Tidigare i kapitel 36:

Hon tryckte sina små händer hårt mot mitt bröst och puttade ut mig ur huset innan hon tog tag i den svarta ytterdörren och smällde igen den. Smällen blev hög och samtidigt kände jag hur jag snubblade på jackan jag hade löst hängandes i handen och tappade balansen för en kort sekund. En suck for ur min kropp och ånger över allt som har hänt sköljdes över min kropp. Vad hade jag gjort?

Tankarna som jag aldrig tänkt förut trängdes inuti mitt huvud och fick skuldkänslorna att bubbla upp och inte förrän då förstod jag att allt var mitt fel. Allt med Louis och April, om inte jag hade tvingat Louis att gå på festen hade detta aldrig hänt. Fan, ingen av dem skulle någonsin förlåta mig. Fan, fan, fan. Bakom mig hörde jag ett lågt skratt som fick mig att snabbt och nyfiket vända mig om.

Louis stod på trappan med händerna i de blåa byxorna och tittade på mig. Skuldkänslorna som härjade inuti mig ökade till dubbelt och jag kunde inget annat än stirra stumt på honom när han gick upp för trappan.

”She threw you out too, huh?” frågade han med blicken nere i stenen och slängde sedan med sitt hår när han tittade upp på mig.

Hårt bet jag mig i underläppen och nickade lite innan Louis gjorde likadant. Han gick några steg framåt mot dörren bredvid mig och placerade handen på den.

”Do you want to come inside? I bet you’re freezing out here.” sa han snabbt innan han pressade ner handtaget och öppnade dörren in till hans familjs hus.

Snabbt skakade jag lite på huvudet och sänkte blicken till min jacka som släpades mot marken. ”No, I don’t want to bother you.” mumlade jag tyst och Louis fnyste högt.

”You don’t.” svarade han mig innan han öppnade dörren yterliggare och log mot mig.

”Why? I thought you hated me.” sa jag med en misstänksam röst och tittade in i hans ögon.

Han ryckte svagt på axlarna innan han visade med armen vägen in till huset samtidigt som jag diskret nickade och styrde mina steg mot dörren.

Han stängde dörren efter sig och styrde mig sedan mot hans rum längre in i huset. Jag följde lydigt efter honom utan att säga ett ljud och steg in i hans rum och såg att Louis redan hunnit satt sig i skrivbordsstolen till vänster längst in i rummet. Han hade vänt stolen mot mig och höll en boll mellan händerna samtidigt som han bet sig i läppen och nickade mot sin säng där han ville att jag skulle sätta mig.

Jag gjorde snabbt som han sa och satt mig i den mjuka sängen innan jag suckade och tittade upp på honom.

”Look, Lou. I’m sorry, I didn’t mean to do this.” började jag innan jag avbröt mig själv med ännu en suck. ”I know that it’s my fault and that you have no reason to forgive me, but… I’m truly sorry, seriously.”

Louis ryckte snabbt på axlarna och drog händerna över bollen och lyfte sedan blicken så han tittade in i mina ögon.

”It’s cool.” sa han snabbt med ett snett leende och slängde håret åt sidan.

Jag tittade chockat på honom och kände hur en liten del av skuldkänslorna som hårt surrade runt i min mage började försvinna samtidigt som jag skakade på huvudet. Skuldkänslor var det fortfarande gott om och jag visste att jag var tvungen att göra något för honom och April innan jag kunde få väck dem.

”I’t not ’cool’!” utbrast jag och han ryckte lätt till av min höjda röst.

Han tryckte sig lite längre in mot stolen innan han la bollen i den ena handen och försökte se lugnanade på mig.

”Look, man, I just want her back. I don’t care if it was your fault, I just want her back.” sa han betydligt mycket lugnare än vad jag tidigare hade sagt samtidigt som han försökte sig på ett leende.

Jag kände mig chockad av att han var så lugn och jag förstod nästan ingenting, menade han allvar?

”You said that you were sorry, Niall. You can’t do more, done is done.” förklarade han lugnt och tittade menande på mig. ”I forgive you, okay? We’re still friends.”

Hans starkhet av att klara av allt fick mig att bli chockad och jag nickade med vidöppen mun på huvudet. Att han kunde vara så stark och förlåta mig även fast jag kanske hade tagit April ifrån honom för alltid var beundrans värt och fick mig att bli avundsjuk på att jag inte var mer som han.

”Thanks, man.” tackade jag honom lättat och log mot honom.

Han nickade svagt på huvudet samtidigt som han log mot mig med ett olyckligt leende som fick mig att vilja göra vad som helst för att få väck det. Problemen som hade orsakats bara för mina misstag var många och fick mig att vilja spy när jag insåg att jag hade ställt till det för andra som inte förtjänade det. Jag ville inte vara den killen, det var aldrig meningen att skada någon. Den mask jag hade haft under åren när jag hade lämnat alla tjejer höll på att brista och den känsliga killen bakom den började visas.

Jag kunde inte ha det såhär länge till, jag var tvungen att ändra mig för det här skulle inte hålla i längden.

Lätt planterade jag en mjuk kyss på Olivias läppar innan jag tog hennes hand och började gå längs korridoren. Några elever passerade oss med tiden och tittade antigen ner på våra händer eller in i skåpen bredvid oss och fick mig att skratta lågt.

Folk kunde då vara avundsjuka och tjurskalliga av sig i denna skolan, ingen tänkte på andra utan var mest själviska när det gällde relationer. Om den som ville ha det inte fick det, skulle ingen ha det, fast det följde vi ju inte såklart.

Men det var många som trodde att allt handlade om dem och att ingen förutom dem själva hade rätten till att vara lyckliga.

”Do you know what got into April yesterday? And why did we have to leave?” frågade Olivia plötsligt med en förvirrad röst. ”I mean, we barely got inside before she asked us to leave.”

Jag skakade lite på huvudet samtidigt som jag suckade och tittade på henne.

”I don’t know, but Liam stayed.” svarade jag och hon nickade.

”Something is wrong. Sure, something is always wrong here, but it feels like it’s even more now.” mumlade hon och bet sig i läppen.

En söt liten rynka for upp i hennes panna och visade hur bekymrad hon var, vilket fick mig att le för mig själv över hur söt hon var.

”If it’s something we’ll understand it later.” suckade jag och kramade om hennes hand hårdare. ”But now we don’t. So screw that shit and lets go to the cafeteria. I’m starving!” klagade jag och ett sött skratt for ur Olivia som nickade med ett leende gömt i mungiporna.

Jag skrattade lätt åt hennes skratt innan jag med ett leende tog upp hennes hand mot min mun och kysste den mjukt. När Olivia märkte att jag kysste hennes hand tittade hon med glittriga ögon upp på mig och log.

”What are you up to? Fish, meat, soup?” frågade jag April med böjd överkropp över disken och stirrade på de olika maträtter köket föreslog idag.

”I don’t know.” suckade April och slet åt sig en bricka som stod vid stället bredvid oss.

”Well, you have to eat something.” envisades jag samtidigt som jag pekade på kötträtten framför mig med ett leende.

Mattanten drog en slev i lådan och fiskade sedan upp mat som hon slängde ner på tallriken framför mig. Jag viskade ett tack till henne innan jag flyttade över blicken till April som buttert stod och grubblade saker för sig själv. Hennes blick for runt i matsalen och verkade söka efter något samtidigt som elever tryckte henne i ryggen för att komma förbi eller få tag i mat på just det stället.

Min blick gled efter Aprils och landade tillslut på en rygg på en kille med blont hår, röd polotröja och beiga khakibyxor. Hennes blick tittade desperat på honom i ett hopp om att han skulle säga till henne att han dagen innan hade ljugit och inte alls tvingade Louis att gå på festen, men hon insåg egentligen att det inte skulle hända.

En suck for ur min kropp och Aprils blick flyttades som en blixt från Nialls rygg till mitt ansikte.

”Go and talk to him, I take your tray.” sa jag och tog brickan ur hennes händer samtidigt som hon förvånat tittade på mig.

”Are you sure?” frågade hon försiktigt med ett besvärat ansiktsuttryck. ”I mean, I can do that la-”

”Go. You’re stopping people to get through.” log jag mot henne samtidigt som jag nickade mot Niall som stod vid ingången till matsalen.

April log tacksamt mot mig innan hon försiktigt gled förbi mig och allt annat folk för att sedan byta håll och med nervösa steg gå mot Niall.

Jag skrattade tyst åt henne och skakade på huvudet innan jag pekade på samma kötträtt som mattanten gett mig innan och lyfte fram tallriken mot henne.

Någorlunda långt kapitel, va? Ledsen för dålig uppdatering, men det beror lite på er också om jag ska vara ärlig. Om fler av er hade hjälpts åt att kommentera hade det gått snabbare. Det handlar om att ge och ta, kan man väl säga. Men om vi säger såhär, kommentera bra och få ett till ikväll! Då jämnar det ut sig för den dåliga uppdateringen. :)