Hi guys... Länge sedan nu, va? Känns som evigheter...

Jag ska ta och berätta saker för er idag. Saker som handlar om bloggen, men först och främst en förklaring. Förklaring till varför det blev som det blev. Hur låter det?

Jag ska göra på det ärliga sättet, det lovar jag. Jag ska inte sitta här och låtsas, för från och med nu ska jag berätta enbart sanningen from the beginning och berätta om mina framtida tankar inför den här bloggen. Om ni ska läsa det bestämmer ni själv, men här under kommer det finnas en fråga som jag sedan vill att ni ska svara på. Den hittar ni genom att bläddra neeeeeeer! ↓

Och innan jag börjar, tack till alla er som stannat genom vått och torrt. Jag avgudar er något otroligt. ♥

 

Som ni vet har jag varit borta en hel del nu och inte tänkt på bloggen ett dugg. Tokigt va? Inte bloggat här på över två månader... Känns crazy, särskilt när jag tänker på att bloggen till och med firat ett år. Ett helt år. Känns som igår jag upptäckte alla vråer på den här sidan och skapade bloggen. Jag kommer ihåg då jag satt hemma i sängen. Det var sent och jag kunde inte somna. I mitt huvud virvlade alla tankar omkring och bara dagen innan hade jag börjat skriva på två stycken noveller, en av dem var Moments. Den andra har aldrig lämnat mappen på datorn. 

En tossig idé ramlade in i mina tankar och fick mig att tveksamt resa mig upp från sängen och smyga fram till datorn vid skrivbordet. Jag öppnade locket, drog fingrarna över tangentbordet och klickade på startknappen. Sedan andades jag ut. Jag skapade bloggen i rädsla på att berätta för allmänheten och mina föräldrar, samtidigt som min brinnande passion till skrivandet höll bloggen vid liv i en mycket lång tid. 

Tiden gick och mina allra första novell blev klar. Jag startade sedan ANWMA, en som tokigt nog blev riktigt stor. Jag fick så galet många komentarer att det var svårt att ta in, särskilt när jag på Moments knappt fått en enda. Jag kommer aldrig kunna förklara min tacksamhet för er, om jag så skulle berätta i hela mitt liv. För orden är så svåra att hitta, så himla svåra, och inte ens dem kan förklara min tacksamhet för er. Jag ♥ Er.

Efter det startade jag EACF, vilket överväldigande nog, blev den bästa jag någonsin gjort. Den var så stor, så omtyckt, att jag till och med tror att den var en av de bästa i Sverige ett tag, men det vågar jag knappt intala mig själv. Det känns så stort, så sjukt, att tanken bara är läskig och för bra för att ens tänka. Jag fick galet många kommentarer och statestiken flög i taket. Mina unika läsare låg på 300 om jag inte minns fel (kan vara mer) och mina sidvisningar låg på 1000st. Jag fick över 50 kommentarer. 50 KOMMENTARER! Hur sjukt är inte det? För sjukt! 

Jag startade sedan WFI, den jag är på nu. Jag hade en så bra story i huvudet efter EACF och den kändes så självklar. Den kändes underbar. Men när jag väl kom igång så försvann intresset och jag kom efter i skrivandet en hel del. Jag skrev inte på veckor, månader, och ni läsare bara stod ut med det. Jag fattar inte. Hur kan jag fått så fina läsare? Jag förtjänar inte någon av er. Ni är så otroligt fina allihopa.

I alla fall så försvann min skrivarglöd och intresset bara sådär. Puts väck. Idéerna vilar fortfarande i huvudet och storyn som kommer senare i novellen hade blivit så grym om jag bara hade fortsatt... Men se hur det gick. Suck.

Jag pausade en lång tid, men tankarna om en annan novell låg i mina baktankar. Den gnagde i mitt huvud och jag kunde bara inte få väck den. Jag var tvungen att skriva ner den, även om mitt intresse för bloggen och skrivandet var utbränt. Kanske var det stress för uppdateringen, liksom att tillfredsställa er, jag vet inte. Men intresset är borta. 

I alla fall fortsatte jag att skriva på den där novellen och kände hur det hela tiden ryckte i mungiporna. Det kändes som att jag skulle lyckas. Okej, jag har bara skrivit några kapitel, men under flera månader har storyn legat klart i mitt minne, samt dammat runt på datorn. Om jag bara satsar vet jag att den kan bli stor.

Sedan uppstod ett problem. Igår gick jag in på min privata dw, ja, jag har en sådan. Många av er hade blivit såååå förvånad av vem det är som skriver den här bloggen. Jag kanske inte är så stor genom gruppen om killarna, men jag har skaffat två jättefina vänner via den. En blondie och ett kinderägg, haha. Inte ens dem vet att jag driver denna.... Woops.

Jag gick då in i gruppen, och eftersom jag har cirka 2000 bilder att kolla igenom efter att varit sjukt oaktiv, bläddrade jag bara snabbt igenom ett fåtal bilder, kanske fem stycken. Det var då det hände.

En tjej som jag inte känner till alls hade lagt ut något i gruppen och frågat om hon skulle satsa på en novell som hon skrev en prolog om. Men vet ni vad det läskiga var? Den hade exakt samma handling och namn som den jag kommit på. 

I

know,

right?

Knäppt som satan och det gjorde mig lite grinig. Jag kan ju inte satsa på denna novell jag har skrivit på sedan typ december, om hon redan har lagt ut den på sin blogg.

Attans!

Jag har ingen aning om vad jag ska göra. Om jag lägger ut den nu kommer väl folk tro att jag snott den av henne - vilket jag absolut inte har gjort!

Åh, please help me. Jag vet inte alls vad jag ska göra och jag vet inte vad det här innebär bloggen. Om jag inte kan skriva på den novellen så kommer jag inte heller kunna lägga ut något på ett bra tag. Jag måste ju komma på något nytt isåfall.... (eller skriva på WFI, men tusan så svårt)

Så snälla, I beg you. Hjälp mig.