Utkast: Jun. 30, 2012
Even angels can fall - Kapitel 32
Tidigare i kapitel 31:
Blommorna hon tryckte mot bröstet tappade några blad och föll ner på marken innan jag med en suck började gå in i vårt hus med buketten hängandes i högerhanden. När jag kom in gick jag direkt till mitt vitmålade rum och satt mig i den intrycka sängen mot väggen. Med en suck la jag ner blommorna bredvid mig och lutade huvudet mot långsidan av väggen och stängde ögonen. Jag tog djupa andetag och försökte samla mig samtidigt som jag flätade ihop mina händer med varandra, i en dröm på att den ena skulle vara hon. Tankarna for genom mitt huvud och funderingar jag så mycket hade gnagat på var som bortblåsta och allt kändes hopplöst. Högt suckade jag igen innan jag slutade tänka helt och bara slappnade av. Och när jag lyssnade riktigt noga kunde jag höra hur flickan i väggen intill låg i sin säng och pressade kudden mot huvudet samtidigt som hon skrek ut sin sorg och snyftade högt. Allt det var mitt fel, allt.
To: April Cooper – 17:03
You okay? X
From: April Cooper – 17:04
Yeah, I guess… x
To: April Cooper – 17:06
So you don’t want me to come over? You know that always will be by your side, April…x
From: April Cooper – 17:06
Nah, It’s okay. I can handle it, I always do…
To: April Cooper – 17:08
April, let me help you. I can help you, you know I can. Just give me the chance. I can beat up his ass. ;) x
From: April Cooper – 17:12
Sorry, Olivia. But there’s actually nothing you can do. I just wanna sit in the corner and cry, and that’s what I’m going to do. I’m not going to let someone in to me again, just see how it went. Boys are asses, I hate them. I hate him so much right now, Olivia. He hurt me, he hurt me so bad… Please don’t help me, I don’t want that. Just let me be and I’ll be fine…
To: April Cooper – 17:13
Fine… But if you want me to come you have to text me, you’ve no choice. Okay?
From: April Cooper – 17:14
Of course I’m going to, thanks.
Med en suck låste jag telefonen la den på det vita överkastet till vänster om mig och bet mig i läppen. Varför var hon tvungen att vara så enveten? Jag kunde hjälpa henne, det visste hon. Det var bara det att hon inte ville ha någons hjälp, det ville hon aldrig. Hon trodde alltid att hon kunde fixa allt själv, men ack så fel hon hade.
”How is she?” frågade Zayn oroligt och tittade upp från geografiboken han hade rakt framför sig.
Hans oroliga gyllenbruna ögon letade sig in i mina och fick mig att känna en otroligt varm känsla inuti mig. Snabbt ryckte jag lite på axlarna och suckade ännu en gång.
”Bad, but she won’t let me help her so I can’t do anything.” mumlade jag och vikte min blick från Zayns.
Jag fäste istället blicken på Zayns bok full med kartor och väderstreck. Han skakade på huvudet och slog sin spetsiga orangea blyertspenna mot bokens innehåll.
”Why’s she so stubborn?” frågade han med huvudet fäst vid sidan som innehöll tsunamis och jordbävningar samtidigt som han kliade sig i huvudet.
”I don’t know.” mumlade jag och släppte boken med blicken och tittade upp på Zayns ansikte utan att han märkte det.
Jag granskade diskret hans fantastiska ansikte och var tvungen att hårt bita mig i läppen för att inte falla baklänges i sängen av hans skönhet. Plötsligt kom jag på mig själv med att sucka och leta mig in i hans ögon.
”Zayn, we need to talk.” sa jag tyst och tittade in i de gyllenbruna ögonen som plötsligt slogs upp mot mina och gjorde likadant som jag.
”Okay…” sa han osäkert medan hans blick seglade runt över rummet.
”Uhm, that about last Friday that we…” jag avbröt mig själv och tog ett djupt andetag.
”Danced?” frågade han och hittade tillbaks till mina ögon igen.
”Yeah, but I mean we got…”
”Pretty close?” fortsatte han och höjde ögonbrynen.
Jag suckade och tittade irriterat in i hans ögon.
”Stop interrupt me!” klagade jag och han skrattade smått åt mig samtidigt som han tog upp händerna framför sig för att visa att han var oskyldigt. ”All I want to say is… What do we do?” frågade jag osäkert och bet mig i läppen, rädd för vad han ska göra och vad han skulle svara.
Mina känslor hade tagit över helt. ”What we do?” sa han oförstående och skakade lite på huvudet.
Jag suckade så lågt så det knappt hördes och tittade ner på sängens överkast.
”Yeah, I mean. We danced and it felt like you kind of came close to me and I think I liked it but I don’t know and If you didn’t do it with purpose I’m embarrassing myself so I don’t know what I feel. And, and.” svamlade jag snabbt och fladdrade runt med blicken i rummet innan jag hörde en suck blandad med skratt.
Innan jag hann komma längre kände jag ett par försiktiga händer på mina kinder och sedan ett par läppar mot mina.
”Just… Don’t talk, okay?” skrattade han med sina läppar mot mina och kysste mig mjukt.
Jag nickade i ett skratt samtidigt jag satt händerna bakom hans nacke och drog ner han mot mig. Hans mjuka läppar var lätt placerade på mina och försiktigt kysste han mig. I min mage flög det runt tusen fjärilar samtidigt som jag log när hans läppar var placerade på mina. Det kändes som att det var där dem höll hemma.
Med en suck tog jag initiativet och gjorde det jag borde gjort från början, åka och kolla till Lou. Vi hade känt varandra hela livet och alltid varit som bröder för varandra, även fast jag inte höll på med samma dumheter som han och Niall. Ibland förstod jag mig inte på dem. Hur kunde dem leka med tjejernas hjärtan sådär utan att bry sig? De tjejerna som har fått oturen att falla för dem måste vara helt förstörda.
Snabbt drog jag på mig de första skorna jag hittade och stormade sedan ut genom den stora trädörren till vårt hus. Sommarvärmen slog mig i ansiktet medan solen varmt smekte mitt ansikte i solnedgången. Redan nu ångrade jag att jag hade tagit på mig den bruna tunna vår jackan som hängde över mina axlar, men jag var för lat för att orka gå tillbaks in igen och lämna den, så jag lät den tungt hänga kvar.
Mina ben styrde mig mot det stora garaget precis utanför huset och medan jag gick där tittade jag ut på gatan när alla bilar och ungdomar for förbi. Barnen åkte på cyklar eller sprang med ljusa skratt efter cyklisterna medan de vuxna bara himlade med ögonen åt dem och körde förbi.
När jag kom fram till bilgaraget la jag lätt mina fingrar under handtaget och pressade med all min kraft upp porten. Ett litet stön for ur mig och hårt knep jag ihop ögonen när mina armar lyfte upp den stora porten och bilarna blev synliga.
Snabbt torkade jag av mina smutsfyllda händer mot byxorna och gick in i garaget. Till vänster om mig fanns det en ljusknapp som jag snabbt letade reda på och spred det kalla garaget på ljus. Mina ben styrde mig förbi de stora familjebilarna och mot hörnet där vi hade våra cyklar placerade.
Då min moppe för ett tag sedan gått sönder och jag helt glömt bort att säga till mina föräldrar blev jag tvingad att slänga mig upp på cykeln och trampa iväg till Louis hus. Egentligen hade jag inte orken, mina ben var tunga och egentligen ville jag sova nu, men jag tvingade mig själv upp på sadeln och började trampa iväg till min bästa väns hus – Bara för hans skull. Man får ju erkänna att jag kände mig lite stolt över att jag brydde mig så mycket.
Snabbt började jag få upp farten och mina bruna lockar flög i vindens fart medan jag fortsatte att trampa. Att jag då hade på mig jacka när jag cyklade var nog inte den smartaste idén jag hade haft. Snabbt kände jag ryggen klibba sig av värmen och svett samtidigt som ansiktet började hetta, men jag hade ingen lust att stanna så jag behöll den på. När det något som kändes som en evighet senare började jag få Louis gata i synhåll och log för mig själv av lättnad.
Området var inte stort och var omöjligt att tappa bort sig i, så jag skulle snart komma fram med vett kvar i skallen. Snabbt flyttade jag över till högersidan där Louis hus skulle ligga och började långsamt bromsa in när jag fick syn på det vita tegelhuset och svarta prydliga staketet. När jag äntligen kom fram slängde jag med lättnad cykeln bort från mig och slet av mig jackan samtidigt som jag småsprang fram till ytterdörren.
Med pulsen uppe i halsen klickade jag på ringklockan och väntade otåligt på att någon skulle öppna. Inte långt efter jag hade plingat på hörde jag fotsteg bakom dörren och sedan ett klickande ljud, sedan stod en trött Louis framför mig med en bunt rosor i handen, vilket fick mig att bli överraskad. Med en diskret blick fäst på rosorna log jag försiktigt mot Lou och stoppade händerna i fickorna.
”How are you?” frågade jag oroligt och försökte sedan se in i hans ögon när han så gott som möjligt försökte undvika min blick.
Han suckade djupt och flyttade ner sin blick på den stora buketten med röda utblommade rosor.
”Roses?” frågade han och räckte den mot mig.
Tveksamt tog jag emot dem med högerhanden och höll dem slappt samtidigt som han fortsatte.
”It’s not like I need them anyway.” mumlade han surt och backade sedan några steg för att släppa in mig.
Så fort jag hade tagit mina steg in i det bekanta huset började Louis hasa sina fötter mot sitt sovrum längre in i huset. Snabbt drog jag av mig skorna och la försiktigt ner de ömtåliga rosorna över dem innan jag gick efter Louis in på hans rum. När jag kom in hittade jag honom sittandes med huvudet lutandes mot väggen i hans säng. Tveksamt gick jag efter honom och satt mig bredvid och bara höll tyst. Väntade på att han skulle säga något eller ge mig tillstånd att fråga, vad som helst. Plötsligt suckade han och tittade på mig.
”Do you hear that?” frågade han lågt och tittade in i mina ögon.
Jag förstod inte ett dugg av vad han sa och rynkade besvärat på pannan.
”If you listen very, very carefully you can hear a girl’s cry.” berättade han lågt och skakade på huvudet, något såg ut att brista.
Jag gjorde som han sa och försökte i tystnaden lyssna så gott det gick, och mycket riktigt kunde jag vägg i vägg höra en flickas gråt dämpat mot en kudde.
”Do you know who did that?” frågade han mig med en svag röst och jag skakade försiktigt på huvudet.
Han grävde ner sina tänder i underläppen samtidigt som han försökte blinka bort tårarna i hans blanka ögon.
”It was me, I did this. I hurt the girl I never meant to hurt. I’m an asshole, Harry. I can’t do anything right, all I do is to hurt people.” viskade han svagt mot mig innan han bröt vår ögonkontakt och började stirra rakt ut i tomma intet.
Med en djup suck skakade jag på huvudet och granskade hans profil. ”That’s not true, and you know it.” sa jag tyst och försökte fånga hans blick med mina egna sorgsna ögon.
Han gjorde ett försök att skratta och tittade tillbaks på mig.
”You just say that.” sa han bestämt och knep ihop sina käkar. ”You know that I did wrong, that I hurt her. But I just can’t figure out how I can fix it, it feels like I can’t. She’s destroyed, Harry, torn apart. And it’s all my fault. I did this to her, I made her unhappy.” fortsatte han innan han skakade på huvudet, vände på det, begravde det i knäna och försökte försvinna.
”I don’t know what to do, Harry. You gotta help me, I can’t live like this.” viskade han med ansiktet tryckt mot knäna och med en röst som lät som fylld i tårar.
Mina sorgsna ögon granskade honom när han satt där och en huggande känsla dök upp i mitt bröst, jag ville inte se han olycklig.
”Everything will be okay, mate. I’ll help you get her back, promise.” viskade jag tyst till honom samtidigt som jag mjukt klappade honom på ryggen.
Att se honom lida fick mig själv att må dåligt. Han var min bästa vän, han var som en bror för mig och hade alltid ställt upp när det var något, fast på sitt egna lilla sätt då. Men nu var det min tur. Jag skulle hjälpa honom bli lycklig igen.
Få honom att få tillbaks den tjejen som han djupt där inne i hjärtat aldrig menade att skada, tjejen som han egentligen älskade mer än någonting.
Förlåt för att jag inte har uppdaterat, men jag har ju faktiskt också sommarlov, haha. :)
Kommentera jättegärna och gör mig superglad! x
Even angels can fall - Kapitel 31
Tidigare i kapitel 30:
”Why did you do this?!” frågade jag honom hårt med stor ilska och sorg i rösten. Mitt hjärta värkte, hon var borta. ”You took her away from me, Niall! Everything is your fault!” skrek jag och skakade på huvudet. Nialls ansikte ändrades från skräck till sorg och han tittade ångerfullt på mig. ”Damn it, Niall! If it wasn’t for you I would still have her in my arms! You destroyed everything!” Jag slog hårt handflatan mot väggen en centimeter från hans huvud och av rädsla hoppade han till och tittade på mig med skräck i ögonen. ”Everything.” viskade jag tyst innan jag tittade in i hans ögon och sedan lämnade honom där. Bakom mig kunde jag höra hur Niall flämtade och långsamt gled ner längs väggen. Han fick skylla sig själv, han förstörde allt. Exakt allt.
Chockad över vad som precis hade hänt gled jag ner längs väggen med händerna på huvudet. Mina ögonbryn var rynkade och min mun var vidöppen medan jag tomt stirrade ut i tomma intet, vad hände precis?
”What the fuck was that?” frågade Harry lika chockad som jag och växlade blicken mellan mig och Louis som för var sekund kom längre och längre bort från oss.
”I…I don’t know.” mumlade jag tyst och släppte ner händerna från huvudet.
”And which girl did he talk about?” frågade han igen, fast denna gången ännu mer förvirrad och med rynkad näsa. ”I’m confused.”
”Uhm..”började jag lågt och tittade upp på honom. ”He and April are dating, or were. I guess..” svarade jag honom med tankarna borta i annat och förvirrad i situationen.
Vad menade han? Mitt fel, vad hade jag gjort? Omedvetet ryckte jag på munnen och skapade en rynka i pannan som blev större ju mer jag tänkte.
”Oh.” mumlade Harry innan han långsamt gled ner vid min sida.
Han lutade huvudet mot väggen och slöt ögonen medan jag granskade honom. Det var skönt, han fanns liksom bara där. Han sa inget, men han var alltid där om det var något. Han förstod att jag inte ville prata om det. Med ett litet leende till min vän gjorde jag likadant som han och stängde ögonen.
Tänkte efter på vad som hade hänt den kvällen och varför han hade sagt att det var mitt fel, varför jag hade blivit anklagad då det var han som strulade med den där bimbon. Kanske tog han det som att det var jag som hade berättat för April? Det var ju för fan hon som såg det med egna ögon, jag var bara där och tröstade henne. Jag suckade djupt och koncentrerade mig på mina tankar, jag var tvungen att veta varför han var så arg.
Allt jag ville var att hjälpa till, men det verkade bara som att jag hade gjort allt så mycket sämre.
”I don’t understand why he’s so mad and what you’ve done, but it’ll be okay, mate.” log Harry mot mig och jag öppnade ögonen för en sekund och besvarade hans leende.
Åtminstone stannade han när allt annat rasade, han var en bra vän den där Harry Styles.
Den dramatiska skoldagen full med tårar, smällar och allt annat knepigt var äntligen över. När jag satt på den sista lektionen för dagen ville jag inget annat än att klockan skulle ta ett skutt till tolvan så jag kunde gå hem och gömma mig under täcket och aldrig komma upp igen. För det var exakt vad jag tänkte göra, gå hem och dränka mina sorger med choklad och sedan begrava mig i sängen.
Med en suck vaknade jag upp ur mitt dystra tänkande och drog upp ryggsäcken en aning mot axeln samtidigt som jag fortsatte att hålla ögonen på stenen jag hade sparkat på ända sen busshållsplatsen. Helt ensam fick jag också gå då det bara var min klass kvar på skolan, att sluta sist suger.
När jag med sänkt blick fick syn på staketet till vårt hus framför mina fötter drog jag med en suck fram handen ur tjocktröjan och öppnade grinden. Ett litet gnisslande läte kom från grinden och bedövade mina öron samtidigt som jag surt grimaserade. Denna dagen kunde inte bli värre. När jag sedan hade stängt grinden igen vände jag mig om och började gå mot trappen som ledde in till mitt och grannens hus.
Plötsligt hörde jag något skrapande mot stenarna utanför dörren och snabbt höjde jag min blick. När jag fick syn på vem det var tvärstannade jag och kände hur ögonen växte.
”Louis… What are you doing here?” frågade jag panikartat samtidigt som han bet sig i läppen och tittade ner på sin famn.
Min blick följde efter hans och chockat stirrade jag ner i hans famn som var fylld med en bunt rosor. Han tog de små stegen nerför trappan och ställde sig framför mig med ett leende som alltid fick mig på fall. Mitt hjärta började dunka hårt i bröstet och rädslan blev större.
Jag ville inget annat än att springa iväg, men benen var som fastklistrade i marken och vägrade att flytta på sig.
”April. I know that you may not forgive me, but at least I’ll give it a try.” viskade han tyst till mig och drog handen längs de röda utblommade rosorna.
Han suckade lätt innan han lyfte sitt huvud och träffade mina ögon.
”Here…” sa han tyst och bet sig i läppen samtidigt som han räckte över rosorna till mig.
Chockat tog jag emot dem och pillade lite på bladen samtidigt som jag lyssnade på vad han hade att säga.
”I don’t know what happened, but apparently I was drunk and Niall tried to take you away from me and…”
Jag tittade bekymrat på honom och kände hur rynkan i pannan växte.
”Wait, what? Niall didn’t try to take me away from you..” sa jag och skakade på huvudet.
Louis gjorde ett försök att skratta, men det lät bara tillgjort samtidigt som han pustade.
”April, he did. And I’m really pissed of about it because he supposed to be my friend and not take you away from me. And besides, why did he even show you?” Han slängde surt ut orden och gav mig en blick som gjorde allt för att få mig att tro på honom, men i detta fallet trodde jag mer på Niall.
”No, Louis, he didn’t. He tried to be frendly, you should try that.” fräste jag surt och blängde på honom.
”Friendly?” skrattade han irriterat och skakade på huvudet. ”Don’t you see? He’s trying to take you!”
Surt fnös jag åt honom och tittade bort.
”Do you know what? Maybe he did, maybe not. So what? That wouldn’t change anything, Louis! You’d still cheat on me!” skrek jag åt honom och återigen tittade på honom.
Han tystnade och knep hårt ihop sina läppar samtidigt som tårarna hotade att börja rinna innanför mina ögon.
”Do you know what, Louis? Right now I would rather be with him instead of a cheating ass like you.” fräste jag och vek sedan ögonkontakten. “Take your fucking roses and get out of my way. I don’t wanna see you.” mumlade jag sedan och pressade hårt rosorna mot hans bröst innan jag med bestämda steg sprang uppför trappan och in genom dörren.
Det var då allt brast. Tårarna började hastigt rinna och snytningarna började sedan komma. Fan ta det här, jag orkade inte det längre. Allt skulle bara vara så jävla svårt och ingen kunde någonsin förstå dig.
Just nu var allt jag ville att åka ner genom jorden och aldrig mer komma tillbaka. Slippa allt skit och släppa allt, problemet var bara att jag inte vågade. Jag var för feg.
Hon tryckte hårt upp blommorna i bröstet på mig så jag snubblade en aning bakåt innan hon snabbt sprang förbi mig och in genom huset. En vindpust av hennes parfym flög förbi när hon rusade förbi mig och jag andades med stängda ögon in doften.
Den underbara doften som fick mig att vilja omfamna henne och aldrig släppa taget. Blommorna hon tryckte mot bröstet tappade några blad och föll ner på marken innan jag med en suck började gå in i vårt hus med buketten hängandes i högerhanden. När jag kom in gick jag direkt till mitt vitmålade rum och satt mig i den intrycka sängen mot väggen.
Med en suck la jag ner blommorna bredvid mig och lutade huvudet mot långsidan av väggen och stängde ögonen. Jag tog djupa andetag och försökte samla mig samtidigt som jag flätade ihop mina händer med varandra, i en dröm på att den ena skulle vara hon.
Tankarna for genom mitt huvud och funderingarna jag så mycket hade gnagat på var som bortblåsta och allt kändes hopplöst. Högt suckade jag igen innan jag slutade tänka helt och bara slappnade av. Och när jag lyssnade riktigt noga kunde jag höra hur flickan i väggen intill låg i sin säng och pressade kudden mot huvudet samtidigt som hon skrek ut sin sorg och snyftade högt.
Allt det var mitt fel, allt.
Usch, måste sova. Har knappt sovit något dessa senaste dagarna, haha...
Men här är ett till kapitel, enjoy och kommentera! :) xx
Nästa fanfic.
Sen ville jag bara fråga, och vill att alla svarar på vad den tycker, okej?
Even angels can fall - Kapitel 30
Tidigare i kapitel 29:
”April, wait!” ropade han snabbt och satt en hand på min axel, men sekunden senare var den bortslagen av Liam som nu hade tagit tag i Louis tröja och ställt han mot skåpen. Han hade ljugit för mig, han hade ljugit rakt upp i ansiktet på mig och påstått att han inte hade gjort något. Det var som att jag inte betydde något alls, att det var som jag trodde. Jag var bara en leksak för honom. Något han tröttnade på efter ett tag och lämnade i skitet. Orden högg till i mitt bröst och jag satt min vänstra hand över munnen samtidigt som tårarna började rinna hastigare och snyftningarna började komma. Jag klarade inte av det mer. Alla ljög och ingen kunde någonsin vara det minsta ärlig, utan tjejerna skulle vara några leksaker som tydligen inte hade några känslor. Men tänk igen, killar. Vi har hjärta och det är inget ni får leka med.
” I can’t stand all these lies, Louis. I just can’t.”
April tryckte hårt ihop sina läppar för att stå emot de tårar som när som helst skulle börja falla längs hennes kinder. Jag stod förstelnad bredvid April med vidöppen mun och stirrade på vad som hände mellan dem. Att Louis skulle komma nu och riva ner April igen fick mig ur balans.
Det gjorde mig arg och allt jag ville var att skydda henne, men det var inte så lätt då hon varje dag grät floder över den här killen. Louis tittade på April med en förvirrad och sorgsen blick medan April var fast vid sitt beslut. Min hand var hårt ihop tryckt så mina naglar pressades mot skinnet för att trycka ut min ilska. Just nu ville jag döda Louis för allt han har gjort mot April, han hade sårat henne rejält.
Långsamt började en ensam tår rinna ner längs Aprils kind och hon skakade med darriga ben på huvudet och vände sig om. Hennes lilla kropp började röra på sig men hann inte långt innan Louis ropade på henne och satt handen på hennes axel. Ilskan av att han ens rörde henne strömmade genom mig och av ren reflex slog jag hårt bort Louis hand med hjälp av min handrygg.
Han tittade förvånat upp på mig med vidöppen mun innan han ägnade sin uppmärksamhet mot April som långsamt började gå bort från honom. Hårt knep jag ihop min mun och lossade på den ihop tryckta handen. Jag kände hur smärtan från de intryckta naglarna började släppa och handen blev svår att öppna. Motvilligt började jag röra lite på handen och öppnade den innan jag tog tag i Louis t-shirt och tryckte han mot väggen, vilket förvånade honom.
Han tittade skräckslaget på mig medan jag hårt tryckte samman mina käkar och tittade allvarligt på honom.
”What did I told you that I would do if you hurt April?” frågade jag honom hårt och kände hur mina ögon svartnade.
Det brann inuti mig, hatet var så stort mot den här killen. ”Huh?” skrek jag och drog hårdare i hans tröja som jag höll i med ett stadigt grepp.
Louis stönade obekvämt och tittade motvilligt på mig.
”You’d cut off my balls.” mumlade han tyst och tittade ner i marken.
”What did you say?”
”Oh, for god’s sake, listen!” skrek han surt och tittade mig i ögonen. ”You’d lock me in a basement and then cut off my balls, yeah I get that point!” fräste han mot mig och spände ihop käkarna han med.
”Do you want me to do it?” frågade jag seriöst och höjde ögonbrynen, inget svar. ”Do you?” frågade jag igen och gick närmare honom.
”Because if that’s what you want, I’m more than happy to do it.” fräste jag tillbaks och log surt mot honom. ”Do you get it? Don’t ever hurt her again, Louis damn Tomlinson. Because if you do, you’ll get a hell with me.” Louis suckade djupt och nickade. “Just because I seem to be the nice guy doesn’t it mean that I don’t protect the people I love. And while you ran around and made out with some bimbos you’re friend took care of April. Do you get it? If you don’t do something about this someone else will take her, Louis.” berättade jag lugnare och släppte taget om hans tröja.
Irriterat drog han händerna över tröjan och slätade ut den innan han tittade upp på mig med ett surt ansikte.
”I’ve tried okay? But it’s not that damn easy to let go.” mumlade han och drog ännu en hand längs hans överkropp. ”And besides, why the hell did Niall help April? Was it really him?”
Jag nickade lugnt och granskade han när han fortsatte att dra händerna längs tröjan för att släta ut rynkorna jag hade skapat.
”That little liar.” muttrade Louis för sig själv och stönade sedan och började gå ifrån mig.
”Woah, were’re you think you’re going? Do not make this harder than it already is, Louis. Just promise me to keep away from April and I’ll let your balls be.” sa jag och satt handen på hans bröst för att stoppa honom från att gå därifrån.
”Get of me!” fräste Louis och slog bort min hand. ”I’m not going to stand here and listen to your bullshit anymore. I’ll touch April how much I want and you can’t do something about it. So if you excuse me, I’m going to talk with that bastard who’re trying to take my girlfriend.”
Med dem orden gick han med snabba steg bort från mig och jag kunde inget annat än stå kvar och titta på när han försvann längre och längre bort. Jag tänkte inte jaga honom en gång till och smälla in han i ett skåp, men om han någonsin rör April igen ska han ha klart för sig att det kommer bli ett helvete för honom.
Jag suckade djupt och kliade mig i bakhuvudet innan jag vände mig om och försökte springa ifatt April som redan var framme vid klassrumsdörren.
Jag slet mig bort ifrån Liams grepp och började med snabba ilskna steg gå genom korridoren. Han gjorde inget motstånd och försökte dra in mig igen, han bara lät mig gå därifrån- vilket förvånade mig stort. Ilskan över Niall var stor och jag började bli irriterad på honom. Hade Niall, den där lilla blonda killen som alltid varit min vän, försökt snott min flickvän? Den jäveln.
Känslorna var starka men blandade inuti min kropp och fick mig att bli galen, vad skulle jag göra? Av ren ilska skrek jag rakt ut och sparkade med mycket kraft ett starkt slag mot det stora skåpet jag hade framför mig. Foten började snabbt värka och jag började lätt hoppa lite på ena benet och stönade av den ömma foten.
”Damn it!” skrek jag surt och knep ihop ögonen så hårt jag kunde, som att det skulle få bort smärtan och få mig att sjunka under jorden.
Jag placerade mina händer på mitt huvud och snabbt började fingrarna leta reda på hårstrån som jag kunde dra ut ilskan på. Tårarna hotade innanför mina ögon och jag gjorde allt för att inte få dem att rinna. Det hade gått upp för mig, jag hade mist henne. Jag hade mist henne på grund av ett lamt misstag som jag egentligen hade kunnat kontrollera, bara det att jag hade fått en sur Niall på mig. Jag skulle tagit chansen.
Långsamt böjde jag mig ner mot golvet och satt mig ner. Det kalla golvet smittade av sig på min kropp och fick mig att frysa, men vad spelade det för roll? Jag hade inte henne i mina armar. Jag hade mist henne. Lågt snyftade jag för mig själv och tittade mig panikartat om för att se om någon såg mig, men korridoren var tom och lika så var jag. Jag var tom på ord och visste inte vad jag skulle göra, det ända jag visste var att jag förmodligen inte skulle få tillbaks April.
En ensam tår letade sig ur mitt öga och jag torkade irriterat bort den med tröjarmen. Jag tänkte inte gråta, jag ska inte gråta. Gråta är för småbarn. För varje sekund som gick blev ilskan inuti mig större och sorgen mindre. Ilskan på att Niall hade förått mig och lurat in mig i skit för att sedan sno min flickvän slog snabbt bort sorgen och med ännu ett drag under ögonen reste jag mig upp och tittade mig omkring.
Korridorerna var tomma men jag visste att Niall inte var på lektion, han skulle finnas här någonstans. Jag höjde min hand och slog mig själv lätt på kinderna för att vakna innan jag med snabba steg började gå längs korridoren i jakt på Niall. Det kändes som att det brann inuti mig, så arg var jag på honom just nu.
Egentligen visste jag inte om det var rätt att ta ut ilskan på honom, men det kändes som att det var hans fel då han hade varit med. För mig var det klart att han försökte ta henne ifrån mig.
Efter ett tag hittade jag honom. Han stod bredvid skåpen och snackade med Harry. Hans ljusa skratt som alltid brukade få mig på bra humör fyllde mina öron men gjorde mig bara irriterad denna gången.
”Niall!” ropade jag argt när jag närmade mig honom och han vände sig om mot mig med ett leende.
”Hi man! How are you d-” mer hann han inte innan jag tryckte upp honom mot skåpet och fick se hans skräckslagna ansikte.
”Why did you do this?!” frågade jag honom hårt med stor ilska och sorg i rösten.
Mitt hjärta värkte, hon var borta.
”You took her away from me, Niall! Everything is your fault!” skrek jag och skakade på huvudet. Nialls ansikte ändrades från skräck till sorg och han tittade ångerfullt på mig. ”Damn it, Niall! If it wasn’t for you I would still have her in my arms! You destroyed everything!”
Jag slog hårt handflatan mot väggen en centimeter från hans huvud och av rädsla hoppade han till och tittade på mig med skräck i ögonen.
”Everything.” viskade jag tyst innan jag tittade in i hans ögon och sedan lämnade honom där.
Bakom mig kunde jag höra hur Niall flämtade och långsamt gled ner längs väggen. Han fick skylla sig själv, han förstörde allt. Exakt allt.
Ni får detta även fast det inte är femtio kommentarer på det förra kapitlet, men man får ju vara lite generös, eller hur?
Enjoy och kommentera! :) x
Design
När jag tänker lite framåt mot nästa fanfic så kom jag på en sak, jag vet inte hur jag gör designer. Helt ärligt, jag är värdelös på det. Så om någon av mina läsare har erfarenhet och hade kunnat göra en åt mig? Hade fått mig att tacka tusen gånger om, och såklart, ge dig cred och rekomendera dig.
ÄNNU fler länkningar!
Jag hoppas att det här var alla, annars får jag fixa det en gång till, haha!
Even angels can fall - Kapitel 29
Tidigare i kapitel 28:
Flickan som låg på vänstersidan, en blond liten blondin med det stora duntäcket över sig, låg med ryggen mot mig men vaknade snabbt till liv när hon hörde mitt skrik. Som att hon aldrig hade varit vaknare vände hon sig skräckslaget om mot mig och tittade med uppspärrade ögon på mig. ”What?!” skrek hon förvånat och tittade på mig. Panikslaget lyfte jag på mitt täckte och tittade ner på min kropp. Med ett stön slog jag bak huvudet mot kudden och la händerna för huvudet. ”What the fuck happened last night?!” frågade jag desperat henne med ansiktet gömt i händerna. Jag hörde ett skratt som for ut henne och jag stönade ännu en gång utan att öppna ögonen. Fan, fan, fan. Det här kan inte vara bra.
”You don’t remember anything, do you?” skrattade hon och jag kände hur sängen lätt åkte upp när hon lämnade den.
Ett ljust skratt for ur hennes kropp och skrattade road åt mig, vad var det som var så kul?
”I don’t know If I want to remember.” mumlade jag med huvudet mot kudden.
Fan, hur kunde jag göra såhär? Om April fick reda på det skulle hon döda mig. Hon skulle först jaga mig, sen fånga mig, binda fast mig vid ett träd, skära av mitt huvud och alla andra kroppsdelar innan hon tillslut la det i en gryta och kokade soppa av det.
Så trevlig var hon när hon blev arg. Fast man får ju se det positivt, det hade blivit en riktigt god soppa eftersom… ja, det hade varit jag i den.
Blondinen skrattade ännu en gång sitt ljusa skratt och jag ville skära av huvudet av henne för att få henne att sluta. Huvudet värkte för mycket för att klara av glada stunder med skratt.
”Wow, thanks for your happiness. Why’re you so upset, do you have a girlfriend or anything?” frågade hon nyfiket efter hon hade skrattat klart, men jag kunde se framför mig at thon gömde ett leende i mungiporna.
”In sort of.” mumlade jag med en suck och vände huvudet mot det stora ljusa fönstret.
Vart var jag någonstans och hur skulle jag ta mig hem? Katastrof. ”I mean, how do you think that she’ll react when she find out that I slept with another girl? She’ll cut off my balls.” fräste jag surt och tittade ut genom fönstret i hopp om att ha en liten aning om vart jag befann mig.
Plötsligt började tjejen gapskratta och irriterat vände jag mig utan större funderingar om och stirrade surt på henne.”What’s so funny?”
Hon fick ta stöd av väggen hon stod bredvid och hennes hand landade på hennes mun i ett försök att sluta skratta. Min blick var fast på hennes ansikte, vilket inte var så himla lätt när hon stod där i underkläder, men jag gjorde mitt bästa.
”I’m sorry.” log hon överdrivet mycket och var nära på att brista ut i skratt ännu en gång. ”But did you think that we had sex?” frågade hon med sammanpressade läppar och tittade på mig.
Jag öppnade munnen och ryckte lite på axlarna för att visa mina tankar innan hon brast i skratt igen.
”We made out, but nothing more. I’m not that kind of girl.” Utan att ta åt mig hennes ord fnös jag och skakade på huvudet.
”Not that kind of girl? You just made out with a guy with girlfriend.” mumlade jag surt och höjde mina ögonbryn så gott det gick med halva ansiktet tryckt mot kudden.
Tjejen fnös lätt och la armarna i kors. ”You didn’t exactly tell me that you had a girlfriend so you have yourself to blame.”
Tanken om att hon kanske hade rätt snurrade runt i mitt huvud och fick mig att bita mig i innerkinden.
”You’ve right.” suckade jag och satt mig upp. ”But If we didn’t have sex, why am I here?” frågade jag förvirrat och skakade lätt på huvudet. ”And without underpants?”
Tjejen började skratta ännu en gång och gick mot sängen jag satt på. Hon satt sig på kanten så långt bort det gick från mig och log lätt.
”You were so drunk last night.” började hon med ett skratt och jag himlade kort med ögonen.
Nähä, det säger du inte?
”And you were nagging in my ear that you wanted to go with me home, so finally I said that you could. But it started to rain and you jumped around in a lot of puddles and all your clothes got wet. And when we came home you just took off all your clothes and fell asleep.” berättade hon och jag kände hur kinderna lätt började brinna.
“Oh…” Det var det ända jag fick ur mig innan jag tittade mig omkring i rummet. ”And were are my clothes now?” frågade jag förvånat och fortsatte att titta mig omkring.
En sekund senare kände jag slag i både huvudet och ansiktet av kläderna som hade träffat mig.
”Get dressed, I fix breakfast.” sa hon snabbt till mig innan hon försvann ut ur rummet och lämnade mig ensam.
Med en suck reste jag mig upp och började ta på mig kläderna. En stor klump fanns i min mage och även fast jag borde känna stor ånger så kände jag inte så mycket av den.
Jag hade bara kul. Det var bara en kväll, hon borde förstå. Men samtidigt så tyckte jag synd om henne, fast hon behöver ju inte veta något. Det hon inte vet har hon inte ont av, eller hur?
En stor klump satt fast i min hals och tårarna var på väg upp igen.
”Hey, It’ll be okay.” tröstade Liam mig och sneglade på mig med ett svagt leende.
Jag nickade så gott jag kunde och försökte svälja bort klumpen medan Liam satt nyckeln i sitt skåp och öppnade det. Det var måndag och det hade gått två dagar sen Louis krossade mitt hjärta. Jag hade varit helt borta, helt okontaktbar och den ända jag hade pratat med var Liam.
Min mamma visste inte om vart jag höll hus och henne hade jag inte sett sedan i fredagskväll, antingen så brydde hon sig inte eller så hade hon andra tankar på huvudet och hade inte tid för mig. Med andra tankar menar jag jobb, det var det ända som existerade i hennes hjärna och hade alltid gjort även det hade blivit värre sedan pappa dog.
”You’ll protect me, right?” frågade jag honom tyst och tryckte boken så hårt mot bröstet jag kunde.
Liam tittade ner på mig och log samtidigt som han drog ut en bok och stängde skåpet utan att slita sin blick från min.
”Always.” övertygade han mig och låste skåpet innan vi började gå längs korridoren igen.
Jag nickade smått och tittade ner på mina fötter medan de rörde sig fram och tillbaka över korridorsgolvet. Om jag ska vara ärlig så var jag rädd, riktigt rädd. Rädd över att jag skulle stöta på Louis och brista i tårar, falla ner på marken och inte vilja ta mig upp igen. Han hade ingen aning om hur mycket han hade skadat mig.
Svagt skakade jag på huvudet och knep ihop mina läppar så hårt som möjligt för att inte få tårarna att rinna. Han var inte värd mina tårar, han var en gris. En gris som inte förtjänade något bättre än dens egna skit.
Plötsligt kände jag en hand på min axel som mjukt vände mig om och sedan hur ett par läppar som hade ett leende på sig träffade mina. Chockat stod jag emot kyssen och puttade honom ifrån mig och tittade på Liam. Hände det där nyss?
Förvånad och sårad satt jag handen för munnen och skakade på huvudet. Leendet Louis hade haft på sina läppar försvann snabbt och han tittade oförstående på mig.
”What’s wrong, babe?” frågade han och skakade på huvudet.
”You kissed me Louis, you kissed me.” viskade jag med svag röst som när som helst skulle brista.
”Yeah, so? You’re my girlfriend.” log han mjukt mot mig och ryckte på axlarna.
Det var det där leendet jag älskade mest av allt, det där leendet som fick mig på fall, men inte denna gången.
”Not anymore.” sa jag tyst och bröt min ögonkontakt med Louis och sneglade diskret på Liam.
Han höll hårt ihop sin hand för att trycka ut ilskan och han tittade surt på Louis. Om Louis så lite som rörde mig igen skulle Liam ge honom en fet smocka.
”What?” frågade Louis med en aning sorgsen röst och försökte fånga min ögonkontakt. ”But why?!”
Jag skakade smått på huvudet och fnös så gott jag kunde.
”Why?” frågade jag honom med och kände hur skrattretande det började bli. Louis nickade och tittade in i mina ögon. ”I thought that you could chance, Louis.” viskade jag och skakade på huvudet.
”What, what do you mean? I haven’t do anything!” försvarade han sig och slickade sig om sina torra läppar.
”Don’t lie to me Louis! Don’t lie right up in my face, I saw you!” skrek jag med sprucken röst och kände hur det började brinna innanför ögonlocken. ”It doesn’t matter what you say, Louis. You can’t make it undone.” sa jag hårt och tryckte ihop mina läppar så hårt jag kunde. ”I can’t stand all these lies, Louis. I just can’t.”
En kall känslosam tår rann ner längs min kind och jag skakade lätt på huvudet samtidigt som jag vände mig om och började gå bort från honom.
”April, wait!” ropade han snabbt och satt en hand på min axel, men sekunden senare var den bortslagen av Liam som nu hade tagit tag i Louis tröja och ställt han mot skåpen.
Han hade ljugit för mig, han hade ljugit rakt upp i ansiktet på mig och påstått att han inte hade gjort något. Det var som att jag inte betydde något alls, att det var som jag trodde. Jag var bara en leksak för honom. Något han tröttnade på efter ett tag och lämnade i skitet.
Orden högg till i mitt bröst och jag satt min vänstra hand över munnen samtidigt som tårarna började rinna hastigare och snyftningarna började komma. Jag klarade inte av det mer. Alla ljög och ingen kunde någonsin vara det minsta ärlig, utan tjejerna skulle vara några leksaker som tydligen inte hade några känslor.
Men tänk igen, killar. Vi har ett hjärta och det är inget ni får leka med.
Två kapitel på en dag, är inte det awesome?
Som ni vet, så älskar jag ju när ni kommenterar, det gör mina dagar! Men något jag älskar ännu mer är långa kommentarer, det får mig att le som en dåre! Så ni får mer än gärna skriva det! :)
Sen ville jag bara göra en sak klar, jag heter inte Annie Andersson. Jag vill inte säga att jag heter det om jag inte gör det, stackars flickan som heter det och jag påstår att jag är hon, liksom. Så där hade ni fel, haha!
Kommentera för nästa, 50+ hade inte varit helt fel! ;) x
Even angels can fall - Kapitel 28
Tidigare i kapitel 27 del 2:
Jag hörde en orolig röst på andra sidan luren och April suckade tyst innan hon avbröt hans oroliga svammel. ”Can I c-come over?” Liam svarade henne något snabbt innan dem la på och hon suckade. ”Do you want me to walk with you?” frågade jag tyst och hon nickade långsamt. ”Okay.” mumlade jag samtidigt som jag reste mig upp och sträckte mig efter Aprils hand. Hon tittade kort in i mina ögon med ett söndergråtet ansikte och i ett försök att le, men misslyckades. Hennes hand placerades i mina och jag hjälpte henne upp innan vi gick ner från trappan och svängde höger. ”Thanks Niall. I appreciate it.” viskade hon och tittade på mig samtidigt som jag nickade och log mot henne. ”No problem, April. It feels like I owe you anyway.” svarade jag henne lika tyst och satt händerna i fickorna medan vi gick längs den tysta mörka gatan som på kort avstånd kunde höra dunkandet från festen inte alls långt därifrån. Festen som väckte hemska minnen hos April som hon helst av allt ville glömma.
Vad tror ni? Vad hände när April och Niall hade gått hem? Vad kommer Liam göra och framför allt, vad hände med Louis och vad kommer han göra?
VIKTIGT!
Om din blogg inte var med, kommentera då så jag kan länka den i ett nytt inlägg! :)
Annie x
Länkningar!
Har precis börjat på denna, vilken är min första novell ever! 
Den handlar om Josephine, en helt vanlig tjej i alla
och sen onedirectiionnovell.blogg.se Den handlarCasey är en tjej på 18 bast, som precis börjat
pappa äger världens populäraste hotell,
hon bor men hennes pappa, hennes
bästavänner Moa och Charlie. Sedan får
hon träffa One Direction, då blir det lite
kärlek mellan henne och Harry,
forsättning på novellen.
SÅ! Nu har jag suttit här i evigheter och klistrat och lagt in bilder osv. Någon timme faktiskt, haha! Och blogg.se bara bråkar och gör mig irriterad som ett bi, men här har ni era länkningar! Ni kommer till bloggarna via att klicka på bilderna.
Even angels can fall - Kapite 27 del 2
”Let’s get this party started.” skrek jag till honom innan jag rapade och begav mig ut mot havet fullt av lättklädda tjejer.Om jag ska vara ärlig så tänkte jag inte över mitt val, verkligen inte. Sanningen var att jag inte tänkte alls, inte på någonting. Inte ens på April. Alla mina tankar låg på nuet och jag kan lätt säga att jag blev distraherad av de lättklädda tjejerna som ryckte i mig och drog mig närmare dem. Jag ska inte ljuga, jag njöt. Men jag vet att jag kommer få ångra det.Fan också.
Jag suckade djupt samtidigt som jag drog några drag under en av mina högerfingrars nagel för att få bort smuts. Det var lördag och April var hemma hos mig då hon så ofta som möjligt ville slippa sin mamma.
”Seriously, April. I’m like dying! This is so boring.” klagade jag samtidigt som jag satte mig upp i sängen så mitt hår flög med vinden som skapades.
”I know.” suckade hon och satt sig rätare upp i stolen. ”I heard someone talk about a party yesterday in school. Someone called Ashley?”
Hon rynkade lite på näsan samtidigt som jag snabbt fick ett stort leende på läpparna.
”Are Ashley having a party?” frågade jag exalterat och April nickade.
Snabbt flög jag upp ur sängen och drog upp dragdörrarna till min stora garderob full av kläder. Man kan väl säga att jag var en tjej som inte kunde få nog av att spendera mina pengar på kläder. Hur skulle det gå i mitt vuxenliv? Förmodligen katastrofalt.
”Pick whatever you want, I’m going to call Zayn!” log jag stort innan jag fiskade upp min mobil ur shortsen jag hade på mig och ringde till Zayn i hopp om att han ville följa med.
Jag öppnade bildörren och satt ut det ena benet. Redan utifrån kunde du gott och väl höra musiken dunka hårt. Mitt andra ben for också ut och snart var jag uppe på båda benen, redo att festa. Kort bakom mig reste sig också April upp, och från andra sidan kom Zayn. När April reste sig upp syntes ett litet leende i smilgroparna och hennes fluffiga hår låg till fixat på högersidan av axeln.
Hon hade på sig en kort svart klänning som satt åt på de perfekta ställena medan jag hade en lika kort röd som var öppen cirka fem centimeter vid höfterna. Bakifrån mig kom även Zayn som la armarna runt både min och Aprils nacke och drog in oss med ett leende. När vi var inne dunkade musiken otroligt mycket högre än förut och folk hoppade i takt till musiken. Zayn släppte våra nackar och bet sig i underläppen medan han backade ett steg. Min blick granskade Zayn innan jag böjde mig fram till April och tittade allvarligt på henne.
”Honey, don’t do any stupid now!” skrek jag åt henne och hon viftade med handen i luften i ett tecken på att hon tyckte att det var löjligt.
”I won’t. And besides, I have a boyfriend to think about.” blinkade hon med ett stort leende, vilket fick mig att pipa till och attackera henne med kramar.
”Oh my god, Louis?” pep jag när jag hårt kramade henne och April skrattade samtidigt som hon nickade så gott det gick.
”Ey, Olivia. Let’s dance!” skrek plötsligt Zayn mot mig och jag hoppade till av förvåning.
Han gav mig ett smörigt leende innan han fixade till sitt hår och April skrattade åt honom och släppte mig.
”I’m gonna let you two love birds be. See you, eh?” Med dem orden och ett leende lämnade April oss samtidigt som Zayn mjukt tog min hand och förde ut mig mot dansgolvet.
När jag hade kommit en bit sneglade jag bak på Zayn och Olivia som hand i hand gick upp till dansgolvet. Zayn hade ett leende på läpparna och smått kunde jag se hur Olivia lätt rodnade. På mina läppar dök det upp ett leende samtidigt som jag vände tillbaks huvudet och fortsatte gå mot stället dem hade alkoholen på. Jag var glad för Olivias skull, för Zayns med. Visst, ingen sa någonting om den andra eller att den gillade den speciellt, men nu när det var fest och alla släppte loss lossnade alla deras bitar som dem inte vågat visa förut. Det fick mig att le av att se båda lyckliga, tillsammans. Fast jag ska inte dra förhastade slutsatser. Det kan lika gärna bara vara en liten flört, man vet aldrig. När jag kom fram till stället dem hade alkoholen tittade jag med snett huvud ner i tunnan för att se vad som fanns att erbjuda. Tunnan var full med bland annat öl och cider som var begravde i ett tjockt lager kalla isbitar. Bredvid fanns ett bord med starkare saker som killarna stod omringade runt och trängdes för att så snabbt som möjligt få tag i det starkaste som finns.
Med en suck drog jag ner handen i den stora tunnan och sökte efter en cider. Min hud knottrade sig av kylan och jag ryste lätt till innan jag fick tag i rätt och drog upp den. Den kalla burken brände i min hand och huttrandes öppnade jag burken så ett pysande fyllde mina öron. Jag förde burken mot munnen och tog en stor klunk innan jag sänkte den igen och tänkte efter. Jag var tvungen att vara försiktig. När jag blev full blev jag… ja, ni har nog märkt hur jag blir. Jag tappar kontrollen och släpper alla tankar, vilket ibland kunde vara positivt och riktigt negativt. Det sista jag ville vara var att såra Louis, så jag var tvungen att ta det lugnt. Inte hälla i mig alkohol utan ta en lagom dos och kanske dansa med några killar, men inte mer. Jag ville inte göra Louis besviken.
”Why’re you standing here alone?” hörde jag plötsligt en irländsk accent fylla mina öron, vilket fick mig att hoppa till av förvåning och hastigt vända mig om.
”Oh god, Niall. You scared me.” mumlade jag samtidigt som jag satt en hand över hjärtat och fick en skymt av Nialls tänder i ett leende.
”Sorry.” sa han med ryckande axlar innan han sträckte sig över mig och drog ner handen i tunnan, men lika fort som den kom ner dök den upp med en öl i handen.
Han öppnade den snabbt innan han förde den mot munnen och tittade på mig.
”So, why’re you standing here alone? Did your friends leave you?” frågade han intresserad och jag suckade kort och pillade på burkens lock.
”No, I just wanted to grab a cider and enjoy a nice evening. Cheers.” mumlade jag och höjde burken innan jag tog en till klunk av cidern, äppelsmak.
Niall skrattade åt mig innan han tog en klunk av sin öl och satt sin lediga hand i byxfickan. ”And you?”
Han ryckte på axlarna och log snett åt mig.
”Same as you, I guess.” sa han och tro det eller ej, log vänligt mot mig. Inget sliskigt eller så, utan ett vanligt leende.
”So” suckade jag och log tillbaks. ”Where do you have Louis?”
Han skakade kort på huvudet samtidigt som han tittade ner i marken.
”He’s home, I guess. He didn’t want to dissapoint you.” berättade Niall med sänkt blick och pillandes på ölens lock.
Leendet jag hade haft på leendet för inte länge sen slocknade en aning och även jag tittade ner i golvet. Hade han stannat hemma från en fest för att han var rädd att såra mig?
”Oh…” sa jag tyst och såg i ögonvrån att Niall lyfte sin blick igen och tittade på mig.
Han stirrade inte, utan han granskade lugnt min kropp och letade sedan rätt på mina ögon. Känslan av att Louis stannade hemma men inte jag fick mig att må illa av besvikelse på mig själv.
”I’m sorry, but I can’t be here.” mumlade jag lågt innan jag skakade på huvudet och försiktigt gick förbi Niall som förstelnat stod kvar.
Jag var tvungen att ta mig hem. Om Louis stannade hemma för min skull borde väl jag göra detsamma? Tänk om jag råkar göra något och han sitter där helt oskyldig? Med tiden lyfte jag blicken och tittade ut över havet fullt med ungdomar och granskade deras stil, deras dans och deras närkontakt med personen dem dansade med. När jag tittade ut på dansgolvet hittade jag något som jag aldrig velat se, något som krossade mitt hjärta. Jag kom på mig själv med att flämta och ha svårt att andas medan en ensam tår långsamt rann ner längs min kind. Att se en person du verkligen tycker om kyssa någon annan får dig på fall. Vissa faller ner på knän och ber om att det inte är sant och vissa står kvar som ingenting. Förstelnade och chockade, man tror inte det är sant. I detta fallet var personen jag tyckte om Louis och tjejen han kysste var ingen mindre än en dum uppblåst blondin som hade putande röv och överdrivet korta kläder på sig. Det stack till i mitt hjärta, båda sorg och ilska. Och det var något som sa mig att jag inte skulle klara av sådant här mer, min fars död räckte långt och väl.
”April!” hörde jag ett rop bakom mig och kände gott och väl om rösten.
Med halvt stängda ögon skakade jag på huvudet och gick snabbt bort därifrån. Pressade mig förbi ungdomar som stod och pratade eller drack något, släppte cidern i handen så vätskan kladdigt föll ner på marken och rusade ut genom dörren. Där stannade jag. Tog några djupa andetag och tryckte ner mina händer i hårbottnen. Det fick inte vara sant, det fick det inte. Tårarna brände innanför mina ögonlock och jag föll ihop mitt på trappen. Satt mig där och gömde mig, försökte bli så liten som möjligt och hoppades att ingen skulle se mig. Ett ljud från att dörren öppnades och fotsteg som snabbt tystnade fångade min uppmärksamhet. En liten blond kille i vit t-shirt slog sig ner vid min sida och la innerarmen mot knäna. Han sa ingenting utan bara satt där. Gjorde mig sällskap i mitt lidande medan tårarna fortsatte att rinna längs mina kinder.
”Why did he do this?” frågade jag svagt och lyfte mitt huvud.
Mina ögon sved av tårarna och näsan hade blivit täppt. ”I thought that I wasn’t just another girl for him.”
Niall suckade tyst innan han vände sin blick mot min och ryckte lite med munnen.
”I’m sorry, April.” mumlade han och tittade in i mina ögon. ”Me and Lou have had this thing for years now, and I think it’s just hard to let it go, you know.”
Jag försökte skratta av irritation samtidigt som jag skakade på huvudet.
”But if he don’t want to let it go he shouldn’t be with me. He could said no from the first beginning.” fräste jag surt och bet ihop käkarna. “I’m just another toy for him.”
Orden skar i mitt hjärta och ännu några tårar föll ner från mina kinder. I ögonvrån kunde jag se hur Niall bekymrat tittade på mig och osäkert hoppade några steg närmare mig. Hans stora arm omfamnade mig och han tryckte mig kropp mot sin även fast jag kämpade emot. Tillslut gav jag upp och lutade snyftandes mitt huvud mot hans axel. Han drog sin hand varmt längs min arm och skyddade mig mot de onda sakerna jag såg framför mig, jag kände mig trygg i hans famn.
”Everything will be alright, April. Just give it time.” viskade han till mig samtidigt som han lutade sin haka mot min hjässa.
Jag hade druckit, visst, men jag var inte lika borta som Louis. Han var bokstavligt talat borta och hade ingen aning om vad han gjorde eller vem han sårade. Han sårade April, han sårade henne riktigt jävla mycket. Hennes tårar verkade aldrig ta slut och även fast jag hade varit som en skit för henne kunde jag inget mer än hålla om henne och försöka gottgöra det.
”I wanna go to Liam-m.” snyftande hon plötsligt och jag nickade långsamt samtidigt som jag grävde med min lediga hand i min högerficka på jakt efter min mobil.
När jag fick upp den räckte jag den till henne och hon tog med skakiga händer emot den och slog in ett nummer. Hon tryckte på ring och väntade sedan otåligt på att någon skulle svara. När någon sedan svarade tog hon satts och försökte så gott som möjligt prata.
”L-Liam.” stammade hon tyst och snyftade. ”I have to t-talk to yo-ou.”
Jag hörde en orolig röst på andra sidan luren och April suckade tyst innan hon avbröt hans oroliga svammel.
”Can I c-come over?” Liam svarade henne något snabbt innan dem la på och hon suckade.
”Do you want me to walk with you?” frågade jag tyst och hon nickade långsamt. ”Okay.” mumlade jag samtidigt som jag reste mig upp och sträckte mig efter Aprils hand.
Hon tittade kort in i mina ögon med ett söndergråtet ansikte och i ett försök att le, men misslyckades. Hennes hand placerades i mina och jag hjälpte henne upp innan vi gick ner från trappan och svängde höger.
”Thanks Niall. I appreciate it.” viskade hon och tittade på mig samtidigt som jag nickade och log mot henne.
”No problem, April. It feels like I owe you anyway.” svarade jag henne lika tyst och satt händerna i fickorna medan vi gick längs den tysta mörka gatan som på kort avstånd kunde höra dunkandet från festen inte alls långt därifrån. Festen som väckte hemska minnen hos April som hon helst av allt ville glömma.
Oj, oj, oj. Riktigt långt till och med!
Kommentera så blir jag superduper glad! :) xx
Even angels can fall - Kapitel 27 Del 1
”Louis! Just tell me that you and I are going to this party and get some girls. Just tell me.” sa han och gav mig en blick som jag trodde kunde döda. ”Fine.” suckade jag och tittade in i hans ögon. ”But if you tell April I’ll cut of your balls.” hotade jag samtidigt som Niall gjorde ett glädjetjut och slog ihop händerna. ”This is going to amazing, Lou. Fucking amazing!” skrek han glatt samtidigt som han slog mig på armen och log brett åt mig. Jag skrattade tillgjort och log mot honom innan jag fundersamt bet mig i läppen och tänkte på April. Hon kunde väl inte bli sur över att jag gick på en ändå fest. Eller?
Svettiga, lättklädda kroppar trycktes mot varandra, tjejerna var klängiga och det höga dunkandet från musiken sprängde mina öron. Löst bet jag mig i läppen och kände en hård klapp på min axel. Min blick flyttades åt vänster och tittade på Niall som stod bredvid mig.
Han hade ett stort leende på läpparna och hans huvud lyftes upp och ner innan han böjde sig fram så hans mun var en centimeter från mitt öra.
”Come on, Lou! Just for tonight, you’ll not regret it.” skrek han så högt han kunde i mitt öra för att överrösta musiken.
Jag suckade högt och vände mitt huvud mot honom samtidigt som jag ryckte på axlarna.
”I don’t know, man.” tvekade jag när jag såg fler och fler stå mot väggarna utan att kunna slita sig från varandras munnar.
Även Niall suckade och himlade kort med ögonen innan han med handen han höll en halv full öl pekade ut över havet fullt med ungdomar.
”Do you see this girls?” frågade han mig och drog fingret längs en lång rad och pekade ut tjejer.
Jag nickade långsamt samtidigt som jag lät min blick flyga över rummet och försökte se vad han såg.
”They’re dying to get a guy like us.” berättade han självsäkert och tog en klunk av ölen innan han fortsatte. ”They’re not hard to get, Louis. And they’re hot too.”
Jag vet inte hur mycket jag hade druckit även fast klockan inte var särskilt mycket, men fortfarande kunde jag kontrollera mig själv en aning.
”So, what are you saying?” frågade Niall och tittade på mig med sammanpressade läppar.
Jag suckade, stängde ögonen, slutade tänka och ryckte åt mig ölen Niall hade i sin hand. Den kalla flaskan låg bekvämt i min hand medan jag förde den mot munnen och drack upp det som fanns kvar i ett svep.
När jag hade druckit upp hörde jag Niall skratta samtidigt som jag tryckte flaskan mot hans bröst.
”Let’s get this party started.” skrek jag till honom innan jag rapade och begav mig ut mot havet fullt av lättklädda tjejer.
Om jag ska vara ärlig så tänkte jag inte över mitt val, verkligen inte. Sanningen var att jag inte tänkte alls, inte på någonting. Inte ens på April.
Alla mina tankar låg på nuet och jag kan lätt säga att jag blev distraherad av de lättklädda tjejerna som ryckte i mig och drog mig närmare dem. Jag ska inte ljuga, jag njöt. Men jag vet att jag kommer få ångra det.
Fan också.
Så, här har ni en mini del! Mer hinner jag tyvärr inte skriva då jag ska iväg, men kommentera och ni får nästa del inatt/imorgon! :)
Btw, så frågade någon vad jag heter i efternamn. Jo, det finns 4 Annie i gruppen, så jag kan inte vara så svår att hitta, haha! ;) xx
FLASHMOBEN I STOCKHOLM NU I SOMMAR!
LÄNKBYTE DAX!
