Tidigare i Moments… Lyckan kryllade innuti mig. Jag sprang mot våra väskor och fick syn på Eleana. Med ett glädjeskrik hoppade jag på hennes rygg och skrattade. ”I made it! I made it!” skrek jag och Eleana ljublade.

---

Snart var sommaren slut. Jag hade gått vidare från domarnas hus och skulle flytta in i x-factor huset om en vecka, vilket betydde att jag fick hoppa av skolan. Jag och Harry satt ute på varandan i soffan gosandes med våra händer ihop flätade. Det var snart september, men sommarvärmen var kvar i luften. Jag hade tappat kontakten med Frida efter boothcamp. Jag vet inte vad som hände, men vi gled isär, det var som att hon inte ville vara kompis med mig längre, medan jag och Eleana hade blivit bästa vänner. Hon hade också gått vidare och skulle dela rum med mig i x-factor huset. Vi hade spenderat hela sommaren tillsammans, jag, Eleana, Eleanor & killarna. Eleana hade direkt kommit in i gänget och blivit riktigt bra vän med Eleanor. Vi gjorde nästan allt tillsammans. Jag, Harry, Eleanor, Louis, Eleana, Niall, Liam & Zayn hade spenderat sommaren på olika ställen i Storbritannien. Ena dagen var vi i London, och andra var vi i Mullingar, Ireland. Vi försökte flytta runt så ofta som möjligt för att inte fans skulle hitta oss, men vi njöt endå av den tiden då vi var på ett ställe. Dagarna hade vi mest spenderat på stranden eller cykeltävlingar med mig och Eleanor mot Louis och Harry. Då satt Eleanor på pakethållaren medan jag trampade och styrde, men killarna var lite osmartare. Dom trodde att det var smart, vilket det absolut inte var. Det var Louis som hade kommit på idén, såklart, att han skulle sitta på styret medan Harry trampade och styrde. Det slutade nästan alltid med att jag och Eleanor vann eftersom Harry och Louis välte hela tiden. Varje gång vi vann försökte dom förklara bort sig med att ’dom hade otur’ eller ’jag har ont i knät så jag kan inte trampa så fort’. Vilket jag och Eleanor inte alls gick med på, vinnarskallar som vi var. Det hade varit en perfekt sommar, en sommar som jag föralltid skulle minnas.
”This is so cozy!” sa jag samtidigt som jag borrade in mig i Harrys bröst. Han skrattade lite åt mig och kysste mig i håret. ”Just you and me in a quiet summer evening, it’s so wonderful.” mumlade jag med mitt ansikte tryckt mot hans bröst. Jag kunde känna hans bröstkorg lyfta på sig för varje andetag och hörde hans hjärta slå lugnt.
”I love you.” sa han tyst och drog sin hand varmt längs min arm.
”I love you too.” sa jag och tittade upp från hans bröstkorg och tittade in i hans djulösa gröna ögon. Vi möttes i en perfekt kyss. Vi satt och bara myste i ett tag innan Eleana kom inklampandes.
”Oh, sorry. I didn’t want to interrupt…” sa hon och vände sig om igen.
”No, no, it’s okay.” sa jag till henne och hon började gå mot oss och satt sig ner i fotöljen bredvid. Det blev lite spänd stämning, vi satt där helt tysta. Eleana drog upp sina ben i fotöljen och pillade på dens armstöd medan jag och Harry satt och smålog åt varandra när vi pillade på varandras händer.
”So…” började Eleana och bröt tystnaden. ”Have you packed yet?” frågade hon och jag nickade.
”Pretty much.” sa jag och hon nickade innan vi övergick till den pinsamma tystnaden igen.
”Okay.” sa hon plötsligt och ställde sig upp. ”I made a tense and embarrassing atmosphere here, so I think I should go..” sa hon snabbt innan hon gick med snabba steg mot huset igen. Jag började skratta och lutade mitt huvud mot Harrys bröst så jag kunde se honom upp och ned.  Han log mot mig och kysste mig lätt på läpparna.
”I think we should pack for you now.” sa han när hans läppar precis hade lämnat mina. Jag nickade lätt och reste mig upp. Harry reste sig också och tog tag i min hand medan vi tillsammans gick in till Harrys rum vi delade här i London. Jag rotade runt i garderoben och kastade saker på golvet.
”Where is it?!” sa jag högt för mig själv och stack in huvudet i garderoben.
”Where is what”? Frågade Harry och satt sig på golvet lutandes mot sängen. Jag vände mitt huvud mot honom och blåste bort hår fran ansiktet.
”Your tofu t-shirt.” sa jag och putade med underläppen.
”Oh, that one? I’ve already packed it for you.” sa han och tog upp t-shirten från resväskan. Jag log stort och kröp över golvet fram till honom och satt mig i hans knä.
”Thank you.” sa jag medan jag tog tag i hans ansikte och kysste hans läppar mjukt.
”Oh, if this is my reward I’ll help you much more often.” sa han och jag skrattade innan jag gick ur hans knä och gick fram till garderoben igen. Jag slängde ut lite kläder på golvet som jag funderade på om jag skulle ha med mig. Allt från byxor till underkläder. ”Oh, you really should have this with you.” Sa plötsligt Harry och jag vände på huvudet. Harry stod och sträckte ut ett par spetstrosor och bet sig i läppen. Jag höjde ögonbrynen och gick fram till honom och ryckte dom ur hans grepp.
”Perv.” sa jag samtidigt som jag skrattade och skakade på huvudet.
”I’m not!” sa han och öppnade förvånat munnen. ”I just think that my girlfriend is hot.” sa han och ryckte på axlarna. Jag skrattade lite åt honom innan jag började vika kläder och lägga ner dom. Ungefär en timme senare var vi klara och vi låg nu och vilade på sängen. Jag låg ihoptryckt mot Harry och pillade med mitt finger på hans t-shirt.
”I’m gonna miss you.” viskade jag och tittade upp på honom. 
”We’ll fix this.” sa han och jag nickade.

 

Jag kommer ihåg så tydligt den dagen jag skulle flytta in i x-factor huset. Harry körde mig dit och vi satt en lång tid i bilen och njöt av varandras närvaro. Jag kommer ihåg hur tårarna föll ner från mina kinder, bara för att jag inte skulle få se Harry. Jag skulle inte få träffa han på så lång tid, och jag kommer ihåg hur kämpigt det var. Det är riktigt jobbigt att vara borta från dom man älskar, men om man verkligen älskar någon så klarar man av det, hur jobbigt det än är. Tillslut gick vi ur bilen och han plockade ut min resväska ur bagaget.
”Well, I guess this is a goodbye, then.” sa jag tyst och han nickade. Jag tog några steg närmare innan jag slängde mig i hans armar. Jag kommer så gott ihåg hur stadigt grepp han höll mig i, det var som att om han släppte mig skulle jag aldrig mer komma tillbaka. När jag tittar tillbaks på den dagen kan jag se precis allt i klara bilder i mitt huvud, speciellt när vi var i den kramen och alla känslor började välla ur. Hur tårarna bara forsade som Niagarafallen och hur länge vi stod där och höll om varandra.
”I don’t want to leave you.” kommer jag ihåg att jag snyftade fram. Jag kommer också ihåg hur han släppte mig och tog ett stadigt grepp om mina armar och tittade mig rakt in i ögonen och sa dom där viktiga orden som fick mig att stanna.
”Stay Sara. This is you’re dream. I’ll be here and wait for you untill the end.”
Jag nickade och snyftade innan han drog in mig i sin famn igen. När jag tänker efter vet jag inte hur länge vi stod där, men det var ett bra tag i alla fall. Tillslut släppte han mig lite lösare och jag tittade in i hans fantastiska ögon samtidigt som jag pillade i hans fluffiga hår. Långsamt kom mina läppar närmare hans och tillslut nuddade dom varandra. Hans kyssar var så perfekta. Det här gjorde bara att jag fick ännu mer tankar om att inte gå in i huset utan åka direkt hem igen. Vi släppte varandra sedan och jag tog tag i min resväska med ena handen medan jag tog tag i Harrys hand med den andra. Jag kommer ihåg hur tårarna började rinna igen. Hur jag snyftade när jag höll i Harrys hand och långsamt gick baklänges. Hur armarna blev spändare för hur längre bort jag gick. Hur vi tillslut fick släppa taget för att armarna inte räckte. Jag gick baklänges hela biten och tittade på när han stod där med händerna i fickorna och ett par sorgsna ögon i hans ansikte. Tillslut gick jag så längt att jag stötte till trappan och var tvungen att vända mig om. Men innan jag gjorde det stod jag där ett litet tag. Lät tårarna rinna och tittade på Harry. Jag kommer ihåg så tydligt att jag bet ihop läppen och tittade på honom. Hur hans läppar äntligen öppnades och mimade ett I love you. Jag kommer ihåg att jag skakade lite och att jag snörvlade och tog isär läpparna lite innan jag mimade ett I love you most, tillbaks. Sedan vände jag mig om. Jag vände mig om från Harry. Det var en av dom smärtsammaste sakerna jag någonsin gjort, men samtidigt är jag stolt över mig själv. Jag gick in och kände en stor saknad i bröstet, men han gjorde mig starkare. Varje kväll pratade vi i telefon och vi smsade så ofta vi kunde. Och när jag väl åkte ut som 4:a från x-factor, var Harry där direkt efter sändningen. Jag kommer ihåg hur jag grät. Båda sorg och glädje tårar. Sorg för att det var min dröm, jag ville att den skulle gå i uppfyllelse, och glädje för att jag äntligen skulle få vara i Harrys armar igen. Känna hans doft. Känna hans kramar, och hans kyssar, dom fick mig ur balans. Jag kommer ihåg så tydligt när dom skulle meddela resultaten.
”And the first who’s going to the final in x-factor 2012 is…. The jumpers!” Det var inte där mitt hjärta slutade hoppas. Jag trodde att jag fortarande hade en chans att gå vidare till finalen, men icke.
”The secund who’s going to the final is…. Annabelle!” Mitt hopp sänktes ännu en bit. Det var en till som skulle gå vidare. Det stod mellan mig och Mark, den begåvade dansaren.
”And the last one who’s gonna get to the final is… MARK!” Min värld föll samman när programledaren sa hans namn. Jag kommer ihåg hur han kom fram till mig och la sin hand om mina axlar. Han vände mig om och visade den stora skärmen för mig där dom visade alla galna saker jag och Eleana hade gjort i huset. Alla uppträdanden och allmänt roliga saker. Tårarna började rinna längs mitt ansikte och programledaren kramade mig lätt. Jag kommer ihåg hur han frågade om det var något som jag ville säga. Jag kommer också ihåg hur skakiga mina ben var när jag tog tag i micken. Mina händer skakade.
”I just wanna thank One Direction. That boys made this happen. Even if I didn’t go to the final I’m proud of myself. And I want to thank my mother who died for a couple of years ago. If it wasn’t for her I wouldn’t stand here. Because she’s the reason I love to sing, that’s the thing we had in common.” Kommer jag ihåg att jag sa och hur publiken klappade högt. Jag kommer ihåg att direkt efter att dom hade slutat sända sprang Harry upp på scen och omfamnade mig. Hur jag tryckte mig mot hans bröst och lät tårarna falla och hur jag andades in hans lukt. Den fantastiska lukten som jag hade saknat så mycket.
”I love you, Harry. Promise that you always will love me back.” viskade jag mot hans bröst och han strök sin hand över mitt hår.
”Always and forever, Sara.” viskade han tillbaks och kysste mig mjukt på läpparna. Med Harry i mina armar kunde inget gå fel, jag skulle klara allt.

---

Sluuuuuuuuuuuuuuut! Jag hoppas att ni tycker att Moments har varit bra. Jag kommer ut med mer information om den nya imorgon om ni kommenterar mycket hur ni har tyckt Moments har varit, minst 5 kommentarer! :)
Och ni vet innan när jag skrev att ni skulle stänga av allt ljus för Earth Hour? Jo, asså jag behövde verkligen, verkligen på på toa då, och det var kålsvart... Aldrig igen säger jag bara. Testa det inte, det var konstigt... Och kålsvart.... Och det kändes som ett monster skulle stå där och typ äta upp dig..

Tidigare i Moments…”Thank you.” sa jag glatt och la ner flaskan för att istället ta upp mobilen.”I’m kind of hungry, do you want to eat some lunch?” ”Yeah, I know a place next to this. Come.” sa hon och tog tag i min hand innan hon började styra oss ut ur lokalen.

---

 

Hon styrde mig mot en liten söt restaurang med uteplatser.
”Oh, look at the sun! Can we please sit outside?” frågade jag och Eleana nickade. Vi hittade ett perfekt bord nästan precis vid vägen med en massa sol. Jag letade upp ett par solglasögon i väskan som jag satt på mig. Sedan tog jag upp mobilen och klickade på Harrys nummer. Han svarade efter några signaler, han lät glad.

-Hi babe.Sa han glatt. Han satt förmodligen i en bil eftersom jag hörde hög musik och killarnas skratt.

-Hi. Sa jag lätt och började små le.

-How is everything going, have you sing yet? Frågade han och jag hörde blinkersen klicka.

- Everything is fine. We just danced, Eleana was awesome!

-Oh, how fun! Were are you now?

-We are at a little restaurant beside the studio we’re dancing in. Sa jag och såg en servitris komma mot oss. Så fort han kom fram slog jag upp menyn och pekade på vad jag skulle ha.

- Oh, I think I see you. Wait a sec.

-Okay. Sa jag fundersamt och tittade mig omkring. Jag fick syn på en svart Range Rover körandes bredvid vägen som sedan stannade och fem skojandes killar hoppade ut.
”Oh look! There is Sara!” hörde jag Louis skrika och Eleana tittade fundersamt på mig. Jag brast i skratt och skakade på huvudet.
”Hi, beautiful.” sa Harry när han kom fram och kysste mig lätt på läpparna.
”Hi” sa jag med mina läppar trycka mot hans och log. Efter kyssen drog killarna till sig stolar från andra bord och satt sig bredvid oss. ”I think you can order too. Waiter!” ropade jag och en servitris kom mot oss, denna gången en tjej. Killarna bestämde och nästan samtidigt fick jag och Eleana in vår mat.
"Oh, can I taste?” frågade Harry nästan direkt och jag nickade. Jag hörde killarna sucka och Harry tittade frågande på dom.
”You’re always want to taste other people’s food, Hazza.” sa Liam och Harry skakade på huvudet.
”No, I’m not!” sa han och låtsades va förvånad.
”Yes you do Harry. That’s so annoying!” sa Niall och jag började skratta.
”Here.” sa jag och Harry lutade fram huvudet för att kunna ta pomfritten med tänderna, men istället för att lägga den i hans mun tryckte jag upp den på hans näsa så den mosades. ”Aw, look how sweet you are.” fortsatte jag och skrattade. Han skakade på huvudet och tog upp en av mina pomfrites och tryckte upp den i mitt ansikte.
”Not cool, It’s my food so stay away, cat boy!” sa jag och torkade bort pomfriten från mitt ansikte.
”Sorry babe.” sa Harry och försökte hålla tillbaks skrattet medan han pussade mig lätt i pannan. Killarna fick en stund senare in sin mat och dom åt som djur, seriöst, dom slängde i sig maten. Jag såg att Eleana slängde en blick på klockan och mötte sedan min blick.
”We have to go now.” sa hon och jag nickade.
”Bye birdie.” sa jag och kysste Harry på läpparna innan jag tog tag i min väska och vi gick mot lokalen igen.
”They are sweet.” sa Eleana när vi hade kommit tillräckligt långt bort för att dom inte skulle kunna höra. ”Especially Liam.” fortsatte hon med ett flin på läpparna.
”Oh, you like Liam most?” frågade jag och hon ryckte på axlarna.
”Maybe…” sa hon och öppnade dörren till lokalen.
”See ya, I have to practice on the song now.” sa jag och vinkade lätt innan jag sprang lätt bakom scen och letade fram rätt papper.
”Which song?” hörde jag någon fråga och jag vände mig om.
”Oh, hi Simon!” sa jag glatt och fortsatte leta i papprerna. ”Uhm, I was thinking on Love me for me, I love that song.”
”Yeah, Cher is amazing.” sa han och drog fram ett papper ur högen och räckte det till mig.
”Thank you.” sa jag med ett leende och snabbläste igenom texten. ”Well, I havet o practice now, bye.” sa jag och höjde handen innan jag gick till ett hörn av rummet där jag kunde vara själv. Jag älskade denna låten, och att hon också hade varit med i x-factor gjorde allting roligare. Jag hann nog öva i en halvtimme innan jag hörde att dom ropade in oss till scen. Som tur är hade jag hört denna låten många gånger förut och kunde redan texten.
”Okay, Sara, Frida, Annabelle, Josephine, Daisy, Rebecca, Vanessa, Mary, and Sophia, you can go upp on the stage.” sa Louis och jag sökte efter Frida med min blick. Jag lyckades inte hitta henne, så jag gick upp på scen endå. Jag kom bredvid Annabelle och Rebecca som stod ungefär i mitten. ”We’ll start on the right.” fortsatte han och jag vände på mitt huvud lite för att se vem som klev fram, det var Sophia. Ända tills det var min tur stod jag och lyssnade på dom andra.
”Sara, you can go on.” fortsatte sedan Cheryl. Jag nickade och tog ett djupt andetag innan jag hörde låg musik
spelas av den låten jag hade valt.

The Phone Rings Don't Wanna Pick It Up I'm So Scared

I'm Gonna Say Too Much I Tip Toe Around Your Questions

Why You Gotta Dig So Deep?

Tears Fall And The Glasses BreakInside These Walls

The Floor Boards Shake From Outside It's Alright

Long As You Looking  From Fifty Feet I Been Trying Trying

Hold My Head Up High I Been Lying Lying

Keeping It All InsideTrying Not To Trust You, Yeah

Take Another Leaf, I'm Broke Yeah Yeah

I'm Done, I Give Up I Don't Wanna Pretend No MoreThat's It, So What

I've Lost A Friend Before Gonna Say It Like It Is No More Wondering What If That Ain't The Way You Oughta Live


Cause I Don't Want You To Love MeIf You Don't Wanna Love Me For Me

Cause I Don't Want You To Love MeIf You Don't Wan' Love Me For Me

Det var det enda jag hann sjunga innan Louis höll upp handen för att få mig att sluta sjunga. Jag bet mig i läppen och tittade ut bland sittplatserna. Jag fick syn på en leende Eleana, hon trodde på mig. Några låtar senare var det Fridas tur, hon sjöng Free Fallin’.  Hon satt vissa toner, men det var lite skakigt. När alla hade sjungit var det nästa grupps tur, alltså killarna, och efter det var det dansare och sedan grupper. Så jag skulle få vänta ganska länge. Ungefär 2 timmar senare var alla klara. Jag, Eleana och Frida satt nu och väntade på att dom skulle bestämma vilka som gick vidare. Vi satt på golvet i en ring och höll varandra i händerna. Alla tre var sjukt nervösa.
”Okay, we have made a decision.” sa Cheryl och tog tag i ett par papper. Vi reste oss upp och mer och mer folk började samlas hos oss där domarna hade kommit. ”First we take the groups, then the boy singers, then the dancers and last but not least, the girl singers.” Jag tänkte bort mig, blundade och kunde inte lyssna på om Eleana gick vidare, jag var så sjukt nervös själv. Men jag avbröts när jag kände två armar trycktes på mina axlar och jag öppnade ögonen. Eleana stod och hoppade på mig.
”Omg, Sara! I did it, I did it!” skrek hon och jag kramade om henne.
”I’m so glad for you!” sa jag och kramade henne ännu en gång.
”Now the dancers can leave.” sa Simon och Eleana viskade mig ett lycka till. Jag tog tag i Fridas hand och tryckte den hårt. Hon försökte le mot mig och jag mot henne, men vi misslyckades båda två. ”Can Daisy, Rebecca, Frida, Mary and Vanessa take a step forward?” sa Simon och Frida släppte min hand. ”Congratulations…” Jag kände tårarna rinna ner från mina kinder och jag torkade snabbt bort dom. Han menade att dom som gick fram hade gått vidare. ”The back road, you’re on.” fortsatte han och jag tittade chockat på Frida. Hennes ansikte som för en sekund sen hade varit glatt, hade på så kort tid ändrat sig och jag fick se en tår rinna ner från hennes kind. Jag satt min hand för munnen och började le. Jag kunde inte fatta det, jag gick vidare! Frida kom långsamt fram till mig och snyftade lite lätt.
”Grattis, Sara. Du förtjänar det.” sa hon tyst och gav mig en kram innan hon försvann ur syne. Jag tänkte inte på att hon gick, utan jag var så inne i att jag hade gått vidare. Lyckan kryllade innuti mig. Jag sprang mot våra väskor och fick syn på Eleana. Med ett glädjeskrik hoppade jag på hennes rygg och skrattade.
”I made it! I made it!” skrek jag och Eleana ljublade.

---

Novellen börjar gå mot sitt slut, det är kanske 1-3 kapitel kvar. Och det är lite därför jag försökter lägga ut så ofta som möjligt. Jag har nästan inga ideer kvar medan mitt huvud kryllar av ideer till den nya, det ska bli så spännande att se om ni tycker om den! :)

Tidigare i Moments… Just nu var jag blandad av kärlek och lättnad, allt det där för att ha Harry i mina armar igen, men jag var fortfarande nervös för morgondagen och det var en liten bit inom mig som det pirrade till. Jag skulle göra allt för att gå vidare, det här är det jag vill, det här är min dröm.

---

 

Jag var på flygplatsen och skulle snart gå på flyget till London. Äntligen skulle jag hem och träffa min familj och vänner. Visst hade jag haft en underbar tid här men det var något med London som jag gillade så skarpt. Och att åka till hem till London igen innebar att jag skulle få träffa Louis igen. Att känna hans händer i mina, hans läppar tryckta mot mina. Jag blev varm inom mig att bara tänka på det.

Väckarklockan gav ifrån sig ett irriterande ljud som fick mig att vakna. Med ett stön tog jag upp mobilen och stängde av alarmet. Att jag alltid tog det jobbigaste alarmet. Kunde jag inte ta något snällare så jag vaknade lite gladare? Självplågning på hög nivå. Jag reste mig långsamt upp och släpade in mig i badrummet där jag tog en lång dusch. Vattnet var så fruktansvärt kallt i början, jag stod bokstavligen och hoppade för att hålla värmen. Men efter ett tag kom värmen in och jag kunde börja njuta av vattnet som rann längs kroppen. Tillslut gick jag ur duschen och gick och fixade mig. Eftersom vi skulle röra på oss ganska mycket tog jag på mig något som gjorde att jag kunde röra mig lätt, lite stretch kläder helt enkelt, sedan satt jag upp håret i en hög tofs. När jag var klar tog jag tag i mobilen som jag la i väskan och hängde den över axeln, sen gick jag ner till restaurangen för att äta frukost. Jag tryckte upp den stora dörren och gick mot bufé bordet. Det fanns mycket och välja på. Ägg, pannkakor, bacon, scramble eggs och sådant. Jag tog en tallrik som jag fyllde med lite frukt och annat smått och gott. Tallriken och koppen fylld av kaffe jag precis hade tagit ställde jag på en bricka som jag tog tag i med båda händerna och vände mig om. Jag började gå mot ett bord i hörnet bredvid ett fönster när jag hörde någon ropa på mig. Det var Eleana som ropade och vinkade som en galning med händerna i luften på mig. Jag skrattade lite åt henne och gick sedan bort till bordet hon och en kille satt vid. Hon drog ut en stol till mig som jag satt mig på och ställde brickan på bordet.
”Hi, how’s your morning so far?” frågade hon glatt och jag började skära pannkakan jag hade på tallriken.
”Fine I guess.” sa jag och rykte på axlarna. ”I’m just so tired, my morning alarm is so annoying.” fortsatte jag och suckade. Eleana skrattade och jag tittade upp samtidigt som jag log lätt åt henne. Jag flyttade sedan min blick mot killen som satt bredvid henne och sträckte ut armen över bordet. ”Hi, I’m Sara.” sa jag och skakade hans hand.
”Hey, I’m Jakob.” sa han och jag nickade samtidigt som jag drog tillbaks min arm.
”Oh, you’re the guy Simon talked to last night?” frågade jag och tog en klunk av kaffet.
”Jupp, and you’re the girl.” sa han och smilade lite åt mig. Jag skrattade lätt och nickade. Ungefär 20 minuter senare hade vi ätit upp och satt nu bara och småpratade. Jakob var en schysst kille och Eleana verkade gilla han ganska mycket.
”Guys, I think we should go now, the car is coming in a couple of minutes.” Sa plötsligt Eleana samtidigt som hon pillade på sin mobil. Jag nickade och gick och lämnade min bricka. Eleana och Jakob var mig i hälarna och vi gick sedan ut från hotellet och väntade på bilen där. Med minuterna som gick kom det fler och fler folk ut från hotellet, tillslut var vi kanske 20 stycken. Som tur är hade våren kommit in med stora steg och hade blåst bort kylan så man nu inte såg ett spår av den. Himlen var fylld med fåglar som flög omkring och inte ett enda moln i sikte. En stor buss kom körandes på vägen mot oss med texten X-factor 2012 på. Några började ljubla när dom såg bussen medan andra stod och pratade med varandra som vanligt. Jag försökte hitta Frida bland folkmassan men fick inte syn på henne. Med en rynka i pannan gick jag på bussen och satt mig i ett av mittensäterna. Jag försökte hålla huvudet högt och titta över säterna för att se Frida, men blev avbruten av Eleana som satt sig bredvid mig.
”Omg, I’m so excided!” sa hon högt och pep till lite. Jag skrattade lite åt henne och spände fast mig.
”You’re so funny, Eleana.” började jag och hon log stort mot mig. ”I never asked you, are you singing or dancing?” Hon tog tag i håret som var instoppat innanför jackan och drog ut det över den.
”I’m a dancer.” sa hon och jag nickade. Efter de meningarna pratade vi inte mer under hela resan. Båda var nog nervösa och ville koncentrera sig. Men oron av att jag inte sett Frida gjorde mig ännu mer nervös. Tänk om hon hade missat bussen? Jag ville inte tänka tanken, det hade varit så himla synd om henne.
”Sara, are you coming?” frågade Eleana som stod upp bredvid sätet och tog på sin väska. Jag märkte att bussen hade stannat utanför en lokal av något slag som vi hade varit på dom här två senaste dagarna.
”Yeah.” sa jag tyst och gled längs säterna för att komma ut till gången. Eleana väntade på mig tills jag var strax bakom henne då vi började gå mot den stora porten. En biffig man bredvid porten öppnade dörren till oss och vi kom in direkt in till ett stort rum med sittplatser och en stor scen där folk redan var uppe på scen och övade. Det fanns även ett långbord bredvid scenen där tre domare satt och tittade på folk som dansade. Jag sneglade över till Eleana som mötte min blick och log självsäkert mot mig.
”We have work so hard in this two days, we can do this.” sa hon och jag nickade. Vi möttes sedan i en high five innan vi gick och lämnade våra väskor och efter det gick vidare mot scenen. Det fanns en slags danslärare på scen som visade dansstegen som vi hade övat på igår. Eleana hade lärt sig stegen redan igår på typ fem minuter, så dansläraren hade gett hon extra steg som hon kunde öva på. Eleana var verkligen en talangfull dansare och lärde sig stegen direkt, till skillnad från mig. Jag försökte och försökte, men kunde bara komma ihåg dom tio första stegen vi hade lärt oss dagen innan. Mitt humör blev lite sämre eftersom jag visste att det var viktigt att vara bra, du hade inte råd med att ha en dålig dag. Jag satt kurs mot väskorna där jag tog upp en vattenflaska som jag drack lite ur. Sedan tog jag upp min mobil och ringde till Frida. Signalerna gick fram men inget svar, så jag la på och la ner mobilen igen. Dörren smälldes plötsligt upp och Frida kom inrusandes. Hon for som en raket upp på scen och slängde av sig jackan och väskan i farten. Jag gick efter henne och ställde mig bredvid henne medan hon försökte härma dansläraren.
”Du är sen.” sa jag tyst och gjorde det danssteget läraren precis visade.
”Jag vet, missade bussen.” sa hon och gjorde en snurr. Jag nickade och gick bort till Eleana.
”Please, Eleana. Can we change bodys for now?” frågade jag med en suck och hon skrattade.
”Sure if I get you’re voice.” sa hon och blinkade mot mig. ”Come on, I’ll give you some tips.” sa hon och vinkade med mig till ett av hörnen på scenen. Hon småpratade lite med mig samtidigt som hon gav tips på att komma ihåg allt, och så småning om satt sig allt.
”Thank you, Eleana.” sa jag och log mot henne. Hon skrattade lite och klappade mig på axeln.
”Any time.”
”Okay.” sa plötsligt Simon och klappade ihop händerna. ”In about ten minutes you’ll dance, and in about one-two hours you’ll sing!” fortsatte han och jag satt händerna i sidorna samtidigt som jag nickade. Jag gick igenom dansen för mig själv en sista gång innan jag gick och satt mig i en av sittplatserna framför scenen. Kort efter kom Eleana och Frida som satt sig bredvid mig. ”Okay, they who are here for the dancing will start. If you hear your name it’s you’re time to shine.” sa han och jag tänkte bort mig i annat. Jag skulle ju inte dansa nu endå eftersom jag var här i inriktningen på sång, så jag skulle antagligen dansa om kanske en halv timme. Jag hade ögonen på Eleana samtidigt som jag var lite i mina egena tankar. Hon var riktigt duktig, en av dom duktigaste dansarna på scen faktiskt. När låten slutade spelas började juryn och dansarna applådera åt sig själva innan dom gick och satt sig på stolarna igen.
”You were awesome!” sa jag till henne och satt upp handen som hon smällde till.
”Thank you!” sa hon och skrattade lite. Nästa dansgrupp gick upp på scen och denna gången var jag mer intresserad av att prata med Eleana än att titta på dansarna eftersom jag inte kände någon där. Vi satt och småpratade ett tag innan jag hörde Louis röst fylla lokalen.
”Okay, now for the singers. Melanie, Hailey, Lissie, Trina, Annabelle, Sara, Mark, Jason, Don, Asher, Matt and Robin, you’ll start.” Sa han och jag tog ett djupt andetag.
“You can do this!” sa Eleana uppmuntrande och klappade mig på axeln. Jag log tacksamt mot henne och gick sedan upp på scen.
”One two three four!” ropade dansläraren ut medan hon klappade takten med händerna. Jag nickade lätt på huvudet för att hitta takten och började sedan dansa. Mina fötter rörde sig konstigt nog helt av sig själv. Jag försökte att inte tänka för jag visste att jag skulle sabotera för mig själv då, och jag visste också att jag inte skulle kolla på dom andra som dansade, då hade jag bara blivit distraherad. Så småning om var låten slut och juryn applåderade.
”Good jobb, guys. Now for those who haven’t dance yet!” sa Simon och jag klev av scenen. Eleana kom snabbt till mig och gav mig en kram.
”You were super great!” sa hon glatt och jag tog upp vattenflaskan ur min väska.
”Thank you.” sa jag glatt och la ner flaskan för att istället ta upp hela väskan. ”I’m kind of hungry, do you want to eat some lunch?”
”Yeah, I know a place next to this. Come.” sa hon och tog tag i min hand innan hon började styra oss ut ur lokalen.

---

Förlåt för ganska händelselöst kapitel, men ska nog skriva mer idag och då kanske det blir bättre. Kommentera!

Tidigare i Moments…”ÅH HERREGUD SARA! Har du kommit till hotellet än? AMAZING! Hör av dig när du har checkat in och sånt så vi kan snacka! X Frida” Jag skrattade lite åt henne och knappade in ett snabbt svar innan jag hörde att det knackade till på dörren. Långsamt reste jag mig upp och gick nervöst fram till dörren för att öppna.

---

Vi var äntligen hemma i London igen. Visst hade det varit skönt att få vara hemma i Doncaster, men London kändes som mitt riktiga hem, det var här jag levde min dröm. Vi satt och spelade fifa, jag & Harry. Jag ledde med 2-1 och ja, han var väll ganska sur för tillfället. Våra ljudeffekter på när vi missade mål gjorde att han blev ännu surare när jag retade honom lite. Harry tog plötsligt upp sin mobil från fickan och läste något snabbt medan han fingrade på kontrollen med andra handen. Plötsligt hoppade han upp från soffan och sprang ut i hallen.
”Hey, Harry! Where are you going?” ropade jag förvånat utan att titta upp från tv:n. ”I’m going to win, and you make it even easier when you’re not playing.” Fortsatte jag och skrattade onskefullt.
“Sara text, I’m gonna meet her now.” ropade han innan jag hörde ytterdörren smällas igen.

Så fort jag såg smset från Sara släppte jag allt jag gjorde och rusade mot henne. Att få tillbaka henne var det enda viktiga, eller i alla fall förklara vad som hände, sedan är det upp till henne. Jag hoppade snabbt in i en taxi som körde mig till The Landmark, det var där Sara bodde för tillfället. När taxin stannade utanför ett mega stort hotell gav jag chauffören pengar och sprang sedan in på hotellet. Jag tittade mig först omkring. Det fanns en massa män i svarta kostymer som körde vagnar fram och tillbaka eller folk som satt och småpratade i fötöljerna bredvid palmerna i mitten. Jag fick syn på en dam bakom en disk och bestämde mig för att gå fram till henne. Så fort jag kom fram till disken lyfte hon på huvudet och log vänligt mot mig. Jag lutade armbågen mot bänken och log mot henne.
”Excuse me, but do you know which hotelroom Sara Loew lives in?” frågade jag och hon skakade  på huvudet.
”I’m sorry, I can’t say that if you don’t have some connection to her. She have to call to us and say that someone is coming.” Sa hon och jag slutade le och suckade istället.
”Can you call her?” frågade jag och kvinnan bakom disken tvekade. ”Please?” fortsatte jag och klistrade på ett av mina charmiga leenden. Hon log lite lätt och tog upp telefonen.
”One sec.” sa hon och klickade på lite knappar innan hon tog upp telefonen mot örat. ”Sorry, she isn’t answering.” sa hon och jag suckade.
”But please, I’m her…” jag tvekade lite och hon tittade med höjda ögonbryn på mig. ”Boyfriend.” sa jag tillslut och tittade på henne. ”We got in to a fight in a couple of days ago and now she asked me to meet her here.”
”Well, okay. But only for this time!” sa hon och jag log mot henne. ”Room 476.”
”Thank you!” sa jag och gick mot hissen. Hissresan kändes som en plåga, det var som att den aldrig tog slut. När hissdörrarna äntligen öppnades klev jag ut och råkade gå in i någon. Jag hörde ett litet pip och tittade upp. Där stod en tjej med enormt leende på läpparna och glansiga ögon.
”I…I can’t belive… You’re Harry Styles!” pep hon och jag log lite mot henne.
”Can I have a picture?” Jag tvekade först lite, men jag ville inte göra henne ledsen.
”Sure.” sa jag tillslut och hon tog fram en kamera. Jag försökte le så gott som möjligt på bilden och kramade henne sedan snabbt. ”I’m sorry but I have to go.” sa jag och började springa runt hörnet.
”Oh okay, it was nice to meet you, Harry!” hörde jag henne ropa på långt avstånd. Efter ett tags virrande hittade jag äntligen rummet och knackade försiktigt på. Det kändes som att hjärtat satt i halsgropen på mig samtidigt som jag kände mig sjukt nervös. Dörren öppnades efter ett tag och jag fick syn på en tystlåten Sara som snabbt gick och satt sig på sängen så fort hon öppnade dörren. Jag klev in, stängde dörren och gick sedan efter henne.
”So…” sa jag tyst och satt mig bredvid henne. ”Can you let me explain now?” frågade jag efter ett tag och granskade hennes ansikte. Hon mötte inte min blick utan stirrade bara rakt ut så jag kunde bara granska hennes profil. Hennes söta lilla näsa och den perfekta munnen som putade ut lite, jag ville bara böja mig fram och kyssa dom, men hejdade mig själv.
”It wasn’t how you think it was..” började jag och suckade lite lätt. ”It was so wierd. When I was in the waitingroom and waited for the guys, she came in with them. And when we started to walk to you room she said ‘Why didn’t you answer my text?’ and I though it was strange, because I didn’t got any text. Then, when we was and bough food the guys was and bough soda while I bough a sandwich. She just came and kissed me, Sara. I pushed her away, what more can you expect me to do?” det sista sa jag lite svagt, svagare än jag hade tänkt mig. Hon suckade och ryckte på axlarna.
”I…I don’t know Harry.” sa hon tillslut och jag bet mig i läppen. ”I want to forgive you, I really want. But it’s something inside me that makes me wondering… Do you tell the truth? Because I love you more than you ever can imagine, but if you lied to me, I don’t think I can be with you..” viskade hon och jag tittade bort samtidigt som jag knep ihop ögonen. Jag tog sedan hennes hand och tittade henne i ögonen, dom var blanka.
”Sara, you have to belive me. I would never, never do something like that to you, you’re the only girl for me. Haven’t I told you that so many times before?” Hon nickade men tittade ut genom fönstret. ”How can I make you belive me?” frågade jag och hon mötte mina ögon.
”Look me in the eyes and tell me that you didn’t do that. That you love me and that you never would do that to me. Harry, this is your only chance, I can see when you’re lying.” Jag tittade djupt in i hennes underbara ögon och försökte le.
”Sara, it wasn’t me, it was Rachel, I promise. How could I do that when I have this beautiful girl in my arms? I love you so much, Sara, I can’t even describe it. Please, Sara, I beg you, please forgive me.” Sa jag allvarligt men bröt ögonkontakten vid den sista meningen. Hon tog tag i min haka med pekfingret och lyfte upp mitt ansikte så jag kunde se henne i ögonen.
”Please, Harry. Just don’t do that again.” sa hon lågt och jag gick lite närmare.
”Babe, I promise you.” viskade jag tyst innan hennes läppar mötte mina.
”You can’t imagine how I missed this.” sa hon tyst efter kyssen och jag skrattade innan jag välte ner henne i sängen och började kyssa henne igen.

Jag stod lutad med huvudet mot dörren och armarna i kors. Harry stod utanför och log mot mig. Han tog ett steg närmare och hans perfekta läppar trycktes mot mina, jag hade saknat det något enormt.
”Call me after the dinner.” mumlade han mot mina läppar och jag nickade.
”Bye.” sa jag efter hans läppar hade lämnat mina. Han vinkade ett hejdå innan han gick bort till hissen. Jag gick in och stängde dörren efter mig. Mitt huvud lutade jag mot dörren och kände att jag hade ett enormt leende i ansiktet. Den där pojken. Han drev mig till vansinne, jag kunde göra vad som helst för han. Med små lyckohopp gick jag vidare mot skrivbordet där min mobil låg. Jag skulle smsa Frida om middagen, x-factor och allt sånt. Klockan var 6 och vi skulle vara där nere om en timme.  Efter att jag hade skrivit ett ganska kortfattande sms hoppade jag in i duschen. Där stod jag i kanske 20-30 minuter och bara tänkte. Jag tänkte på hur lyckligt lottad jag igentligen var, även fast jag hade haft sådan otur innan. Livet blev bara bättre och bättre. När jag sedan släpade mig ur duschen lindade jag en handduk hårt runt min kropp och en runt mitt huvud. Sedan gick jag vidare till resväskan som jag sedan öppnade. Jag letade upp en volang kjol och ett vitt linne. Linnet stoppade jag innanför kjolen och drog upp det lite så det blev pösigt, och som ett prick över i:et hängde jag ett långt halsband runt min hals. Håret gjorde jag lätta lockar i och wolá, jag var klar! Klockan hade hunnit bli tio i sju, så jag gick mot hissen för att sedan gå vidare mot restuangen som hotellet ägde. För att få tiden att gå i hissfärden tog jag upp min mobil och skrev snabbt till Frida att jag var påväg ner. Hon svarade inte långt efter och sa att jag skulle möta henne i lobbyn. Hissdörrarna öppnades med ett pling och jag gick mot fotöljerna i mitten och satt mig ner. Några minuter senare fick jag syn på Frida springa stressat mot mig. Hon gav mig en snabb kram och tog sedan tag i min hand och drog med mig bort till resaurangen.
”Du ska bara se den här restaurangen, omg, det är det enda jag säger.” sa hon snabbt och tryckte upp en stor glasdörr. Jag skrattade lite åt henne och gick innanför dörren. Det var en stor, lyxig och väldigt trevligt inredd restauang med små blommor hängandes vid fönsterna. Det satt redan folk vid ett långtbord och så fort Frida fick se på dom vinkade hon högt och styrde mig till dom. Där satt dom som jag antog var deltagare, för några domare fick jag inte syn på. Det kändes lite obekvämt i början, det var ganska tyst och jag hade ingen att prata med medan Frida som vanligt snackade med folk som hon hade känt dom i flera år.
”So you're Sara Loew, right?” sa plötsligt en tjej med långt blont hår som hon hade lockat och sedan lagt på sidan. Jag lyfte min blick och nickade med ett litet leende. ”I saw you on youtube, you’re fantastic.” sa hon och jag kände hur mina kinder började hetta.
”Thank you.” sa jag skrattade lite. ”But it gave me some troubles…” fortsatte jag utan att tänka mig för. Jag ville ju helst inte prata om det, men om man har sagt A får man säga B..
”Really?” frågade hon och höjde ögonbrynen. ”Like what? I’m Eleana Fisher by the way.” fortsatte hon och sträckte fram handen över bordet. Jag tog tag i den och skakade den innan jag satt tillbaks den på mina knän och tog ett djupt andetag.
”I study here in England, actually in Doncaster, and I live with Louis Tomlinson’s family and daiting Harry Styles. And one of the girls on my school didn’t like that. She have done so much horrible things to me.” Sa jag och skakade på huvudet medan jag tog tag i glaset vatten framför mig och drack lite. ”Once, she stack her lock key in my leg and once she pulled a really sharp piece of glas in my arm, I nearly died..” Hon öppnade förvånat munnen och skakade på huvudet.
”You’re kidding with me, right?” frågade hon och höjde ögonbrynen. Jag skakade på huvudet och hon gapade ännu större. ”Seriously? People are so… Ugh..” sa hon och jag skrattade lite.
”I’m fine now.” sa jag och hon log mot mig. Vi småsnackade ett tag innan och efter beställingen av mat, hon var riktigt schysst. Efter maten kom tre personer in genom dörrarna till restaurangen och drog till sig stolar för att sätta sig vid vårt bord. Vissa började le riktigt mycket som fjäsk, vilket jag tyckte var löjligt, dom går inte vidare genom bra utseende eller fjäsk men vissa förstår bara inte det.
”Hello everybody.” sa Louis och vi alla sa hej samtidigt.
”Did everybody have a nice trip?” frågade sedan Simon och alla nickade.
”Well, we just want to wish you good luck tomorrow and talk with you about it.” sa sedan Cheryl och jag nickade. ”You’re gonna sing something and then show us a dance that some dancers will teach you.”
”Go to bed early tonight, it’s a important day tomorrow. If you’re not good enough you’re gonna go out, that’s it.” Sa Simon och la armarna i kors samtidigt som han lutade sig tillbaks i stolen. Vi nickade och jag kände nervositeten stiga inom mig. ”I just want to talk with some of you.” sa han sedan och drog bak lite hår som hade kommit för mina ögon. ”I want to talk with, Mark, Juliette, Jakob and Sara.” Jag stelnade till lite och började dra sönder servetten framför mig i ramsor. ”Can I start with you, Sara?” frågade han och jag mötte lite skräckslaget hans ögon.
”Sure…” stammade jag fram och ställde mig upp och följde med han ut till lobbyn där vi satt oss i fotöljerna bredvid palmerna.
”Is everyting okay?” frågade han samtidigt som han rättade till sig i fotöljen. Jag ryckte på axlarna och la benen i kors.
”I think so, why?” frågade jag och han drog en hand genom sitt korta hår.
”I heard that you were at the hospital and that it was kind of serious.” sa han allvarligt och tittade mig i ögonen.
”Oh that…” sa jag tyst och han nickade. ”It was just a girl in my school, she didn’t like that I was dating Harry and yeah, she hurt me badly for that.” Han nickade och klappade mig på axeln.
”I like you, Sara. You seem to be a good girl and you’re a really good singer.” Sa han och jag skrattade lite samtidigt som jag kände att kinderna hettade. ”I think you should go to bed now, you’re going up early tomorrow.” sa han sedan och ställde sig upp. Han gav mig en snabb kram och satt sin hand på min axel. ”She can’t hurt you anymore. The guys will take care about it.” sa han och jag nickade. “But if it is something, I want you to talk to me. The guys means a lot to me and if you mean much for them, you mean much for me.” Fortsatte han och jag log lätt innan jag sa godnatt till honom och fortsatte till hissen. När jag var inne på mitt rum igen bytte jag snabbt om till pyjamas och fixade mig för natten, sedan kastade jag mig i sängen med mobilen i handen. Jag la mobilen på nattduksbordet medan jag borrade in mig i det stora duntäcket. Mobilen tog jag sedan upp och ställde väckerklocka och gick sedan in på sms.
”Good night my little bird, I love you xx” skrev jag till Harry med ett leende. Inte långt efter vibrerade mobilen och jag tryckte upp låset. ”Sweet dreams my angel. I love you too. xx ” skrev han och jag kände hur jag blev alldeles varm inom mig. Just nu var jag blandad av kärlek och lättnad, allt det där för att ha Harry i mina armar igen, men jag var fortfarande nervös för morgondagen och det var en liten bit inom mig som det pirrade till. Jag skulle göra allt för att gå vidare, det här är det jag vill, det här är min dröm.

---

Vad tycker ni? TACK TACK TACK, för alla fina kommentarer, fortsätt så! :D

Tidigare i Moments… Jag stannade och tittade länge efter bilen och kände tårarna i halsen. Jag var påväg att mista henne. Jag hade säkert redan mist henne. Det var som en stor sten som fall på mitt hjärta. En sten som aldrig skulle gå väck så länge jag inte hade Sara.

---

Det var några dagar sedan Sara kom hem från sjukhuset nu. Men hon hade inte gått till skolan, inte ens gått utanför dörren. Lärarna trodde att hon fortfarande var på sjukhuset, vilket dom mer än gärna fick tro för Sara. Hon lämnade bara rummet när hon skulle äta något smått. Hon hade inte heller pratat med Harry, hon hade faktiskt fryst ut alla förutom mig.
”Come on, you have to talk to him Sara.” sa jag medan jag räckte över den ena Ben & Jerryn till henne. Hon öppnade locket och grävde ner skeden.
”No.” svarade hon kort och stoppade in skeden i munnen. Jag suckade och slog henne löst med kudden som låg bredvid henne. ”Outch.” sa hon lite surt och satt sig i skräddarställning.
”You can’t just ignore everybody. Seriously Sara.” sa jag allvarligt och försökte titta henne i ögonen, men hon undvek det och stoppade istället in en till sked glass i munnen och lät skeden stanna där. ”You know, the guys are going to London again in like five hours, and I have to go home soon too.” forsatte jag och jag såg hur hon bet hårdare i skeden.
”But I’m going to London too…” sa hon tyst och jag nickade.
”Yeah, in three days. And how do you think it’s gonna go on the x-factor if you are like this? You have to talk to Harry.” Sa jag allvarligt och hon tog ut skeden och slog fast den hårt i glassen.
”I’m gonna talk to him, okay?” sa hon surt och tittade med höjda ögonbryn på mig.
”Thank you.” sa jag och log lätt. ”Now, thanks.” fortsatte jag och hon slängde sig bakåt i sängen medan hon suckade.
”No, I just have to think a little bit first. But I’ll talk to him, I promise.” sa hon och kramade en av kuddarna.

Jag drog ner resväskan från trappan och vidare mot hallen utan att gå upp och titta om jag hade glömt något. Vissa av mina saker fanns kvar på Saras rum, men jag ville inte störa henne. Hon behövde vara själv just nu, och hur ont det än gjorde i mig så var jag tvungen att acceptera att det var Saras val. Om inte hon förlåter mig är det kört, då kommer hon aldrig göra det. Med en suck böjde jag mig ner och snörade skorna. Jag såg killarna komma skojandes ner för trappan med massa resväskor i händerna.
”Are you ready?” frågade Liam och jag stoppade händerna i fickorna.
”I think so.” sa jag och tittade bort mot trappan med ett hopp om att hon skulle komma nerrusandes mot den. Men hon kom inte.
”Dude. It’s gonna be alright.” sa Liam tyst och la en varm hand på min axel. Jag nickade lite och han smålog innan dom gick ut till bilen medan jag stod kvar i hallen. Fortfarande med hoppet om att hon skulle komma ner. Efter ett tag vände jag mig om och gick mot dörren.
”Wait, Harry.” hörde jag plötsligt och vände mig om. Sara stod lutad med huvudet mot väggen i trappans slut. Jag kunde inte låta bli att le lite när jag såg henne, även fast jag inte var säker på att det var något bra hon tänkte säga. Hon tog ett djupt andetag och gick sedan fram mot mig.
”I… I want to talk to you, and I want to belive you, but… I have to think. Can we please talk when I’m coming to London in three days?” frågade hon och jag nickade svagt. Jag visste inte om det var ett bra eller dåligt tecken. Hon försökte le mot mig innan hon vände och sprang upp på sitt rum, så jag gick ut mot bilen som skulle köra oss till flyplatsen. Det enda jag kunde tänka på var Sara. Om hon skulle förlåta mig, hur mycket jag skulle be om ursäkt, hur mycket jag skulle säga att jag älskade henne, njuta av hennes närvaro, kanske i mina armar, och hur noggrant jag skulle förklara vad som hade hänt, hon förkänade att få reda på sanningen. Jag klarade inte av att se henne såhär, även fast jag var en del av det som gjorde att hon var så ledsen som hon var.

Jag såg Harry stå där med sorg eller ånger i hans ögon. Även fast det var jag som var sårad klarade jag inte av att se honom så, så jag sprang iväg. Rusade upp från trappen och slängde sedan upp dörren till mitt sovrum. Jag satt händerna på huvudet och tittade mig omkring. Gick fram till datorn och rotade i lådorna, igenting. Under sängen, ingenting. Jag grävde ner händerna i hårbottnen och drog sedan lite i håret. Mina andetag var snabba och hackiga, som att jag skulle börja gråta när som helst. Jag ställde mig upp och sprang in på toaletten, där fanns inget heller. Tillslut sprang jag fram till garderoben och öppnade dörren. Jag slängde galjarna åt sidan och rotade upp alla kläder i lådorna. Tillslut hittade jag det jag letade efter - Harrys Tofu guys don’t eat meat tröja. Jag stängde mina ögon och tryckte den mot bröstet samtidigt som jag andades in hans lukt. Det lugnade mig en bit och snabbt som tusan slängde jag av mig koftan, sjalen och linnet jag hade på mig för att kunna ta på mig Harrys tröja. Jag kramade om mig själv lite lätt medan jag kände en tår rinna ner från kinden, saknaden var stor. Jag saknade honom som fan. Endå kunde jag inte låta bli att tveka varje gång han gjorde ett försök att prata med mig. Det var svårt. Jag slängde mig ner i sängen och drog upp benen mot brösten. Tröjan drog jag sedan över benen och sen låg jag bara där. En del av mig ville flyga direkt till London så jag skulle kunna hoppa i Harrys armar, men en annan del var rädd, rädd för framtiden.

3 dagar senare

Jag tittade upp från marken och fick syn på en man med en skylt på där det stod mitt namn. Med en rynka i pannan drog jag upp väskan på axeln och rullade min resväska mot honom.
”Miss Sara?” frågade han och jag nickade avvaktande. Han log trevligt mot mig och tog tag i min resväska. ”I’m Stefan and I’m gonna drive you to the hotell you’re gonna live in.” fortsatte han och började gå ut från flygplatsen. Jag följde efter honom och fick se han lyfta in min väska i en svart limosin och jag nickade nöjt.
”Not that bad.” sa jag och skrattade. Han tittade upp och log innan han stängde luckan och hoppade in i förarsätet. Jag drog upp väskan på min axel ännu en gång och hoppade sedan in i bilen. ”Uhm, do you know if we can do whatever we want today? I mean, the clock is already 3.” sa jag och knäppte fast mitt säkerhetsbälte.
”All I know is that the dinner is 7 o’clock and you have to be there.” Sa han och jag nickade. En liten stund senare stannade limon utanför ett hotell kallat The Landmark. Jag öppnade långsamt dörren och klev ur. Stefan öppnade bagageluckan och tog fram min resväska och jag tackade honom genom ett varmt leende. Han log tillbaks och en man i svart kostym kom ut och tog tag i min resväska.
”This way, miss.” sa han ganska snobbigt och gick mot den stora svängdörren. Jag vinkade hejdå till Stefan och följde efter mannen. Jag kom in i ett stort, verkligen stort, och lyxigt hotell med en massa våningar och palmer i mitten. Han drog bort resväskan till receptionen där jag fick fylla i lite papper och gick sedan mot hissen. Hissresan kanske inte var lång, men den kändes så och det var obekvämt tyst. När hissdörrarna öppnades igen gick mannen i kostymen ut och vidare mot ett av rummen. Han stannade utanför ett rum med nummer 476 där han drog fram ett kort och öppnade sedan dörren. Jag följde efter honom och fick syn på ett fantastiskt rum med stor vit dubbelsäng och toalett till vänster när du kom in. Med öppen mun snurrade jag runt i rummet.
”Something else, Miss?” frågade han och jag skakade på huvudet med ett leende.
”No, you can go now.” sa jag och han la ner kortet på skrivbordet innan han försvann ut ur rummet. Det första jag kom att tänka på när jag såg detta rummet var sängen. Jag sprang mot den och kastade mig i den innan jag började hoppa upp och ner. Efter ett tags hoppande tröttnade jag och satt mig ner. Då kom dom dåliga tankarna tillbaka. Snabbt slängde jag en blick mot klockan på vägen, halv 4. Med en suck hämtade jag mobilen och gick in på sms.
”Can we meet? I live at The Landmark.”
Skrev jag och skickade det sedan till Harry. Flygit till London, check. Checkat in på hotellet, check. Hoppat i sängen, check. Pratat med Harry…. Snart check. Nervösiteten steg inuti mig även fast jag visste vad jag ville. Mobilen vibrerade i min hand och jag klickade på lås upp.  
”Yeah, I come in ten.” Hade Harry skrivit och jag satt mig på sängen sålänge. Mobilen plingade till ännu en gång och jag klickade upp smset.
”ÅH HERREGUD SARA! Har du kommit till hotellet än? AMAZING! Hör av dig när du har checkat in och sånt så vi kan snacka! X Frida”
Jag skrattade lite åt henne och knappade in ett snabbt svar innan jag hörde att det knackade till på dörren. Långsamt reste jag mig upp och gick nervöst fram till dörren för att öppna.

---

Säg gärna vad ni tycker och kommentera MYCKET! :D

Tidigare i Moments… Jag förstod ingenting, jag ville inte tro det, jag kunde inte tro det. Det var som att jag var gjord av sten för jag kände ingenting. “I’m so sorry.” sa hon tyst och drog in mig i en kram. Det var då mina känslor började välla ur. Jag tog mina händer på hennes axel och greppade fast dom innan jag brast i stor gråt som inte kunde stoppas.

---

Hon strök sin hand varmt över min rygg och efter ett tag tittade jag upp. Hon försökte le mot mig och drog sitt finger under mitt öga.
”Do you want to take a walk in the garden?” frågade hon mjukt och jag nickade. Hon gick och hämtade en sjuksköterska som kopplade ur sladdarna som ändå skulle kopplas bort och hämtade sedan en joggingdress till mig. Jag satt kvar i sängen och tog på den. Det tog ganska lång tid eftersom jag satt ner, men efter ett tag blev jag äntligen klar. Då reste sig Eleanor upp och sträckte sina händer ut mot mig. Försiktigt satt jag mina händer i hennes och tryckte mig uppåt. Direkt när jag var uppe vinglade jag till men Eleanor var snabbt där och fångade mig.
”I’m not used to stand anymore…” sa jag och suckade. Hon skrattade lite och armkrokade mig.
”It's okay. I’ll help you.” sa hon och vi började långsamt gå ut ur rummet och bort till receptionen. Mina ben var ovana att gå efter att legat i en sjukhussäng i 6 dagar, så dom var lite som spaghetti. ”We are going for a walk.” sa Eleanor till receptionisten som nickade vänligt och skrev upp något på ett block. ”This way.” sa hon sedan och styrde mig mot en stor glasdörr som sedan ledde ut till en vacker stor trädgård med massa rosenbuskar och träd, nästan som en park. Vi gick mot en av bänkarna där vi sedan satt oss ner. Jag suckade tungt och lutade mitt huvud mot Eleanors axel. Hon strök min arm varmt och jag tittade ut på träden.
”Why did he do that?” frågade jag tyst och kände hur gråten började komma upp igen. Eleanor drog upp mina axlar och tittade mig rakt in i ögonen.
”It isn’t sure that he did it, Sara.” sa hon allvarligt och jag suckade.
”But he didn’t stop her directly even if it was her, right?” frågade jag och hon tystnade. Ännu en gång suckade jag och vände mig rakt igen. Jag stängde mina ögon och tvingade gråten att stanna kvar innanför mig. Jag hade alltid lovat mig själv att aldrig gråta för en kille, hur underbar jag än tyckte att han var. Men såklart hade jag lyckats bryta det med, bra jobbat Sara. Jag tog några djupa andetag men höll fortfarande ögonen stängda. ”I think I need to be alone..” sa jag tyst utan att möta Eleanors blick. Hon nickade och hjälpte mig upp från bänken.
”I follow you to the room.” sa hon och vi gick in igen. Jag stannade plötsligt vid receptionen och gick skakigt fram till receptionisten.
”I just take visits from Eleanor and Louis from now on.” sa jag och gick därifrån lika snabbt jag kom dit. Eleanor kollade oroligt på mig men jag bara skakade på huvudet. Hon nickade försiktigt och armkrokade mig sedan. När vi kom till rummet lutade jag mig mot dörrkarmen och Eleanor stod redo utanför med väskan i handen. Hon suckade lätt och tittade oroligt på mig.
”Are you sure?” frågade hon och jag nickade.
”I’ll see you tomorrow or something.” sa jag och gav henne en snabb kram innan hon log försiktigt mot mig och gick därifrån. Jag tog ett steg in i rummet och tryckte båda handflatorna mot dörren så den stängdes. Sedan lutade jag min panna mot dörren och kände tårarna komma rinnandes. Jag struntade i att torka upp dom och lät det bara rinna. Ju längre jag stod där blev det bara mer och mer tårar och tillslut stod jag och snyftade högt. Jag vände mig om och gled ner längs dörren och började gråta ännu mer högt och snyftande. Det var omöjligt att stoppa. Jag hade aldrig gråtit så här mycket över en kille förut. Gång på gång försökte jag övertala mig själv att det var Rachels fel alltihopa. Att det skulle varit hon som kysste Harry. Men det var ju det som var problemet, jag hade inte någon aning om det var så. Ingen kunde veta sanningen förutom dom själva. Jag drog upp benen så högt jag kunde mot bröstet och drog mina armar runt dom, sedan stängde jag långsamt ögonen och la ner mitt huvud på knäna. Tårarna brände fortfarande innanför ögonlocken och jag försökte ta djupa andetag, men misslyckades. Jag började gråta hackigt igen och innan jag visste ordet av det hade jag gråtit mig till sömn mot det det hårda kakelgolvet.

 
2 dagar senare.

Jag tog på mig jeansen och tjocktröjan Eleanor hade lämnat till mig dagen innan och satt sedan upp håret i en hög tofs, sedan lyfte jag min blick och fick syn på mig själv i spegeln. En tår kom rinnandes ner från kinden och jag torkade snabbt bort den. Jag hade inte pratat med Harry än. Jag ville inte veta sanningen för jag var rädd att det var han som hade kysst henne, så istället undvek jag det. Vi hade inte pratat om det alls faktiskt. Inte ens jag och Eleanor, inte sen hon berättade det. Jag svalde den hårda klumpen som satt fast i halsen och satt på ett par solglasögon på huvudet. Sedan hördes en knackning och jag vände mig om. Den vänliga sjuksköterskan jag hade pratat med för några dagar sen stod lutad mot dörren och log snällt mot mig.
”Are you ready to go, sweetie?” frågade hon och jag nickade samtidigt som jag tog ett djupt andetag. Jag tog tag i väskan jag med saker som killarna hade lämnat redan första dagen jag var här och gick sedan mot sjuksköterskan. Jag stannade vid dörren och tittade henne rakt in i ögonen.
”Thank you for being so nice to me.” sa jag tyst och log lätt mot henne. Hon skrattade lite lätt och gav mig en varm kram innan hon klappade mig lite på armen och jag började gå ut till receptionen. Mina ben hade vant sig vid att gå igen och nu gick jag som alltid. När jag kom fram pratade jag smått med kvinnan i receptionen och började sedan gå ut ur sjukhuset. När jag kom ut tog jag ett djup andetag och blundade i några sekunder. Bara drog in den friska luften som jag inte hade känt på så länge. Även fast jag hade fått varit ute i trädgården på sjukhuset hade det inte varit samma sak som att vara utanför sjukhusets portar, det kunde vara lite som ett fängelse.  Jag tittade snabbt åt båda hållen innan jag drog ner solglasögonen och höll upp armen i luften på hopp om att en taxi skulle stanna åt mig. En taxi stannade framför fötterna på mig och han vevade ner rutan.
”Can you take me to this adress?” frågade jag och räkte fram en lapp till honom. Han slängde en snabb blick på den och gav den sedan till mig igen.
”No sorry. I don’t drive in that area.” sa han och vevade snabbt upp rutan innan jag hann protestera och körde iväg. Jag suckade tungt och sparkade lite i marken innan jag höll upp handen igen.
”Sara?” hörde jag en röst säga och tittade snabbt bak utan att ta ner armen. Jag frös lite till is när jag såg vem det var och hjärtat började dunka extra hårt. Snabbt vände jag mig om igen och började titta ut på vägen. Som tur är hade jag solglasögon, annars hade han sätt mina tårar rinna ner från kinderna.
”Please, let me explain.”
Han tog tag i min handled och drog mig åt hans håll samtidigt som han tittade på mig med dom där fantastiska gröna ögonen.
”Let me go, Harry! I don’t want to hear.” röt jag och slog min hand ur hans grepp. Han tittade sorgset på mig och jag vände mig om mot vägen igen. En taxi stannade och jag öppnade dörren och hoppade in i den. Jag skulle precis stänga dörren när en arm kom ivägen och stoppade dörren i hög fart.
”Please, Sara. I beg you let me explain!” sa han hest och jag skakade långsamt på ögonen och snyftade lite.
”No, Harry. You’ve done enought.” sa jag lågt och smällde igen dörren.
”No, Sara! Please!” skrek Harry och slog med händerna på rutan.
”Drive.” sa jag tyst och chaffören nickade och började långsamt köra. Men Harry gav sig inte. Han sprang med bredvid bilen samtidigt som han slog på rutan.
”Please! I’m sorry, but it wasn’t my fault! Sara!!” skrek han och slog på rutan. Jag vände bort huvudet mot andra fönstret och snyftade lätt. Jag kände hur hastigheten blev högre och jag visste att Harry inte kunde hänga med i det tempot. Långsamt började jag gråta tyst och väntade tålmodigt på att bilen skulle stanna vid rätt adress.

Jag tänkte inte ge mig. Hon måste låta mig förklara, jag klarade inte av att vara utan henne. Hon betydde för mycket.  Sara stängde hårt igen dörren och jag satt förvånat mina händer på fönsterrutan och började slå på den.
”No, Sara! Please!” skrek jag hest och försökte få henne att se mig rakt in i ögonen. Bilen började långsamt rulla och jag kände hur paniken började stiga. Jag var påväg att mista henne. ”No,no,no.” sa jag tyst till mig själv och började springa vid sidan av bilen och slog på rutorna. ”Please! I’m sorry, but it wasn’t my fault! Sara!!” skrek jag på henne samtidigt som jag slog på rutan för att få hennes uppmärksamhet, men hon vände bort huvudet. Bilen kom upp i högre och högre tempo och med all min kraft försökte jag hänga med, men tillslut orkade jag inte. Jag stannade och tittade länge efter bilen och kände tårarna i halsen. Jag var påväg att mista henne. Jag hade säkert redan mist henne. Det var som en stor sten som föll på mitt hjärta. En sten som aldrig skulle gå väck så länge jag inte hade Sara.

---

Förstår ni hur awesome idé jag precis kom på till nästa novell/fanfic?! Yeah buddie! :)
5+ till nästa? ;d

Tidigare i Moments…. Jag såg Harrys mun röra på sig lite innan Rachel sträckte sig snabbt fram och kysste honom på munnen.

Look, Eleanor. I gotta go…. Fick jag på något sätt fram och la på innan hon han svara och gick snabbt till automaten.

---

Jag stoppade in några pund i automaten och tryckte på ett nummer. Höga klackaskor hördes mot sjukhusets hårda kakelgolv och jag tittade långsamt upp. Rachel kom med bestämda steg mot mig och jag log lite smått. Jag knep ihop fingrarna och pekade bak med tummen och öppnade munnen.

”Hi, do you want someth-”

Det var det enda jag hann säga innan jag kändes Rachels spända läppar mot mig. Hennes läppar var en bit öppna och hennes tunga försökte leta sig in i min stängda hårda mun.

”What are you doing?!” hörde jag en upprörd röst säga och jag tryckte hårt bort Rachel. Hon tittade sig förvirrat omkring och jag flyttade mitt huvud dit jag hade hört rösten. Jag fick syn på Louis med ett spänt ansikte och öppen mun. Det såg ut som att han skulle explodera av ilska.
”What the hell, Rachel?!” frågade jag argt och rörde försiktigt mina läppar där hennes en gång hade funnits. Hennes blick fladdrade osäkert över rummet innan den spänt fastnade på mig.
”I ask you the same!” sa hon argt och tittade på Louis.
”What are you talking about?” skrek jag argt till henne och kände hur ilskan bubblade inom mig. Hon gick långsamt fram till Louis och tittade övertygande på honom.
”Louis, Harry kissed me! I can’t belive he did this to Sara.” sa hon och skakade på huvudet. Hon gjorde ett försök att låta ledsen på rösten, som att hon var vän med Sara och bara ville skylla ifrån sig.
”Lou! You can’t belive her!” sa jag desperat och försökte fånga Louis blick.
”I…. I actually don’t know, Harry..” sa han ganska lågt och snabbt innan han försvann ut genom sjukhusets dörrar.
”Why Rachel? Why did you do that!?” frågade jag henne riktigt argt och jag såg att hon försökte hålla tillbaks ett leende utan att lyckas.
”Woah, I didn’t do anything.” började hon och skrattade elakt medan hon gick närmare mig så att vi nu bara stod några centimetrar ifrån varandra. ”Harry, everybody is going to belive me and not you, I promise.” viskade hon tyst i mitt öra och log sedan elakt mot mig.
”Just… Go to hell, Rachel.” sa jag tyst och skakade på huvudet och vände mig om.

Med bestämda steg gick jag snabbt ut sjukhuset och sprang sedan vidare mot bilen. Jag låste upp den och satte mig snabbt i den innan jag började lugna ner mig. Vad skulle jag tro? Vem skulle jag tro? Jag hade fått för mig att det fanns något mellan Rachel och Harry innan när vi hade umgåtts, men jag trodde aldrig att han skulle göra så här mot Sara. Jag grävde ner mina fingrar i hårbottnen och tittade ner på mina knän. Efter ett litet tag tryckte jag in nyckeln i tändningshålet och vred om. Ett brummande läte hördes och jag svängde av parkeringen. Jag körde ut på motorvägen och höjde hastigheten utan en minsta aning om vart jag skulle ta vägen. Det kändes som jag körde i cirkar i flera timmar innan jag kom på vart jag kunde åka, Eleanor. Snabbt svängde jag av och bytte håll mot Eleanors lägenhet som hon bodde i för tillfället. Så fort jag var framme slängde jag mig ur bilen och sprang fram till ytterdörren där jag hårt knackade på dörren. Ingen reaktion innanför. Jag knackade ännu en gång, fast ännu hårdare och vände mig om för att se om hon kunde komma på vägen. Sedan vände jag mig om med en suck och satt mina händer på ansiktets sida och tryckte sedan huvudet mot glaset bredvid dörren.
”Eleanor? Are you in there?” ropade jag och försökte titta in. Fortfarande inget svar. Jag suckade och grävde upp min mobil ur fickan. 3 missade samtal från Rachel och 12 från Harry. Tungt satt jag mig ner på trappan och lutade huvudet mot räcket innan jag la ner mobilen i fickan igen. Jag tänkte inte svara, inte någon av dom.
”Babe? Louis, wake up.” hörde jag en mjuk röst långt bort och öppnade långsamt ögonen. Jag möttes av Eleanor som hade ett mjukt leende på läpparna och som sträckte ut sina armar som skulle hjälpa mig upp. Tacksamt log jag mot henne och tog tag i hennes armar. Vi möttes i en varm kram som sedan övergick till en liten kyss.
”What are you doing out here?” frågade hon lugnt och tittade mig in i ögonen.
”I just have to talk…” sa jag tyst och hon nickade innan hon tog min hand och grävde fram nyckeln med den andra som hon sedan stoppade i dörrens hål och vred om. Försiktigt öppnade hon dörren och drog med mig in i hallen där vi tog av oss ytterkläderna. Hon gick sedan mot vardagsrummet och jag följde efter som en liten valp.
”Sit.” sa hon och nickade mot soffan innan hon gick vidare mot köket. Jag gjorde som hon sa och satt mig ner i den svarta tygsoffan. ”What did you want to talk about?” frågade hon borta från köket och jag vände min blick dit.
”Ehm… Can I take it when you come here?” frågade jag och hon nickade samtidigt som hon hällde upp varmt vatten i två koppar och la te påsar i dom. Hon tog dom i varsin hand och gick sedan mot mig i vardagsrummet där hon gav en kopp till mig och satt sig sedan på ena benet i soffan och smuttade lite på sitt te. Hon satt sedan ner tekoppen på bordet och lutade sig tillbaks.
”Well?” frågade hon och jag svalde teet jag hade i munnen innan jag satt ner koppen och la armen på soffans rygg.
”Today when we were and visited Sara, actually when I talked to you, Harry was in the waiting room and bought some food.” sa jag långsamt och hon satt tyst och nickade. Jag tog ett djupt andetag och fortsatte sedan. ”Then, suddenly Rachel showed upp and walked to Harry and…. I don’t know who did it or why, but they kind of kissed. And I freaked out and just ran away.” Jag hörde henne flämta och hon tittade chockat på mig.
”Seriously?” frågade hon och jag nickade. Hon öppnade förvånat munnen och stirrade ut i tomma intet. ”Wow..” fortsatte hon sen och skakade på huvudet. ”I never thought Harry would do something like that..” 
”But that’s the thing. I don’t know who did it.” Sa jag tyst och suckade.
“But why would Rachel do something like that?” frågade hon och flyttade på sig lite i soffan.
”Why would Harry?” frågade jag och hon ryckte på axlarna.
”Sorry, I didn’t mean like that…” sa hon tyst och tog upp te koppen som hon sedan drack ur.  
”I mean, Harry are crazy in Sara, so why would he? But… He didn’t stop the kiss directly, so I don’t know what to belive.” Sa jag och suckade. Eleanor nickade medan hon satt ner koppen och borrade sig sedan in i mitt bröst.
”Does Sara know?” frågade hon plötsligt. Jag hörde henne inte så tydligt eftersom hennes ansikte var tryckt mot mitt bröst men jag hörde det. Med en suck skakade jag på huvudet.
”I don’t know… I feel so bad for her.” sa jag och Eleanor virade in sitt finger i min tröja.
”Me too.. I have to talk with her. Even if I haven’t know her so long she’s one of my best friends.” Jag nickade och lyfte upp hennes huvud och gav henne en lätt kyss.
”Yeah, you should do that.” sa jag och hon suckade.

Rachel försvann ur rummet och jag trodde att jag skulle explodera av ilska. Mest av allt ville jag slå till henne med en riktigt stor sked i huvudet, fast det kunde jag ju inte. Jag tog tag i täcket med båda händerna och tryckte hårt som om det skulle få min ilska på henne att försvinna. Jag tog sedan ett djupt andetag och blundade. Kom igen Sara. Det är bara en tjej. En överklassig modell som tror att hon är bättre än alla. Sjunk inte till hennes nivå, bara, håll dig lugn. Jag tog ännu ett djupt andetag innan jag öppnade ögonen och klickade på knappen bredvid sängen för att få tala med en sjuksköterska. Någon minut senare kom hon in och satt sig vänligt bredvid mig på sängen.
”Hi, honey.” sa hon vänligt och jag log mot henne. ”Is it something speciall you wanna talk with me about?”
”Yeah, actually.” började jag och satt mig rakare upp i sängen. ”When can I go home?” Hon vickade lite på huvudet och drog hennes fluffiga hår bort från ögat.
”Maybe in three-four days.” sa hon och jag suckade. ”But do you know what?” frågade hon sedan och jag skakade på huvudet. Hon log lite till mig och gjorde ett tecken mot mig att jag kunde komma närmare. ”I think I can persuade the doctors so you can go home in maybe one-two.” Jag skrattade lite och böjde mig fram för att ge henne en kram.
”If you had not been so nice to me, I would’nt stand to be here.” sa jag och hon skrattade lite. Plötsligt knackade det lite på dörren och jag släppte sjuksköterskan ur min famn. Eleanor klev in genom dörren och log försikigt mot mig.
”I’m gonna go so you two can talk undisturbed.” sa hon och jag log tacksamt mot henne. Försikigt och ganska långsamt gick Eleanor fram till min säng och la ner sin handväska på stolen. Jag klappade på platsen bredvid mig och hon satt sig försiktigt ner. Hon pillade nervöst på sina naglar och jag tog försiktigt tag i hennes handled.
”Eleanor, is something wrong?” frågade jag henne med en rynka i pannan. Hon skakade på huvudet och gjorde ett försök att le.
”No, I’m just worried about you.” sa hon och jag nickade långsamt. Plötsligt böjde hon sig snabbt fram och drog in mig i en varm kram. ”Sara, I’m so sorry..” sa hon tyst och jag drog henne lite lätt ifrån mig.
”For this with Jasmine? Eleanor, you have said that a few times, I know that you are sorry, but you guys couldn't know.” Sa jag och tittade henne rakt in i ögonen. Hon suckade och drog väck sin blick från min.
”No, it’s not that. Do you not know what I’m talking about?” frågade hon och rynkade oroligt pannan. Jag förstod ingenting.
”What? What happened?” frågade jag och drog ett hårstrå bakom öronen samtidigt som jag satt mig i skräddarställning. Hon suckade lite och tog försiktigt tag i min hand som hon kramade hårt.
”Sara… Louis just told me that… When he was talking with me in the phone he kind of saw Harry and Rachel kissing.” sa hon tyst och tittade mig rakt in i ögonen. Jag förstod ingenting, jag ville inte tro det, jag kunde inte tro det. Det var som att jag var gjord av sten för jag kände ingenting. “I’m so sorry.” sa hon tyst och drog in mig i en kram. Det var då mina känslor började välla ur. Jag tog mina händer på hennes axel och greppade fast dom innan jag brast i stor gråt som inte kunde stoppas.

---

Förlåt, förlåt FÖRLÅT, för att det kom ut så sent. Men jag kom inte hem förens nio och då hade jag annat och göra, och nu är jag rikigt trött och måste sova, hehe. Tack så mycket för alla kommentarer!
5+ till nästa, tror ni att ni klarar det? ;) 

Tidigare i Moments…”Jag har gått vidare till x-factor!” skrek hon och jag kramade henne. ”Wow, Frida, det är otroligt! När sökte du?” frågade jag och kunde se hur glad hon var. ”För bara några dagar sen, det ska bli så spännande!” sa hon glatt och jag nickade. ”Men vet du vad?” sa jag och hon skakade på huvudet. ”Då är vi två om det!” skrek jag och våra händer möttes i en high-five i luften.

---

Dagarna gick, men jag var fortfarande inte tillräckligt bra för att få lämna sjukhuset. Dom ville ha koll på mig för att se så att allt blod och sånt var under kontroll igen. Jag hade varit tvungen att berätta sanningen eftersom det hade hänt innan på sådan kort tid. Läkarna ville kontakta polisen, men jag visste inte. Om dom släppte henne kort efter skulle hon komma efter mig igen, men om dom inte tog henne kunde hon fortsätta så länge hon ville. Jag satt och tittade ut genom fönstret och bara tänkte när Harry tog min hand. Jag vände på huvudet och han log försikigt mot mig.
”How do you feel today?” frågade han och jag vickade på huvudet.
”I don’t know. Okay, I guess. I just want to get home..” sa jag och suckade. Han nickade och tog upp sin mobil.
”I think the lads will come soon, is that okay?” frågade han och jag nickade.
”Harry, why can’t they let me go home? It’s so boring here and I gonna be in London in two weeks for the x-factor, so I got to practice and that kind of things. I don’t have time to be here!” jag suckade och Harry skrattade lite.
“Babe, it’s for your own safe. As soon they have everything under control they’ll let you go home.” Sa han och klappade mig lite på handen. “I’ll go to the waiting room and wait for the lads there, okay?” 
Jag nickade och han försvann ut genom dörren. Det var rikigt varmt i rummet. Onödigt varmt. Jag trodde att jag skulle svettas ihjäl. Snabbt drog jag sjukhuslinnet upp och ner för att få lite fläktning. Mitt hår flög upp och jag satt och skrattade lite åt mig själv. Jag kunde skratta, det var ett bra tecken.

Jag stängde försikigt dörren till Saras rum och gick vidare mot väntrummet. Killarna hade sagt att dom skulle ha med sig en överraskning till Sara som dom trodde skulle få henne på bättre humör.  Jag tyckte att det var en bra idé. Hon behövde uppmuntras. Hon blev så deppig av sjukhusmiljön. Jag sträckte ut mina armar och tryckte upp dom stora svängdörrarna innan jag svängde av till vänster för att sätta mig ner på en av stolarna. Medan jag väntade satt jag och trummade på mina ben samtidigt som jag nynnade på något som bara dök upp i mitt huvud.

It’s all that I can think about, oh. You’re all that I can think about.

Jag smålog lite för mig själv. Det där kunde jag nog komma på något mer till. Dörren öppnades och man hörde en massa skratt. Snabbt flyttade jag upp huvudet och fick syn på killarna. Jag reste mig upp och gick fram till dom.
”Hey, guys. Where is Eleanor?” frågade jag och satt händerna i fickorna.
”She couldn’t come with us, so we brought one other!” sa Zayn och killarna flyttade på sig lite. Jag la huvudet på sne och fick syn på Rachel.
”Hi!” sa hon glatt och jag vinkade.
”Sorry, Rachel. Don’t take this personally, but guys, she have just met Rachel a couple of times.” Sa jag och tittade menande på dom.
“Yeah, but we have hang out with her the whole week, so now they can get to know eachother!” sa Zayn och slog ut med armarna. Dom andra gjorde ett litet yey och jag började skratta.
”Fine, so long as she get happy.” sa jag och skakade på huvudet. Killarna gjorde high-five med varandra och började gå mot rummet. Jag hamnade lite längre bak med Rachel.
”You didn’t answer my text.” sa hon tyst och tittade ner i marken.
”What text?” frågade jag och rynkade pannan. Hon skakade på huvudet och började gå snabbare.
”Never mind.” sa hon och suckade. Jag blev lite förvirrad, men orkade inte bry mig. När vi var framme vid dörren knackade Louis försiktigt på dörren in till Saras rum. Hon ropade in oss och Louis öppnade försikigt dörren. Han sprang sedan fram till henne och gav henne en bamsekram.
”How are you doing?” frågade han och hon ryckte på axlarna. Han nickade och vände sig mot oss. ”Well, we have a suprice for you… TADA!” sa han och slog ut armarna när Rachel gick fram. Saras blick som precis hade varit varm och till och med lite glad, hade ersatts med en rädd och vilsen blick. Jag fångade den och tittade allvarligt på henne.
”Are you okay?” mimade jag och hon nickade långsamt.
”I’m fine.” mimade hon tillbaks och bet sig i läppen.

När jag såg Rachel kliva in genom dörren var det som att en kall vind flög förbi mig. Hon gav mig fortfarande dåliga vibbar, även fast vi hade träffat varandra några gånger nu. Och hon gjorde det ju inte lättare för sig själv när hon stötte på Harry. Jag var säker, hon gjorde det även fast det bara var jag som såg det.
”When do you think they’ll let you out of here?” frågade Louis och jag vaknade upp från mitt grubblande.
”Uhm, I don’t know.  I just wanna get out of here. I get so depressed by the hospital environment…” sa jag och suckade. Han nickade och vi satt och småpratade lite om allt möjligt.
”I’m hungry.” sa plötsligt Niall och jag började skratta.
”Niall, you’re always hungry..” sa jag och skakade på huvudet. Han flinade åt mig och började gå mot dörren.
”Is someone coming with me?” frågade han och Zayn och Liam tittade på varandra.
”Yeah, sure.” sa Liam och han, Zayn och Harry reste sig upp.
”I’m kind of hungry too.” sa Harry och tittade på mig. Jag nickade och dom försvann ut ur rummet. Jag satt och pillade lite på täcket när Louis mobil började ringa. Han log ursäktande mot mig medan han drog upp mobilen ur fickan och gick ut ur rummet. Jag suckade och tittade på Rachel. Hennes glada leende hon hade haft innan när killarna var där var nu som bortblåst. Hon tittade på mig med spända ögon och jag undvek dom till varje pris.
”Okay.” började jag och tittade upp från täcket. ”I’m gonna do this easy for you. Stay the hell away from Harry.” sa jag tydligt och spände min blick i hennes. Hon skrattade lågt och svängde bak hår som hade fallit i hennes ansikte.
”Why should I? Have you seen how he looks at me? Darling, he likes me, it’s just one problem… You.” sa hon och jag tittade oförstående på henne. Hon suckade surt och la det ena benet över det andra. ”You see. He don’t want to make you sad. If you weren’t here we would be mine now.” Sa hon tydligt och jag höjde ögonbrynen.
“Bitch.” Sa jag och hon öppnade förvånat munnen. Jag la över mina ben på sängens kant utan att stöta till några sladdar och drog fram mitt ansikte så närma så jag kände hennes andedräkt. ”I promise you. If you ever trying to flirt with Harry when he’s with me, I’ll cut you in pieces, got it?” frågade jag henne och hon skrattade.
“Yeah, right.” Sa hon och reste sig upp. “I’m gonna go now, kiss Harry from me.” Fortsatte hon och log retligt mot mig.

Jag gick ut från rummet och svarade. Det var Eleanor som ringde.

Hi babe. Sa jag glatt och lutade mig mot väggen.

Hi, how is she?

Okay, I guess.  She’s with Rachel right now. Sa jag och jag hörde hur hon flämtade till och drog ut en stol

Rachel? Frågade hon och jag blev lite förvirrad.

Yeah, is it something wrong with her? Frågade jag förrvirat och jag hörde att hon skakade på huvudet.

No, it’s nothing… I promise.

Okay… sa jag tyst och tittade mig omkring. Plötsligt såg jag Rachel gå ur Saras rum med ett leende på läpparna mot killarna som stod vid en automat. Liam, Zayn och Niall gick mot ett annat håll, antagligen för att köpa dricka medan Harry stod kvar och stoppade in pengar. Med bestämda steg gick Rachel fram till Harry. Jag såg Harrys mun röra på sig lite innan Rachel sträckte sig snabbt fram och kysste honom på munnen.

Look, Eleanor. I gotta go…. Fick jag på något sätt fram och la på innan hon han svara och gick snabbt till automaten.

---

Ojsan ojsan! Tack för alla fina kommentarer! :)
Och visst, jag kan skriva ur Louis och Eleanors perspektiv, jag måste bara komma på fler saker som jag kan skriva då.
4+ till nästa! :)

Tidigare i Moments…”Everyting is gonna be okay, my angel. I won’t let you leave me here, you mean to much for me.” Viskade jag till henne och kände en tår rinna längs min vänstra kind.

---

 

Bang. Jag sparkade upp den stora dörren med min högerfot och gick in bland all panik och hysteri, inte långt efter mig kom Louis och Liam.
”Nurse! Doctor! Please, it’s an emergency, she’s barely breathing!” skrek jag och sjuksköterskor kom springandes med en rullbar säng mot mig. Snabbt men försikigt la jag ner Sara på den och smekte hennes kind innan sköterskorna började springa genom all folkmassa och igenom en stor svängdörr. Jag sprang bredvid henne hela tiden och klämde fast min hand i hennes. Vi sprang igenom ännu en svängdörr när en av läkarna stoppade mig.
”You can’t follow her in here.” sa han och höll upp handen mot mig.
”But I have to! Please, doctor. Let me in.” bad jag honom desperat och försökte tittade förbi honom och in i det stora rummet som nu var fullt med doktorer och sjuksköterskor runt sängen Sara låg på.
”I’m sorry. Sit here and we’ll let you know when we got more information.” Sa han och gick igenom den stora porten. Jag drog handen genom håret och satt mig förvirrat på stolen, men nästan direkt efter gick jag upp från den igen och ställde mig vid svängdörrarna. Jag tittade in i det lilla fönstret och fick se massa doktorer med stora plattor i händerna.

She doesn’t breath! Going on three, two, one,  NOW!

Bang. Hennes bröstkorg hoppade upp och jag begravde mitt ansikte i händerna.

No reaction. One more time!! Three, two, one NOW!

Bang bröstkorgen for upp ännu en gång.

Do the mouth to mouth resuscitation ten times, then we try again.

Dom tryckte ner ner händerna på hennes bröst och gjorde sedan mun mot mun metoden.

Okay, last time… Three, two, one, NOW!.... Finally the heart is under control.

Jag drog en hand genom håret och satt mig sedan på stolen igen. Hon hade inte andats… Hon hade varit död. En tunn tråd från att glida ur mitt liv. Jag la mitt ansikte i händerna och kände sedan en varm hand på min axel. Långsamt tittade jag upp och fick syn på Liam och Louis.
”How is she?” frågade Louis oroligt.
”She wasn’t breathing, Louis. They got her heart on right track again, but she wasn't breathing... She wasn't breathing …” sa jag svagt och kände hur tårarna började rinna ner från mina kinder.
”But she breathing now, right?” frågade Liam och tog chockat bort sin hand mot min axel.
”I don’t know. Maybe by machine, maybe on her own, I don’t know…” sa jag och hörde hur Louis sjönk ner på stolen bredvid mig. Jag sneglade på honom i några sekunder. Hans ansikte var spänt och chockat och hans ögon var blanka. Jag drog tillbaks mitt ansikte till händerna och gömde de i dom. Plötsligt hörde jag någon harkla sig och jag tog bort händerna från ansiktet. Där stod en doktor i kanske 50-års åldern med vit lång rock och grått hår.
”Sara is breathing. She has very little blood and we don’t know when she’s going to wake, but she’s breathing.” Sa han och jag kände lättnaden sprida sig inom mig.
“Thank god!” sa jag och han log ett litet leende mot mig.
”You can see her, but only one of you.” sa han och jag tittade på killarna.
”You can go.” började Louis och nickade mot rummet. ”Whe have to go home and tell everybody and that stuff, but we’ll come back.” sa han sedan och reste sig upp. Jag log tacksamt mot honom och ställde mig upp.
”Thanks Lou.” sa jag och kramade honom innan jag gick efter doktorn och in i rummet. Det var ett enkelrum med toalett till höger direkt när du kom in och sängen mitt i rummet. Det fanns även några fotöljer i hörnet bredvid fönstret som hade utsikt över sjukhusets trädgård där gamla eller sjuka människor fick en liten dagspromenad. Min blick fastnade direkt på Sara som låg i den vita sjukhussängen. Hon hade en massa slangar inkopplade överrallt och en maskin bredvid henne som visade hennes puls. Jag drog fram fotöljen till sängen och satt mig ner.
”It's said that they get better faster if you talk to them. They can hear you even if they isn’t awake.” sa plötsligt doktorn.  Jag nickade lite men släppte inte blicken från Sara. ”Here.” sa han sedan och kastade en tröja till mig. Jag log tacksamt mot honom och han gick ut ur rummet. Jag tog hennes hand och pressade den hårt mot min.
”Babe, I’m so sorry I let this happen to you, I’ll never, never, never let something like this happend to you again. I promise.” Viskade jag och kramade hennes hand hårdare. Tiden gick, jag vet inte hur länge jag satt där, bara satt där och väntade på att se ett litet tecken på att hon fanns där under alla prylar och den djupa sömnen. Det enda jag ville var att se ett litet tecken på att hon levde. Att hon fanns där, att hon inte skulle försvinna ur mitt liv. Det var nu kålsvart ute och jag kände hur ögonen blev tyngre och tyngre. Försiktigt kravlade jag upp bredvid Sara utan att stöta till någon sladd och la mina armar runt henne.
”I love you Sara, I don’t wanna lose you, please, promise me that you’ll be here with me. We have a future togheter. With little Harry’s and Sara’s, we gonna buy a big house and live happy after with our little family, don’t go away, Sara. You’re my life. I can’t live without you…” Viskade jag och kysste henne på pannan innan jag somnade.

Jag vaknade med ett ryck och reste mig upp, men fick snabbt lägga mig ner igen. Armen värkte något rysligt och jag mådde ärligt talat piss. Massa sladdar var kopplad över hela mig och jag kände mig trött, riktigt trött. Försikigt kollade jag mig omkring och fick se Harry sitta i fotöljen bredvid sängen och läsa i en tidning. Han tittade försikigt upp och så fort han fick syn på mig slängde han ifrån sig tidningen.
”Sara!” sa han lättat och kysste mig i pannan. ”How are you?” fortsatte han och jag suckade.
”I don’t feel well. It hurts everywhere in my body, especially in the chest.” sa jag och han nickade.
“That’s because you stopped to breath. I was so scared, Sara.” Sa han lågt och skakade på huvudet. Jag blev chockad och tittade mig omkring.
”How long have I’ve been sleeping?”
”In two days.” sa han och jag nickade. ”The other guys and Eleanor have been here, but you slept then. Is it okay if I call them and say that you’re awake?” frågade han och jag nickade. 
“Does Frida know this?” frågade jag och Harry skakade på huvudet.
”Can you call her to? I want to meet her.” Fortsatte jag och Harry nickade.
“Okay babe.” Sa han och kysste mig på pannan innan han försvann ut genom rummet. Några timmar senare hade både killarna och Eleanor varit där, nu satt jag och väntade på att Frida skulle komma. Jag hade inte träffat henne på jättelänge och saknade henne verkligen. Huvudet var ganska tungt nu av att jag hade varit vaken i några timmar, jag klarade tydligen inte av mer än. Jag la mitt huvud mot kudden och tittade ut genom fönstret. Det var så tyst att jag kunde höra fåglarnas kvitter, vilket var väldigt lugnande. Plötsligt öppnades dörren och jag vände försikigt på mig. Frida såg vättskrämd ut och sprang snabbt fram till mig och omfamnade mig hårt.
”Åh herregud Sara. Harry berättade, jag är så ledsen!” sa hon och satt sig bredvid mig i sängen.
”Ja, jag förväntade mig inte att Jasmine skulle gå så här långt… Om inte Harry och Louis hade kommit hade jag nog inte levt nu..” sa jag och Frida nickade förstående.
”Förlåt Frida för att jag inte har ringt dig eller något.”
”Sara, det gör inget. Det har varit rikigt mycket för oss båda i skolan och sånt, jag önskar bara att jag hade vetat tidigare..” sa hon och tog tag i min hand.
”Förlåt…” viskade jag och hon skakade på huvudet.
”Det gör inget, men vet du vad? Jag har en riktigt, riktigt stor sak att berätta för dig…” sa hon och fick ett enormt leende på läpparna. ”Jag har gått vidare till x-factor!” skrek hon och jag kramade henne.
”Wow, Frida, det är otroligt! När sökte du?” frågade jag och kunde se hur glad hon var.
”För bara några dagar sen, det ska bli så spännande!” sa hon glatt och jag nickade.
”Men vet du vad?” sa jag och hon skakade på huvudet. ”Då är vi två om det!” skrek jag och våra händer möttes i en high-five i luften.

---

LISTEN UP PEOPLE, SHE SURVIVED!!!!
Och oh no, ändrade jag sån där perspektiv sak igen? Förlåt... :$
Men, haha tjejer / killar om det finns någon söt liten pojk (hahah pojk?!) directioner som läser, det är 1 kommentar per person, men det är jättegulligt att ni kommenterar, tack så hemskt mycket! :)
Måste erkänna att det var lite roligt när någon av er bara: "Ohh, no. You not gona die Sara. You are the lead character, understand it." Haha, jättegulligt!!
4+ till nästa! :D

Tidigare i Moments… Fotspåren hördes nu inte längre men jag kände mig inte säker, så jag pressade min kropp mot väggen och försökte lugna ner mig när jag kände ett slag i magen. Det gjorde så sjukt ont. Jag vek mig dubbelt och låg nu på marken när jag hörde onda skratt över mig, Jasmine.

---

Jag satt mig försikigt upp på knä samtidigt som jag satt min ena hand på magen och andra lutad mot väggen.
”What do you want, Jasmine?” frågade jag svagt och kvävde ett skrik. Hon skrattade lite och gick mot en av väggarna som hon sedan lutade sig mot.
”Didn’t I tell you to not tell anyone about that in the corridor and to keep away from Harry?” frågade hon och korsade armarna över bröstet. Jag tittade oförstående på henne och försökte ta lugna djupa andetag.
”He’s my boyfriend, Jasmine! I can’t just ignore him.”
Hon skrattade lite tyst och sparkade sina höga stövlar mot asfalten.
”Sara.” började hon och tittade på mig. ”You didn’t make it easier for yourself when you kissed him on television.”
”What are you talking about?” frågade jag henne och lutade mig försiktigt mot tegelväggen.
"Honey, someone put out a video on you when you search for the x-factor, everybody knows before they started to send the episodes.” Sa hon och la händerna i fickorna samtidigt som hon gick fram mot mig. Jag suckade och blundade i några sekunder innan jag öppnade ögonen ännu en gång och tittade mig omkring.
”Where do you have your friends?” frågade jag och Jasmine skrattade.
”That little chickens didn’t want to be in trouble.” började hon och satt sig på huk framför mig. ”So now it’s just you and me.” Hon log elakt mot mig och jag tittade osäkert på henne.
”What are you gonna do?” frågade jag tyst och fingrade på asfalten som var full med glasskivor från flaskor och annat skräp.
Hon ryckte på axlarna och tittade sig omkring. ”I don’t know yet.” Jag suckade och kände hur tårarna ville tränga sig ur ögonen.
”Just do what you want, I don’t care anymore. You ruining my life with this things, I just want to get over that you gonna do.” Sa jag och hon tittade förvånat på mig.
“Yeah, right. I ruining your life. Sara, wait for it, this is just the beginning.” sa hon och tittade sig omkring som om det skulle ge henne idéer på vad hon kunde skada mig med.
”What have I done to you?” frågade jag och svalde en stor klump i halsen.
”I don’t know.” sa hon och ryckte på axlarna.
”But why me?” 
”I just don’t like you in some way, and yeah, you’re gonna pay for that.” Sa hon och tog upp en glasbit från asfalten. Hon fingrade lite på den och log elakt.
”I promise, this will be over in a sec.” sa hon och gick med bestämda steg mot mig.

Kanske tio minuter senare satt jag ensam tryckt mot väggen. Tårarna rann som floder längs mina kinder och i min ena arm hade Jasmine dragit ett långt djupt streck med hjälp av glasskivan hon hittade. Den gjorde så rysligt ont att jag knappt inte kunde ställa mig upp, även fast hon inte hade gjort något med mina ben. Så jag satt där, jag vet inte hur länge, och bara lät tårarna rinna. Mina knän drog jag upp och la mitt huvud på dom. Jag skakade, mycket, jag var så fruktansvärt rädd för Jasmine. Men jag kunde inte göra något, det var det som var problemet. Hon lyckades alltid vinna över mig, jag var trött på henne. Riktigt jävla trött. Långsamt drog jag upp mitt huvud från knäna och tog försiktigt bort armen från min jacka. Hela armen plus jackan var fulla med blod. Det var som att blodet i min kropp aldrig tog slut. Det bara forsade mer och mer för varje sekund som gick. Jag knep ihop ögonen och satt försikigt tillbaks armen mot jackan. Plötsligt kände jag mig trött, så rysligt trött. Jag hade en känsla på mig att det inte skulle vara bra om jag stängde ögonen, men dom var envisa. Tillslut kunde jag inte hålla dom öppna längre och blundade försikigt. Nästa sekund var allt svart. Inget ont fanns i bilden. Bara jag och Harry vandrandes på en äng, igen.

Jag började bli orolig. När Sara gick iväg i morse sa hon inte att hon skulle någonstans efter skolan. Klockan var ju trots allt 6, och hon slutade för 3 timmar sen. Det gick inte en minut utan att jag kollade på mobilen, men den gav inte ifrån sig något ljud alls. Det är inte likt Sara att inte höra av sig, jag hade en känsla av att något hade hänt. Jag reste mig upp från soffan och gick in på mitt och Liams rum.
”Hey man.” sa han när han tittade upp från sin mobil. Jag nickade ett hej till honom och gick mot skrivbordet där jag hade lämnat mina bilnycklar. ”Where are you going?” frågade han och la ner mobilen i fickan.
”Sara is gone. Her school ended for three hours ago and she haven’t text or called me. Something has happened, I know it.” Sa jag och började gå ut från rummet igen när Liam hoppade upp från sängen och stoppade mig.
”I got with you.” sa han och jag log tacksamt. Vi sprang ner för trappan och sedan vidare ut mot bilen utan att hinna ta på oss ytterkläder, bara skor. När vi var inne i bilen drog jag upp min mobil samtidigit som jag startade motorn. Jag letade upp Louis nummer och svängde bort från huset.

 Hello? Sa Louis skrattandes och man hörde Eleanor skratta enormt mycket i bakgrunden.

Lou, It’s me. Sara hasn’t reached me on the whole day and I don’t know where she is. Me and Liam are going to search for her. Sa jag snabbt och hörde att Louis höll andan.

Where are you now? I’m coming with you. Han reste sig troligen från soffan och gick ut mot hallen.

We just leaved the house. Meet us outside her school, we start to search there. Sa jag snabbt och la på. Mobilen la jag bredvid mig och fokuserade på vägen.
”Why hasn’t she called or something?” frågade jag Liam oroligt. Han suckade och la en hand på min axel.
”Take it easy, Harry. I’m sure that her phone just are out of battery.” Sa han och jag nickade kort. Vi svängde sedan in på skolan och parkerade bilen. Louis var redan där och stod med händerna i fickorna vänd från oss när stängde av bilen. Jag slängde mig ur bilen och sprang fram till honom.
”Harry, are you sure that she didn’t say anything?” frågade han försiktigt och jag nickade hastigt.
”She said nothing.” sa jag kort och han nickade.
”Have you got your phones so we can reach each other?” frågade han sedan och jag och Liam nickade.
”Okay good. I gonna look along the street, Harry you go with me and Liam. Can you look here along the school?” Liam nickade och jag kastade bilnycklarna till honom innan han gick runt skolan. Louis styrde bort mig från skolan och började gå längs trottoaren. Jag letade i varenda vrå, varenda litet hörn men fick inte syn på henne.
”Have Liam send anything?” frågade jag oroligt och Louis skakade på huvudet. Jag suckade och satt händerna i fickorna. ”Should we swing of here?” frågade jag sedan och nickade mot en annan gata snett över. Louis nickade och vi började gå mot den ganska mörka gatan. Där fanns mest tegelhus och höga staket gjorda av metall. Inga växter eller tecken på att människor bodde där, det var ganska dött helt enkelt. Jag fick en obehaglig känsla i bröstet när vi kom längre och längre in i gatan. För varje meter vi gick kändes det som att det blev mörkare och dödare. Jag sneglade försikigt på Louis som inte heller verkade tycka om denna gatan särskillt mycket. Vi gick förbi några till hus och gränder innan Louis stannade och sträckte ut sin hand framför min mage så jag inte kunde gå längre.
”Do you hear that?” frågade han och jag spettsade öronen. Det var något som rörde sig inne i den mörka gränden. Man såg en liten skugga och hörde någon slags glas mot asfalten.
”Should we look?” frågade jag Louis försikigt och han nickade långsamt. Vi styrde långsamt och försiktigt våra steg in i den mörka gränden. Skuggan som fanns vid den mörka tegelväggen blev en aning större ju närmare vi kom och liknade mer och mer en människoskugga. ”Louis, I don’t want to look. Think if it’s her?” sa jag lågt och Louis stannade och klappade mig på ryggen.
”We do this together, Harry.” sa han och jag nickade kort. Han tog ett steg längre fram och likdant gjorde jag. Jag hörde han flämta och tittade försikigt upp från mina skor. Där låg hon. Hennes jacka och arm var full med blod och hon låg ihopkurad mot den kalla asfalten. Jag vände bort blicken och fäste den på väggen. Jag kunde inte se på henne, det skakade mig för mycket.
”Harry, you gotta help me!” hörde jag Louis säga desperat och vände motvilligt huvudet mot Sara. Louis satt på huk framför henne och kollade hennes puls samtidigt som han försökte få henne att vakna. ”Come on, Sara. Wake up. Wake up for us.” viskade han desperat till henne och jag satt mig försikigt ner på huk. Jag tog försikigt tag i hennes arm och vände den mot mig. Hon hade ett djupt sår och det forsade blod. Utan att tänka slet jag av mig min t-shirt och lindade den runt hennes arm. ”I…I can’t wake her up Harry. She just lay there…” sa Louis tyst, nästan som en viskning.
”Call Liam fast, tell him to drive the car here, NOW!” skrek jag till honom och strök min hand mot Saras kind. Jag hörde hur panikslagen Louis lät när han ringde Liam, men på något sätt brydde jag mig inte i den stunden. Sara var den enda som var vikigt just nu, att hon skulle överleva. Huden på mitt skin knottrade sig och jag började frysa. Jag drog mina händer snabbt över armarna innan jag försikigt tog tag i Sara och lyfte upp henne i ett stadigt grepp. Hennes andetag var rikigt svaga och hon reagerade inte på någonting. Försikigt kysste jag henne på pannan och började gå ut på gatan.
”Everything's gonna be okay, my angel. You can't leave me here... You're strong, you can go through this. Promise me that you'll not leave me, I beg you." Viskade jag till henne och kände en tår rinna längs min vänstra kind.

---

Så, vad tycker ni? Vad tror ni kommer hända, kommer hon överleva eller inte? 4 kommentarer till nästa, tror ni att ni kan klara det? :)

Tidigare i Moments…"Do you know how we gonna celebarte this?!" skrek sedan Niall till mig och jag skakade skrattandes på huvudet. "With Nando's!" skrek han och vi alla rusade ut ur lokalen och hoppade in i bilen.

---

Jag vaknade upp med ett leende. Allt som fanns i min hjärna var x-factor, jag hade faktiskt gått vidare. Helt otroligt, allt tack vare killarna. Men så fort jag insåg att jag var tvungen att gå till skolan ersattes mitt leende mot en klump i magen. Jag var faktiskt orolig. Kanske skulle Jasmine och hennes gäng göra något igen?  Jag ville inte ens tänka tanken. Att gå till skolan hade helt plötsligt blivit läskigt. Jag hade aldrig, aldrig tyckt det förut. Men Jasmine och hennes gäng… Dom var så kraftfulla på något sätt. Det var som att man verkligen inte kunde stoppa dom, vilka som än försökte. Jag lyfte mitt huvud från kudden och tog upp den närmaste mobilen jag hittade. Mina ögon hade fortfarande inte vant sig vid ljuset och jag såg lite suddigt, men jag kunde åtminstonde se vad klockan var. 6.30, alltså dax att gå upp. Jag stönade och blinkade några gånger för att se klart. Synen blev äntligen klar och jag kollade mot mobilen jag höll i handen. Det var Harrys. Han hade fått ett sms från något nummer han inte hade och jag blev lite nyfiken. Egentligen ska man ju inte kolla på andras sms, men jag var en sån nyfiken person av mig att jag bara inte kunde låta bli. Innan jag klickade in på smset vred jag långsamt mitt huvud och tittade på Harry. Han sov som en stock. Först tvekade jag lite, men sen klickade jag upp smset endå.

Hi Harry! Wanna hang out later? X Rachel.

Jag stirrade med stora ögon på mobilen. Rachel?! Hur hade hon fått Harrys nummer? Och varför frågade hon han det? Hon kunde fråga Zayn eller Niall, men inte Harry! Jag visste att hon var ute efter honom. Jag funderade lite på om jag skulle svara åt honom, men bestämde mig för att radera smset. Han skulle aldrig få reda på det, det var det viktiga. Jag ville inte vara någon överbeskyddande flickvän, men hallå? Det var ju självklart att hon var ute efter honom! När jag hade raderat det la jag tillbaks telefonen på nattduksbordet och satt mig sedan på Harrys rumpa. Han suckade tyst och jag böjde mig fram och kysste honom på kinden.
”Are you not gonna work today?” frågade jag honom med mjuk röst. Han skakade på huvudet och fortsatte blunda. Jag höjde ögonbrynen och vred mitt huvud på sidan. ”Really?” frågade jag och han nickade. Jag suckade och gick upp ur sängen och fram till garderoben. Där tog jag av mig Harrys tröja som jag hade sovit i, den som jag alltid sov i nuförtiden, hans Tofu guys don’t eat meat tröja. Varje gång jag såg den fick jag ett litet leende på läpparna, den var så söt på något sätt och jag fick alltid upp en bild i mitt huvud på en leende Harry när jag såg den.
”Turn around.” sa plötsligt Harry och jag ryckte till. Jag vände på huvudet och såg Harry ligga och le mot mig.
”Why?” frågade jag och han skrattade lite. ”You had your chance.” sa jag och böjde mig fram för att ta på mig rena underkläder och kläder. Jag hade hunnit tagit på mig rena underkläder och ett linne innan jag kände ett par varma armar runt mig. Han la sitt huvud på min axel och jag vände på mitt huvud och kysste honom.
”You’re beautiful.” sa han under kyssen och jag började le.
”Not as beautiful as you.” sa jag och la min panna mot hans.

Cirka 45 minuter senare var jag på bussen. Jacka hade jag stuntat i, likaså väska eftersom jag redan hade två av varje i skåpet. Jag lutade huvudet mot rutan och tittade ut genom fönstret. Bussen rörde sig snabbt och innan jag visste ordet av det stannade den utanför skolan. Jag tog ett djupt andetag och klev sedan långsamt av bussen. Jag ställde mig sedan utanför skolan och tittade på den. Några elever gick förbi mig och jag funderade på att följa med dom för att inte synas så mycket, men jag stannade kvar. Jag ville smita in med dom för att gömma mig för Jasmine, men mina ben hade inte lyssnat. Dom hade varit som fastlimmade i asfalten. Tillslut tog jag ett djupt andetag och rörde sakta fötterna mot dörren. Jag öppnade dörren och tittade mig omkring, nästan inga hade kommit än. En lättnad spred sig över mig och jag gick försiktigt mot mitt skåp. Jag öppande skåpet och började rota runt i det.
”Where did you go last week?” hörde jag en röst och jag hoppade till. Långsamt tog jag ut mitt huvud ur skåpet och tittade upp.
”Oh, Nathalie. You scared the shit of me, I thought you were Jasmine.” Sa jag och satt en hand på bröstet. Hon skrattade lite lätt och drog upp väskan på axeln.
”Explain please.” sa hon sedan och jag suckade.
”Jasmine is dangerous.” sa jag och hon rynkade pannan.
”Sara, she’s an evil bitch, but she isn’t dangerous.” sa hon och tittade förvånat på mig.
”She is.” sa jag och lutade mig mot skåpet. ”When you guys went to your class Jasmine laughed at me and I asked her what her problem was.” jag pausade lite och tittade försiktigt på Nathalie som väntade på en fortsättning. ”She punched me and I slapped her on the cheek, so she jumped on me on the floor and pushed a key in my leg. I had not feeling in it.” jag tog ett djupt andetag och tittade på Nathalie igen. Hon tog en hand för munnen och gick långsamt mot mig.
”Oh, I’m so sorry, Sara. I didn’t know.” sa hon tyst samtidigt som hon la en hand på min axel.
”It’s okay.” sa jag och suckade. Hon nickade lite tveksamt innan hon armkrokade mig. ”The class begin in five minutes, we maybe should go?” frågade hon och jag nickade.
”If you feel better, you maybe want to study with me and Jake in the library today after school?” frågade hon försiktigt och jag nickade.
”Sure, that would be fun.” Sa jag och fick syn på ett leende i hennes ansikte.

 

Jag såg inte Jasmine en enda gång den dagen, dom var utan synhåll. Just nu satt jag i biblioteket och fingrade otåligt på mina böcker medan jag väntade på Nathalie och Jake. Efter ett litet tag såg jag dom komma innanför dörren och jag log. Jag vinkade dit dom och dom satt sig hos mig. Jake slog upp sin bok och började snabbt kolla i den medan Nathalie satt och tittade otåligt på mig. Jag skrattade lite åt henne och slog upp min bok.
”What was it you wanted to tell us?” frågade hon nyfiket och Jake släppte sin blick från boken och tittade på mig. 
”Do you really want to know?” frågade jag och dom nickade. ”Okay, Jake you know what happend with me and Jasmine?” frågade jag först och han nickade.
”Yeah, I’m sorry, Sara.” sa han ursäktande och jag log lätt mot honom.
”It’s okay, but it isn’t that I wanted to talk with you about…” sa jag och kunde inte hålla mig från att le.
”Don’t just sit there, say it!!” sa Nathalie desperat och jag skrattade.
”Okay…. Guess who’s gonna be on the x-factor?” frågade jag och Nathalie började skrika.
”Oh my god! Did you audition, and they liked you?!” skrek hon och jag nickade. Hon ställde sig sedan upp och hoppade på mig och skrek ännu mer.
”I’m so happy for you!” sa hon och kramade mig hårt.
Någon timme senare sa vi hejdå och jag gick mot skåpet för att hämta mina böcker och en jacka. Nathalie hade blivit riktigt glad för min skull, visst hade Jake också det, men jag trodde att Nathalie skulle explodera. Jag satt in nyckeln i låste och vred om. Jag tog på mig en av jackorna, den tjockaste och sedan en av väskorna innan jag stängde skåpet och låste det igen. Sedan gick jag ut genom den stora dörren och vidare mot busskuren. Molnen på himmelen hade dragit ihop sig och det fanns inte en skymt av solen. Jag drog jackan hårdare runt mig och drog fingret längs den inplastade skylten som hängde på en av sidoväggarna i kuren. Med en suck vände jag mig om och tittade mig omkring. Sista bussen hade gått för 5minuter sedan, och smart som jag är hade jag glömt min mobil hemma och kunde inte ringa och fråga Harry eller Louis om skjuts. Motvilligt började jag gå längs trottoaren för att promenera hem. Det sköna vädret som hade varit där den senaste veckan var som bortblåst och hade ersatts av en mörk himmel som tydde regn. Det enda som hördes var mina skor mot asfalten och väskans kedja som gnisslade lite. Jag kände mig lite obekväm, det kändes som att någon på något sätt förföljde mig. Orolig stannade jag och tittade mig omkring, ingen i syne. Jag oroade mig säkert bara i onödan. Jag började gå igen och fick för mig att jag hörde fotspår bakom mig och tittade mig ännu en gång om. Men denna gången fanns det inte heller någon där. Jag ökade takten och gick snabbt över vägen till andra sidan för att svänga av till en genväg. Fotspåren hördes tydligare och tydligare och jag ökade takten mer och mer tills jag tillslut sprang. Efter ett tags springande stannade jag en sekund och tittade mig omkring. Jag hade ingen aning om var jag var, jag hade bara sprungit, men jag var i någon slags gränd. En gränd med tegelväggar och två stora stegar på väggarna. Fotspåren hördes nu inte längre men jag kände mig inte säker, så jag pressade min kropp mot väggen och försökte lugna ner mig när jag kände ett slag i magen. Det gjorde så sjukt ont. Jag vek mig dubbelt och låg nu på marken när jag hörde onda skratt över mig, Jasmine.

---

Mer saker händer i nästa! ;)

Tidigare i Moments… Eleanor suckade och satt på plattan. ”Come on Sara. Don’t be som immature.” sa hon och jag ryckte på axlarna. ”I promise. It’s something wrong with her, and I’m gonna find out what it is.” Sa jag och tittade allvarligt på Eleanor.

---

 

”You’re gonna rock this, I promise.”

Jag la handen på Saras rygg och kände hur hon skakade. Vi var i Manchester för Saras audition, jag, Niall, Liam, Louis, Harry & Zayn. Just nu satt vi i väntrummet och Sara hade precis fått ett nummer som hon hade satt på gitarren. Vi satt på golvet och Sara hade sin gitarr i knät. Hon satt och tog djupa andetag hela tiden och vi försökte alla lugna ner henne, men hon var riktigt nervös.
”Babe, you can do this, you just have to show them what you can.” sa Harry och kysste Sara på pannan.
”But Harry, I’m so nervous!” sa hon och han drog in henne i en varm kram.
”Your heart is beating really fast.” viskade han och hon nickade.
”Okay, just take some deep breath.” sa Louis och visade hur hon skulle göra. Hon nickade och försökte ta djupa andetag.
”I’m little more calm now.” sa hon och satt upp gitarren i hennes knä.
”You know, me, Louis and Harry had our audition here, so I bet it will give you some luck.” sa Zayn och log mot henne. Hon försökte skratta lite och le mot Zayn.
”Can I get some water?” frågade hon sedan och jag räckte en vattenflaska mot henne. ”Thanks.” mumlade hon och förde flaskan mot munnen.
”What did you sang when you auditioned?” frågade hon sedan Harry som bara log.
”Isn’t she lovley.” sa han och hon nickade. Hon började plinga lite på gitarren och började så småningom le mer och mer.
”Not so nervous anymore?” frågade jag henne med ett leende. Hon tittade upp från gitarren och skakade på huvudet.
”Actually, no. I’ll do my best and I can’t do something more than that.” Sa hon och log självsäkert mot mig.
“That’s the spirit!” sa jag och sträckte fram min hand som hon slog till.
”Sara Loew, number 1475.” var det en man som ropade ut i rummet. Jag såg Sara stelna till och sedan kolla på oss. Harry hjälpte henne räcka upp handen och mannen kom fram till oss.
”If you follow me I’ll show you where you can stand.” fortsatte han och började gå mot ett rum bredvid scenen.

När jag hörde att han sa Sara Löw stelnade jag till lite. Nervösiteten kom tillbaks. Harry såg det på mig och hjälpte mig att räcka upp handen. Mannen som hade ropat ut mitt namn och nummer kom gående mot oss och jag reste mig långsamt upp med gitarren i handen, likadant gjorde Harry,Louis,Eleanor,Niall,Liam & Zayn. När han kom fram ställde han sig och bläddrade i några papper innan han kollade upp på mig.
”If you follow me I’ll show you where you can stand.” sa han och vände sig om och började gå. Jag bytte snabbt blickar med dom andra och sedan rusade vi efter mannen. Han visade oss in i ett rum bredvid scenen.
”You’re the next, so be ready when they call you up.” Sa mannen och försvann sedan ut från rummet. Jag tog några djupa andetag och satt på bandet som skulle hålla upp gitarren på min axel. Sedan kom några kamramän fram till oss och började filma. Harry kysste mig lätt på kinden innan vi alla samlades i någon slags ring.
”I know you can do this.” viskade Louis till mig och kramade mig. Jag log mot honom och gick sedan mot Harry. Han la armarna om mig och lutade mitt huvud mot hans bröstkorg så jag kunde höra hans hjärtslag. Dom var lugna, till skillnad från mina där det kändes som att mitt hjärta skulle hoppa ur bröstet på mig. Någon kom plötsligt ner rusande från trappan upp till scenen och hoppade på en massa människor. Dom stod och kramades och skrek, hon hade antagligen gått vidare. Pressen kändes större och jag slöt mina ögon för att lugna ner mig.
”Next up is Sara Loew.” hörde man från högtalarna och killarna från bandet och Eleanor samlades runt mig. Dom önskade mig lycka till en varsin gång innan jag sprang upp för sen och ställde mig i mitten. Jag hörde några applåder och kollade ut bland publiken. Det var mycket folk och jag kände hur hjärtat dunkade i bröstet. Jag tog några djupa andetag och log sedan mot domarna.
”Hi.” sa jag lite nervöst och fick några leenden tillbaks.
”Hi sweetie.” sa en av domarna, en tjej.
”Hello, what’s your name?” frågade en annan domare, fast han här var en man i kanske 50-60 års åldern.
”Uhm, my name is Sara Löw.” sa jag och drog tillbaks lite hår bakom örat.
”Loew?” frågade han och rynkade pannan. Jag nickade och log lite mot honom.
”Yeah, I’m from Sweden, but I live with a family in Doncaster because I study there.” Sa jag och dom nickade.
“Wait.” Sa plötsligt en av domarna. Han hade en stickad tröja som räckte till armbågarna och hans hår var svart och stod rakt upp, men det var inte så långt. ”You are my boys girl.” sa han och log. Man hörde ljubel i publiken och jag började skratta. ”You are the girl they talked with me about.” fortsatte han med ett leende.
”Yeah, I guess it’s me.” sa jag och log mot dom.
”Do you know?” sa plötsligt en av tjej domarna. ”You’re look exactly like Lucy Hale, have someone told you that before?” frågade hon med ett leende.
”Yeah, I have heard it a couple of times before.” sa jag och hon nickade.
”What are you gonna sing for us today, Sara?” frågade hon sedan.
”Uhm, I’m gonna sing Fifteen.” sa jag med ett leende.
”Okay, you can start when you feel ready.” sa hon och jag log mot henne. Alla blev tysta och jag började spela på gitarren.

(Sara sjunger.)

You Take A Deep Breath
And You Walk Through The Doors
It's The Mornin Of Your Very First Day
You Say Hi To Your Friends You Ain't Seen In A While
And Try To Stay Out Of Everybody's Way

Jag hörde lite jubel från publiken och fick ett stort leende på läpparna, nervositeten började släppa. Mina ögon flyttades ner på gitarren och kollade på slagen innan jag tog ett nytt djupt andetag och kollade ut på publiken igen.

It's Your Freshman Year
And You're Gonna Be Here For The Next 4 Years
In This Town
Hopin' One Of Those Senior Boys
Will Wink At You And Say 'I Haven't Seen You Around Before'
Cuz When You're Fifteen, Somebody Tells You They Love You
You're Gonna Believe Them
And When You're Fifteen
Feelin' Like There's Nothin To Figure Out
Count To Ten
Take It In
This Is Life Before You Know Who You're Gonna Be
Fifteen

En av domarna höll upp handen och jag slutade spela och kollade nervöst på dom. Jag hörde lite nytt jubel och en av domarna, han rätt gamla, tittade bakåt med ett leende och sedan på mig.
"You've got talent, Sara." sa han och publiken började klappa. "But," fortsatte han. "I don't know if that's enought." Jag nickade lite och tittade på nästa person som satt bredvid honom.
"I like you. You do your own thing." sa hon och jag log mot henne.
"I like you to, Sara. The boys had right about you." sa han, jag antog att det var han där Simon.
"Thank you." sa jag tyst och log mot honom.
"Who's begining?" frågade sedan Simon och tittade på dom andra. Dom satt lite tysta innan den kvinnliga domaren bröt tystnaden.
"I'm going to say yes! You're to good to lose." sa hon och log stort. Jag log stort mot henne och publiken började klappa, mycket.
"I'm gonna say no." sa en han ganska gamla och publiken buade. "I'm sorry. I think that you're good, but I don't know if that's enought." sa han och ryckte på axlarna. Jag nickade nervöst och kollade på Simon. Det var tyst och han satt och tittade på mig länge och jag tillbaks på han.
"Of course I'm going to say yes!" skrek han och jag log stort mot honom och skrattade av glädje.
"Thank you. Thank you so much!" sa jag och sprang av scen. Direkt när jag kom ner skek jag av glädje och fick Eleanor, Harry, Louis, Zayn, Liam & Niall på mig. Harry kysste mig på huvudet och Louis kramade glatt om mig.
"I know that you could do this my angel." viskade han och tog tag i mitt huvud och kysste sedan mina läppar mjukt.
"Do you know how we gonna celebarte this?!" skrek sedan Niall till mig och jag skakade skrattandes på huvudet. "With Nando's!" skrek han och vi alla rusade ut ur lokalen och hoppade in i bilen.

---

Till nästa del lovar jag drama!

Tidigare i Moments….."Yeah, but only two days. The audition is in three days, Harry. It already feels like i'm going to throw up or something like that." sa jag och suckade.
"You can do this, I know that. It's just to show them." sa han och kysste mig på örat.

---

Det var Torsdag idag och jag skulle träffa Rachel. Tjejen som hade snackat med läkaren och berättat vad hon hade sett när Sara hade blivit slagen i huvudet. Hon verkade schysst, och killarna tyckte hon var snygg. Även fast det inte är allt som räknas. Och jag menar, om dom nu tycker att hon är så snygg kan dom väl stöta på henne själv? Varför har dom fått för sig att jag ska göra det? Jag vill bara vara vänner, jag känner henne ju inte ens. Mobilen plingade till och jag tittade ner på den.

Can I come in 10 minutes? X Rachel.

Jag knappade snabbt in ett ja och gick sedan in i rummet som jag delade med Niall.
”Hey man.” sa han direkt när jag kom in och jag nickade lätt till honom, sedan gick jag och ställde mig vid spegeln. ”Zayn, I know that you’re vain, but why are you looking at yourself in the mirror again if you did it for 10 minutes ago?” frågade han och jag drog en hand genom håret.
”Rachel is coming in 10 minutes.” sa jag och vände mig om mot honom.
”Wait, the hot girl?” frågade han och flinade. Jag nickade och satt mig sedan på sängen. ”Do you like her?” frågade han och jag suckade.
”I don’t know, okay? I don’t know her.” sa jag och han backade.
”Okay, if you say so… I’m gonna to take some food, do you want to join me?” frågade han och började gå ut ur rummet. Jag reste mig upp och kollade mig i spegel n en sista gång innan jag följde efter Niall ner till köket.
”Shouldn’t chicken be tasty right now?” frågade han och jag skrattade lite.
”Sure, Nialler. We can do some chicken for you.” sa jag och tog fram en kyckling från frysen.
”AND POTATO!” skrek han och tog fram potatisen. Jag skrattade lite åt honom och började skära kycklingen i små tärningar.
”Yeah, potato all the way.” sa jag och han log stort medans han skalade potatisen.En liten stund senare plingade det på dörren och jag kollade på Niall.
”Go and open, I can fix this.” sa han och nickade åt dörren. Jag log smått åt honom innan jag torkade av händerna på en handduk och gick mot dörren. Innan jag öppnade dörren smygkikade jag på henne lite genom glaset och öppnade sedan. Där stod hon. Hon hade långt svart hår som hon hade satt upp i en hästsvans men låtit lite hår hänga ner och hon hade blåa, ganska vanliga ögon. På sig hade hon ett par höga byxor och en randig tröja som var instoppad i byxorna. Hon höjde sin hand lätt och jag log mot henne. Jag flyttade mig från dörren och lät henne komma in. Hon log mot mig och gick in. Hennes huvud for fram och tillbaka och det såg ut som att hon granskade varje liten detalj i huset.
”Nice.” sa hon och vände sig till mig igen. Jag log mot henne och började gå mot köket.
”Me and Niall are doing some food, do you want?” frågade jag och gick tillbaks till kycklingen på spisen. Hon satt sig på en av barstolarna och skakade på huvudet.
”No thanks.” sa hon och log lätt mot mig. Niall tittade på henne och höjde ögonbrynen.
”Please, don’t say that you’re that kind of girl that don’t eat infront of guys?” sa han och skakade på huvudet. Jag skrattade lite och tog fram tallrikar.
”I’m just not hungry.” sa hon och ryckte på axlarna.

Det var fint väder, typiskt vårväder, men fint. Så jag och Harry hade passat på att ta en promenad. Just nu gick vi hand i hand på stranden och njöt av varandras närvaro. Havets vågor trycktes upp mot sanden där jag och Harry gick. Jag skrek till lite och Harry skrattade.
”That water was so cold.” sa jag och skrattade lite. Han tog upp min hand och kysste den mjukt.
”Can you belive how good we have it?” frågade han och drog mig intill honom.
”Oh yeah. Super, because that things with your fans and Jasmine was so good, right?” sa jag och himlade med ögonen.  Han skrattade lite åt mig och jag kollade ut på havet. ”No but you have right. I can walk pretty good again, that’s good. And that I have you makes things so much easier. Even if you’re fans don’t like me.” Han stannade och tog tag i båda mina hander.
”They like you, I promise. But you have to give them time.” sa han och jag nickade.
”I Love you, Harry Edward Styles. Sa jag och kysste honom.
”And I love you, Sara Elisabeth Loew.” sa han och vi började gå igen.  När vi var hemma öppnade jag dörren och slängde av mig skorna.
”We’re home again!” skrek jag och hoppade in i vardagsrummet med Harry i hälarna. Jag stannade förskräckt och tittade på sofforna. Där satt hon. Rachel. Jag kände hur paniken snabbt började stiga och jag backade så lång tills jag stötte in i Harry och tog hans hand. Han kollade lite oroligt på mig men jag bara skakade på huvudet. ”Nothing.” viskade jag och han drog med mig till sofforna.
”Hi, I’m Harry.” sa han och sträckte ut sin lediga hand mot Rachel. Hon ställde sig upp och hälsade på Harry innan hon vände sig mot mig.
”Hi.” sa jag och satt mig ner i soffan tryckt mot Harry. Hon kollade förvånat på Zayn och satt sig sedan ner bredvid honom. Harry la sin arm runt mig och tittade sedan på Rachel.
”So, Rachel. What are you doing in the days?” frågade han och hon log lite lätt.
“I work as model, but not a famous one, just for a couple of magazines.” Sa hon och Harry nickade. Jag himlade med ögonen och suckade. Harry tittade förvånat på mig men jag stötte bort hans blick. Såklart skulle hon vara modell. Dom satt och småpratade ett tag utan att jag brydde mig när man hörde dörren smällas igen. Jag reste mig snabbt upp från soffan och kastade mig ut i hallen. Det var Louis och Eleanor som troligen hade varit hos Eleanor. Jag drog Eleanor med mig ut i köket och hon kollade förvånat på mig.
”What is it?” frågade hon och tog av sig jackan.
”Rachel is here.” sa jag och lutade mig mot en av bänkarna.
”Rachel?” frågade hon och rynkade ögonbrynen. ”Who’s that?”
”A girl the boys think is super hot and I just can’t stand her.” Sa jag och la armarna i kors. 
”But do you know her?” frågade Eleanor och jag skakade på huvudet. ”Don’t judge her before you have got to know her.” fortsatte hon och tog av sig skorna. Jag stönade och tog tag i Eleanors jacka.
”But she’s so fake, I promise!” sa jag och gick mot hallen för att hänga tillbaks den. Eleanor kom inte långt efter och satt ner skorna.
”We give her a chance and then we see, okay?” frågade hon och jag suckade.
”Fine.” sa jag och himlade med ögonen.
”Good. Now I’m gonna say hi to her, don’t be grumpy, Sara.” Sa hon och kollade menande på mig innan hon gick ut i vardagsrummet. ”Hi, I’m Eleanor.” hörde jag henne säga och jag tog ett djupt andetag innan jag gick ut till vardagsrummet igen och satt mig hos Harry. Någon timme senare åkte Rachel hem, och hon hade inte övertalat mig. Hon såg fortfarande lika plastig ut för mig.
”Admit, Sara. She’s nice.” sa Eleanor och tog fram pasta.
”Don’t you see how she’s looking at Harry?!” frågade jag surt och tog fram kastruller. Eleanor kom bakom mig och slog till mig med pastaskålen på rumpan.
”No, I didn’t. It’s just in your eyes, and by the way, Harry would never do that to you.” Sa hon och tog kastrullen ifrån mig och fyllde den med vatten.
”It isn’t Harry I don’t trust. It’s Rachel. She’s a sneaky rat.” sa jag och ryckte på axlarna. Eleanor suckade och satt på plattan.
”Come on Sara. Don’t be som immature.” sa hon och jag ryckte på axlarna.
”I promise. It’s something wrong with her, and I’m gonna find out what it is.” Sa jag och tittade allvarligt på Eleanor.

---

Händer kanske inte så mycket... Men 2+ kommentarer och ni får ett till ikväll, + information hur det blev med huvudpersonerna! :)

Tidigare i Moments….."I love you, Harry." viskade jag sedan och log mot honom.
"I love you too, Sara. You're the best thing that ever happend to me." viskade han tillbaks och kysste mig igen på läpparna.

---

Do you wanna go out and take some ice cream? x

Jag kollade på smset och smålog.

Meet me in the park in 10. X

Jag tryckte på skicka och sedan småsprang jag upp på mitt rum för att byta om. Solen var ganska stark och stod högt på himlen även fast det bara var Mars, så jag bytade om till ljusa shorts och en vit blus. Håret lät jag vara ofixat som innan. Efter att jag hade kollat mig i spegeln sprang jag ner för trappan och satt på mig ett par sandaler. Mobilen och lite småpengar la jag i en svart handväska med axelrem som jag sedan hängde på min axel. Jag öppnade dörren och klev ut i det härliga vårvädret som nästan kändes som sommar. Eftersom det var så fint väder struntade jag i bilen och gick den lilla biten till parken. Vi skulle mötas i parken vi hade vår första dejt, där han hade ristat in våra namn i trädstammen. Jag log så fort jag tänkte på det och fjärilarna i magen blev som galna, vilket dom hade varit hela tiden nu på sista tiden då jag hade träffat Louis. Jag tog upp ett par solglasögon jag hade i väskan och satt på mig dom. Visst älskade jag solen, men jag gillade inte när den lös in i mina ögon. När jag hade gått en bit fick jag syn på Louis som stod utanför parken med händerna i fickorna och kollade sig omkring. Han hade tänkt likadant som jag och satt på sig ett par shorts och en randig tröja. Jag höjde handen lite lätt och han fick syn på mig. Ett leende dök upp på hans läppar och han vinkade tillbaks. När jag kom närmare honom kramades vi och gick in i parken och sedan vidare till glasskiosken.
”One Magnum gold and one the sun, please.” sa jag mot kvinnan i kiosken och la fram några pund.
”Eh, one Magnum white.” sa sedan Louis och betalade. Vi fick våra glassar och min tidning och gick sedan ut och satt oss på gräset lutade mot trädet vi satt vid sist. Jag tog bort pappret på glassen och tog en tugga. Sedan lutade jag huvudet mot stammen och bara njöt av solens värme och Louis närhet.
”You got something there.” sa plötsligt Louis och log.
”What where?” frågade jag förvirrat och tog upp mina solglasögon på huvudet.
”Right here.” sa han kysste mina läppar försiktigt. Jag började skratta mot hans läppar och tog sedan en ny tugga på glassen.
”You have something in your face too.” sa jag sedan och log mot honom. Han hoppade ett steg närmare och gick närmare mig.
”Really?” frågade han och var nu riktigt nära mina läppar.
”Yeah. Now you have.” sa jag och tryckte upp min glass på hans kind. Jag började skratta och han drog ett finger längs sin kind och slickade på det.
”That wasn’t what I expected, but okay.” sa han och började skratta.
”So you wanted this?” frågade jag och kysste han på kinden där jag hade kletat på glas.
”Yeah. It was.” sa han och tuggade på sin glass. Jag slutade kyssa han och öppnade tidningen med den handen jag hade fri.
”What the…?” sa jag förvånat och kollade på Louis. Han rynkade ögonbrynen och kollade i tidningen.
”Holysh… How could they know?” frågade han och jag såg på honom att han blev lite upprörd. Direkt när jag hade öppnat tidningen hade jag fått syn på en bild på mig och Louis när vi gick hand i hand påväg till parken.
”I… I don’t know..” sa jag och började läsa smått ur texten. ”Is this Louis Tomlinson’s new girlfriend? The picture is taken in the park in Louis hometown, Doncaster.” Läste jag högt och läste lite till innan jag fortsatte. ”The girl is called Eleanor Calder. An student on Manchester University and model. How can they now all this about me?!” frågade jag upprört och kollade på Louis. Han ryckte på axlarna och jag gav honom tidningen. Han verkade ganska upprörd. Det kan inte vara det lättaste att gå ut med att man har flickvän. Fast vi kanske inte var tillsammans? Jag blev plötsligt osäker.
”I’m so sorry, Eleanor.” sa han plötsligt och skakade på huvudet. ”I didn’t want the paparazzis to know already but… Now they know anyway..” sa han och tittade ursäktande på mig.
”Louis, it’s okay. You couldn’t know.” sa jag och la min hand på hans axel.
”But this don’t change anything… Right?” frågade han sedan och och kollade förvånat på honom.
”No, it won’t. I like you to much too just throw away what we have.” Sa jag och tvekade sedan. “Or do we have anything?” frågade jag och han nickade.
”You’re speciall, Eleanor. I’m sorry to say this but… The paparizz would know sooner or later so it maybe doesn’t matter.. I really like you, and even if the paparazzis found out it doesn’t change my feelings for you.” Sa han och jag kunde inte hjälpa att jag började le.

För varje dag som gick blev jag mer och mer nervös. Om bara tre dagar skulle jag söka till x-factor. Det värsta var att jag fortfarande hade ont i mitt ben, inte lika ont som dagen innan men jag vågade fortfarande inte stödja mig på det. Gå till skolan ville jag inte heller. Jag ville igentligen bara skita i den, men det skulle Louis aldrig tillåta. Jag suckade tungt och Harry tittade upp på mig.
”Something wrong, honey?” frågade han och drog ner mig i sängen. Jag la mitt huvud på hans bröst och mina armar runt honom.
”No, not really. It’s just that right now I hate my leg because I can’t use it, and I’m really nervous about x-factor, and I don’t want to go to school.” Sa jag och suckade ännu en gång. Han skrattade lite och pillade lite i mitt hår.
”Sounds like you got big issues.” sa han och jag nickade.
”The biggest.” sa jag och skrattade lite.
”Look what I got yesterday.” sa han plötsligt och reste sig upp. Jag satt mig upp och kollade efter honom. Han tog fram ett par kryckor och gav dom till mig.
”Awesome! Now you don’t have to carry me!” sa jag och blinkade åt honom. Jag ställde mig upp och började gå runt med kryckorna. ”I’m going to have muscles like batman when I’m done with theese.” sa jag sedan och gungade fram och tillbaka. Han skrattade lite och började gå ner från trappan.
”Do you want to rehearse?” ropade han ner från trappan.
”Sure, let’s sit in the garden!” ropade jag tillbaks och försökte försiktigt hoppa ner från trappan. När jag äntligen hade kommit ner stod Harry och väntade på mig vid glasdörren ut till trädgården.
”Do you know how fun this is?” frågade jag skrattandes och han skakade på huvudet.
”No, but I see that you enjoy it.” sa han och satt sig i en av trädgårdsofforna. Jag hoppade dit och satt mig ner.
”Oh no, I forgot the guitar upstairs.” sa jag och suckade. Sedan kollade jag på Harry som suckade.
”Fine, I get it.” sa han och reste sig upp.
”Good boy!” sa jag och slog honom på rumpan. En liten stund senare kom han tillbaka med gitarren i handen. Han gav mig gitarren och slängde sig sedan ner i soffan . ”What do you want to sing?” frågade jag han och började pilla lite på gitarren.
”Maybe Gotta be you?” frågade han och jag nickade. Jag började spela lite och Harrys ljuva stämma hördes ur mina öron.

Girl I see it in your eyes you're disappointed

Cause I'm the foolish one that you anointed with your heart

I tore it apart. And girl what a mess I made upon your innocence

And no woman in the world deserves this, But here I am asking you for one more chance.

Han kollade på mig och jag log. ”Now it’s your turn.” sa han och jag nickade.

Can we fall, one more time?

Stop the tape and rewind

Oh and if you walk away I know I'll fade

Cause there is nobody else

Och sen sjöng vi refrängen tillsammans. Jag njöt så länge jag sjöng. Allt ont försvann ur kroppen för dom sekunderna. Även fast jag hade det riktigt bra så kunde jag ändå inte sluta tänkta på Jasmine. Jag vågade inte gå tillbaks till skolan. Hon skulle göra något igen, det var jag säker på. Och det skulle inte hjälpa om grabbarna pratade med henne, hon skulle fortsätta. Jag ville bara skita i skolan helt och hållet, men då hade jag varit tvungen att åka hem till Sverige igen. Och att åka dit skulle få mig deprimerad. Jag skulle bara kunna tänka på mamma. Hennes röst, hennes leende och hennes sätt att kram mig. Alla bilder i vårt hus skulle få mig att tappa greppet om verkligheten och sjunka in i deprission. Det fick inte hända.
”Can you teach me to play?” frågade plötsligt Harry och jag återgick till verkligheten.
”Sure. Come here.” sa jag och han hoppade närmare. ”Just hit the strands.” sa jag och han nickade. Jag började långsamt flytta fingrarna på halsen och Harry slog på strängarna. ”Good.” viskade jag tyst till honom och såg ett leende dyka upp i hans ansikte. ”If you put your fingers like this, you’ll get a C.” sa jag och han nickade. ”And if you put them like this you’ll get a D.” fortsatte jag och släppte mina fingrar runt gitarrens hals. ”Try to play on your own.” sa jag sedan och han nickade igen, helt koncentrerad.
"I'm awesome." sa han plötsligt och räckte mig gitarren. Jag skrattade åt honom och tog emot den.
"Yeah, sure." sa jag och började plinga på den lite igen.
"Nervous?" frågade han och jag kollade upp.
"Yeah, I'm really, really nervous." sa jag och tog ett djupt andetag.
"Relax, you still have time to rehearse." sa han och drog mig intill honom.
"Yeah, but only two days. The audition is in three days, Harry. It already feels like i'm going to throw up or something like that." sa jag och suckade.
"You can do this, I know that. It's just to show them." sa han och kysste mig på örat.

---

Nu får ni berätta för mig, har jag för många mellan kapitel? Isåfall får ni säga till så får jag ändra på det! Men spänningen kommer, jag lovar! ;)
Och tack tack tack, ännu en gång för dom fina kommentarerna! Jag uppskattar det och hoppas att ni fortsätter. :)

Tidigare i Moments….."Maybe a date tonight would make you feel better?" viskade han och jag fick värsta smilet på ansiktet.
"Deal." sa jag och kysste hans läppar mjukt.

---

Det var rätt svårt att göra sig i ordning när man bara kunde hoppa på ett ben, men det gick. Det var bara det att det gjorde rysligt ont. Jag lyckades endå få på mig en svart klänning med paljetter på bröstet och skärp vid midjan. Fram och tillbaka hoppade jag i rummet. Från garderoben till locktången till spegeln till datorn. När jag hade lockat håret ställde jag mig vid spegeln och tog ett kort. Sedan, efter ett evigt hoppande och mycket värkande ben satt jag mig ner i sängen och tog fram mobilen. Där gick jag in på twitter och laddade upp bilden, under skrev jag:

Going on a date with my love tonight! X

Igentligen gjorde jag det jag inte borde ha gjort. Jag skrollade ner och bokstavligt talat sökte efter hatkommentarer. Men jag kunde inte se dom, inte en enda. Dom fula kommentarerna var ersatta med kommentarer på fotot eller bara fina saker som ”You and Harry are the perfect couple” eller ”Sarry forever!” Jag satt och log rätt länge. Det var inte som Jasmine hade sagt. Dom gillade mig faktiskt. Efter ett tag la jag ner mobilen igen och hoppade ur rummet och ställde mig framför trappan. Jag drog håret bakom örat och tog ett djupt andetag. Min lilla handväska knep jag ihop mellan armen och höften medan jag satt den andra på trappräcket. Och så försiktigt hoppade jag ner från trappan. Det gick långsamt, riktigt långsamt, men om jag skulle gjort det snabbare hade jag ramlat och slått ihjäl mig, och det hade ju inte varit så bra. Så fort Harry såg mig hoppa ner från trappan sprang han fram till mig och hjälpte mig ner, även fast jag bara hade 3 trappsteg kvar. Han tog sedan min hand och gick mot hallen.

”I don’t want to have high heels, but I don’t know if I own any other kind…” sa jag och tittade runt bland skorna.

“Here.” Sa Harry och räckte mig ett par svarta ballerina skor.

”Thank you my… Gentleman.” sa jag och började skratta. Jag tog på mig ballerina skorna och Harry öppnade dörren. Han tog sedan min hand och vi gick, eller nej, han gick och jag hoppade, ut i vårvädret. Vi hoppade in i bilen och han började köra.
”Harry? I don’t wanna go to this fancy restaurant, can’t we just… Buy hot dog and eat in park? Oh that’s a my best idea today!”sa jag och klappade ihop mina hander.Harry skrattade åt mig och byte håll.
”If that’s what you want so sure.” sa han och sträckte ut sin hand för att rufsa mitt hår, men jag var snabb som en ninja och slog bort den.
”Nobody touch the hair, nobody.” sa jag och försökte låta så lik Zayn som möjligt.
”Zayn?” frågade Harry och skrattade. Jag nickade och höjde volymen på radion. Lite senare stannade Harry utanför en korvkiosk nära parken. Han klev ur bilen och gick sedan runt den och öppnade min dörr.
”What are you doing?” frågade jag och skrattade lite.
”Jump on.” sa han och vände sig om så att jag bara såg hans rygg. Jag gjorde som han sa och hoppade på ryggen. Han gick bort till korvkiosken och ställde sig vid hålet.
”What do you want, babe?” frågade han och försökte kolla upp på mig.
”Hm, a hot dog.” sa jag och han nickade.
”Hold on.” sa han sedan och jag grep tag i hans axlar. För en sekund släppte han mina ben och började gräva i fickan.
”Harry can you hurry upp? I’m going to fall.” sa jag och började skratta.
”Yeah, but I don’t find my wallet..” sa han och grävde lite till. ”Oh, got it.” sa han sedan och tog sin ena hand runt mitt ben igen. ”One hot dog and one hamburger, please.” sa han mot gubben i ståndet och räckte fram lite pengar. Gubben tog imot dom och gav oss maten och växeln.
”I can take that.” sa jag och sträckte fram mina armar efter maten.
”Thanks.” sa Harry. ”I can carry you or the food, it’s your choice.” fortsatte han och jag tog upp maten.
”Yeah, I understand that.” sa jag och började skratta. Han började sedan springa bort från ståndet och ut i parken. ”Faster, birdie.” skrek jag och skrattade så mycket så jag trodde att jag skulle tuppa av. Han sprang och hoppade som en häst ett tag innan han stannade.
"Is this place okay?" frågade han och vred på sitt huvud för att kunna se mig.
"Perfect." sa jag och kysste han försiktigt.
Han gick mot bänken bredvid ett stort ek träd och hukade sig ner så jag skulle kunna glida av ryggen och ner på bänken. Jag hoppade av och satt mig på bänken. Harry satt sig bredvid och la armen om mig. Jag gav honom sedan hans hamburgare och började äta på min korv.
"I like this." sa han plötsligt. Jag fick ett leende på läpparna och tittade upp på han.
"What?" frågade jag och tog en till tugga av korven.
"I like that you wanted to do this. You're speciall, do you know that?" sa han och log. Jag började såklart rodna och kysste honom mjuk på kinden. "And by the way. Can I taste some hot dog?" frågade han och jag började skratta.
"You're such a food thief!" sa jag och vred av en bit korv som jag tryckte in i hans mun. Han log nöjt och började tugga på korven. Jag lutade mig nöjt mot hans bröst och tog några tuggor av korven.
"This kind of dates is enough for me. I don't need a fancy restaurant to have a great date, it's the guy that I have it with who makes it good." sa jag och log mot honom.
"No. It's the girl. This beautiful girl that I have in my arms." sa han och kysste mig på örat. "I love you, you know that right?" viskade han mig sedan och jag nickade.
"I love you more." sa jag och gosade mig in i hans famn. Vi åt upp vår mat och reste oss sedan upp igen. "Can I ride on your back again? I i'm tired of jumping around on one foot."
"Sure, babe. Just jump on the horse." sa han och jag hoppade upp på hans rygg.
"Harry, do you understand how wrong that sounded?" frågade jag och började skratta riktigt mycket. Han ryckte på axlarna och började gå mot gungorna där han sedan släppte ner mig. Jag började hoppa fram i sanden och satt mig på en av gungorna. Sanden var kall och sval och jag tog av mig skorna så jag kunde känna sanden med tårna.
"I love the sand. It's so soft and cozy." sa jag med ett leende och gjorde ett hjärta med hjälp av tårna. Jag tog sedan satts och började gunga. Ju längre jag gungade destå högre upp kom jag.
"Jump my angel." ropade Harry och backade.
"What?" ropade jag förskräckt och fortsatte att gunga.
"Jump! I promise I will catch you!" ropade han och sträckte ut armarna.
"Okay." ropade jag osäkert och gungade mer så att jag skulle så högre fart.
"On three." sa han sedan och visade med fingrarna.
"One.... Two... THREE!!!" skrek han och jag släppte händerna från gungans kedjor och kastade mig ut i luften. För några sekunder kändes det som att jag flög. Var i himmelen där inget kunde skadad mig. Sen insåg jag att jag var påväg mot sanden och säkert skulle bryta något av landningen. Så jag skrek, högt. Harry skrattade och fångade mig i ett stadigt grepp men ramlade baklänges. Skrattandes låg jag på han och han tog bort hår från mitt ansikte. Sedan kysste han mig i en lång mjuk kyss.
"I love you, Harry." viskade jag sedan och log mot honom.
"I love you too, Sara. You're the best thing that ever happend to me." viskade han tillbaks och kysste mig igen på läpparna.

---

Kapitel 33! :D
Hur grymma är inte ni? Seriöst! Igår hade jag 150 läsare och idag 190?! Tack så hemskt mycket!!
Särskillt för dom fina kommentarerna ni skriver! Fick även en fråga om jag inte kunde skriva mer ur Louis och Eleanors perspektiv, och visst! Det är självklart att jag kan det om det är det ni vill! :)
Tack så hemskt mycket ännu en gång. Kärlek till er. ♥