Tidigare i kapitel 6:

”You’re into Louis!” utbrast jag och tittade på Olivia och Louis. Hennes kinder förvandlades till en rosa nyans innan hon skakade på huvudet och drog undan en hårslinga från ansiktet och tryckte sig förbi mig. Snabbt försvann hon ut ur klassrummet och med ett litet skratt tittade jag på Louis. ”Looks like someone have a crush on little Louis man.” flinade jag samtidigt som jag skakade på huvudet och reste mig upp från stolen. ”What about lunch? I’m starving!” klagade jag samtidigt som jag tog Harry och Louis runt deras halsar och tryckte de ut ur klassrummet.

Jag såg flickan med det vackra brunlockiga håret försvinna längre och längre bort från mig. Hon gick längs korridoren i snabb takt och tittade inte bak en ända gång. Med en ljudlös suck bet jag mig i läppen och vände mig om. Jag blev chockad av att någon stod där och satt min hand på hjärtat av rädsla.

”Oh god, you scared me.” pustade jag och fick se ett leende komma från min väns läppar. Min bästa vän, Zayn stod framför mig med händerna i fickorna. Vi hade varit vänner i åratal, jag och han. När vi var mindre hade vi förstås haft andra vänner, men som barnvänskap förstördes de och tillslut blev det bara Zayn och jag kvar. Vi fanns alltid där för varandra och hade alltid varit de där två polarna som höll ihop. Han rynkade pannan för en sekund och ställde sig på tå för att försöka titta förbi mig i ett hopp om att se något som hade distraherat mig.

”Who was that?” frågade han nyfiket och nickade bort mot korridorsdelen bakom mig.

”What, that girl?” frågade jag och han nickade. Jag ryckte på lätt på axlarna och satte fart på mina ben så de gick längs korridoren. ”A new girl, April. I didn’t find out more, she’s kind of quiet.” mumlade jag tyst medan Zayn slöt upp vid min sida.  Han nickade och satt händerna i fickorna. Vi satte fart ner mot trappan och sedan vidare till matsalen. Klockan var tolv eller något liknande, och eftersom vi hade en såpas kort rast på trettio minuter fick vi skynda oss. När vi var framme satt Zayn händerna på den stora glasdörren där det stod ”push” och pressade tungt upp den. När vi kom in möttes vi av skrik och fullproppade bord. Alla pratade i munnen på varandra, skrek och skrattade, något som kändes skulle spränga mina öron. Jag gav Zayn en min som fick han att skratta innan vi började leta efter bord. Vi delade på oss, jag gick åt vänster och Zayn åt höger. Min blick flög över borden i hopp om att det skulle finnas något ledigt bord. Jag bet mig löst i läppen innan jag fortsatte gå framåt med blicken fladdrande fram och tillbaka. Allt var indelat på denna skolan, särskilt placeringarna på lunchen. Punkarna satt på ett ställe, fjortisarna på ett, sportfånar på ett, vanliga på ett, pluggisar på ett, och så fortsatte det. Det var inga speciella bord, men samma folk satt alltid tillsammans. För en kort sekund stängde jag ögonen och försökte tränga ut allt väsen. Försökte koppla av och tänka positivt.  När jag öppnade ögonen igen möttes jag av ett par vackra gyllenbruna ögon. Där satt hon, hon som bara för någon minut sen hade sprungit iväg från mig. Hon bet sig kort i läppen medan hon tittade på mig, men blicken visade inte någonting. Jag gav henne en ett litet leende och hon nickade stelt medan hon klappade på stolen bredvid henne. Mina ben rörde sig själv mot bordet tio meter bort. Bort till bordet där hon satt, en ny vän. Jag skulle precis ta de sista stegen till bordet och sätta mig ner när någon hann före, Louis. April rynkade pannan och la armarna i kors samtidigt som Louis log mot henne. Kort skakade jag på huvudet och vände mig om igen i jakt på ett nytt bord.

Försiktigt pillade jag i den så kallade hemlagade potatismosen gjord av skolans kök med gaffeln. Gjorde smilisar, delade in de i högar och tramsade mig eftersom jag inte hade en tanke på att äta det. Potatismosen såg klumpig och inte alls ätlig ut. Grönsakerna jag hade tagit till var någorlunda okej, men säkert konserverade. Motbjudad la jag ifrån mig gaffeln på brickan och höjde min blick. Jag blev mött av ett par bruna ögon som strålade av glädje men samtidigt irritation. Kort bet jag mig i läppen och tittade på honom utan att visa något, ingen sorg, ingen lycka, ingen rädsla. Han log smått mot mig och jag suckade för mig själv, inget synligt. Skulle jag kalla hit honom? Ja, varför inte. Bättre det så jag faktiskt skaffar vänner. Men tänk så gillar han inte mig, vad gör jag då? Jag nickade kort och klappade på stolen bredvid mig utan att tänka. Han log mot mig igen, fast denna gången vänligare och mjukare. Ett leende som fick mig att slappna av. För varje steg han tog steg min puls och paniken blev större. Nervöst pillade jag mig på naglarna i väntan på att han skulle komma närmare och la all min koncentration på det. Jag var helt inne i att få bort smutsen under naglarna när jag plötsligt en svag pust av herrparfym fylla mitt luktsinne. I ett försök att le lyfte jag blicken och förväntade mig mötas av Liam, men min förväntan släppte snabbt och jag kände ilskan fylla mig. Surt la jag armarna över varandra och rynkade pannan.

”What do you want, Louis?” frågade jag irriterat och tittade på hans leende, det som irriterade mig något fruktansvärt. Han skrattade smått och la armen om den andra stolen.

”Is it okay if we sit here?” frågade han i ett försök att smälta mig med ett leende.

”Do you know what?” började jag och flyttade min blick från Louis till Liam som sakta skakade på huvudet och vände sig om och började gå bort från mig. Ilskan bubblade inom mig. Louis förstörde allt.

”I actually don’t wa-”

”Come on, lads. I’ve got a table here!” ropade han högt och höjde handen för att visa vad han satt.

”No.” mumlade jag lågt och skakade på huvudet. Louis gav jag en blick som kunde döda, men han bara skrattade åt mig innan han riktade sin uppmärksamhet åt killarna som närmade sig vårt bord med brickor i händerna. En blond kille och en annan med brunt lockigt hår kom närmare oss och den blonda bet sig i läppen när han tittade på mig. Den lockiga killen slog sig ner bredvid Louis medan den blonda slog sig ner bredvid mig, tyvärr. Han satt brickan på bordet och la armarna runt min stol. Han log sliskigt mot mig och jag hoppade äcklat så långt ut på stolen det gick. Som sagt, de här killarna var ute efter något annat än kärlek.

”Hi April, I’m Niall.” log den blonde samtidigt som han sträckte fram handen och blinkade mot mig. Jag tittade spydigt på den innan jag fnyste och flyttade min blick mot ett bord några rader fram där jag såg Liam hade slagit sig ner med en vän. ”Ouch, she was saucy.” flinade han och tittade på Louis som hade lagt armarna i kors och skrattade med honom. Jag skakade kort på huvudet och fortsatte att titta på Liam. För en kort sekund lyfte han sin blick och kollade på mig innan han sänkte den igen.

”I’m Harry.” nickade plötsligt den lockiga och jag flyttade min blick dit.

”Okay, curly.” mumlade jag tyst och höjde ögonenbrynen. ”And what shall I call you, Mr horny maybe?” frågade jag den blonda, även kallad Niall uppkäftigt. Han skrattade smått och mötte min blick.

”You’ll change your mind, April.”svarade han mig och klappade mig på axeln. ”Promise.” Jag tittade äcklat på hans hand innan jag slog väck den.

”Eu, no.” mumlade jag och gjorde ett försök att flytta längre ut på stolen.

”Come on, April. You like me, just admit it.” smörade han och flyttade närmare mig. Jag höjde händerna och skakade på huvudet.

”Seriously, If you don’t stop I’ll pour the milk on you.” sa jag och han skrattade.

”Yeah right.” Han hoppade ett snäpp närmare mig och lutade sig mot mitt öra. ”I know you want it, April.” viskade han tyst.

”Okay. That’s it!” sa jag äcklat och puttade undan honom innan jag greppade tag i mjölkpaketet som stod på min bricka och hällde den över honom. Mjölken rann snabbt ner längs hans ansikte och bakom mig hörde jag skratt. Han satt förvånat sitt finger på ansiktet och drog bort mjölk. ”Back off, hunk.” försvarade jag mig surt innan jag reste mig upp och rusade ut genom matsalen med allas blickar fästa i min nacke. Äckel, Louis, äckel, Harry, äckel Niall. Allt jag ville var att vara i min pappas famn just nu, men det gick inte. Det skulle aldrig mer gå. Snabbt kände jag hur paniken blev stor och hur tårarna hastigt rann längs mina kinder. Min pappa hade förstört allt. Han hade gjort det så mycket sämre och jag hade blivit så jävla osäker på grund av honom. Om han tänkt på någon annan än han någon gång hade det inte varit såhär. Allt var killarnas fel. Dessa jävla killar borde utplånas. Allt var bättre utan dem.

Så, vad tycker ni om denna fanficen? Kul och höra vilken ni tycker om bäst!

Förresten, om du har facebook hade det varit jättekul om du gick in och gillade min sida. Inte kul att ha den om inga gillar.

Hoppas ni gillar det. Kommentera så blir jag superglad!! :) x