Tidigare i kapitel 30:

Chockad över vad som precis hade hänt gled jag ner längs väggen med händerna på huvudet. Mina ögonbryn var rynkade och min mun var vidöppen medan jag tomt stirrade ut i tomma intet, vad hände precis?

”What the fuck was that?” frågade Harry lika chockad som jag och växlade blicken mellan mig och Louis som för var sekund kom längre och längre bort från oss.

”I…I don’t know.” mumlade jag tyst och släppte ner händerna från huvudet.

”And which girl did he talk about?” frågade han igen, fast denna gången ännu mer förvirrad och med rynkad näsa. ”I’m confused.”

”Uhm..”började jag lågt och tittade upp på honom. ”He and April are dating, or were. I guess..” svarade jag honom med tankarna borta i annat och förvirrad i situationen.

Vad menade han? Mitt fel, vad hade jag gjort? Omedvetet ryckte jag på munnen och skapade en rynka i pannan som blev större ju mer jag tänkte.

”Oh.” mumlade Harry innan han långsamt gled ner vid min sida.

Han lutade huvudet mot väggen och slöt ögonen medan jag granskade honom. Det var skönt, han fanns liksom bara där. Han sa inget, men han var alltid där om det var något. Han förstod att jag inte ville prata om det. Med ett litet leende till min vän gjorde jag likadant som han och stängde ögonen.

Tänkte efter på vad som hade hänt den kvällen och varför han hade sagt att det var mitt fel, varför jag hade blivit anklagad då det var han som strulade med den där bimbon.  Kanske tog han det som att det var jag som hade berättat för April? Det var ju för fan hon som såg det med egna ögon, jag var bara där och tröstade henne. Jag suckade djupt och koncentrerade mig på mina tankar, jag var tvungen att veta varför han var så arg.

Allt jag ville var att hjälpa till, men det verkade bara som att jag hade gjort allt så mycket sämre.

”I don’t understand why he’s so mad and what you’ve done, but it’ll be okay, mate.” log Harry mot mig och jag öppnade ögonen för en sekund och besvarade hans leende.

Åtminstone stannade han när allt annat rasade, han var en bra vän den där Harry Styles.

Den dramatiska skoldagen full med tårar, smällar och allt annat knepigt var äntligen över. När jag satt på den sista lektionen för dagen ville jag inget annat än att klockan skulle ta ett skutt till tolvan så jag kunde gå hem och gömma mig under täcket och aldrig komma upp igen. För det var exakt vad jag tänkte göra, gå hem och dränka mina sorger med choklad och sedan begrava mig i sängen.

Med en suck vaknade jag upp ur mitt dystra tänkande och drog upp ryggsäcken en aning mot axeln samtidigt som jag fortsatte att hålla ögonen på stenen jag hade sparkat på ända sen busshållsplatsen. Helt ensam fick jag också gå då det bara var min klass kvar på skolan, att sluta sist suger.

När jag med sänkt blick fick syn på staketet till vårt hus framför mina fötter drog jag med en suck fram handen ur tjocktröjan och öppnade grinden. Ett litet gnisslande läte kom från grinden och bedövade mina öron samtidigt som jag surt grimaserade. Denna dagen kunde inte bli värre. När jag sedan hade stängt grinden igen vände jag mig om och började gå mot trappen som ledde in till mitt och grannens hus.

Plötsligt hörde jag något skrapande mot stenarna utanför dörren och snabbt höjde jag min blick. När jag fick syn på vem det var tvärstannade jag och kände hur ögonen växte.

”Louis… What are you doing here?” frågade jag panikartat samtidigt som han bet sig i läppen och tittade ner på sin famn.

Min blick följde efter hans och chockat stirrade jag ner i hans famn som var fylld med en bunt rosor. Han tog de små stegen nerför trappan och ställde sig framför mig med ett leende som alltid fick mig på fall. Mitt hjärta började dunka hårt i bröstet och rädslan blev större.

Jag ville inget annat än att springa iväg, men benen var som fastklistrade i marken och vägrade att flytta på sig.

”April. I know that you may not forgive me, but at least I’ll give it a try.” viskade han tyst till mig och drog handen längs de röda utblommade rosorna.  

Han suckade lätt innan han lyfte sitt huvud och träffade mina ögon.

”Here…” sa han tyst och bet sig i läppen samtidigt som han räckte över rosorna till mig.

Chockat tog jag emot dem och pillade lite på bladen samtidigt som jag lyssnade på vad han hade att säga.

”I don’t know what happened, but apparently I was drunk and Niall tried to take you away from me and…”

Jag tittade bekymrat på honom och kände hur rynkan i pannan växte.

”Wait, what? Niall didn’t try to take me away from you..” sa jag och skakade på huvudet.

Louis gjorde ett försök att skratta, men det lät bara tillgjort samtidigt som han pustade.

”April, he did. And I’m really pissed of about it because he supposed to be my friend and not take you away from me. And besides, why did he even show you?” Han slängde surt ut orden och gav mig en blick som gjorde allt för att få mig att tro på honom, men i detta fallet trodde jag mer på Niall.

”No, Louis, he didn’t. He tried to be frendly, you should try that.” fräste jag surt och blängde på honom.

”Friendly?” skrattade han irriterat och skakade på huvudet. ”Don’t you see? He’s trying to take you!”

Surt fnös jag åt honom och tittade bort.

”Do you know what? Maybe he did, maybe not. So what? That wouldn’t change anything, Louis! You’d still cheat on me!” skrek jag åt honom och återigen tittade på honom.

Han tystnade och knep hårt ihop sina läppar samtidigt som tårarna hotade att börja rinna innanför mina ögon.

”Do you know what, Louis? Right now I would rather be with him instead of a cheating ass like you.” fräste jag och vek sedan ögonkontakten.  “Take your fucking roses and get out of my way. I don’t wanna see you.”  mumlade jag sedan och pressade hårt rosorna mot hans bröst innan jag med bestämda steg sprang uppför trappan och in genom dörren.

Det var då allt brast. Tårarna började hastigt rinna och snytningarna började sedan komma. Fan ta det här, jag orkade inte det längre. Allt skulle bara vara så jävla svårt och ingen kunde någonsin förstå dig.

Just nu var allt jag ville att åka ner genom jorden och aldrig mer komma tillbaka. Slippa allt skit och släppa allt, problemet var bara att jag inte vågade. Jag var för feg.

Hon tryckte hårt upp blommorna i bröstet på mig så jag snubblade en aning bakåt innan hon snabbt sprang förbi mig och in genom huset. En vindpust av hennes parfym flög förbi när hon rusade förbi mig och jag andades med stängda ögon in doften.

Den underbara doften som fick mig att vilja omfamna henne och aldrig släppa taget. Blommorna hon tryckte mot bröstet tappade några blad och föll ner på marken innan jag med en suck började gå in i vårt hus med buketten hängandes i högerhanden. När jag kom in gick jag direkt till mitt vitmålade rum och satt mig i den intrycka sängen mot väggen.

Med en suck la jag ner blommorna bredvid mig och lutade huvudet mot långsidan av väggen och stängde ögonen. Jag tog djupa andetag och försökte samla mig samtidigt som jag flätade ihop mina händer med varandra, i en dröm på att den ena skulle vara hon.

Tankarna for genom mitt huvud och funderingarna jag så mycket hade gnagat på var som bortblåsta och allt kändes hopplöst. Högt suckade jag igen innan jag slutade tänka helt och bara slappnade av. Och när jag lyssnade riktigt noga kunde jag höra hur flickan i väggen intill låg i sin säng och pressade kudden mot huvudet samtidigt som hon skrek ut sin sorg och snyftade högt.

Allt det var mitt fel, allt.

Usch, måste sova. Har knappt sovit något dessa senaste dagarna, haha...

Men här är ett till kapitel, enjoy och kommentera! :) xx