Previously in Why fake it? : ”I’m sorry for being such a bitch. You don’t deserve it.” utbrast jag plötsligt, fylld med de obehagliga känslor som tog över min kropp och fyllde den med skam.
”You’re not a bitch…” mumlade Niall besvärat och skakade ängsligt på sitt blonda huvud. ”You’re just having a bad day.”
”And bad headache.” avslutade jag hastigt med ett litet leende som jag desperat försökte att dölja i mungiporna. 
Niall vände långsamt huvudet riktat mot mitt håll och log försiktigt innan blicken träffade det kalla golvet igen. Hans hand fann min axel och tryckte löst till mig på skoj så att min kropp vinglade till en aning.
”It doesn’t matter if you’re in a bad mood, you’re always perfect to me.”

---

 

Jag kände mig jagad, men paniken som ännu inte brustit inom mig fick mig att lugna ner mig. Min puls kändes hög, säkert trippel så hög än som i vanliga fall, och mitt hjärta dunkade fasansfullt hårt i min bröstkorg. Närsomhelst skulle det slita sig ut ur mitt bröst och ramla rakt ner på golvet, få mig att sluta andas. Eller det var i alla fall vad det kändes som.

Där borta, djupt inne i skuggorna, visste jag att någon befann sig. Jag visste inte vem eller vad, men det var inget gott den ville mig. Jag ville skrika, röra på mig, vad som helst. Men mina ben satt som fastfrusna i marken och fick mig att stanna kvar i den nuvarande positionen jag hade intagit. Saliven hade tagit slut i min mun och jag svalde desperat efter något som kunde fukta ner den och få mina torra, spruckna läppar att återfuktas. Det kändes omöjligt att skrika och när jag öppnade munnen i ett desperat försök kom ingenting ut. Det lät som ett kvavt skrik, för ljuden var helt borta och det enda som gjorde skillnad var att min hals började svida.

Jag tog satts igen, lät tungan smeka mina läppar och ögonen att stängas i ett försök att hämta styrka, självkänsla och sopa bort rädslan.

”Hello?” frågade jag försiktigt med en röst så svag att orden viskades ut ur min torra mun.

”I know your secret.”

Rösten och orden kom som en käftsmäll och fick hela min kropp att rysa av obehag. Håret reste sig i min nacke och jag började frysa av den plötsliga kylan som dragit in över den ödebelagda staden.

”That secret that you don’t want that special boy to know about. That secret who could break his heart.”

Jag frös till. Orden ilade längs min ryggrad och fick hela min kropp att ställas i skräckposition. Hur kunde hon veta?

Orden trängde inne i mitt huvud och fick den hemska huvudvärken att ännu en gång komma tillbaka samtidigt som mina ben skakade av rädsla. Mitt huvud bultade, värkte och arbetade på samma gång för att bli klok på vad som hände.

”Do you want him to know?” fortsatte rösten.

 Tonen var lugn, ändå så var den full med styrka och så hotfull att jag nästan trillade av den stol jag inte satt i. Rädslan steg inuti mig och i min kropp susade paniken runt och fick mina ögon att vattnas av rädsla.

”Do you want him to know?” upprepade rösten, hotfullare och kraftigare än förra gången. Och även om det bara var en mörk röst som gav mig hot så kunde mina ben inte hindra sig själva från att darra som asplöv och nästan falla ihop ner till marken.

”Do you wanna break his heart? Make him cry? Make his world fall apart?”

”No…” viskade jag förtvivlat, rädd över vad som skulle hända och varför den här personen pratade med just mig.

”Do you want to do this to him?”

Små, rädda tårar började samlas i mina ögon och fick min syn att bli suddig. Mina ögon kunde inte kontrollera de oförberedda, salta dropparna och inte heller kunde min kropp klara av all press. Mitt hjärta dunkande dubbelt så hårt som förut och skrek efter att få rösten att sluta, få all denna skiten att sluta.

”No!” protesterade jag hest, lät orden glida ur min strupe och få halsen att ont ömma.

Mina ben tog satts, mina armar torkade tårarna. Personen skulle inte få mina tårar att falla, jag var starkare än vad hon trodde. På något sätt så fick mina ben en omöjlig kraft, en kraft jag aldrig varit med om förut. Jag flög fram mellan gatorna, försökte rymma från den djupt insatta rösten som fortsatte att upprepa händelser i mitt huvud.

Mina andetag var hispiga och mina lungor hade svårt att ta in luft, ändå så fortsatte mina ben att bära på min kropp och hjälpte mig bort från den levande mardrömmen. Det kändes som att jag hade en chans, en chans att ta mig ut ur den här knipan och få rösten att försvinna.

Men ack så fel jag hade.

 

Det var som att en osynlig vägg fångade mig och fick mina ben att sluta röra mig sig, för helt plötsligt stannade jag med darriga ben och andsträngda andetag som var allt annat än lugna. Mina små, skakiga ben hade svårt att hålla upp min kropp, men tog till med den sista kraften och tvingade mig själv att hålla mig uppe från att falla ihop till marken.

Plötsligt omringades jag av folks röster och meningar de någon gång sagt. En dam dök upp i hörnet, gav mig onda blicken och höll sig sansat innanför hennes svarta, långa kappa. Hon sa ingenting, men hennes ögon var så starkt spända på mina att det gjorde ont och fick min styrka att sjunka ytterligare fem gånger. Ett typiskt ’saker försvinner eller dyker upp’ läte hördes sedan åt höger om mig, fick mitt huvud att skrika av obehag och ögonen att förstoras.

Jag fick syn på Niall och mitt hjärta hoppade över ett slag, men det var innan jag fick se hans besvikna blick. Den jag gjort allt för att slippa se, men var ändå tvungen att genomlida den plågsamma blicken spänd på mig. Ett till läte hördes, men denna gången till vänster om mig. Julia.

Ljuden upprepades i mina öron och förvirrat snurrade jag hektiskt runt i en cirkel, mötte alla de plågsamma blickar som var riktade mot mig.

Boom. Maura. Boom. Emma. Boom. Alison. Boom.

Mamma.

Varje person hade en speciell blick, tomt ansiktsuttryck eller skakande huvud. Men den som fick mig att skämmas mest, som fick mig att vilja falla genom marken och aldrig mer återvända, var Maura. Hennes besvikna ögon och ansikte fick mina kinder att hysteriskt börja hetta och bilda en kraftig, röd färg.

I think you can make Niall happy. He changed since we moved, and I think you’re the one who can change him back again. Mauras ord sedan första gången vi möttes yrade runt i mitt huvud och fick skammen att sköljas över mig. Jag ville gömma mig under ett täckte och slippa se hennes besvikelse, men jag visste att jag inte kunde gömma mig nu. Det var försent.

I like you Elorah, I think you can do this.

Hastigt skakade jag på mitt lilla huvud och lät mitt bruna, långa hår flyga omkring med vinden. Mina ögon var fyllda med tårar och jag hade en sådan stor skuldkänsla sittandes i mitt bröst att den rena luften trycktes ut från mig och fick lungorna att krampigt kämpa för att ta in ny. Allas blickar satt fast på mig och brände hål i min kropp samtidigt som paniken växte inuti mig.

Mina händer letade reda på mitt huvud och tryckte desperat ned naglarna i hårbottnen och gömde mitt ansikte och försökte få bort den rodnad och skam som fanns över hela mig. Mitt huvud ruskades hastigt och försökte få bort alla röster, de röster som gång på gång spelades upp i mitt huvud. Jag kunde inte få det att stanna, jag var för svag.

En kall, ensam tår började rulla ner från mitt vänstra öga och ner längs kinden. Den lilla strimman lämnade ifrån sig våta märken på min hud och fick min kropp att frysa till. Rösten ekade ännu en gång inuti mig och fick mitt hjärta att stanna av rädsla. I did it for my princess, though. She’s worth everything. 

Skakigt skingrade jag på mina smala, darriga fingrar och öppnade mina skräckslagna ögon. Jag kände att något ilsket tittade på mig och att en hård blick brände i min nacke, men min rädsla fick modet att sjunka tillbaks och kycklingen inom mig att komma fram. Jag kände mig så löjligt, men jag kunde bara inte förmå mig själv att titta.

Tillslut fick jag bort båda mina händer och vred försiktigt på huvudet och forskade omgivningen omkring mig. Alla människor, besvikna blickar och skakande huvuden fanns kvar. De hade inte försvunnit. Desperat harklade jag mig så tyst det gick och gav mig en mental käftsmäll för att få tillbaks modet i min kropp.

Jag tittade upp, utforskade alla blickar och fick hatet i deras ögon att lysa ännu starkare. Mitt hjärta gjorde ont, men det rycktes inte ur bröstet på mig förrän jag mötte hans blick. Den speciella blicken. Hans ögon var tårfärdiga och hans läpp darrade försiktigt. Jag såg hur han försökte samla ihop sig och skrapa ihop orden på hans tunga, men han lyckades inte och hans blick sänktes besviket.

Hans adamsäpple rörde sig hastigt upp och ned och hans huvud ruskades försiktigt när en liten tår föll från hans vackra klarblåa ögon och kraschade mot marken.

Han tvingade sig själv att lyfta upp sitt huvud och tränga in sin blick i min. Få mina skuldkänslor att explodera.

”How could you?” Hans röst var så svag att den ilade fram som en viskning.

Men även om de ord som precis lämnat hans vackra läppar var svaga, korthuggna och otydliga, så var de dubbelt så kraftfulla och fick min kropp att vilja ge vika och mina ögon att ge ifrån sig tusentals tårar. Droppar rusade längs mina kinder och fick min läpp att darra som ett asplöv.

Mitt huvud ruskades hastigt, försökte få huvudet att kopplas samman och tankarna att bli klara. Försöka berätta att det inte var meningen att såra honom och att det inte betydde något. Att jag faktiskt älskade honom.

Mina ben lyckades hålla upp min bly-tunga kropp och få mina ben att skakigt dras över marken. Jag sträckte mig efter honom, försökte fatta tag i hans hand och få hans tårar att försvinna. Försökte få den hemska känslan inom mig att försvinna.

Niall ryckte raskt åt sig handen så fort jag försökte ta den och blängde ilsket på mig.

”No!” röt han förtvivlat med tårar strömmandes längs hans kinder. ”I can’t believe you did this, Elorah! You’re dead to me, do you hear that? Dead!”

Orden slog hårt mot mig och gav mig beviset som gjorde att jag inte orkade hålla uppe min kropp något mer. Allting var fel och mitt hjärta värkte som aldrig förr. Den känslan, den hemska känslan som hemsökte mitt bröst fick mina tankar att kollapsa samtidigt som mina ögon tömdes på tårar. Jag visste inte vart jag kunde ta vägen eller vart jag skulle gå. Det enda jag gjorde var att rulla ihop mig själv till foster ställning, stängde ögonen och tömma mig själv på känslor.

Om han var borta, vad skulle jag göra då? Varför skulle jag ens försöka vara glad när ljuset i mitt liv var borta? Allt kändes så hopplöst och min ork var som stulen. Han var borta, han var faktiskt borta.

 

 

Panikartat drog jag efter andan och for upp från kudden. Mitt hjärta dunkade i hundranittio och min rädsla var så enorm att jag inte fann ord. Klibbigheten på min panna fick mig att inse att små svettpärlor hade bildats och fått mitt huvud att nästan explodera i värme. Paniken steg mig åt huvudet och jag kunde inte skilja på dröm och verklighet.

Desperat ryckte jag huvudet åt vänster och hoppades på allt i världen att han skulle finnas där. Att han skulle ligga på andra halvan av sängen och sova djupt, att han aldrig skulle försvinna. Mitt hjärta höll på att stanna och ett rus av lättnad ilade genom min kropp. Han var faktiskt där. Det hade bara varit en dröm.

Trött pustade jag ut och slöt långsamt mina ögon och drog min arm längs pannan för att sopa bort alla spår av mardrömmar. Drömmen kunde inte sluta hemsöka mitt sinne och jag började tvivla på om det faktiskt bara hade varit en dröm. Högt suckade jag, slängde bort täcket från min varma, klibbiga kropp och reste mig vingligt upp. Min balans var som borta och jag fick försiktigt vingla mig fram för att nå baddrummet.

När min hand äntligen nuddade handtaget ryckte jag det nedåt och rörde mig in i rummet. Mina fingrar utforskade väggarna och letade desperat efter en ljusknapp som skulle få mina onda tankar att försvinna. Mitt lillfinger landade på något långt, jämnt material som sekunden senare pressades nedåt. Mina svidande ögon började hastigt hetta när lyset träffade mina ögon och gjorde smärtan dubbelt så stor som förut.

Irriterad letade jag mig halvt blind fram mot handfatat och snurrade snabbt på knapparna så att ljudet av vatten strömmade i mina öron. Jag skvätte upp friskt vatten i mitt svettiga ansikte och försökte få mig själv att vakna och kunna skilja på dröm och verklighet. Mina händer formade ännu en gång en skål som jag sedan böjde mig över och skvätte upp innehållet.

Plötsligt kände jag två armar runt min midja som fick paniken inom mig att rusa. Jag öppnade raskt ögonen och möttes av de klarblåa ögonen, de ögon som jag precis sett tömmas på tårar.

Mentalt gav jag mig själv ännu en till käftsmäll. Måste varit tredje bara ikväll.

”Hey, what are you doing?” frågade Niall förvirrat med en söt, liten rynka i hans panna.

Hans sexiga hesa röst fick mitt hår på huden att ställa sig och mina tankar att fyllas med idéer om att slita av hans kläder.

”Nightmare.” viskade jag rysandes, och inte förrän orden lämnat mina läppar insåg jag hur svag jag lät. Suckandes slöt jag mina ögon och försökte tänka bort alltihopa.

”Don’t be scared, my love.” tröstade Niall tyst och fick mitt hjärta att fyllas med kärlek igen, men inte den sortens kärlek som funnits där förut. Nu var den bara fylld med skuldkänslor.

”I’m right here and I'll always be, right?” fortsatte han, försökte få mig att slå bort alla mardrömmar och fokusera på att jag var trygg här. Tillsammans med honom.

Jag nickade försiktigt och tog bort händerna från det kalla, vita handfatet. Mina ben vände på kroppen och lutade mitt huvud mot hans hårt, slående bröstkorg. Hans armar omfamnade min kropp och hans läppar kysste min hjässa.

”Let’s go back to bed now, shall we?” Jag nickade och drog mig bort från honom samtidigt som mitt pekfinger drogs under mina ögon och rensade bort tårarna.

Niall styrde mig tillbaks till sängen och hjälpte mig att tryggt gå i den och bädda om mig innan han själv gick till andra sidan sängen för att hoppa i själv. Även om Niall tröstat mig så kände jag mig frusen och fyll med sorg. Mina tankar fick mig att tro att jag var helt ensam och att jag aldrig skulle klara att leva med de skuldkänslor jag hade. Jag var förvirrad och hade ingen aning om vad jag skulle göra.

Plötsligt fylldes min kropp med värme när jag kände Nialls kropp mot min. Han skedade sig ihop med mig och placerade försiktigt sina händer runt min kropp.

”Don’t worry, angel, I’m here to protect you.” gäspade han trött innan han gav mig en kyss i nacken och föll in i en djup sömn.

Jag ville må bra, jag ville vara lycklig. Men den hemska drömmen jag precis haft fick mig att tvivla om saken och oroa mig över mina beslut.

Jag ville att vadet skulle försvinna så att jag och Niall bara skulle kunna bli tillsammans. Men hur skulle jag göra när jag visste att Emma skulle slå ihjäl mig, eller åtminstone behålla sin plast? Alla funderingar gav mig en huvudvärk som jag sent skulle glömma och fick mina ögon att försiktigt vattnas igen.

Beslutsamt bet jag mig hårt i läppen och tvingade mig själv att hålla tillbaks de tårar som hotade att börja rinna ännu en gång.

Om Niall bara visste vad det var frågan om skulle han aldrig förlåta mig. Aldrig.

---

Ett super-duper-mega långt kapitel till er! 

Och som ni märker då jag lagt ut kapitel så kommer jag förmodligen stanna, dock med dålig uppdatering. Jag har helt enkelt inte tid att uppdatera ofta, men jag gör det så ofta jag kan.

I alla fall... KOMMENTERA! :D

Okej, jag har en sak att säga som jag vill att alla läser om och tycker till om. Och det här handlar inte om uppmärksamhet eller något annat, det handlar bara om att jag känner mig tvingad att berätta det här för er. Så snälla, inför bloggens öde, läs. x

 

 

Tyvärr, så har jag dåliga nyheter. Eller dåliga och dåliga, neutrala kanske. Beror på hur det blir. Som ni märker så är mina uppdateringar på bloggen inte särskilt bra. Jag skriver inte ofta, kapitlerna blir inte särskilt bra och suget finns inte där. Hela storyn finns uppbyggd i mitt huvud och jag vet att den kan bli så jävla bra (ursäkta mitt språk) -när jag kommer in i det. Jag har några underbara idéer som bara ligger och väntar på att få komma fram vid rätt tillfälle. Men vet ni vad?

Det stoppar innan dess. Långt innan dess. Jag fastnar, sitter verkligen och försöker, men tillslut går det inte. Allt låser sig och får mig att gå bort från datorn och göra andra saker. 

Min fritid tar upp ganska mycket av min vardag och gör att tiden för kapitel blir liten. Det jag gör är viktigt för mig och mina mål i det mesta är otroligt höga, vilket gör att jag pushar mig själv att bli så bra som möjligt i allting. Det finns bara en hake. Skrivandet går inte så bra som jag vill. Och jag blir så frustrerad på det att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Helt ärligt så funderar jag på att lägga ner det helt och hållet. Kanske ta upp det någon gång i framtiden, men just nu låser allt sig. Det är det jag vill prata med er om. Att jag kanske ska sluta skriva och lägga ut kapitel på denna blogg. Denna blogg som betytt så mycket för mig. Jag förstår inte hur allt hände, hur saker bara kunde falla samman och hur det kunde bli såhär. Jag vet att mina läsare hade stannat om jag uppdaterat oftare. Men då jag inte kunnat det så har en hel del försvunnit, vilket gör mig jätteledsen även fast jag vet att jag förtjänar det.

 

Bara att skriva det här gör så himla ont i mig. Jag är så ledsen att såra er, göra er besvikna. Men jag vet helt ärligt inte vad jag ska göra. Mina ord är som bortblåsta och jag börjar nästan gråta i tanke på att göra såhär. Att göra mina läsare besvikna är det värsta som finns, och jag är rädd att behöva göra det valet nu.

 

Hur allt kunde bli såhär förstår jag inte. Jag kan ju inte bränt ut mig precis, för under den delen jag älskade det som mest så fanns en fin läsare bakom varje skärm och kommenterade så underbart fina saker. Det var så sjukt fina saker. Ja, jag pratar om i EACF. Och det var ni som fick mig att göra det jag älskade. Ni peppade mig, vilket ni fortfarande gör, men samma tryck finns inte där. Kanske har jag tröttnat, kanske är det något annat. Jag vet inte, men det är inte detsamma.

Jag älskar er alla som läser så otroligt mycket och är inte nog tacksam för att ni fick denna blogg att vara riktigt sjukt populär i min förra novell. Min tacksamhet går inte att visas då ni har varit för jäkla underbara. Men valet är svårt och har fått mig att tänka om tusen gånger. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte lägga alla er bakom mig, jag vill egentligen inte sluta skriva. Men mest av allt, jag vill inte göra er besvikna. Det är ju tack vare er jag har utvecklats så mycket som jag har. 

Men det är nu ni som får hjälpa mig på traven, hjälpa mig att bestämma mig. För själv kan jag omöjligt säga det då det inom mig kryllar med en massa olika viljor och känslor.

eller...

The choice is yours. Det är ni som väljer, och jag vill att ni verkligen berättar vad ni vill. Vilket val det än är, ris som ros, jag är beredd. Jag vill veta vad ni tycker. Det här är viktigt för mig. Så snälla, jag ber er. Hjälp mig.

 

Hallåsan! Ville bara ge att snabbt lycka till, till er som redan sitter i kö till biljettsläppningen. Själv bor jag i en liten by i utkanten av staden så jag kommer inte börja köa förrän inatt/tidigt imorgon bitti.
Och av ren nyfikenhet; vilka ska gå? Hoppas innerligt att jag kan träffa några läsare på konserten om jag får biljetter!
Lycko kramar till er allihopa! xxx