Jag stänger ytterdörren som klickar när den går i lås. Jag känner på dörrhandtaget att den inte kan gå upp innan jag vänder mig om och börjar gå.
Jag grubblar på Caitlyns problem medan jag går. Jag vet hur mycket hon behöver pengar och att hon behöver stöd ikväll. Varför ska brorsan komma hem just idag, just idag när Caitlyn behöver mig som mest? Förargat sparkar jag till en sten som ligger på vägen. Den studsar någon meter bort.
Att se Caitlyn nedstämd gör också mig nedstämd. Jag hade försökt muntra upp henne, jag hade skämt ut mig totalt, och jag tror det var skönt för henne att se Carolin bortgjord.
Sedan hade jag kommit på att min bror kom hem idag och hennes leende hade genast suddats ut. Hon hade försökt dölja sin besvikelse, men den hade märkts tydligt. Jag hade också blivit besviken, både på mig själv och på att en välbehövlig tjejkväll blev inhiberad.
Jag har väldigt dåligt samvete för att jag sviker Caitlyn, men jag har inte mycket val.


Jag håller nästan på att gå förbi huset men upptäcker det i sista stund och svänger in på gården. Det ska bli kul att se brorsan igen, vi ses så sällan nuförtiden.
Jag stiger in i mitt barndomshem och doften av mat slår emot mig.
”Hallå” ropar jag och dimper ner handväskan bredvid mig. Jag drar av mig skorna innan jag går in i köket där mamma står.
”Hej mamma!” hälsar jag. ”Vad lagar du?”
”Hej gumman” svarar mamma. ”Det blir kyckling.”
”Mums! Ska jag hjälpa till med något?”
”Tack, det var snällt, men det behövs nog inte. Gå ut till de andra bara.”
Jag nickar och går iväg till vardagsrummet där alla sitter samlade.
”Hej Doniya”, hälsar min lillasyster Safaa och jag ler mot henne.
Jag söker med blicken över rummet och får syn på min bror. Han sitter och samtalar med pappa. Jag går fram till honom och kramar honom bakifrån. Han hoppar till och vänder sig om.
”Hej brorsan”, säger jag och flinar brett.
”Hej syrran”, svarar han och ler.
”Jag lyckades skrämma dig den här gången!”
”Inte då”, svarar han och ruskar på huvudet.
”Inte?” svarar jag och höjer ett ögonbryn. Jag korsar armarna över bröstet och ser på honom.
”Jag tror nog allt att hon lyckades, som du hoppade till”, säger pappa bakom honom.
Min bror vänder sig om och blänger på pappa och jag ler överlägset mot honom.
”Just det”, säger jag.
Han suckar.
”Kul att se dig”, säger han och ger mig en bamsekram.
”Dig med”, svarar jag. ”Så, när kom du?”
”Vid fyra” säger han och öppnar munnen för att säga något mer då mamma ropar.
”Maten är klar!”
Alla börjar långsamt resa sig upp. Min bror verkar ha suttit ner en längre stund för han har problem med balansen. Just som han kommit upp puttar jag till honom så att han faller ner i soffan igen.
”Doniya!” ryter han men kan inte låta bli att le.
Jag lipar åt honom.


Vi sitter och samtalar livligt hela kvällen, alla pratar i munnen på varandra.
Då och då kommer stunder då jag kommer att tänka på Caitlyn. Under en av dessa stunder bestämmer jag mig för att gå ut och ringa henne.
Signalerna går långsamt fram och jag undrar om hon redan har gått och lagt sig, klockan är ju trots allt över tio.
”Hej, det är Caitlyn”.
Hon låter väldigt trött.
”Hej Lyn, det är Doniya. Väckte jag dig?”
”Nej, jag har suttit och letat jobb hela kvällen. Jag tror jag börjar ge upp hoppet, jag kommer att få bo hemma hela livet. Jag hittar ingenting!”
”Det löser sig ska du se, någonstans därute måste det ju finnas ett jobb åt dig!” säger jag och försöker låta uppmuntrande.
”Det kanske det gör, men jag söker ett jobb som jag kan ta mig till hemifrån varje dag”, svarar hon.
Jag ler.
”Jag lovar att hålla ögonen öppna. Tyvärr måste jag nog sluta nu, vill inte vara osocial”.
”Jag förstår. Tack Don. Hejdå!”
”Hejdå”, säger jag och lägger på.
Jag suckar, nu har jag ännu sämre samvete. Hur kunde jag lämna henne helt ensam ikväll?
”Varför står du här?”
Jag vänder mig om och får syn på min bror.
”Jag skulle kunna fråga dig detsamma. Jag ringde ett samtal bara”.
”Jag undrade vart du tog vägen. Vad handlade samtalet om?” undrar han nyfiket.
”Inget viktigt”.
Visst litar jag på min bror, men jag tror knappast att Caitlyn skulle uppskatta om jag berättade om hennes problem för honom.
”Varför ser du då så bekymrad ut?” undrar han.
”Det är bara en jobbgrej. Det är lite stressigt nu, men det är ingen fara”, ljuger jag. ”Hur har du det på jobbet då?”
Han ger mig en blick som tyder på att han inte vet vad han ska tro. Han suckar och öppnar munnen.
”Det går väl bra. Vi spelar in en ny skiva just nu och planerar inför turnén vi ska ha när den kommit ut. En av våra stylister har slutat så nu håller vi dessutom på att söka efter en ny”

Mina klackar lät mot hall golvet och musiken dunkade. Över allt var det folk, med sprit i handen. Zac var strax bakom mig. Jag skymtade Jen långt inne på dansgolvet och lyckades fånga hennes blick, hon log och vinkade till mig, innan hon med vingliga ben kryssade fram till mig.
’’ You came ’’ Hon stank av alkohol.
’’ Of course, I can’t miss the first party. ’’ Hon skrattade och tryckte mig mot köket. Jag svepte snabbt ett glas med ren sprit, jag kände hur det brännde i min strupe, gud vad jag hade saknat det. Jag tog en cider i handen och drog med mig Jen till vardagsrummet där alla andra var. Jag hittade Zac i soffan med reseten av killarna. Vi gick mot dom, och jag slängde mig över alla andra.
’’ What’s up boys? ’’ Jag fick skrika för att överösta musiken.
’’ We look at all the hot girls ’’ Rikard skrattade och blinkade med ena ögat.
’’ But the hottest girl just arrived to my knee ’’ 
’’ You know that it’s my sis you talk about, right? ’’ Zac la en hand på hans axel och skakade på huvudet. Jag ställde mig upp och gick ut på golvet, där jag och Jen började röra våra kroppar i takt med musiken. Luften vibrerade, varma kroppar trycktes mot varandra, och alkoholen strömmade genom allas kroppar, folk skrek för att överösta musiken, några låg i buskarna och spydde, och jag levde livet, jag drak shot efter shot efter shot, cider, och rom&cola kom där i mellan, och jag kände hur jag började tappa kontrollen över min kropp. Folk drog och slet i mig, och ville att jag skulle dansa med dom, Killar drog sina händer över min kropp och tog på mina bröst. Jag slog bort deras händer och gick på vingliga ben med panik mot dörren, jag hörde hur alla skrek California efter mig, men jag orkade inte bry mig. Jag slet upp dörren, och gick ut i den ljumma sommarkvällen. Jag satte mig ner på sten trappan, och kände hur magen vred sig. Jag hukade mig över en buske. När jag kollade upp några sekunder senare, såg jag Zac’s oroliga ögon i mina och två strålkastare.


Jag vred långsamt på mig och kämpade för att öppna ögonen. Det var mörkt runt omkring mig, jag upptäckte att jag låg i min egna säng, men hur fan hamnade jag här? Jag minns inte att jag kommit hem. Baksmällan tvingade mig till att sluta ögonen igen. Hur mycket drack jag igår? Och vad fan hände? Allt jag mindes var musiken, dansen, och händer över hela min kropp. Jag öppnade ögonen sakta och kollade på klockan, 12am. Jag drog sakta sakta bena över sängkanten och ställde mig upp och gick med vingliga sten, som en zombie mot dörren och en varm dusch. Jag vred på kranan, och drog upp värmen. Det brände över hela kroppen. Jag drog ut på duschen men kom på att jag någon gång skulle tvingas att gå ur. Jag vred av kranen och gick ur den ångfulla duschen, jag gjorde en turban på huvudet och tog en handduk runt kroppen, jag höll mig i räcket och gick sakta nerför trappan. Mats kollade besviket upp från tv soffan, jag vågade inte möta hans blick så jag kollade ner på mina fötter och gick vidare in i köket. 
’’ Finally, MissParty is up ’’ 
’’ Please don’t scream, my head will explode ’’ Jag satte mig med en duns på stolen, och la huvudet mot bordet.
’’ Who could you do this to me? I’m so dissapointed on you Nikki. You are seventeen years old, you should not drink ’’
’’ Like you didn’t drank when you were seventeen. And you should be dissapointed on me, I’m too. But I want to drink, and then I drink, you are not my mom. You can’t tell me what to do ’’
’’ No, you right. I’m not you mother, but as long as you live under my roff I’ll tell you what to do, and you are grounded for a week ’’
’’ I hate you, I fucking hate you ’’ Jag sköt undan stolen med en häftig rörelse, så den for i golvet. Hela jag bubblade av ilska.
’’ I HATE YOU...DO YOU HEAR ME? I HATE YOU PENNY ’’
’‘ Back off Nikki. Come here ’’ Jag kände Zac’s armar runt mig och hur han drog iväg mig från köket. Han lyfte upp mig och gick upp för trappan med mig på axeln som att jag vore en handduk. Han sparkad upp mig dörr och släppte ner mig. När jag såg honom i ögonen, visste jag att han var förbannad, arg, allt bara i ett par ögon.
’’ You have no reason to yell at my mom. She take care off you, because no other in this family did dare to take you. They was scared off you, and they still are. But my mom, did take the chance. And she did gave you a room, cloths, money, food, everything. She sees you like her daughter. She sees you like her own kid. And how do you thinks she feels now, when you scream that you hate her? All that because se wants to take care off you, because she knows what the alcohol does to you. Because she knows that you can’t control yourself. We know Nikki, we know that you are broken inside, but you have let me in, in your life. But you have to open up for mom and dad too. They will never be your parents, and they know that. But don’t dare to say that you hate her one more time, because then, I will punch you out off this house. So think before you talk ’’ Han kollade mig djupt i ögonen innan han vände ryggen mot mig och gick ut ur mitt rum, och drog igen dörren så väggarna skakade. Tårarna välde fram i mina ögon, och började rinna längst mina kinder, hela halsen blev tjock.
’’ Zac? Please Zac, don’t do this to me? Zac? ’’ Jag ropade hans namn flera gånger, men inget hände. Jag satte mig ner på skakiga ben och lutade huvudet mot vägen, och grät. Tårarna rann en efter en. Vad hade jag gjort? Vad fan hade jag gjort? Hur kunde jag hata någon som ville hjälpa mig? Jag ställde mig upp på skakiga ben, tog två alvedon och dog i sängen resten av dagen. Vad hade jag gjort egentligen?


Söndag förmiddag, och jag var jäkligt hungrig. Efter som jag hoppade över middagen. Jag sminkade mig lätt, drog på mig jeans, tjocktröja, och smög ut ur huset och fram till busshållplatsen, och tog första bästa buss in till stan, där jag utan någon tvekan skulle spendera dagen, så långt bort från familjen som möjligt. När jag hoppade av i centrum var klockan 11:23am och det var redan hundra tals folk ute på gatorna och gick. Jag började långsamt gå ner för gatorna tills jag skymtade Subway, jag styrde benen ditåt, och gick in. Jag beställde dagens och en cola till, kanske inte så nyttigt, men jag hade aldrig lagt på mig särskilt mycket. Jag var den tjejen, som kunde vräka i mig skräpmat utan att gå upp ett gram. Och jag var väl lyckligt lottade, skulle jag gissa? Det kom in mer folk när jag satt där och åt på min frukost och chattade med folk från Kalifornien. Men fortfarande inte något från Ian, han hade säkert inte ens märkt att jag hade flyttat. Jävla as. Jag drog igen locket. Slängde skräpet och gick ut. Jag gick och gick och gick på gatorna, köpte något ibland, men inte ofta. Mina pengar höll på att ta slut, visst jag fick månadspeng, jupp, månadspeng när man är 17? Skämtar de? Men jaja, men det jag hade på mitt konto från Kalifornien började ta slut, jag var tvungen att hitta ett jobb. Jag gick runt och kikade i affärer och såg om dom hade något, men det var typ bara på cafér och McDonald’s och inte en chans att jag skulle jobba där. Men så såg jag den, skylten. Utanför Topman, att dom sökte halvtids personal. Och jag hade alltid varit intresserad av kläder och mode. Jag öppnade dörren och klev in. Det klassiska plinget som kommer när man öppnar dörrar var där. Jag gick fram till en blond tjej som stod i kassan.
’’ Hi, I’m Nikki Copper, and I saw the plate that you are searching for a half time worker and I’m up for it, if you want me ’’ Jag drog på ett leende, som hon besvarade.
’’ Of course we want you. You just have to come here, and I’ll ask you a couple off questions ’’ Hon visade med mig in till ett litet rum längre in i affären, och efter ett antal frågor gick jag därifrån med ett leende på läpparna och ett jobb. Varje måndag, onsdag och fredag eftermiddag och varje helg. Kunde det bli bättre? Nu skulle jag bara hem och reda ut allt med familjen, och sen skulle att vara på topp igen, eller nja, nästan.


En vecka hade gått sedan jag hade fått mitt jobb. Skolan hade passerat jävligt långsamt, och lärarna bara öste över oss med massa läxor och uppsatser. Vissa ord, inte många, men vissa fick jag fråga vad det var för något. För sådana ord använde vi aldrig hemma i mitt land. 
Klockans alarm gick igång, och jag var tvungen att öppna ögonen och dras från mina tankar. Klockan lös 06:30am, jag suckade och drog undan täcket, jag tog en snabb varm dusch och drog på mig söndriga jeans och en ljus-rosa tröja. Håret lät jag hänga vågigt över axlarna. Jag smög på tårna ner till köket och gjorde iordning en macka och ett glas juice, jag hade aldrig varit den som åt mycket på morgonen. Jag tog det sista bettet på mackan. 
’’ Shit ’’ bussen gick om 5 minuter, jag sprang upp till rummet, rycket åt mig väskan, skorna, och mobilen och sedan ner, och ut genom dörren. Jag han precis till bussen, och med en pust satte jag min på ett säte och andades ut. Efter ca 25 minuter på en skumpande buss, så gick jag med en mörbultad kropp av i centrala London. Jag kollade på klockan, jag hade en kvart på min att komma till jobbet, som jag utan tvekan skulle hinna till. När jag klev in i värmen höll Anna och Jessica på att plocka upp, och göra iordning. 
’’ Morning girls ’’ hon kollade upp och hälsade glatt tillbaka. Jag gick in och satte på min min lilla namns skylt, och gick sedan ut och hjälpte tjejerna. Fast de var några år äldre än mig så passade vi väldigt bra ihop, jag trivdes att jobba med dem. 
Jessica hade gått på lunch och det var bara jag och Anna i affären, hon stod i kassan, och jag kånkade på en stor kartong med chinos i alla dess färger.
’’ ha-ha-ha Louis, you are so damn funny ’’
’’ I know, I’m just super awesome ’’ jag små skrattade åt de två killarnas konversation när de kom in i affären. Jag la upp de sista byxorna på hyllan, och veck ihop kartongen. Jag kände hur båda två kollade på mig. Jag ställde mig upp och började gå mot vårt förråd.
’’ Can we get some help? ’’ Jag vände mig om, och stod öga mot öga med två, två helt underbara gröna ögon. Och brunt krulligt hår. Skärp dig Nikki.
’’ Sure, Anna? ’’ Hon kollade upp bakom disken.
’’ Can you help this two? ’’ Hon nickade och lämnade sin plats. Jag möte krullisens ögon igen, och upptäckte en slags besvikelse. Jag log och gick till kassan och hjälpte de som stod där. Efter kanske 20 minuter så var Anna och hjälpte andra i affären, och så klart kom killarna fram till disken och skulle betala.
’’ Hi ’’ Sa jag och log. Jag började skana in varorna.
’’ Hello ’’ Sa de i munnen på varandra.
’’ I’m Harry, by the way. And you are? ’’ Jag pekade på kortläsaren och han slog in sin kod.
’’ It stands on the plate ’’ Jag rev av kvittot och la det i påsen.
’’ Yeah, I can see that, but I want you to say it ’’ Han var otrolig, jag suckade lite lätt.
’’ Nikki ’’
’’ Nikki, that’s a beautiful name, just like you ’’ Jag var van vid att folk sa att jag var vacker, snygg, söt allt, men det var något med honom, som gjorde att jag började rodna. 
’’ Thanks ’’ Jag log och räckte honom påsen.
’’ You’re welcome ’’ Killen jämte skrattade till och dom började gå ut från affären. Han vände sig om en gång och kollade på mig.
’’ Oh, come on now Loverboy ’’ Jag skrattade till och sjönk ner bakom disken. Det var något med honom som gjorde att jag blev mållös, jag brukade aldrig bry mig så mycket om en kille sa en komplimang om mitt utseende eller om mig. Men han, Harry. Det var något med honom, men jag kunde inte sätta fingret på det. Men något var det. Och något var påväg att hände med mig, något som inte fick hända.

---

Länkbyte åtta! Wohohohoho.

 

Aqua var namnen på en av dom flickor som valt Mexikos gator framför sina egna hem. Oftast så försvann dom en efter en, varje tjej som hade den svaga länken att behöva sova ute på gatorna.
Men Aqua hade lyckats vara kvar i flera månader utan att någon så mycket som fått av henne munktröjan som höll henne varm.
Hennes liv hade varit svårt från första andetaget. En pappa som knappt var medveten om verkligheten pga droger och alkohol, en mamma som endast blivit beskriven som hora, det vill säga, Aqua hade aldrig själv träffat sin mamma. Det var endast hennes far som träffat mamman till sängs. Därefter hade Aqua fått leva med beskrivningen som hora på sin mamma.
Det fanns också ett syskon, en lilla syster som var det enda som verkade hålla Aqua kvar i områdena kring dom fattiga hyreshusen.
Det fanns också ytterligare ett namn som borde tas upp, en av dom få personerna som var snäll mot Aqua. Han hade blivit nästan som en storebror eller handledare för henne. Även han ett gatubarn, men på en helt annan nivå. Han var någon som skulle kunna kallas ”king of the street” eller liknande. Han hade fått ett förvånansvärt bra rykte ute på gatorna, och någonstans även nappat upp Aqua under sina vingar. Men det var bara några få gånger i veckan, annars så var den lilla plåtburken där folk kunde slänga pengar, hennes bästa vän. 
 

“Jag kan fortfarande inte förstå hur du lyckades övertala mig att göra det här” suckade jag där jag satt på en pall medan Kimberly stod bakom mig med locktången i den ena handen och en borste i den andra.
”Kom igen, du har varit singel nu alldeles för länge. Och du vet hur bra min smak för killar är… Amazing!” svarade hon och sjöng det sista ordet i hennes mikrofon bestående av den ljusgröna hårborsten.
Ända sedan jag föddes hade jag och Kim varit oskiljaktiga. Visst, hon var min mammas syster så släktmässigt hade vi alltid hängt ihop ändå, men Kim var inte bara min moster; hon var den där coola släktingen i de där komedifilmerna som man i hemlighet önskade var sin egen mamma. Kim var min vän, en vän som förstod mig på ett sätt som ingen annan kunde. Men när jag var tretton år flyttade hon från det lilla grannhuset i Göteborg och flyttade till London tillsammans med hennes pojkvän John. I början var det väldigt jobbigt eftersom hon inte var lika tillgänglig när jag behövde henne, vilket jag självklart skyllde på hennes pojkvän. Men när jag växte upp började jag istället inse att vår relation snarare stärktes tack vare avståndet. Hon blev mitt hem att smita till när inget annat fungerade i mitt liv. Nu, fem år senare, hade inget förändrats. Trots att hon bodde mer än hundra mil ifrån mig och trots att hon skaffat familj – hon var ju trots allt tio år äldre än mig- så var hon fortfarande världens mest underbara vän. Och en av de största fördelarna med hennes avstånd var de resor jag fick göra. Tre veckor varje halvår fick jag besöka henne, de var de bästa sex veckorna på året. Idag var en av de sex veckorna.
”Nej men seriöst, jag tror du kommer älska honom. Han är såå söt och gullig och omtänksam och…”
”Om han nu är så underbar, varför dejtar inte du honom då?” avbröt jag och studerade Kims drömmande ansiktsuttryck. Hon skakade genast på huvudet till svar och slog till mig en aning med utsidan av handen.
”Nej pucko, han är min chefs son, vilket skulle vara otroligt pinsamt. Och förresten så har jag Mark och Niall är alldeles för ung för min smak. Men ni två, ni skulle vara det perfekta paret!”
“Jaha okej då” suckade jag och började nervöst skrapa av gammalt nagellack från tummen. Egentligen var jag inte den fega typen, men jag hade knappt någon aning om vad man gjorde på en blinddate, tänk om jag gjorde bort mig?
”Kom igen, en dejt… för mig? Jag lovar att du inte kommer ångra det” bad Kim och la ifrån sig locktången för att kunna gå runt och ta mina händer i sina.
”Jaja… Men tänk om han inte gillar mig?” Jag mötte oroligt hennes blick, hon såg nästan förödmjukad ut.
”Hur kan du ens säga något sådant?” frågade hon och ändrade ansiktsuttryck till ett mer förbannat. ”Det är omöjligt. Och om han, mot alla odds, inte kulle gilla dig… ja då är det hans förlust” Hon tog fram en rouge-borste och drog några lätta drag över mina kindben, sedan log hon stolt. ”Klart” Jag ställde mig upp och gick bort till helkroppsspegeln som hängde på garderobsdörren. Mina ögon slöt sig innan jag kunde se min reflektion och jag stod där en stund, för rädd för att titta. Jag kunde höra hur Kim kom upp och ställde sig bredvid mig, hennes fotsteg knarrade på trägolvet och ekade i den stora tomma lägenheten.
“Hade du tänkt stå där hela kvällen eller? Det är meningen att du ska vara på restaurangen om tio minuter” skrattade hon och kittlade mig lite i sidan av magen. Skärp dig nu Jessie! Tänkte jag för mig själv innan jag långsamt öppnade ögonen för att se resultatet.
Min haka föll genast till golvet, jag kunde inte tro mina ögon.
Det bruna håret låg i perfekta lockar som sträckte sig ner över brösten där en vit klänning började sitt fall ner till mitten av mina lår. All den där spinningen hade gjort fina resultat, vilket jag tackade mig själv för just nu. Min smala midja markerades med ett smalt, ljusrosa skärp med en rosett på framsidan.
”Wow… Jag ser”
”Perfekt ut” avslutade Kim och log så stort att man tydligt kunde se hennes perfekta, vita tänder. ”Ska vi gå?” Jag nickade leendes som svar och tog en svart kofta som hängde på stolen i köket när jag gick förbi.
”Jess, vänta en stund bara!” ropade Kim plötsligt och sprang ut från sovrummet där hon stått kvar.
”Vad är det?” frågade jag samtidigt som jag la ner min mobil och börs i handväskan.
”Jag vill att du ska ha det här ikväll” I handen höll hon upp ett guldhalsband i form av en stjärna, jag log och hon ställde sig snabbt bakom mig för att hjälpa mig på med det. Hon gick runt igen för att granska mig glatt. I en snabb rörelse drog hon skämtsamt ner klänningen en aning, precis så man kunde skymta den svarta spetsbehån jag hade under.
”Vad gör du!” utbrast jag förvånat men hon fnissade bara lite busigt till svar. Men när jag skulle dra upp den igen sträckte hon fram en han för att stoppa mig.
”Kom igen, lev lite gumman” hon blinkade med ena ögat och jag suckade med ett leende på läpparna men lät klänningen vara. Hon nickade nöjt innan hon låtsades ta ett kort på mig med fingrarna. ”Simple but effective”

---

Fjärde länkningen, KABAW!

Skolan hade slutat och jag satt på bussen på väg hem med hörlurarna inpluggade. Walk Idiot Walk med The Hives spelades på hög volym och jag njöt av höjdpunkten på dagen. Att lyssna på mina favoritband, The Hives och Ramones, var bland det bästa jag visste. Att bara sjunka in i tankar och tänka, även om tänka ibland kunde vara det värsta sakerna som existerade.
”Ursäkta, kan jag sitta här, det är fullt på alla andra platser...?” Jag tittade upp och mötte ett par blåa ögon och en blond kalufs. I handen höll han en läsk och hans jeans som hängde långt ner visade lite av hans kalsongresår. Jag drog ut hörlurarna snabbt. ”Ursäkta, vad sa du?”
”Jag undrade om jag fick slå mig ner?” upprepade han och nickade mot platsen bredvid mig.
”Visst.” sa jag oberört. Han satte sig ner och drack lite av sin läsk. ”Sen när frågade man om man fick sitta ner på en buss?” Min plötsliga fråga gjorde att hans blick mötte min med hastig fart. Han flinade. ”Jag vet inte, du verkade bara så upptagen.” Jag nickade förstående och kollade ner på min iPod igen, beredd att plugga in hörlurarna innan killen avbröt mig, igen.
”Lyssnar du på The Hives och Ramones?”
”Ehm, ja.” svarade jag och avbröt min rörelse.
”Jaha.” han skrattade förvånat.
”Är det något fel med det?” sa jag och höjde på ögonbrynet. Han såg på mig förskräckt innan han skakade på huvudet.
”Nej, nej, det är bara det att jag inte har träffat någon tjej som har gjort det tidigare.”
”Jaha.” svarade jag. Jag återgick till min iPod som nu skrek efter batteri och suckade. Typiskt, nu måste jag ju sitta med en okänd kille bredvid mig och lyssna på hans babbel hela bussresan.
Jag tittade ut genom fönstret och såg solen skina starkt. Värmen från solen värmde mig ända in i kroppen och hjärtat. Jag älskade solen, det var något med den som gjorde att jag kände mig gladare. Trots det så var jag väldigt blek i min hy.
”Så, var bor du?” frågade han igen. Rösten var väldigt lugnande och gjorde att jag kände mig avslappnad.
”New Addington.” svarade jag kort och fortsatte se ut genom fönstret.
”Okej-” började han. ”Vill du veta var jag bor?”
”Ehm, varför skulle jag bry mig?” sa jag och vände blicken till honom med ett höjt ögonbryn och en skeptisk blick.
”Jag vet inte, om vi ses igen?” Han ryckte på axlarna och log ett snett leende.
”Men även om vi skulle ses igen, skulle jag då komma hem till dig?”
”Kanske.” sa han och blinkade. Jag himlade med ögonen och tittade ut genom fönstret igen. Han kunde bara inte lägga av.
Ytterligare tio minuter gick och han sa inte ett ord, tack gode gud. Fast tillslut var han väl tvungen att börja igen.
”När ska du av?”
”Om två stationer.”
”Jaha, jag ska av om tre.” Jag vände blicken till honom och kollade ännu en gång med ett höjt ögonbryn på honom.
”Och?”
”Jag vet inte, du kanske ville veta?”
”Det är mycket du inte vet, va?” Han skrattade och jag himlade med ögonen igen.
”Kan jag få ditt nummer?” Frågan ställde mig verkligen mot väggen. Mitt nummer?
”Varför vill du ha det?” frågade jag förvånat.
”Du verkar snäll...-” Jag flinade mot honom tills han gav sig. Han kollade ner och log snett. ”Du är intressant.” Jag log och nickade.
”Tyvärr, jag ger det inte till främlingar.”
”Men jag kan väl ändå inte vara någon främling?” utbrast han besviket.
”Jo, jag vet inte ens ditt namn.”
”Niall.”
”Va?”
”Mitt namn är Niall, ditt?” Han log.
”Haley.”
”Trevligt att träffas, Haley. Så-” Han kollade upp och mötte min blick. ”kan jag få ditt nummer?” Hans ögon glittrade och hans blonda hår blåste smått i vinden som bildats när bussdörrarna hade öppnats vid på- och avstigning.
”Ehm...okej då.” sa jag försiktigt. Han log stort och tog upp sin mobil ur bakfickan och gav den till mig. Jag knappade snabbt in mitt nummer, med namnet Haley, och gav sedan mobilen till honom igen. Han log fortfarande stort mot mig.
”Addingtons gata.” lät det i högtalarna och jag vaknade snabbt ur min trans.
”Jag ska av nu.” sa jag och försökte lirka mig ur stolens grepp med Niall tätt bredvid mig. Han flyttade dock smått på sig och jag kunde komma ur greppet oskadd, utan att blivit till åtlöje.
”Jag ringer.” svarade han kort med blicken fäst på mig. Jag nickade och log, något som fick Niall att spricka upp i ett stort värmande leende. Jag höjde handen i en vinkning.
”Hej då.”
”Hej.”

När jag med hastiga steg kom innanför dörren till vår lägenhet suckade jag djupt.
”Jag är hemma!” Inget svar. Jag var ensam. Fast idag skulle pappa hämta Aleksander, så då skulle de komma hem runt fem. Nu var klockan fem över fyra. Femtiofem minuter kvar. Jag gick till köket och öppnade kylskåpet. Jag drog ut mjölkpaketet och drack direkt ur det. En skvätt fanns kvar men jag orkade inte dricka upp den, så jag ställde tillbaka det i kylskåpet. När jag kom upp på mitt rum tittade jag mig omkring. Det sneda taket fick mig att se mig för när jag gick. När jag var yngre brukade jag slå mig i huvudet, fast nu hade jag vant mig. Den ljusbruna bokhyllan var full av böcker och sängen som stod bredvid var obäddad. Min svarta gitarr stod bakom dörren placerad på ett gitarrställ och den stora spegeln som var i min längd stod ståtligt på sin plats så som affischerna på Ramones och The Hives hängde på väggarna. Mattan jag gick på var obekväm men ändå inget jag kunde kasta. Mitt rum var jag.

---

Följ med Haley och Fiona genom deras unga liv. Allt kämpande i livet när man är ung, man kan inte fatta några rätta beslut, enligt en själv, och man kan inte göra något rätt som leder en framåt. Man stöter bort hjälp, även om man vet att man behöver den. Men vem, eller vad, är den här hjälpen, och var ska man få den ifrån?

---

Tredje länkningen, tjohoo!

Jag greppar Mike's hand och tar ett djupt andertag. Jag vet att blickar kommer riktas mot oss när vi stiger in i matsalen. Jag, Belle Linnéa Tomlinson, skolans mest opopulära tjej är ihop med skolans populäraste kille. I flera veckor faktiskt, fast det är nu alla kommer få reda på det.
"It's gonna go fine" säger Mike och pussar mig snabbt på kinden innan vi går ut till matsalen. Så fort vi kliver in i matsalen tystnar allt prat och allas blickar vänds mot mig och Mike. Vi går till matkön och tar varsin bricka med dagens skollunch, fiskbiffar med potatismos. Jag rykande på näsan, fisk var något som jag verkligen avskydde. Jag och Mike går till bordet där både hans och mina kompisar sitter och äter. Jag ställer ner brickan och drar ut stolen. Jackie sätter armen under hakan och kollar på min och Mike's hand som fortfarande är ihop flätade.
"So, you're a couple?" frågar hon. Jag himlar med ögonen. Det första jag gjort när jag och Mike blev "vi" var att ringa Jackie. Mike släpper min hand och tar upp plastbesticken som ligger på de röda fula plastbrickorna. Jag gör det samma och börjar äta av den nästintill oätliga maten. Min mobil vibrar till och jag kollar snabbt på skärmen. Ett nytt sms från "Mummy ❤".
"Hi, dad and I are gonna pick you up from school in one hour".
Jag stirrar på skärmen. En timme. Varför skulle de komma och hämta mig om en timme när skolan inte slutar på tre timmar? Jag låser upp mobilen och skriver ett snabbt svar
"What? Why? My school ends in three hours"
Jag hinner knappt börja äta innan min smssingal hörs igen.
"Haha Belle. You've forgot that we're going to Sweden today"
Min mamma är från Sverige. Fast pappa är från England. Så jag är halv svensk och halv engelskt. Men jag pratar bara engelska hemma och bara svenska när vi hälsar på mormor och mina mostrar Hon träffade faktiskt pappa där för 20 år sen. Allt med Mike och att vi skulle gå ut med att vi är ihop har gjort att jag glömt bort att det är första December, dagen min familj åker till Sverige varje år.
"Who is it?" Mikes röst får mig att komma tillbaka till verkligheten.
"My mum. I'm going to Sweden today." säger jag.

Jag står vid parkeringen och väntar på att pappas bil ska dyka upp. Jag har min skolväska över axeln full med böcker. Det är slutet på höstterminen och massa inlämningar och prov väntar mig nu dem kommande veckorna. Även om jag ska till Sverige måste jag plugga till fysikprovet och skriva klart uppsatsen i religion. Pappas bil kör in på parkeringen och stannar precis bredvid mig. Jag öppnar dörren till baksätet och slänger in väskan. Jag sätter mig i bilen och tar på mig bältet. Mamma och pappa sitter fram. Jag stänger dörren och med en gång börjar bilen röra sig. Det tar inte jätte långt hem till oss, bara tjugo minuter. Det nya huset som vi bara bott i i några månader är stort. Mycket större än det vi bott i tidigare. Jag tar av mig jackan och skorna och går in i det stora huset. Mitt rum ligger på tredje våning. Jag går upp till mitt rum och tar fram min resväska. Jag lägger upp väskan på min säng och går in i min garderob. Jag packar ner kläder och accesoarer i väskan och stänger den sedan. Mamma och pappa står i hallen och väntar på mig med sina väskor. Pappa öppnar dörren och jag och mamma går ut i den kyliga December luften. En större bil än pappas kör upp på uppfarten. Bilen är stor och svart med tonade rutor. Dörrarna öppnas och tre bekanta figurer hoppar ut ur bilen. Jag släpper väskan jag håller i handen och springer fram till Jasmine och kramar om henne. Hon och jag är som systrar. Även om det skiljer två år mellan oss. Jag släpper Jasmine och går istället till Matilda och Zayn.
"Ready to go?" frågar Zayn. Alla nickar och vi hoppar in i bilen. Matilda är också från Sverige och hon och hennes man, Zayn och deras dotter Jasmine följer alltid med oss när vi åker till Sverige. Jag och Jasmine sätter oss längst bak i bilen. Mamma och Matilda säter sig på mitten raden och pappa och Zayn längst fram i bilen. Zayn sätter på radion och börjar köra mot flygplatsen.
"And now for the old ones here comes What Makes You Beautiful by One Direction!" säger rösten på radion. Alla i bilen stelnar till. Vi hade lyckats undvika låtarna i flera månader. Alla jobbiga minnen överväljer mig och det känns som om jag får massa slag i magen. Jag kollar på Jasmine. Hon ser precis ut som jag känner mig. Zayn byter radiokanal och vi alla slappnar av lite även om minnerna fortfarande är kvar i våra tankar.

Jag och Jasmine sätter oss ner i flygplansstolarna och knäpper fast oss. Jasmine sitter vid gången och jag vid fönstret. Flygvärdinnorna går igenom säkerheten och snart är det dags att lämna England. Motorerna startar och planet ökar hastigheten. Jag tittar ut ur fönstret och ser hur jorden och dess grönska försvinner under oss och ersätts av vita moln.

---

Det här är alltså Emilias novell, Moments in time, som finns att läsa på adressen itsjustanovelblogg. Kapitlet ovan är första kapitlet på Emilas pågånde novell. Den är även en uppföljare till en av hennes andra noveller, Dare to dream. Novell har än så länge kommit till sitt tredje kapitel, vilket inte är alls svårt att läsa ikapp.