta say that this was a new thing to ask a girl out on a date.” började jag och skrattade lite. ”But, I like it.” Han la händerna bakom huvudet och lutade sig tillbaks i stolen.

”So, tonight?” frågade han med ett leende och jag log smått.

”Tonight it is.” sa jag kort innan jag blickade ner på servetten igen.

Hey pretty, wanna date me?

Yes = Smile

No = Backflip.

“Simple but effective.” Sa han kort innan han med ett leende blinkade mot mig.

---

Som ni vet, ju fortare ni kommenterar destå fortare får ni nya kapitel, SÅ BRING ME WITH THE COMENTS! x

 

Tidigare i And now we meet again: Ännu en gång hade jag lyckats skapa trubbel. Hon gillade mig faktiskt, gillade, men inte längre. Ännu en gång förstörde bradfordbadboy för sig själv och förvandlades till en påse skit. Varje gång var det såhär. Jag gjorde något fel och jag orkade inte. Jag orkade inte göra fel varje gång. Det enda jag ville var att ha henne tillbaks, endå var ilskan inuti mig tvungen att bubbla upp och förstöra allt. Fan också.

---

Jag satt hårt och kramade Harrys mjuka hand. Min blick fastnade på händerna och i den sekunden tryckte han sin hand hårdare mot min.

”Trust me.” mimade han mot mig och jag nickade innan min blick började fladdra runt i hela bilen. Vi hade lämnat den öde skogen för kanske tio minuter sen. Bilen hade inte en enda skråma och funkade prima. Jag tror nästan alla ville stanna kvar, njuta av varandras tillvaro och av att lära känna varandra bättre. Alla förutom Nathalie och Zayn då. Dom hade inte sagt ett enda litet ord sen jag såg dom igår kväll, men jag orkade faktiskt inte bry mig. Jag hade mina egna bekymmer. Ganska stora bekymmer faktiskt. Oron över att Ryan skulle skada Harry blev bara större för varje minut som gick. Jag fortsatte att säga till mig själv att det var mitt fel ifall Harry blev skadad. Bara mitt. Minst tio gånger varje minut försökte jag skaka av mig det, men det satt kvar djupt in i mitt bröst. Min blick fortsatte att utforska bilen. Jag och Harry satt på säterna mitt emot varandra. Han på det med ryggen mot föraren och bredvid honom satt Nathalie. Hon hade sina ben uppe mot bröstet och lät hakan luta sig mot den medan hon stirrade ut genom fönstret med tom blick. Mitt emot Nathalie satt Liam och bakom satt Niall och Zayn. Zayns blick försökte fånga Nathalies några gånger som ett desperat rop på förlåtelse. Även fast jag inte visste vad som hade hänt såg man det tydligt på honom att han var olycklig. Jag struntade i det just nu. Lite senare skulle jag snacka med Nathalie men inte nu. Min blick sökte vidare och hamnade på framsäterna. Louis körde och bredvid honom på passagerarsätet satt Evelina. Hon hade sina fötter uppe på handskfacket och solglasögonen hade hon för ögonen. En riktig stekare. Hon hade ett stort leende på ansiktet. Hennes liv var perfekt just nu, hon hade inget att oroa sig för. Allt ramlade framför fötterna på henne och hon verkade ha fått bra kontakt med Louis. Visst var jag avensjuk, men samtidigt var jag glad för hennes skull. Hon förtjänade det.

För en sekund drog jag ner benen från handskfacket för att ta av mig mina små kawasaki skor. Jag drog av skorna med hjälp av fötterna och satt sedan upp dom på handskfacket igen. Mitt ena ben låg över det andra och ett leende fanns på mina läppar. Jag drog över håret på högersidan och rättade till mina solglasögonen innan jag höjde volymen på radion. Young Wild & Free spelades och jag sjöng glatt med. Med ett skratt böjde jag huvudet bakåt och tittade på de andra upp och med. I baksätet var det tyst. Alla var knäpptysta och hade ansikten gjorde av sten medan jag och Louis glatt sjöng med musiken. Jag struntade i dom. Ville inte få ett försämrat humör på grund av dom. Men min blick fastnade endå snett bakåt. Något hade hänt mellan Sanna och Harry. Med ett litet leende till dom förflyttade jag blicken till andra sidan bilen. Där satt Nathalie helt knäpptyst med benen uppe till brösten och stirrade ut genom fönstret. Något hade hänt med henne med. Jag suckade och drog fram blicken igen. Jag sjöng några rader och log mot Louis. Han sänkte ljudet med ett skratt och skakade snabbt handen framför näsan.

”Euh, Eve. Do you feel how it smells?” frågade han och rynkade näsan. Förvirrat tittade jag på honom och han började skratta. ”Your feet.” skrattade han och nickade mot dom. Jag slog till honom på armen och kastade sedan en blick ner på mina fötter.

”Stop lying, Lou. If something smells in here it’s you.” sa jag och vickade på tårna innan jag tog ett djupt andetag och sjöng det högsta och falskaste jag kunde. Snabbt hängde Louis på och våra höga falska röster ekade i bilen. Jag började skratta högt och höll mig för magen. Lou var en härlig kille som jag faktiskt kände något extra för. Han var som en bror för mig, men endå fanns det något mer där. Något som gjorde att fjärilar dök upp i magen varje gång han log mot mig.

Efter en lång åktur var vi äntligen hemma igen. Louis hade fått kört hela sträckan hem, men han verkade inte bry sig om det. Han stannade utanför tjejernas lägenhet med en suck och drog bak huvudet.

”So. See you tomorrow?” frågade han och Sanna nickade.

”We have to work, our first day in the store you know. But on lunch?” frågade hon och Louis nickade med ett leende.

”Sounds good.”

Plötslig spände Nathalie snabbt upp sig och klev ur bilen. Hon drog åt sig sin väska och sprang sedan in i lägenheten. Jag gav Sanna en frågande blick och hon ryckte på axlarna. Från framsätet hördes Evelina och Louis skratt och sedan en smäll. Ljudet av en pipande Louis var inte svår att missa, och inte heller Evelinas skrattanfall.

”Oh my god, stop be such a girl, Lou!” pep Evelina i hennes skrattanfall. Jag skakade på huvudet och småskrattade innan Sanna öppnade dörren och hoppade ut. Hon öppnade bakluckan och jag hoppade ut till henne. Jag satt mina händer i fickorna och tittade på henne medan hon plockade ut sina väskor. Hon hängde dom över axeln och jag gick med småsteg fram dom stegen som krävdes för att stå en meter ifrån henne.

”Stay inside. Don’t open the door if you don’t know who it is and you'll survive, got it?” sa jag allvarligt och försökte se henne i ögonen. Hon nickade samtidigt som hon stängde sina ögon och drog ett djupt andetag. ”Good. I call you later.” fortsatte jag och drog in henne i en lös kram innan både hon och Evelina gick upp för trapporna och sedan försvann innanför lägenheten. Med en suck hoppade jag in i bilen igen och spände fast mig. Louis tryckte på pedalen och började köra mot vår tomt. Hela vägen tänkte jag, tänkte på Sanna. Hur hon hade kunnat hålla det hemligt utan att hennes bästa vänner fick reda på det. När dom tillslut skulle få reda på det är jag säker på att dom kommer ha mycket dåligt samvete. Plötsligt stannade Louis bilen och alla hoppade ut. Killarna försvann innåt och jag hängde med. Dom slängde sig i soffan och började direkt spela tv spel, vilket jag inte alls var chockad över. Men jag, jag bara tog en vända inomhus för att fiska upp nycklarna till min Range Rover.

”Hey, Hazza. Where are you going?” ropade Louis från soffan och jag knep ihop ögonen. Jag var tvungen att komma på något bra. Något trovärdigt.

”Uhm… I have to buy milk. You know how I get when we don’t have milk at home.” slängde jag ur mig och gick med snabba steg ut genom dörren. När jag var ute och hade stängt dörren efter mig slog jag mig själv i huvudet. ”Milk?” mumlade jag tyst för mig själv och skakade på huvudet. ”The best excuse on a long time, buddy.” fortsatte jag och tog snabba steg bort mot huset och närmare bilen. När jag väl var framme låste jag upp och hoppade med en duns in. Jag tog några djupa andetag och stängde ögonen. Du måste göra det här. Gör det för Sannas skull. Jag tog ännu ett djupt andetag innan jag öppnade ögonen och vred om nyckeln. Ett brummande ljud hördes och jag nickade smått. Det här var rätt sak. Jag var tvungen att göra det. Den där Ryan skulle få vad han tål.

---

NI LYCKADES SLÅ REKORD, RÄTT MYCKET OCKSÅ MÅSTE JAG SÄGA! Tack tusen gånger om, all era kommentarer är väldigt rörande! Och vi kan väll säga såhär, om ni kommenterar bra så får ni en till del ikväll? :D

Tack igen, ni är bäst!! x

Tidigare i And now we meet again: Ibland önskar jag att det var jag som fick stå i centrum. Det var alltid jag som fick trösta Sanna och Nathalie, dom behövde aldrig trösta mig eftersom det aldrig hände något. Jag vill bara att något ska hända. Få dom att inse att jag behöver dom minst lika mycket som dom behöver mig. Jag måste veta att dom finns där ifall något händer.

---

 

Jag satt med armbågarna nertryckta i benen och lutade huvudet mot handflatorna. Det var bara att vänta, jag kunde inte göra något annat. Vänta på att Evelina skulle komma ut och förklara. Hur det hade gått och om hon hatade mig. Nervositeten steg inom mig med stora steg och jag kände pulsen höjas. Tänk om det var kört? Tänk om jag faktiskt hade sabbat allting helt och hållet nu? Jag behövde lugna ner mig. Gå någonstans och tänka. Långsamt lyfte jag mitt huvud och gjorde likadant med kroppen. Jag gick bort från alla. Bort från elden och från gänget som satt på stockarna. Tillslut hittade jag en plats ganska långt bort från lägerelden. Den låg bredvid en stig och var ett av ställerna där träden var mindre och färre. Jag gick bort mot en av de lite större träden och lutade mig mot det. Bara andades och tänkte. Först tvekade jag lite, men frestelsen var för stor. Långsamt tog jag upp cigarettpaketet ur jackfickan och drog upp en av cigaretterna som stod staplade bredvid varandra. Jag stoppade ciggen mellan läpparna och stängde locket på paketet. Försiktigt kastade jag det lite upp och ner och granskade sedan utsidan. Smoking kills, stod det inskrivet i en rektangel på framsidan. Med en suck la jag ner paketet i jackfickan igen och himlade med ögonen. Trodde dom inte att jag visste det? Jag ville sluta, det ville jag, men dom förstod inte hur svårt det var. Det var så sjukt svårt. Om jag nu skulle göra det behövde jag någon som hjälpte mig. Jag kunde inte göra det på egen hand. Snabbt sköt jag tanken åt sidan. Depressionen och nervositeten var för stor för att tänka på att sluta röka. Rökningen hjälpte mig att lugna ner mig. Hur mycket jag än hatade det var det sant. Jag fiskade upp en tändare ur samma ficka som paketet låg i och drog tummen mot tändingshäftet. En varm låga dök upp ur den lilla tändaren och snabbt förde jag handen över den för att skydda elden från att blåsas bort. Sedan förde jag tändaren mot cigaretten och höll kvar den till den tändes. Jag drog ett djupt bloss och andades sedan ut lika djupt medan jag stängde ögonen. Nervositeten sjönk och jag blev med avslappnad. Ännu en gång hade några bloss från en idiotisk cigg hjälpt mig. Jag satt ciggen mellan två fingrar och lät handen hänga slappt medan jag gick en bit. Några röster och snyftningar börjades plötsligt höras. Med långsamma steg gick jag nyfiket närmare rösterna och fick tillslut syn på Harry och Sanna sitta på en sten. Harry höll om Sanna samtidigt som hon grät och då och då pussade han henne på huvudet. Jag suckade och drog mig tillbaks. Fantastiskt. Harry får ihop det med Sanna innan jag ens hinner snacka med Nathalie om vårt gamla förhållande som egentligen inte borde spela någon roll. Iriterrat drog jag ett bloss och gick bort mot trädet jag stod lutad mot innan.

”So. That thing with quit smoking didn’t work that well, huh?” hörde jag plötsligt någon säga. Jag kände igen rösten direkt och tittade upp med kallt ansikte. Egentligen ville jag spruta av glädje, men det var något jag verkligen inte orkade för stunden. Jag svarade henne inte utan tog bara ett till bloss. Det lilla, lilla leendet hon för en sekund sen hade haft gömt i mungiporna försvann snabbt och hon skakade på huvudet. ”I’m sorry.” Med höjda ögonbryn tittade jag på henne och blåste några små rökmoln. Hon suckade och försökte så gott det gick att dra undan hår från ansiktet med händerna innanför jackan. ”It seems like you’re not gonna forgive me.” sa hon lågt och skakade på benen för att hålla värmen. Jag ryckte på axlarna och slängde ner cigaretten på marken, sedan gned jag skon mot den för att släcka glöden. ”I actually don’t understand why I’m saying that I’m sorry. I mean, I have all right in the world to be mad at you, but you haven’t.” Jag höjde ännu en gång ögonbrynen och blåste ut röken som fanns i min mun.

”I haven’t?” frågade jag surt och hon skakade på huvudet. ”Nathalie…” sa jag och suckade. ”You live in the past and you don’t trust me. Why haven’t I a reason to be mad? I can’t prove that I’m better if you don’t let me.” Hon blev plötsligt upprörd. För en sekund sedan hade hon stått och gömt sig i jackan för att söka efter värme, men nu slängde hon nästan av sig jackan och hon såg ut att koka över ilska.

”How can I know that I can trust you? You can’t just say that I don’t give you the chance, Zayn. It’s more than that. You have to earn trust and you know that, so why do you keep arguing about this?” Hon bokstavlingen kokade av ilska och jag kände hur upprörd jag själv blev.

”What do you want me to do, huh? I have tried, Nathalie. I have begged you for one more chance but you don’t give it to me.” Skrek jag och slänged runt med armarna. Jag såg hur hennes ögon fylldes med tårar och att hon tog ett djupt andetag för att hålla styrkan.

”I want you to fight for me! I want to know that I can trust you! But now I know that you’re new style isn’t a good one. You was the sweet guy to me Zayn. Maybe not to others but to me. And now, now your behavior to me is like a shit of bag. I can’t handle it anymore.” Hon skrek ut orden. Eller iallfall alla utan dom sista. Där bröts hennes röst och små tårar kom rinnandes längs hennes kind. ”I can’t Zayn. I just want you to fight for me, nothing else.” viskade hon innan hon skakade på huvudet och sprang sin väg. Ännu en gång hade jag lyckats skapa trubbel. Hon gillade mig faktiskt, gillade, men inte längre. Ännu en gång förstörde bradfordbadboy för sig själv och förvandlades till en påse skit. Varje gång var det såhär. Jag gjorde något fel och jag orkade inte. Jag orkade inte göra fel varje gång. Det enda jag ville var att ha henne tillbaks, endå var ilskan inuti mig tvungen att bubbla upp och förstöra allt. Fan också.

---

Nu vill jag att ni slår rekord i kommentarer (som är 33st) så jag vill ha 34-35 kommentarer, kanske till och med 40, eftersom jag faktiskt blev nöjd med detta kapitlet. Och det kommer inte ut nytt kapitel förräns jag får så pass många kommentarer. Förlåt, men jag vill bara få er att skriva vad ni tycker. x

Tidigare i And now we meet again: Jag tittade efter henne när hon med snabba steg gick mot tältet. Hon öppnade det och försvann snabbt in, sedan såg jag inte skymten av henne längre. Jag suckade och gömde ansiktet i mina händer. Dumma, dumma, dumma Zayn. När du äntligen fått henne att prata med dig igen stöter du bort henne. Bra jobbat idiot. Hur skulle jag kunna fixa detta nu? Hon hatade säkert mig. Välkommen till helvetet, kompis. Där kommer du nog trivas bra när du aldrig kommer få in henne i ditt liv igen.

---

Jag satt gömd i Harrys famn. Han höll om mig medan tårar långsamt föll ner längs mina kinder.

”Harry?” frågade jag plötsligt tyst. Han mmade till mig och jag suckade. ”I…I don’t want you to talk with Ryan..” viskade jag och han drog snabbt mig från sig.

”What? Are you out of your mind, Sanna? I have to. He can’t continue with this.” Han kollade allvarligt på mig och jag suckade.

”You’re going to get hurt. I don’t want that.” Han suckade och drog mig intill sig igen. Hans hand letade sig upp på mitt hår där den stannade och tryckte mig närmare hans bröst.

”As long as you’re safe it doesn’t matter. He can stick me with a fork, hit me with a knife or anything. So long it protect you from what he have done.” sa han tyst och jag flätade hårt in mitt finger i hans tröja. Jag andades in hans doft, tryckte mig närmre honom och kände tryggheten. Han fick mig att känna mig trygg, vad det än handlade om.

”Thank you, Harry. I mean it.” viskade jag tyst och han nickade.

”I will always protect you, Sanna. I promise.” viskade han tillbaks, och även fast jag var rysligt rädd kunde jag känna hur mina mungipor långsamt höjdes.

Jag hade suttit och pratat med Evelina ett tag om allt möjligt. Hon hade berättat för mig om hur hennes uppväxt och sådant var medan jag så gott som möjligt försökte förklara hur det var att vara, ja Louis Tomlinson.  För en kort sekund hade jag med ett leende flyttat min blick från Evelina och tittat mot Zayn och Nathalies håll. Men det kunde hända så mycket på bara några få sekunder, det här var ett sådant tillfälle. För en sekund sedan hade Zayn haft ett litet leende på läpparna, Zayns typiska leende. Men på en sekund hade det försvunnit och ersätts med en hård min. Plötsligt reste sig Nathalie upp. Dom pratade tyst och jag hade ingen aning om var dom sa, men en sekund senare var hon borta och Zayn gömde sitt huvud i händerna.

”Ehm.. Sorry Eve but I gotta fix a thing.” sa jag tyst med blicken spänd på Zayn. Han såg helt förstörd ut. Utan att vänta på svar reste jag mig raskt upp och gick mot stocken Zayn satt på. ”Hey mate.” sa jag tyst och la min hand på hans axel. Han stönade lite och tog inte upp sitt huvud från ansiktet. ”What’s going on?” frågade jag samtidigt som jag satt mig ner på stocken. Jag la armarna på benet och vred huvudet när jag tittade på Zayn.

”Nath hates me.” sa han kort och jag suckade.

”What no, why?”

”Ehm…” Han lyfte huvudet och kliade sig i håret. ”She told me that I wasn’t the same guy as before, and ofcourse isn’t I. So I told her that I was better now and asked why she lived in the past and yeah. She got very pissed off on me.” Jag la min hand på hans axel igen och försökte le lite.

”She don’t hate you, I think she’s just confused. I gonna ask Eve if she can talk to her.” Jag klappade honom lätt på ryggen innan jag reste mig upp och gick mot Eve.

Louis försökte övertala mig om att Nathalie inte hatade mig, men jag var nästan säker på att hon gjorde det. Det var inte meningen att det skulle bli såhär. Jag ville ju bara få henne tillbaks, men hon tvekar för mycket. Den där hårda killen jag förvandlades till när vi gjorde slut kom upp igen. Jag blev förbannad. Förbannad för att hon levde i det förflutna och inte vågade lita på mig. Jag ville att hon skulle lita på mig. Vad gjorde jag för fel? Jag försökte vara trevlig. Försökte vara som förut, men hon tog inte emot mig. Det är som att hon inte accepterar mig längre. Men endå fattar jag inte. Det hade gått så bra dom här senaste veckorna efter att hon hade förlåtit mig, varför skulle hon ta upp det igen så det blev bråk? Jag orkade inte bråka, speciellt inte med den fina flickan som alltid kommer att vara min första förälskelse. Hon kommer alltid betyda mycket för mig. Jag kommer aldrig, aldrig släppa henne, det ska hon ha klart för sig.

Plötsligt kom Louis tillbaks igen. Han hade bara försvunnit bort till Zayn innan. Bara stuckit, men nu kom han tillbaks. Han satt sig bredvid mig och slog på ett charmigt leende som jag skådade igen direkt.

”Okay what do you want?” frågade jag med en suck och höjde ögonbrynen. Han öppnade munnen och försökte se chockad ut när han tittade på mig.

”What? I don’t want something. I just want to be with this beautiful girl beside me.” Sa han och blinkade.

“No.” sa jag snabbt och skakade på huvudet. ”What do you want?” Han suckade och det smöriga leendet försvann.

”Fine. It’s Nath. She and Zayn hade a fight. Again.” sa han och himlade med ögonen. Jag gjorde likadant och reste mig upp.

”Okay, I’m gonna talk to her. But when she and Zayn fights she gets upset for a long time. I can’t promise that I’ll make her happy.” Sa jag snabbt innan jag vände mig bort från Louis och gick in i tältet.

När jag kom in såg jag Nathalie ligga med huvudet nere i kudden på madrassen. Med en suck gick jag fram till henne och satt mig på huk. ”Okay, what’s going on?” frågade jag och pillade henne försiktigt i håret.

”Zayn hates me!” skrek hon mot kudden och jag suckade.

”No, he doesn’t, I promise. What happend?”

”I don’t want to talk about it!” skrek hon igen och jag suckade ännu en gång innan jag reste mig upp och gick mot utgången.

”Do you know what?” sa jag och öppnade tältets ingång. ”I’m always here for you and have always been, but can you understand how hard and annoying it is when I’m trying to help you and you push me away? Please Nath stop be so selfish. I don’t want to fight but please, please stop be such a bitch to us when you’re sad. I understand that you think it’s hard with Zayn but I’m trying to help you! Why can’t you just let me?” Efter jag hade sagt det gick jag rakt ut ur tältet.  Jag brydde mig inte om att vänta på hennes svar. Jag var trött på att allting skulle handla om att hon var ledsen. Hon bara stängde mig ute när jag försökte hjälpa henne, så vad kan jag göra? Jag tryckte ner mina händer i jackfickorna och tittade ännu en gång upp på himlen. Ibland önskar jag att det var jag som fick stå i centrum. Det var alltid jag som fick trösta Sanna och Nathalie, dom behövde aldrig trösta mig eftersom det aldrig hände något. Jag vill bara att något ska hända. Få dom att inse att jag behöver dom minst lika mycket som dom behöver mig. Jag måste veta att dom finns där ifall något händer.

---

Halv dåligt kapitel tycker jag, men jag kände mig lite stressad, haha... Här är iallafall en del till! x

Tidigare i And now we meet again: Ni vet när man ser någon man tycker om vara sårbar och brista i gråt, men man inte har någon aning om vad man kan göra för att hjälpa den även fast man vill det mer än allt annat? Så känns det just nu. Jag vill bara åka rakt hem till Ryan och slå ner honom, men jag stannade. Stannade för Sannas skull.

---

 

Vi satt vid brasan, jag, Zayn, Louis, Nathalie, Liam och Niall. Jag satt bredvid Niall och Liam på en av stockarna. Den ljusa sommardagen var som bortblåst och hade istället ersätts av en mörk sommarkväll. Stjärnorna lös klart på himmeln och den starkaste av alla fångade min uppmärksamhet. Alla andra satt och småsjöng. Några av låtarna var killarnas egna och andra var gamla sköna låtar som alla kunde. Jag var i min egna lilla bubbla. Tittade upp mot stjärnorna och drömde. Hur det skulle vara om vi inte lärde känna killarna, skulle vi varit helt ensamma då och dränkt varandra med varandras umgänge? Jag menar, då skulle vi varit dom enda som var med varandra, även fast vi var bästa kompisar hade vi säkert tröttnat på varandra. Nu hade vi ju killarna, dom gjorde allt så mycket bättre.

Jag satt bredvid Nathalie på stocken mitt emot Evelina. Nathalie satt med det ena benet över det andra och skrattade så mycket så att hon inte kunde sjunga, även fast hon ville. Stocken var riktigt nära elden, så nära att jag kunde känna dens varma lågor slå upp i mitt ansikte. Det var skönt, men samtidigt riktigt varmt. Nästan så varmt att det fick mig att svettas. Endå så breddade jag på benen och lutade mina underarmar mot dom. Fingrarna flätade jag ihop med varandra och tittade rakt igenom elden och vidare mot Evelina. Hon satt och tittade upp mot himlen, upp mot dom starka stjärnorna. Hon fick mig att le. Det spelade ingen roll vad hon gjorde, jag fick alltid ett leende på läpparna. Jag älskade att se henne nöjd.

”Louis?” Nathalie lutade sitt huvud närmare mig och fångade min uppmärksamhet för några sekunder.  ”How long are we staying here?” frågade hon och plötsligt kände jag mig lite generad. Jag tog loss fingrarna från varandra och placerade den ena handen på huvudet samtidigt som jag försökte le ett smörigt leende mot henne.

”Well… Here’s the thing… I don’t know if the car still is working, so…” Hon suckade och slog löst till mig på armen.

“Did you and Harry have to fight in the car when Eve was driving? Think if it’s broken and not can take us home?!” Hon lät en aning förtvivlad på rösten och jag skrattade åt henne. Hur kunde hon tycka att det var något dåligt att stanna här?

”Well… I actually blame Harry.” sa jag lätt och ryckte på axlarna. Hon skratttade och skakade på huvudet.

”If a bear coming and eating me up it’s your fault.” varnade hon och pekade på mig.

”I think Zayn would kill me before you even got the chance.” började jag och hon tystnade. ”He really cares about you, you know.” fortsatte jag och hon tittade snabbt åt Zayns håll innan hon tittade tillbaks på mig med ett rött ansikte. Antagligen blev hon generad.

”I know.” sa hon tyst och tittade ner i marken. ”But it’s his own fault that I don’t trust him.” Jag nickade och flyttade mitt huvud så jag kunde se henne i ögonen. ”Give him a chance, okay?” Hon nickade knappt synligt och bet sig i läppen. ”Good.” sa jag och klappade henne i ryggen innan jag reste mig upp och trängde ner mig på stocken bredvid Evelina. Äntligen fick jag hennes uppmärksamhet.

Louis gick och satt sig hos Evelina. Jag tog det som att han skulle stöta på henne, men jag tror att han menade att jag skulle snacka med Zayn. Med en suck reste jag mig upp från den fuktiga stocken och torkade av byxorna som hade blivit en aning fuktiga i baken. Om jag ska erkänna så var det för att dra ut på tiden. Jag vågade inte riktigt gå mot Zayn för att snacka eftersom jag nästan var hundra procent säker på att han skulle få mig på fall, igen. Jag orkade inte bli sårad igen. Det gjorde för ont förra gången. När jag redan hade stått där överdrivet länge tog jag mig samman och tvingade mina ben att gå mot stocken Zayn satt på. Han tittade upp på mig när han såg mig komma och log ett snett leende.

”Hi.” mumlade jag och höjde handen innan jag satt mig bredvid honom. Han satt och log hela tiden. Bara log och tittade in i elden. ”Why are you smiling?” Han flyttade sin blick från elden upp till mina ögon.

”Because of you.” sa han lågt och log igen. Jag blev förvirrad. Snabbt kände jag ur min panna började rynka sig och han skrattade en kort stund. ”You’re talking with me again.” förklarade han och blinkade. Jag suckade och drog min hand genom håret.

”Zayn… I don’t know.” sa jag tyst och tittade på honom. Hans blick blev oförstående och hans leende försvann. ”I don’t know what to do. This guy I fell in love with for five years ago isn’t the same as now. My heart is telling me every single day that I should go back to you. Back to how things where when I lived in Bradford, but my brain saying the opposite. I’m afraid to get hurt by you, Zayn. You’re not the same guy I used to know.” Han suckade och drog en hand genom det perfekt fixade håret innan han tittade på mig igen.

”Nathalie, that’s a good thing. I’m not the same guy, I’m better. I would never hurt a girl who loves me, never. How many times do I have to tell you that I made a mistake? I regret it so much and you know it, so why don’t you let it go and trust me? Do you always have to think back at it? Live in the moment, don’t think back at the old days. People change, Nathalie, even if you don’t like it.” sa han kallt med en tom blick. Jag skakade på huvudet och fnös.

”You always say the wrong things to me, Zayn.” Sa jag lågt och reste mig upp. “Did you said that you was a good change?” frågade jag och höjde ögonbrynen. “Because right now you seem like an ass for me.”  Med snabba steg gick jag bort från honom innan han hann säga något. Jag gick bort mot tältet vi hade satt upp. Det var stort och blått, menat för 8 personer. Jag satt handen mot dragkedjan och drog den uppåt så att det stora tältet öppnades. Med små steg gick jag in och stängde efter mig. Alla hade redan placerat ut sina madrasser och täcken. Jag skulle sova bredvid Nathalie och Zayn, något jag verkligen inte hade lust med just nu. Gråten satt långt uppe i halsen på mig. Han hade gett mig ännu en andledning att inte lita på honom. Just nu ville jag bara sova. Glömma dagen, glömma pratet, glömma Zayn. Snabbt slängde jag av mig kläderna och drog upp min pyjamas från ryggsäcken som jag sedan tog på mig. Det mjuka siden tyget la sig mjukt mot min kropp och jag drog snabbt bort täcket och la mig på madrassen. Jag la upp benen till brösten och la armarna runt dom, då började tårarna komma. Mitt hjärta sa ja och min hjärna sa nej. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra, men min hjärna hade redan börjat övertala mig. Jag var rädd att den skulle vinna. Att den skulle få mig att glömma honom. Gå vidare och hitta någon bättre, men jag ville inte det. Jag ville ha tillbaks min gamla Zaynie.

Jag tittade efter henne när hon med snabba steg gick mot tältet. Hon öppnade det och försvann snabbt in, sedan såg jag inte skymten av henne längre. Jag suckade och gömde ansiktet i mina händer. Dumma, dumma, dumma Zayn. När du äntligen fått henne att prata med dig igen stöter du bort henne. Bra jobbat idiot. Hur skulle jag kunna fixa detta nu? Hon hatade säkert mig. Välkommen till helvetet, kompis. Där kommer du nog trivas bra när du aldrig kommer få in henne i ditt liv igen.

---

25+ till nästa? :D

Tidigare i And now we meet again: Ni vet när man älskar någon så mycket att det gör ont, men inte kan få den för man har gjort något dumt? Så är det just nu. Jag gjorde något dumt och jag ångrar det varje dag. Saknaden blir större och allt jag vill är att ha henne tillbaks, men det är försent. Hon litar inte på mig längre, jag hade förstört allt.

---

”Should it be like this?” frågade Evelina förvirrat och snurrade på en bit av tältets innerdel. Louis skrattade lite och tog den ifrån henne.

”I can fix it. I mean, you’re practical a girl so I don’t judge you.” Sa han och blinkade. Jag borrade in händerna i jackärmarna och tittade på en kvadrat med fyra stockar på var sida. Mina ben styrde sig automatiskt mot den ena stocken där jag satt mig ner. Den var ganska fuktig och hård, men det fick gå. Jag bara funderade på hur det kunde bli såhär. Jag flyttade till en annan del av London för att få bo i en lägenhet med mina två bästa kompisar, det är nog det varje ungdom vill. Lämnade min familj, mina andra vänner och allt sånt där. Flyttade till en lägenhet, träffade vårt lands största artister just nu, och träffade en kille jag faktiskt tyckte var trevlig. Fast det var ju innan han slog mig. Jag förstod inte hur jag kunde hamna här. Vi trodde att allt skulle bli perfekt, men det blev det inte. Eller jo, för Eve och Nath blev det de. Dom hade inget att oroa sig för, allt var perfekt. Inga hemligheter, inga lögner och inget hemskt hände dom. Istället fick dom hänga med ett känt pojkband. Livet är allt orättvist ibland. Ibland ställde jag mig frågan varför allt hände mig. Det hade kunnat hända vem som helst, men det hände mig. Så jävla orättvist. Plötsligt kände jag ett par andetag i nacken. Om jag ska vara riktigt ärlig blev jag livrädd, livrädd att det var Ryan. Snabbt vände jag mig om och slog bakåt. Jag hörde något pipande och jag tittade dit jag hade slagit, det var inte Ryan, det var Harry.

”Oh… I’m so sorry I thought…” babblade jag och Harry började flina.

”Well, honestly, I didn’t expect that.” Sa han och började skratta. Jag kände hur mina kinder började hetta och jag tittade generat ner i marken. ”I just wondered if you can help me to pick wood for the fire.”

”Oh, yeah I guess so.” mumlade jag och reste mig upp. Harry log ett snett leende mot mig och jag tittade bort. Rädd att titta in i hans ögon och drunkna.  Han sträckte ut sin arm mot mig som en hjälpande hand. Först tittade jag bara på den, kunde inte bestämma mig om jag skulle ta den eller inte. Men tillslut skakade jag sorgset på huvudet och reste mig upp på egen hand. Han drog tillbaks handen lite förvånat, men stoppade sedan händerna i fickorna och började gå längre in i skogen. Jag ville inte bli ensam, mest för att jag var rädd för att någon skulle komma, så snabbt småsprang jag tills jag kom fram till honom. Han böjde sig ner och plockade upp några smågrenar samtidigt som jag bara stod där och tittade på honom. Betraktade hans rörelser. Plötsligt reste han sig upp igen och tittade undrande på mig. Jag skakade bort allt och böjde mig ner för att plocka grenar. Vi var tysta under hela tiden och mötte inte varandras blickar en ända gång. Vi skötte vårt eget och gjorde det vi skulle- plockade grenar.

”Uhm, I think this is enought.” mumlade plötsligt Harry och jag reste mig upp med alla grenar i famnen. Lite försiktigt sneglade jag på honom. Hans famn var full med en massa grenar och hans ögon såg lite ut som innan. Då var dom gladare, nu var dom… Jag vet inte, oroliga kanske.

Han började traska bort mot brasan igen och jag följde snabbt efter. Det enda som hördes var grenarna under våra fötter och våra andetag, annars var det knäpp tyst. Ingen sa någonting. När vi kom fram la Harry sina grenar i brasan och kliade sig i håret. Jag gjorde likadant. Slängde dom i brasan och borstade sedan av mig. Mer och mer folk kom till brasan. Liam, Niall och Evelina satt sig i ett hörn och Louis och Nathalie i ett. Zayn gick fram till brasan där han tog fram sin lilla tändare och försökte få fyr på elden. ”Uhm..” Harry kliade sig i håret igen och tittade generat på mig. ”Do you wanna go somewhere?” frågade han och jag tvekade, men nickade sedan. Vi gick bort från brasan, bort från folket och vidare längs en stig vi hittade. Mörkret började falla och några enstaka stjärnor hade letat sig upp på himlen. Vi gick tysta tills vi kom till en stor sten där stannade och lutade sig mot den. Jag stannade kvar bredvid den och stirrade ner på mina fötter samtidigt som jag gungade fram och tillbaka. ”Sit.” sa Harry mjukt och klappade på stenen. Jag nickade och gjorde som han sa och kröp upp på den enorma stenen. Den var kall, det kändes som att min rumpa skulle bli en isbit när som helst. Jag suckade smått och Harrys blick fastnade på mig. ”So.. Do you think this is… Fun? I mean, that we’re doing stuff like camping.” Frågade han och jag ryckte på axlarna.

”Actually I don’t know. But it’s good to go away and just… Enjoy life.” Även om jag inte kan. Rädslan hade tagit över min kropp helt. Han nickade och jag gjorde likadant.

”How is everything with you and Ryan, then?” Han hoppade upp på stenen och satt händerna ihoptryckta mellan benen. Jag bet mig i läppen och blinkade bort tårarna.

”Fine, I think.” sa jag tyst och harklade mig. Rösten var närma på att brytas.

”Are you sure? I mean, you seem to be… Sad.” Han sa det sista ordet lågt och försökte fånga min ögonkontakt. Jag stängde ögonen och skakade på huvudet.

”I’m okay.” sa jag och vände bort mitt huvud mot skogen. Tyst hörde jag honom sucka och jag torkade snabbt ögonen.

”Sanna.. I don’t know but I feel…” Han suckade återigen och jag kände sedan något varmt mot mina fingrar. ”Good.” sa han lågt och jag vände huvudet mot honom. Jag var förvirrad, förstod inte vad han sa. ”Good when I’m with you. Please, Sanna. Don’t hate me for this, but I feel something for you. Something that’s more than friendship.” Han hoppade lite närmare mig och försökte se mig i ögonen. ”Do you feel … Something for me too?” frågade han tyst och jag skakade löst på huvudet.

”I…I don’t know, Harry…” Han nickade men hoppade endå ett steg närmare mig. Jag protesterade inte, det var det här jag ville, jag ville ju ha honom.

”Please, Sanna. Just give me a chance. I promise. I’ll never, never hurt you.” Sa han tyst och förde sin mun närmare min. Jag kände hur min puls steg och hur förvirrad jag blev. ”If you want me to stop, just say it.” viskade han innan han tog dom sista centimetrarna mot mina läppar och försiktigt nuddade dom. Hans otroligt mjuka läppar pressades mot mina, och om jag ska vara riktigt ärlig njöt jag. Jag tog vara på sekunderna dom fanns där, för bara en liten stund senare var dom borta. När han tog bort sina läppar log han ett litet leende till mig, det var då jag kände det. Rädslan. Rädslan över Ryan. Jag brast i gråt. Harry satt där helt chockad och förstod ingenting. Jag tänkte inte på att jag grät, vilket gjorde att sminket förstördes.

”H-Harry I can’t…. Ryan will kill me.” viskade jag och begravde mitt ansikte i händerna.

”What? No,no,no,no, Sanna. Don’t cry, please.” Han satt sin ena hand på min rygg och den andra på mina händer. Försiktigt tog han tag i min hand och drog väck dom. Mitt ansikte var fortfarande nervänt mot marken och håret täckte ansiktet, så han hade inte hunnit se märkerna efter Ryans slag. Hans mjuka tumme gled längs min kind och lyfte långsamt upp mitt ansikte. ”Please Sanna, don’t cry.” viskade han mjukt och vred mitt huvud mot hans så han kunde se mig i ansiktet. När han fick syn på min sönderslagna kind och blåtiran vid ögat fick han en minstsagt förvånad min. Han skakade på huvudet och satt båda händerna på mina kinder. ”Did Ryan this to you?” frågade han förvånat, men med en aning skärpa i rösten. Den lät liksom… Arg. Jag nickade svagt och snyftade. ”How many times?” Jag stängde ögonen och försökte samla mig. ”Sanna, it’s important. How many times have he hit you?” Jag öppnade ögonen och tittade trött på honom.

”First, when we was one date for a couple of days ago he hit me because he tried to kiss me on my throat and my lips. Then he came home to me yesterday and hit me because I didn’t answer when he called.” Sa jag tyst och Harry skakade förtvivlat på huvudet. “But Harry. You can’t tell anyone.” sa jag tyst och skakade på huvudet. Han bet sig i läppen och tittade på mig. Jag såg oron i hans ögon. ”Please, please, Harry. Don’t tell anyone.” bad jag och brast i gråt ännu en gång. Harry drog mig intill sig och vaggade mig fram och tillbaka.

”Shh… Everything will be okay, Sanna.” viskade han och jag skakade på huvudet.

”No, it won’t. Please Harry. You can’t tell anyone.” Han suckade och jag kände hur han skakade på huvudet.

”I promise, Sanna. But I will take care of it. I won’t let him hurt you anymore.”

Ni vet när man ser någon man tycker om vara sårbar och brista i gråt, men man inte har någon aning om vad man kan göra för att hjälpa den även fast man vill det mer än allt annat? Så känns det just nu. Jag vill bara åka rakt hem till Ryan och slå ner honom, men jag stannade. Stannade för Sannas skull.

---

Om jag får erkänna så var ni riktigt dåliga på att kommentera när jag inte hade någon gräns, haha! Så nu höjer jag ribban och säger 25+, okej? ;)