Tidigare i And now we meet again: Ni vet när man ser någon man tycker om vara sårbar och brista i gråt, men man inte har någon aning om vad man kan göra för att hjälpa den även fast man vill det mer än allt annat? Så känns det just nu. Jag vill bara åka rakt hem till Ryan och slå ner honom, men jag stannade. Stannade för Sannas skull.

Vi satt vid brasan, jag, Zayn, Louis, Nathalie, Liam och Niall. Jag satt bredvid Niall och Liam på en av stockarna. Den ljusa sommardagen var som bortblåst och hade istället ersätts av en mörk sommarkväll. Stjärnorna lös klart på himmeln och den starkaste av alla fångade min uppmärksamhet. Alla andra satt och småsjöng. Några av låtarna var killarnas egna och andra var gamla sköna låtar som alla kunde. Jag var i min egna lilla bubbla. Tittade upp mot stjärnorna och drömde. Hur det skulle vara om vi inte lärde känna killarna, skulle vi varit helt ensamma då och dränkt varandra med varandras umgänge? Jag menar, då skulle vi varit dom enda som var med varandra, även fast vi var bästa kompisar hade vi säkert tröttnat på varandra. Nu hade vi ju killarna, dom gjorde allt så mycket bättre.

Jag satt bredvid Nathalie på stocken mitt emot Evelina. Nathalie satt med det ena benet över det andra och skrattade så mycket så att hon inte kunde sjunga, även fast hon ville. Stocken var riktigt nära elden, så nära att jag kunde känna dens varma lågor slå upp i mitt ansikte. Det var skönt, men samtidigt riktigt varmt. Nästan så varmt att det fick mig att svettas. Endå så breddade jag på benen och lutade mina underarmar mot dom. Fingrarna flätade jag ihop med varandra och tittade rakt igenom elden och vidare mot Evelina. Hon satt och tittade upp mot himlen, upp mot dom starka stjärnorna. Hon fick mig att le. Det spelade ingen roll vad hon gjorde, jag fick alltid ett leende på läpparna. Jag älskade att se henne nöjd.

”Louis?” Nathalie lutade sitt huvud närmare mig och fångade min uppmärksamhet för några sekunder.  ”How long are we staying here?” frågade hon och plötsligt kände jag mig lite generad. Jag tog loss fingrarna från varandra och placerade den ena handen på huvudet samtidigt som jag försökte le ett smörigt leende mot henne.

”Well… Here’s the thing… I don’t know if the car still is working, so…” Hon suckade och slog löst till mig på armen.

“Did you and Harry have to fight in the car when Eve was driving? Think if it’s broken and not can take us home?!” Hon lät en aning förtvivlad på rösten och jag skrattade åt henne. Hur kunde hon tycka att det var något dåligt att stanna här?

”Well… I actually blame Harry.” sa jag lätt och ryckte på axlarna. Hon skratttade och skakade på huvudet.

”If a bear coming and eating me up it’s your fault.” varnade hon och pekade på mig.

”I think Zayn would kill me before you even got the chance.” började jag och hon tystnade. ”He really cares about you, you know.” fortsatte jag och hon tittade snabbt åt Zayns håll innan hon tittade tillbaks på mig med ett rött ansikte. Antagligen blev hon generad.

”I know.” sa hon tyst och tittade ner i marken. ”But it’s his own fault that I don’t trust him.” Jag nickade och flyttade mitt huvud så jag kunde se henne i ögonen. ”Give him a chance, okay?” Hon nickade knappt synligt och bet sig i läppen. ”Good.” sa jag och klappade henne i ryggen innan jag reste mig upp och trängde ner mig på stocken bredvid Evelina. Äntligen fick jag hennes uppmärksamhet.

Louis gick och satt sig hos Evelina. Jag tog det som att han skulle stöta på henne, men jag tror att han menade att jag skulle snacka med Zayn. Med en suck reste jag mig upp från den fuktiga stocken och torkade av byxorna som hade blivit en aning fuktiga i baken. Om jag ska erkänna så var det för att dra ut på tiden. Jag vågade inte riktigt gå mot Zayn för att snacka eftersom jag nästan var hundra procent säker på att han skulle få mig på fall, igen. Jag orkade inte bli sårad igen. Det gjorde för ont förra gången. När jag redan hade stått där överdrivet länge tog jag mig samman och tvingade mina ben att gå mot stocken Zayn satt på. Han tittade upp på mig när han såg mig komma och log ett snett leende.

”Hi.” mumlade jag och höjde handen innan jag satt mig bredvid honom. Han satt och log hela tiden. Bara log och tittade in i elden. ”Why are you smiling?” Han flyttade sin blick från elden upp till mina ögon.

”Because of you.” sa han lågt och log igen. Jag blev förvirrad. Snabbt kände jag ur min panna började rynka sig och han skrattade en kort stund. ”You’re talking with me again.” förklarade han och blinkade. Jag suckade och drog min hand genom håret.

”Zayn… I don’t know.” sa jag tyst och tittade på honom. Hans blick blev oförstående och hans leende försvann. ”I don’t know what to do. This guy I fell in love with for five years ago isn’t the same as now. My heart is telling me every single day that I should go back to you. Back to how things where when I lived in Bradford, but my brain saying the opposite. I’m afraid to get hurt by you, Zayn. You’re not the same guy I used to know.” Han suckade och drog en hand genom det perfekt fixade håret innan han tittade på mig igen.

”Nathalie, that’s a good thing. I’m not the same guy, I’m better. I would never hurt a girl who loves me, never. How many times do I have to tell you that I made a mistake? I regret it so much and you know it, so why don’t you let it go and trust me? Do you always have to think back at it? Live in the moment, don’t think back at the old days. People change, Nathalie, even if you don’t like it.” sa han kallt med en tom blick. Jag skakade på huvudet och fnös.

”You always say the wrong things to me, Zayn.” Sa jag lågt och reste mig upp. “Did you said that you was a good change?” frågade jag och höjde ögonbrynen. “Because right now you seem like an ass for me.”  Med snabba steg gick jag bort från honom innan han hann säga något. Jag gick bort mot tältet vi hade satt upp. Det var stort och blått, menat för 8 personer. Jag satt handen mot dragkedjan och drog den uppåt så att det stora tältet öppnades. Med små steg gick jag in och stängde efter mig. Alla hade redan placerat ut sina madrasser och täcken. Jag skulle sova bredvid Nathalie och Zayn, något jag verkligen inte hade lust med just nu. Gråten satt långt uppe i halsen på mig. Han hade gett mig ännu en andledning att inte lita på honom. Just nu ville jag bara sova. Glömma dagen, glömma pratet, glömma Zayn. Snabbt slängde jag av mig kläderna och drog upp min pyjamas från ryggsäcken som jag sedan tog på mig. Det mjuka siden tyget la sig mjukt mot min kropp och jag drog snabbt bort täcket och la mig på madrassen. Jag la upp benen till brösten och la armarna runt dom, då började tårarna komma. Mitt hjärta sa ja och min hjärna sa nej. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra, men min hjärna hade redan börjat övertala mig. Jag var rädd att den skulle vinna. Att den skulle få mig att glömma honom. Gå vidare och hitta någon bättre, men jag ville inte det. Jag ville ha tillbaks min gamla Zaynie.

Jag tittade efter henne när hon med snabba steg gick mot tältet. Hon öppnade det och försvann snabbt in, sedan såg jag inte skymten av henne längre. Jag suckade och gömde ansiktet i mina händer. Dumma, dumma, dumma Zayn. När du äntligen fått henne att prata med dig igen stöter du bort henne. Bra jobbat idiot. Hur skulle jag kunna fixa detta nu? Hon hatade säkert mig. Välkommen till helvetet, kompis. Där kommer du nog trivas bra när du aldrig kommer få in henne i ditt liv igen.

25+ till nästa? :D