Previously in Why fake it? : ”Hey, maybe I should get you something to that headache?” föreslog jag försiktigt och reste mig upp. Jag gick mot dörren och öppnade den försiktigt, sedan hördes en hostning som fick mig att stanna och uppmärksamma mig på den. ”Hey Elorah?” frågade Niall trött. ”Yeah?” svarade jag honom tyst, med ett litet leende på läpparna samtidigt som jag lutade huvudet mot väggen. ”Thank you.” svarade han hest med ett litet, gömt leende i hans mungipor, något som fick mig att själv le och försiktigt öppna dörren. 

Jag hade redan tänkt igenom det tusen gånger, ändå tvekade jag. Jag var osäker, kritisk och även en aning rädd. Jag visste inte vad jag skulle göra.

I mina öron hördes höga samtal och skrik tvärs över korridoren. Jag stod bredvid den stora dörren, pressade mig mot skåpen med armarna tvärs över bröstet och försökte vara till så lite besvär som möjligt. Allt skrik gjorde det omöjligt att egentligen tänka, ändå stod jag här med darriga ben och undrade vad jag skulle göra.

Mina läppar pressades samman, blicken for över korridoren och mina knän gav nästan vika. Den svaga smärtan som uppstod i mina läppar fick mig att långsamt sluta ögonen. Det gav mig tid att fundera, tänka över det och isolera mig bort från världen.

Jag bestämde mig sedan. Det var värt det, det var värt risken.

Mina ögon for hastigt upp, blicken gled ännu en gång runt i jakt på personen, sedan kände jag hur det nervösa leendet försiktigt smög sig upp på mina läppar.

Min blick for hastigt upp mot klockan som satt på den vita, stora väggen ovanför dörren. De visare som vanligvis skulle gå fortare gick betydligt mycket långsammare nu och fick tiden att framstå som fastfrusen. Jag blåste uttråkat upp kinderna till två, stora luftbollar och slängde snabbt blicken mot läraren, försökte läsa av hans läppar och granska hans rörelser.  Sedan for min blick lika snabbt som den kom dit, bort till visarna igen och stirrade lidande på dem.

Luften ur mina kinder flög ur och jag gav ifrån mig en stor, högljudd suck som för mig lät som ljudlös. Allt som fanns i mina öron var visarnas tickande som irriterade mig till max och fick tiden att gå onödigt långsamt. Tillslut hamnade den, efter något som känts som flera år, på rätt visare och fick min kropp att hastigt dra mig upp ur stolen.

Jag rafsade snabbt ihop de papper och böcker som befann sig på min bänk, sedan tryckte jag upp allt mot bröstet och kilade ut genom dörren. Jag lät min kropp glida över korridören med elevernas tjut fylla mina öron och stressen över lektioner lämna min kropp.

Min hjärna gick igenom alla olika tankar och fick mig att tänka tillbaks på den söndagen förra veckan, fem dagar sedan för att vara exakt, då jag besökt Nialls familj och det faktiskt gått bra. Dock satt pressen över hans mamma på mina axlar och fick mig att tänka efter.

Jag ville inte låta hans mamma förstöra allt, men det leendet hon gav mig fick mig att mjukna.

Med en hög, mental suck himlade jag på ögonen, lät tungan blöta ner mina torra läppar och dra armarna tätare runt böckerna. Plötsligt kände jag en nervös, osäker knack på min axel som fick mig att stanna till.

Jag vände mig långsamt om, och när jag sedan såg vem det var höjdes mina ögonbryn chockat.

När man talar om trollen…

”Oh, Niall.” sa jag förvirrat, lät blicken glida över hans kropp och försöka granska hans känslor.

”Uhm… Hi.” sa han lågt med en ton som var allt annat än stark.

Han harklade sig sedan, blåste upp sina kinder och placerade händerna i fickorna. Tystnaden omfamnade oss sedan i en pinsam omgivning. Ingen sa något och ingen ville heller något säga, eller det var i alla fall vad jag gissade på. Jag ville bryta isen, men den var hård och flera meter djup.

Tillslut gav hans kinder ifrån sig det pysande ljud som lät när hans mun tömdes på luft och bröt tystnaden. Hans ögon mötte mina, tittade modigt in i dem och släppte inte kontakten. Plötsligt hade dem fyllts med säkerhet, vilja och kontroll – något de inte hade haft innan.

”So… I’m just wondering…” började han och bet sig i läppen utan att bryta vår ögonkontakt. ”…If you maybe want to catch up. Like... Tonight?” fortsätte han och hans ögon ändrades plötsligt en aning.

Han kanske var rädd för svaret, kanske attityden eller kanske reaktion. Jag hade ingen aning, men hans ögon var inte likadana som förut.

”I mean, since it’s Friday and… everything.”

Han bröt ögonkontakten och tittade ner i golvet en kort sekund, sedan var det som att han hade fått en käftsmäll för hans ansikte for snabbt upp igen.

”If you don’t have anything else to do… Of course!” utbrast han sedan panikartat och letade sig in i mina ögon.

Jag hade lust att skratta över hans nervositet och osäkerhet men jag antog att det var ett dåligt tillfälle, så jag tvingade istället irriterat ner det jobbiga skratt som hotade att fora upp i magen och höll munnen stängd. Jag nickade hastigt som svar och kände hur rynkan i pannan växte, sedan såg jag ett leende på Nialls läppar som för var sekund blev större och större.

Han nickade hastigt, lät leendet sitta fastklistrat på hans läppar och fingrade med fingrarna där de låg i fickorna.

”Cool.” gav han sedan ifrån sig. Hans ton var varm, glad och full med lycka. ”Cool.” upprepade han igen och försökte dra ner på leendet, men lika snabbt som det försvann kom det tillbaks.

”So, I’ll…” han letade efter orden men hittade dem inte.

Han förblev tyst, tittade på mig och försökte få mig att hjälpa honom.

”Text me…?” försökte jag förvirrat och tittade kritiskt in i hans ögon.

”Yes, text! I’ll text you later!”

Jag nickade ännu en gång, tittade på honom och kände hur skrattet bubblade i min mage, hotade att när som helst komma upp.

”Great.” sa han sedan.

”Awesome.” svarade jag avvaktande med ett påklistrat leende.

Sedan nickade han hastigt, höjde handen och gav ifrån sig ett hejdå. Hans fötter vände sedan riktning och började gå bort mot mig.

Med skrattet som äntligen lämnade min mun gjorde jag likadant som Niall och vände mig om och började gå med strömmen.

”That was so cute.” skrattade jag tillfredställt medan jag skakade på huvudet och tryckte mig förbi de människor som befann sig framför mig.

Men snälla, slå mig med en stekpanna så dålig jag är på att uppdatera. Jajajajaja, ni fick i alla fall ett kapitel och bild! Wot, what happened to her? Inget seriöst, though, haha. Kände bara för att ge er den då jag har uppdaterat så dåligt på sistone.

Nåja.

Vad tycker ni? SNÄLLA, kommentera. Era kommentarer gör mina dagar, och jag vill så gärna höra vad ni tycker och vad jag kan förbättre. Tack så mycket. :) 

Så... KOMMENTERA NU DÅ! :D