“You see that guy over there?”, viskade jag tyst då jag lutat mig in mot Harry och med hjälp av huvudet gestikulerat åt rätt riktning.

En rynka uppstod i hans panna då förvirring intog hans kropp av min fråga, något som visades klart och tydligt när han sekunden senare drog tilbaks sitt huvud mot mig.

“Number twentyfour?”

Jag nickade som svar på hans följdfråga och granskade den långa, mörka mannen med min blick. Ett lömskt flin vilade i mina mungipor då jag i ögonvrån kunde se Harry återigen rynka sin panna och böja sig fram för att få en bättre blick.

“His name is Kobe Bryant and he is the shooting guard. He’s actually pretty good and successful”, upplyste jag honom kaxigt då jag granskade Kobes rörelser och dribblingar mot ena korgen.

“You’re such a loser, Jamie!”, utbrast Harry ogillande och ruskade sitt huvud.

I ett försök att spela chockad öppnade jag förvånat min mun på glänt och stirrade på honom, men fick kämpa hårt för att hålla undan det leende som försökte leta sig upp på mina ljusa läppar.

“I know that you searched it up in the information book you bought along with the drinks!”

Ett fnitter föll ur min kropp medan jag oskyldigt ryckte på mina axlar och sneglade över på honom.

“I already knew it before that, okay?”, skrattade jag roat när jag i ett försök att avleda hans påstående och meningar.

“Yeah and pigs can fly”, konstaterade Harry och himlade med ögonen åt de ord jag påstått.

Ett leende uppstod sedan på hans läppar då han lade armen runt min tunna kropp och drog mig närmare. En kyss planterades på min panna i samma sekund som jag slöt ögonen, något som fick mig att njutningsfullt sucka av den stund vi hade tillsammans.

“It’s okay, though”, sa plötsligt Harry när hans ansikte fortfarande var nära mitt och hans arm omfamnade mig. “I like you this way, even if you suck at sports”

“Wow, thank you”, tackade jag då jag sarkastiskt himlade mina ögon åt hans försök till att ge mig komplimanger. “Really kind of you to think of me in that way”

Ett roat skrockande lämnade Harrys läppar då han släppte taget runt min kropp. Han ruskade lätt sitt huvud och behöll det igenkännande flinet på hans vackra, fylliga läppar. I vår omgivning hade folket lätt börjat lämna arenan då halvleksvilan hade intagit, antingen för att gå till toaletterna eller för att fylla på drickan innan spelet återigen startade. De få människor som fortfarande satt på sina platser runt omkring oss var dock upptagna med att prata med varandra eller diskret fästa sina blickar i oss.

Jag kunde känna hur deras ögon brände i min nacke och från alla andra håll av min kropp, men orkade inte lägga ner energi på att reagera på deras ansiktsuttryck. Istället riktade jag mitt huvud mot Harry medan jag lätt lade in ett tillfredsställt leende. I mina öron kunde jag lågt höra musik spelas medan mörka röster från högtalaren ekade och störde den djupa ögonkontakt vi nu intagit.

Harrys gröna ögon sökte sig lugnt in i mina samtidigt som hans leende växlades med mitt, fick fjärilar i min mage att glatt flaxa då han aldrig lämnade min blick. Jag var precis på väg att luta mig in mot honom och placera en lätt kyss på hans hjärtformade läppar då busvisslingar och uppmuntrande skrik fördes genom mitt huvud och störde mina tankar.

Förvirrat släppte jag och Harry varandra med blicken och lät våra kroppar flyttas i motsatta håll i jakt på de skrik som stört vår stund tillsammans. Dova rop och upprepande ord fördes genom mina öron men var allt för snabba och otydliga för att jag skulle kunna uppfatta deras syfte. Plötsligt kände jag en lätt klapp på min axel då Harrys mjuka hand träffade min bara hud. Nyfiket vände jag mig mot honom, undrade ifall han funnit orsaken till den uppståndelse som plötsligt uppstått.

Då jag återigen fick syn på de leende läpparna och ett nu pekande finger från hans stora hand följde jag intresserat hans rörelser mot den riktning han visade. Det leende som innan varit placerade på mina läppar föll hastigt av då mina ögon fick syn på den stora skärmen framför mig. Skriket i mina ögon blev plötsligt förståeligt och orden kopplades rätt till min hjärna. På storbildskärmen framför mig visades reflektioner som en spegelbild på både mig och Harry. Så fort jag fått syn på mig själv föll ett hysteriskt skratt ur min kropp, något som jag desperat fick försöka gömma genom att dölja min mun med mina små händer.

Upprepandet fortsatte i mina öron då Harry försiktigt drog tillbaks mig ner i stolen och ryckte på sina axlar.

“Let’s give them a real show”, hörde jag honom lömskt viska då skriket och visslandet tagit oss om huvudet.

Jag nickade hastigt åt hans ord och tog bort mina chockade händer, sedan kunde jag sekunden senare känna hur ett par mjuka läppar träffade mina. Dess yta krashade slarvigt mot mina innan Harry bestämde sig för att fördjupa den steget större för att få folket att tystna. Ljudet av publikhav strömmade genom mina öron då Harrys tunga strävande sökte sig in i min mun och gjorde hans från början enkla beröring till en djup tungkyss.

Ett leende växte sig större på mina tillfredsställda läppar och avslöjade det skratt som långsamt kröp sig upp längs min strupe och hotade att falla ut ur min mun. På samma sätt som på mig kunde jag känna det igenkännande leendet mot Harrys läppar, men var ingenting jag protesterade eller hade någonting alls emot. Jag älskade hans leende.

Vi avlägsnade oss sedan från varandra då kyssen hållits vid liv tillräckligt länge för att publiken skulle avlägsna sitt skrik och applåderande. Mitt leende hölls fortfarande kvar på läpparna då jag såg in i Harrys ögon; fann den lycka och glädje som avslöjades genom de gröna smaragderna. Ett leende vilade likaså på hans läppar och avslöjade hans ro i det hela medan ljudet av höga, mörka röster ekade genom våra öron från högtalarna.

“Now that is what I call a real kiss!"

“And what now?”

Harrys raspiga röst flög igenom mitt huvud då han ställde den förvirrade frågan. En suck rymde från min osäkra mun då jag lyfte mitt huvud för att blicka över mot honom. Jag ryckte lätt på mina axlar.

“What do you mean?”

Jag granskade hans ansikte där han satt framför mig. Hans ben var halvt uppdragna mot bröstet och han höll stadigt sina armar länkade runt dem för att inte släppa taget. Jag var placerad likadant fast mot väggen mitt emot honom, men satt ändå så nära att våra fötter stötte ihop med varandra med tårna. Likadant som mina innan gjort ryckte han på sina axlar när jag om formulerade hans fråga.

Ett lätt leende var placerat på hans läppar då han tittade in i mina ögon, men osäkerheten som fanns i hans egna fick mig att tvivla på vad det var han skulle fråga om.

“About this” Han gestikulerade med huvudet och gjorde rörelser runt om i rummet medan han höll fast blicken i min - vägrade att släppa taget. “Us”

Jag suckade lätt och släppte löst mina spända och utmattade armar, något som fick dem att trött falla till mina sidor och ge mina ben chansen att sträcka på sig. Stelt drog jag ut benen så att de lätt omringade Harry på båda sidorna av hans kropp.

“I don’t know how to answer that question since I don’t even know what we are”

“Well”

Harry suckade medan orden seglade iväg från hans läppar och han för en kort sekund lämnade mina ögon. Hans starka armar hjälpte honom att lyfta honom närmare mig för att sedan sätta sig på sin rätta position återigen.

“I don’t know about you, but I really want to make this work. I’ve said it once and I’m going to say it again, I won’t give up on you”

“I know that you won’t”, mumlade jag tyst, inte säker på vad det var jag ville skulle hända. Jag suckade sedan återigen och försökte mig på att leende mot honom medan jag ryckte mina osäkra axlar. “I guess that we... are together? Like, boy and girlfriend?”

Ett leende utökades på Harrys läppar då han nickade sitt huvud och förföriskt lutade sig fram mot mina läppar.

“Deal”

Hans mjuka fingrar gjorde sin väg genom mitt hår medan hans stängda ögon accepterade den sömn som började inta honom. Osäker på om jag skulle yttra de ord som gnagt inuti mig de senaste timmarna öppnade jag min mun, men stängde den stumt igen då jag inte såg någon anledning till det. Hans djupa andetag började inta mina öron och rörelserna från hans lyftande bröst trycktes mot min kropp.

Den muskelösa, men ändå så fridfulla, kroppen låg bredvid mig i den stora hotellrumssängen med hans händer löpande längs mitt långa hår och fästa vid min sida; hindrade mig från att röra mig allt för mycket. Tankar cirkulerade inom mig då jag djupt pustade, försökte inse vad som vad bäst att säga.

Tillslut öppnade jag återigen min mun, denna gången beslutsam med att yttra det jag så länge tänkt på.

“Are they terrifying?”, frågade jag plötsligt, men min röst hade inte lyckats behålla den styrka jag hoppats att den skulle.

Meningen bröt halvt på mitten och den stora nervositeten som fanns inom mig avslöjades genom mina hackiga ord. Jag kunde lätt höra hur Harrys djupa andetag avtog och hur han tog en stor inandning då han försökte väcka sig själv tillräckligt mycket för att kunna konversera med mig.

“Who?”

Hans nyvakna, raspiga röst fyllde mitt huvud och fick gåshud att uppstå på min hud. Hårstråna reste sig lätt då ljudet av honom fanns i rummet och mitt hjärta började slå fortare då hans närhet fick mig i obalans.

“The fans”, viskade jag tyst. “Are they... mean?” 

Jag kunde känna hur Harry försiktigt närmade sig min kropp när jag gett ifrån mig orden, som om att han ville skydda mig från de tankar jag tänkte. Hans kropp tog plötsligt kontakt med min och fick värme att hett transporteras mellan oss båda. Mjuka läppar träffade mina medan ett par ljusa ögon sökte sig in i mig, sekunden senare log han och lade sig ner bredvid mig, fortfarande noggrann med att ha mig tillräckligt nära.

“What's got into your head now?”, suckade han lätt då han blickade över mot mig.

Frustrerat rynkade jag mina ögonbryn, undrade varför han konstaterade något sådant.

“What? I’m just me”

“No, you’re not just you”, konstaterade Harry och skakade sitt huvud. “You always have a reason to do or say things. If someone wouldn’t have said something to you, you wouldn’t have thought about it”

Likadant som från Harrys lämnade mina läppar ifrån sig en suck då jag slöt mina ögon och försökte hämta styrka.

“It’s just all the looks they gave me, both when we were at Disneyland and on our way home. They were so... so”

“Harsh?”, föreslog Harry. Jag nickade.

“I don’t want people to hate me just because I know someone they wish they did. I can’t help that you have teenage fans”

Harry nickande instämande åt mina ord och drog sig återigen närmare mig. Hans händer placerades runt min kropp medan hans huvud lätt vilade mot mitt bröst.

“Did they say anything to you, is that the reason for you to suddenly think about it?”

“No”, suckade jag och skakade diskret på mitt huvud. “But the looks they gave me were so judging, even if they’re just fans. They don’t have the right to do that, Harry. They don’t know me, they don’t know you, they don’t know anything”

Harry ruskade lätt sitt huvud mot mitt bröst innan han lät kyssar täcka upp min hud. Blöta avtryck samlades längs min kropp medan Harry arbetade sin väg uppåt med de fylliga läpparna. Plötsligt stannade han sina raska rörelser och tittade upp på mig, nu med allvar fyllda i hans emerald gröna ögon.

“They’re just worried about me. They don’t want anyone to get together with me just because of the fame and they don’t want my heart to get broken”, förklarade han lugnt när hans ögon spänt sig i mina i en djup ögonkontakt.

En plötslig klump uppstod i min mage då han sagt orden och skuldkänslor började genast fylla mitt bröst. Inte längre sugen på att diskutera kring ämnet vände jag mig bort från honom och lade mig på sidan, något som fick Harry att okontrollerbart tappa balansen när min kropp plötsligt flyttats. Han föll rakt ner i madrassen och blickade förvånat över på mig, men gled sedan in i min famn igen och kramade mig bakifrån. Hans läppar gav ifrån kyssar vid min nacke då jag strängt försökte pressa bort den smärta som uppstod inom mig.

“Don’t you worry, baby. They’ll like you”, viskade han uppmuntrande mellan de kyssar som placerades ut över min kropp.

Men de ord som han sagt lyckades ändå inte lyfta upp mitt humör och få mig att hoppas. De tjejer som gett mig de dömande blickarna med de ord jag egentligen inte ville höra ville alltså bara Harrys bästa trots allt. Och det var inte det att de fanns där för honom som fick skulden att inta mitt bröst, utan det var den punkten där det skulle bli jag som krossade hans hjärta som skavde inom mig.

Han visste inte om det, det gjorde ingen, men jag kände det på mig djupt inom mig och det var en känsla någon aldrig skulle kunna ta ifrån mig.

Jag tillät mig själv att trycka min hand närmare hennes; minska utrymmet mellan våra djupt insatta händer. Lugnet sköljde över mig i samma sekund som hennes hud vidrörde min och jag kunde känna hur känslor av hopp började inta mig då vi vandrade vår väg bort mot vår sista karuselltur. Jag visste att omfamningen bara var en vänlig gest av henne, att hon trodde att det var något som vänner helt enkelt kunde göra, men om flickan tagit en titt inuti mitt huvud hade hon förstått varför mitt behov av hennes närhet stärktes.

Diskret ruskade jag mitt huvud då tankarna intog mig och fick besvikelse att fylla mitt bröst. Hon skulle aldrig förstå.

När vi tagit våra sista steg in och genom den stora skylten vars detaljer avslöjade attraktionen, styrde jag lätt min och hennes kropp mot hörnet där kön började. Genast började folks huvud att vändas mot min riktning då jag så lite som satt min fot på det gråa cementgolvet medan luriga och fixerade leenden klädde deras läppar.

Hastigt tvingade jag min hand att släppa taget om Jamies då de desperata blickarna brände ner på våra sammanlänkade kroppsdelar och utstrålade avsky. Rädsla av hon någon gång skulle komma till skada började inta mitt huvud, något jag fick kämpa med att pressa bort då jag lutade mig mot det hårda metallstängslet som skiljde köarna åt.

Mitt ansikte riktades mot Jamie och hennes ögon då jag granskade henne med ett litet leende placerat på mina läppar. I ögonvrån kunde jag se hur tonårsflickor senare börjat närma sig oss med ögon stora som jordklot. Tveksamt pressade jag in min blick i Jamies, som att jag frågade om tillstånd. Då Jamie verkade förstå precis vad jag menade slöt hon lugnt sina förståeliga ögon medan hennes huvud gav ifrån sig en enkel nickning tillsammans med det likadana leendet som klädde henne.

Sekunden senare lämnade en omärkbar suck mina läppar då jag lyfte mitt huvud och sträckte på kroppen samtidigt som mitt huvud vändes åt olika riktningar.

“Don’t be scared, girls. I do not bite”, skämtade jag retligt då mina ögon flyttade runt från varje flickas skärrade ögon.

Små, nervösa läten av fnitter fyllde mitt sinne då orden lämnat min mun, något som fick mig själv att skratta och ruska mitt huvud.

“So, who’s first?”

Skriken började lätt fylla mina öron samtidigt som flickor lätt började tränga sig fram för att få en syn på mitt ansikte. Oskyldigt tvingade jag ur ett skratt ur min strupe och tog emot den första pennan för att signera en flickas arm. Jag älskade mina fans, det var inte det, det var bara att Jamies närhet gjorde mig osäker bland dem. Jag ville utstråla självsäkerhet och visa min otroliga kärlek till alla som stödde mig, men hon fick mig ibland att undra ifall jag gjorde rätt eller ej.

Snabbt flyttade jag mig vidare då nästa flicka klickat av ett foto på oss båda och sneglade upp på Jamie. Leendet som klädde hennes läppar var riktat rakt mot mig och glittret som befann sig i hennes ögon utstrålade ärlighet. Jag besvarade hastigt hennes leende innan jag lyssnade på frågan en av de alla fansen frågade mig. Raskt nickade jag mitt huvud och placerade en lätt kyss på hennes vänstra kind, men brast genast ut i skratt då flämtande hördes från alla de andra flickorna.

Signerandet pågick i ytterligare tio minuter innan jag ursäktade mig från flickorna och gick fram mot Jamie. Lätt gav jag henne ett leende, sedan placerade jag min hand på hennes rygg och ledde henne fram genom den nu tomma kön. Tystnaden fyllde vår atmosfär när vi vandrade vår väg fram till den stora vagnen som skulle ta oss ut på ett kort äventyr.

Små ljud av viskande från de chockade flickorna bakom oss fanns dock kvar i min hörsel och fick mig att smått tjuvkika i hopp om att få höra något mer om deras skvaller.

“That was pretty amazing what you did”, utbrast plötsligt Jamie då vi ställde oss vid nästa galler som hindrade oss från att falla rakt ner mot startbanan.

Förvånat rynkade jag mina ögonbryn och tittade upp på henne med en rak, tillformad mun.

“Which part of what?”

Diskret blickade Jamie ner på de beiga skor som klädde hennes fötter. Vagabond stod inristat i deras sida medan avbildningen av ett par sneakers avslöjade formen i deras försök. Försiktigt lyfte Jamie sedan sin blick och sneglade över på mig med en axelryckning.

“You made them happy, even though you didn’t have to. You offered yourself and were bascially the reason for them to smile. No one asked you to do it, but you did it anyway. That’s what I call a good idol”

Jag härmade Jamies rörelser då jag ryckte på mina axlar och slängde in ett enkelt leende.

“Some one has to, right?”

Jamie nickade då allvaret drogs över hennes ansikte och ögonen vilade i mina.

“But you didn’t have to be that one person”

Återigen gjorde jag som flickan bredvid mig efter att jag i någon kort sekunds tid brutit vår heta ögonkontakt.

“I guess I wanted to. You know, a girl once told me to smile to those who made this happen and to thank those who’s been here for me. Who’d ever thought that she was right?”

Ett skratt for ur hennes mun medan hon ruskade sitt huvud och tog sig förbi den nu öppna grinden. Hennes fötter tog henne över det första sätet på vagnen och placerade sig sedan ner på den första, bästa platsen. Min kropp förde mig efter henne och kastade ned mig i det sätet till vänster om henne med ett leende på läpparna. Jag spände sedan fast mig med de säkerhetsbältena som behövdes och sträckte ut min hand till Jamie som satt till höger om mig.

Mitt huvud var nu riktat åt hennes håll och avslöjade det leende som gömde sig vid mina mungipor.

“We’re doing this together, right? Through dust and darkness”

Hennes ögon inspekterade mig då hon fann det diskreta leendet, något som fick hennes blåa ädelstenar att senare titta in i mina gröna, leende ögon.

“Through dust and darkness”, upprepade hon nickandes då hon placerade sin hand i min.

Mitt hjärta i bröstet exploderade då hennes hud kolliderade mot min och fick pulsen inom mig att höjas. Hastigt drog jag mig bort från hennes ansikte, medveten om att mina rörelser skulle bli allt för intima om jag fortsatte att se på henne. Jag hann inte tänka längre innan vi sekunden senare sköts iväg med hög fart då Jamies skrik fyllde mina öron och min kropp intog ett lyckligt tillstånd.

Då vi tillsammans vandrade tillbaks till Jamies hotell hade flera fans letat upp gatans adress och Jamies namn. De stod i små grupper utanför den stora glasporten och viskade skvaller med låga röster och dömande blickar. När jag såg tonåringarnas reaktioner på flickan jag vandrade bredvid skakade jag mitt huvud och lade min hand vid hennes rygg. Lätt tillät jag den att smeka hennes darriga kropp i hopp om att det skulle lugna ner henne, men jag kunde se att de oroliga ögonen gav sig av på jakt för att finna de människorna som viskade om henne.

Mina läppar omfamnades smått av min tunga då de var i behov av återfuktning och jag lutade mig lugnt fram mot Jamies öra då hennes andetag blev ostadiga. Ju närmre jag kom, ju bättre kunde jag höra de hackiga andetag hennes lungor desperat försökte hantera, men som inte klarade av den press och ansvar de utsattes för.

“Ignore them, Jamie. That’s the only thing you can do”, informerade jag med en låg, hes röst som senare for igenom hennes öra.

En låg nickning avfyrades från henne då jag avslutat meningen och lutat mig bort från henne. Den smekande handen i mitten av hennes skulderblad upphörde sina lugnande rörelser och föste istället henne närmare ingången, hoppades på att vi skulle hinna in i tid innan allt för dumma kommentarer föll in i hennes tankar. De sista stegen var tagna och jag sträckte mig hastigt fram och slet upp den genomskinliga dörren framför våra ansikten.

Vi befann oss sekunden senare inne i den trygghet jag visste Jamie var desperat av, den trygghet som hindrade henne från att höra de odrägliga kommentarer folk slängde ur sig om henne. Lågt suckade jag för mig själv då jag visste att jag var den som utsatt henne för det och som hade ansvar över att hon inte blev skadad. Inte hade jag tänkt på de konsekvenser som kunde förekomma när jag tog kontakt med henne, då var hennes närhet det enda som existerades i mitt huvud.

Jag tvingade mig själv att vakna upp från mina djupt insatta tankar och föra både mig och Jamie närmare hissen. Hennes kropp hade nu avtagit från det skakande den utsattes för och händelsen började lätt sjunka in i hennes huvud. Jag log åt tanken då hon hanterat det bra och tagit sig igenom folkmassan utan någon som helst kommentar, vilket kunde vara ganska svårt då de flesta av tjejerna hade stått och viskat om henne.

Ljudet av ljust plingande fyllde min hörsel då dörren in till den stora hissen öppnade och avslöjade dess tomhet. Vi tog våra kliv in, sedan klickade Jamie på hennes våning och dörrarna stängdes igen bakom oss. Tystnaden föll över våra huvuden då vi blev instängda i det lilla utrymmet i väntan på att förflytta oss. Lusten hade börjat falla över min kropp då jag blickat över på henne och granskat hennes vackra ansikte. Jag försökte göra allt i min makt för att hindra mig själv från något jag senare skulle hindra, men min vilja var så mycket större än min kraft och försvårade mitt protesterande.

I hopp om att mina tankar kunde komma på med en hyfsad bra mening smektes mina läppar återigen av min tunga samtidigt som jag vred mitt huvud åt hennes riktning.

“You handled it very well out there”, berömde jag då jag sökte in mina gröna ögon i hennes blåa.

Ett generat fnitter föll ifrån hennes läppar när hon ruskade bort mina kommentar med huvudet.

“No, not really. I was trembling as fuck and those terrible comments they said were just... disgusting”

Osäkert sneglade jag över på henne och putade lätt med min underläpp.

“I’m sorry, Jamie. They don’t mean what they say, they’re just...”

“Jealous? Yeah, I noticed”, avbröt Jamie och tittade på mig, sedan släppte hon ur sig ett litet leende och vände bort blicken igen.

Jag nickade som svar på hennes kommentar och lät sedan orden flöda fritt inom mig. Tankarna om hennes läppar och kroppskontakt invaderade mina sinnen och cirkulerade runt som om de var flugor som flög för sitt liv. Ansträngt pressade jag samman mina ögon och försökte ta bort henne, men allt sprack och min kropp kunde inte motstå de rörelser och känslor som sköljde över min kropp.

“I’m sorry, I can’t stand this anymore”, utbrast jag panikartat, och precis innan Jamie låtit ord lämnat hennes mun ställde jag mig tätt framför henne och lät min mer muskelösa och långa kropp tonas över henne.

Mina händer arbetade av sig själv och placerade vant ut sig själva vid änden av hennes ansikte. Tummarna i slutet av mina händer smekte mjukt hennes käklinjer då jag hastigt lutade mig fram och lämnade mina avtryck på hennes hud. En njutningsfull känsla löpte inom mig då jag fick känna de mjuka, fantastiska läpparna tryckta mot mina ännu en gång.

Jag slöt mina ögon av ro då Jamie accepterade min kyss och lätt började arbeta med mig. Som om min kyss hade kommit i helt fel tillfälle så plingade återigen hissen och de stora dörrarna öppnade upp till den nya våningen. Motvilligt drog jag mig bort från Jamie och stirrade in i hennes chockade, tveksamma ögon.

En huvudnickning kom från hennes kropp då de vidgade ögonen tittade på mig och avslöjade deras panik. Hon öppnade försiktigt munnen, men stumt stängde hon den när hon inte fann något vettigt att säga.

“That was... kind of you”, försökte hon sig senare fram medan hennes huvud nickades i takt till orden.

Hon sneglade sedan kort över på mig och suckade av frustration och slöt sina ögon.

“I... Eh... I’ll call you”, stammade hon osäkert fram, sedan pressade hon sig besvärat förbi mig och lämnade mig ensam kvar i hissen.

Dörrarna for ännu en gång ihop och stängde inne mig i den lilla kvadrat som skulle ta mig neråt mot lobbyn. Djupt suckade jag av frustration och slog ena handen i den hårda väggen då irriterande tankar steg åt mitt huvud. Jag var så körd.

Tveksamt vred jag på mitt huvud och granskade pojken till höger om mig. Hans ögon höll sig beslutsamt fast vid den lilla skärmen framför honom samtidigt som hans händer omfamnade den gråa kontrollen. Fingrarna som tillhörde hans kropp trycktes hastigt och stressat ner i takt till spelets gång och andra delar av hans händer pressades hårt mot plastet. Tungan hängde diskret ut i koncentration medan tänderna trycktes ner i den biten som fanns kvar i hans mun. Då och då ryckte han till av irritation och klagade tyst på sig själv då han förlorade eller gjorde något fel.

Jag inspekterade varje millimeter av honom, ändå kunde jag inte stoppa de ord som gjorde allt i sin makt för att glida ur mig.

“I’m sorry”, utbrast jag plötsligt medan jag vände bort mitt huvud mot honom.

Strängt tittade jag in i sätet framför mig samtidigt som jag kände hur chocken intog min kropp. Sa jag precis det där? I ögonvrån kunde jag se hur Harry tvärt stannade upp från sitt spelande och riktade sin uppmärksamhet mot mig. Han lutade sig lätt bakåt mot det blåa sätet medan han slickade sina läppar och lade huvudet mot sned i min riktning.

“Jamie, what are you talking about?”, frågade han smått road och skakade sitt förvirrade huvud.

Jag suckade tungt och stängde mina ögon i hopp om att samla kraft och bilda meningar som var förståeliga. Egentligen ville jag inte vända mig mot honom, men min kropp gjorde det utan några som helst tillstånd eller tecken från hjärnan.

“I was a bitch”, erkände jag frustrerat medan jag vände på mig.

Jag letade mig in i hans gröna ögon och fann glitter av omsorg och förståelse, något som fick mig att djupt drunkna utan någon som helst förmåga till att ta mig upp.

“I know”, påstod sedan Harry, något som fick mig att vakna upp och diskret rynka mina ögonbryn. “You texted me. Remember?”

Återigen suckade jag och bet mig lätt i underläppen; försökte få de rätta orden att lämna min mun.

“Yeah, but I was still a bitch”

“And I still broke your heart”, inflikade Harry uppriktigt och höjde sina ögonbryn, men min reaktion blev inte precis som han tänkt sig och fick honom att vända bort huvudet.

Han plockade återigen upp kontrollen och suckade djupt samtidigt som klumpen i min mage växte. Var han tvungen att ta upp det?

“Look, we’ve all done things we’re not proud of, but that’s how people are and you can’t change the past. All you can do is to make sure that you’re doing it better in the future”

Hans ord fick mig att tänka, men gav mig fortfarande inte tillräckligt stora tecken och ledtrådare för att kunna få mig att förstå hans mening i det hela. Förvirrat växlade jag min blick mellan honom och gången där människor dagligen passerade för att antingen gå till toaletterna eller prata på någon i de bakre raderna.

“So you forgive me?”

Harry ryckte på axlarna som att orden inte var särskilt stora och att betydelsen bakom dem inte spelade någon roll.

“You forgave me, right? I’m the one who was an arsehole here. All you did was to protect yourself from getting hurt again, it’s not like you did anything wrong” Han kastade bort orden som att han inte längre brydde sig om det och blickade kort över mot mig. “We have history together, Jamie. No one said that it’d just bring us good memories, some bad came along too. And do you know what? It’s fine with me as long as we can deal with it, which I know we can. We can go through fire without getting burned, remember?”

Han gav mig ett kristallklart leende när hans ögon nådde mina, men som försvann på bara några sekunder när han sedan vände bort sitt huvud mot skärmen igen.

“Thank you, Harry”, mumlade jag lågt medan jag lade armarna över bröstet, burrade in nävarna i min stora tröja och tvingade mig själv till värme.

Jag lutade sedan min överkropp och hela mitt huvud mot Harrys bröst och sökte efter den värme jag själv inte kunde finna. Lätt slöt jag mina ögon i lättnad över att saker och ting löst sig innan jag med ett leende på läpparna somnade i takten till hans stadiga andetag.

 

“Ladies and gentlemen, we’re now heading down for landing. Please fasten your seatbelt and place your tray tables in their upright, locked position. We’ll be landing in Los Angeles, LAX airport, within five minutes”  

Djupt suckade jag av lättnad då den långa flygturen snart var över och slöt mina ögon. Jag blickade sedan ner mot min axel och lät mina ögon granska den lugnt, sovande flickan brevid mig. Hennes bröstkorg rördes sakta upp och ned i takt till hennes hjärtslag medan de långa ögonfransarna då och då slog mot hennes mjuka kinder.

Ett leende flög upp på mina läppar då jag såg på henne med kärleksfulla ögon. Försiktigt lyfte jag min fria högerhand mot hennes kropp och lät dess fingrar försiktigt smeka hennes ömtåliga hud. Jag log av tanken att hon återigen fanns i min närhet, men dömde mig själv då jag visste att hon dragit in mig i hennes fälla igen. Hennes skönhet var allt för stor för att inte bländas av.

“Jamie, we’re almost there. It’s time to wake up”, försökte jag tilltala henne via viskande så neutralt som möjligt.

Jag tvingade mig själv att få bort den värme i min röst som envist försökte hålla sig kvar. Jag visste att efter allt jag gjort så skulle det aldrig hända igen, även om jag så mycket som bad om det, så det var inte ens lönt att försöka. Hennes hjärta skulle aldrig våga öppna sig för mig igen.

Hon hummade som svar och började lätt röra på sig, men krävde ändå ett flertal tillsägelser och beröringar för att vakna upp helt.

“I’m awake, I promise”, utbrast hon plötsligt när hon slog upp sina vidgade ögon och stirrade ut bland de fulla sätena.  

Roat skrockade jag och lät min kropp hoppa till takten av mitt bullrande medan jag skakade på huvudet.

“You’re such a dork”, skrattade jag nöjt, något som fick hennes huvud att högt höjas och kritiskt blicka på mig.

Ett leende letade sig upp på hennes läppar medan hon lekfullt slog till mig på axeln och fnös av mitt påstående och mumlade en kontring.

“You’re the dork here, dork”

 

Folket på de olika placeringarna började så småningom röra sig ut ur planet när det äntligen landat på den stadiga marken. Människor plockade ner sina väskor från kabinerna och blickade på så sätt bort mot sätet jag befann mig i, något som fick mig att desperat sänka hatten och dra på mina glasögonen återigen.

“What are you doing?”, frågade Jamie förvirrat då hon tittade upp på mig med spänningar i pannan.

“People give me looks. I don’t want everyone to know who I am”, berättade jag så tyst som möjligt medan jag ryckte på axlarna och drog upp väskan över min axel.

“Oh right, I forgot. You’re worldfamous”, hörde jag Jamie lågt sucka i bakgrunden och jag kunde svära på att jag såg henne himla med de blåa ögon av irritation i min ögonvrå.

Lågt suckade jag för mig själv av hennes reaktion innan vi började ta oss ut ur flygplanet. Mina fötter drog mig över golvet och förbi den plats jag egentligen skulle haft innan vi äntligen nådde yttergången och de vinkande värdinnorna. Luften slog mot mitt ansikte och chockade min kropp av den värme den plötsligt utsattes för. Det var en stor omväxling att bege sig mot soliga Kalifornien istället för London där hösten börjat dra in över den stora staden.

Jag började ta mig inåt och söka efter de väskor och bagage som när som helst skulle anlända. Unga flickor i tonåren började med tiden viska mitt namn och höja deras kameror i hopp om ett fotografi som minne, något som jag egentligen inte hade emot, men när det kom till Jamie så ville jag visa att jag fortfarande var som innan. Jag ville att hon skulle bortse från allt kändisskap och de människor som ständigt frågade mig om någonting och att hon istället skulle se in i mig, så hon gjorde för något år sedan.

Försiktigt drog jag bak mitt huvud och granskade befolkningen bakom mig; hoppades på att jag inte tappat bort Jamie i all folkmassa. Irriterad på att hon försvunnit ur min syn suckade jag frustrerat och sneglade bort mot människorna runt omkring mig. Tillslut fick jag se hennes smala kropp röras över det kalla stengolvet samtidigt som hennes hår gungade i takt till hennes rörelser.

En lätt knack på min axel fick mig att förvirrat vända mig om, något som orsakade flygande av de få lockar som letat sig ur min bekvämt sittande hatt. Ett osäkert leende var lätt uppsatt på flickan framför mig medan hon generat höjde handen och gestikulerade en vinkning mot mig.

“I’m really, really sorry to disturbe you...”, beklagade hon sig osäkert medan hon sökte sig in i mina ögon och oskyldigt ryckte sina axlar. “Do you mind taking a picture with me? Please, It’ll only take second”

 

"Of course" Lätt nickade jag mitt huvud som svar tillsammans med orden och ställde mig bredvid henne medan hon tryckte upp kameran på hennes mobil.

Jag placerade min arm runt hennes kropp, något som jag kände orsakade rysningar och lyckospridningar längs hennes ryggrad. Mina läppar for upp i ett leende i tanken på att jag kunde göra någon så glad med bara en beröring i samma sekund som blixten for på och avfyrade ett foto till hennes samling.

“Thank you”, tackade hon lyckligt när hon återigen tog mobilen intill sig och granskade bilden.

“No worrys”, sa jag vänligt medan min blick desperat sökte sig bort mot Jamie.

Hennes längd och blonda, långa hår var ingen hjälp i letandet då hon smälte in bland alla människor och orsakade oreda i mitt huvud.

“She’s over there”, hörde jag plötsligt en röst påstå.

Mitt chockade ansikte fördes ner mot den tonårsaktiga flickan som med ett leende pekade mot en flicka några tiotals meter ifrån henne. Förvånat gav jag henne en blick i fråga på hur hon kunde lista ut vem jag letade efter, men när hon såg mitt ansiktsuttryck ryckte hon bara på sina axlar och log osäkert.

“I saw the way you’re looking at her. She’s cute, is it your girlfriend?”

Hastigt ruskade jag mitt huvud och lade in ett osäkert skratt, något som visade alla tecken i världen på att jag blev nervös.

“No, she’s not. She’s just a friend of mine”

Flickan nickade, men verkade inte helt övertygad av mina svar.

“Well, by judging of how you look at her and how she looks at you, I’d say something else”

“You think so?”, frågade jag nyfiken, plötsligt omedveten av att flickan kunde berätta för hela världen om händelsen vid flygplatsen.

I den minuten kände jag mig bara som en vanlig pojke vars dröm var att finna och vinna den perfekta tjejen, den flicka han alltid suktat och drömt av.

“Thanks, babe. Have a good day”, log jag varmt mot henne och började vandra min väg bort, men hindrade mig själv när jag vandrat ett par meter.

Hastigt backade jag tillbaks till henne och försökte se menande in i hennes ögon, men det svarta glaset som täckte för mina gröna smaragder gjorde situationen svårare än vad den egentligen borde varit.

“Look, I’d appreciate if you could keep this for yourself... At least for some days. I don’t want this to be a huge thing...”

Flickan nickade förstående, något som fick känslor av lättnad och glädje att fylla och sköljas över hela min kropp.

“Of course, Harry. But I've only got one catch” Hennes ord fick mig att förvirrat rynka mina ögonbryn och titta på henne, väntande på att få höra vad hon sa. “Go and get that girl”

---