Tidigare i Moments… Fotspåren hördes nu inte längre men jag kände mig inte säker, så jag pressade min kropp mot väggen och försökte lugna ner mig när jag kände ett slag i magen. Det gjorde så sjukt ont. Jag vek mig dubbelt och låg nu på marken när jag hörde onda skratt över mig, Jasmine.

Jag satt mig försikigt upp på knä samtidigt som jag satt min ena hand på magen och andra lutad mot väggen.
”What do you want, Jasmine?” frågade jag svagt och kvävde ett skrik. Hon skrattade lite och gick mot en av väggarna som hon sedan lutade sig mot.
”Didn’t I tell you to not tell anyone about that in the corridor and to keep away from Harry?” frågade hon och korsade armarna över bröstet. Jag tittade oförstående på henne och försökte ta lugna djupa andetag.
”He’s my boyfriend, Jasmine! I can’t just ignore him.”
Hon skrattade lite tyst och sparkade sina höga stövlar mot asfalten.
”Sara.” började hon och tittade på mig. ”You didn’t make it easier for yourself when you kissed him on television.”
”What are you talking about?” frågade jag henne och lutade mig försiktigt mot tegelväggen.
"Honey, someone put out a video on you when you search for the x-factor, everybody knows before they started to send the episodes.” Sa hon och la händerna i fickorna samtidigt som hon gick fram mot mig. Jag suckade och blundade i några sekunder innan jag öppnade ögonen ännu en gång och tittade mig omkring.
”Where do you have your friends?” frågade jag och Jasmine skrattade.
”That little chickens didn’t want to be in trouble.” började hon och satt sig på huk framför mig. ”So now it’s just you and me.” Hon log elakt mot mig och jag tittade osäkert på henne.
”What are you gonna do?” frågade jag tyst och fingrade på asfalten som var full med glasskivor från flaskor och annat skräp.
Hon ryckte på axlarna och tittade sig omkring. ”I don’t know yet.” Jag suckade och kände hur tårarna ville tränga sig ur ögonen.
”Just do what you want, I don’t care anymore. You ruining my life with this things, I just want to get over that you gonna do.” Sa jag och hon tittade förvånat på mig.
“Yeah, right. I ruining your life. Sara, wait for it, this is just the beginning.” sa hon och tittade sig omkring som om det skulle ge henne idéer på vad hon kunde skada mig med.
”What have I done to you?” frågade jag och svalde en stor klump i halsen.
”I don’t know.” sa hon och ryckte på axlarna.
”But why me?” 
”I just don’t like you in some way, and yeah, you’re gonna pay for that.” Sa hon och tog upp en glasbit från asfalten. Hon fingrade lite på den och log elakt.
”I promise, this will be over in a sec.” sa hon och gick med bestämda steg mot mig.

Kanske tio minuter senare satt jag ensam tryckt mot väggen. Tårarna rann som floder längs mina kinder och i min ena arm hade Jasmine dragit ett långt djupt streck med hjälp av glasskivan hon hittade. Den gjorde så rysligt ont att jag knappt inte kunde ställa mig upp, även fast hon inte hade gjort något med mina ben. Så jag satt där, jag vet inte hur länge, och bara lät tårarna rinna. Mina knän drog jag upp och la mitt huvud på dom. Jag skakade, mycket, jag var så fruktansvärt rädd för Jasmine. Men jag kunde inte göra något, det var det som var problemet. Hon lyckades alltid vinna över mig, jag var trött på henne. Riktigt jävla trött. Långsamt drog jag upp mitt huvud från knäna och tog försiktigt bort armen från min jacka. Hela armen plus jackan var fulla med blod. Det var som att blodet i min kropp aldrig tog slut. Det bara forsade mer och mer för varje sekund som gick. Jag knep ihop ögonen och satt försikigt tillbaks armen mot jackan. Plötsligt kände jag mig trött, så rysligt trött. Jag hade en känsla på mig att det inte skulle vara bra om jag stängde ögonen, men dom var envisa. Tillslut kunde jag inte hålla dom öppna längre och blundade försikigt. Nästa sekund var allt svart. Inget ont fanns i bilden. Bara jag och Harry vandrandes på en äng, igen.

Jag började bli orolig. När Sara gick iväg i morse sa hon inte att hon skulle någonstans efter skolan. Klockan var ju trots allt 6, och hon slutade för 3 timmar sen. Det gick inte en minut utan att jag kollade på mobilen, men den gav inte ifrån sig något ljud alls. Det är inte likt Sara att inte höra av sig, jag hade en känsla av att något hade hänt. Jag reste mig upp från soffan och gick in på mitt och Liams rum.
”Hey man.” sa han när han tittade upp från sin mobil. Jag nickade ett hej till honom och gick mot skrivbordet där jag hade lämnat mina bilnycklar. ”Where are you going?” frågade han och la ner mobilen i fickan.
”Sara is gone. Her school ended for three hours ago and she haven’t text or called me. Something has happened, I know it.” Sa jag och började gå ut från rummet igen när Liam hoppade upp från sängen och stoppade mig.
”I got with you.” sa han och jag log tacksamt. Vi sprang ner för trappan och sedan vidare ut mot bilen utan att hinna ta på oss ytterkläder, bara skor. När vi var inne i bilen drog jag upp min mobil samtidigit som jag startade motorn. Jag letade upp Louis nummer och svängde bort från huset.

 Hello? Sa Louis skrattandes och man hörde Eleanor skratta enormt mycket i bakgrunden.

Lou, It’s me. Sara hasn’t reached me on the whole day and I don’t know where she is. Me and Liam are going to search for her. Sa jag snabbt och hörde att Louis höll andan.

Where are you now? I’m coming with you. Han reste sig troligen från soffan och gick ut mot hallen.

We just leaved the house. Meet us outside her school, we start to search there. Sa jag snabbt och la på. Mobilen la jag bredvid mig och fokuserade på vägen.
”Why hasn’t she called or something?” frågade jag Liam oroligt. Han suckade och la en hand på min axel.
”Take it easy, Harry. I’m sure that her phone just are out of battery.” Sa han och jag nickade kort. Vi svängde sedan in på skolan och parkerade bilen. Louis var redan där och stod med händerna i fickorna vänd från oss när stängde av bilen. Jag slängde mig ur bilen och sprang fram till honom.
”Harry, are you sure that she didn’t say anything?” frågade han försiktigt och jag nickade hastigt.
”She said nothing.” sa jag kort och han nickade.
”Have you got your phones so we can reach each other?” frågade han sedan och jag och Liam nickade.
”Okay good. I gonna look along the street, Harry you go with me and Liam. Can you look here along the school?” Liam nickade och jag kastade bilnycklarna till honom innan han gick runt skolan. Louis styrde bort mig från skolan och började gå längs trottoaren. Jag letade i varenda vrå, varenda litet hörn men fick inte syn på henne.
”Have Liam send anything?” frågade jag oroligt och Louis skakade på huvudet. Jag suckade och satt händerna i fickorna. ”Should we swing of here?” frågade jag sedan och nickade mot en annan gata snett över. Louis nickade och vi började gå mot den ganska mörka gatan. Där fanns mest tegelhus och höga staket gjorda av metall. Inga växter eller tecken på att människor bodde där, det var ganska dött helt enkelt. Jag fick en obehaglig känsla i bröstet när vi kom längre och längre in i gatan. För varje meter vi gick kändes det som att det blev mörkare och dödare. Jag sneglade försikigt på Louis som inte heller verkade tycka om denna gatan särskillt mycket. Vi gick förbi några till hus och gränder innan Louis stannade och sträckte ut sin hand framför min mage så jag inte kunde gå längre.
”Do you hear that?” frågade han och jag spettsade öronen. Det var något som rörde sig inne i den mörka gränden. Man såg en liten skugga och hörde någon slags glas mot asfalten.
”Should we look?” frågade jag Louis försikigt och han nickade långsamt. Vi styrde långsamt och försiktigt våra steg in i den mörka gränden. Skuggan som fanns vid den mörka tegelväggen blev en aning större ju närmare vi kom och liknade mer och mer en människoskugga. ”Louis, I don’t want to look. Think if it’s her?” sa jag lågt och Louis stannade och klappade mig på ryggen.
”We do this together, Harry.” sa han och jag nickade kort. Han tog ett steg längre fram och likdant gjorde jag. Jag hörde han flämta och tittade försikigt upp från mina skor. Där låg hon. Hennes jacka och arm var full med blod och hon låg ihopkurad mot den kalla asfalten. Jag vände bort blicken och fäste den på väggen. Jag kunde inte se på henne, det skakade mig för mycket.
”Harry, you gotta help me!” hörde jag Louis säga desperat och vände motvilligt huvudet mot Sara. Louis satt på huk framför henne och kollade hennes puls samtidigt som han försökte få henne att vakna. ”Come on, Sara. Wake up. Wake up for us.” viskade han desperat till henne och jag satt mig försikigt ner på huk. Jag tog försikigt tag i hennes arm och vände den mot mig. Hon hade ett djupt sår och det forsade blod. Utan att tänka slet jag av mig min t-shirt och lindade den runt hennes arm. ”I…I can’t wake her up Harry. She just lay there…” sa Louis tyst, nästan som en viskning.
”Call Liam fast, tell him to drive the car here, NOW!” skrek jag till honom och strök min hand mot Saras kind. Jag hörde hur panikslagen Louis lät när han ringde Liam, men på något sätt brydde jag mig inte i den stunden. Sara var den enda som var vikigt just nu, att hon skulle överleva. Huden på mitt skin knottrade sig och jag började frysa. Jag drog mina händer snabbt över armarna innan jag försikigt tog tag i Sara och lyfte upp henne i ett stadigt grepp. Hennes andetag var rikigt svaga och hon reagerade inte på någonting. Försikigt kysste jag henne på pannan och började gå ut på gatan.
”Everything's gonna be okay, my angel. You can't leave me here... You're strong, you can go through this. Promise me that you'll not leave me, I beg you." Viskade jag till henne och kände en tår rinna längs min vänstra kind.