Det tunna materialet i dörren vibrerade lågt till då de kraftiga nävarna träffade deras yta. Lågt snyftade jag till och försökte gömma alla de spår av tårar som lämnat mig under nattens gång medan ljudet av Harrys frustrerande bankande fyllde mitt huvud med oro. Osäkert bet jag mig själv i underläppen och lät frågorna föras genom mitt sinne när jag tänkte på vilket alternativ som var bäst att göra. Jag visste att han skulle banka tills jag öppnade, men jag hade ingen som helst lust att glida in i hans närvaro och funderade därför på att strunta i det.
“Open the door, Jamie”, hörde jag Harrys djupa röst varna genom den lilla summan trä som höll oss ifrån varandra.
När mina läppar blev förseglade och oron steg inom mig slog han återigen på väggen, nu ännu mer oroad över att jag inte besvarade hans ropande.
“Jamie, please!”
Tankar vandrade igenom min kropp då jag tog små, långsamma steg framåt mot dörren. Atmosfären som vilade i luften var spänd och avslöjade alla tecken på osäkerhet, men min kropp orkade inte lägga ner allt för mycket energi på hans beordring och låste därför upp den säkrade dörren utan några fler klagomål. Jag mötte en djupt frustrerade pojke framför mig vars mossgröna ögon skrek av utmattning och hans lockar låg huller om buller över hela hans huvud. Misstänksamt lade jag mitt huvud på sned och granskade honom, det verkade inte som att han fått så mycket sömn.
Efter att han i någon kort sekund fångat min ögonkontakt tryckte han sig förbi mig och in i rummet. Förvirrat gick han mot dess ände vid balkongen innan han smått irriterat vände sig om med en skarp rynka i pannan.
“Why haven’t you been returning my calls?”
Osäkert rymde jag iväg med blicken och höll den i backen då jag tryckte igen dörren och tog några steg längre in i rummet. Jag ryckte sedan på mina axlar samtidigt som jag försiktigt sneglade upp på honom.
“I was... busy”
“Busy?”, upprepade han otrovärdigt och höjde sina ögonbryn i samband med att jag skapade en diskret nickning. “Busy? That was the most stupid lie I’ve ever heard. I can see it in your eyes, Jamie. I can see that you’re lying so don’t you even try to lie right up in my face”
En frustrerad suck lämnade mina läppar då jag orklöst ryckte mina axlar och lät mina ögon träffa hans.
“What do you want me to say, then?”, frågade jag slutkört, trött efter alla de tårar som runnit ur mina sorgsna ögon.
“What about the truth?”
Långsamt skakade jag mitt huvud och pressade samman mina osäkra läppar. Jag visste att han skulle försöka pressa det ur mig tills jag erkände, men jag hade ingen som helst lust för utpressning eller tjafs. Allt jag ville var att lägga mig i sängen och glömma gårdagen, alltifrån de känslor jag upplevt till de rörelser Harry gjorde.
“I...”, återigen suckade jag då jag kom på mig själv med att stå tom i mun. Jag visste inte vad jag skulle säga och de ord som innan funnits inom mig var nu som bortblåsta och stulna. “I can’t do this”
Frustrationen försvann från Harrys ansikte då de svaga viskningarna lämnat mina läppar. Hans ögon ersattes med oro och spänningen i hans panna försvann lika snabbt som den uppstått. Då jag såg den klara förvirringen inom honom försökte jag mig på ett skratt, men som lät falskt på lång väg och som aldrig skulle kunna anses som äkta.
Harry var på väg att öppna sina hjärtformade läppar och fråga, men jag avbröt honom med mina svaga ord som löpte genom strupen.
“I can’t do this, Harry”
Fortfarande lika förvirrad suckade jag åt honom och slöt mina ögon, försökte hålla inne den smärta som uppstod inuti mitt bröst.
“What do you mean with this?”
Hans iskalla röst for igenom min kropp och orsakade ilningar längs min ryggrad. Ledsen över hur det skulle sluta öppnade jag mina ögon och försökte titta på honom, men möttes av sorgsna ögon som fick mig att blicka bort.
“I mean this! This freaking shit we’re dealing with!”, utbrast jag, plötsligt frustrerad. “We can’t go and do these things, we just can’t. I can’t”
Tystnaden föll över oss då jag släppt lös sorgen och ilskan inom mig. Orden hade lagt sig som ett täcke ovanför våra huvuden och gjort den pinsamma stämningen ännu värre. Harrys huvud lyftes plötsligt då han såg in i mina ögon, gav mig en glimt av den sorg som gömde sig inom honom.
“You mean the kiss, don’t you?”, mumlade han tyst och fick mig att stumt öppna munnen, något som han sekunden senare skakade bort genom att ruska sitt huvud åt mina ord. “Jamie I’m sure that we can do this without leaving each other. We-”
“-But don’t you see?!”, avbröt jag och skakade mitt huvud på samma sätt som han innan gjort. “I can’t let you into my life again, Harry! It’s only causing me even more pain and...”
“No!”, fräste Harry surt ur sig åt mina ord, och bara sådär så försvann hans sorg.
Frustrationen befann sig återigen över hans ansikte då han i ett försök att få situationen att klarna började vandra runt i cirklar i rummet med händerna skyddande över hans sorgsna ansikte.
“You can’t tell me to leave you, Jamie! You can’t tell me this now”
“But Harry if you just let me explai-”
“You liked it, I saw it!”, avbröt han uppjagat och upphörde sina steg för att aggressivt titta på mig, inte acceptera mitt svar. Hans röst bröts på mitten av frustration och sorgen stod som skrivet över hans ansikte. “You-You responded it, you kissed me back! You fucking kissed me back, Jamie! You can’t just tell me to back off now when I’ve finally found you”
Hans ilskna ord cirkulerade runt inom mig då jag slöt mina ögon och försökte hämta den styrka som behövdes för att stöta honom så långt bort från mig som möjligt. Jag ville inte förlora honom, men ville inte heller vara anledningen till att han faller in i smärtor när jag en dag förlorar min kamp. Jag stötte hellre bort honom nu innan allt blev för komplicerat, för hans skull.
“You don’t want this, Harry”, konstaterade jag och blickade ner i marken.
“I do, Jamie! I want it so bad, I want you”
Hans plötsliga och hastiga rörelser över det hårda golvet gav mig inte tid att reagera. De muskelösa benen till hans kropp hade ljudlöst smygt fram mot min ostadiga kropp och låtit händerna falla in i sin vanliga position vid mina käklinjer. Tummarna smekte försiktigt min hud då hans ögon motvilliga över situationen letade sig in i mina och sökte efter svar.
“Don’t you see?”, viskade han tyst och skakade sitt huvud.
Jag blev låst i hans ögon och hans ord fängslade mig då hans varma andedräkt slog mot mitt ansikte.
“You’re the only one I want, the only one I need. Nothing else matters”
Ord låga som viskningar lämnade hans läppar innan han sekunden senare böjde sig in mot mig. Hans mjuka läppar träffade mina och anslöt mig i en djup kyss där han med varje känsla i sin kropp försökte förklara för mig vad han ville.
Njutningsfullt slöt jag mina ögon då vi återfann vår kontakt och hans läppar skönt masserade mina. Sekunden senare kom jag på mig själv med mina handlingar och slet mig ifrån hans grepp. Mina plötsliga rörelser fick honom att reagera och hans händer att falla när han förvånat tittade på mig.
“Why do you always have to do it harder than it already is?!”, skrek jag, plötsligt fylld på styrka hans kraftfulla kyss get mig.
Den klump som invaderat min redan så skadade hals växte krampaktigt större och fick tårar att bildas i mina ögon.
“Why couldn’t you just let me do this and not fucking kiss me? You knew that It’d give me hesitations!”
Tårar började plötsligt falla ur mina ögon då orden lämnat mig och benen börjat skaka. Hela min kropp hade deltagit i mina bens rörelser och osäkerheten i min kropp visades då de darrande kroppsdelarna gjorde det svårt för mig själv att kontrolleras.
“Why did you have to do that?”, snyftade jag viskande samtidigt som jag bestämt gömde mitt ansikte i mina darrande händer i ett hopp om skydd och säkerhet.
“I couldn't just stand and watch when I knew that you were about to leave me. I couldn’ let the girl who lights up my world slip out of my hand”
“When are you going to realise that this isn’t just about you?!”, utbrast jag plötsligt och ignorerade de ord han just yttrat.
Tårar föll våldsamt ner längs mina kinder och orsakade kyla på min hud, men jag kunde inte bry mig mindre.
“I can’t love you and I can definitely not be with you. When are you going to understand?”
Plötsligt kunde jag känna hur mina ben gav vika och hur muren inom mig rasade. Varje ben i min kropp kollapsade och klarade inte av att bära upp den tyngd mina fötter utsattes för. Jag föll till marken och landade hårt mot det kyliga golvet medan min rygg tog stryk mot väggen. Utmattat lutade jag bak mitt huvud och försökte samla kraft, men jag visste att jag var allt för svag för att kunna resa mig upp igen.
Kalla tårar föll fortfarande ur mina ögonglober och smärta blandades fortfarande i mitt bröst när jag i ögonvrån granskade Harrys chockade min och rörelser. Hans fötter tog sig långsamt över marken, som om att han var rädd för att skada mig. I hopp om att smärtan skulle försvinna slöt jag mina ögon och försökte svälja bort den klump som skavde i min hals.
“The worst part is that I can’t stop loving you, no matter how hard I try. And I can promise you that I’ve tried, I’ve tried so hard”
En mjuk, kraftig tumme ströks plötsligt över min kind och försökte sopa bort de droppar som rann längs mitt ansikte. Hans smekningar berörde mig medan han tog bort de spår av sorg som gömt sig inom mig. Motvilligt öppnade jag mina trötta ögon, men chockades direkt av det starka solljus som lyste in från den varma verandan några meter ifrån mig.
När jag sedan vant mig vid det svidande ljuset kunde jag äntligen se rakt på den oroliga pojken framför mig. Hans fötter bar upp honom när han lugnt satt med böjda ben och lutade sig fram mot mig. Hans vackra, gröna ögon utstrålade oro när han intensivt tittade in i mina, försökte finna det fel som mitt hjärta bar på.
“No matter what happens or whatever you’re talking about, I’ll be here. I won’t let you go through it alone”
“I’ll break your heart”, påstod jag viskande.
Jag vågade inte höja rösten då jag var rädd att den skulle spricka ännu mer än vad den redan gjort. Harry log lätt mot mig och skakade sitt huvud, men lämnade aldrig mig med blicken.
“I won’t let you”, sa han med ett uppmuntrande leende. “But I can promise you to love you as much as I do now, forever and always”
“And how much is that?”, frågade jag tyst, desperat efter den kärlek jag egentligen försökte trycka ifrån mig.
Harrys leende växte större då han försiktigt ändrade position med att luta sig fram så att hans knän tog emot all vikt. Han vandrade sedan en bit framåt när han höll stöd från de muskelösa händerna som höll honom uppe från marken.
Hans panna lutades försiktigt mot min då hans leende och ord var det enda som höll oss borta från att göra något jag visste att jag skulle ångra. De fylliga läpparna var precis på väg att träffa mina när han yttrade ett par ord som fick mitt hjärta att slå dubbla slag och min kärlek till pojken att växa sig dubbelt.
“To the moon and back”
