Part 20. Want to get wasted
Min blick absorberade hela Jamies beteende medan hon snubblade runt i sanden med burkar i hennes händer. Det var det enda jag gjort de senaste timmarna. Jag skakade lätt mitt huvud samtidigt som jag öppnade upp mobilen och tittade på meddelandet framför mig. En suck ramlade besviket ur min mun. Jag visste att hon var arg, men var hon tvungen att dricka sig full för det? Med tanke på vad som hände med hennes mamma trodde jag att hon var rädd för det.
Ännu en gång fällde jag ner mobilen och tryckte med tummen ner den i högerfickan. Min högra arm slog sedan lätt till Will, som stod bredvid mig, på överarmen samtidigt som min mun gav ifrån sig lågt mummel. De långa benen som tillhörde min kropp tog mig bestämt över sanden och vidare mot den vinglande gestalten. Mitt huvud skakades åt synen.
När jag kommit tillräckligt nära lade jag försiktigt fingrarna runt hennes smala handleder och vände henne om mot mig. Hennes glada leende försvann så fort hon såg mig, något som fick hjärtat i mitt bröst att falla till bottnen. Det kändes som att något slitits ur mitt bröst då blicken i hennes ögon inte innehåll något annat än tomhet.
“Jamie, the cab is almost here. We gotta go to the pavement we got dropped off at”
Hennes oskyldiga och irriterade skratt lämnade hennes mun samtidigt som hon skakade sitt huvud.
“Excuse me, do I know you?”, frågade hon korkat och skakade sitt huvud.
Jag suckade djupt och kände hur tålamodet i min kropp blev mindre.
“Don’t be ridiculous”, varnade jag henne trött samtidigt som jag trummade med fingrarna vid hennes handled.
“But what if I want to be ridiculous?", fräste hon irriterat då hon hört mina ord. Meningen spottades ur hennes kropp som om det vore något giftigt och hennes ansiktsuttryck visade avsky när hon blickade över på mig. "I’m not going home, Harry”
“Jamie I’m going to take you home even if it means that I have to care you”
Jamie suckade djupt, himlade sina ögon och ryckte bort mitt grepp från hennes kropp. Handlingen fick mig att förlora all min kontakt och makt till flickan framför mig, något som fick mig att skrämmas då hennes tillstånd inte var något hon skulle vara nöjd över dagen efter.
“Like I care”, snäste hon irriterat innan hon skakigt vände sig om och vinglade bort mot Luke.
En suck for ur min mun, mitt huvud skakades och mina läppar pressades samman. Jag tryckte mina fötter mot sanden under mig och följde efter Jamie. När jag kom tillräckligt nära tog jag tag i hennes höfter, vände henne om och kastade upp henne över axeln. Hennes protester föll ur den ständigt gående munnen tillsammans med svordomar riktade till mig.
Jag ruskade mitt huvud, skrattade irriterat för mig åt hennes fånighet och tog ett tätare grepp om hennes lilla kropp.
“Told you that I wasn’t going to leave you here”
Vet fortfarande inte vad jag tycker om de här 'gamla' kapitlerna... Känns fortfarande slarviga. Haha.
Well, life goes on. 6+!
Part 19.Hug me back, Harry
Desperat försökte jag sakta ner Harrys fort trampande fötter genom att greppa tag i hans handled. Min smala hand var ingenting emot hans stora och jag lyckades inte fånga den i mitt grepp. En suck ramlade ur min mun medan jag gjorde ett nytt försök att greppa tag i honom.
“Harry, please slow down”, bad jag försiktigt och höll min fokus enbart på honom. Mina små ben fick arbeta hårt för att hänga med i hans hastiga tempo, även om hans arm fortfarande låg mjukt mot min axel.
“Harry...”, upprepade jag desperat samtidigt som mina torra läppar blev behandlade och återfuktade av min rosa tunga.
Den vackert lockiga pojken bredvid mig vägrade låta orden trilla in i hans huvud och trampade hurtigt på. Hans armar svingade lätt i sidorna om hans ben och hans lätt ansträngda andetag ekade djupt i mitt sinne tillsammans med vågornas härliga brus. Den salta doften från havet trängde in i mig och fick mig att le för mig själv, även om jag var upprörd över Harrys beteende.
“Can you.. Can you just stop?!”, skrek jag plötsligt och stannade tvärt mina steg. Upprört tittade jag på pojken framför mig medan vinden tog tag i mitt hår och skymde min sikt. “Just... Please. Talk to me”
Den långa, tysta mannen framför mig stannade upp sina steg, men vägrade att vända sig mot mig. De enda detaljerna mina ögon kunde ta in var den muskelösa ryggen och de hårt spända nävarna.
“What did I do?”, viskade jag tyst och skakade bedrövat mitt huvud. Hans mun vägrade att ge ifrån sig ord och ville inte ge mig svar. Besvikelsen sköljde inom mig och jag förstod inte alls vad det var som hände. “Harry...”
“I’d never hurt you, Jamie. I’d never do anything to make you feel bad”, avbröt plötsligt Harry mig och skakade sitt huvud.
“Of course you wouldn’t”, svarade jag självklart och skakade mitt huvud. “I’d never ever believe anything like that”
Jag kunde diskret höra hur en fnysning rymde från Harrys mun när han vände sig om. En djup rynka i hans panna avslöjade hans irritation och besvikelse samtidigt som den lågt höjda näsan rynkades.
“Well, it seemed like you did”
Jag skakade oförstående mitt huvud då orden lämnade hans mun och senare nådde mina öron. Varför trodde han det?
“What? Harry...”
Jag tog några steg närmare samtidigt som meningar vandrade genom mitt huvud och gick igenom allt jag sagt på sistone. Men jag kunde inte komma fram till någon vettig anledning, hur mycket jag än letade.
“I just...” Harry suckade och ruskade sitt huvud. Hans ögon stängdes lätt och hans huvud såg ut att arbeta medan hans blick höll sig borta från min. “I’d never managed to live with myself if I ever did anything to hurt you”
Jag nickade och kände hur ett oskyldigt leende försiktigt smög sig upp på mina läppar medan jag gick några steg närmare. Mina händer var dolda med tyg från min tröjärm och fick mig att försöka så gott det gick att linda armarna runt hans smala kropp och lägga huvudet mot hans bröst. Jag kunde höra hans djupa andetag och hjärtats slag inuti honom när mina ögon stängdes och njöt. Men min kropp fylldes plötsligt med en kall känsla när hans varma, starka armar inte kramade mig tillbaks. En sorg ilade genom mig och jag skakade mentalt mitt huvud.
“Hug me back, Harry. Please”, bad jag försiktigt med en ton lika tyst som en viskning.
Till en början med fick jag ingen reaktion, något som fick mitt hjärta att sjunka till bottnen. Det var som att hela min kropp krossades och hjärtat slets ur min bröstkorg, vilket förvånade mig då jag aldrig trott att jag skulle uppleva sådana starka känslor mot en kille. Hårt svalde jag och hela min kropp fylldes med kyla då hans kropp vägrade att reagera.
"Please", viskade jag återigen.
Det kändes som att allt mitt hopp var borta när hans kropp förblev stel, men sedan hände något som fick hans kropp att hålla om mig tätare. Jag log lätt för mig själv och kände äntligen av lättnaden som sköljdes inuti min kropp.
“Harry... You don’t have to live with that feeling since you won’t hurt me. I just know that”
Jag kände hur hans läppar lätt trasslade in sig i mitt långa, blonda hår och hur han mjukt kysste mitt överhuvud.
“Let’s go back, shall we?”, föreslog han tyst med munnen pressad mot mitt huvud.
Jag nickade, lutade mig bort från honom och sökte mig in i hans ögon. Mina tår hjälpte mig tappert genom att föröka min längd så att mina läppar kunde möta hans fylliga. Sekunden senare ställde jag mig plant ner igen, grävde efter hans hand och tryckte mig mot hans kropp. Jag suckade tungt och hoppades djupt på att det jag försökt övertala Harry skulle vara sant.
För om det någonsin hände, att Harry skakade mig, så var jag säker på att det skulle vara inom mig; att han skulle krossa mitt hjärta.
När vi började närma oss folkmassan släppte vi motvilligt varandras händer och började istället gå stelt bredvid varandra. Den pumpande musiken fyllde min hörsel och fick min uppmärksamhet att nyfiket riktas på de rörliga tonåringarna för en kort sekund, men jag kunde inte hålla min blick borta allt för länge och snart träffade de Harry igen. Hans gröna ögon träffade hastigt mina när han avfyrade ett leende tillägnat till mig som fick mina kinder att snabbt blossa upp i en kraftig rodnad. Generat vände jag bort huvudet och fokuserade på ett par en bit ifrån oss båda.
Utan att jag märkt av det hade jag och Harry stannat precis i utkanten av allt folk och ställt oss för att granska vår omgivning. Pojken och flickan tittade kärleksfullt in i varandras ögon och skrattade roat medan de då och då delade ut kyssar till varandra. Jag ville inte stirra, men mina ögon kunde inte hålla sig borta även om det orsakade den växande känslan i mitt bröst.
Min kropp fylldes med avundsjuka samtidigt som jag fortsatte att granska det lyckliga paret. Hur mycket vi än försökte och ville så skulle vi aldrig kunna ha det så där; visas bland allmänhet. Det skar hårt i mitt hjärta och fick mig att vilja falla ihop till marken och bryta ihop, men jag visste att det var tvunget att bli såhär. Det var antingen det eller ingenting alls.
Innan jag hann bryta ihop allt för mycket flyttade jag vidare min blick. Den gled nyfiket över alla de främmande ansiktena innan det förvånat stannade till vid ett jag kände igen så väl. Förvånat släpptes ett fnys nästintill omärkbart ur mig samtidigt som mina ögon försiktigt skannade av det bekanta ansiktet. Hans mörka, korta hår ramade in hans ansikte och framhävde starkt den mun som för tillfället rördes i ett. Jag försökte skaka av mig känslan av att han var där, men lyckades inte.
Mitt huvud vägrade att stänga ute frågorna och tankarna kring honom. Varför lämnade han mig som han gjorde och hörde aldrig mer av sig? Jag skakade mitt huvud. Han skulle aldrig göra så utan en anledning.
Jag lät min blick glida över Jamies besvärade ansikte. Mina tankar kunde inte låta bli att undra över vad som gjorde henne så bekymrad samtidigt som behovet av att vilja krama henne bubblade upp och växte sig starkare inom mig. Långsamt lutade jag mitt huvud på sned och tittade frågandes på hennes.
“What are you looking at?” En suck ramlade besviket ur Jamies mun och hon tittade snabbt upp på mig innan hennes blick gled tillbaks mot folkmassan.
“Luke”, svarade hon snabbt medan hennes tänder bet i hennes oroliga underläpp.
En kall ilning for obehagligt genom min kropp medan mina nävar knöt sig. Luke som i killen som stötte på henne under festen? Inte en chans.
“He just... He just left me at the party, you know. Didn’t call, text or talk to me at all after that. I just thought that we were friends...”
Jag kunde känna hur nervositeten kom krypande inom mig och hur mina fingrar försökte tillfredsställa mig genom att darrigt tumla runt med varandra.
“Don’t you think it was kind of obvious? He’s not a good guy, Jamie”
Hennes irriterade ansikte for hastigt upp mot mig och tittade självklart på mig. Jag såg klart och tydligt att hon inte köpte ett ord av vad jag sa - att hon ville hålla kvar om de goda tankarna - men även om jag undanhöll en bit av sanningen så kvarstod fortfarande faktumet att han var ett as. Utan tvekan.
“I’m sorry if I thought that he was a good person, Mr. Police”, fnös hon plötsligt ur sig och himlade med ögonen. Jag suckade åt hennes reaktion. “But I don’t think you know him, so who are you to judge?”
Jag gjorde likadant som Jamie och fnös irriterat innan jag mötte hennes förvirrade, blåa blick.
“Come on, Jamie. Didn’t he make it pretty clear that he just wanted to get into your pants?”
Jamies hatiska blick nådde min och tittade på mig med all avsky världen. Hennes ögonbryn lyftes lätt och man kunde tydligt se hur en oförskämda känsla ökade inom henne genom att bara titta henne i ögonen.
“Excuse me? He was a good guy, Harry”
Ännu en gång fnös jag och tittade vidare mot Luke som stod vid öltunnan några få tiometer ifrån oss.
“Jamie, he basically threw it in my face that he was going to fuck you. Hard. That was the only reason that he came to talk to you. He wanted you as a one night stand, nothing more”
Ett sårat litet skratt släpptes ur Jamies mun medan hennes glittriga ögon glansigt tittade på mig. Jag såg att hon blivit sårad av orden jag valt och att jag höjt rösten åt henne, något som fick mig att försiktigt backa tillbaka och förstå vad jag gjort.
Hårt svalde jag den stora klumpen i halsen och bad till Gud om att hon inte skulle ta det allt för hårt. Jag såg hur hon lätt slickade sina läppar, skakade på huvudet och förvandlades sedan till döds-seriös.
“I’m going to get something to drink”, sa hon tydligt och vände på kroppen. Hennes små ben tog henne bort från min närhet för att bli av med mig, det visste jag, men jag kunde inte låta det hända.
“Jamie...”, suckade jag ångerfullt och greppade försiktigt tag i hennes handled; försökte få henne att stanna. Jag vände hennes kropp mot mig och försökte fånga hennes ögon, men det var förgäves.
“Harry, let me go”, bad hon tyst.
Hennes huvud var nerböjt och hennes blick hölls enbart på de nergrävda fötterna i sanden. Hon harklade sig tyst, lyfte huvudet och visade det känslosamma ögonen som jag tyckte om så mycket.
“Please”
Chockat lossade jag taget om hennes smala, lilla hand och lät blicken följa henne när hon vandrade bort från mig. Jag visste att det var illa; att jag kanske borde tagit det på ett lättare sätt. Men jag visste att det var det enda valet jag hade haft. Hon var tvungen att veta sanningen, helst så att den skrämde iväg henne ifrån honom.
Jag suckade högljutt för mig själv, skakade mitt huvud och knep ihop läpparna. Hon hade varit arg förut, men denna gången visste jag inte hur jag skulle hantera det. Det var något mer än ilska som visat sig i hennes ögon, något som var så mycket värre. Besvikelse.
Och där kom del 19 av Forbidden Love! Hoppas ni tycker om det!
6+!
Part 18. Our night
Mina ljusa ögon vilade upphetsat på den överfulla stranden framför mig. Det ljuva ljudet av stora vågor som slog mot sandens mjuka yta fyllde min hörsel och fick mina mungipor att lätt lyftas. Människorna runt om på den fridfulla marken dansade lyckligt omkring eller höll varmt om varandra medan musiken högt pumpade i deras öron. Jag kunde höra hur en djup suck rymde ifrån munnen bredvid mig när min blick var fäst på festen framför oss båda.
Jag drog mina barfota fötter längs marken medan musiken överrumplade min hörsel. Sanden tog sig mjukt in mellan mina bara tår och masserade försiktigt dem medan jag tog mig fram längs strandens gång. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen och inte heller vart alla andra höll hus. Jag kände ingen här förutom Sue och hon hade jag ingen aning om vart hon befann sig.
“Are you standing here, all by yourself?”, hörde jag plötsligt en djup stämma fråga.
Jag log försiktigt för mig själv. Han höll sig inte borta. Jag vände mig försiktigt om och möttes av den pojken jag aldrig kunde slita min blick ifrån, den pojken mitt hjärta hoppade över ett slag för varje gång jag fick syn på honom. Mitt huvud lutades varsamt på sned när jag granskade honom i den svaga blåsten. Hans kropp var lutad mot en stolpe bakom honom och hans ben låg bekvämt i kors över varandra när hans blick vandrade över mig. Ännu en gång var hans händer inbäddade i de smala jeans fickorna samtidigt som det lilla hår som stack ut ur kepsen fladdrade med vinden. Jag log åt den vackra synen framför mig.
“Maybe”, svarade jag honom lätt och grävde ner mina kylda tår i den lika kalla sanden.
Jag såg hur Harry sekunden senare log mot mig, tog några steg framåt och räckte fram den stora, grova handen. Jag tittade undrande på den, granskade alla dess linjer och frågade mig själv vad det var han ville. Sedan var det som att han hade läst mina tankar. Han skrattade roat åt min blick och ruskade sitt lilla huvud.
“We’re just going for a walk, Jamie. It’s not like I’m going to kill you” Jag skrattade med honom, tog hans hand och lät hans kraft linda in mig i hans famn.
“Well, you never know. It happens when you least expect it”, skojade jag som svar och tittade ner på marken framför mig. Jag följde både mina och Harrys fotsteg medan vi vandrade över stranden och sanden smekte våra fötter.
“I’d never do anything to hurt you”, sa Harry plötsligt med en mörk och låg ton.
Greppet runt min kropp blev tätare och han höll hårt tag om mig. Det var som att han var rädd för att jag skulle släppa taget och lämna honom ensam. Jag tittade förvirrat upp på honom; sökte efter svar och försökte fånga upp den blick som stadigt låg på omgivningen framför oss. Jag försökte få honom att titta på mig, men hans mörka blick vägrade att möta min och käkarna i hans vackra ansikte trycktes spänt ihop. Jag drog osäkert ner änden på båda tröjärmarna över mina händer samtidigt som mitt huvud smått nickades.
“I know you never would”
Harry nickade stelt på huvudet åt mitt svar, men fortsatte att hålla blicken höjd och tittade inte in i mina ögon. Jag började bli obekväm över situationen och visste inte vad jag skulle göra, inte heller vad det var som orsakade hans skumma beteende. Försiktigt sneglade jag ännu en gång upp på hans vackra ansikte. De långa ögonfransarna slog försiktigt mot kinden när han blinkade och återigen började titta mot solens riktning. Hans ansikte var hårt, stelt, och visade ingen tecken alls på känslor. Det skrämde mig då jag nästan aldrig sett hans mörka sida förut och visste inte hur mycket han klarade innan han tog fram det.
Försiktigt pustade jag ut, kände den beskyddande handen på min axel slappt ligga kvar medan vi vandrade längs vattnet. Hur mycket jag än försökte så kunde jag inte komma på orsaken till att han inte svarade, inte heller varför han reaktion blev så stark som den blev. Det hölls i en förvirrande bubbla som jag inte hade en chans att ta mig in genom, hur mycket jag än försökte.
Svar på tal: Jag vet inte ifall det är olagligt för 'syskon' att ha en relation då de inte är 'syskon-syskon', men jag antar att det inte är olagligt. Kan dock erkänna att jag inte har så jättebra koll på lagar, ännu mindre på ställen som England, och kan därför inte säga vad som är vad. MEN. Denna fanfic går inte efter lagar, utan deras (J och H's då) tankar. De tycker förmodligen, som de flesta andra människor, att det hade känts fel att berätta för andra då nästan alla skulle döma dem och inte acceptera deras kärlek. De tror att folk förmodligen bara skulle äcklas av tanken då deras föräldrar var tillsammans och vill därför inte riskeras att slitas itu.
Part 17. That couple we want to be
Jag ställde mig lutandes mot den stora dörrkarmen in till Harrys rum. Mitt huvud lutades bekvämt mot trädets lena yta och smekte försiktigt mitt hår när frågorna irriterat simmade omkring inuti mitt huvud. Min hand sökte sig trävande upp över dörrens yta innan den tveksamt vilade över det målade föremålet. Jag suckade tyst för mig själv, lät orden rinna genom kroppen och utforskade den vackra killen framför mig.
Hans långa kropp var placerad i en svart stol vid skrivbordet längre in i rummet. Den stora pennan som satt som sammanlänkad med honom rörde sig hastigt fram och tillbaka över det lilla, redan över kladdade, pappret som låg framför honom. De långa fingrarna som tillhörde hans kropp höll ett stadigt grepp om materialet och skakade då och då med pennan i bordet för att få igång bläcket. Han skapade en slags melodi med hjälp av trummandet mot ytan samtidigt som hans underläpp besvärat sögs av den rosa färgade tungan. Ljuva lockar hängde framför hans mörka ögon och distraherade honom från att se som han egentligen skulle medan en djup sträcka i pannan visade tecken på hans frustration. En suck lämnade hastigt hans mun innan han slöt sina vackra ögon, ruskade sitt huvud och lät pennans hårda spets dras ett flertal gånger över papprets inte så längre vita konsistens. Jag undrade över vad han gjorde.
Nyfikenheten inom mig växte med stora steg och fick lusten om att gå fram till honom att väckas. Försiktigt tog jag ett steg framåt med tvekande tankar inom mig. Min underläpp blev behandlad på samma sätt som Harrys då den lilla tungan i min mun höll mig i schack med distraktions moment när jag tveksamt vandrade över golvet.
“Babe”, viskade jag tyst och tittade försiktigt på honom.
Jag såg hans söta, lilla huvud reagera när det sakta lyftes medan mummel rymde ifrån hans mun. Hans gröna ögon fångade mina och gjorde mig ytterst knäsvag. Benen kändes som gelé varje gång hans blick tittade in i min och gjorde mig ostadig till varje pris. Jag log mentalt för mig själv.
När den vackra pojken såg vem det var sprack hans ansikte upp i ett leende som avslöjade hans vackra smilegropar.
“Hello beatiful”, hälsade han tyst med sin raspiga, låga röst. “Can you please shut the door?”
Jag stannade hastigt mina steg, drog osäkert bort några hårstrån från min syn och nickade tveksamt när jag vände mig om. Jag tog de steg som fattades för att nå fram till dörren och lutade mig mot den en kort sekund, sedan tryckte jag försiktigt till den så att ett klickande ljud forsade genom mina öron. Efter det vandrade jag osäkert tillbaks mot den lock-håriga pojken i stolen.
“Come here”, hörde jag han lågt mumla när mina fötter trycktes mot golvet.
Han klappade uppmuntrande på hans knä och välkomnade mig att sitta där genom att sträcka ut sin mjuka hand. Jag tittade på honom, log åt hans beteende och lät sedan min hand falla in i hans. Hans hand var så mycket större än min, ändå var den försiktig och så rädd för att skada mig.
Min hand blev så gott som begravd när den hamnade i hans och han styrde mjukt min kropp mot hans så att jag landade hos honom. Min kropp placerades i hans knä och hans armar lindades mjukt runt min midja medan han andades in min doft. Jag slöt mina ögon.
“What are you doing?”, frågade jag undrandes när jag öppnat mina ögon igen. En ryckning från hans breda axlar gav mig ett svar på min fråga samtidigt som han öppnade munnen.
“Nothing special. Just writing some stuff”
Jag nickade lätt åt hans svar och lutade sedan försiktigt mitt huvud bak mot hans. Jag lät mina händer placeras ovanpå hans och fingrarna smeka hans mjuka handrygg och knogar. Min blick fastnade på mina fingrars rörelse en stund innan jag lyckades slita den därifrån. Jag sökte vidare och hamnade på den överfulla lappen till höger om mig. Snabbt skumläste jag genom texten, försökte förstå dess innebörd och vad det var han höll på med. Jag var till och med allt för upptagen med mitt tänkande och grubblande för att ens reagera på orden som lämnade Harrys mun.
“Darling, did you want anything special?”, upprepade han mjukt och lutade sig närmare mig.
Hans heta andedräkt pressades mot min nacke och fick de små, ljusa hårstråna på min hud att resa sig och huden att knottras. Långsamt skakade jag mitt huvud och suckade tyst, sedan placerade jag mina händer på Harrys och drog bort dem från min kropp. Jag vände mig närmare honom, drog upp mitt ena ben och placerade det på den sidan där mina ben inte befunnit sig på. Jag lät sedan mina händer söka sig upp mot Harrys nacke där de lekfullt snurrade hans mjuka hår runt mina smala fingrar.
Han log lätt mot mig medan han lade sina händer precis vid min rumpa, något som fick min kropp att chockat reagera och ett ljust pip att lämna min mun. Harry skrattade roat åt mig och min reaktion skakade han lätt på sitt huvud åt. Jag antog att han inte ville att jag skulle chockas av hans berörning. Han lyfte sedan försiktigt upp min kropp med hans bara nävar och drog mig närmare. Jag log varmt mot honom. Den heta, sköna värmen som uppstod mellan det lilla utrymmet som fanns mellan oss fick mig att fånigt sväva på moln i den övre världen. Hans närhet gjorde mig varm inombords och fick min hud att försiktigt knottras.
Hans mjuka, fylliga läppar mötte försiktigt mina och gav mig en svag kyss. Det gjorde att jag bara ville ha mer.
“I was just wondering...”, började jag och tittade trävande in i hans ögon.
Jag försökte fånga upp honom på en tråd som jag visste att han kunde smälta på. Min blick försökte se in i hans och tappert hitta hans känsliga punkt, en jag inte hade någon aning om vart den befann sig.
“If you...” Mina läppar träffade hastigt hans känsliga hud där den vackra smilgropen brukade befinna sig. De händerna jag placerat vid hans nacke tog ett stadigare grepp och lekte med hans hårstrån medan jag fjäskande tittade in i hans ögon med ett leende.
“... Wanted to go on a beach party this Saturday” Jag hörde hur en suck hastigt for ur hans mun samtidigt som de vackra ögonfransarna fläktade mot hans kinder när ögonen stängdes.
“Jamie....”, beklagade han tyst och bet sig i läppen.
“No... Come on Harry! How bad can it be?”, försökte jag desperat och skakade mitt huvud. Jag kände hur mina ögon stort vidgades när orden lämnade min mun och hur stressen intog mig.
“Baby”, började Harry försiktigt innan hans läppar hårt pressades samman. Hans blick fångade min och visade en slags ärlighet i de orden som snart skulle lämna hans mun.
Besviket skakade jag mitt huvud och vände bort det från hans. Jag ville inte titta in i hans djuplösa ögon.
“You know that we can’t be like other couples” Hans händer letade sig försiktigt upp för min rygg och smekte den oroligt med hans mjuka händer.
Mitt huvud nickades långsamt medan mina ögon spänt höll fast sig vid en liten, vit punkt längre in i rummet. Jag visste inte vad min reaktion var och därför kändes det helt enkelt bättre att inte känna någonting alls; visa sig tom.
“I just...” Jag suckade trött och skakade mitt huvud. “I just thought that I’d be a fun thing to do, you know. A beach, probably a bonfire, good musik”, fortsatte jag innan jag återigen vände mitt huvud mot hans och tittade in i de glittrande ögonen. “Darkness”, viskade jag tyst och tryckte ner tänderna i min underläpp. “We could do whatever we want to do and people wouldn’t even see it”
Jag kunde se hur Harry tveksamt sög på sin underläpp när hans hjärna hårt arbetade.
“Well, it sounds tempting...”, erkände han tyst med sin djupa, raspiga röst när hans händer placerades vid mina höfter. Jag nickade mitt huvud som svar på hans ord och spände min blåa blick i hans.
“One night around people. One night were we actually can be that couple we want to be” Harry nickade, lät sina läppar desperat sträcka sig efter mina och efterlämna en kyss på min mjuka hud.
“Okay”, sa han lätt i en utandning när hans läppar lämnat mina.
Jag kände hur ett litet leende snabbt växte sig stort på mitt ansikte och hur lyckan inom mig blev större för var sekund.
“Everything for you, my angel”
Jag skakade leendes mitt huvud, smög tillbaks den hand som befunnit sig bakom hans nacke och petade honomn lekfullt på näsan medan mina ögon tittade in i hans. De vackra smaragderna tittade djupt in i mina och fick känslorna inom mig att ännu en gång explodera. Det spelade ingen roll hur många gånger jag sett dem. De var lika vackra varje gång.
“Everything for us”
5+!
Part 16. West Kirby beach
Jag tryckte min näve mot den stora trädörren och lät smärtan i knogarna spridas över hela min kropp. Den djupa sucken som lämnade mig gav ifrån sig höga ljud som spred sig över omgivningen runt omkring mig. Jag visste att hon hade hört det, att hon stod där bakom dörren. Det var bara det att hon inte ville svara.
Inte så jätte intressant mellankapitel, men snart händer det grejer! Det kan jag lova er.
Part 15. Not my father anymore
”Jamie, please let me in”, bad jag återigen samtidigt som ljudet av tårar passerade genom mitt huvud.
Min panna lutade trött mot dörren in till badrummet och sökte efter spår av ljud eller åtminstone en gnutta mänsklighet och gav mig även ett försök att hämta kraft. Jag hatade att höra henne gråta.
“Go away”, hörde jag ett svagt viskande ekas genom dörren.
Hennes röst var tunn, styrkan var låg och ögonen var förmodligen uppsvullna av all gråt. Jag kunde se allt framför mig. Jag stängde mina ögon, skakade huvudet av besvikelse på mig själv och släppte ifrån mig en djup suck. Min frusna panna smektes av det kalla trät och mina fingertoppar lades försiktigt mot dess konturer. Jag lät dörren ta emot min tunga, klumpiga kropp för att sedan föra den vidare ner mot det lika kalla trägolvet. Marken slukade upp mig som en fånge och fick mig att känna mig ensam; försvarslös.
Jag lutade orklöst huvudet mot väggen bredvid dörren och slöt mina ögon. Fötterna placerade jag framför mig och förde upp benen en aning så att hela jag fick plats i luckan mellan dörren. Ännu en gång stängde jag mina ögon och försökte tänka efter. Varför i hela friden sa jag som jag sa till henne? Det var korkat. Särskilt nu när hon är i en sådan känslig situation som hon sitter i.
Försiktigt lät jag min hand vandra upp mot dörren återigen och ge ifrån sig en svag knackning. Jag kände hur halsen irriterat brände av sorg och fick min oro och ånger att visas tydlig. I mina kropp brände en ånger som bevisade de känslor som fanns inuti min kropp. Beslutsamt tryckte jag ihop mina käkar och pressade ner den enorma klumpen som befann sig i min hals.
“Please Jamie. You know I didn’t mean to do this...” Det var inte förrän orden hade lämnat mina rosa-färgade läppar som jag insåg hur svag och desperat jag lät.
Jag stängde mina ögon, sökte efter ljud och bannade mig själv för att ha sårat henne. Ännu en gång spetsade jag öronen; hoppades. Men hoppet sjönk och försvann helt när en djup suck lämnade min mun.
“I just want you near. Please. Let me comfort you, make you feel good. You know I can do this”, bad jag desperat. Jag svalde återigen ner en enorm klump från min hals. “Please”
Jag placerade mitt huvud mot den kalla dörren och lät kylan ila genom min kropp. Mina öron lyssnade noggrant på den tystlåta mannen bara en ynka meter ifrån mig, men väggen tryckte bort många ljud och det kändes så mycket längre än vad det egentligen var.
Försiktigt lät jag en suck ramla ur min mun samtidigt som kinderna började frysa efter att den kalla strimman med vatten gjort avtryck längs min hud. Hans svaga rop efter förlåtelse ekade lågt inuti mig och fick min så starka beslutsamhet om att inte släppa in honom att sänka garden en aning. Jag tog ett djupt andetag, kände hur ögonen gav ifrån sig spår av tårar och hur mina händer lätt skakade när jag lyfte handen för att öppna dörren. Jag kramade om knoppen, knep ihop mina läppar och lät sedan det klickande ljudet fylla mitt huvud. Min darriga händer drog åt sig dörren och öppnade den en aning samtidigt som min mun gav ifrån sig svaga ljud.
“H-Harry”, viskade jag tyst medan jag öppnade dörren helt. Hans fylliga lockar studsade mot huvudet när han blickade upp mot mig med oroliga ögon.
De rosa, hjärtformade läpparna öppnades på glänt och hans starka kropp tryckte upp sig från golvet. Han såg ut som en vacker Gud, hur lite han ens försökte. Hans utseende strålade och fick den vackraste diamanten att se ut som en enkel, dåligt gjord kopia.
Harrys bröstkorg rörde sig i en jämn takt samtidigt som hans ögon frågande såg mot mig; undrade om det han skulle göra var okej. Jag log så gott jag kunde mot honom, men jag visste att det nästintill inte syntes. Sekunden senare såg jag den långa gestalten komma mot mig med öppna armar. Han fångade upp mig i en djup kram där min möjlighet om att kunna andas in hans underbara doft förstorades och fick mig att hålla lugnet.
Jag drog in ett djupt andetag som fick hela mig att fyllas med fantastiska dofter och starka känslor medan hans starka armar höll om mig.
“I’m sorry. I’m so, so sorry”, hörde jag Harry upprepa när hans mun var tryckt mot min hud.
Jag hörde hans starka ånger och oro från orden som lämnade hans kropp och hur hans omfamnings grepp hårdnade och höll om mig närmare när han sa dem. Jag stängde mina ögon, mumlade små ord mot honom om att det var okej och lade mina armar runt hans midja; kände tryggheten.
“So that’s how it was. I was too ashamed to invite friends over, to let people meet my mother and too broken to simply be a child. I grew up too fast to even have a thought about it. It was all because of my mum couldn’t do things, so I just had to do them for her. It was nothing to discuss”
Jag ryckte på mina axlar samtidigt som Harrys fingrar lekte med mitt blonda, lockiga hår. Hans närhet gjorde mig varm och säker, även om han bara för några minuter sedan gjort mig arg som ett bi. Han hade en förmåga att kunna ändra mitt beteende och humör på bara några sekunder, bara genom att använda det där leendet som satt fastklistrat på hans ansikte.
“How long was it like that?”, frågade han försiktigt.
Hans mjuka fingrar lekte med mina lockar samtidigt som den andra handen hölls vid min midja. Hans hand följde med min kropp varje gång bröstkorgen rörde sig och lungorna tog in ny luft. Vi var som sammanlänkade. Jag älskade det. Mina axlar rycktes hastigt och min ena mungipa rycktes på samma sätt.
“4 years. Maybe 5. I don’t know the exact date, but since Bruce left us”
Ovanför mig kunde jag se hur Harry förvirrat rynkade sin söta, lilla näsa och hur han hans panna bildade ett långt, djupt streck. Han ansträngde sig djupt för att förstå vad jag menade med orden, det såg jag.
“Bruce?”, betonade han oförstående och skakade sitt bruna kaluffs. “Why do you call him Bruce?”
Ännu en gång ryckte jag på mina axlar, nu mer för att jag inte brydde mig.
“Because he’s simply not my father anymore. He hasn’t been since he left us”
Harry skakade sitt huvud och smekte försiktigt min kind. “Are you ever going to forgive him?”
Jag suckade högljutt, tittade bort ut i rummet och bet mig i läppen.
“I don’t know”, svarade jag ärligt. “I really don’t know”
Jag tittade sedan på klockan, ställde mig upp och greppade tag om min väska vid änden av sängen.
“I gotta go to Sue”, förklarade jag mig. Harry fick en rynka i pannan igen.
“Now?”, frågade han besviket.
“Yes, it has already been too long. Goodbye Harry”, sa jag snabbt innan jag sträckte mig fram, såg in i hans gröna smaragder och smekte hans kind. Jag gav ifrån mig ett försiktigt leende. “See you later”
Harry nickade, böjde sig fram och kysste mina läppar. “Take her by storm, gorgeous”
5+!
Part 14. Out of your mind
Part 13. Already too broken
Jag drog upp datorn mot knät medan min kropp fylldes med oro. Inuti mig flög enorma fjärilar nervöst omkring och kraschade mot väggar som flygande stenar. Jag kunde inte låta bli att tänka på henne, tänka ifall hon hade det bra och ifall hon saknade mig. Det spelade ingen roll hur bra jag hade det, hon skulle alltid ta upp en del av mina tankar.
Mina torra läppar trycktes hårt mot varandra för att hålla inne de starka känslor som fanns inuti mig. Jag kände hur ögonen lätt vattnades och hur sorgen intog mig med fart. Jag ville inte att hon skulle glömma mig. Med ett djupt andetag tog jag mig stadigt samman och smekte försiktigt datorns yttre med handflatan. Det kalla, hårda materialet chockade min hud och fick tankar om att strunta i allt att flyga runt, men min bestämda vilja och desperata försök att hålla mig stark fick mig att fullborda det jag kände att jag var tvungen att göra.
Jag drog upp locket, tryckte på start knappen och lät sedan fingrarna vila mot tangentbordets yta. Mina fingrar var hårt låsta på den nu starkt upplysta skärmen och väntade oroligt på att den skulle börja jobba för att komma igång. När jag lyckats med att logga in och datorn äntligen tagit sig i kragen och börjat fungera sökte jag mig darrigt upp mot mailknappen i vänstra hörnet. Medan pilen långsamt rörde sig och mina andetag ansträngt togs började min hand lätt att skaka av rädsla och oro. Jag ville inte veta svaret ifall det skulle vara något negativt, jag ville inte bli besviken. Men samtidigt ville jag fyllas med den lättade känslan av att hon tänkte på mig, att hon brydde sig. Jag stod i ett vägsjäl jag var tvunget att välja emellan vare sig konsekvenserna. Jag var tvungen att ta reda på det för min egna skull.
Jag klickade ner knappen och väntade nervöst på att sidan skulle laddas upp. Egentligen antog jag att det bara tog några få sekunder, men det kändes som en evighet och jag kände mig allt mer orolig. När sidan äntligen laddats upp stängde jag hårt mina ögon och fokuserade. Jag intalade mig själv att vare sig svaret så skulle jag fortfarande hålla mig glad; stark. Jag skulle inte tappa fokus.
När jag fått in det i min hjärna öppnade jag försiktigt de ihopklämda ögonen och lät dem utforska skärmen. Inom mig pumpade hjärtat hårt i bröstet och avslöjade tecken på min nervositet samtidigt som min puls var uppe i högre än vanligt. Jag var noggrann med att läsa varje tecken, hitta varje vrå och inte ge mig förrän jag sett det jag sökte efter. Men när en viss tid gått och mina ögon fortfarande desperat vandrade över skärmen insåg jag vad som hänt. Det fanns ingenting där.
Jag kände hur en plötslig sten landade inom mig med en smäll och fick min kropp att fasansfullt svida. En ström av känslor ramlade omkull inom mig och fick min innan skakiga kropp att fördubblas av sorg och besvikelse. I mina ögon vattnades tårar och min lilla kropp hoppade då och då till när den starka sorgen fick mig att hulka. Jag gömde med hjälp av händerna mitt besvikna och sorgsna ansikte samtidigt som tårar försökte falla ur mina ögon. Hon hade inte svarat. Hon brydde sig inte ens.
Svaret hade kommit som en chock för min kropp och fått den att hastigt spruta ur sig känslor, men mina ögon vägrade att ge ifrån sig tårar och fick de redan så torra ögonen att torka ännu mer. Jag kände hur min kropp hastigt skakade och hur mina händer hade svårt för att hålla sig på plats vid mitt så skakade och försvagde ansikte. Jag bestämde mig för att ta bort dem därifrån, hålla mig stark, men samtidigt som mina händer förflyttades märkte jag det hastiga darrandet som tagit över min kropp.
Mina ögon inspekterade det hoppande de utsattes för samtidigt som min mun förvandlades till ett o. Jag skakade sedan mitt huvud, tog mig samman och tittade på skärmen framför mig. Min blick kunde inte slita sig från skärmen då jag chockat stirrade på den tomma inkorgen framför mig.
“Why won’t she return my texts?”, viskade jag tyst för mig själv.
Jag märkte inte att min röst var så svag och så nära på att falla samman förrän jag hörde mig själv tala. Jag var fylld med förtvivlan, men någonting inuti mig kunde inte motstå att tänka varför. Varför ville hon inte höra av sig? Jag skakade mitt huvud. Det märktes inte att hon var en mamma. Jag kände avsky inom mig samtidigt som illamående tog ett övertag om mig. Hon fick mig att må illa. Men även om hon gjorde det så fanns det en liten del av mig som var för chockad, för godhjärtad och som älskade henne för mycket för att släppa taget. Den delen fick mig att ta mig samman och klicka på interaktionen som visade att det var där du skapade ett nytt mail.
Mina fingrar rörde sig fortfarande skakigt över tangentbordets knappar och skrev in ord efter ord som senare bildade meningar. Jag ville låta så mjuk som möjligt, men den ilskan och besvikelsen som fanns inuti mig gick inte att döljas.
Hi mum... How are you, how is it in the flat? Have you find a job? Do you feel alone? Do you miss me? There’s so many questions spinning around my head, so many questions I know that you’ll never answer at. I know that you’re strong, that you don’t want to show when you’re sad. But sometimes you have to, mum. You can’t be strong forever, you have to let it out. Even though I know that you hate being weak.
I miss you. I know that I took care of much when we lived together, that I was the one who gained money for us to stay alive, but I liked it. I liked it that way even though I had to be responsible. I did it because I knew I had to. I couldn’t let you fall apart, mum. You’re already too broken.
Why won’t you answer my other messages? Why can’t you just sit down for a minute, let me know how you are and ask how I feel; show me some love? Maybe I don’t like it here, maybe I feel terrible and just can’t stand it, would you even bother to care? Because it doesn’t seems like it, mum. It seems like I’m just as much worth as rubbish for you. Do you even know how it feels; When your mum doesn’t love you enough to just send a fucking text message to let you know how things are and when your dad is too busy, too busy to be with his new family, that he doesn’t even talk to you? He doesn’t even look into my eyes mum. He can see my anger, that anger he caused when he left us. Have you already forgot that, or why’s the reason that you left me here? I just want a normal life, mum. I just want a mum who loves and takes care of me. Is that too much to ask for?
Do you know what? Don’t answer. Don’t think of me. Don’t hesitate a single second about calling me. Do you want to know why? Because I won’t answer it. I’m too tired, too disappointed and too angry to even bother to care. I’m done mum. I’m done with all of this. If you don’t want to answer; fine. Then don’t. I couldn’t care less. Because I’ve tried to long to get your attention without getting it. I’ve tried too long.
All I wanted was some love. Was it that hard to give me some? Well, it’s too late now. You’ve lost me. You’ve lost me to that man you loved so much once, that man who broke your heart. How does it feel? Shit, eh? Well, now you know how I feel.
Oh, before I forget it. His new family, you know that one he left us for? Yeah, it’s nice. I understand why he left us. They’re so much better than this fucking crap.
Jag klickade på sänd, slängde ihop locket och kastade datorn mot nedre delen av sängen jag satt på. Jag kände hur sorgen ännu en gång intog mig och hur jag kände mig ensam; mer oälskad än jag gjort på länge.
Mina läppar pressades hårt samman och mitt huvud skakades när mina ögon stängdes för att hämta vila. Sekunden senare började tårarna bränna inuti ögonlocken och tvingade sig starkt förbi murarna. Kalla, salta tårar landade på mina byxor och gav ifrån sig små, blöta spår av sorg. Jag kände hur min lust av att leva sänktes, hur min ork rann ur min kropp och hur den ersattes av sorg och sopade bort all spår av glädje. Hur skulle jag ens kunna orka leva när jag inte ens hade en familj som älskade mig?
Ännu en tår lämnade mina ögon och rann hastigt ner längs mina kinder. Mitt liv var ett skämt, och jag hade ingen aning om hur jag skulle kunna ändra på det.
Efter lång väntan, here it is! Inte alls nöjd dock då jag fick ett ryck av att läsa av ett senare kapitel, kapitel 75 för att vara exakt, vilket jag tror kan vara det bästa jag någonsin skrivit. Är något sjukt, otroligt nöjd med det och storyn längre in får mig helt... Asdfghjkl. Typ så. Words can't describe it.
Well, hoppas ni gillar det! (Även om inte jag gör det lol)
5+!
