---

Jag tryckte min näve mot den stora trädörren och lät smärtan i knogarna spridas över hela min kropp. Den djupa sucken som lämnade mig gav ifrån sig höga ljud som spred sig över omgivningen runt omkring mig. Jag visste att hon hade hört det, att hon stod där bakom dörren. Det var bara det att hon inte ville svara.

“Sue, please”, bad jag med ett ruskande huvud när omgivningen förblev tyst. “It was just a date”

Jag koncentrerade mig enbart på ljud och lyssnade noggrant efter tecken av hennes levnad. Mina torra läppar smektes av min rosa tunga som försökte få den att återfå sitt normala tillstånd samtidigt som jag lyssnade efter henne. Jag kunde höra trassel på insidan som gjorde stora klartecken på att hon faktiskt befann sig där inne. Jag suckade högt.

“I know that you’re in there, Susannah”

En hastig rörelse från henne innefrån fick min kropp att reagera. Dörren flög hastigt upp och precis bakom den befann sig Sue. Hennes blick var hård och brände envist in i mig när hon höll huvudet högt.

“Don’t you dare to call me Susannah”, fräste hon surt med näsan upp i vädret. “Only boring people are calling me that”

Jag flinade åt hennes svar, skakade lätt mitt huvud och tryckte mig sedan ursäktande förbi henne. Jag följde efter hennes fotspår när hon sprang igenom huset och ut till baksidan där solen starkt sken på himlen. Hon suckade njutfullt när hennes ögon nådde solens varma strålar medan hon satte sig ner i ena stolen och drog på sig solglasögonen.

“Sit”, sa hon till mig och pekade på stolen bredvid henne.

Jag skrattade roat när jag tog mig fram genom trädgården och placerade mig själv i den stora trä fåtöljen. Till en början satte jag bara med huvudet riktat mot solen och försökte ta upp all den värme den utstrålade, men sedan började tankarna forsa genom mitt huvud och skulden blev större än någonsin.

“I’m sorry”, slängde jag plötsligt ur mig. Jag riktade ångerfullt mitt huvud mot Sue och ryckte med min högra mungipa. “You know that I didn’t want to hurt you”

Sue ryckte på axlarna, vägrade att möta min blick och tittade ut på trädgården och dess omgivning. Jag kunde se att hon gjorde allt för att slippa möta min blick. Hon ville inte att jag skulle se att hon blev sårad.

“What are you apologising for? You can’t help that you didn’t like that guy”

Jag suckade djupt och skakade mitt huvud. För en kort sekund stängde jag mina ögon, hämtade styrka och försökte stå ut med hennes bitterhet. Sedan var jag tvungen att öppna ögonen igen och möta hennes bortstötande reaktioner.

“I told you that I felt bad - nothing else. You know how it is when you get that nice suprice once in a month”

“Well you could’ve taken some painkillers!”, snäste hon envist som svar och blickade huvudet mot mig.

Hennes sura min och tonfall i rösten fick min kropp att mentalt ramla ihop och tappa hoppet om hennes förlåtelse, men jag visste att jag var tvungen att försöka ännu mer. Hon skulle ha gjort samma sak för mig.

“I told you that I’m sorry, okay?, suckade jag trött och skakade mitt huvud.

Jag smög sedan in ett leende, höjde mitt huvud och försökte söka mig in i hennes blick. Jag ville hitta hennes ömma punkt, den punkten där hon äntligen kunde se upp på mig och ta emot min förlåtelse.

“So, did anything happen between you and Will?”

Genast flög Sues ansikte i samma riktning som mitt. Jag såg att hon försökte hålla leendet borta, men hennes ansikte strålade av glädje och det lyste starkt om att de hade gjort någonting. Jag log tillbaks mot henne, men trots det kunde inte skuldkänslorna sluta bränna i mitt bröst. Jag borde varit där med henne, men jag kunde bara inte. Det hade inte gått.

“We... had a great time”, förklarade hon utan några som helst detaljer samtidigt som ett leende lurade i hennes mungipor.

“Had a great time? Come on. Details. Please” Jag flinade mot henne när hon genant vred sig i stolen och försökte dra sig ur konversationen.

“I don’t know what to say...” Jag fnös åt hennes bortförklaring och skakade mitt huvud åt henne.

"Sure you do. I know you, Sue. I know that you actually want to tell me that he, I don’t know, fucked you hard”

Sue brast ut i ett skratt samtidigt som hennes lätt, röda kinder blossade upp och visade hennes genanthet, samt fick henne att osäkert vända bort huvudet.

“Well... Yes. He was pretty good”, erkände hon plötsligt med en röst så låg och försiktig att det framstod som en viskning. Jag slängde ur mig ett spydigt skratt och tittade på henne. Det köpte jag inte.

“Pretty good? Please. I bet he was the best one you’ve ever banged”

Sue skrattade åt mina valda ord och ruskade på huvudet åt min barnslighet. Jag log över att jag äntligen fått henne att skratta igen.

“I’m not going to have this conversation”, avbröt hon och tittade in i mina ögon. Hennes glimrade, bruna ögon tittade in i mina och avslöjade leendet som gömde sig i dem. “By the way, are you free on Saturday? They’re having a beach party at West Kirby”

Så diskret som möjligt ryckte jag på min ena mungipa och rynkade pannan. Jag visste inte vad jag ville och inte heller vad som var säkert att göra. Men så klart, egentligen var allt inom riskzonen och var vi än var så kunde vi bli upptäckta. Jag suckade tyst för mig själv innan jag tveksamt kliade mig på överarmen och lade huvudet på sned.

“I don’t know, Sue” En suck säkert dubbelt så stor som min rymde ifrån Sues mun och orsakade även de himlandet som hennes ögon utsattes för.

“Stop being so boring!”, gnällde Sue irriterat och grimaserade med ansiktet. “Come on. You owe me this”

Jag suckade återigen, himlade med mina ögon och spände ihop mina käkar. Visst, det kanske skulle varit kul att gå, men aldrig att jag skulle gå utan Harry. Inte en chans.

“Okay”, pustade jag ut.

Sekunden senare reste jag på mig, greppade tag i min väska och slängde den över axeln. Jag kände att varje gång vi träffades slutade det likadant. Sue försökte få ut något av mig, jag gav mig och gick senare därifrån. Vi började gå i spår som skulle bli svåra att bryta ifall vi upprepade dem allt för många gånger.

“But I have to check with someone first”, fortsatte jag. Egentligen var det mest för mig själv, men Sue lyckades höra det och genast ramlade ett skratt ur hennes lilla kropp.

“Jamie Johnson, do you have a date?” Inom mig själv revs en barriär som fick alla mina känslor att forsa. Jag visste inte vad jag hade, inte heller vad hon hade för aningar om mitt kärleksliv.

Försiktigt bet jag mig själv i kinden och blickade bort från henne. Min ena hand letade sig långsamt upp för min kropp och vidare mot mitt huvud där den vant med hjälp av fingrarna drog bort hårstrån som hängde framför mina ögon och förvärrade min syn. Jag gjorde så gott jag kunde för att låta bli att visa något på utsidan, men inom mig vred sig huvudet av ansträngningar och funderande kring Harry och vårt förhållande. Jag visste att vi aldrig skulle kunna visas bland folk, men vi kunde kanske åtminstone gå på samma fest. Vi behövde ju inte nödvändigtvis prata med varandra. Ännu en gång suckade jag tyst för mig själv och lät mina läppar pressas samman.

“Something like that”, mumlade jag tyst för mig själv innan jag vände på klacken och gick iväg från Sue.

I bakgrunden kunde jag höra hennes avlägsna skratt dundra i mitt bakhuvud, något som förföljde mig hela vägen hem och fick mina tankar om min och Harrys situation att braka.