Tidigare i kapitel 40:

Jag hade precis lämnat Louis hus och var på väg mot mitt egna, och som tur är var det inte långt.

All den värmen han hade skyddat och tröstat mig med var borta och snabbt började jag känna mig lika ensam och sorgsen som förut. Min kropp kändes frusen och jag kunde fortfarande inte tänka klart, allt stod still i huvudet.

Jag slängde mina armar runt kroppen när jag slängde igen dörren efter mig och gick mot den stora svarta ytterdörren som ledde in till mitt hus. På de få meterna jag hade gått hade kylan redan hunnit svala ner mina redan frusna armar och fått min underläpp att skaka.

Jag tvingade mina ben att fortsätta gå trots kylan och satte sedan en av händerna på dörrhandtaget och tryckte ner det.

Värmen inifrån huset mötte mig direkt och omfamnade mig i något som en mysig kram när jag utan tvekan steg in i det. Jag slängde av mig de slitna Conversen och lät värmen tina upp min kropp. Inne i köket kunde jag höra hur koppar skramlades och hur kaffebryggaren gav ifrån sig ljud.

Mina steg förde mig utan tanke dit när min nyfikenhet tog över. Visserligen skulle det bara vara mamma, men att hon ens lämnade arbetsrummet gjorde mig förvånad och fick mig att vilja få reda på mer.

När jag fick fram huvudet tillräckligt långt fram för att se vem det var, fick jag syn på mamma som i sina vanliga prydliga kläder stod och hällde upp kaffe i en av porslinskopparna hon och pappa fick av farmor när de gifte sig.

Jag stod och betraktade hennes steg ett tag. Bara stod med händerna och huvudet lutat mot väggen och tittade med trötta och söndergråtna ögon på den mamman som skulle kallas min.

Hon som förändrats och inte kunnat slita sig ur jobbet sedan min far dog, antagligen för att hon inte kunde få väck smärtan.

Den smärtan som hemsökte mig varje dag, varje natt, men som säkert var dubbelt så stor för henne än vad den var för mig. Han var trots allt hennes man, han hon älskade mer än allt annat.

Efter ett tag vände hon sig om, knackade lite på porslinet, snyftade lätt och började sedan gå mot bordet några meter bort från henne. Hon hade fortfarande inte märkt mig när hon satt ner koppen på bordet och sedan sig själv på stolen bredvid.

Hennes andetag verkade en aning ostadiga och jag visste inte vad jag skulle göra. Huvudet var tomt på idéer och chansen på att jag skulle lyckas smyga förbi henne och sedan vidare till mitt rum utan att bli upptäckt var minimal.

Alltså var jag tvungen att på något sätt prata med henne.

Byta några ord och låtsas som att allt var okej när det inte var det. Egentligen var jag arg på henne, det hade jag varit ända sedan hon anklagade pappa för att tagit självmord.

Orden hade liksom inte gått ur min hjärna än och jag antog att de aldrig heller skulle göra det.

Jag ruskade på huvudet för att väckas ur mina tankar och tryckte sedan bort min kropp från väggen. Min balans förlorades i en kort sekund och rummet började snurra, sedan när jag hade fått kontroll igen började jag styra stegen mot bordet.

”Hey, mom?” sa jag osäkert och tveksamt.

När hon hörde min röst hoppade hennes kropp till en aning, och hon vände sitt huvud till vänster i ett försök att skydda det ifrån mig. Hon drog några fingrar under ögonen och näsan innan hon nickade, gav ifrån sig ett ljud och vände huvudet mot mig.

Hennes mun försökte se positiv ut, le och bete sig som att allt var bra medan hennes ögon visade stark sorg och ensamhet.

Ilskan jag plötsligt haft mot henne försvann på en kort sekund och alla de elaka saker jag någonsin sagt till henne fick min mage att knyta sig och skuldkänslorna att växa.

”Yes, sweetie?” svarade hon mig med en trött och ranglig röst.

”Uhm… I have this fr…” Jag suckade och kliade mig i håret. ”I have a boyfriend and he really wants to meet you.” slängde jag snabbt ur mig samtidigt som jag lät mina händer flätas ihop med varandra.

Jag såg att mamma höjde ögonbrynen mot mig innan hon riktade sitt huvud mot kaffekoppen och förde den mot munnen.

”I didn’t know that you had a boyfriend.” sa hon innan hon la koppen mot hennes läppar och lät den heta, svarta sörjan glida ner genom hennes strupe.

Jag blev förvånad av hennes svar och jag kände hur min panna besvärat rynkade sig. ”Uhm, well, I have. Is that a problem?”

”No. I just thought that you didn’t want a boyfriend after all drama with your dad and me.” sa hon med en ryckning på axlarna och tog ännu en klunk av kaffet.

”Drama with you and dad?” upprepade jag surt och tittade på henne.

Ilskan som för någon sekund sedan hade försvunnit och ersatts med ånger kom snabbt tillbaks och fick mig att bli argare än någonsin. ”You mean when you told your daugher that her dad took suicide? Oh, well. First of all, he didn’t. And second of all, I can’t believe that you actually told me that!”

Mamma gav ifrån sig en suck och ställde ner koppen på träbordet. Hennes hand for upp till pannan samtidigt som hon stängde ögonen och började massera tinningen.

”Honey, I just told you the truth.” försvarade hon sig med himlande ögon och en menande blick på mig.

”No, mom, you didn’t! That’s not the truth. How can you even think that? Dad would never do that to us, never. And why do you involve him into this? We were talking about my boyfriend. My boyfriend that I’ll keep even if you don’t like him! God, you’re such a bitch!” skrek jag hektiskt och svängde med armarna.

Och sedan, innan hon hann protestera, drog jag mina ben över golvet och asade in mig på mitt rum. Ilskan bubblade i min kropp och jag drämde snabbt igen dörren och började rota i garderoben. Där drog jag fram en stor sportväska och började sedan ösa ner kläder på golvet.

Min kropp slängde mig ner på golvet och började panikartat med många sura och arga känslor inom mig rota bland kläderna. Jag tog fram det jag trodde jag skulle ha användning av och ställde mig sedan upp och slängde ner det i väskan.

Kläderna ramlade med en duns ner i väskan och lite utanför innan jag gick fram till skrivbordet och tog fram min mobil och plånbok.

”Where are you going?!” hörde jag plötsligt en arg och förtvivlad röst ryta.

”Away from here. I can’t stand this mom, I can’t stand you.” svarade jag henne surt medan jag lätt mina darriga händer dras över skärmen.

 

To: Loueeh <3 – 19:03

I gotta get out of here. My mom is a psycho and she keeps blaming dad on his dead. You want to come with me? 

 

Jag snyftade lätt när jag väntade på svar och min blick var nervöst spänd på skärmen.

Mina darriga händer försökte så gott som möjligt hålla mobilen still, men med så skakiga händer som jag hade så var det praktiskt taget omöjligt.

 

From: Loueeh <3 – 19:04

Sure, where? x

 

När svaret anlände gav mobilen ifrån sig ett pipande läte och en våldsam vibration som fick mina händer att skaka mer än vad de redan gjorde.

Jag var spänd över svaret, tänk så ville han inte? Men när jag sedan fick mig själv att läsa det sköljdes min kropp med lättnad och jag knappade snabbt in ett svar.

Sedan greppade jag tag i plånboken och la ner mobilen i fickan innan jag styrde mina steg mot den stora väskan mitt på golvet. Jag slängde ner plånboken och la ner alla kläder och andra saker som låg bredvid, sedan pressade jag ner dem och stängde den med hjälp av den stora dragkedjan.

Väskan drog jag med all min kraft upp och hängde över axeln, sedan gick jag mot dörren och tryckte mig förbi mamma som stod där i dörröppningen.

 

To: Loueeh <3 – 19:06

Harrogate.

---

Tråkigt, uselt, bildlöst och kort kapitel. Sorry for that. Men det är i alla fall något! :)

Kommentarerna har varit ganska dåliga på sista tiden... 15-20+ kommentarer till nästa? Hade betytt guld. :)

Förresten, nästa kapitel kommer nog ut imorgon eller på torsdag. Jag hoppas i alla fall på det! 

Tidigare i kapitel 39:

”Do you think we can do it?”

Jag ryckte lite på näsan och lyfte min blick. Mina ögon träffade direkt hennes och hon tittade oroligt på mig. Hennes blick var osäker och flaxade omkring i rummet innan de äntligen landade i mina igen.

Direkt när hon såg in i mina ögon kunde jag känna hur en stöt for igenom min kropp, genom bara en blick.

Hennes skönhet gick inte att beskriva med ord.

”Do what?” frågade jag lugnt.

April ryckte på axlarna och tittade ner på säng överkastet. Hon lät sitt högra pekfinger glida över ytan samtidigt som hon bildade små cirklar.

”This.” svarade hon tveksamt i något som mer lät som ett mummel än som ett svar.

Efter en stund suckade hon tyst och slutade med att låta fingret dansa över överkastet. Hon drog snabbt in det mot de andra ihop tryckta fingrarna och lyfte sedan blicken som var fylld med oro och osäkerhet.

”This relationship that doesn’t make sense. We just fight all the time and then we make up and then we fight again. We can never be as the other couples, Louis. We’ll always be this couple that people don’t think will last, just because we’re fighting all the freaking time.”

Jag suckade tungt och försökte fånga hennes uppmärksamhet. Det syntes på henne att hon var skeptisk över hur det skulle hålla och varför vi ens försökte. Hennes ögon låg ännu en gång vilandes mot överkastet och det verkade som att hon gjorde allt för att undvika mig.

”So? Who cares?” började jag och höjde lätt ögonbrynen.

April mumlade något för sig själv och lyfte axlarna och senare släppte hon ner dem igen. Jag letade snabbt reda på hennes hand och slätade ut den hårt spända näven. Hon verkade inte kunna slappna av och så fort jag började prata blev hon osäker igen.

Jag lät min ena hand smeka hennes mjuka handrygg och la sedan båda mina händer över den.  Hennes hand begravdes i mina två händer som såg gigantiska ut när man jämnförde med hennes, och när jag sedan hade gjort det tittade jag upp på henne och försökte se henne i ögonen. Hennes blick var spänd på hennes övertäckta hand och hon granskade varje millimeter av min översta hand innan hon vågade titta upp i mina ögon och vänta på vad jag hade att säga.

”As long as we love each other doesn’t that little things matter. All couples fight, April. It’s just that they don’t show it.” sa jag och försökte få henne att förstå, men hon bara ryckte lite på näsan och tittade ner i sängen. ”And besides, I don’t want that kind of relationship. I like it just the way it is. You and I, together, that’s all that matters. Screw the others!” 

Hon suckade och tittade upp.

“But we don’t even know things about each other! We’re a total mess!” utbrast hon förtvivlat och ruskade på huvudet.

Hennes oroliga ansiktsuttryck fick mig att le och jag skakade svagt på huvudet innan jag lossade på mitt grepp om hennes hand och klappade löst på den.

”Then we’ll tell things about ourselves for each other!” skrattade jag och försökte få henne att överväga på det rätta alternativet. ”Your best friend on your last school?” frågade jag henne, men direkt när jag hade ställt frågan hörde jag henne sucka.

Hon var skeptisk och visste nog inte vad hon skulle tycka och göra. Tillslut svarade hon mig med en ryckning på munnen och med blicken avböjd från min.

”Melanie.” svarade hon mig tyst och med en aning tvekan i rösten.

Hon skakade diskret på huvudet innan hon tittade upp på mig en kort sekund. ”Next question, please.” sa hon tyst innan hon böjde ner huvudet igen.

”Okay.” sa jag och nickade. ”Your parents name?”

Jag kunde höra hur hon drog efter andan, även fast hon försökte dölja det. Hon verkade helt plötsligt illa till mods och hennes andetag blev lite hackiga. Jag förstod inte varför och kunde heller inte komma på en rimlig förklaring, så istället la jag bara handen på hennes och försökte fånga hennes blick.

”You okay?”

Hon nickade i ett försök att få mig att bli mindre orolig samtidigt som hon drog bort några hårslingor från ögonen. Hennes fingrar började lätt klättra på varandra och hon verkade djupt fokuserad på det i något som förmodligen var ett försök att koppla bort världen. Jag satt tålmodigt och väntade, visste inte vad jag skulle göra, och tittade på henne.

Jag ville inte att hon skulle känna sig pressad, men frågan om varför den enkla frågan kunde bli ett sådant stort bekymmer dök upp i mitt huvud och fick mig att bli nyfiken.

”Chris and Victoria. Their names is Chris and Victoria.” sa hon plötsligt efter en långs stund tystnad, och vågade äntligen lyfta sin blick och titta på mig.

Jag log mjukt mot henne och nickade.

”Okay, well. I look forward to meet them!” sa jag förväntansfullt till henne och hon nickade diskret.

Jag kände hur pressen blev högre och hur Louis blick brände när jag tittade ner på överkastet. Den stora klumpen i min hals höll sig envist kvar och fick den att svida något djävulskt.

Han hade nämnt han, han hade nämnt han.

Bara när tanken om honom dök upp kände jag hur paniken blev större och att tårarna brände bakom ögonlocken. Jag visste helt enkelt inte vart jag skulle ta vägen. Jag visste att jag var tvungen att svara honom, så jag gjorde ett försök och öppnade munnen. Ut kom ingenting förutom luft, orden var som bort skrapade från min tunga. Förvånat stängde jag munnen igen utan att ge en ända blick till Louis.

Hur jag skulle kunna svara när jag inte fick ut ett ända ord ur min mun förstod jag inte, men ändå var jag någon gång tvungen att svara. Han skulle sitta här och vänta.

”Chris and Victoria.” sa jag plötsligt efter några långa minuter fulla med tystnad.

Min mun hade tillslut låtit mig få ur mig orden och när de väl var ute kändes det inte ett dugg bättre. Inte alls, det kändes värre. ”Their names is Chris and Victoria.”

Jag lyfte på mitt huvud och hittade direkt vägen till hans ögon. Hans ögon och mun log mjukt mot mig innan han nickade.

”Okay, well. I look forward to meet them!” sa han sedan med en röst som lät förväntansfull men samtidigt orolig och spänd, samtidigt som jag nickade en nästan osynlig nick.

Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, skulle jag berätta för honom? Skulle jag inte berätta för honom? Hålla det inom mig och låta allt jag någonsin velat säga, få stanna kvar och aldrig komma ut? Jag stod inte ut med att ha alla dessa alternativ. Det fick mig att bli yr om allt jag kunde välja på samtidigt som en orolig känsla i magen dök upp.

Tänk så väljer man fel?

”Yeah, look forward to meet them.” upprepade jag skeptiskt och tittade ner igen. ”Look, Louis. There’s something that I need to tell you.”

”Okay…” svarade han osäkert.

Jag tog ett så stort andetag jag kunde och försökte få ner all luft innan jag grävde ner mina tänder i min underläpp. Hur jag skulle berätta det visste jag inte, jag visste bara att jag var tvungen att göra det.

”Uhm…  It’s about my…” Jag svalde i ett desperat försök att få ner klumpen. ”It’s about my dad. He’s… he’s...”

Min hals började tjockna och luften kändes svårare att ta in. Mina lungor ville inte samarbeta.

”Dead.” viskade jag sedan tyst och kände hur allt helt plötsligt blev mycket jobbigare.

Jag trodde inte att jag skulle klara det, att få ut ordet. Jag trodde att orden skulle tappas bort och att jag blev sittandes helt tyst. Fast jag trodde ju också att jag allt skulle kännas mycket bättre när jag fick ur mig det, titta så bra allt blev! Hittar ni ironin någonstans? Jag kände mig som en skit.

På något som kändes som tusen mil, hörde jag Louis dra efter andan. Men jag höll kvar min blick nedåt i rädsla om att möta hans.

”It was a normal day, or at least I thought it was. I was on my way home from school, and when I came home…”

Jag drog efter andan. Det var jobbigt, vad som hade hänt sårade mig djupt och visste inte hur jag skulle få bort all rädsla och smärta. Men jag visste att jag var tvungen att avsluta meningen. Hur smärtsamt det än må vara, det var något jag kände att jag behövde göra. 

“I found him dead, lying on the floor.” fick jag tillslut ur mig och lyfte min blick.

Jag tittade in i hans ögon, han som gjorde mig stark och stötta mig. De ustrålade chock, förvirring och även sorg. Allt det i ett par ögon.

”Just like that. The day before everything was normal. My dad was there, like always. Laughed with me and just…. Was my dad. And one day, without one single warning, he was gone. Just like that.”

Jag kämpade emot tårarna som så gärna ville börja rinna.

”The doctors and everyone else are telling me that it was a suicide, but I don’t believe them. My dad would never do that to me. I miss him so much and I don’t know what to do. He was my dad. He should’ve been here. And now he isn’t.” sa jag tomt och allt jag precis känt, var som bortblåst.

Alla känslor och alla tankar. Jag kunde inget göra, jag kände ingenting. ”This shit is killing me inside.”

En kall tår började rinna längs min kind. Det var bara en tår, jag hade inga känslor och det ända den gjorde var att rinna. Ingen smärta fanns kvar inuti mig och jag kände mig som en jävla zombie, kanske vampyr. Och jag visste att smärtan var borta, men tillslut skulle den komma tillbaks lika hårt som innan och fortsätta att plåga mig. Den skulle aldrig försvinna, den skulle alltid störa mig och hindra mig från att vara lycklig.

Plötsligt kände jag hur Louis utan förvarning hastigt drog mig mot sig, la sin ena hand på mitt bakhuvud och den andra på min rygg. Höll om mig, tröstade mig, skyddade mig. Så fort jag kom i hans famn, andades in hans doft och fick känna hans närvaro, bröts allt.

Tårarna började rinna hastigare och fler och fler lämnade kvar blöta marken på mina kinder innan de rann ner och träffade Louis t-shirt. Plötsligt kände jag något. Även fast alla tankar och känslor var borta, så kände jag något. Något som jag inte känt på månader, inte sedan pappa dog.

Trygghet.

Den här killen fick mig att känna mig trygg, lika trygg som när jag satt i min pappas famn.

---

Så där ja! Förlåt för sent kapitel, varför vet ni nog. Men här har ni det! Skulle egentligen kommit upp för någon timme sedan, men jag lyckades somna.... Hehe.

Förresten! Hur vill ni att novellen ska sluta? Ge mig gärna tips, sötnosar! :) 

 

Ja, som rubriken lyder så kommer jag snart avsluta Even Angels Can Fall.Mest för att min insperation på denna är liten och det känns som att det inte finns något mer att skriva om. - Och det är oftast därför ni får kapitel ganska sällan nu för tiden, ledsen för det.

Jag vill göra allt jag kan för att få er att gilla det jag skriver, få er nöjda och så. Men det känns inte som jag kan göra det på denna längre. Det går segt i skrivandet och.... ja, jag vet inte vad som ska hända. 

 

Kan tänka mig att det är jobbigt för er att läsa när det är så långt mellanrum mellan varje kapitel, och det är jag jätteledsen för. Jag vill inte att det ska vara såhär och jag har aldrig känt tidigare att min insperation är slut, men nu är den det. 

För att det nu är ganska långt mellanrum mellan varje kapitel tänkte jag tipsa er om bloglovin. Jag använder det själv och är supernöjd då det är mycket lättare att hålla reda på alla andra bloggar. Ni får hemskt gärna följa min blogg, mest för er egna skull. Dock är det väldigt trevligt att jag har fått 53 följare på bloglovin och 54 på min facebook-sida, så tack så mycket för det! Här följer du min blogg på bloglovin: 

 

Så nu vill jag bara fråga, är det okej för er att jag avslutar EACF, snart? Jag vet liksom inte vart min inspiration tog vägen, tyvärr är det så. Eller, vill ni att jag ska vänta tills inspirationen kommer tillbaka på denna? Jag vet inte hur lång tid det kan ta, tiden är inte begränsad för det. Jag har redan tänkt ut vad som ska hända i nästa novell, så där hoppas jag inte att min insperation kommer att fastna någonstans.Då hoppas jag även att jag kommer kunna uppdatera som förr, ni vet när jag uppdaterade varje dag. Förlåt ännu en gång för all väntan.

 

• VAD tycker ni om denna novellen i sin helhet? Är det något ni saknar?

• Vill ni att jag ska ha en tävling till nästa novell?
  

• Tycker ni att denna, eller hur jag skriver över huvud taget, är rörigt? Jag blir inte arg om ni säger att jag gör det, kritik är bra!
  

• Tycker ni att jag ska ha en limit med kommentarerna eller ska jag vänta med att lägga ut kapitlet tills ni har kommenterat tillräckligt mycket på egen hand?
  

• Är det något jag borde ändra i mitt skrivande? 

Jag vill att alla åtminstone svarar på någon fråga, det hade varit supersnällt. Hade även hjälpt mig otroligt mycket om ni hjälpte mig med att svara på detta. Jag vet ju liksom inte vad ni tycker, hehe. Ursäkta lång text, men kändes att jag behövde skriva det här. Tack, för att ni orkar läsa! :) 

Tidigare i kapitel 38:

Ut ur matsalens stora svängdörr for snabbt en tjej ut med rasande steg. Hennes mörkbruna lockar studsade mjukt mot hennes axlar samtidigt som hennes ansikte visade stora tecken på ilska och sorg. Direkt när jag fick syn på henne kände jag igen hennes arga sätt och temperamentet var helt klart hennes stil.

April, helt klart.

Jag skrattade lite för mig själv åt henne medan jag skakade på huvudet och väntade in hennes steg riktade åt mitt håll. Man såg helt klart att hon skulle gå förbi mig, jag kände henne inte väl, men något jag hade märkt var att hon hatade att gråta framför folk - alltså hade hon inte lust att prata då tårarna var på väg. Hennes ögon var glansiga och hon böjde lätt ner huvudet och försökte dölja det med handen medan hon småsprang i korridoren.

När hon senare höll på att springa förbi mig försvann mitt leende och jag ryckte oroligt med munnen. Jag sträckte ut min hand mot henne och stannade henne i farten genom att ta tag i hennes handled.

”April, what’s wrong?” frågade jag allvarligt och försökte leta mig in i hennes ögon.

Hon skakade lätt på huvudet med en snyftning och försökte rycka åt sig sin hand, men jag höll kvar den i ett stadigt grepp. Mina fingrar trummade på hennes handled samtidigt som jag fortsatte att hålla kvar min blick i hennes ögon.

”It’s…” Hennes mun gav ifrån sig en djup suck samtidigt som hennes huvud skakades.

Hon ville inte berätta.

Hela min koncentration var fast på henne och inget annat fanns i mitt synfält, men ljudet från när svängdörren öppnades fick både mig och April att rycka till. Hennes huvud flyttades genast mot den riktningen och rädslan i hennes ögon fick henne att bita sig i läppen. I dörröppningen såg jag Louis.

Han skakade lätt på huvudet med blicken nedåt samtidigt som han pressade samma sina läppar. Jag kunde höra hur April gav ifrån sig ett flämt och hur hennes hand ännu en gång försökte slita sig loss från mitt grepp.

”Please, Harry.” bad hon desperat och vände sin blick åt mig.

Hennes ögon utstrålade oro och sorg samtidigt som hon bet sig i läppen.

”I… He… He can't see me, Harry. I don’t want him to see me.” viskade hon svagt innan hon svalde hårt.

Min blick vilade på hennes hals och tittade på när klumpen åkte ner innan jag snabbt tittade upp på henne igen. Sekunden senare släppte jag hennes handled. Hon såg lättat på mig innan vi hörde ett rop bakom oss som uttalade hennes namn. Hennes blick blev ännu mer förvirrad och hon pressade samman läpparna för att hålla inne de tårar som var så nära på att falla, sedan började hon springa.

Snabbt fyllde ljudet av skor som pressades mot golvet mina öron, men sedan kom även desperata rop efter som närmade sig mig mer och mer.

”Harry!” Det var en av alla rop som Louis slängde ut sig till mig, men detta var en av dem få jag lyckades uppfatta.

Jag tittade snabbt åt hans håll och kom på mig själv med att ha vidöppen mun, så jag stängde den snabbt igen. Louis höll frågande ut sina armar i luften och tittade bekymrat på mig. Hans panna hade skapat en rynka som visades tydligt på långa vägar, och han började snabbt gå mot mig när han släppte ner armarna till sidorna.

”I didn’t do anything, I swear!” utbrast jag snabbt och i rädsla på att Louis var arg, och tog upp händerna framför mig som försvar.

Mina ögon stängdes av sig själva medan smärtan från att ha hårt stängda ögonlock började kännas av. När ingen smäll eller annan smärta än från ögonlocken kändes öppnade jag långsamt ögonen och fick se Louis stelt stå framför mig. Hans ansikte visade tecken på sorg och han tittade på mig med en blick som fick mig att tro att jag hade gjort något fel, även fast jag inte kunde komma på något.

”Why didn't you? ?” frågade han ledsamt.

Jag kom i ett chocktillstånd. Orden blev som bortkastade och jag kom inte på något vettigt alls att säga, allt som for ur mig var små ord som munnen stammade fram.

”I… I… Just thought, or I didn’t thought. But wait, what? What should I’ve done?” svamlade jag förvirrat med ett skakande huvud och blicken tveksamt vilandes i Louis ögon.

Han bytade direkt samtalsämne och struntade i vad jag precis hade sagt. Som att om jag inte själv förstod det var det inte lönt att ta upp det, kanske var det sant.

”Did she cry?” frågade han mig tyst och jag nickade tveksamt.

Han gav ifrån sig en suck och böjde ner huvudet mot golvet. Hans hand letade sig upp mot huvudet och snabbt stängde han ögonen samtidigt som hans högra hand började massera hans tinning.

”This is my fault. Fuck, I need to fix this.” suckade han och skakade på huvudet.

”I’m sorry, Harry. I’ve to go and find her.” ursäktade han sig innan han återigen öppnade ögonen och gav mig ett försök till ett leende innan han började springa iväg.  

Jag kände hur tårarna fortsatte att envisa sig med att tränga igenom samtidigt som jag vände bort huvudet och började springa. Springa bort, bort så långt det gick utan tankar på vart. Tyvärr var jag ju i en skola och när som helst skulle det komma en återvändsgränd som tvingade mig att vända, så det gick ju sådär.

Ändå fortsatte jag att springa med gråten i halsen och ögon som ständigt stängdes i ett försök att blinka bort de tårar som gömdes bakom ögonlocken.

Jag fortsatte att tvinga mina ben att bära upp kroppen och fortsätta springa, även fast de var utmattade och att min puls var hög. Min bröstkorg for snabbt upp och mina ben kändes som spaghetti, ändå stod det som självklart för mig att jag skulle fortsätta springa. Jag kunde höra mina snabba andetag i mina öron blandat med skor som trycktes mot golvet, och på något sätt så kändes mina andetag så mycket högre än vad skornas läte kändes.

Jag fortsatte att springa. Genom alla korridorer, bort från Harry, bort från Niall, bort från Louis. Tillslut orkade mina ben inte bära mig längre och långsamt saktade jag in.

När jag hade stannat helt föll jag pladask ner på golvet utan förvarning och kippade efter luften som kändes svår att ta in. Jag stängde mina ögon i ett försök att lugna ner mig och andas, men fick mig bara att inse alla misstag som jag gjort och snart letade en tår sig fram ur mitt öga. Den var kall och rann långsamt längs min vänsterkind. Jag kunde känna att det var en sådan tår med många känslor, en sådan som gav folk en anledning att gråta, och en liten stund senare kunde jag känna hur fler likadana tårar började lämna blöta märken på mina kinder.

Varför ska livet vara så jävla svårt? Varför kunde det inte vara utan bekymmer och låta alla vara lyckliga? Ojuste, Gud ville jävlas med mig. Han hade nog inte tyckt om mig från första början, jag var nog en sådan där grej som bara blev ihop slängd med saker som var över. Typ sopor.

 Jag ville inte känna mig svag, visa känslor och få mitt hjärta krossat. Det var nog fan det värsta som fanns. Fast besluten på att låta muren som gång på gång byggdes upp inom mig hållas uppe, drog jag mig upp från golvet och drog händerna under ögonen. Torkade bort alla tecken på tårar och känslor. Sedan tog jag några djupa andetag innan jag började gå igen.

Jag skulle inte låta han få mig att gråta igen, aldrig mer. Han var inte värd det.

Jag lät mina ben bära mig runt på skolan, jag hade ingen koll på vart jag gick, men det var skönt att äntligen få vara ensam och få tänka.

Plötsligt hörde jag hur någon ropade mitt namn på kort avstånd. Direkt kände jag igen rösten och jag skakade bestämt på huvudet och bet mig i läppen. Tårarna började ännu en gång bränna och jag kämpade hårt för att hålla inne dem.

När jag hade tagit mig samman vände jag mig med stängda ögon om och öppnade dem sedan för att bevittna det jag hade framför mig. Louis stod stelt framför mig och granskade mitt ansikte, antagligen såg han spår från tårar.

”April, I-”

”No, Louis, please. I can’t handle this.” började jag tyst och skakade på huvudet.

”April...” fortsatte han och tog försiktigt ett steg närmare.

”No, Louis! Don’t you see these tears on my face? It’s all because of you!” utbrast jag och kände hur en tår började rinna ner längs kinden. ”It’s all because of you.”

Jag skakade ännu en gång på huvudet och drog ett finger under mitt öga. Fingret fångade upp ett antal tårar och jag hörde hur ett skratt plötsligt for ur min kropp. Jag tittade ännu en gång upp på Louis, in i hans ögon och försökte få han att förstå.

”You’re not worth it, Louis. You’re not worth my tears.” sa jag snabbt innan jag vände på mig.

Försökte lämna allt, få mig själv att glömma honom och förstå att det var bäst att låta honom vara, låta det här vara. Vi skulle aldrig kunna fixa det ändå.

Jag hörde honom sedan skrika. Det var ett desperat skrik på mig som ville få mig att ändra mig, sedan var det en hand som greppade tag i min handled. Den tog mig i ett hårt, stadigt grepp och snurrade mig sedan om ett halvt varv. Och innan jag han protestera kände jag hur ett par läppar mjuk träffade mina.

Förvirrat stängde jag ögonen, kysste tillbaka och njöt av de få sekunderna. Men en kyss kunde inte fixa allt, det visste jag. När hans läppar lämnade mina kände jag direkt hur kallt det blev, och jag kunde inte låta bli att backa förskräckt.

”Why, why did you do it?” frågade jag förvirrat och skakade huvudet.

Hans ögon letade sig in i mina och utstrålade självsäkerhet och någon sorts glädje, som att han till motsatsen från mig trodde att allt löste sig nu.

”Because I wanted to.” svarade han mig ärligt med en stark och troende röst.

Jag skakade chockat på huvudet och lät alla tankar gå igenom mig. Fick mig att nästan överlägga att ge honom en chans, men sedan tog min hjärna över igen. Jag ville inte bli sårad igen, jag ville inte att han skulle få mig att gråta.

Ändå tog mitt hjärta över och innan jag visste ordet av det så hade jag lutat mig fram och tryckt mina läppar mot hans ännu en gång. Jag kan inte säga att det var rätt, men det kändes bra. Det kändes som att hans läppar äntligen var hemma igen – hemma på mina läppar.

Det kändes att allt nu skulle lösas, att han inte skulle slösa mina tårar, att han var mannen som kunde få mig på fall. Att han ännu en gång hade fått mig att tappa kontroll, låta hjärtat gå före hjärnan och låta hans läppar röra mina, var vansinne.

Kanske var det såhär det skulle vara? Hans leende som fick mig att bli lugn, trygg. Våra tjafs som fick oss att hata varandra, hans läppar på mina som fick mig att bli helt varm inombords och med pirrande mage. Kanske var det så vårt förhållande skulle se ut. Så länge vi älskade varandra och stod ut med varandras tjafsande, kanske det skulle fungera? Djupt, djupt inne i mitt hjärta ville jag inget hellre än det. Få ha han i min famn i all evighet och aldrig släppa taget.

---

Bildlöst kapitel igen..... Förlåt! :(

Men har inte tid, och som sagt - lite internet. Här har ni i alla fall! Jag hoppas att det duger och att ni kommenterar, ni är bäst. :)

Dock tror jag att det inte är så långt av denna nu, hur mycket vet jag inte, men den kan vara slut när som helst, tänkte bara förvarna er. ;)

Åh, du är guldvärd, sötnos. Det är ni andra också! Att ni tycker om den betyder ALLT, och jag är evigt tacksam att ni stannar kvar och läser, tack så hemskt mycket. Jag menar det, ni är de bästa läsarna någonsin. ♥

 

Tack så mycket, och yes. I do. Det har jag redan svarat på i frågestunden. :) 

 

Tack så hemskt mycket! Haha, var inte avundsjuk! Nu ska jag berätta lite för dig, och hoppas att det hjälper.

 

Till att börja med, headern fixar jag inte själv, utan jag ber andra att göra det HÄR är länkningen till hon som jag beställer hos till nästa design och HÄR är för den jag har nu.

Och nu ska jag berätta hur du lägger in yt klipp! 

 

Först och främst, så går du in på det klippet du vill ha i ditt inlägg, sedan klickar du på dela. 

 

Efter att du har klickat på dela klickar du på bädda in, kryssar i använd gammal inbädningskod och markerar sedan koden så jag har gjort på bilden. 

 

När du har kopierat koden på youtube klippet går du vidare till ett inlägg på din blogg och klickar på HTML.

Här väljer du sedan storlek på klippet. Det finns två stygen height du måste ändra för att byta storlek. Den jag markerade och sedan en på fjärde raden. 

 

Om du ändrar de båda height till 25 så blir den såhär;

Och om man inte ändrar så förblir storleken detsamma, såhär;

 

Sedan är det bara att klicka på 'uppdatera' på HTML länken, och wolá, så är det klart! 

 

 

Tidigare i kapitel 37:

Med nervösa steg styrde jag mig själv över golvet och genom den snart fyllda matsalen. Nästan alla eleverna hade lunch nu och vid den här tiden var det nästan alltid fullt, men lunchrasten var kort och man hade inte tid att klaga och skoja runt - utan du var tvungen att hälla i dig maten för att hinna hämta böcker och annat till lektionen efter. Ibland hade du tur, och då var matsalen ovanligt tom och man behövde inte trängas och vänta på bord, då kunde man för en gångs skull ta det lugnt.

Men idag var ju tyvärr inte en sådan dag.

Hjärtat började med tiden slå högre slag och ju närmre jag kom Niall desto nervösare blev jag. Han stod ensam vid korsningen med ryggen vänd mot mig och ena handen i byxfickan samtidigt som han pillade på mobilen med den andra. Tur att han inte var med någon i alla fall, det hade blivit extra pinsamt och fått mig att balla ur.

Mina steg förde mig närmre och närmre honom samtidigt som de små ljuden från klickande på en skärm fyllde mina öron tillsammans med babbel från elever. Tillslut kom jag fram till honom och granskade hans rygg i den röda polotröjan utan att säga ett ord, jag var tom på ord och allt jag förut velat säga var som bortblåst. Att tappa bort orden fick mig att tveka på varför jag stod här samtidigt som nervositeten började gå mig på nerverna.  Och det lilla modet som smugit sig in i min kropp försvann lika snabbt som det kom och fick mig att vilja vända mig om och springa ifrån honom.

Undvika sanningen och alla lögner, låta allt vara och skita i folket. Yolo, typ.

Jag var till och med på väg att göra det, springa iväg till Liam och undvika Niall, men direkt när jag skulle vända mig om gjorde Niall samma sak och gick in i mig.

Ett stön for ur mig samtidigt som jag satt handen på pannan och märkte att Niall gjorde samma sak, bara det att han knappt kunde hålla sig för skratt. Hans leende gömdes i mungiporna och han skakade lätt av skrattet han försökte hålla inne.

Jag suckade åt honom innan jag tittade upp i hans ögon och snabbt drog han ner leendet och försökte vara så seriös som möjligt.

”I’m sorry.” skrattade han och skakade på huvudet samtidigt som han stoppade ner den svarta mobilen i fickan.

Jag mumlade något tyst åt honom och tog ner handen från den smärtfyllda pannan. Niall granskade varje steg jag gjorde med ett dolt leende och tittade sedan snett på mig när jag lyfte min blick mot hans igen.

”What did you want?” frågade han tyst med en mjuk röst.

Jag ryckte förvirrat på axlarna och kände hur mitt ansikte ändrades till en chockad min samtidigt som Niall tittade gravallvarligt på mig. Tillslut lyckades jag stamma ur några få ord och försökte visa vad jag menade med hjälp av armarna, men Niall bara skrattade åt mig och skakade på huvudet.

”I’m just kidding.” började han snabbt och jag nickade diskret. ”Actually shouldn’t you talk with me now. I mean, it was my fault and everything. It should be me who apoligize to you.”

Ännu en gång nickade jag och försökte få hjärnan att mata in orden som for hur hans mun, men när han såg hur förvirrad jag kände mig började han snabbt le igen.

”So… I’m sorry April, for everything. This with Lou is my fault and I never meant to hurt you, guys.” berättade han med blicken i min innan han nervöst sänkte den och la händerna över varandra. ”But still it feels good, you know. Because if I hadn’t done it I would never get to know you, and that would suck.” rodnade han lätt med rosa kinder och med ett leende på läpparna.

Ett litet skratt for ur min kropp samtidigt som jag nickade och drog undan en hårslinga från ansiktet. Plötsligt var talförmågan tillbaka.

”It would suck to not get to know you too.” erkände jag med ett leende och Niall sken upp som en sol medan han snabbt lyfte upp huvudet och mötte min blick. ”It’s okay, Niall. I know that if you had knew me then, you’d never do it. So it’s okay.”

Niall skrattade lättat och pustade ut.

 “Well, that’s good.” sa han glatt, men ändrades snabbt till allvarlig och tittade mig i ögonen. ”Now I just have to make you and Lou friends.”

Direkt när han hade slängt ur orden ur sin mun kände jag hur mitt leende försvann och hur mitt huvud snabbt skakades.

”No, no, no, no. That’s not necessary, not at all.” slängde jag snabbt ur mig samtidigt som jag protesterade med hjälp av mina armar.

Niall skrattade åt hur dum han tyckte jag var innan han böjde bak huvudet och tittade mot den stora svängdörren som släppte in folk i matsalen.

”Well, look what a good timing! Here he comes.” berättade han med ett nöjt leende på läpparna samtidigt som han försökte hålla kvar balansen så han kunde titta på dörren. ”Ey, Lou!”

På ett långt avstånd kunde jag höra hur Louis snabbt mumlade något till svars innan skor trycktes mot golvet och gjorde att min puls ökade. Jag placerade nervöst mina händer ovanför varandra och lät fingrarna brottas med varandra. Det kändes som att hjärtat satt i halsen samtidigt som funderingarna över vad jag ville dansade runt i min hjärna.

Som att min fula, dumma hjärna njöt av att se mig lida.

Med en suck över mina egna tankar lyfte jag blicken och fortsatte titta på när Niall äntligen tog tag i någon och drog honom mot sig.

”What about lunch with me and April?” frågade han Louis med ett leende medan Louis besvärat kliade sig i håret. ”You actually don’t have a choice.” sa Niall snabbt innan Louis hade svarat och vände sig om mot mig.

Hans glada, förväntansfulla ögon fastnade i mina och fick mina tankar om vad jag skulle göra ändra sig. Det där leendet och ögon, faktiskt hela han, kunde man inte säga nej till.

 

Han var för söt för det.

Fuck you, Horan.

Snabbt gjorde Niall samma sak på mig som han hade gjort på Louis och la sina lediga arm över min axel, sedan styrde han oss med ett leende mot matdisken samtidigt som jag och Louis obekvämt följde med.

Zayns hand låg varmt och tryggt i min samtidigt som jag med ett leende hjälpte han att trycka upp svängdörren med min lediga hand. Han hade klagat ända sedan vi var i korridoren av att han var hungrig, och jag orkade inte med hans tjat, så vi gick så snabbt det gick mot matsalen.

Zayns leende på läpparna försvann snabbt när dörren till matsalen öppnades och de dagliga rätterna började stinka över hela rummet. Jag slängde upp en blick mot hans ansikte och fick syn på hans rynkande näsa samtidigt som jag höjde min fria hand och skakade den framför min egna.

”Is it the food who smells so bad?” frågade jag skrattandes och skakade på huvudet.

Zayn mumlade ett svar mot mig innan han drog med mig mot matdisken och tog mat, sedan var våra brickor fyllda och vi stod och letade efter ett ledigt bord.

Maten luktade obeskrivligt äckligt, ännu äckligare när man höll brickan precis under näsan, och jag fick svälja små kräkningar som smög sig upp i min hals av lukten.

”Ey, Zayn! Olivia!” hörde vi plötsligt ropningar över matsalen och förvirrat försökte våra ögon leta upp vad som ropade på oss.

När jag hittade den höga handen som viftade i luften suckade jag lätt och vände bak huvudet. Jag bet mig i läppen och tittade ner i marken. Det var inte det att jag hade något emot personerna som satt vid bordet, dem var ju trots allt mina vänner, men oj vad de kunde ställa till det. Här kunde man inte ha en enkel jävla dag utan bråk.

”Do we have to sit with them?” frågade jag trött och sedan kunde jag känna hur Zayns axlar lätt rycktes.

”Over here!” skrek han igen, denna gången lite mer desperatare, och sedan hörde jag hur även Zayn suckade. ”I don’t think we have a choice.” skrattade han. ”Come.” mumlade han sedan och pressade sina läppar mot min hjässa innan jag med motvilliga steg gick mot bordet tjugo meter framför oss.

När Niall såg att vi började gå mot honom dök hans hand snabbt ner igen och han började ägna sin uppmärksamhet mot de tre andra personerna som satt bredvid honom.

”Wait, what? April and Louis?” förvånat rynkade jag näsan och tittade upp på Zayn som lika förvånat ryckte på axlarna som svar. ”This won’t end good.”

Sedan han vi inte säga något mer innan vi kom tillräckligt nära så någon annan kunde höra, så vi satt ner brickorna på det fulla bordet framför oss och satt oss sedan ner. April och Liam satt på en sida medan Louis och Niall satt på den andra.

De verkade inte visa något intresse med varandra och Niall var den ända som hade ett leende på läpparna. Liam såg mest uttråkad ut och Louis och April försökte stå ut med den plågande stund de hade framför sig, med varandra.

”Hi guys.” log jag smått samtidigt som jag drog tillbaka några hårstrån på plats och alla mumlade ett hej tillbaks.

”So, how’s everything going?” frågade Zayn i ett försök att få igång en konversation, men det ända som hördes var små mumlande ord.

Plötsligt bröt April tystnaden av en suck och en sked som släpptes ner på tallriken. Hennes ansikte var hårt och man såg på lång väg att hennes ord skulle menas till Louis.

”It would be good if this pig wouldn’t be here.” sa hon med en hård röst och spände käkarna när hon tittade på Louis.

Louis gjorde likadant som henne och drämde ner skeden i tallriken innan han snabbt lyfte blicken och tittade på April.

”You’re the one who’s a pig, moron!” fräste han mot henne och lågorna i hans ögon blev större för var sekund. ”I’ve tried to talk to you, I’ve tried! But if you don’t want to talk with me or forgive me, fine, I don’t bother anymore!” 

“You can’t call me a moron if you first said that I was a pig, idiot!” skrek hon hysteriskt tillbaks med uppspärrade ögon.

“Ass.” mumlade Louis surt.

“Wretch.”

“Sod.”

Vi andra satt och tittade maktlöst på när det gamla paret satt och kastade glåpord till varandra. Ingen visste vad man skulle säga och man kände sig stum, tom på ord. Orden var som borttagna ur våra munnar och vi visste inte vad man kunde göra.

Vad man än sa skulle dem inte sluta förrän någon av dem vann.

“Okay, that’s it! I knew that you were a liar, but that you were a moron was a new thing. I’m out of here.” fräste hon irriterat innan hon kastade sig ur stolen och rusade ut genom matsalen.

”Yeah, I’m out too. Fuck this!” skrek Louis innan han slog näven hårt i bordet.

Smällen ekade i våra öron och tallrikarna och glasen på brickorna hoppade upp från bordet. Sedan reste sig Louis upp och gick med lika snabba steg som April bort från matsalen.

Vi andra satt som förstelnade kvar vid bordet i tystnad och försökte få in orden som hade slängts över bordet till varandra. Alla var chockade över händelsen och Niall som verkade ha fixat allt, satt lika förvånad som alla oss andra och tittade ner i bordet.

”Wow, that was… Something new.” mumlade jag sedan tyst med en chockad ton på rösten och skakade sedan på huvudet.

Att det skulle gå illa hade jag förstås förstått, men att de skulle kasta orden så mot varandra och anklaga varandra förvånade mig. Visst var det synd om April, men det här började bli löjligt.

Båda två var tvungna att ge sig och fixa det här, de var barnsliga så det stank om det.

---

Så , äntligen är kapitlet ute! Har ingen internetuppkoppling då jag är mitt ute i mingenstans, men här är det! Dock bildlöst och med en irriterad Annie, men ja. Man kan väl säga att blogg.se jävlas med mig. Mycket.

Jag hoppas i alla fall, efter mycket krångel och väntan, att ni gillar det! Enjoy och kommentera gärna, ni vet att jag älskar det. :) 

 

Hur gammal är du?

Jag är tretton år gammal! :)

 

Spelar du någon sport eller något instrument? 

Jag har spelat både gitarr och piano, men inte längre. Dock spelar jag fotboll!

 

Gillar du några andra artister?

Absolut! Jag är mycket för Bruno Mars, Cher Lloyd, Chris Brown, Usher, Norlie & KKV osv. , men jag gillar egentligen all sorts musik, så vad som helst går bra. Eller ja, inte klassiskt, men allt annat!

 

Favorit färg och mat?

Jag älskar alla pastellfärger, men inte någon specifik. Favorit mat är nog… Kebab! Haha. :)

 

Favorit låt just nu?

Hm… Den var svår! Förmodligen Don’t wake me up med Chris Brown!

 

Läser du några novellbloggar? I så fall, vilka?

Ja, det gör jag! Dock läser jag inte många, utan bara denna och denna . Jag är väldigt kräsen när jag läser och tycker att man ska kunna beskriva situationer och sådant, därför blir jag nästan alltid missnöjd med det jag skriver själv.  Men den sista är absolut min favorit, hennes novell hon skriver på nu, As if, är superbra!

 

Om du fick en stor lila fluffig elefant, vad skulle du döpa den till?

Haha, ja du, den där var klurig! Fluffy är ju supergulligt, men jag skulle nog kollat upp en massa på google innan jag bestämde mig eller så skulle något helt random ploppat upp i mitt huvud som det alltid gör! :)

 

Har du någon gång träffat killarna irl?

Nej, tyvärr inte! Usch, vad jag önskar att jag kunde träffa dem!

 

Gör du länkbyten?

Jadå, klart jag gör! Bara att säga till så länkar jag er bland de andra länkarna till vänster!

 

Om du läser andra novellbloggar, hur många följer du?

Som jag skrev där uppe, jag följer bara två stycken. Men ni får hemskt gärna tipsa om bra noveller/fanfics! Jag har börjat läsa på en annan ( denna ) som jag gjorde länkbyte med innan, men de tjejerna uppdaterar så himla bra så jag har aldrig hunnit läsa ifatt dem, haha! :)

 

Snälla, kommer det bli något med Harry också? Jag vill typ se honom i ett badboy mood, om du förstår, haha. För han är ju annars the flirt,romantikern, osv.

Förlåt för det, verkligen! Vet inte riktigt hur jag ska få in han, tyvärr. Men jag ska försöka få in han mer på något sätt! Känns verkligen som att jag stöter ut han, sorry babes!

 

Vart hittar du alla bilderna?

Jag hittar alla mina bilder HÄR.

 

Har du tagit skrivkurser?

Nej, faktiskt inte! Har alltid bara skrivit hemma, i skolan, utomlandsdagböcker och dagbok när jag var liten.

 

Hur gammal är du?

Jag är ynka tretton år gammal, vilket jag tycker är synd! Hade gärna varit äldre.

 

Hur många bloggar läser du?

Novellbloggarna skrev jag där uppe, men sedan läser jag också en blogg som uppdaterar sällan, men deras kompis är så sjukt go så jag bara måste följa dem! Klicka HÄR.

 

Har du någon favoritnovell?

Ja, och det måste nog vara As if! Dock har jag bara läst denna hon skriver på nu, men kika in den! Den är verkligen läsvärd.

 

Hur bestämde du dig för att skriva noveller?

Ja du, jag bara låg hemma i sängen en sen vardagskväll och skulle sova, men jag är en person som tänker en massa när jag inte kan sova och då blir allt så rörigt. Så då går jag upp och fixar saker, kan vara allt från att städa på rummet till att packa saker, så jag tillslut blir trött. Så jag hade ideer på hjärnan som jag var tvungen att få ut, så jag startade datorn och skapade en novell som hette Stole my heart! Dock tröttnade jag på den redan efter någon dag då jag kom på en annan ide, och det var så Moments blev till! Lite senare efter en massa grubblande så bestämde jag mig för att skapa en blogg, dock vet ingen jag känner om det, haha! :)

 

Har du någon kille?

Nej, men gud vad jag önskar att jag hade en! Vill verkligen ha en pojkvän, men jag har så mycket killkompisar så det inte blir någon pojkvän av någon av dem, så jobbigt. Haha!

 

Har du skype?

Ja, det har jag! Om ni vill att jag ska länka den kan ni skriva det i en kommentar eller något likanade. Har även msn, så om ni vill lära känna mig bättre kan ni adda mitt konto som jag har till denna bloggen. [email protected]

 

Börjar detta bli irriterande?

Haha, nej då. Allt för er mina fina läsare. :)

 

Hur kommer du på alla bra ideer till din fanfic?

Tja, jag vet inte riktigt. Livlig fantasi, antar jag. Har alltid läst så himla mycket böcker, så det är säkert från en massa olika böcker som mina idéer är ifrån.

 

Vilken blogg sida (typ blogg.se , blogspot, bloggplatsen m.m) tycker du är bäst?

Att läsa på så tycker jag bäst om blogg.se , tror jag! Avskyr att läsa på devote, faktiskt. Ledsen för er som har det, men det är så, haha! Blogg.se kan vara lite krångligt, men det är även väldigt bra -  när det inte krånglar med alla dessa fula kossor, såklart!

 

Vart ifrån får du inspiration?

Kan tänka mig att det är från alla böcker jag har läst, annars är det från bilder och vad som händer runt omkring i mitt och andras liv. Kan nog även vara att det bara dyker upp i mitt huvud utan anledning, livlig fantasi kan man säga att jag har!

 

Vad tycker du om Danielle, Eleanor och Perrie?

Riktigt vackra tjejer, måste jag säga! Danielle och Eleanor älskar jag riktigt mycket, de känns som man verkligen kan lite på dem och så, verkar verkligen hel goa! Så dem har jag ingenting emot. Dock så är jag lite osäker med Perrie från vad andra har sagt om henne, men jag vet inte. Antar att tiden vill avgöra om hon är en bra person eller inte. Kan tänka mig att ju längre hon och Zayn dejtar, desto mer kommer jag lita på henne. Men hon är säkert lika härlig som de andra, och självklart gör hon ju Zayn lycklig! Så då är jag det.

 

Ska du åka till Stockholm om killarna kommer?

Jag hade tänkt göra det, faktiskt. Men sedan så sa folk att de inte alls skulle komma, så ja. Nej, det ska jag inte. Och för er som är utanför studion och väntar, åk hem. Killarna kommer tyvärr inte komma till Sverige och spela in, så ni slösar bara bort er tid där.

 

 Favorit låt? ( inte bara killarnas )

Genom alla tider? I så fall så är det nog It will rain med Bruno Mars, Valerie i Louis version, Torn i killarnas version, eller typ några Witney Houston låtar.

 

 Katt eller hund?

Hund, helt klart!

 

Pizza eller Tacos?

Pizza hundra gånger om, avskyr tacos!

 

Hobby?

Stalka killarna, sjunga, vilket jag gör all the time, sporta, vara med vänner, osv.

 

 Hur många fanfic har du skrivit tidigare? Btw, du är grym på att skriva!

Tack så hemskt mycket! Att ni gillar det är allt som betyder något.

Jag har skrivit tre stycken som jag har lagt ut på bloggen, sen har jag ungefär tre stycken där jag har skrivit 1-2 kapitel som ligger inne i min dator som jag inte har publicerat än.

 

Hur länge har du varit intresserad av att skriva? 

Hela mitt liv, skulle jag nog säga. Men det började sätta fart nu i år, dock har jag alltid gillat det.

 

När började du skriva?

Jag har skrivit saker så länge jag kan minnas, men jag kan inte säga att jag har skrivit bra saker, haha! Men jag började skriva ’på riktigt’ i år.

 

Vart får du alla dina idéer ifrån? Kommer du på själv, eller läsare som tipsar lite?

Det skrev jag där uppe, om jag inte minns fel. Men såklart ger ni mig också lite idéer, vilket är toppen! Så tack så mycket för det!  

 

Vill du skriva när du blir äldre sedan eller är detta bara någonting du håller på med for the moment?

Jag älskar att skriva, så att jobba med det när jag blir större hade inte varit något dåligt! Mina föräldrar tycker att jag ska jobba på någon tidning, typ journalist där jag får fotografera och skriva då jag tycker att båda delar är super. Så författare eller något sånt hade inte varit fel!

 

Har du några djur?

Ja, jag har en hund och en katt. Dock gillar jag inte katter, haha!

 

Hur fick du iden med novellen?

Den här ovellen? Ja du, den var klurig! Antar att den idéen bara dök upp i mitt huvud när jag skrev på min förra, och så blev det såhär! Ibland kommer jag på helt mysko idéer som jag skriver upp tillsammans med alla andra helt störda idéer på en fil här på datorn.  Ibland slår jag ihop en massa olika saker och, wola – du har en bra start! Var aldrig rädd för att skriva något bara, ett tips mina vänner!

 

Har du en favorit av killarna, eller gillar du alla lika mycket?

Alltså, innan, precis när jag började gilla killarna, så var Louis min favorit. Men nu längre vet jag inte om jag har någon, faktiskt. I mina ögon är alla killar lika mycket värda och jag tror inte att jag ger någon annan mer uppmärksamhet än de andra, alla killar är ju toppen!Så jag vet inte riktigt vad jag ska svara där, hehe…

 

Bästa/värsta som har hänt dig?

Hm… Svår fråga! Antar att det var när en i min familj råkade ut för en ganska illa sjukdom kan man väl säga, och om den personen som fick den inte hade åkt in till sjukhuset så tidigt som den gjorde, hade den nog förmodligen haft en riktigt hemsk och dålig sjukdom just nu. Hemskt som bara den, men tur att den personen kollade upp det! Har aldrig varit så rädd som då, men som tur är, så är allt över och personen är frisk!

 

Värsta du vet?

Hm… Sjukdomar, skulle jag tro. Jag är rädd för döden. Tror alltid att jag är sjukare än vad jag är och att det t ex är början på något hemskt, att jag kommer dö i en sjukdom eller att något händer med mig så jag inte längre kan sporta.

 

Vem är din idol, asså tjej typ och din inspiration?

Mina idoler är, såklart, killarna, men jag har även andra. Justin Bieber är en av dem då han var min första kändiscrush, haha! Så han och killarna är nog mina största inspirationer. Eller jag vet inte, kanske har jag fler? Kommer inte på just nu, haha!

 

Lovar du att aldrig sluta skriva, ALDRIG?

Åh, så gullig du är! Det är vad jag hoppas i alla fall, dock han det ju hända att jag tappar intresset, men så länge jag tycker att det är kul så lovar jag att jag skriver!

 

Ditt favoritprogram?

One tree hill, Vampire Diaries, O.C, sådan typer av serier!

 

Gillar du Justin Bieber?

Ja, haha! Han var min första kändiscrusch och jag har inte riktigt kunnat släppa honom. Antar att han alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta tillsammans med killarna.

 

Mc eller Burger King? Lol

Hatar snabbmatskedjor, haha, men Mc Donalds skulle jag tro. (stavas det förresten så? Gud, jag har ingen aning. Vet inte ens om det var det du menade, haha, så dålig jag är.)

 

 Läser du andra noveller? Om du gör det kanske du kan börja läsa min?

Jag skrev det där uppe, och ja då! Jag kan börja läsa den, och om den intresserar mig så kommer jag nog fortsätta med det. Ni får gärna tipsa mig om era favoriter så jag kan börja läsa dem!

 

Family Guy eller Simpsons?

Simpsons, lätt omelett!

 

 Singel?

Ja, tyvärr. Suck, inte vad jag vill direkt, haha.

 

Belieber? 

Vet inte om jag får kalla med det, vad säger ni? Räcker det att jag älskar Justin, eller måste jag veta allt om honom? För om jag bara behöver älska honom, så ja.

 

Favorit 1D låt?

Alla, kan verkligen INTE välja. Älskar alla på olika sätt!

 

Hur många läsare har du ungefär?

Innan, när jag uppdaterade som mest, hade jag 250-300, men nu när jag uppdaterar sämre har jag tappat lite och har nu ungefär 250 st.

 

 

Om du kom till en öde ö och fick ta med dig 3 saker, vad skulle du tagit med dig?

Ja du, jag är beroende av det mesta, haha, så den frågan var lite klurig! Men antagligen skulle jag ta med mig tandborste, kläder och…. ONE DIRECTION! Allt annat skulle jag nog klarat mig utan, haha! Möjligtvis hade jag inte överlevt utan internet, fast jag hade nog inte heller haft något val, haha!

 

Hur vill du att din kille ska vara?

Åh, favoritfrågan hittills, typ, haha. Blä, direkt kan jag säga att jag VERKLIGEN vill ha en pojkvän, haha, så det här kan väl inte vara så svårt att berätta? Till att börja med, så vill jag att han ska ha en bra personlighet. Utseende är ett plus i kanten, men jag tänker inte ha en snygg pojkvän som är ett svin, aldrig i livet. Personligheten är viktigast för mig. Jag känner tusentals killar som är supersnälla när jag är ensam med dem, men när de är med vänner så beter de sig så dåligt så jag blir galen. Killar ska kunna vara samma person båda gångerna, jag vill inte att en kille ska skämmas över att vara med mig. Då är dem körda direkt, haha! Jag vill att han ska vara som alla mina killkompisar, bara det att han… ja, han ska vara min bästa vän samtidigt som vi kan snacka om allt och även vara pojkvän och flickvän, liksom. Jag säger inte att jag vill bli behandlad som en prinsessa, men att han vågar visa att han gillar mig framför sina kompisar, det är typ en stor sak. Han behöver inte vara den snyggaste killen som går att hitta, men han ska ha någorlunda samma smak som jag på saker och inte vara rädd för att visa att jag är hans flickvän. Att ha någon att liksom… mysa med, hade ju inte varit fel, men att bara kunna vara är en sak jag också vill att man ska kunna göra. Det behöver inte vara gulligull hela tiden och sådant.

---

 

 Tror att det var alla, va? Tack för frågorna, och jag hoppas att allt är bra besvarat! 

Hej på er! 

Tänkte bara fråga om ni vill ha en frågestund? Bara att fråga på om ni vill veta något speciellt! Jag hade en i april om jag inte har fel, men jag har nog fått en del nya läsare nu, så vad säger ni? 

 

Puss.

Tidigare i kapitel 36:

Hon tryckte sina små händer hårt mot mitt bröst och puttade ut mig ur huset innan hon tog tag i den svarta ytterdörren och smällde igen den. Smällen blev hög och samtidigt kände jag hur jag snubblade på jackan jag hade löst hängandes i handen och tappade balansen för en kort sekund. En suck for ur min kropp och ånger över allt som har hänt sköljdes över min kropp. Vad hade jag gjort?

Tankarna som jag aldrig tänkt förut trängdes inuti mitt huvud och fick skuldkänslorna att bubbla upp och inte förrän då förstod jag att allt var mitt fel. Allt med Louis och April, om inte jag hade tvingat Louis att gå på festen hade detta aldrig hänt. Fan, ingen av dem skulle någonsin förlåta mig. Fan, fan, fan. Bakom mig hörde jag ett lågt skratt som fick mig att snabbt och nyfiket vända mig om.

Louis stod på trappan med händerna i de blåa byxorna och tittade på mig. Skuldkänslorna som härjade inuti mig ökade till dubbelt och jag kunde inget annat än stirra stumt på honom när han gick upp för trappan.

”She threw you out too, huh?” frågade han med blicken nere i stenen och slängde sedan med sitt hår när han tittade upp på mig.

Hårt bet jag mig i underläppen och nickade lite innan Louis gjorde likadant. Han gick några steg framåt mot dörren bredvid mig och placerade handen på den.

”Do you want to come inside? I bet you’re freezing out here.” sa han snabbt innan han pressade ner handtaget och öppnade dörren in till hans familjs hus.

Snabbt skakade jag lite på huvudet och sänkte blicken till min jacka som släpades mot marken. ”No, I don’t want to bother you.” mumlade jag tyst och Louis fnyste högt.

”You don’t.” svarade han mig innan han öppnade dörren yterliggare och log mot mig.

”Why? I thought you hated me.” sa jag med en misstänksam röst och tittade in i hans ögon.

Han ryckte svagt på axlarna innan han visade med armen vägen in till huset samtidigt som jag diskret nickade och styrde mina steg mot dörren.

 

Han stängde dörren efter sig och styrde mig sedan mot hans rum längre in i huset. Jag följde lydigt efter honom utan att säga ett ljud och steg in i hans rum och såg att Louis redan hunnit satt sig i skrivbordsstolen till vänster längst in i rummet. Han hade vänt stolen mot mig och höll en boll mellan händerna samtidigt som han bet sig i läppen och nickade mot sin säng där han ville att jag skulle sätta mig.

Jag gjorde snabbt som han sa och satt mig i den mjuka sängen innan jag suckade och tittade upp på honom.

”Look, Lou. I’m sorry, I didn’t mean to do this.” började jag innan jag avbröt mig själv med ännu en suck. ”I know that it’s my fault and that you have no reason to forgive me, but… I’m truly sorry, seriously.”

Louis ryckte snabbt på axlarna och drog händerna över bollen och lyfte sedan blicken så han tittade in i mina ögon.

”It’s cool.” sa han snabbt med ett snett leende och slängde håret åt sidan.

Jag tittade chockat på honom och kände hur en liten del av skuldkänslorna som hårt surrade runt i min mage började försvinna samtidigt som jag skakade på huvudet. Skuldkänslor var det fortfarande gott om och jag visste att jag var tvungen att göra något för honom och April innan jag kunde få väck dem.

”I’t not ’cool’!” utbrast jag och han ryckte lätt till av min höjda röst.

Han tryckte sig lite längre in mot stolen innan han la bollen i den ena handen och försökte se lugnanade på mig.

”Look, man, I just want her back. I don’t care if it was your fault, I just want her back.” sa han betydligt mycket lugnare än vad jag tidigare hade sagt samtidigt som han försökte sig på ett leende.

Jag kände mig chockad av att han var så lugn och jag förstod nästan ingenting, menade han allvar?

”You said that you were sorry, Niall. You can’t do more, done is done.” förklarade han lugnt och tittade menande på mig. ”I forgive you, okay? We’re still friends.”

Hans starkhet av att klara av allt fick mig att bli chockad och jag nickade med vidöppen mun på huvudet. Att han kunde vara så stark och förlåta mig även fast jag kanske hade tagit April ifrån honom för alltid var beundrans värt och fick mig att bli avundsjuk på att jag inte var mer som han.

”Thanks, man.” tackade jag honom lättat och log mot honom.

Han nickade svagt på huvudet samtidigt som han log mot mig med ett olyckligt leende som fick mig att vilja göra vad som helst för att få väck det. Problemen som hade orsakats bara för mina misstag var många och fick mig att vilja spy när jag insåg att jag hade ställt till det för andra som inte förtjänade det. Jag ville inte vara den killen, det var aldrig meningen att skada någon. Den mask jag hade haft under åren när jag hade lämnat alla tjejer höll på att brista och den känsliga killen bakom den började visas.

Jag kunde inte ha det såhär länge till, jag var tvungen att ändra mig för det här skulle inte hålla i längden.

Lätt planterade jag en mjuk kyss på Olivias läppar innan jag tog hennes hand och började gå längs korridoren. Några elever passerade oss med tiden och tittade antigen ner på våra händer eller in i skåpen bredvid oss och fick mig att skratta lågt.

Folk kunde då vara avundsjuka och tjurskalliga av sig i denna skolan, ingen tänkte på andra utan var mest själviska när det gällde relationer. Om den som ville ha det inte fick det, skulle ingen ha det, fast det följde vi ju inte såklart.

Men det var många som trodde att allt handlade om dem och att ingen förutom dem själva hade rätten till att vara lyckliga.

”Do you know what got into April yesterday? And why did we have to leave?” frågade Olivia plötsligt med en förvirrad röst. ”I mean, we barely got inside before she asked us to leave.”

Jag skakade lite på huvudet samtidigt som jag suckade och tittade på henne.

”I don’t know, but Liam stayed.” svarade jag och hon nickade.

”Something is wrong. Sure, something is always wrong here, but it feels like it’s even more now.” mumlade hon och bet sig i läppen.

En söt liten rynka for upp i hennes panna och visade hur bekymrad hon var, vilket fick mig att le för mig själv över hur söt hon var.

”If it’s something we’ll understand it later.” suckade jag och kramade om hennes hand hårdare. ”But now we don’t. So screw that shit and lets go to the cafeteria. I’m starving!” klagade jag och ett sött skratt for ur Olivia som nickade med ett leende gömt i mungiporna.

Jag skrattade lätt åt hennes skratt innan jag med ett leende tog upp hennes hand mot min mun och kysste den mjukt. När Olivia märkte att jag kysste hennes hand tittade hon med glittriga ögon upp på mig och log.

”What are you up to? Fish, meat, soup?” frågade jag April med böjd överkropp över disken och stirrade på de olika maträtter köket föreslog idag.

”I don’t know.” suckade April och slet åt sig en bricka som stod vid stället bredvid oss.

”Well, you have to eat something.” envisades jag samtidigt som jag pekade på kötträtten framför mig med ett leende.

Mattanten drog en slev i lådan och fiskade sedan upp mat som hon slängde ner på tallriken framför mig. Jag viskade ett tack till henne innan jag flyttade över blicken till April som buttert stod och grubblade saker för sig själv. Hennes blick for runt i matsalen och verkade söka efter något samtidigt som elever tryckte henne i ryggen för att komma förbi eller få tag i mat på just det stället.

Min blick gled efter Aprils och landade tillslut på en rygg på en kille med blont hår, röd polotröja och beiga khakibyxor. Hennes blick tittade desperat på honom i ett hopp om att han skulle säga till henne att han dagen innan hade ljugit och inte alls tvingade Louis att gå på festen, men hon insåg egentligen att det inte skulle hända.

En suck for ur min kropp och Aprils blick flyttades som en blixt från Nialls rygg till mitt ansikte.

”Go and talk to him, I take your tray.” sa jag och tog brickan ur hennes händer samtidigt som hon förvånat tittade på mig.

”Are you sure?” frågade hon försiktigt med ett besvärat ansiktsuttryck. ”I mean, I can do that la-”

”Go. You’re stopping people to get through.” log jag mot henne samtidigt som jag nickade mot Niall som stod vid ingången till matsalen.

April log tacksamt mot mig innan hon försiktigt gled förbi mig och allt annat folk för att sedan byta håll och med nervösa steg gå mot Niall.

Jag skrattade tyst åt henne och skakade på huvudet innan jag pekade på samma kötträtt som mattanten gett mig innan och lyfte fram tallriken mot henne.

---

Någorlunda långt kapitel, va? Ledsen för dålig uppdatering, men det beror lite på er också om jag ska vara ärlig. Om fler av er hade hjälpts åt att kommentera hade det gått snabbare. Det handlar om att ge och ta, kan man väl säga. Men om vi säger såhär, kommentera bra och få ett till ikväll! Då jämnar det ut sig för den dåliga uppdateringen. :) 

 

Såg att det var några som inte fick upp kapitel 34 och 35 på sina datorer, så jag länkar dem här!

 

Om inte det fungerar fungerar det nog på bloglovin, så länken är HÄR.

 

Tidigare i kapitel 35:

Löst stängde jag dörren bakom mig och lutade min kropp mot den. Direkt kände jag att lungorna började få svårt att ta in luft och tårarna brände hårt bakom ögonlocken, hotade med att tränga igenom och få mig att framstå som en gnällspik.

”I think you should go.” mumlade jag till Niall med en svag röst och tittade tveksamt upp på honom.

Hans ögon blev förvirrade och hans mun öppnades.

”Just go to the others, Niall.” bad jag honom och stängde ögonen samtidigt som jag lutade huvudet mot den kalla dörren. ”Please.”

Med ett litet mumlande kunde jag höra hur hans fötter en efter en placerades framför varandra och gick bort från mig. Paniken började tränga sig in i min kropp och långsamt lät jag mina ben glida längs golvet och gjorde att jag för varje sekund gled längre ner mot marken. Jag placerade händerna på huvudet och borrade ner händerna i hårbottnen samtidigt som mina andetag började bli lite hastiga. Mina ögon började snabbt vattnas med salt vatten som senare lämnade blöta märken på mina kinder och fick min underläpp att skaka.

Känslorna inuti min kropp var så blandade att jag inte visste vad jag skulle göra, jag visste inte om jag borde följa hjärtat eller hjärnan. Inget verkade bra utan allt kändes meningslöst och korkat, det fanns ingen tanke på vad som gjorde att jag stannade kvar i världen.

Plötsligt gick det en blixt genom mig och snabbt som ett skott reste jag mig upp. Allt stod still i huvudet och jag tänkte inte efter alls, men försiktigt satt jag handen på handtaget och pressade upp ytterdörren. In föll ingen mindre än, Louis, som snabbt och med en aning förvirring reste sig upp.

Han drog händerna längs kläderna för att borstade av smuts och damm innan han tittade upp i mina blanka ögon med ett ångerfullt ansikte.

”April, I…” började han, men avbröt sig själv med en suck.

Snabbt skakade jag på huvudet innan jag gick ut i den kalla kvällen och stängde dörren om mig. ”Come.” mumlade jag tyst samtidigt som mina ben snabbt styrde mig mot trappan som befann rakt framför mina fötter.

Mina bara fötter placerades en efter en framför varandra mot det kalla golvet och stannade sedan när jag hade gått ner ett trappsteg. Med en suck satt jag mig ner på den fuktiga trappan och la armarna över knäna i väntan på att Louis skulle komma. Han verkade lite tveksam då det tog ett tag för honom att komma, men såsmåningom hörde jag hur fötter trycktes mot marken bakom mig och fick mig att ta djupa andetag för att hålla mig lugn.

Plötsligt dök han upp, han satt sig bredvid mig på trappan och stirrade ut på gatan. Stirrade på de få bilar som åkte förbi och försökte förtränga att jag satt där, som att han försökte undvika ämnet. Men det gnagde inuti mig, det fick mig att bli galen av allt jag ville fråga honom, sådant jag var tvungen att få svar på.

Det var saker jag inte kunde skjuta ifrån mig, saker som satt kvar i mina tankar dag in och dag ut. Och hur mycket jag än ville få det att försvinna så gick det inte, de bara fortsatte att dyka upp igen. Störst av allt var den frågan som egentligen var självklart, bara det att jag inte vågade inse det.

Det var som att jag hellre ville höra på hans lögner och känna mig älskad, än att berätta för mig själv hur det egentligen var och sjunka genom jorden i sorg.

”So…” började jag för att bryta den tunga tystnaden som hängde i luften.

Louis mumlade lite med en ointresserad röst och med en fortsatt blick spänd på vägen. Det fick mig att bli lite irriterad, tonfallet på hans röst fick mig att vilja greppa tag i honom och rycka av allt hans hår på huvudet för att få ut min ilska och få han att reagera, men jag höll tillbaka det och försökte förtränga alla dåliga tankar som fanns i mitt huvud.

”Why did you come here?” frågade jag honom förvånansvärt lugnt och sneglade diskret på honom.

Han suckade tyst innan han vände huvudet mot mig och tittade in i mina ögon.

”I guess that I wanted to apologize again.” svarade han och ryckte på axlarna.

Jag ryckte till av hans ordval som jag irriterade mig på och fnyste lätt samtidigt som jag bröt ögonkontakten och tittade ut på vägen.

”I guess?” mumlade jag surt och kände hur ögonbrynen snabbt höjdes i min panna.

”Uhm… yeah. Or no, I mean that I… I just.” stammade han förvånat och skakade på huvudet.

Han försökte få ur ord ur hans mun som envist höll sig kvar och fick han att bli tom på ord samtidigt som han ännu en gång försökte hitta mina ögon.

”You know what I mean.” sa han tillslut och suckade lågt.

 Diskret ryckte jag på munnen innan jag mötte hans blick och skakade på huvudet. ”No, please explain.” fräste jag till honom med ett sarkastiskt leende på läpparna medan han förvirrat tittade på mig.

En suck for ur hans mun och han skakade på huvudet. ”What do you want me to do, April? I’ve tried to apologize to you but you don’t accept it.” sa han med en förtvivlad röst.

“Yeah, do you know why? Because that you did was horrible and you should apologize at least a million times before I can forgive you.” röt jag och reste mig raskt upp.

Ilskan bubblade i min kropp och mitt hjärta dunkade hårt i bröstet.

”April!” suckade Louis och reste sig upp när jag började gå upp för trappan.

Hans hand greppade tag om min handled och höll ett hårt grepp runt den samtidigt som han drog mig mot honom.

”There’s one thing you should know before you’re judging me.” sa han med en hård röst innan han svalde så hans adamsäpple for upp och ned.

”What, Louis? It doesn’t matter what you’re going to tell me because it won’t change anything!” snörvlade jag lågt med ett skakande huvud.

“It was Niall.” sa han lugnt med en ilska i ögonen som fick mig att vilja gå och gömma mig av rädsla.

”What?” frågade jag förvirrat med ett par ögon som flög runt överallt.

”It was Niall who forced me to go to that party.” fortsatte han och tittade in i mina ögon.

Förtvivlat stängde jag ögonen och skakade hastigt på huvudet. En huggande känsla träffade mitt bröst och fick mig att tappa andan för en kort sekund. Niall? Nej, varför skulle han gjort något sådant? Nej, nej, nej. Louis ljuger, han måste ljuga.

”No.” började jag tyst med en svag röst. ”I don’t believe you!” skrek jag så gott det gick med en svidande hals innan jag ryckte åt mig min handled från hans stadiga grepp och började gå upp för trappan.

Förvånansvärt nog tog han inte tag i mig igen och ryckte mig åt sig, utan han lät mig gå uppför den kalla trappan och över golvet. Mina fötter gav rysningar i hela min kropp när de en efter en placerades framför varandra på det kalla golvet. 

”Fine!” röt han när jag lätt la min hand på dörrhandtaget in till huset. ”Ask him by your self, ask about the truth.” sa han sedan tystare och lugnare med en blick på mig som inte ville något annat än reda ut allt.

En blick full med ånger.

 

När jag sedan hade stigit in i huset och stängt dörren efter mig kände jag hur min andning började bli fortare och fick mig att tappa kontrollen. Paniken i min kropp var stor och jag pressade händerna mot huvudet samtidigt som jag förtvivlat tittade mig omkring i jakt på något som kunde rädda mig, något som kunde säga att han ljög. Hastigt stängde jag ögonen och försökte stänga ute allt i världen, försökte trycka samman dem så hårt att smärtan och allt annat försvann.

Jag kände hur tårarna hotade med att börja rinna bakom ögonlocken och hårt pressade jag samman läpparna för att hindra dem.

”Hey, April. What’s wrong?” hörde jag en mjuk välbekant röst säga och sedan hur en stor hand placerades på min axel.

”Don’t touch me!” skrek jag förtvivlat och slog bort handen samtidigt som jag öppnade ögonen och stirrade på den chockade person som stod framför mig.

Hans klarblåa ögon tittade in i mina med ett förvirrat ansiktsuttryck innan han skakade på huvudet och gick ett steg närmare mig.

”April, what happened out there?” frågade han mjukt samtidigt som jag pressade kroppen mot väggen i ett försök att glida igenom den och försvinna ifrån honom.

Jag försökte stänga ögonen så hårt det gick med halva ansiktet tryckt mot väggen och med en Niall som närmade sig. Mina lungor gjorde allt för att försöka ta in så mycket luft som möjligt, men paniken som steg i min kropp gjorde att allt blev kaos. Andetagen blev korta och snabba samtidigt som hjärtat dunkade hårt i bröstet på mig av rädsla.

”Is it true?” viskade jag tyst och öppnade försiktigt ögonen.

Hans förvirrade ögonen tittade på mig och jag kände hur det ännu en gång hög till i bröstet. Jag tog ett djupt andetag och försökte ta kontroll över mig själv, men allt gick som vanligt åt helvete och fick mig bara att bli mer panikslagen.

”Is it true that you forced Louis to go to that party?” frågade jag i ett försök att hålla mig lugn och tittade upp i de blåa ögonen.

Hans blick blev plötsligt full av skam och ånger samtidigt som han bröt vår ögonkontakt. ”Is it?” frågade jag igen och tittade ner i marken.

”Yes.” mumlade han tyst med en ångerfull röst.

Det kändes som att tusen knivar högs i min rygg och jag kom på mig själv med att flämta. Den stora hemska känslan som tidigare hade funnits i min kropp dubblades upp och fick mig att känna mig hemsk. Hemsk och förråd.

Jag kände hur en ensam tår började rinna ner långs min vänstra kind och jag snyftade lågt. Min vänstra hand la jag darrigt på dörrhandtaget samtidigt som jag pressade det lätt neråt och lät dörren glida upp.

”Then I want you to leave.” sa jag med en någorlunda normal röst och tittade upp på honom.

”What, April please! If you just let me explain I’ll-”

”No!” röt jag och pressade mina händer mot hans bröst och tryckte han mot mig. ”I want you to leave, now!” skrek jag panikfyllt och smällde upp dörren så den hårt smälldes mot väggen och gav ifrån sig ett otäckt högt läte.

Niall tittade sorgset upp på mig med de ögonen som kunde få mig att göra vad som helst, men nu fick de mig att må illa och titta ner i marken.

”Now, Niall.” beordrade jag honom hårt med fler tårar rinnandes längs mina kinder och darrande kropp.

En hög suck for ur hans kropp och hans fötter placerades den ena efter den andra innan han tog tag i jackan som hängde på kroken på väggen och ställde sig på tröskeln ut.

”April, I…” stammade han tyst och jag suckade högt.

”Just get out, Niall." sa jag med en hård röst innan jag ännu en gång placerade händerna på hans bröst och tryckte ut han innan jag tog tag i dörren och hårt smällde igen den.

Den stora floden med tårar som jag så försökt hålla inom mig tog kontroll över mig och började snabbt forsa längs mina kinder. Kroppen började darra och högt började jag snyfta innan jag slängde mig ner mot marken och lutade mig mot dörren. Jag la mina armar runt benen och gömde huvudet i dem samtidigt som tårarna fortsatte att hejdlöst rinna. I mitt bröst var smärtan hemsk och hjärtat värkte av sorg. Allt kändes skit och det fanns ingen man kunde lite på, jag var förstörd.

Jag kände mig mer övergiven än vad jag någonsin gjort, och det fick mig att tappa kontrollen och ännu en gång riva ner den bro jag gång på gång försöker bygga upp.

---

Så, nu är äntligen detta kapitlet uppe. Ledsen för väntan, men anledningarna står alltid på facebook-sidan, så ett tips är att gilla den! 

Hoppas ni gillar kapitlet, och tack som bara den för alla kommentarer! Ni är bäst! ♥

Ja, som rubriken lyder; om du har en fråga ställ den hellre i blogresponsen. Det blir lättare för mig och större chans att du ser den!

Men nu till min fråga.

 

Hade ni velat ha en tävling om en slags huvudperson till nästa fanfic?   Ja/Nej 
Kan dock inte lova att det blir en stor huvudroll och att ni kommer vara i fokus, men jag tänkte ha med en tjej till och då kan ju lika gärna någon av er vara med! 

Tidigare i kapitel 34:

Tanken av att Louis aldrig mer ville se mig fick mig att vilja gå under jorden var sorg och allt jag ville var att fixa det, men Louis var riktigt förbannad och trodde inte på mig. Hans besvikelse på något som egentligen inte fanns var stor, och han var inte beredd på att släppa in mig i första taget. Tankarna snurrade runt i mitt huvud och gjorde mig yr i frågan på om han någonsin skulle förlåta mig. Lågt suckade jag och stängde mina ögon i ett försök att tänka efter, men varje gång jag försökte trängde sig Louis in i mitt sinne och påminde mig om vad han egentligen ville att jag skulle göra. Hålla mig undan och aldrig mer vara i närheten av honom.

”So, what’re you doing today?” frågade jag nyfiket och drog upp ryggsäcken högre upp på axeln.

Niall ryckte lite på axlarna och vred sitt huvud mot mitt så hans ögon träffade mina.

”I don’t know. I was thinking about to go to Lou’s place and try to talk with him, if he lets me.” svarade han och jag nickade osäkert.

Han gjorde likadant och bådas blickar föll mot marken medan vi gick genom korridoren full med ungdomar. Min mun hölls stängd och jag kämpade så gott jag kunde för att inte öppna den och sprida ut min åsikt, men plötsligt kom jag på mig själv att bryta det med en suck och vände sedan mitt huvud mot honom igen.

”I’m sorry but I don’t think that’s a good idea.” slängde jag ur mig och Nialls förvånade ögon tittade in i mina. ”You know that I want you to get along and deal with all this drama, but I think it’s too soon. He won’t let you talk to him, you know.” sa jag tyst och ryckte lite på munnen.

En djup suck for ur Nialls mun och han sänkte sitt huvud mot fötterna och granskade dem när de flyttades framför varandra.

”I’ll tell you this.” utbrast jag sedan och stannade mitt i korridoren.

Min kropp vändes mot hans och jag la min händer över varandra medan jag väntade på hans huvud som långsamt for upp och tittade på mig.

”You can come with me today, hang out and that stuff and then maybe go to him tonight or tomorrow?” föreslog jag och bet mig förväntansfullt i läppen.

Niall slog ner huvudet en aning och suckade lätt innan han flyttade upp det igen.

”Fine.” sa han sedan och jag pep till av glädje.

”Awesome, I’ll tell Liam and Zayn and Olivia and then we’re going to have a awesome night!” sa jag med ett stort leende på läpparna och innan han hann protestera hade jag börjat springa bort från honom i ett försök att leta reda på dem andra och berätta.

Försiktigt placerade jag mina händer på hans överarmar och ställde mig på tå. Mina tår lyfte upp min kropp och gav mig extra längd innan jag långsamt stängde ögonen och böjde mig framåt så hans mjuka läppar träffade mina. Jag kunde känna att ett leende hade smugit sig upp på hans läppar när han gav mig en perfekt kyss som fick fjärilarna i min mage att bli galna.

Hans händer gled längs min kropp och stannade vid svanken på min rygg där de sedan flätades ihop med varandra och tryckte mig närmare honom. Mina händer som var placerade vid hans armar föll pladask ner mot min kropp och jag släppte försiktigt hans läppar och öppnade ögonen. Hans chokladbruna ögon fick mig att drunkna när han mjukt log mot mig och placerade en kyss på min panna.

Mina läppar formade ett leende som inte gick att få väck och jag suckade lycklig samtidigt som jag lät mina tår vila och lutade mig mot hans bröst.  Mina tankar snurrade runt i huvudet över hur allting kunde vara så bra, hur inget kunde gå fel och hur jag fick turen att få ha Zayn i mina armar. Det var underbart, han var underbar.

Jag avbröts i mitt tänkande av en harkling som fick mig att komma tillbaks till världen. Även Zayn verkade vara lite borta och tittade förvirrat till vänster om sig där någon förmodligen stod. Mitt huvud följde efter Zayns och jag fick sedan syn på April när jag hade vänt på det helt.

Snabbt men försiktigt drog jag mig ur Zayns grepp och drog mig bort till April och omfamnade henne i en lös kram. När hon sedan släppte mig log hon mjukt och slog sedan ihop händerna. Hennes blick for fram och tillbaka över mig och Zayn innan hon sedan öppnade munnen med ett stort leende.

”I was thinking about to chill out tonight.” började hon och jag la mjukt armarna i kors. ”Me, you, Liam… Niall.” fortsatte hon osäkert och jag tittade med en rynkad panna upp på Zayn som verkade uppfatta det likadant som jag.

”Niall?” frågade Zayn kritiskt och jag instämde innan jag flyttade ner mitt huvud mot April.

Hon suckade djupt och tittade besvärat på oss med en blick som gjorde allt för att få sin vilja igenom.

”Come on! He’s actually a nice guy!” sa hon tvärsäkert, men ändå tvekade jag.

”I don’t know.” mumlade jag tyst och tittade ner på mina fötter.

”Yeah, me neither.” instämde Zayn och ryckte lite på munnen samtidigt som April ännu en gång suckade.

”Please?” bad hon desperat och la händerna på varandra. ”Please, please, please!”

Jag suckade tyst och lät mina armar falla längs kroppen.

”Fine.” sa jag och April log stort. ”But if it isn’t fun we’ll go again!” sa jag snabbt innan April hade hunnit tänka för mycket och hon nickade snabbt.

”I promise, you won’t regret it!” slängde hon snabbt in innan hon med ett leende vände sig om och gick bort från oss.

Bakom mig hörde jag Zayn sucka innan hans händer la sig på mina höfter och hans huvud lutades mot min axel.

”This gonna be a long night.” mumlade han tyst och jag nickade med en suck samtidigt som jag lät blicken vila på April när hon med snabba steg gled genom korridoren.

Ännu en plågad dag på skolan var slut och jag befann mig just nu hemma. Jag kände mig ensam och hade ingen aning om vad jag skulle göra, det kändes som att alla övergav mig. Harry fanns förstås, men det var tomt utan Niall, utan April. Med en suck flyttade jag över blicken till andra sidan rummet och tittade ut genom det öppna fönstret.

Mörkret hade börjat lägga sig över himlen och den stora månen hade smått börjat visa sig. Någon enstaka stjärna hade dykt upp på himlens täcke och ljud från djur utifrån fyllde mina öron. Med en liten ryckning på munnen drog jag åt mig kudden bredvid mig och tryckte den mot bröstet. Mitt huvud lutade sig ner mot den och snabbt stängde jag ögonen och försökte få allt att försvinna. Försökte drömma mig bort och hoppas att allt skulle vara som förut, då det bara fanns goda saker, när olycka inte existerade i min värld.

Jag tänkte tillbaks på när mina föräldrar levde ihop, när jag såg dem skratta tillsammans och ägna uppmärksamhet åt mig och mina syskon. Jag tänkte på när jag , Niall och Harry hade varit som tajtast, när vi tillbringade varje minut tillsammans och inte gick att slita ifrån varandra. Jag tänkte tillbaks på April. När jag hade henne i min famn, kände hennes doft fylla mitt luktsinne och känna hennes läppar mot mina. Jag saknade henne, jag saknade alltihopa.

Ilskan av att jag hade tappat allt jag älskar och brytt mig om smög sig in i min kropp och blev vara större för varje sekund. Den drev mig vansinnig och alla dumma saker jag någonsin gjort började gnaga i mitt huvud. Lågt skrek jag och slängde iväg den vita kudden ifrån mig. Den landade på den stora lampan som stod på golvet och fick den att tippa åt sidan innan den snabbt for mot golvet och gav ifrån sig ett ljud som skar i mina ögon. Tusen glasbitar delade sig på golvet och den söndriga lampan låg utan liv på golvet.

Ilskan jag för en sekund sedan hade haft i kroppen minskade och mitt arga ansiktsuttryck ändrades till sorg på en sekund och fick mig att stänga munnen och släppa de hårt ihop tryckta ögonen. Sorgen av att hon inte längre var i mina armar tog över mig och panikartat placerade jag mina händer i håret och tryckte in naglarna i huden. Smärtan skrek inuti mig och jag reste mig upp i panik och mina ben snubblade över golvet.

Mina händer ramlade ner längs sidan och benen fortsatte att styra mig ut från rummet och genom huset samtidigt som den stora klumpen i halsen vägrade att försvinna. Jag snubblade över mina egna ben över resan genom huset och fick då och då ta stöd av väggen som fick mig att hålla mig uppe. Smärtan i mitt bröst var stor och jag hade ingen aning om hur jag skulle fixa det, det ända jag visste att jag var tvungen att försöka.

När jag äntligen hade tagit mig fram till ytterdörren öppnade jag den i panik och stormade klumpigt ut. Den friska luften fyllde mina lungor och fick mig att lugna ner mig samtidigt som jag stängde ögonen. Varje gång jag stängde dem fick jag syn på allt folk jag hade skadat och allt dåligt jag hade gjort, det hemsökte mig dag och natt. Allt jag ville var att fixa det, fixa allt som hade hänt mellan mig och min flickvän, mig och min bästa vän.

Klumpigt fortsatte jag att gå några meter och stannade när jag hade den stora svarta dörren framför mig. Modet och viljan jag för en sekund sedan hade haft att vilja fixa allt försvann på en sekund och fick min rädsla över vad som kunde hända bli större, men det var försent. Jag hade redan lyft min hand och pressat knogarna mot den stora dörren och inuti huset kunde jag höra skratt och fotsteg.

När det lilla handtaget pressades ner började mitt hjärta slå fortare och jag försökte hålla min fladdriga blick kvar på dörren. En sekund senare öppnades den och den vackra flickan jag så väl kände igen stod framför mig. Innan hon såg vem det var hade hon haft ett stort leende på läpparna, men sedan när hon fick syn på mig försvann det och hennes ansikte visade tecken på sorg och förvirring.

”Louis…” mumlade hon tyst och tittade på mig med tomma ögon.

Jag nickade diskret och öppnade munnen för att samla mod och försöka fixa allt, men avbröts av röster innanför dörren som kom närmare för varje sekund.

”April, who’s it?” hörde jag någon ropa och sekunden senare såg jag Niall komma mot dörren med ett stort leende på läpparna.

När han hade kommit fram till dörren och fick syn på mig försvann även hans leende på läpparna och han tittade förvirrat ner på April. Av sig själv kände jag hur mitt huvud skakades och April öppnade stumt munnen. Hennes mun mumlade tyst några få ord innan hon skakade på huvudet och med darriga händer stängde dörren mitt framför mig.

Besviket sjönk min kropp ner till marken och lutade mig mot den stora dörren samtidigt som jag stängde ögonen och tänkte tillbaks på henne och vad hon hade mumlat. Minnen spelades upp i mitt huvud och visade tydligt vad hon hade mimat till mig med tårfyllda ögon.

I’m so sorry.

---

Usch, vet inte vad jag tycker om detta kapitlet. Känns som att det går dåligare och dåligare, haha! 

Men jag hoppas att ni tyckte om kapitlet, och tack för alla kommentarer på det andra! ♥

Tidigare i kapitel 33:

Jag lät min blick följa efter April när hon började gå längs den smala gången mellan bänkarna. Hennes blick flög runt i klassrummet och granskade de irriterade blickarna från elever som tycktes blev störda av det höga ljudet av den smällande dörren, innan hennes blick mjukt landade vid mig.

Mina ögon letade sig in i hennes samtidigt som jag la armarna över bröstet och lutade mig tillbaks i stolen utan att släppa blicken från henne. Hennes blick var orolig och kall samtidigt som hennes mun gav ifrån sig ett lågt suckande och huvudet skakades innan hon satte sig till rätta på stolen.

Min blick lämnade henne besviket och flyttades till personen som gick bakom henne. Personen som jag känt så länge och så väl, som en gång var den bästa vän jag kunde dö för. Nu, nu kändes han som en hög skit. Jag ville inte ha med honom att göra, inte när han hade gjort så han gjorde.

Direkt kände jag hur min blick blev hård och skrek ilska av sig när jag borrade in mig i hans ögon och mötte hans osäkra blick. Snabbt satt jag handen under stolens kalla sitts beredd på att dra ut den för att gå bort till Niall, hoppa på honom, ge honom ett slag i ansiktet och skrika att det var hans fel att jag inte hade April i min famn, men direkt när Harry såg mig lyfta på stolen greppade han hårt tag i min arm och tryckte ner mig igen.

”You’re not going anywhere. Don’t fuck this up, Lou. Let me handle it and don’t make it harder for me to fix.” viskade Harry med hård röst till mig. Hans ögon var spända i mina och hans hand var hårt kramandes runt min överarm.

Högt stönade jag åt hur jobbig jag tyckte han var samtidigt som jag flyttade in stolen igen och la armarna på bordet.

”Fine, but if this shit don’t end soon I’ll jump on that guy. He’s trying to steal my girlfriend.” fräste jag surt och tittade in i Harrys ögon medan han suckade med ett skakande huvud.

Han mumlade något tyst för sig själv som var svårt att uppfatta innan han riktade sin blick mot läraren och jag min mot April och Niall.

Granskade varje steg dem gjorde, alla skratt och alla samtal. Och vad det än var så skar det till i hjärtat på mig, där jag egentligen inte ville att hon skulle komma in.

Fan, den här tjejen har tagit mig hårt. Jag kommer inte kunna glömma henne i första taget.

När lektionen var slut reste jag och Niall oss lättnade upp. En engelskalektion med en vikarie som bara var förvirrad gjorde det allt mycket svårare att förstå vad han menade, och då folk faktiskt ville lära sig något fick man inte lov att skämta med honom. Utan man skulle sitta tyst, lyssna och ta in vad han sa, enligt pluggisarna på första raden.

Med ett skratt gick jag och Niall ur salen och började gå längs korridoren. Att ha sådana klasskamrater som aldrig kunde slappna av och ha en lugn lektion var störande, och då när man hade chansen när en vikarie kom så tog dem den inte utan sa åt oss att skärpa oss och lyssna.

”They’re so stupid sometimes.” skrattade Niall och skakade på huvudet. ”Why couldn’t they just let us chill and work by themselfs?” frågade han förvirrat och jag skakade skrattandes på huvudet.

”Niall, wait!” hörde vi sedan en mörk röst ryta i ilska och Niall stelnade till med en orolig blick på mig.

Bakom mig kunde jag höra hur steg pressades mot golvet och nästan småsprang för att komma fram till oss. Irriterat vände jag mig om med ett stön och blängde surt på Louis som gick med arga steg mot oss.

”Louis, what do you want?” frågade jag surt och granskade honom när han fortsatte att gå mot oss och sedan stanna framför våra fötter.

”I just want to talk with Niall.” sa han lugnt utan att ge mig en blick utan tittade in i Nialls oroliga blåa ögon.

Nialls blick flög runt i rummet innan de landade på mig och visade panik av vad han skulle göra.

”No, for Gods sake, Louis. Leave him alone.” fräste jag surt samtidigt som jag la armarna över bröstet och tittade på honom. 

”No!” kontrade Louis surt och tittade nu på mig. ”Can you please leave us alone, April? Or do you want to be alone with your boyfriend?” frågade han surt och höjde ögonbrynen åt mig.

“You’re unbelievable.” skrattade jag irriterat åt honom och skakade på huvudet. ”Grow up for fuck’s sake.” sa jag hårt innan jag tittade oroligt på Niall.

Han nickade diskret åt mig med ett försök att le och jag gjorde likadant innan jag sedan gick därifrån och lämnade dem ifred.

Snabbt svalde jag i ett desperat försök att få bort den stora klumpen i halsen och tittade osäkert på Louis. Han gav mig en blick som kunde döda innan han skakade på huvudet och tittade ner i marken.

Mina tankar for runt i huvudet och jag försökte övertala mig själv att jag hade fått en chans att tänka efter medan Louis tittade ner i marken, vilket fick mig att slappna av och lugnt tänka igenom mina tankar.

Men sedan när han lyfte huvudet och ett par mörka ögon mötte mina kände jag hur paniken snabbt började komma tillbaka och hur jag ville kasta mig i det närmaste föremålet och gömma mig för honom.

”Louis, I..” började jag men avbröts snabbt av att Louis snabbt skakade på huvudet och själv öppnade munnen.

”Why? Why did you do it, Niall?” frågade han med en förvånansvärt lugn och skakig röst.

Hans ögon hade ändrats från mörka till sorgliga på en sekund och nu såg han inte ens arg ut, det ända som visades i hans ögon var sorg.

Han var olycklig.

”Why did you even try to take her? I thought that we were friends, friends don’t do things like that.” fortsatte han tyst och svalde hårt.

Jag tittade stumt på honom och öppnade munnen med en skakning på huvudet.

”I didn’t try to steal her, Louis. I never did.” började jag och Louis fnös lätt med ihop pressade läppar. ”She found you by herself, I was just there when she cried outside and took her to Liam, nothing else. I would never do that to you!” fortsatte jag i ett försök att övertala honom samtidigt som jag förtvivlat skakade på huvudet.

”You gotta believe me, Lou.” bad jag desperat och tittade in i hans ögon.

”Don’t call me that!” fräste han surt och backade ett steg med stängda ögon. ”I trusted you, man. I thought that you were happy for me and… and just wanted my best, not to steal her from me.”

Jag skakade på huvudet och gick in det steget han precis hade backat och försökte titta in i hans ögon när han sedan öppnade dem.

”I was, I really was happy for you! Please Louis, I never wanted to hurt you, not her either. All I did was to be nice, I never tried to take her. I knew that she was yours.” sa jag uppriktigt och försökte att få honom att tro mig, men ännu en gång fnös han och skakade på huvudet.

”It doesn’t matter, I’ve lost her anyway.” sa han sorgset innan han vände sig om och gick med raska steg bort från mig.

Med en suck drog jag handen genom håret och knep ihop läpparna. På långt avstånd kunde jag se hur April långsamt stack fram huvudet och började gå mot mig med öppen famn.

När hon kom fram tryckte hon mig mot henne och la mjukt sina händer på min rygg innan hon började dra den upp och ner för att värma mig i ett försök för att få mig att må bättre.

”It’ll be okay, Nialler. You didn’t do anything wrong, it was him. It was him who hurt me, not you. You were just there when he wasn’t, you made me feel good again. Thank you.” viskade hon tyst och jag nickade svagt på huvudet samtidigt som jag gång på gång försökte svälja bort klumpen som envist satt kvar i halsen.

Tanken av att Louis aldrig mer ville se mig fick mig att vilja gå under jorden av sorg och allt jag ville var att fixa det, men Louis var riktigt förbannad och trodde inte på mig.

Hans besvikelse på något som egentligen inte fanns var stor, och han var inte beredd på att släppa in mig i första taget.

Tankarna snurrade runt i mitt huvud och gjorde mig yr i frågan på om han någonsin skulle förlåta mig. Lågt suckade jag och stängde mina ögon i ett försök att tänka efter, men varje gång jag försökte trängde sig Louis in i mitt sinne och påminde mig om vad han egentligen ville att jag skulle göra.

Hålla mig undan och aldrig mer vara i närheten av honom.

---

Så, här var kapitel 34 uppe! Tyvärr bildlöst, ledsen för det. Men i alla fall, till det jag tänkte fråga.

 

Är fanficen/novellen bra? För innan kunde jag få hur mycket kommentarer som helst på en kväll och nu tog det... Hur många dagar var det? Tre? För att få 35+ kommentarer. 

Jag vet inte vad det är, är det att jag uppdaterar dåligt? Lathet? Att ni har sommarlov? Inte bra längre?  För sommarlov har jag ju också.

Har ingen aning om jag ska vara ärlig, men vad spelar det för roll? Orkar inte bry mig... Men hoppas ni gillar kapitlet i alla fall! x