Message: Watch out bitch, seems like this was easier than expected. Niall and I are going to hang out together tonight, so guess who’s on her way back? This bitch is.

 

Med ett stort, hånfullt flin som låg på mina läppar släckte jag mobilens ljusa skärm och la ner den i de tajta, mörkblåa jeansens ficka. Min blick for sedan långsamt upp och mötte den stora heltäckningsspegelns som fanns i den ljusa, stora hallen jag befann mig i. Jag granskade mitt utseende, sökte efter de brister som tydligt var översminkade eller tillfixade, innan jag höjde händerna och rättade till de fixade lockarna i mitt hår och slätade ut de skrynklor som lyckats dyka upp på mina kläder.

Samtidigt som mina känslor var övertygade med lycka och mod fanns det en liten del inom mig som fick mig att skämmas över vad jag höll på med. Jag visste att det var fel, jag visste att jag skulle såra någon, ändå så stoppade det inte mig från att göra det. Jag ville få tillbaka min plats, och inte förrän nu insåg jag hur mycket jag var villig att göra för att få tillbaks den.

Irriterat ruskade jag på mitt huvud så att håret flög runt i ansiktet, sedan började jag styra mina steg bort från hallen, förbi köket och vidare upp mot Nialls rum.

 

Det rum som jag bara en vecka tidigare hade befunnit mig i var mörkt och gav mig en mysig, härligt känsla som fick mig att le. Det svaga ljus som lyste från vägglampan bredvid tv:n gav rummet en gosig känsla och fick det månsken som börjat röra sig över himlen att lysas upp med ett speciellt, vackert ljus.

Jag lät min blick glida över rummet med ett leende innan jag hittade Niall som stod bredvid den upplysta teven med en bunt filmer i händerna och log mot mig.

”I guessed a movie night would be okay.” sa han snabbt och slog lätt den stora högen filmer mot hans fria hand.

Hans leende lyste upp hela rummet och utstrålade glädje, en glädje som fick mig att självmant le och nicka.

”Easy and classic.” svarade jag honom glatt och gav honom en lätt, nöjd blinkning i det mörker som omfamnat oss.

Han skrattade försiktigt, tittade ner i filmerna och försökte dölja den röda nyansen som sakta spreds över hans kinder. Hans tunga fann sedan sina läppar och försökte slicka dem fuktiga, sedan slängde han med en duns ner filmerna på marken och tittade upp på mig.

”You pick.”

Jag nickade åt hans ord och började sakta men säkert sätta fart på benen och röra mig mot honom. De filmer som befann sig på den mjuka, fluffiga mattan var otroligt många och jag visste inte namnet på hälften av dem. Förvirrat kliade jag mig i huvudet, grimaserade med munnen och gav ifrån mig små, funderande ljud medan jag satte mig ned på knä och granskade filmernas titel och omslag.

Mina händer rörde sig över filmerna och drog dem isär från varandra, sedan tittade jag upp på Niall med ryckande axlar.

”Which is your favorite?” frågade jag nyfiket och tittade in i hans fina, klarblåa ögon.

Niall suckade lätt och satte sig ner på huk medan hans blick sökte bland fodralen i jakt på det den rätta filmen. Han fann senare det han letade efter och greppade tag en film i handen och kramade om den med fingerspetsarna.

Jag tittade på det fodral hans hand omfamnade och läste dess titel, sedan nickade jag och tittade upp på hans ansikte.

”Sounds good to me.” sa jag och stal den ur hans hand med ett leende.

Jag reste mig sedan upp, gick fram mot den starkt, lysande teven och tryckte in filmen Taken i dvd:n som stod placerat på bordet teven stod på. Spelaren började ladda och jag reste mig hastigt upp och gick bak till Niall som snabbt hade rafsat ihop kuddar, filtar och annat vi kunde sitta på.

Vid fötterna framför oss stod en enormt stor glasskål fylld med chips och andra godsaker som Niall redan hade börjat spana in och svårt att slita blicken ifrån. Jag fnissade försiktigt åt honom med ett skakande huvud, sedan satte jag mig ned i skräddarställning och gav Niall en menande blick innan jag tittade på chipsskålen.

Niall tittade generat tillbaks på mig innan han obekvämt skruvade på sig och började titta på skärmen.

”I thought it would be a good idea to eat us fat…” försvarade han sig med en låg ton och sträckte sig efter fjärkontrollen för att sedan trycka på play och låta filmen rulla.

Jag skrattade högt åt hans ord och kände hur min kropp började hoppa av mitt ekande skratt. I ett försök att få det att sluta greppade jag desperat åt mig en av kuddarna som låg runt omkring oss och tryckte den mot min mun och försökte hålla skrattet inne, men när Nialls fina leende återigen mötte mina ögon smälte det bort, och det skratt som innan kvävt min luftgång försvann spårlöst och fick mina läppar att istället ge ifrån sig leenden som pressades bort mot kudden.

 

Eftertexterna började någon timme senare rulla och jag fortsatte att storögt titta på teven i hopp om att något mer skulle komma, men skärmen förblev tom och allt som syntes var namn som en efter en dök upp. Jag kom på mig själv med ha en vidöppen mun format som ett o och stängde den genast, sedan slängde jag hastigt huvudet mot Nialls håll och tittade allvarligt på honom.

”That was awesome!” utbrast jag högt och tittade in i hans ögon, men allt han gjorde var att skratta åt mina ord och stänga av teven.

Jag följde varje rörelse han gjorde och väntade på att något skulle hända, men allt han gjorde var att plocka ihop filmerna och städa upp småsaker som hade ramlat ner på golvet. Jag visste inte vad jag skulle göra och min kropp var så trött att benen inte orkade bära upp mig, så allt jag kunde vara var att sitta kvar och titta på när han gjorde allt arbete.

Plötsligt stannade han upp och rätade på ryggen. Hans ögon mötte mina i det nersläckta, nästan kålsvarta, rummet och hans blick var så allvarligt att jag inte hade mod att vika mig bort från den. Ett prasslande ljud hördes från Niall när han knycklade ihop en av de tomma chipspåsarna och riktade en kort sekund sin uppmärksamhit dit, sedan tittade han återigen på mig och pressade samman sina läppar.

Hans hand släppte påsen och han gick fram mot mig, satte sig ned och tittade allvarligt på mig.

”Elorah?” frågade han osäkert med läpparna lika hårt ihop tryckta som innan.

Jag nickade som svar, tittade på honom och pillade otåligt på mina händer, försökte få tiden att gå och naglarna att bli renare.

”People are telling me stupid things about you and what you did, and... And… I just don’t want to believe in them incase it’s not true. So…” han rabblade desperat i jakt på de rätta orden och fumlade runt med tummarna mot varandra medan han pratade.

Jag avbröt han snabbt med en suck och en försiktig, diskret huvudskakning.

”You want to know what I’ve done.” avbröt jag och uttalade orden med stängda ögon, sedan öppnade jag dem och tittade in de ögon som osäkert gav ifrån sig en nickning.

”I just want to know if it’s true.”

”Okay.” suckade jag och försökte hämta andan och mod att berätta vad som hände, men luften hade gått ur mig helt och jag hade ingen lust alls att prata.

Orden befann sig inte heller i mitt huvud som tänkt, utan allt som fanns inuti mig var undanflykter och bortförklaringar på att inte förklara.

Jag skakade irriterat på huvudet och blåste ut den luft som fanns i mina kinder, sedan tittade jag på Niall och bet hårt ner tänderna i underläppen.

”I… I did some things that I shouldn’t have done, that’s all I have to say. It was stupid, yes, but if I had said that I’m regretting it I’d be lying. I did what I did ‘cause of a reason, and I’m not regretting it. Simple as that.” sa jag med en axelryckning och tittade ner i golvet.

Jag sträckte mig efter chipsskålen, fumlade med handen i den och greppade sedan tag i några och höll fast dem med hjälp av näven.

”I was basically as new as you when you came here. I hadn’t been in school in months because of what I did and was instead in a… a place where people like me would ‘fit in’.”

“Fit in?” frågade han oförstående och jag nickade övertygande medan han förvirrat ryckte med näsan.

”Yeah. The people there were crazy. They always thought that people had to be nuts ’cause of one thing they did. They didn’t give you a chance, because as soon as you came you had a reputation that you couldn’t change.”

Han nickade avvaktande, försökte kanske få in all information i huvudet och bestämma sig för vad han skulle tro. Tankarna om att han skulle dra sig ifrån mig på grund av alla idiotiska rykten som gick runt och grejer jag hade gjort började cirkulera runt i mitt huvud.

Paniken började stiga i min kropp och jag försökte så fort som möjligt komma på något att säga.

”But Niall, don’t believe in all rumors, okay? Please, don’t do that. I want you to know that I’m telling you the truth and I’ll always do. I want to know that you can trust me, I need to know that.” utbrast jag i ren panik och skakade förtvivlat på huvudet.

Jag trodde att han skulle glida ur min hand, att allt skulle förstöras och att planen inte skulle fungera. Jag kände mig panikslagen och allt runt omkring mig blev plötsligt mindre värt. Så länge planen fungerade skulle allt bli bra, jag skulle återfå min plats och allt skulle bli som förut.

De orden var det enda som lyckades få mig att lugna ner mig.

Niall satt plötsligt en mjuk, varm hand på min axel och fick mig att stanna i all panik, sedan tittade han in i mina ögon och gav mig en övertygande känsla om att han talade sanning.

”I believe you, okay? Don’t you dare to think something else. If you’re saying that you’re telling me the truth, then fine, I believe you. You’re the only one who knows what really happened, so why even try to understand what the other idiots say?” sa han med en lätt huvudskakning och med ögonen i mina.

Jag försökte nickade och berätta att jag förstod, men jag var så fast i vad han just sagt att jag kände mig som förstelnad. Det var som att en våg av lättnad hade sköljts över mig och fått mig att äntligen ta det lugnt, för den press som suttit på mina axlar var plötsligt borta och underlättade en hel del.

Tillslut lyckades jag nickade, möta hans blick och till och med slå på med ett svagt leende.

”Thank you Niall.” viskade jag berört och Niall gav mig ett mjukt leende som visade så mycket styrka och sanning att det inte var klokt.

Mina ögon kändes plötsligt dödstunga och det kändes som jag skulle falla pladask i sömn när som helst, och när gäspningen hotade att fora upp kunde jag inte stoppa den.

”Wow, someone seems sleepy!” skrattade Niall försiktigt och la huvudet på sned för att titta på mig.

”Do you mind staying here tonight? I can’t let you go home that tired. Anything could happen.”

Med ett mjukt leende sittandes på mina läppar nickade jag tacksamt, lät mitt hjärta dra in den värme han orsakade och försöka motstå de ögon som blev tyngre och tyngre för var sekund.

Tillslut blev det för mycket och sakta men säkert stängdes mina ögon och fick mig att falla in i en djup, fantasifull sömn.

---

Och där ramlade kapitel 17 fram! Blev väl sådär, men det är i alla fall långt. Så jag hoppas det duger! 

 

Previously in Why fake it? : ”Hey, maybe I should get you something to that headache?” föreslog jag försiktigt och reste mig upp. Jag gick mot dörren och öppnade den försiktigt, sedan hördes en hostning som fick mig att stanna och uppmärksamma mig på den. ”Hey Elorah?” frågade Niall trött. ”Yeah?” svarade jag honom tyst, med ett litet leende på läpparna samtidigt som jag lutade huvudet mot väggen. ”Thank you.” svarade han hest med ett litet, gömt leende i hans mungipor, något som fick mig att själv le och försiktigt öppna dörren. 

---

 

 

Jag hade redan tänkt igenom det tusen gånger, ändå tvekade jag. Jag var osäker, kritisk och även en aning rädd. Jag visste inte vad jag skulle göra.

I mina öron hördes höga samtal och skrik tvärs över korridoren. Jag stod bredvid den stora dörren, pressade mig mot skåpen med armarna tvärs över bröstet och försökte vara till så lite besvär som möjligt. Allt skrik gjorde det omöjligt att egentligen tänka, ändå stod jag här med darriga ben och undrade vad jag skulle göra.

Mina läppar pressades samman, blicken for över korridoren och mina knän gav nästan vika. Den svaga smärtan som uppstod i mina läppar fick mig att långsamt sluta ögonen. Det gav mig tid att fundera, tänka över det och isolera mig bort från världen.

Jag bestämde mig sedan. Det var värt det, det var värt risken.

Mina ögon for hastigt upp, blicken gled ännu en gång runt i jakt på personen, sedan kände jag hur det nervösa leendet försiktigt smög sig upp på mina läppar.

 

Min blick for hastigt upp mot klockan som satt på den vita, stora väggen ovanför dörren. De visare som vanligvis skulle gå fortare gick betydligt mycket långsammare nu och fick tiden att framstå som fastfrusen. Jag blåste uttråkat upp kinderna till två, stora luftbollar och slängde snabbt blicken mot läraren, försökte läsa av hans läppar och granska hans rörelser.  Sedan for min blick lika snabbt som den kom dit, bort till visarna igen och stirrade lidande på dem.

Luften ur mina kinder flög ur och jag gav ifrån mig en stor, högljudd suck som för mig lät som ljudlös. Allt som fanns i mina öron var visarnas tickande som irriterade mig till max och fick tiden att gå onödigt långsamt. Tillslut hamnade den, efter något som känts som flera år, på rätt visare och fick min kropp att hastigt dra mig upp ur stolen.

Jag rafsade snabbt ihop de papper och böcker som befann sig på min bänk, sedan tryckte jag upp allt mot bröstet och kilade ut genom dörren. Jag lät min kropp glida över korridören med elevernas tjut fylla mina öron och stressen över lektioner lämna min kropp.

Min hjärna gick igenom alla olika tankar och fick mig att tänka tillbaks på den söndagen förra veckan, fem dagar sedan för att vara exakt, då jag besökt Nialls familj och det faktiskt gått bra. Dock satt pressen över hans mamma på mina axlar och fick mig att tänka efter.

Jag ville inte låta hans mamma förstöra allt, men det leendet hon gav mig fick mig att mjukna.

Med en hög, mental suck himlade jag på ögonen, lät tungan blöta ner mina torra läppar och dra armarna tätare runt böckerna. Plötsligt kände jag en nervös, osäker knack på min axel som fick mig att stanna till.

Jag vände mig långsamt om, och när jag sedan såg vem det var höjdes mina ögonbryn chockat.

När man talar om trollen…

”Oh, Niall.” sa jag förvirrat, lät blicken glida över hans kropp och försöka granska hans känslor.

”Uhm… Hi.” sa han lågt med en ton som var allt annat än stark.

Han harklade sig sedan, blåste upp sina kinder och placerade händerna i fickorna. Tystnaden omfamnade oss sedan i en pinsam omgivning. Ingen sa något och ingen ville heller något säga, eller det var i alla fall vad jag gissade på. Jag ville bryta isen, men den var hård och flera meter djup.

Tillslut gav hans kinder ifrån sig det pysande ljud som lät när hans mun tömdes på luft och bröt tystnaden. Hans ögon mötte mina, tittade modigt in i dem och släppte inte kontakten. Plötsligt hade dem fyllts med säkerhet, vilja och kontroll – något de inte hade haft innan.

”So… I’m just wondering…” började han och bet sig i läppen utan att bryta vår ögonkontakt. ”…If you maybe want to catch up. Like... Tonight?” fortsätte han och hans ögon ändrades plötsligt en aning.

Han kanske var rädd för svaret, kanske attityden eller kanske reaktion. Jag hade ingen aning, men hans ögon var inte likadana som förut.

”I mean, since it’s Friday and… everything.”

Han bröt ögonkontakten och tittade ner i golvet en kort sekund, sedan var det som att han hade fått en käftsmäll för hans ansikte for snabbt upp igen.

”If you don’t have anything else to do… Of course!” utbrast han sedan panikartat och letade sig in i mina ögon.

Jag hade lust att skratta över hans nervositet och osäkerhet men jag antog att det var ett dåligt tillfälle, så jag tvingade istället irriterat ner det jobbiga skratt som hotade att fora upp i magen och höll munnen stängd. Jag nickade hastigt som svar och kände hur rynkan i pannan växte, sedan såg jag ett leende på Nialls läppar som för var sekund blev större och större.

Han nickade hastigt, lät leendet sitta fastklistrat på hans läppar och fingrade med fingrarna där de låg i fickorna.

”Cool.” gav han sedan ifrån sig. Hans ton var varm, glad och full med lycka. ”Cool.” upprepade han igen och försökte dra ner på leendet, men lika snabbt som det försvann kom det tillbaks.

”So, I’ll…” han letade efter orden men hittade dem inte.

Han förblev tyst, tittade på mig och försökte få mig att hjälpa honom.

”Text me…?” försökte jag förvirrat och tittade kritiskt in i hans ögon.

”Yes, text! I’ll text you later!”

Jag nickade ännu en gång, tittade på honom och kände hur skrattet bubblade i min mage, hotade att när som helst komma upp.

”Great.” sa han sedan.

”Awesome.” svarade jag avvaktande med ett påklistrat leende.

Sedan nickade han hastigt, höjde handen och gav ifrån sig ett hejdå. Hans fötter vände sedan riktning och började gå bort mot mig.

Med skrattet som äntligen lämnade min mun gjorde jag likadant som Niall och vände mig om och började gå med strömmen.

”That was so cute.” skrattade jag tillfredställt medan jag skakade på huvudet och tryckte mig förbi de människor som befann sig framför mig.

---

Men snälla, slå mig med en stekpanna så dålig jag är på att uppdatera. Jajajajaja, ni fick i alla fall ett kapitel och bild! Wot, what happened to her? Inget seriöst, though, haha. Kände bara för att ge er den då jag har uppdaterat så dåligt på sistone.

Nåja.

Vad tycker ni? SNÄLLA, kommentera. Era kommentarer gör mina dagar, och jag vill så gärna höra vad ni tycker och vad jag kan förbättre. Tack så mycket. :) 

Så... KOMMENTERA NU DÅ! :D

Previously in Why fake it? : ”And you must be Elorah, am I right?” frågade kvinnan vänligt. Hennes varma klinga fyllde hörsel med trygghet och fick mig att självmant le ett mjukt, ärligt leende. Jag nickade lugnt och likadant gjorde hon. ”Well, it's nice to meet you, Elorah. Welcome in, I'm glad that you’re finally here.” sa hon mjukt, sedan öppnade hon dörren ytterligare så att hålet blev så stort att jag lätt kunde ta mig förbi. Jag ruskade mentalt på huvudet, slog bort de envisa tankarna om vad jag höll på med och klev sedan in.
Jag skadade ingen, jag var inte självisk, ingen skulle bli sårad.

---

 

 

Elorah satt nervöst på den mjuka, vita finstolen inne i familjen Horans kök med händerna på de darriga knäna. Hennes blick vilade på händerna som skakigt brottades med varandra i ett försök att koppla bort all nervositet som befann sig i hennes kropp. Hon var rädd att göra bort sig, och de tankar som tusen gånger gått runt i hennes huvud befann sig återigen hos henne och gjorde henne nervösare än vad hon varit på länge. Hon hoppades på att någon snart skulle komma och göra henne sällskap så hon satt sitta ensam i ett rum som fick henne att överväga om att rymma och lämna allting.

Den bubblande känslan i hennes mage ville inte försvinna och hon var rädd att den skulle sabba alltihopa, förstöra planen och få Niall att bli ännu med tillbakadragen. Med en suck stängde hon försiktigt ögonen och tog djupa andetag, hoppades på att nervositeten skulle försvinna och ersättas med styrka, något som hennes kropp verkligen hade behövt just nu.

Niall satt i hans mörka, nerrullade rum på övervåningen, gned tummarna över tinningarna och hoppades på att den bultande huvudvärken skulle gå över. Han visste att det var hans egna fel, men när han tänkte på det fick det honom att vilja skylla på Elorah mer än allt annat. Den huvudvärk som vägrade lämna hans huvud och fortsätta irritera honom gick honom på nerverna och var så stor att en spykänsla flöt runt i hans mage.

Niall stönade högt för sig själv, drog en hand genom håret och reste sig upp. Han visste att han var tvungen att gå ner någon gång, hälsa på Elorah och låtsas som att han egentligen trivdes. Han såg inte fram emot det, men han visste att han inte kunde strunta i det.

En rodnad spred sig plötsligt på Nialls kinder när han insåg att minnet från de sena timmarna kvällen före var som bortblåsta. De började hastigt hetta och en röd nyans spred sig över hans ansikte. Elorah kunde när som helst ta till med jobbiga kommentarer om vad han nu gjorde nu i natt, för själv hade han ingen aning. Inte ens en susning. Allt var svart, tomt och som en irriterande tanke i hans huvud som försökte berätta något om kvällen, men han kunde inte få fram vad det var.

Irriterat ruskade han på huvudet i ett desperat försök att tänka på annat, sedan drog han fötterna längs golvet och gick ner för att möta Elorah.

 

Jag mötte sakta men säkert Elorahs blick när jag hade satt mig ned mitt emot henne vid det stora, bruna träbordet. Jag tittade in i hennes ögon och letade efter något att gå från, men ögonen var som oskyldiga och hennes blick var fladdrig.

Runt omkring oss satt resten av min familj med förväntansfulla blickar på Elorah. Till och med Greg var med och han gjorde likadant som mina föräldrar, fäste blicken på Elorah och väntade på att få höra mer om henne. Han hade insisterat på att vara med och bett om det med ett stort flin som klätt hans ansikte.

Jag visste inte varför, men jag anade att han ville lägga in någon komisk kommentar som fick mitt ansikte att skrika av rodnad när Elorah skulle berätta något.

”Sooooooo…” började Greg och drog på ett leende.

Elorah tittade förvirrat upp, försökte le mot honom och slutade upp med att pilla på sina fingrar.

”How did you and Ni met?”

Elorah slickade sig långsamt om läpparna, försökte dra ut på tiden och tänka ut ett dugande svar medan Greg och resten av familjens blickar spändes på henne.

”Uhm… We met in school. Niall and I are labpartners.” berättade Elorah och tittade försiktigt på mig.

Hon fångade min blick och tittade frågande på mig, sökte efter mitt godkännande eller andra tecken som kunde få henne att fortsätta. Jag nickade diskret åt henne, släppte hennes ögonkontakt och fick henne att vända tillbaks huvudet mot Greg.

”Oh, okay. And I guess that you’re good friends?” frågade han nyfiket och Elorah gav ifrån sig en svag nickning. ”More than good friends?” fortsatte han sedan, och så fort orden hade lämnat hans mun kände jag hur mina ögon växte och bitterheten blev större.

Jag sökte irriterat med foten efter Gregs ben under bordet, och när jag sedan hittade det stampade jag honom hårt på foten så ett kvedande flög ur hans mun. Greg stönade lågt och stängde ögonen, sedan öppnade han dem och mötte min blick.

Jag tittade surt på honom, visade att jag inte tyckte det var kul och blängde en hel del, men det enda han gjorde var att flina glatt åt mig och sedan titta på Elorah.

”No, we’re just friends.” skrattade Elorah lågt med ett leende.

Greg nickade, sedan ryckte han på axlarna och fortsatte att titta på Elorah med ett mjukt, litet leende.

”What a shame that you let a girl like that go, Ni. She’s really cute.” sa Greg menande och tittade sedan på mig, men jag var snabb med reflexerna och gav honom hastigt en hård, kraftig spark på smalbenet så fort jag hade reagerat på vad han sagt.

”Niall, stop hitting me. I’m just telling you that she’s cute.”

“Greg!” utbrast jag generat och tittade storögt på honom.

”I have to indeed with Greg here. She’s really cute, honey.”

“Mum!” utbrast jag ännu en gång och knep ihop läpparna.

“She really is, my son. You can’t deny that.” sa min pappa med ett retsamt leende, vilket fick mig att bli irriterad och ännu surare än vad jag redan var.

”Stop it!” gnällde jag generat när jag kände att mina kinder började hetta.

Mitt ansikte kändes lika varmt som en bastu och jag rodnade hejvilt när skratt fyllde mina öron. Jag gjorde ett försök att dra ner huvudet mot duken och försöka gömma mig, men så fort jag rörde på huvudet drog den fruktansvärda huvudvärken till och fick mig att stöna högt.

De kommande timmarna skulle bli smärtsamma, och hur mycket jag än ville skulle jag inte på något sätt kunna göra någonting åt det. Det enda jag kunde göra var att luta mig tillbaks, dra på ett fejkleende och låtsas som att den dunkande huvudvärken aldrig varit där.

 

Någon timme senare hjälpte jag Nialls mamma Maura med disken. Nervositeten hade släppt helt och även om jag hade varit rädd för att göra bort mig så hade det faktiskt gått bra. Jag hade fått hans familj på min sida, men jag hade ingen aning om hur jag skulle göra för att få Niall.

Han var hal som en ål och var inte den lättaste att fånga. Jag var tvungen att ha tålamod om jag skulle få honom, få honom att lita på mig och spela förälskad. Egentligen ville jag spy av själva planen och känslan. Det jag var på väg att göra var sjukt, men det var det enda sättet för mig att få tillbaks min plats.

Därför var risken värd att ta.

Plötsligt togs den vita porslinstallriken från mina händer och med ett chockat ansiktsuttryck tittade jag upp. Maura gav mig ett mjukt leende med både läpparna och ögonenen samtidigt som hon satt sin fria hand på mina spända axlar.

Jag följde hennes steg med blicken och lät mina ögon vila på hennes hand medan hon lyckligt suckade.

”You don’t have to help me, dear. I can do this on my own.” sa hon med blicken fast i mina ögon.

Jag lyfte långsamt mitt huvud och tittade sedan in i hennes ögon, fick syn på den lycka som utspelades och den lättnad som hade sköljt hennes kropp. Jag nickade försiktigt mot henne sedan lät jag mina händer finna varandra och började nervöst pilla på dem.

Maura vände sig sedan om, satte på kranen igen och lade ner tallriken. Vattnets forsande gick genom mina öron och jag stod osäkert kvar. Mina händer dansade nervöst på varandra och jobbade med att få bort den smuts som åkt in under naglarna.

Tillslut fick jag mina ben att röra på sig och jag började äntligen gå ut ur köket, men vattnets rinnande stannade och en mjuk stämma fyllde mina öron.

”Elorah?” sa Maura plötsligt frågande, undrandes om jag var kvar i rummet eller inte.

”Yes.” svarade jag osäkert med en svag, tyst röst.

Maura vände sig om, placerade händerna på köksbänken och tittade på mig.

”I think you can make Niall happy. He changed since we moved, and I think you’re the one who can change him back again. I like you Elorah, I think you can do this.” sa hon allvarligt och tittade in i mina ögon.

Jag kände hur rädslan steg, hur benen blev tyngre och hur andetagen blev snabbare. Jag visade inte rädslan, men inuti mig seglade rädslan om att såra henne runt i min kropp. Jag gillade ju trots allt henne…

”Well, I think Niall is waiting. Goodbye Elorah, it was nice to meet you.” sa hon sedan, men då var hennes röst mjukare än förut och hon hade nu ännu en gång ett leende på sina läppar.

Sedan vände hon sig om, slog på kranen och skramlande tallrikar och bestick fyllde rummet med ljud. Plötsligt kändes mina ben tunga och min kropp kändes utmattad.

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, för benen rörde sig inte. De lydde inte order och stod som förstelnade kvar. Tillslut började de röra på sig och jag gick snabbt upp mot övervåningen för att möta Niall.

 

När jag kom in i rummet möttes jag av mörker. Rullgardinerna var nerdragna och lamporna var släckta, det var som att gå in i en grotta för du visste inte riktigt vart du befann dig. Jag började röra mig inåt, sökte efter Niall och undrade vart han var. Mina ögon vande sig med tiden av mörkret och fick mig att kunna se någorlunda. Jag såg inte bra, men det var i alla fall något och det fick mig att få syn på Niall.

Jag hittade honom i sängen, stönandes över den huvudvärk som verkade drabbat honom och allt annat som han förtjänade efter kvällen innan. Ett skratt for okontrollerbart ur min mun och fick den svarta, lilla figuren i sängen att röra på sig. Han tittade upp, såg mitt ansikte och slängde sedan ner huvudet i kudden igen.

”It’s not funny!” klagade han med ansiktet mot kudden samtidigt som jag skrattade.

”No, it’s not. I’m sorry.” sa jag och gick närmare sängen.

Jag satte mig på kanten och blickade ut över honom, granskade honom från topp till tå.

”How are you?”

Han suckade högt, drog upp huvudet och satte sig upp.

”Shit.” svarade han enkelt med en hes, trött stämma som fick mitt hår på armarna att resa sig.

”Yeah, I understand that. You were pretty wasted last night.” skrattade jag och tittade in i hans trötta, röda ögon.

Det var som att något plötsligt gick upp för honom, för plötsligt blev hans ögon oroliga och fulla med nervositet.

”Uhm yeah, about that…”

”You want to know what you did.” avbröt jag som en vild gissning och tittade på honom.

Han nickade, bet sig i läppen och lät sedan handen flyga upp mot hans blonda kalufs och klia i det.

”Well, you screamed a lot and told some guys that they were beautiful and that you’d see them in heaven, and then you tried to jump off a kitchen counter but failed, and…. Uhm… You low on the ground, did snow angels and said that you wanted to be as beautiful as one.” berättade jag och försökte kväva det skratt som hota med att komma upp.

Jag sneglade försiktigt på Niall, försökte lista ut vad han tänkte men fokuserade sedan på hans reaktion. Han var chockad och hans mun var formad som ett o, men efter några sekunder stängde han den och tittade generat ner i sängen samtidigt som hans kinder började blossa.

”But it wasn’t that bad.” utbrast jag, försökte få honom att sluta skämmas och istället skratta åt det. ”It was actually kind of funny.” skrattade jag och skakade på huvudet.

Niall log mjukt mot mig, sedan skrattade han försiktigt och ruskade på huvudet. Han avbröt sig plötsligt i sitt skrattande och stönade sedan högt samtidigt som han slängde sig bakåt i sängen.

”Hey, maybe I should get you something to that headache?” föreslog jag försiktigt och reste mig upp. Jag gick mot dörren och öppnade den försiktigt, sedan hördes en hostning som fick mig att stanna och uppmärksamma mig på den.

”Hey Elorah?” frågade Niall trött.

”Yeah?” svarade jag honom tyst, med ett litet leende på läpparna samtidigt som jag lutade huvudet mot väggen.

”Thank you.” svarade han hest med ett litet, gömt leende i hans mungipor, något som fick mig att själv le och försiktigt öppna dörren.

---

HOLY MOLY, TITTA VAD LÅNGT!

Nej, men det förtjänar ni. Jag har varit usel på att uppdatera, men inspirationen har varit på noll, så ja. Men det blev i alla fall långt, intesärskiltbra, men långt i alla fall!

I hope you enjoy it! 10+? :) 

Ni har väl inte missat LWWY?!

Om ni har, eller bara älskar låten och spelar den på replay åter och åter igen, SÅ HAR JAG VIDEON HÄR! :D

 

Previously in Why fake it? : ”Goodnight, little, little princess. See you in the morning!” kvittrade han glatt med ett enormt leende på läpparna, sedan öppnade han dörren in och hoppade klantigt in.Med ett leende som hade lyckats leta sig ut ur sitt gömställe blickade jag fram på dörren och log mjukt. ”Goodnight Niall.” viskade jag knappt hörligt, sedan vände jag på klacken och började med små steg gå därifrån.

---

 

Jag vaknade av ett otroligt irriterande pipande som uppstod i mina öron. Huvudvärken slog direkt till och jag kände mig yr och spyfärdig samtidigt som min talförmåga kändes som bortblåst, även om jag inte ens hade försökt att tala. Jag stönade lågt och vände mig om, lät solen som lös in genom fönstret rama in mitt ansikte och mina ögon att irriterat börja kisa.

Pipandet uppstod återigen och jag tittade förvånat mot nattduksbordet till höger om mig. Min slitna, gamla mobil låg fulladdat på bordet och skärmen lös ett starkt, bländande sken som sved i mina ögon. Förvirrat tog jag åt mig mobilen, drog fingret längs skärmen och låste upp den så att jag direkt leddes till meddelandet.

Mina ögon försökte vänja sig vid den starkt lysande skärmen och få orden att stå stilla, men den illamående känslan som befann sig i min mage gjorde det omöjligt.

 

From: Elorah Nichols – 11:01

Message: Goodmooooooooorning, sunshine! Hangover? Thought so! Take some aspirins and try to sleep a bit, I’ll help you more later when I’m coming by.  Don’t be nervous, though. Your parents will love me!  

Elorah

 

Med en suck läste jag snabbt igenom meddelandet med trötta, förvirrade ögon som mestadels blandade ihop texten, sedan låste jag mobilen och slängde ifrån mig den så att den med en hög duns landade på nattduksbordet. En snabb, obehaglig känsla ilade genom min kropp och för en sekund kändes det som att jag skulle spy, men när det senare gick över slängde jag huvudet ner i kudden och drog täcket över kroppen.

Min kropp fylldes med behag av det varma täcket och den hemmadoft som satt i det. Jag suckade, blundade och försökte sedan sova. Allt jag ville var att somna och glömma bort den förbaskade baksmällan.

”Elorah, what have you got yourself into?” skrattade Alison och ruskade på huvudet.

Hon böjde sig ned för att plocka upp de röda, sönderslagna plastmuggarna som härjade över golvet.

”What? It’s doing great. As soon as I’ve met his parents things will go forward. He’ll fall in love with me and bam, I dump him. Easier than that can it not be.” sa jag och ryckte på axlarna, sedan lyfte jag blicken och gav Alison ett leende som hon snabbt avvisade.

”But is it worth it?” frågade hon osäkert med tänderna fasta i kinderna.

Jag såg oron segla förbi i hennes ögon, men valde att ignorera det. Istället himlade jag på ögonen och böjde mig ner.

”Of course it is.” svarade jag snabbt och greppade tag i en plastmugg. ”I’ll do what it takes to get away with that bitch.” fortsatte jag och rätade på ryggen.

Min blick träffade Alison igen innan jag sneglade ner på min hand. Greppet om muggen förstärkdes och jag kände hur det gnisslande ljudet av plast som skrynklas ihop väsnades i mina öron. Jag slickade mig sedan om läpparna, tänkte kort och lyfte sedan blicken igen.

”I can’t let her take my spot. I just can’t…”

Alison suckade djupt och undvek min ögonkontakt. Hon plockade istället upp ännu mer skräp innan hon vände sig bort från mig och började gå ur rummet.

”Do what you want, but wow. You’re going to hurt that boy’s feelings.”

 

~~

 

Någon timme senare vandrade jag genom den kalla, folktomma staden. Jag var på väg till Nialls hus för att träffa honom och hans föräldrar, något som på något sätt gjorde mig nervös. Jag visste inte vad jag skulle göra, inte heller vad Niall hade tänkt göra och det fick mig att smått få sammanbrott inombords. Vad som helst kunde hända, det var något som oroade mig.

Även om jag mest av allt ville undgå det fortsatte Alisons dumma ord upprepas i mitt huvud. ’

Do what you want, but wow. You’re going to hurt that boy’s feelings.’

Jag himlade irriterat på ögonen och sparkade till en av de mindre, grå stenarna som låg på gatan. Hans känslor skulle inte såras, såklart det inte skulle. Han skulle må lika bra som han hade gjort innan han flyttade hit när allt detta var över. Jag fortsatte att övertala mig själv om att allt var okej, att ingen skulle komma till skada och att jag inte bara gjorde det för min skull. Utan att jag gjorde det för andras också, att det inte bara var på mina villkor.

Jag suckade ljudligt och höjde handen. Det höga ljudet från knogar som slås mot dörrar hördes i mina öron och fick mig att tänka på annat. Plötsligt öppnades dörren inifrån och jag blev bemött med två stycken, glada, nöjda ögon. Kvinnan som stod i dörröppningen log med hela ansiktet och tittade lyckligt på mig.

”And you must be Elorah, am I right?” frågade kvinnan vänligt.

Hennes varma klinga fyllde hörsel med trygghet och fick mig att självmant le ett mjukt, ärligt leende. Jag nickade lugnt och likadant gjorde hon.

”Well, it's nice to meet you, Elorah. Welcome in, I'm glad that you’re finally here.” sa hon mjukt, sedan öppnade hon dörren ytterligare så att hålet blev så stort att jag lätt kunde ta mig förbi.

Jag ruskade mentalt på huvudet, slog bort de envisa tankarna om vad jag höll på med och klev sedan in.

Jag skadade ingen, jag var inte självisk, ingen skulle bli sårad.

---

Bajs kort kapitel med bajs trötta ögon. Jag är SÅ trött. Tänkte skita i att skriva idag, men allt för er mina älsklingar.

Nu ska jag i alla fall sova häcken av mig, gå upp tidigt och sedan iväg till skolan. Blö

15+ till nästa? c:

Peace.

 

Previously in Why fake it? : Jag tog de sista stegen fram mot honom, sedan la jag mina händer på båda hans kinder och lät mina läppar träffa hans. Jag gjorde inget förhastat, jag kysste honom i en lätt, passionerad kyss innan jag släppte taget om hans läppar och kinder. Medan jag backade ett steg bort från honom stod han förstelnat kvar och tittade på mig. Han såg ut att vara stum, tom på ord, för när han öppnade munnen lyckades inget komma ut från den. Hans talförmåga kom tillbaks och även hans kropp mjuknades upp. De ögon som innan hade varit fyllda med ilska var nu som bortblåsta, det enda som syntes i de klarblåa ögonen var sorg, sorg och besvikelse. ”This... This is why I don’t like you.” förklarade han med en svag, skakig röst. Hans ögon träffade mina en sista gång och fick min mage att knyta sig av ånger, sedan gick han stumt förbi mig och lämnade mig ensam på verandan.

---

 

Efter några fler timmars festande fullt med alkohol, tjejer och konstiga danser, slängde sig Niall utmattat ner i en av de många sofforna i huset. Han stönade högt och irriterat åt den yrhet och spyfärdiga känslan som bubblade i hans mage och stängde långsamt och försiktigt de trötta, men ändå klarvakna, ögonen. Hans händer letade sig snabbt upp mot huvudet där de desperat började massera hans tinningar i hopp om att få bort en liten del av den hemska känslan som befann sig i hans kropp.

Illamåendet hemsökte honom och det var som att den kom för att jävlas, för så fort den började gå över kom det tillbaks dubbelt så mycket och fick honom att nästan stupa framåt för att slänga sig ur den sörja som gång på gång hotade att lämna hans hals. Klockan var runt två, och utan tankar på Elorah eller någon annan böjde sig Niall fram och placerade huvudet mellan benen. Han försökte ta djupa andetag, få bort tankarna om illamåendet och tänka positivt. Även om han försökte så kunde han inte låta bli att tänka på det, på henne och på allt annat som cirkulerade runt omkring honom.

Den där mjuka, passionerade kyssen hon hade lämnat ifrån sig på hans läppar fyllde hans tankar med frågor och känslor. Han visste inte vad han tyckte, inte heller varför hon gjorde det, det enda han förstod var att det var någon slags fälla hon ville få in honom i. Hon gjorde inte det på grund av känslor, det var bara som att hon ville visa att det var henne han tillhörde. Att han inte skulle få träffa andra tjejer även fast han och Elorah bara var vänner, inte ens det. Det var bara Elorah som skulle få gå runt i hans tankar, allt annat var förbjudet och fick henne att bli rasande.

Niall stönade ännu en gång och försökte tränga bort de tankar som fick honom att tänka på det, på henne. Han förstod inte heller hur det kunde bli såhär. Hans hjärna förstod ingenting, och inte heller gjorde hans kropp. Den bara hängde med i svängarna och fortsatte att festa hur mycket illamåendet än hotade med att fora upp.

”Niall come on! We’re taking some shots!” ekade det i Nialls huvud, något som fick honom att dra upp sin rygg till rät ställning och förvirrat rikta blicken framåt.

En hand greppade tag i hans handled, klämde åt den och drog sedan upp honom ur soffan. Yrheten kom tillbaks i Nialls huvud och fick honom att tappa balansen, men när han sedan återfått den började personen dra med honom till köket. Hans kropp bara löd killens åder och följde med honom. Som att han inte brydde sig egentligen, det enda han ville var att leva livet som det var hans sista kväll att leva, för just nu kändes det som det. Dagen imorgon skulle bli ett helvete, det visste han redan nu och mest av allt ville han slippa det, men han kunde inte.

Han kunde inte svika sin mamma, han kunde inte bara det.

Jag gick oroligt omkring och letade efter Niall. Sökte i varje vrå och försökte hitta honom, få med honom hem och lägga honom i sängen. Men letandet var förgäves då jag aldrig tycktes hitta honom. Han var som försvunnen, bortblåst med vinden – vilket störde mig något otroligt då jag mest av allt ville dra ut kontakten till de stora högtalarna som stod placerad i hörnet av rummet och skrika på alla att gå hem. Sedan skulle jag lägga mig i min mjuka säng och krypa under täcket, oroa mig över morgondagen och sedan somna.

Jag suckade drömmande åt mina tankar medan jag för en sekund blundade och fantiserade om den. Önskade att den var sann, eller framförallt att jag skulle hitta Niall. Med ett uns fyllde skrik om shotar och namn mitt huvud. Jag öppnade klarvaken mina ögon, insåg vad som hände där borta och med vem. Med ögon stora som fotbollar och med pulsen uppe i halsen började jag småspringa mot köket, försöka få bort honom därifrån och dra med honom hem. Köket var fullt med ungdomar ståendes på en lång rad vid köksbänken med små, små glas framför dem fyllda med alkohol.

I mitten av dem fanns han, pojken som nu vid detta laget borde vara hemma och sova. Med himlande ögon drog jag fram mina ben till honom, tog glaset ur hans hand och greppade sedan tag i hans handled. Mina ögon stirrade argsint in i hans och jag undrade vad tusan som hade tagit åt honom.

”Niall, what the hell are you doing?” fräste jag med blicken vandrande över hans kropp, utforskade hans slitna ögon och hår som stod åt alla håll och kanter.

”Woah, relax Elorah!” utbrast han lika högt som ett skrik medan hans ögon var stora som golfbollar och hans huvud guppade fram och tillbaka.

Hans ansikte såg ut att när som helst släppa ifrån sig en spya när han klantigt tog upp händerna framför sig i försvar och tittade på mig. Jag stönade högt åt honom och kände sedan hur mina tänder hårt trycktes ihop, försökte hålla mitt humör uppe och inte få utbrott på honom.

”Get the hell out of there. Now. You’re coming with me.” befall jag och greppade tag i hans handled, men så fort jag hade gjort det protesterade han och kved om mitt hårda grepp.

”No! You’re not my mom!” gnällde han och ryckte åt sig sin handled.

Han smekte den försiktigt av smärtan som släppte och höll hans andra hand på det onda stället.

”Oh, so you want me to call her so she can pick you up?”

Han tystnade, tittade på mig och sedan ner i marken. ”No…” erkände han med ett bittert tonfall och knep ihop käkarna.

”Exactly. You’re coming with me or else I’ll call her.” hotade jag och tittade in hans ögon.

Jag kände hur tonfallet i min röst var hårt, fyllt med styrka och lät hotfullt. Han gav ifrån sig ett högt stön, något som bevisade att jag hade lyckats, sedan hoppade han klumpigt med dallriga ben över diskbänken och landade nere på marken. Han kved till av den smärta som uppstod i hans kropp innan han raskt reste sig upp och följde efter mig.

”Bye guys! See you in heaven my little, little beautiful friends!” kvittrade han med en hand uppe i luften som sedan började röra på sig och vifta fram och tillbaka.

Med himlande ögon greppade jag ännu en gång tag i hans handled, sedan muttrade jag kort till honom att han skulle följa med och började dra ut honom ur huset.

 

När vi hade gått i cirka en halvtimme började vi närma oss hans hus. Den kalla asfalten som funnits överallt erasattes såsmåningom med gräsmattor. Niall vinglade fram, hade ingen kontroll över kroppen och rapade äckliga öl rapar lite när som helst.

”Niall how much have you been drinking?” frågade jag med ett skratt som hotade att falla ur min kropp.

Niall gav ifrån sig ännu en lätt rap innan han började kisa med ögonen och ta upp fingrarna för att visa hur mycket han hade druckit, vilket var helt galet då han bara visade cirka en centimeter med fingrarna och i själva verket måste ha druckit hundra gånger mer.

”Just liiiiiiiittle, little alcohol. Nothing to worry about!” utbrast han med den pipiga, glada tonen han fick av att dricka.

Den irländska dialekten framkom mycket när han var full och han svamlade otroligt mycket när han vinglade fram över marken. Skrattet jag försökt hålla inne lyckades på något sätt leta sig ur medan jag skakade på huvudet och fortsatte att gå. När jag hade gått några meter hörde jag plötsligt en hög, kraftig duns som ekade i mina öron.

Chockat blickade jag bakåt och stannade.

Jag fick syn på Niall som låg med ansiktet ner i marken och på något sätt lyckats ramla omkull. Klantskalle.

”Niall, what are you doing?” fnissade jag och skakade på mitt huvud av hans dumhet.

Det var som att han hade slumrat till, för när han hörde min röst ruskade han hastigt på huvudet och vände sig om så att han låg på rygg.

”Look, Elorah, the heaven! Oh, it’s so beautiful. I wish I was that beautiful. Beautiful is great, I want to be beautiful.” svamlade han med en trumpen min och stirrade upp på himlen.

“Yeah, yeah, yeah, come on, golden boy. Let’s get up.” sa jag och räckte mig efter hans hand, men så fort jag kom närma började han hastigt vifta med både armarna och benen.

Oförstående tittade jag på honom som att han var dum i huvudet och som att jag aldrig hade sett något liknande. Vad tusan tog det åt honom när han hade druckit?

”Look, Elorah, I’m an angel! A so, so, so beautiful angel! I’m a… a beautiful, beautiful…. snow angel! Look!” utbrast han och fortsatte att dra sina armar och ben längs marken och skapade märken i den kalla, frostiga marken.

Med himlande ögon och skakande huvud granskade jag honom när han fortsatte att bete sig som en unge med ett leende på läpparna som vägrade att försvinna.

 

Tillslut hade jag äntligen lyckats få med honom. Han hade gnällt om att han var en vacker ängel som var tvungen att åka tillbaks till sitt änglarike och om allting som fanns omkring honom hela vägen fram till hans hus. Nu stod vi där, Niall med handen mot dörren för att hålla balansen och jag tre meter bort med armarna lindade runt omkring min kropp.

Plötsligt började Niall vingligt gå mot mig. Han lutade sig mot mitt öra och tog ett djupt andetag innan han andades ut. Hans varma andedräkt slog mot mitt öra och fick mig att få gåshud.

”Okay, do not say this to anyone. Not to anyone! Promise, promise, promise!”

Jag nickade som svar och kunde höra hur han pep till av glädje.

”Do you know who Elorah is?” frågade han med en allvarlig ton, och jag nickade förvirrat på huvudet. ”Okay, goooooood. Do you want to know something about her?” frågade han, och jag nickade ännu en gång.

Orolig för att han skulle säga något helt tokigt som skulle få mig att förstå att hela denna planen var en katastrof, bet jag mig hårt i läppen.

”Sometimes… When she’s taking care of me… I actually like her.” avslöjade Niall och böjde sig bakåt igen.

Jag kände hur ett leende hotade bakom mina läppar och fick mig att vilja le som en tok. Nialls ögon återgick till stora golfbollar och han satt sitt ena pekfinger framför munnen och tittade allvarligt på mig.

”But do not tell her!” utbrast han och ruskade hastigt på huvudet.

Jag gjorde likadant som honom och visade att jag inte skulle berätta genom att hyscha honom när jag hade fingret mot läpparna. Niall nickade stumt innan han vände sig om och vinglade tillbaks till ytterdörren.

”Goodnight, little, little princess. See you in the morning!” kvittrade han glatt med ett enormt leende på läpparna, sedan öppnade han dörren in och hoppade klantigt in.

Med ett leende som hade lyckats leta sig ut ur sitt gömställe blickade jag fram på dörren och log mjukt.

”Goodnight Niall.” viskade jag knappt hörligt, sedan vände jag på klacken och började med små steg gå därifrån.

---

NEJ MEN TITTA VAD LÅNGT KAPITEL, TJOHOOOO.

Nej, men... ja. 15+ till nästa hade varit såååååå kul! :) xoxo

Ledsen babes, inget kapitel kommer ikväll. Förlåt, förlåt, förlåt, men jag har skrivit om kapitlet minst tre gånger och lyckas ändå aldrig få till det. Allt låter så himla FEL och..... suck, jag blir så arg. Storyn har jag klart för mig, från början till slut, ändå så får jag inte till det här kapitlet även om jag kan handlingen. Nåja, kan inte tvinga fram något, eller? Ni skulle fått ett ikväll om jag hade behållt det första jag skrev, men jag kände att det var SÅ fruktansvärt dåligt att jag inte bara kunde publicera det.

Kunde inte heller börja på det tidigare då jag har varit upptagen idag och sedan när jag kom hem anfölls jag med en massa pluggning. Är ganska nervös inför ett prov jag ska ha inom de kommande dagarna och lyckas inte få texten i böckerna att fastna... Jaja, jag ska inte belasta er med mina klagomål, dem hör ni tillräckligt mycket ändå.... Haha!

Men jag ville bara berätta hur det ligger till. 

Lovar, lovar, LOVAR att ett kapitel kommer imorgon. Förhoppningsvis på eftermiddagen. 

Puss på er.

Previously in Why fake it? : Jag skakade i huvudet med ett fnys innan jag knep ihop läpparna och höjde min hand. Den flög med fart mot hennes högra kind och lämnade den senare med ett hårt slag. Ljudet från en örfil ekade i mina öron och handen värkte som tusan. När hon äntligen reagerade av det som hade hänt tittade hon chockat på mig med glansiga ögon, fyllda med tårar som hon kämpade med att hålla tillbaka. Hennes hand for försiktigt upp mot kinden där min hand hade lämnat ett stort, rött märke som säkert bultade och värkte. Jag borde tycka synd om henne, men hatet som just nu fanns mot henne var så stort att jag inte brydde mig. Istället tog jag ett steg framåt och tittade in i de ögon som skrek av smärta och svag rädsla. Jag visste vad jag skulle säga och vad jag skulle göra, hon skulle inte få komma i vägen. ”I said, don’t touch Niall. Just don’t do that.” sa jag och knep ihop mina käkar. Det här var illa, det här var riktigt illa. Shit, shit, shit.

---

 

Jag drog nervöst Niall i armen och styrde mina steg mot verandan. I mitt huvud snurrade svordomar och irritation mot Emma som just nu stod cirka femton meter bakom mig med handen på sin ömma, röda kind som säkert smärtade som in i helvete. Omedveten om vad jag gjorde så råkade jag fnissa till så att ett försiktigt leende letade sig upp på mina läppar. Jag kunde inget annat säga än att hon förtjänade det. Hon gav sig ut på hal is och var tvungen att betala något, slaget var straffet. Jag visste gott och väl att jag inte ägde Niall, men alltså, i det fallet gjorde jag det. Jag ägde han i alla fall mer än vad Emma gjorde, det visste både hon och jag.

Snabbt drog jag ner på flinet när jag insåg att jag egentligen var rasande, och kände sedan hur tänderna pressades mot varandra. På en sådan kort sekund hade jag ändrat mig från att vara skadeglad till att vara arg, sur och irriterad. Sjukt var bara förnamnet och tankarna for igenom mitt huvud medan jag tog ett hårdare tag om Nialls arm och drog sedan upp dörren mot verandan. Den kalla luften slog mot mitt ansikte och fick snabbt min kalla, nakna hud att frysa till. Håret på mina armar reste sig och så fort jag hade släpat ut mig och Niall på det kalla, frusna utegolvet drämde jag igen dörren och stirrade argsint på honom.

Adrenalinet i min kropp pumpade runt för fullt och jag kände mig rasande. Det var som att det for ut rök ur mina öron och att ilskan i min kropp fick mig bort från kylan och hålla mig varm, för någon sekund senare försvann mina tankar om att värma mig och ersattes med hat mot Emma.

Jag letade mig in i hans ögon. Sökte efter den förvirring och rädsla som djupt visades och utstrålade chock.

”Niall, are you drunk?” frågade jag med ett tonfall så fyllt med hat att jag själv skrämdes en aning.

Jag placerade mina små, bara armar över varandra på bröstet medan jag hörde ett lågt, oförstående skratt fara ur Nialls kropp.

”What?” skrattade han med en skakning på huvudet och med en blick som träffade min.

Jag suckade med himlande ögon innan jag la huvudet på sned och tittade kritiskt på pojken framför mig.

”Are you drunk?” upprepade jag så tydligt jag kunde med ögon fasta i hans.

Aldrig att han skulle kunna ljuga mig rakt upp i ansiktet, det tror jag inte att han har kraft eller mod att göra.

En fnysning for ur hans kropp och hans panna rynkades upprört.

”What? No!”

Jag höjde ögonbrynen och lät min blick långsamt glida över honom. Sedan slickade jag mig om mina läppar med blicken fast i marken innan jag bytte position och tittade upp igen.

”Really?” fnös jag innan mina irriterade ögon smalnade. ”So it’s not the headache I’ll help you get away with tomorrow, it’s your fucking brain that I’ll throw in trash because of your stupidity?!” skrek jag uppjagat och stirrade in i hans ögon.

Jag kände hur orden hade kastats ur min mun och hur ilskan hade tagit över och låtit mig själv skrika åt honom. Hans förvånade blick gled över min och hans mun skapade ett o där han med vidöppen mun stod och stirrade på mig.

”Niall, are you completely insane? What was you thinking?!” utbrast jag panikartat och tog mig för huvudet.

Ilskan som befann sig i min kropp skulle snart bubbla över och ta bort allt mitt förstånd om jag snart inte lugnade ner mig. Mina händer grävde sig ner mellan hårstråna där de sedan träffade hårbottnen och grävde ännu mer, även fast det inte var lönt och jag inte kom någon vart.

Jag pressade mina fuktiga, mjuka läppar samman och knep ihop ögonen, hoppades att det skulle få bort min ilska och irritation.

”Why Emma of all people? You know that she’s not a person you can trust, how many times do I have to tell you?!”

“Oh that’s bullshit, Elorah. You know it, I know it, we both know it. You don’t like that I’m with her because you want me by yourself!” fräste han så att orden hårt slängdes mellan hans tänder.

Jag tystnade av hans ilska, bara stod där och granskade honom och hans beteende. Hans glada humör han för en sådan kort stund sedan hade haft var som bortblåst och ersatt med ilska som glöd ur ögonen. Han tittade ursinnigt på mig medan hans bröstkorg hastigt for upp och ned var sekund och hans händer hårt pressades samman.

Jag lät min blick vila i hans frustrerade, arga ögon som ilsket stirrade in i mina. Jag slickade långsamt mina läppar fuktigta och skakade på huvudet.

”That’s not true.” viskade jag med en svag röst som osäkert hade krupit ur min mun.

Ilskan som precis hade fyllt hela min kropp var som bortblåst, och allt jag kände var ensamhet och svaghet. Min röst var som försvunnen och orden var borttappade.

Jag kände mig vilsen. Jag var vilsen.

Mina lungor försökte ta in så mycket luft som möjligt innan jag stängde ögonen för en kort sekund.

Jag öppnade dem sedan och möttes av de ursinniga blåa ögonen som stirrade tillbaks på mig.

”You don’t know her, that’s the problem. She’s trying to hurt you, Niall! Didn’t you see what she did out there? Do you really think it was okay?” Orden for hest ur min mun som svaga viskningar.

Styrkan som förut hade gett mina meningar kraft var borta, och allt som fanns kvar var den lilla, lilla ask mod som hade gömts långt inuti mig för nödsituationer. Mina ord kändes tunga som cement.

”I’m just trying to have fun, Elorah!” fräste han och gestikulerade runt med armarna.

Han tittade på mig som att det var det självklaraste i världen innan han långsamt med försiktiga skakningar på huvudet sänkte rösten. ”Wasn’t that what you wanted?”

Jag stängde frustrerat mina ögon. Jag ville inte höra vad han hade och säga, jag ville inte höra hur han dumförklara mig.

 Istället pressade jag samman mina läppar och försökte komma på en utväg. Letade igenom alla mina alternativ och sökte efter styrka, den styrka som bara för någon sekund sedan hade funnits hos mig.

”Of course I want you to have fun.” började jag med ett självklart tonfall. ”I just don’t want you to have it with her.” fortsatte jag och öppnade ögonen.

Jag kunde se hur ilskan steg i hans ögon och hur han pressade samman tänderna för att inte skrika ut hans vrede.

”Why can’t you just let me live my life? Why you can’t you leave me alone?”

Jag tittade bort, vägrade möta hans blick och de ögon som utstrålade ilska, men ändå en sådan sorg som fick mig att vilja springa fram och krama om honom. Min blick letade sig in genom rutan och granskade folket som dansade loss och inte brydde sig om morgondagen.

Emma var borta. Hon var inte där hon förut hade stått och hade förmodligen gått hem, något som fick mig att le. Jag kom på mig själv med att ignorera hans fråga och blickade mitt huvud framåt. Jag kände mig tom på svar och huvudet stod stilla, jag visste inte vad jag skulle säga.

Plötsligt slog en snilleblixt till i min hjärna. Jag blev full på valmöjligheter och bestämde mig för något jag egentligen inte tyckte var bra, men det var det enda jag kunde göra. Jag hade inget annat att säga.

Mina ben tog mig över golvet med klackarskorna som fyllde min hörsel. Niall stod förvirrat och tittade på mig, försökte lista ut vad jag gjorde medan jag ännu en gång tänkte igenom mitt alternativ.

Ja, det här var vad jag var tvungen att göra. No doubt about it.

Jag tog de sista stegen fram mot honom, sedan la jag mina händer på båda hans kinder och lät mina läppar träffa hans. Jag gjorde inget förhastat, jag kysste honom i en lätt, passionerad kyss innan jag släppte taget om hans läppar och kinder.

Medan jag backade ett steg bort från honom stod han förstelnat kvar och tittade på mig. Han såg ut att vara stum, tom på ord, för när han öppnade munnen lyckades inget komma ut från den. I väntan på hans reaktion drog jag in ett djupt andetag och försökte förutspå vad han skulle göra. Jag förväntade mig inget bra, men inte heller något dåligt. Jag hoppades att han skulle förstå.

Plötsligt gick det upp för honom. Hans talförmåga kom tillbaks och även hans kropp mjuknades upp. De ögon som innan hade varit fyllda med ilska var nu som bortblåsta, det enda som syntes i de klarblåa ögonen var sorg, sorg och besvikelse.

”This... This is why I don’t like you.” förklarade han med en svag, skakig röst.

Hans ögon träffade mina en sista gång och fick min mage att knyta sig av ånger, sedan gick han stumt förbi mig och lämnade mig ensam på verandan. Plötsligt kände jag hur min känsel kom tillbaks och fick mina små, bara ben att skaka. Kylan slogs snabbt mot min kropp och fick mig att hastigt slänga armarna runt mig för att värma mig själv. Mina tänder började hackas och jag tittade mig förvirrat omkring, osäker på vad jag skulle göra. Men istället för att gå in, strunta i vad jag gjort och festa bort mina problem, så satt jag mig förtvivlat ner på det kalla, frusna golvet. Jag lät min kropp fyllas med skam och ånger innan jag stängde mina ögon och la armarna runt benen.

Jag skämdes, jag skämdes som fan.

---

Trololololo, kapitel 12! Ursäkta för dröjningen, men anledningen fick ni reda på innan, och sen har jag något problem med min dator som bara krånglar hela tiden. Ush, ush.

Jaja! Vad tycker ni? Nu, mina vänner, ska jag plugga, så jag hoppas att ni gillar det! Eller..... uhm..... Piewdiepie och Gangnam style tar nog över mitt liv stället. Ja, ja, det gör dem. Rüliga killar det där. 

 10+ till nästa? c:

Ville bara säga att jag är jätteledsen att inget kapitel har kommit, men jag stressar röven av mig (ursäkta språket) då jag ska ha en massa prov de kommande veckorna. Det som gör mig nervös är att jag inte har jobbat med det som de andra i min klass har gjort, så det jag pluggar till är helt okänt som jag aldrig har hört förut och inte heller jobbat med på lektionerna. Imorgon ska jag ha ett stort förhör, och eftersom jag är en person som sätter stor press på mig så vill jag prestera så gott jag kan, särskilt när jag ska få betyg till hösten. (vilket jag hatar då jag inte trodde att jag skulle få panik över betyg redan i sjuan.) Så vill jag helst plugga på det. Har redan pluggat i någon timme nu, men är så satans nervös (ursäkta språket igen) att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Nu ska jag i alla fall lägga mig, försöka gå igenom alla svar och vad jag har läst, sedan ska jag tänka lite på novellen. Har redan skrivit en bit på nästa kapitel, men det är långt ifrån klart, tyvärr. Imorgon ska jag även åka iväg direkt efter skolan och kommer inte hem förrän ganska sent, men jag hoppas på att få ihop ett kapitel till er då! Men eftersom jag försöker göra så bra som möjligt så är det inte säkert att ni får det imorgon, men då är det bara för att jag har raderat allt och förmodligen skrivit om. 

Förlåt tusen gånger om, men betygen är viktiga för mig och jag vill verkligen känna att jag har gjort mitt bästa. 

Jaja, nu ska jag sova! Ha en bra helg allihopa!

Previously in Why fake it? :  ”Don’t worry, Niall, you’ll have fun. Just… just don’t try to much, okay?” ropade hon för att överrösta musiken, och även om jag ville skrika ett svar till henne så visste jag att jag inte skulle lyckas. Jag nickade istället som svar och leendet som vilade på hennes läppar blev större och lyckligare. ”Great. Well, let’s party then!” utbrast hon innan hon med ett tjut försvann in i folkmassan med mig i ett hårt grepp efter henne.

---

 

Kvällen fortsatte som väntat och tiden flög iväg. Tankarna Niall hade haft om att lämna festen bara någon timme efter att dem kommit var som bortblåst och han hade äntligen släppt loss. Elorah hade lämnat honom ensam efter några danser för att umgås med andra vänner, men varje sekund tillägnades till den dansande dåren som med ett plastglas i handen äntligen släppte allt och gav festen och London en chans.

Hon stod alltid och log över att hon faktiskt lyckas få honom att sluta spänna sig och vara så vaksam, hon log över att han äntligen började lita på henne en aning. Även om Elorah inte ville erkänna det så tog hon det lugnt med alkoholen just för att hon skulle till Niall och hans familj dagen därpå. Om planen skulle funka så kunde hon inte ge ett dåligt intryck på hans föräldrar, då skulle allt gå åt pipsvängen och inget skulle gå som planerat.

Niall hade däremot inte en tanke på vad som skulle hända dagen efter. Han dansade och festade som aldrig förr och som att det inte skulle finnas någon morgondag, han hade äntligen roligt.

Även fast Niall stod mitt i klumpen och gungade till musiken medan han emellanåt höjde muggen mot hans mun så kunde inte Elorah sluta betrakta honom. Hon var rädd att han på egen hand skulle lyckas sabba allting och på så sätt få hans familj att ge henne dåligt omdöme innan hon ens fått chansen, eller att han helt enkelt skulle tuppa av och inte komma ihåg vad som hade hänt när han senare skulle vakna.

Egentligen hade Elorah sin chans att få honom på fall då det var fest och han var berusad, men om hon nu skulle göra det av den orsaken hon gjorde så skulle hon i alla fall inte vara så dum att göra det när han var full. Det var lågt, för lågt, till och med för henne.

 

Musiken pumpade i mina öron och blandades med babbel från tjejerna jag stod och snackade med. Julia var helt klart inte nykter och hon svamlade en hel del när hon med ett glas i handen stod lutad mot Alison och försökte så gott det gick att förklara det hon just försökt sig på. Alison stod och nickade åt hennes ord medan hon försökte hålla inne ett skratt som hotade att bubbla upp.

Bredvid henne stod Milly och bredvid henne stod Taylor, alla pratandes med varandra med ett glas i handen. Även jag hade ett rött plastglas i handen som då och då klämdes och for upp mot min mun. Min blick gled ut över havet med ungdomar medan Julias svamlande hördes i min bakgrund.

Jag letade efter något och även om jag inte ville erkänna det så var det viktigt och något jag inte kunde tappa bort. Om jag skulle göra det skulle allt bli kaos och inget skulle gå som planerat. Det var inget jag kunde riskera.

Försiktigt lyfte jag muggen mot munnen och lät den vila mot min underläpp. Jag andades in den starka lukten som frestade mig något galet medan jag fortsatte leta.

Mitt tålamod höll på att sjunka och paniken satt gömd i min kropp. Om jag inte skulle hitta honom snart skulle den sakta men säkert krypa fram och få mig att flippa ur.

Jag andades en sista gång in den välbekanta lukten som svagt brände i min näsa innan jag hastigt hasade i mig den och lät glaset glida ner längs min kropp i min högra hand. Min blick hade glidit ner mot muggen och snart satt båda mina händer hårt pressade mot plasten.

De kramade åt muggen så att den gav ifrån sig svaga ljud och märken i sidorna. För var gång jag gjorde det blev plasten mer och mer skadad och närmare på att gå sönder. Min puls kändes hög och jag slickade mina läppar fuktiga innan jag pressade samman dem och stirrade ner på den röda plasten.

Tänk så skulle jag inte hitta honom? Tänk så skulle han däcka någonstans så hans föräldrar eller något annat var tvungen att hämta honom? Paniken började smått stiga och de händer som hårt var pressade mot plasten började bli fuktiga och visade min nervositet och panik.

Jag lät min blick en sista gång glida ut över havet sökandes efter vad jag letade efter, desperat på att hitta det. Där, mitt i den stora, dansande klumpen, hittade jag det jag sökte och för en sekund kände jag hur mitt hjärta gav ifrån sig ett glädjeskutt. Men sedan när jag märkte vem han var med, sjönk det igen. Vad han gjorde och varför förstod jag inte, allt jag förstod var att hon gjorde det för att jävlas med mig och få det att bli så svårt som möjligt. Jag kände mig ledsen men ändå arg, jag visste inte hur jag skulle förklara det.

Det enda som var klart i min hjärna var att den där jäveln som stod framför mig skulle få sin hämnd. Jag gillade inte henne innan men nu var det fan krig.

Utan att tänka på vad jag gjorde lät jag muggen glida ur min hand och munnen lät öppnas och formas till ett o. Min panna lyckades rynkas och jag styrde bestämt mina steg ut mot klumpen mitt i rummet, trängde mig fram och gjorde vad som behövdes. När jag sedan kom fram och bevittnade det med egna ögon på närma håll växte ilskan i min kropp. Jag fick hårt knipa ihop min högra hand och pressa samman läpparna för att inte tappa kontrollen. Naglarna trycktes hårt ner i min mjuka, ömtåliga hud och gav ifrån sig märken och smärta.

Mitt huvud skakades automatiskt innan puttade undan de sista personer som gjorde att avståndet och synen av paret som stod framför mig var stort och synen dålig. Jag placerade sedan en varsin hand på kropparna som fanns framför mig och slet samman dem. Deras närhet som för en sekund senare varit där, försvann snabbt och deras kroppar saknade förmodligen den värme som inte längre fanns kvar.

Jag hade kvar greppet om bådas armar och stirrade argsint på dem innan jag släppte greppet på Niall och puttade bort Emma som fanns i min andra hand. Jag drog upp handen framför hennes ansikte och visade ett finger för att varna henne. Min ilska bubblade i kroppen och jag tryckte hårt ihop mina tänder för att kontrollera mig själv.

”Back off, bitch. Don’t touch him again, okay?” varnade jag henne ilsket och tittade in i hennes ögon.

Hennes berusade kropp förlorade en kort sekund balansen och hon snubblade förvirrat till, sedan for ett skratt ur hennes kropp.

”What?” fnittrade hon med en irriterad stämma och rynkade besvärat ögonbrynen.

”You heard me. Don’t touch him.” upprepade jag och la armarna i kors medan jag tittade på henne.

Hon skakade surt på huvudet med ett skratt innan hon utmanande tittade in i mina ögon.

”What, so I can’t do this?” sa hon retligt och tog några steg framåt.

Min blick följde varje steg hon tog och när hennes höga klackarskor tillslut stannade framför Niall stannade mitt hjärta i en sekund. Hon placerade sin hand under hans haka och smekte den lätt, sedan böjde hon sig fram och gav han en lugnt, passionerad kyss som fick mig att vilja spy. Niall var förvirrad, berusad och lät det omedvetet hända medan ilskan och hämndlysten steg i min kropp.

När Emma senare backade från Niall och gav mig en utmanande och nöjd blick, fick jag nog. Jag skakade i huvudet med ett fnys innan jag knep ihop läpparna och höjde min hand. Den flög med fart mot hennes högra kind och lämnade den senare med ett hårt slag. Ljudet från en örfil ekade i mina öron och handen värkte som tusan. När hon äntligen reagerade av det som hade hänt tittade hon chockat på mig med glansiga ögon, fyllda med tårar som hon kämpade med att hålla tillbaka.

Hennes hand for försiktigt upp mot kinden där min hand hade lämnat ett stort, rött märke som säkert bultade och värkte. Jag borde tycka synd om henne, men hatet som just nu fanns mot henne var så stort att jag inte brydde mig. Istället tog jag ett steg framåt och tittade in i de ögon som skrek av smärta och svag rädsla.

Jag visste vad jag skulle säga och vad jag skulle göra, hon skulle inte få komma i vägen.

”I said, don’t touch Niall. Just don’t do that.” sa jag och knep ihop mina käkar.

Jag kunde höra hur hårdheten i min röst klev fram och kände hur min hämndlyst blev större. Sekunden senare vände jag mig bort från henne så att mitt långa, mörka hår slog mot hennes ansikte. Jag bytte blick med Niall, den förvirrad, lilla pojken som chockat stod och tittade på vad som just hänt.

Mina steg styrde mig fram mot honom, sedan tog jag ett grepp om hans handled och drog med honom ut mot verandan för att ha ett allvarligt samtal med honom.

Det här var illa, det här var riktigt illa.  Shit, shit, shit.

---

Holy macaroni/moly/mother of God och andra roliga saker.

HÄR ÄR KAPITEL ELVA, TJOHO! Dock är inte festen slut som ni kanske märker, så det finns gott om tid för att skriva om annat, mehehehehe. Men.... eh, tja. Vad tycker ni? Ni får jättegärna lämna en kommentar om vad ni tycker. Nästa kommer när ni kommenterat, så ni bestämmer när nästa kommer. :) 

Puss. / Annie

Previously in Why fake it? : ”Elorah, what are you doing here?” fräste jag så tyst som möjligt mot henne. ”The party, Niall!” påminde hon med en hög stämma. Jag ryckte lite på munnen och skakade på huvudet, hoppades på att hon skulle ge upp, lämna mig ifred och gå till sin dumma fest.”I’m sorry Elorah, but I’m not going.” berättade jag med en ryckning på axlarna innan jag tog in huvudet i rummet igen. Jag satt hastigt händerna på fönstret och stängde det innan jag suckade och lutade min tyngd mot det. Mobilen som svart och tyst låg på skrivbordet gav plötsligt ifrån sig ett kort pipande läte medan skärmen lystes upp. Ett namn fyllde ljuset och nyfiket drog jag över min uppmärksamhet dit. Jag kände hur mina ögon självmant himlades och sedan hur mina ben började röra på sig.

 

From: Unknown – 21:03
Message: Pretty pease? It’s getting cold out here….

Tillslut for en suck ur mig medan jag skakade på huvudet. Mina ben tog mig över rummet och gick fram till spegeln där jag granskade hur jag såg ut, sedan skrattade jag åt min egen dumhet och öppnade dörren ut till hallen för att senare ta mig vidare ut till Elorah.

---

 

“Okay, we have to take the backdoor to get in.” viskade hon så tyst som möjligt och jag nickade oförstående medan vi båda så tyst som möjligt smög genom gatorna.

”Wait, I thought the party was at your house.” sa jag förvirrat och lyfte min blick mot hennes.

Hon nickade som svars innan hon tog några steg framåt och kikade in mot den gränd vi var på väg mot.

”It is, but we have to get a thing from here before we can go to it.” svarade hon med en koncentrerad blick medan hon granskade omgivningen runt omkring oss.

Jag blev inte klok på vad det var vi gjorde och inte heller varför vi smög omkring på gatorna, men jag förstod att det inte var någon idé att säga emot henne och följde därför efter som en lydig hundvalp. Min hjärna kunde inte sortera allt som hände och även om jag inte trodde att det var något farligt så dunkade hjärtat hårt i bröstkorgen. Nervositeten blev större för var sekund och små svettpärlor började bildas i min panna.

”What thing?” frågade jag nyfiket när jag låg några steg bakom henne och gjorde ett försök att komma ifatt.

”Stop asking so damn much, Niall” snäste hon irriterat med huvudet slängt bakåt mot mig. Hon tittade allvarligt in i mina ögon med en aning irritation och ilska innan hon drog fram huvudet igen och blickade framåt.

”Sorry for asking, then.” mumlade jag försiktigt och stoppade ner mina händer i fickorna och drog ner blicken.

En suck for ur Elorah innan hon stannade och tittade bak på mig. Hennes ögon lös av ånger och hon bet sig i läppen innan hon försökte le mot mig.

”I’m sorry, okay? I don’t even know what it is. Alison just asked me if I could pick it up and bring it to her.” sa hon och fångade min blick. “…And that I should be careful, that’s why we are sneaking around.” förklarade hon och jag nickade.

Hennes leende försvann på någon enstaka sekund och ersattes med ett allvarligt ansiktsuttryck, sedan började hon gå igen med mig i hälarna. Någon minut senare kom vi fram till den gränd där vi skulle plocka upp Alisons paket. Gränden var tom, mörk och omgivningen gav mig gåshud. Kylan slog mot min kropp och jag slickade mig desperat om läpparna för att blöta ner dem.

”There’s nobody here.” suckade jag och såg mig omkring, desperat att komma därifrån.

”They’ll be here.” sa Elorah otåligt och började smått gunga där hon stod och väntade.

Plötsligt kom en man ut från en bakdörr några meter ifrån oss. Han var mörklädd och såg allvarlig ut, och när han sedan såg att vi stod och väntade på honom gick han raskt fram till oss. Han placerade en låda i Elorahs famn och tittade allvarligt på henne, efter det vände han på klacken och gick bort från oss. Med en smäll från dörren framför oss slängde jag ner blicken på paketet som låg i Elorahs famn. Hon tittade försiktigt upp på mig, sedan slickade hon sig om sina läppar och drog ett finger under den lätt tejpade lådan och slet upp det. När hon bevittnade innehållet växte hennes ögon och såg för någon sekund ut som fotbollar, sedan brast hon ut i ett nervöst skratt medan hon skakade på huvudet. Jag tittade oförstående på henne och försökte granska av hennes beteende innan hon stoppade ner handen i lådan.

”Damn you, Alison. Did we sneak around all this time for this?” skrattade hon och drog upp handen ur lådan.

I handen hade hon en stor, genomskinlig flaska som hårt var greppad i hennes hand. Hennes fingrar kramade om flaskan och hon granskade den försiktigt innan hon skakade på huvudet.

”One bottle booze.” fortsatte hon och lade försiktigt ner flaskan i paketet igen.

Hennes huvud for sedan upp mot mig och hon log stort. Leendet var ärligt, och hon puttade mig lätt i sidan när hon hade fått ett ordentligt grepp om kartongen.

”Come on, cutie. Let’s go to the party.” sa hon och log mot mig innan hon började gå ut från gränden.

Jag försökte le tillbaka mot henne, men lyckades bara rycka lite lätt med ena mungiporna. Hennes ben styrde henne ut ur gränden och hennes höga klackarskor pressades var sekund mot det hårda golvet, troligen trodde hon att jag var stegen bakom henne, men istället för att följa efter henne stod jag besvärat kvar och kliade mig i håret. Jag kände mig förvirrad och hade ingen aning om vad jag skulle göra, tankarna snurrade runt och jag kände hur min näsa ryckte en aning.

”Niall! Are you coming?” ropade plötsligt Elorah och väckte mig ur mina tankar.

Hon stod och tittade på mig cirka tjugo meter bort med huvudet på sned och kartongen i famnen. Jag nickade hastigt mot henne och satt sedan styr på mina fötter mot henne.

Hur tusan skulle det här gå?

 

~

 

Redan hundra meter bort från huset kunde man höra svaga dunkningar och ytterst små vibrationer från musiken som ekade ur de stora högtalarna. Festen verkade redan vara i full gång även om själva festfixaren inte ens hade hunnit dit. Grannarna till Elorah såg nog inte festen särskilt positivt och jag hade inte blivit förvånad om någon redan hade gått dit och klagat på allt oväsen. Elorah verkade otroligt glad och var minst sagt hyper över festen vi började närma oss. Hon gav mig ett festsuget leende innan hon löst slog till mig på armen och tittade på mig. Jag log svagt tillbaks till henne och satt händerna i fickorna innan hon hann sucka och himla med ögonen över min dysterhet.

”What?” mumlade jag med en ryckning på axlarna och blicken nere i backen.

”Cheer up! It’s not like I’m going to kill you or something. It’s just a party, Niall. I’m trying to teach you how to have fun.” log hon och la huvudet på sned. “I promise, you’ll have fun and you don’t even have to try. It will come by itself if you just… relax.”

Jag nickade och försökte suga in det hon sa även fast jag inte ville festa för mycket. Jag kunde inte vara bakfull eller något annat när min mamma skulle träffa Elorah, det kunde inte hon heller. Min mamma skulle märka det direkt och avvisa Elorah, kanske till och med övertala sig själv om att folk ignorerade mig eller höll på med mobbning.

”…But remember, don’t drink too much and do not trust Emma. She’s a little bitch I want to slap right in the face, and the alcohol will make you dizzy and I’m sure that you’ll pa-“

“Elorah, I’ve been drinking before.” avbröt jag med ett skakande huvud och tittade på henne. “It’s not like this is the first time for me.”

Hon gav generat ifrån sig ett litet ‘oh’ och jag nickade, sedan blev det tyst. Orden hade ramlat av våra tungor och våra hjärnor var som tomma på idéer och anledningar till att starta en konversation, så istället gick vi där helt ensamma och i en pinsam tystnad. Ingen hade något att säga och därför förblev det tyst. Jag gick och tittade på omgivningen runt omkring mig då jag aldrig hade varit i det området förut och Elorah gick med blicken nere i asfalten. Plötsligt bröt hon tystnaden och tittade med ett retligt leende på mig.

”Are you sure?” frågade hon och försökte låta överraskad över vad jag hade berättat.

Jag gav ifrån mig ett litet skratt och nickade som svar.

”Over that thing that I've been drunk? Yes, of course I am. It’s not like I’m not against alcohol or something.” svarade jag med en ryckning på axlarna.

Elorah nickade avvaktande och drog ner på leendet en aning, men det satt fortfarande där gömt i ena mungipan.

”You just doesn’t seem like a…. partyboy.” sa hon och brast i skratt på det sista ordet.

Jag hängde ofrivilligt på och skrattade med henne samtidigt som jag skakade på huvudet.

”Wait…” utbrast hon plötsligt och drog ut en arm så att den for rakt in i mitt bröst. Hon hindrade mig från att gå och vände chockat ansiktet mot mig.

Jag kände hur min panna oroligt och oförstående rynkades medan jag tittade på henne i väntan på att hon skulle berätta vad som var fel. En liten klump nervositet samlades i min mage och jag stod otåligt och väntade på vad hon skulle säga.

”Was… Was that a laugh? Did you just laugh?” frågade hon glatt med huvudet på sned.

Det hon just sagt fick mig att bli stum på ord, allt var som bortblåst och jag stod där som en idiot med munnen vidöppen och försökte säga något. När hon såg min reaktion skrattade hon retligt åt mig innan hon började gå igen. Mina kinder började ostoppbart hetta och om det inte hade varit så att det var väldigt kallt ute så var jag tvärsäker på att man skulle se min rodnad. Även om jag inte ville erkänna det så verkade hon faktiskt helt okej. Kanske var hon inte värdelöst trots allt? Jag avbröts i mitt tänkande av hög musik som strömmade genom mina öron. Vi var tydligen framme vid Elorahs hus och båda två stod utanför ytterdörren beredda på att ge sig in i allt oväsen och festa. Musiken var så högt att jag inte kunde sortera mina tankar, och ändå stod vi bara utanför. Mitt i allt oväsen så gav Elorah ifrån sig en harkling som säkert hade varit hög om musiken hade varit av, men som nu kändes mesig och knappt hörlig. Jag vände min blick mot henne och märkte då att hon log. Hennes leende smittade svagt, försiktigt och vaksamt av sig på mig och hon la exalterat handen på handtaget med blicken på mig. Hon tryckte ihop sina läppar och hoppade smått på stället innan hon tryckte ner handtaget och den högt, dövande musiken blev högre och slog mot min hörsel.

”Don’t worry, Niall, you’ll have fun. Just… just don’t try to much, okay?” ropade hon för att överrösta musiken, och även om jag ville skrika ett svar till henne så visste jag att jag inte skulle lyckas.

Jag nickade istället som svar och leendet som vilade på hennes läppar blev större och lyckligare.

”Great. Well, let’s party then!” utbrast hon innan hon med ett tjut försvann in i folkmassan med mig i ett hårt grepp efter henne.

---

Tjoho, långt kapitel! :) 

Jag hoppas att ni tycker om det, även om jag inte blev särskilt nöjd med det själv. HEHE.

Well, enjoy, babes! 

10/15+ have varit uuuuuuunderbart! xoxo

Previously in Why fake it? : ”Look, you gotta do me a favor.” sa jag rakt på sak och tryckte ihop mina händer. ”I need you to come to my house on Sunday.” avslöjade jag och iakttog hennes beteende. Hennes ansikte var som sten och hon visade inga känslor alls, men sedan ändrades allt på mindre än en sekund och fick mig att chockat titta på henne. Hon brast plötsligt ut i ett skratt och tittade på mig som att jag sagt något roligt skämt, men jag var helt seriöst. Gav inte ifrån mig ett ända läte och ryckte istället lite besvärat på munnen. ”Let me guess, your mum wants to meet your friends.” började hon och jag nickade som svars. ”… But then the funny part comes, you don’t have any. That’s why you have to ask me." Jag nickade ännu en gång och Elorah gjorde likadant. ”Do you know what?” utbrast hon plötsligt och tittade upp på mig.”I'm having a party on Saturday, which is in two days, and if you go to it, trying to have fun and give me a chance to prove that I’m actually nice, maybe find a real friend so I don’t have to go, then I’m in.” flinade hon och tittade utmanande in i mina ögon.”Okay, fine.” suckade jag och mötte hennes blick.Ibland kände jag mig korkad, lika korkad som en badboll. Just nu var den stunden. Jag var en badboll.

---

 

Hoppig musik pumpades lågt i mina öron och fick mig att le ett glatt leende. Mitt huvud sorterade alla sångtexter som gick igenom mig och grävde slitsamt fram de rätta orden när jag mumlade dem tyst för mig själv. Än så länge var bara Alison här.

Hon skulle hjälpa mig med att hitta rätta musiken och sätta fram plastmuggar, hon hade även fixat fram dricka genom en skum kille hon kände som nu stod placerat lite överallt i huset. Jag kände hur min kropp gav ifrån sig en suck och jag drog slött upp ryggen så jag stod rät med händerna på höfterna. Min blick gled över vardagsrummet och fastnade sedan på en leende Alison som exalterad stod och granskade resultatet jag tidigare hade tittat på.

Hennes blick gled lite senare upp mot min och visade ett stort, ärligt och vackert tandaleende som lyste upp det festförberedda rummet. De ljusa lockarna som mjukt låg mot hennes axlar fick hennes leende att synas ännu mer och hennes ögon att framhävas. Hon kunde knappt hålla inne sin glädje och såg ut att spricka i vilken sekund som helst, vilket hon gjorde när våra blickar möttes och tankarna började flöda. Vi båda gav ifrån oss höga tjut med stora leenden i ansiktena och hoppade glatt upp och ned av lycka.

Fniss gled senare ur våra kroppar och vi skrattade gemensamt medan vi hoppade i takt med musiken. När vi lite senare hade lugnat ner oss och tagit kontroll över våra kroppar gick jag och ställde mig vid ytterdörren medan Alison satt sig i soffan. Jag gav henne ett leende och greppade tag i min väska som hängde på kroken, sedan satte jag handen på handtaget och vred huvudet mot soffan.

”I’m gonna pick up Niall now. Won’t be away long.” sa jag med en knappt hörlig suck och Alison nickade.

”Right. How’s everything going with that?” frågade hon intresserad och drog upp benen i soffan.

Hon vände sig sedan upp och ned och la upp benen på ryggstödet medan huvudet ramlade ner längs soffan och håret nuddade golvet.

”You know he loves me.” flinade jag och blinkade lätt med ena ögat åt henne.

”Yeah, right.” fnissade Alison högljutt med ett huvud som försiktigt började ändra färg till rött med allt blod som för var sekund blev mer och samlades i hennes huvud.

Med en sista blick på Alison skrattade jag tyst för mig själv, sedan tryckte jag ner handtaget och gav mig ut i kylan.

 

Jag knackade försiktigt med den gula, söndervässade pennan i det svarta träbordet och tittade mig omkring i rummet. Granskade varje liten detalj av mitt nya sovrum och försökte bestämma mig för det rätt alternativ. Min hjärna var full med tankar som irriterande yrade runt och försökte få mig att bestämma mig för vad jag skulle välja.Några tyckte att jag skulle ta vara på chansen och några andra varnade mig för att det var en fälla som jag aldrig skulle kunna ta mig ur.

Irriterat ruskade jag på huvudet och schasade iväg de jobbiga tankarna som fick mig att tänka om. Jag skulle inte gå, så enkelt var det. Den korta pennan slutade sedan ge ifrån sig ljud när den slog emot bordet då jag hårt pressade den mellan fingrarna och knep ihop läpparna.

Jag försökte koncentrera mig på boken jag hade framför mig och sänkte huvudet för att börja läsa texten, något som jag inte längtade efter att göra. Att plugga på en lördagskväll är nog det lamaste man kan göra, ändå sitter jag här och försökte tvinga mig själv att läsa matematik. Kul.

Mina ögon gled försiktigt över alla ord som fanns i boken och försökte ta in allt som den sa, men frustrationen som fanns inom mig fick det att bli svårt när jag tappade koncentrationen. Jag stönade djupt för mig själv och smällde igen den öppnade boken framför mig innan jag lutade mig tillbaks i stolen. Mumlande om att matematik var dumt for ur min mun medan jag la armarna i kors över bröstet och stirrade ner på den ihop slagna bok som just nu fått mig att gå upp i taket av irritation.

Jag tittade vaksamt på den utan att blinka, lät blicken dras över omslaget och runt dess kanter och försökte få mig själv att lugna ner mig. Plötsligt hördes något utanför mitt fönster, något som lät som svaga viskningar, och jag vände raskt mitt huvud ditåt. Jag hörde det igen.

Svaga, hesa viskningar som sa mitt namn om och om igen. Förvirrat tittade jag mig omkring i rummet och försökte lista ut vad det var som kallade på mig, vad som fick mig att bli fundersam och nyfiken.  När jag tillslut insåg vart ljuden kom ifrån gick jag förvirrat fram till det stängda fönstret och blickade ut över den mörka, kalla kvällen.

Jag tittade sedan neråt och möttes av en kort, svart figur som desperat tittade upp mot fönstret och viskade mitt namn. Med en skakning på huvudet och en rynka i pannan låste jag snabbt upp fönstret och öppnade det. Jag försökte få mina ögon att vänja sig vid mörkret och på så sätt lista ut vem det var när jag så tyst som möjligt försökte öppnade fönstret helt. Jag stack sedan ut huvudet och blickade ner på figuren som nu lätt stod och hoppade för att hålla värmen.

Kylan slog mot mitt ansikte och gav mig rysningar när mitt huvud befann sig utanför fönstret. Med tiden förstod jag vem det var som stod och ropade på mig, någon som fick mig att skaka på huvudet i besvikelse.

”Elorah, what are you doing here?” fräste jag så tyst som möjligt mot henne.

Hennes huvud for snabbt upp mot mitt och hennes ögon mötte mina med ett leende på läpparna.

”Niall!” ropade hon glatt, men direkt när hon hade gjort det hyschade jag henne med ett finger på läpparna.

”You know, I don’t live alone in this house.” viskade jag och skakade lite på huvudet åt henne.

Hon skrattade hjärtligt åt mig och la huvudet på sned.

”You’re funny.” sa hon försiktigt med ett mjukt leende som fick mig att himla med ögonen.

”Yeah, yeah, yeah.” började jag och tittade ner på henne. ”Why are you here?” 

Hon suckade åt min dumhet och tittade på mig som att jag var helt blåst innan hon skakade på huvudet och gestikulerade med armarna.

”The party, Niall!” påminde hon med en hög stämma.

Jag ryckte lite på munnen och skakade på huvudet, hoppades på att hon skulle ge upp, lämna mig ifred och gå till sin dumma fest.

”Don’t you dare to say no now!” hotade hon med en blick som såg ut att kunna döda mig. Faktum är att om en blick kunde döda så skulle jag vara död nu. Elorahs blickar är det värsta någon någonsin kan få.

”I’m sorry Elorah, but I’m not going.” berättade jag med en ryckning på axlarna innan jag tog in huvudet i rummet igen.

Jag satt hastigt händerna på fönstret och stängde det innan jag suckade och lutade min tyngd mot det. Orden hon hade sagt hade slagit mig i ansiktet och påmint mig om festen, den fest jag mest av allt ville ignorera. Jag ville ignorera henne, hennes dumma fest och hennes liv. Hon ställde bara till det för sig själv när hon försökte få mig att bli vän med henne. Värmen som plötsligt hade omfamnat mitt ansikte fick mina kinder att börja brinna och min mun att pusta.

Mobilen som svart och tyst låg på skrivbordet gav plötsligt ifrån sig ett kort pipande läte medan skärmen lystes upp. Ett namn fyllde ljuset och nyfiket drog jag över min uppmärksamhet dit. Jag kände hur mina ögon självmant himlades och sedan hur mina ben började röra på sig. Jag visste redan vem det var och varför, så egentligen visste jag inte varför jag tog min tid att dra mig bort till mobilen för att kolla det.

Skärmen hade återgått till den svarta, vanliga tomheten när jag försiktigt drog upp den i min hand och mjukt omfamnade den i min handlata. Tveksamt tryckte jag på den svarta lilla mittenknappen och bländades av den ljusa skärmstyrkan. Min tumme drogs sedan längs upplåsningsknappen och klickade in mig till inkorgen där meddelandet väntade.

 

From: Unknown – 21:01

Message: Please, please, please, Niall. Come with me?

Elorah

 

Jag himlade på ögonen och låste mobilen, men kort därefter lystet skärmen ännu en gång upp och telefonen vibrerade i min hand.

 

From: Unknown – 21:03

Message: Pretty pease? It’s getting cold out here….

 

Jag skrattade lätt åt hennes ord och skakade på huvudet. Tankar gick igenom mitt huvud och fick mig till och med att tveka på att det jag hade gjort var rätta alternativet, men när jag sedan kom på vad jag höll på med tryckte jag ute funderingarna och ruskade på huvudet. Jag hade bestämt mig och jag skulle inte ändra mig. Easy as that. Ändå slog tankarna om Elorah tillbaks och gick nu inte sin väg, de stannade kvar och fick mig att verkligen tänka om.

Tillslut for en suck ur mig medan jag skakade på huvudet. Mina ben tog mig över rummet och gick fram till spegeln där jag granskade hur jag såg ut, sedan skrattade jag åt min egen dumhet och öppnade dörren ut till hallen för att senare ta mig vidare ut till Elorah. Det kunde väl inte vara så farligt att följa med henne en timme eller två?

Det var ju inte så att jag skulle göra en massa dumheter som jag senare skulle få ångra... Eller?

---

Sååååååååååå ja! 

Uselt kapitel osv. osv. hehe. MEN DET HÄR FÅR DUGA. Ledsen för sent inlägg, men.... eh, ja. Det blev som det blev. Dock mår jag ganska mycket bättre nu och hoppas på att inläggen kommer in snabbare nu! MEN, det beror också lite på er, mina vänner. Om det går fortare att få in kommentarer så blir jag mer taggad att skriva. Skolan finns ju också, men jag hoppas att jag ska kunna kompinera allt ändå! :) 

Ehm, tja.... 10/15+, pretty please? c:

Previously in Why fake it? : ”Niall!” Jag hoppade till av hennes hårda ord och vaknade upp till verkligheten. Hon tittade på mig med en väntande blick och jag förstod att jag hade missat något. ”Yeah, fine. That’s okay.” mumlade jag förvirrat och tittade ner i bänken. ”Good. So on Sunday, then?” Jag nickade med hjärnan tom på tankar och tog fram brödet som låg i korgen vid fönstret. ”Or what?” frågade jag och tittade upp på henne. Jag kände mig förvirrad och hade ingen aning om vad jag just hade sagt okej till när jag kände hur pannan rynkades. Min mamma gav ifrån sig en liten suck innan hon la handen på diskbänken som hon tog stöd på. ”A friend of yours is coming over on Sunday.” upprepade hon och lät sin blick glida över min. Jag kände hur mina ögon blev större och hur hjärtat började dunka lite hårdare när jag insåg vad jag hade gjort. ”Sweetheart, you said it was okay. No turning back.” gnällde hon och tittade menande in i mina ögon. ”Fine, I’ll tell someone.” svarade jag och svagt kunde jag höra hur hon drog efter andan i lycka. ”It’s going to be so much fun, my dear. I’m so excited!” avslöjade hon med ögon som utstrålade lugn och lycka. Jag nickade med ett leende mot henne och vände tillbaks huvudet mot mackan. Sekunden senare trycktes skor mot golvet igen och snart var jag ännu en gång ensam i köket. Ett stön lämnade då min kropp och jag lät huvudet falla och stängde ögonen. Hur skulle jag kunna ta med en vän när jag inte ens lyckats träffa några? Frågor och idéer på hur jag skulle göra trängdes i min hjärna och jag skakade hopplöst på huvudet. Det här skulle inte sluta bra. Vad för soppa hade jag dragit mig in i?

---

 

 

Hela jag var fylld med frågor och idéer som egentligen kändes helt idiotiska och fel. Jag visste att det inte skulle gå, så varför jag la ner energi på det förstod jag inte. Min kropp kändes tung och huvudet överarbetat när min hjärna pumpade fram meningar som jag fortsatte att repetera tyst för mig själv. Jag rörde mig snabbt fram och tillbaka i en cirkel framför det skåp hon hade, det skåp hon snart skulle anlända till. Jag kände hur min puls sakta steg och började nervöst bita mig i läppen av irritation.

På så sätt hoppades jag på att jag kunde lugna ner mig och se det positivt, men när jag insåg att jag inte hade en chans blev jag mer nervös än vad det ens var möjligt. Plötsligt hörde jag en harkling som fick mig att stanna upp. Mitt hjärta kunde lika gärna suttit i halsen, för när min blick gled upp mot det ansikte som gav från sig ett ljud stanna allt till.

Det kändes som att hjärtat slutade slå för en sekund, att världen slutade snurra och att allt blev till sten. Så nervös var jag. Hennes förvånade höjda ögonbryn och nöjda leende vilade i hennes ansikte och fick mig att vilja vända mig om, gå därifrån och inte komma tillbaka. Men när jag insåg att det var min enda chans höll jag tillbaks alla dåliga tankar och sköt fram de snälla.

Jag slickade nervöst mina läppar och gick igenom orden jag skulle säga till henne. Om och om igen upprepades dem och det kändes som att jag kunde dem utantill, men när jag sedan öppnade munnen för att repetera det till henne försvann allt. Jag kände mig stum och munnen gav inte ifrån sig några ljud alls. Jag harklade mig, tittade ner i marken och slickade ännu en gång mina torra läppar. Försökte samla mod, kraft och vilja för att fixa det, fixa det för min mammas skull. Jag tittade sedan upp och mötte självsäkert hennes blick.

De bottenlösa ögonen stirrade tillbaks på mig och väntade tålmodigt på att jag skulle börja, vilket fick mig att bli nervös och osäker igen.

”Look, you gotta do me a favor.” sa jag rakt på sak och tryckte ihop mina händer.

Handflatorna pressades mot varandra samtidigt som mina läppar gjorde samma sak. Elorah lyfte förvånat på ögonbrynen och drog fram skåpsnyckeln, stoppade den i låset och vred om.

”I thought you didn’t want me near you.” mumlade hon med en ryckning på axlarna och försök att låta orörd, men jag hörde bitterheten i hennes röst som bara väntade på att få kravla fram.

Jag suckade otåligt och himlade diskret på ögonen.

”That’s true, but this is an exception. I need you to do this for me.” berättade jag när hon öppnade dörren och stoppade in händerna i jakt på de rätta böckerna.

Hon nickade förstående och verkade fundera över vad jag just sagt samtidigt som hon drog fram någon gammal, trasig bok och tittade sedan på mig.

”Okay, what is it?” suckade hon och tittade lätt irriterat på mig.

”I need you to come to my house on Sunday.” avslöjade jag och iakttog hennes beteende. 

Hennes ansikte var som sten och hon visade inga känslor alls, men sedan ändrades allt på mindre än en sekund och fick mig att chockat titta på henne. 

Hon brast plötsligt ut i ett skratt och tittade på mig som att jag sagt något roligt skämt, men jag var helt seriöst. Gav inte ifrån mig ett ända läte och ryckte istället lite besvärat på munnen.

”Let me guess, your mum wants to meet your friends.” började hon och jag nickade som svars. ”… But then the funny part comes, you don’t have any. That’s why you have to ask me.”

Jag nickade ännu en gång och Elorah gjorde likadant. Hon lät sin blick glida ifrån min och istället ner på sin bok hon hade i handen. Hennes hand gled över bokens omslag och smekte det med en mjuk, lätt hand medan jag följde hennes steg med min blick, desperat på svar och grubblandes över hennes kommentarer.

”Do you know what?” utbrast hon plötsligt och tittade upp på mig.

Hennes raka mun hade förvandlats till ett glatt leende där hennes tänder visades och hon tittade nöjt på mig.

”I'm having a party on Saturday, which is in two days, and if you go to it, trying to have fun and give me a chance to prove that I’m actually nice, maybe find a real friend so I don’t have to go, then I’m in.” flinade hon och tittade utmanande in i mina ögon.

Jag tvekade, tänkte på alla risker och öppnade munnen, sedan kom jag på att jag inte hade något att säga och stängde den direkt igen. Tänk så får hon mig att göra något riktigt, riktigt dumt som jag sedan kommer få ångra i resten av mitt liv? Tänk så får hon mig att faktiskt gilla henne och… Acceptera henne?

Jag rynkade på näsan och skakade mentalt på huvudet. En enkel fest skulle väl aldrig få mig att ändra mig? Nej, nej det skulle den inte. Det kunde den inte.

”Okay, fine.” suckade jag och mötte hennes blick.

Hon gav ifrån sig ett glatt tjut som sedan på en tredjedels sekund försvann och ersattes med det stela ansiktet, helt utan känslor och värme. Hon harklade sedan sig och tittade sig generat omkring medan jag försökte hålla inne det skratt som hotade med att bubbla upp.

”Well, see you on Saturday then.” sa hon stelt och försökte avleda tjutet och glädjen som synts i hennes ansikte, sedan försvann hon därifrån med boken i handen och skåpet igen drämt.

Med ett ruskande huvud placerade jag min hand på det och kliade mig i håret. Mina ben började besvärat ta mig bort ifrån skåpet mot mitt eget medan dumförklaringar flödade i mitt huvud. Hur skulle jag kunna tillbringa en hel lördagkväll tillsammans med henne och sedan en hel söndag, när jag egentligen inte tyckte om henne alls? Ibland kände jag mig korkad, lika korkad som en badboll.

Just nu var den stunden. Jag var en badboll.

---

Och här trillade kapitel 8 ut! Har inte haft tillgång till datorn på någon dag och har därför inte läst några av era kommentarer, men satt och gjorde det nu och kan inget mer göra än att säga tack. Tack för er förståelse och otroliga gullighet. Dock sa jag tydligt att ingen skulle ta åt sig, ändå gjorde nog några det. Så allt jag ville säga var att ni inte ska eller får ta till er, okej? Jag var inte ute efter att få er att må dåligt, men jag hoppas ändå att ni förstår min situation. :)

Men nu släpper vi det! 

10+? :)

 

 

 

 

 

 OBS! Detta jag skriver nu skriver jag inte till någon speciell, särskilt inte Maja så ta inte åt dig. Jag vill bara att alla ska förstå min situation.

 

Det här är alltså en sak jag vill och känner att jag borde ta upp. Snälla, ta inte det här på fel sätt för jag menar verkligen inget iolla, och se mig inte som värsta surtanten som bara klagar, men alltså..... va?

Ursäkta? 

Tack så mycket för att du tycker om vad jag skriver, det betyder verkligen jättemycket. Men när folk klagar på uppdateringen - som folk har gjort några gånger - blir jag faktiskt lite.... Jag vet inte. Sur? 

Jag vet gott och väl att uppdateringen inte är den bästa, men jag är inte värsta supermannen som fixar allt på en gång och jag är ledsen om det inte passar er då. Jag har en massa gånger sagt att jag inte har mått så bra pga saker som har hänt i mitt liv, det är något folk inte kan ha missat, men whatever. Vi tonåringar är ju så dramatiska och det är alltid saker som händer, så ja. Det har hänt mig och det är novellen som får ta smällen. Easy as that.

Jag har miljontals gånger funderat på att lägga ner novellen för att jag tycker synd om er som väntar, inte har mycket tid längre, ibland finns helt enkelt inte inspirationen där och ibland så tycker jag inte att det är kul. Och dessutom så tar stressen/pressen om när folk ber om ett nytt kapitel ibland kål på mig. Då stressar jag och kapitlerna blir slarviga, dåliga och då tycker jag inte ens det är kul, som ni några gånger säkert har märkt. Det är SÅ många gånger jag har tänkt det och faktiskt varit nära på att sluta skriva, lägga ut kapitel och allt sådant,  men då tänker jag på alla fina ord ni säger och att jag faktiskt älskar det. Det räddar mig varje gång.

När man stressar och gör det för att man har press på sig är det inte kul, det blir inte heller bra. Och om du hade haft en novellblogg så tror jag att du hade förstått. Just nu skiter jag i om jag förlorar läsare. Förlåt om jag inte uppdaterar så mycket som ni kräver, men jag klarar helt enkelt inte av det. Jag går långa skoldagar, har läxor, ska skriva på novellen och tränar även ett antal gånger i veckan. Jag måste även sova och när jag blir deppig av saker som har hänt vill jag inget annat göra än att lägga mig under täcket med en skål godis och sura, tänka, gråta eller titta på fillm. 

URSÄKTA om det inte räcker för er, men som folk innan har sagt när jag har påstått att jag har dålig uppdatering och säger förlåt - riktiga läsare stannar. Och om du tycker att det är jobbigt att jag inte uppdaterar varje dag så behöver du inte läsa. Ingen tvingar dig. Dessutom skriver jag inte för att få läsare. Tack, jag älskar er alla så sjukt mycket för ni läser, men jag skriver faktiskt för att jag älskar det.

SNÄLLA, ta mig inte på fel sätt. Jag vill inte låta bitchig, sur och allt sådant, men ni måste förstå att det inte är jättelätt. 

JAG SKRIVER FÖR ATT DET ÄR ROLIGT. 

Okej? Antal läsare spelar ingen roll. Dock är det underbart att så många älskar min blogg och det betyder tusen, men alltså... Antalet läsare bryr jag mig faktiskt inte så mycket om.

Snälla tänk efter. Jag vet att uppdateringen suger och att läsare säkert försvinner, men jag har ett liv som ni andra. Jag vill inte isolera mig från världen pga en blogg som en dag bara kommer stå och samla damm. 

Jag vet inte hur många som läser det här eftersom folk säkert tröttnade på mitt klagande, men om du läser det här och förstår, TACK. Tack för att du stannar och allt annat. Framför allt tack för att du förstår. 

Jag älskar er alla otroligt mycket, men min situation är inte jättelätt. 

Älskar er alla, okej? Våga aldrig tro något annat bara för att jag är lite sur just nu. Jag kände bara att ni behövde veta och att jag behövde skriva av mig. Tack för att du läste...x