Jag stänger ytterdörren som klickar när den går i lås. Jag känner på dörrhandtaget att den inte kan gå upp innan jag vänder mig om och börjar gå.
Jag grubblar på Caitlyns problem medan jag går. Jag vet hur mycket hon behöver pengar och att hon behöver stöd ikväll. Varför ska brorsan komma hem just idag, just idag när Caitlyn behöver mig som mest? Förargat sparkar jag till en sten som ligger på vägen. Den studsar någon meter bort.
Att se Caitlyn nedstämd gör också mig nedstämd. Jag hade försökt muntra upp henne, jag hade skämt ut mig totalt, och jag tror det var skönt för henne att se Carolin bortgjord.
Sedan hade jag kommit på att min bror kom hem idag och hennes leende hade genast suddats ut. Hon hade försökt dölja sin besvikelse, men den hade märkts tydligt. Jag hade också blivit besviken, både på mig själv och på att en välbehövlig tjejkväll blev inhiberad.
Jag har väldigt dåligt samvete för att jag sviker Caitlyn, men jag har inte mycket val.


Jag håller nästan på att gå förbi huset men upptäcker det i sista stund och svänger in på gården. Det ska bli kul att se brorsan igen, vi ses så sällan nuförtiden.
Jag stiger in i mitt barndomshem och doften av mat slår emot mig.
”Hallå” ropar jag och dimper ner handväskan bredvid mig. Jag drar av mig skorna innan jag går in i köket där mamma står.
”Hej mamma!” hälsar jag. ”Vad lagar du?”
”Hej gumman” svarar mamma. ”Det blir kyckling.”
”Mums! Ska jag hjälpa till med något?”
”Tack, det var snällt, men det behövs nog inte. Gå ut till de andra bara.”
Jag nickar och går iväg till vardagsrummet där alla sitter samlade.
”Hej Doniya”, hälsar min lillasyster Safaa och jag ler mot henne.
Jag söker med blicken över rummet och får syn på min bror. Han sitter och samtalar med pappa. Jag går fram till honom och kramar honom bakifrån. Han hoppar till och vänder sig om.
”Hej brorsan”, säger jag och flinar brett.
”Hej syrran”, svarar han och ler.
”Jag lyckades skrämma dig den här gången!”
”Inte då”, svarar han och ruskar på huvudet.
”Inte?” svarar jag och höjer ett ögonbryn. Jag korsar armarna över bröstet och ser på honom.
”Jag tror nog allt att hon lyckades, som du hoppade till”, säger pappa bakom honom.
Min bror vänder sig om och blänger på pappa och jag ler överlägset mot honom.
”Just det”, säger jag.
Han suckar.
”Kul att se dig”, säger han och ger mig en bamsekram.
”Dig med”, svarar jag. ”Så, när kom du?”
”Vid fyra” säger han och öppnar munnen för att säga något mer då mamma ropar.
”Maten är klar!”
Alla börjar långsamt resa sig upp. Min bror verkar ha suttit ner en längre stund för han har problem med balansen. Just som han kommit upp puttar jag till honom så att han faller ner i soffan igen.
”Doniya!” ryter han men kan inte låta bli att le.
Jag lipar åt honom.


Vi sitter och samtalar livligt hela kvällen, alla pratar i munnen på varandra.
Då och då kommer stunder då jag kommer att tänka på Caitlyn. Under en av dessa stunder bestämmer jag mig för att gå ut och ringa henne.
Signalerna går långsamt fram och jag undrar om hon redan har gått och lagt sig, klockan är ju trots allt över tio.
”Hej, det är Caitlyn”.
Hon låter väldigt trött.
”Hej Lyn, det är Doniya. Väckte jag dig?”
”Nej, jag har suttit och letat jobb hela kvällen. Jag tror jag börjar ge upp hoppet, jag kommer att få bo hemma hela livet. Jag hittar ingenting!”
”Det löser sig ska du se, någonstans därute måste det ju finnas ett jobb åt dig!” säger jag och försöker låta uppmuntrande.
”Det kanske det gör, men jag söker ett jobb som jag kan ta mig till hemifrån varje dag”, svarar hon.
Jag ler.
”Jag lovar att hålla ögonen öppna. Tyvärr måste jag nog sluta nu, vill inte vara osocial”.
”Jag förstår. Tack Don. Hejdå!”
”Hejdå”, säger jag och lägger på.
Jag suckar, nu har jag ännu sämre samvete. Hur kunde jag lämna henne helt ensam ikväll?
”Varför står du här?”
Jag vänder mig om och får syn på min bror.
”Jag skulle kunna fråga dig detsamma. Jag ringde ett samtal bara”.
”Jag undrade vart du tog vägen. Vad handlade samtalet om?” undrar han nyfiket.
”Inget viktigt”.
Visst litar jag på min bror, men jag tror knappast att Caitlyn skulle uppskatta om jag berättade om hennes problem för honom.
”Varför ser du då så bekymrad ut?” undrar han.
”Det är bara en jobbgrej. Det är lite stressigt nu, men det är ingen fara”, ljuger jag. ”Hur har du det på jobbet då?”
Han ger mig en blick som tyder på att han inte vet vad han ska tro. Han suckar och öppnar munnen.
”Det går väl bra. Vi spelar in en ny skiva just nu och planerar inför turnén vi ska ha när den kommit ut. En av våra stylister har slutat så nu håller vi dessutom på att söka efter en ny”