2014-06-29 / 00:00:00 Kategori: Forbidden Love

THE END - Part 85. All dedicated to you

 

FÖRFATTARENS PERSPEKTIV

De senaste veckorna hade varit som en mardröm för den lockiga pojken. Hans underbara liv hade omedelbart tagit en djup vändning och plötsligt var hans värld som förstörd. Han insåg fortfarande inte att hon faktiskt aldrig mer skulle återvända, utan chocken satt fastklistrad hos honom och förvirringen över hennes försvinnande hade stigit honom åt huvudet.

När Harry på dödsdagen insett att flickan framför honom inte längre var vid liv släpptes ett upprört skrik ut över hans lungor. Den skärande, djupa rösten och tonen som fick halsen att ömma gjorde att sjuksköterskor genast kommit inspringades för att se vad fel var. Tårar hade vägrat att sluta falla och hans kropp var okontrollerbar då han desperat smekte flickans hud i hopp om värme och liv. Oförstådda ord hade lämnat hans läppar och kärleksfulla mimningar hade riktats åt flickan, även om hon inte kunde höra det i tillståndet hon nu försvunnit iväg till. Hastigt hade han blivit iväg schasad ifrån rummet där sjuksköterna senare lade en vit filt över kroppen, allt för att dölja spåren ifrån den flicka som tillslut lämnat jorden och funnit sin plats i himmelriket.

Händelsen med Jamie hade fått Harry att falla till bottnen. Hans liv kändes inte längre som förut och en plötslig tomhet i bröstet fick hela hans kropp att värka av saknad. Styrkan var som bortslagen ifrån både hans kropp och själ, vilket orsakade darrningar och svårigheter till att röra på sig. Depressionen han så småningom föll in i ledde även till perioder där han varken åt, sov, eller pratade. Allt han kunde göra var att stirra ut i den tomhet som nu tycktes omringa och kväva honom som en livshotande rök.

Planeringen av begravningen sköttes utav Jamies nära och kära. Harry var med, men han öppnade aldrig munnen för att tala. För var dag som gick försökte han låta ord förklara hans sorg, men så fort han försökte föll tårar ner från hans ögonglober och huvudet ruskades i brist på ork och i svaghet. Tillslut visste han inte längre hur man skulle bete sig och tystnaden blev uppenbar för alla människor runt omkring honom.

Pojkarna i hans band tog ett beslut om att låta karriären ligga på is medan Harry fick sin tid att sörja. Var och en av pojkarna turades om att ta hand om den hjärtkrossade pojkvännen; vakade över honom som en mamma vars barn var hennes dyraste ägodel. De hatade att se honom så han nu hade förvandlats till, men visste inte heller vad som kunde göras för att få honom att återigen bli den han en gång varit.

Det var inte förrän Harry flyttat in i Louis hus, precis som på de gamla dagarna, som han återigen gjorde ett försök till att tala. Tårarna var då som slut efter hans ständiga rop på hjälp och haven av tårar som lämnat honom när han var natt fått gråta sig till sömns. Hans röst hade varit låg och Louis hade fått stannat upp ett tag och lyssna efteråt då Harry öppnat munnen; precis som att han inte trott hans ögon. Harry hade lågt yttrat att han ville hålla ett tal på Jamies begravning då han satt på barstolen i köket. Efter han sagt hans mening slängde han ifrån sig skeden i hans hand på bordet, återgick till hans tystnad och vandrade iväg från hans bästavän i köket.

Harry var förkrossad, hjärtat värkte och sorgen tycktes aldrig få honom att sluta må dåligt. Men även om han inte insåg det, så vakade Jamie varje dag över honom ifrån himeln utan en sekund av tvekan. Hon visste att det var hennes fel att Harry var som han nu var, och hon klandrade sig själv för det, men kunde ändå inte sluta hoppas på att hennes vackra, brunlockiga pojke skulle förvandlas till sitt vanliga jag någon dag och låta sorgen passera honom. För det var det ända Jamie ville; se honom lycklig.

 
 
Krampaktig kämpade jag för att orka öppna mina ögon.

 

 

Smärta.

Jag hörde mitt namn yttras medan min kropp arbetade för att få synen att fungera återigen. Tillslut fick jag makten av att se konturer och försiktigt blinkade jag ett fåtal gånger för att få synen till perfektion. Efter det höjde jag tveksamt mitt huvud, precis som att jag inte visste ifall jag skulle orka det jag nu gett mig in på.

Blickar brände i min nacke och pressen var hög, men det var något jag ignorerade på då jag ensamt ställde mig upp från främre raden och vandrade ut från bänken. Mina tankar var endast riktade på Jamie och inget annat än hennes närhet fanns inom jag. Hennes kyssar, hennes kramar, hennes leende. Det var allt jag kunde se. Det var som att min syn blockerats utav allt annat, för när jag faktiskt lyckats ta mig fram till mikrofonen insåg jag vart jag befann mig och vad det var jag skulle göra. Hennes begravning. Hennes sång.

Jag öppnade långsamt ögonen efter min korta återfuktning, sedan tog jag ett darrande andetag och blickade ut över församlingen. Den osäkra och svaga utandningen fyllde mikrofonen med ljud och fick hela kyrkan att beröras utav mitt desperata rop på hjälp. Jag gjorde sedan ett försök till att svälja bort den enorma klumpen i min hals, och som om jag återigen fallit in i min bubbla där endast hon existerade, placerade jag handen på mikrofonstativet i behov av stöd och lät min röst eka över väggarna i salen.

“I know that we all have gathered here today to say goodbye to Jamie, an amazing daughter, friend and girlfriend. I also know that what I'm doing right now is supposed to be something memorable and romantic to describe my love for her, but words will never be able to explain how truly beautiful and perfect she was to me. Nothing will ever compare to her and I’ll love her until I take my last breath”

Skakigt gjorde jag ett försök till att hålla min röst stark och hindra tårarna från att falla, men min styrka var fortfarande allt för låg och min vilja var det enda som höll mig vid liv.

“Jamie was an incredibly strong person, we all know she was. She never let anything bring her down, and even when things were tough and people said stuff, she held herself up and refused to complain or show weakness - just because she knew that it was people out there who had it worse. She fought against this crazy disease for so long and really held against it, and to me, that’s the most inspiring thing I’ll ever hear. That she actually tried to stick around, even when she wanted nothing more than to fall apart, just for us, that’s just what true heroism is like. This amazing girl also gave me the love everyone is talking about; the love you only can find in stories and fairytales. The love that makes you feel special whenever the love of your life is looking at you and the butterflies it gives you when she’s around. She learned me how to love, but also how to cry. She showed me the good things in life, but also let me realise that bad things comes along and you have to live through them as well. I never thought that I’d find anything like her, and even if she’s not around anymore, she still gives me goosebump by just thinking of her or hearing her name. I know that Jamie won’t be able to be here with me and that the world won’t give me a chance to live my life with the person I love, but I know that she’s up there watching me. And no matter what happens, I’ll be the one who loves her with every piece of my heart”

Återigen tog jag ett djupt andetag, men nu för att klara av att hålla mina fötter på marken och för att inte falla samman. Jag visste inte hur jag skulle klara av det, men jag var tvungen att försöka. Jag var tvungen att göra det för Jamie.

Högt harklade jag mig medan jag tveksamt vände mig om mot kistan bakom mig. Ett enkelt leende var placerade på mina läppar och jag försökte tappert samla mod när jag tog loss mikrofonen och drog den närmare min mun. Jag försökte le medan jag sa orden, men insåg snart att leendet endast fanns för att hålla undan tårarna och försöka trycka bort den ondska som ständigt stod och tryckte på för att få mig att falla samman.

“Do you remember when I sang a bit of this song to you for not so long ago? Well, it’s done now, baby. And it’s all dedicated to you”

Snyftande föll ur min mun medan jag sa orden och jag försökte starkt le igenom meningen, men vände mig bestämt om då jag insåg att jag inte skulle klara av att sjunga låten om jag stod och stirrade på hennes porträtt på kistan. Smärtan skulle bara bli för mycket.

Ackorden bakom låten började en stund senare spelas och strängt pressade jag mig själv att klara av den stund jag så länge tänkt på. Mitt farväl till henne var tvungen att vara bra, vara välformat, för om den låt jag så länge förberett ändå inte skulle vara bra, vad för mening fanns det då?

Now you were standing there right in front of me. I hold on it’s getting harder to breathe

Jag började tänka då jag sjöng de första raderna; tänkte på mina första minnen tillsammans med den flicka jag älskade mest av allt. Och det som smärtade mest, det som höll mig uppe på nätterna och fick skräcken att vandra fritt inom mig, var att jag aldrig mer skulle få se henne. Hon skulle aldrig få vara den jag vaknade upp till eller den jag bildade familj med. Hon var borta, och hur lite jag än ville erkänna det, så skrämde det livet ur mig att hon inte längre kunde vara där för att älska mig. För om hon var den enda som älskade mig för mitt sanna jag, vem skulle då tycka om mig när hon inte längre kunde göra det?

All of a sudden these lights are blinding me. I never noticed how bright they would be

Tårarna började falla, rösten blev instabil och hela jag var nära på att kollapsa. Att inse att ingen längre kunde se och förstå ens riktiga jag skrämde mig, men det som skrämde mig allra mest var att Jamie var den flicka som förstått sig på mig, men som ändå var tvungen att tas ifrån mig och hindra henne från att leva. Jag kanske förtjänade smärtan, det var inte det som bekymrade mig. Det som frustrerade mig var att den mest underbara flickan på hela jorden var tvungen att bli bortkörd - att hon varken hade valet eller makten till att bestämma sitt egna öde. Hon hade redan haft det tufft i livet med en far som inte älskade henne och en mor som inte kunde ta hand om henne. Varför var hon då tvungen att bli tilldelad en tidig och smärtsam död istället för chansen till ett riktigt friskt, långt liv tillsammans med hennes riktiga kärek?

I saw in the corner there is a photograph, no doubt in my mind it’s a picture of you. It lies there alone in it’s bed of broken glas. This bed was never made for two

Och det som smärtade mest, det som gjorde att jag föll ihop på det sättet jag strängt stretat emot, var att livet hade tagits ifrån henne utan hennes godkännande. Att hon inte längre hade chansen till att leva och att hennes tid här på jorden var så hemsk när den egentligen kunde vara så bra. Jag visste att hon hade haft otur och att hon inte hade förtjänat den alls, ändå kunde jag inte låta bli att skylla på hennes föräldrar som förvandlat hennes liv till ett helvete.

Om jag nu föll ihop, om jag nu inte kunde ta mig upp - hur mycket jag än försökte - vad skulle flickorna runt om i världen säga då? Vad skulle de säga när den person de såg upp till och älskade plötsligt inte klarade av världen mer och sakta ramlade ihop och förlorade sitt sanna jag? Vad skulle de göra när han försvann in i mörkret och inte kunde finna sin väg ut igen? De var de enda som kunde se mitt riktiga jag och som stannade för att de trodde, älskade och förstod mig, ändå kunde jag inte förmå mig själv till att hålla mig uppe ännu längre. Jag hade varit för svag allt för längre.

I’ll keep my eyes wide open. I’ll keep my arms wide open. Don’t let me-

Plötsligt bröts rösten och jag förlorade mitt inre jag. Jag kunde inte längre skilja mellan mardröm och verklighet, för det liv som jag innat älskat hade nu förvandlats till något jag desperat hatade mer än allt annat. Jag fick smärtsamt bevittna när min kropp tappade kontrollen och hur mina kvävda skrik av hjälp släpptes ur min kropp. Tårar strömmade okontrollerat och mina händer attackerade stressat mitt ansikte; gömde och skyddade mig från den skam som plötsligt fyllde min kropp av att inte klara av det enda jag hade kvar att ge till Jamie, det enda tillfället där folk hade chansen att se min äkta kärlek till henne.

“I can’t do this, I can’t do this”, upprepade jag tyst för mig själv samtidigt som mitt huvud förlorade vetandet kring livet och mina ögon klämdes ihop; hoppades på att mitt liv bara var en mardröm jag snart skulle vakna upp ifrån.

Men det var ingen mardröm, det var verklighet. Och hur mycket jag än försökte vakna, hur mycket jag än tog i och försökte få mitt liv på bättre spår, så kunde jag ändå aldrig få tillbaks den enda anledningen för mig att leva. Kroppen skakade, gråten fyllde kyrkan med oro och mitt liv var plötsligt inte värt att leva längre.

Mina ögon svartnade i samma sekund som mina utmattade knän träffade den hårda stenytan och smärtan inuti mig växte sig större för var sekund som gick. Livsviljan sögs ur mig i samband med att min kropp kollapsade; vägrade hålla mig uppe med den styrka som jag i en sådan lång period försökt hålla vid liv. Det kändes som att jag drogs ner i ett svart hål där allt annat än mänsklighet existerade, för så fort jag försökte ta mig upp så drogs jag ned med den dubbla kraften.
Jag kunde avlägset höra killarnas hastiga upphopp från bänkarna och fötter som panikartat trycktes mot golvytan, men sedan blev det tyst. Tystare än jag någonsin varit med om. Och bara sådär, när absolut allt mitt hopp var borta och situationerna slutade kvitta, kände jag hur hela mitt liv rasade samman.
Och det här är slutet för Forbidden Love! Otroligt sorgligt slut, och det var menat att det skulle bli en uppföljare, men vi får se hur det blir med det. Kanske händer det, kanske händer det inte. Det beror på vad som händer i mitt liv.
Hade varit så otroligt trevligt ifall ni alla ville kommentera era åsikter från hela novellen. Hade verkligen betytt guld att få eran respons! Tackar ödmjukt för min otroliga tid här. Ni är så bra allihopa. 
9

2014-06-25 / 00:00:00 Kategori: Forbidden Love

Part 84. Until the very end


Försiktigt blickade jag över på henne och granskade hennes tillstånd. På bara någon dag hade hennes kropp försämrats något otroligt; orsakat att hon inte längre kunde röra sig då hennes ork var allt för låg. Jag visste att slutet snart var där, ändå lyckades jag alltid på något sätt ruska mitt huvud åt varningstexterna som löpte inom mig och ignorera det som jag visste skulle hända. Jag visste att tiden var kort, jag visste att hennes liv snart var slut.

Orden fick förtvivlan inom mig att öka och mitt hjärta att skava då jag tänkte på henne. Jag ville inget annat än att ha henne vid min sida, därför kunde jag inget annat göra än att le åt det jag plötsligt bestämt mig för. 

Överraskningen jag gjort åt henne fanns nerbäddad i min väska på golvet och min ivrighet över att få göra hennes sista tid här på jorden så bra som möjligt orsakade leenden att spridas över mitt ansikte.

Efter ett tag insåg jag att jag fastnat i mina tankar och frigjorde försiktigt min stirriga blick. Jag valde att ändra riktningen med mina ögon, och kort tittade jag upp på Jamie för att märka att hennes ögon redan var bundna till mina. Hennes plötsligt hoppfulla ögon blickade upp på mig med kärlek, något som fick mig att förvirrat skratta med nervositet i rösten och rycka på mina axlar. Jag visste att hon satt och tänkte på något, jag kunde bara inte lista ut vad.

“What?”, fortsatte jag i mitt osäkra skratt.

“You stayed”, förklarade Jamie med en låg röst, nästan så låg att jag inte ens hörde henne.

Att hennes livskraft var så låg fick hela mitt hjärta att splittras och mina ögon att fuktas. Jag ville få henne att överleva, jag ville vara orsaken för henne att le och ge henne chansen till att uppleva allt det fantastiska livet hade att erbjuda, men jag visste, även om jag inte ville erkänna det, att jag inte längre hade möjligheten att ge henne chansen till lycka.

Förvirringen stod klart inom mig då Jamie yttrade sina ord och mina ögonbryn rynkades oroligt. Hastigt öppnade jag munnen för att så lite som fråga vad hon menade, men Jamies krassliga röst hann före och lämnade mig tyst med munnen vidöppen.

“Even when I tried to push you away, you didn’t leave. You were always there with me no matter what”

Hennes så enkla, men ändå överväldigande betydelsefulla ord fick mig att le samtidigt som jag lyfte upp hennes bleka hand. Återigen fick jag känna på dess kyla, men lovade strängt mig själv att jag så gott jag kunde skulle värma den och skydda den mot ondo. Försiktigt förde jag hennes darrande kroppsdel mot mina mjuka, hjärtformade läpar, sedan kysste jag den enkelt och kände hur leendet steg mot mina läppar.

“And I will always be here for you. I’ve said it once and I’m going to say it again, I won’t leave you. I will be here until the very end” Jag tog ett djupt andetag, osäker på hur jag skulle formulera mig. “Do you want to know why?”

Med så mycket exaltering som det gick, vilket inte var mycket, ansträngde sig Jamie för att lyfta på sitt huvud som svar. När jag såg hennes försök till ord log jag lätt för mig själv, sedan tittade jag in i hennes ögon och lät sanningen bli till ord.

“Because you’re my everything. I wouldn’t be here without you and I would definitely not be the same person without you. I have so much to thank you for, you don’t understand how glad you’ve made me, just by being there. I will never be able to describe my love for you, Jamie. Words will never be enough”

Ännu en gång tog jag ett djupt andetag då jag sökte mig in i hennes ögon, sedan log jag ärligt och försökte bevisa att min kärlek till henne var sann. Hennes ögon hade tårats då jag sagt orden och jag visste att hon ville svara detsamma, men hennes kraft var för liten och ord var för kraftiga. Jag tittade på henne då hon försökte mima ord till mig, ord som egentligen var så små men som hade så stor betydelse.

“I love you, Harry”

“I love you too, angel”, svarade jag genast med len röst, sedan lät jag äntligen de exalterade leendet falla in och ord att återigen lämna min strupe.

“Do you know what? I’ve actually got something for you”

Ivrigheten i min röst gick inte att dölja då det stolta leendet nådde flickan bredvid mig. Hennes svaga ögon nådde återigen mina och hon gav mig ett ärligt försök till ett leende, men som misslyckades då ögonen plötsligt började flacka av sömn. Smärtan strålade från hennes kropp och skar in i mina ögon; orsakade sorg och skuld att sköljas över mig. Plötsligt blev jag osäker över om hur mycket mer hon klarade och pressen steg allt ju mer tiden gick.

Osäkert böjde jag mig fram och lät mina läppar plantera en kärleksfull kyss på hennes hjässa innan jag lika försiktigt lutade mig tillbaks igen.

“Stay with me, princess. Just a few minutes left and then I’ll let you rest”, försäkrade jag henne med ett leende i rösten samtidigt som min låga, hesa ton yttrade orden.

Jamie tittade upp i mina ögon och fångade min blick, precis som att hon försökte säga något, men som aldrig föll ur hennes kropp. Hon nickade sedan i en bekräftelse på mina ord och log, något som fick mina mungipor att lyftas av ren reaktion och lättnad blandad med glädje.

“Okay”, pustade jag ut. Leendet på mina läppar vägrade att försvinna då jag vände mig om med Jamies flackande blick i bakgrunden.

Min nervösa hand darrade av nervositet och klumpen i min hals skavde i min kropp. Jag grävde som om ingen tid i världen fanns kvar tills jag fann den lilla, blåa asken och lät dess silke omfamna min handflata. Bara tanken på att en vacker ring skulle pryda hennes lika vackra fingrar fick fjärilar inuti mig att galet flaxa omkring och tårar att vattna mina ögon.

“Jamie”, började jag ivrigt med en stolt och silkes leende röst samtidigt som jag vände mig om. “Will you-”

Min röst dog ut och leendet föll bort från mina läppar då blicken fastnade på flickan framför mig. Hennes porslinljusa hud sken i det svaga dunklet och hennes ögon var mjukt slutna i avslappning; fick de ljusa ögonfransarna hon ägde att vila mot hennes bleka kinder.

Stressat sökte mina ögon över hennes kropp i hopp och tro på något tecken, men djupt inom mig visste jag att det var slutet.

“No”, viskade jag tyst för mig själv medan jag motvilligt skakade mitt huvud.

Det hårda grepp jag innan haft om den lilla asken vars innehåll skulle avslöja hela min framtid var nu löst och föremålet rullade hjälplöst bort från mig och ut på lakanet som täckte madrassen. Återigen ruskade jag mitt huvud, denna gången mer levande och medveten över situationen, samtidigt som jag panikartat böjde mig fram. Tårar började hastigt bränna innanför mina ögonlock och en oändlig smärta i bröstet uppstod. Jag bet samman mina läppar och gjorde allt i min makt för att inte falla ihop när jag i verkligheten visste att livet var över.

Hastigt greppade jag tag om hennes smala handled och lät mina fingrar ömt pressat mot hennes hud; försökte finna bevis på att liv fortfarande fanns och att fortfarande fanns kvar hos mig. Men hur mycket jag än försökte, hur mycket jag än hoppades, så ändrades inte tillståndet framför mig.

Tårar började hejdlöst falla ut och bort från min kropp då jag förkrossat ruskade mitt huvud och upprepade protesterade ord som bevisade min brist på tro.

“Don’t leave me”, utbrast jag panikartat samtidigt som ord blandades ihop med snyftningar.

Okontrollerbara tårar rasade ner från mina kinder och orsakade köld medan samma kyla fyllde och besegrade min nu ensamma kropp.

“No, no, no, no, no. Please, Jamie. Please. You’re the only thing that I’ve got left”

 
2

2014-06-21 / 00:00:00 Kategori: Forbidden Love

Part 83. Scared


 

För varje dag som gick blev hon svagare, för varje dag som gick blev jag mer rädd över attbli kvarlämnad utan henne. Hennes oro över att en dag behöva ge upp kampen hade blivit allt mer som ett faktum än ett konstaterande, för jag kunde se i hennes ögon hur smärtan steg och allt hon ville var att ge upp. Men hon gjorde det aldrig, hur nära jag än trodde att det var. Jag visste att hon höll sig kvar på grund av folket runt omkring henne - att hon aldrig skulle klara av att vara anledningen till deras sorg. Ändå kunde jag inte låta bli att känna mig medskyldig över hennes handlingar och val genom livet.

Ett skratt lämnade plötsligt Jamies läppar då jag som vanligt satt vid hennes sida i det där vita, sorgbelagda rummet.

“Remember when we stole our parents car and drove away to that beautiful meadow?”

En lugn känsla intog min kropp då ett leende steg upp på mina läppar; fick mig att faktiskt uppskatta den tid vi nu hade tillsammans.

“That was the same day as the storm came. I remember how you stubbornly kissed me, even though I drove in really a bad weather, and never stopped. I got so angry at you”

Ett generat skratt tillsammans med en huvudruskning lämnade min kropp efter att jag nämnt orden. Jamie skrattade hon med. Troligen hade hon insett att det hon i den situationen valt att göra kanske inte var så smart 

Försiktigt sneglade jag upp på henne, osäker om det var värt att ta upp.

“But it don’t mind me now, though. Because if you hadn’t done that, I don’t think we would’ve had that night together”, konstaterade jag med ett kärleksfullt leende.

Jamies kinder fylldes snart av en röd nyans och hennes huvud försökte böjas i skam.

“You were my first one”, berättade hon snart blygt.

Jag log av tanken och hennes ord. Det fick mig att känna mig speciell, även om jag visste att det jag gjort bara någon timme innan  inte hade varit särskilt trevligt. Jag kom ihåg att jag hade använt hårda ord mot henne och snäst då jag blivit arg, ändå hade hon gång på gång förlåtit mig och tillåtit mig att göra om mina misstag. Aldrig förstod jag varför, men kunde ändå inte låta bli att vara tacksam. För ifall hon inte förlåtit mig hade vi inte varit här, och då hade jag aldrig fått chansen att tillbringa min tid med den vackraste flickan jag någonsin mött.

“Rember when we drove to that farm, then?”, utbrast Jamie plötsligt. Återigen log jag då minnen strömmade förbi och känslorna kändes starkare än förut.

“We rode horses, and afterwards we low down in the grass. I remember how you suddenly found those goats and how we then ran away from the farmers”, sa jag i en tillbaka blick, fortfarande oförmögen till att sluta le åt situationen.

“I’ve never been so scared before”, skrattade Jamie med ett ruskande huvud.

Hennes ögon klämdes ihop av ansträngning i skrattet och leendet som täckte hennes läppar fick gåshud att uppstå på min hud. Jag granskade henne då hennes skratt dog ut och när ett vanligt enkelt leende ersatte skrattets plats. Utan att märka det själv föll jag långsamt in i en bubbla där ingen kunde nå mig.

Minnen passerade och mina ögon blev som fastspända på ett föremål, helt enkelt för att jag inte kunde förmå mig själv att bli uppväckt. Plötsligt, bland alla tankar och tillfällen som passerades, föll chocken in över mig och jag insåg de misstag jag tidigare begått.

“Yes you have”

Förvirrad över mina ord sneglade Jamie upp, men lyckades inte förstå deras innebörd. Hon var precis på väg att fråga vad jag menade när jag återigen öppnade munnen och yttrade skavande ord. Fortfarande var min blick fastspänd på ett och samma föremål.

“You were more scared of me when I threw myself over Luke”, konstaterade jag. Jag såg hur Jamie återigen öppnade sin mun för att motsäga mig, men hur min fortsättning fick henne att tysta sig själv. “I’m never going to forget myself for that. I’m not going to lie, that stupid acting of mine held me up for so many nights. I couldn’t sleep, I couldn’t eat. All I could possibly think of was when I made him pass out and the disappointed look you gave me once you had stopped me. I will never forget it”

Tystnade föll över rummet och sorgen intog min kropp. Inte förrän nu hade jag insett vilken idiot jag hade varit och hur jag så lite som ens kunde tänkt tanken på att skada honom. Jag visste inte hur, men på något sätt hade ett mörker fallit över mig så fort han rörde Jamie. Hans handlingar gjorde det omöjligt för mig att kontrollera mig själv och det var inte förrän efter jag gjort vad jag gjort som jag insåg hur det del var.

“Harry…”, försökte Jamie efter en stund, men jag bara skakade mitt huvud och försökte trycka bort hennes kärleksfulla ord.

Jag visste att jag gjorde fel. Ingen behövde komma och berätta för mig att jag inte gjorde det när jag klart och tydligt visste att det jag gjort var oacceptabelt.

“I’m not that kind of human. I’m not a monster”

En oroad och djup rynka uppstod i Jamies panna då jag förtvivlat ruskade mitt huvud. Hon gjorde samma sak och skakade sitt medan hon tvingade sig själv att luta sig fram och ta ett försiktigt grepp runt mina kinder. Hennes kalla händer omfamnade och ramade in mitt ansikte samtidigt som kylningar for igenom min kropp av hennes handlingar. Hon var så kall.

“Listen to me, Harry”, sa hon med en skarp röst medan en ensam tår av rädsla föll ner för min kind. Jag visste inte ifall orsaken var för det jag gjort mot Luke eller min rädsla mot Jamie, men jag var rädd. Det fanns det ingen tvekan om.

“Listen to me!”, upprepade hon darrigt då en tår likaså lämnade hennes glansiga ögonglober. “You’re not a horrible person, you’re really not. You’re the most amazing person I know and those things you do to others to make sure that they’re happy - I. I don’t know anyone else who would’ve done that, even less thought about it. The way you interact with your fans and the way you treat everyone you meet with respect makes me speechless because I know that you’re such a better person than me. And when I”

Plötsligt började fler tårar rulla ner från hennes hud och skapa blöta märken längs hennes ansikte. Hon försökte hämta styrka till att fortsätta, men sorgen överbelastade henne med svaghet och en darrande kropp. Smärtan och sorgen hade fått hennes röst att tappa greppet, för tårarna tog över och hennes meningar blev hoppiga och andningen blev mer ojämn ju längre hon pratade.

“When I leave you here, I want to be sure that you’ll be okay. I don’t want to be the reason for you to fall apart because I know that it will destroy you. I don’t want you to spend your tears on me and I want you to try to be happy. P-please try to be happy. I know how lovely you are and I won’t let my death take you away. I won’t let my death make you another person”

Plötsligt, när hennes ord tog slut och hennes tårar hastigt lämnade hennes kropp, föll hennes huvud kraftfullt ner i takten till hennes snyftande. Desperata skrik över att få stanna kvar på jorden lämnade hennes läppar och rädslan stod klart då jag hastigt bestämde mig för att försöka skydda henne. Mina darrande armar omfamnade henne snabbt; försökte vara den som fick henne att lugna ner sig. Men även tårar föll ur mig och jag visste, att hur mycket jag än försökte, så skulle det inte rädda henne. Jag skulle inte få henne tillbaka.

Desperat hyschade jag henne till ro; vaggade hennes kropp fram och tillbaka och viskade tröstande ord. Jag försökte intala henne att allt skulle bli bra, men jag kunde själv höra oron i min röst. Inte ens jag trodde på de ord jag sa och tecken till en lögn spred sig som löpsedlar över mitt ansikte. Jag var minst lika rädd som henne, men vågade fortfarande inte erkänna min sorg och skräck.

“I’m so scared, Harry”, utbrast Jamie plötsligt med en tårfylld röst. “I’m so scared”

 

Efter ett tag hade jag lyckats lugna ner Jamie, men fortfarande lämnade tårar då och då hennes ögon medan jag höll hårt i hennes hand. Jag vågade inte släppa taget, precis som att jag då aldrig skulle få se henne igen, och rädslan över att faktan kvarstod fick greppet om henne att hårdna i oro.

Plötsligt bestämde jag mig med klumpen i halsen att placera mig själv bredvid henne. Jag släppte kort hennes hand och tog mig upp på sängen medan små ord om att lämna uttrymme föll ut från mina läppar. Jamies reaktion till mina rörelser var en glimt i ögat, och även om det inte syntes, så visste jag att hon försökte lägga in ett leende på sina läppar.

I behov av hennes närhet placerade jag min arm om henne; drog henne så närma mig som möjligt och gav henne möjligheten att andas in min maskulina doft. Jag lät sedan ett lättat leende smyga upp på mina läppar samtidigt som mina fingrar smått lekte med hennes blonda hårslingor. Hennes tillstånd var fortfarande dåligt och även om hon inte trodde jag såg det, så gjorde jag det. Jag märkte varenda liten sak hon gjorde, varende blinkning hon tog. Jag såg hur smärtan passerade hennes iris och hur osäkerheten över livslängden funderade henne, men vågade aldrig konstatera något utan lät henne bara tänka på det. För vad mer kunde jag göra?

 

Plötsligt började jag tro att sömnen fallit över henne då tystnaden fyllde rummet och tunga andetag kom från kroppen bredvid mig. Jag rättade försiktigt till armen jag hade runt om henne och placerade stelt om min kropp, allt för att inte väcka den prinsessa som fanns vid min sida. Om hon mådde dåligt så ville inte jag vara personen som fick henne att må sämre. Jag ville att hon skulle kunna vila den sista tiden hon hade kvar, och bestämde mig därför för att låta henne sova i min beskyddande, starka famn.

Tankar kring framtiden passerade sedan mitt huvud och genast började jag tänka på hur jag skulle klara mig utan henne. En kort stund fick jag för mig att jag skulle göra något jag aldrig riktigt tänkt på förut och en klar och tydlig text fick mina ögon att glittra och ett hoppfullt leende att placeras på mina läppar. Passande och personliga ord flög sedan förbi inuti mig, och innan jag visste ordet om det kändes allt så klart att hur lite jag än försökte så kunde min hjärna inte sluta levera något så personligt, så fint, men ändå så enkelt till flickan bredvid mig. Jag visste att hon skulle bli glad när den väl var klar.

"I'll keep my eyes wide open, I'll keep my arms wide open"

Min försiktiga och tysta sångröst lämnade min strupe då jag provade mig fram, och det var inte förrän det var försent som jag insåg att Jamie låg och sov bredvid mig.

"You sing beautiful. Was that something of your own?" 

Som att hon aldrig somnat och varit med och vakat över mig hela tiden blickade nu hennes ögon upp på mig. Hon hade ett mjukt leende placerat på läpparna och hennes trötta, tomma ögon blickade in i mina sorgsna. Tungt nickade jag med mitt trötta huvud samtidigt som ett lätt leende riktades mot henne. Jag kysste hennes hjässa i samband till mitt svar, och när hon hon såg min nickning log hon återigen med en viss tveksamhet och riktade ner sitt huvud.

"I'd love to hear the rest of it. Too bad that I won't be here for so long..."

Jag började återigen gråta stillsamt då jag såg hennes nu svårigheter att röra på kroppen och hennes svaga röst yttra orden. Tillståndet försämrades för var dag, och jag visste att det var illa, men när hon inte längre hade det lätt att flytta sina ben, likaså armar, då var det nära. Jag visste att det var närma. Plötsligt såg jag Jamie le mot mig då hennes ögon börjat blicka uppåt. Hon suckade tyst när hon slöt sina ögon, sedan tvingade hon återigen upp dem medan ord flödade ur hennes mun - precis som hon aldrig sagt något om den tunga situationen hon var satt i.

“Do you know what my dream is?” Försiktigt log jag då uppenbarheten passerade mig.

Jag nickade som svar och mina fingrar fortsatte att leka med hennes mjuka hår medan mina tårar föll ner i hennes hårbottnen.

“You want to own your own horse ranch, right?”, försäkrade jag henne, även om jag redan själv visste svaret. Något jag inte förväntat mig hände plötsligt, och Jamie skakade långsamt sitt huvud till svar.

Hon tittade upp i mina gröna ögon med en kärleksfull blick, och även om hennes ögon var tomma och livet ur dem försvunnit, så kunde jag inte hindra mig själv från att förälska mig i henne ännu en gång.

“No. That’s what I used to”, berättade hon sedan med ett enkelt leende. “Now I just want to live my life together with you”


 

 
0

2014-06-18 / 00:00:00 Kategori: Forbidden Love

Part 82. Don't want to let it go


Hennes trötta ögon var fokuserade på den lilla tv-skärmen framför henne då jag granskade både hennes kropp och beteende. Smärtan inom henne syntes tydligt när hon då och då vred på sin kropp och gned av obehag, något som fick min mun att missnöjt rycka och mina ögonbryn att rynkas.

Jag skakade mitt huvud, precis som att jag inte trodde på att den situation vi befann oss i var verklig, sedan suckade jag och försökte locka till mig den fortfarande vackra flickans blick. Förvirringen var stor inom mig och allt jag ville var att ha svar på de frågor som gnagde och hårt arbetade inom mig för att få alla hennes val att bli kloka och förståeliga.

“I just don’t get it”, utbrast jag frustrerat medan mitt huvud sakta skakades i protest. “Why didn’t you do radiations and… You know, treatments? That could’ve saved you, Jamie. It really could’ve saved you”

Min desperata blick efter att inte bli kvarlämnad nådde hennes ögon, och som om hon inte alls märkt det, som om jag tittade på henne med all kärlek i världen, log hon varmt åt mina ord och ruskade sitt huvud på samma sätt som jag tidigare gjort.

Hon fattade tag i min blick och vägrade att släppa taget, även om nervositeten och oron steg inom mig ju längre vi befann oss på sjukhuset. Sjukhus var aldrig bra, och ju längre vi var här ju sämre betydde det för Jamies hälsa.

“My body wouldn't respond to them, how much the doctor's even tried. And I didn’t want to live the rest of my life like a walking sign to make people feel sorry for me. I knew that they were going to judge me if I lost all my hair and I knew that they were going to judge me if I lost or gained weight, so I just figured that I’d be the best to live my life as long as I could. I already knew that it was over when they found it, I knew that I was going to lose the fight”

Irriterad över de ord som lämnat hennes strupe skrattade jag bittert och skakade mitt huvud i missnöje. Varför gjorde hon sådär mot sig själv?

“Can you please stop acting like that? Nobody said that you’re going to die, nobody said that you can’t live a normal life after this”

Min panna rynkades och jag tog ett djupt andetag för att samla upp mer mod, men min styrka var utom räckhåll och jag visste inte längre vad jag skulle göra för att kunna hålla uppe hoppet. “So can you please stop pulling yourself down? You don’t deserve to feel this bad”

Ett par axlar rycktes oberört och Jamies ögon vilade lugnt på mina, men jag var fortfarande osäker över hennes tankar. Jag visste inte vad hon höll på med längre, ännu mindre vilka tankar och viljor som vandrade i hennes huvud.

“Maybe I don’t, but there’s so many people all around the world who suffers even though they don’t deserve it. I’m just one of them”

Återigen ruskade jag mitt huvud i protesterande, men valde att bita ihop och inte kommentera hennes konstiga val av ord. Hon var precis på väg att säga något återigen, men jag hindrade henne i brist på tro och oro av hennes neddämpande självkänsla.

“I didn’t really want to give it to you like this, but I guess we have to break the ice somehow”

Jag ryckte på axlarna med ett enkelt leende, sedan böjde jag mig ned för att få upp den påse som var placerad bredvid mig. I ögonvrån kunde jag se hur Jamie försökte kämpa tillbaks för att vara stark, men hur hon långsamt föll samman och smärtan tog över henne.

En våldsam hostattack anföll henne och fick henne att lätt böja sig fram med handen täckandes över den kämpande munnen. Jag försökte att bita samman och hålla emot det skrik och sorg som egentligen intog mig, mest för hennes egna skull. När hon var svag och utom hopp ville jag vara där för att dra upp henne, inte raka motsatsen som fick henne att ge upp.

Hostattackerna började så småningom avta och jag kämpade tappert för att sätta mig rakryggad med mod inom mig. Påsen var placerad i min näve när jag återigen fick upp min överkropp. Ett litet leende var placerat på mina läppar då jag försökte få Jamie att sluta tänka på dåliga tankar och val och fick henne att olyckligt rikta ett leende mot mig. Jag visste att hon försökte få det till så äkta som möjligt, även om smärtan fanns inom henne, men det hon inte visste var att jag under alla dessa år lärt mig hur hon betedde sig, agerade och var under olika omständigheter. Och just nu, nu när smärtan och oron var det enda som höll henne fast, visste jag att hon inte mådde bra. Jag ville vara den som ändrade på det och fick henne att ha kvar hoppet, men för att vara ärlig hade jag inte en blekaste aning om hur jag skulle fixa det, ännu mindre hur jag skulle få min vackra flicka att tro på mina ord och egna förhoppningar.

Efter att Jamie fått syn på presentpåsen rynkades lätt hennes panna och hennes blick granskade nyfiket dess yttre i hopp om att få blicka in på innehållet.

“What do you got in there?”, frågade Jamie osäkert samtidigt som ett äkta, smygaktigt leende satt fastklistrat på mina läppar.

Jag ryckte mina axlar då jag sakta öppnade överraskningens yttret och tillät henne att få små glimtar om innehållet, sedan fumlade mina händer ner sig i det blank pappret och trasslade bland materialen. Mina nu darriga och oroliga händer greppade tag i den mörka nallebjörnen och dess mjuka päls; fick försök till lugn att spridas över min kropp.

Jag kunde inte förmå mig själv att slita blicken från nallen medan den ömtåligt pressades och mosades under mitt grepp. Fingrar klämde mot dess yttre och fick det bruna tyget att studsa upp och över min hud. Ett leende placerades på mina läppar. Jag tvingade sedan mig själv att förflytta blicken mot Jamie med ett smil och tankar kring åren tidigare då jag gett en annan nallebjörn till Jamie - i precis samma stil. I mina ögon gick de inte att skilja på, men jag visste att Jamie hade ett bättre öga än jag. Förmodligen skulle hon se stor skillnad, men när jag sett den i skyltfönstret hade jag inte kunnat slita blicken ifrån den.

Det var som att jag försökte hålla mig fast i det förflutna, för så fort någon så lite som nämnde framtiden ville jag inget annat hellre än att sätta fingrarna i öronen och knipa ihop ögonen för att inte lyssna.

“It made me think of that teddybear I once gave you. It’s almost quite the same”

Jag blickade återigen ner på nallen när jag yttrade orden, som om jag inte klarade av att se hennes blick, och kände hur halsen brände när minnen fyllde mitt bakhuvud och kropp med smärta. Hårt pressade jag samman mina läppar i brist på andra valmöjligheter, sedan kände jag hur bitterheten fyllde min kropp och fick mig att inse hur otroligt korkad jag var.

Ett trött och elakt skratt föll ur min strupe; bevisade mitt hat mot mig själv och fick mig att skaka mitt huvud med sammanbitna tänder.

“It just made me think of our good memories…”, mumlade jag generat, nu med mindre smärta då sorgen börjat inta mig. “I know it’s stupid, I know that I shouldn’t keep thinking in the past and hope that the world never changes, but I don’t want to let it go. Not now, not ever”

Tårar började plötsligt fylla mina ögonglober och fick mig att hastigt blinka för att återfå synen. Ett leende fanns nu på mina läppar, endast i hopp om att Jamie skulle godta min gåva, och jag sträckte tappert ut min darrande hand med nallen i den. Chockat tog Jamie emot den då förvåning spreds över hennes iris och hennes mun öppnades på glänt.

Det mjuka materialet smekte de numera beniga händerna och hon ruskade huvudet så fort nallebjörnen tagit kontakt med hennes kropp. Jag såg hur hon försökte ta sats och likadant som mig - få tårarna att hållas inne - sedan släpptes ett skakigt och tungt andetag ut ur hennes mun och ögonen träffade mina.

“This is not stupid, Harry. You’re not stupid”, påstod hon allvarligt.

Jag skakade mitt huvud då orden nådde mina öron, nu med allvarlighet över mitt ansikte.

“No, Jamie. You don’t have to be kind to me - I know it’s stupid. I know that I should move on and try to think positive, but I can’t. I can’t stop thinking of the time when you where healthy - when you and I lived happily and nothing could break us. I just can’t stand the thought of you feeling bad, I can’t”

Ett okontrollerbart snyftande fyllde plötsligt rummets ljusa väggar och bröt den tystnad som länge pågått som en plåga. Tårar föll hejdlöst från mina ögon innan jag fann kraften att gömma mig själv i händernas famn. De darrande kroppsdelarna rörde sig konstant framför mina tårfyllda ögon och fick svagheten inom mig att visas.

“I’m sorry, Jamie. I’m sorry”, stammade jag svagt fram mellan de kraftiga snyftattackerna, ruskade mitt huvud och försökte ta bort de tårar som fyllde min kropp med osäkerhet. Jag kände mig frusen, ensam och instabil, något som aldrig annars brukade finnas inom mig. Men även om jag inte var mig själv, även om jag var den som nu var utom kontroll, kunde jag inte sluta klandra mig själv för att vara självisk och gråta när Jamie var den som var sjuk.

Bestämt tvingade jag tårarna att få ett lugnare fall och min kropp att återfå sin styrka. Jag tog sedan ett djupt andetag och försökte mig till ett leende samtidigt som jag sträckte mig efter Jamies hand. Hennes kropp utstrålade kyla och värme fanns inte längre inom räckhåll, något som fick mig att skrämmas och oroligt tveka. Jag försökte stöta bort reaktionen då jag tittade upp på henne, men blev inte besvarad med hennes blick och kunde därför inte avslöja mina tankar.

Oroligt tittade jag på henne då hennes ögon nedstämt befann sig riktade mot knäna; sorg var skrivet över hela hennes ansikte. Ett tunt streck föreställde hennes innan så fylliga mun och den skräckinjagande bleka färgen hade nu intagit en större del av hennes yttre, tillsammans med kylan.

“Jamie?”, frågade jag tveksamt. “Jamie, what’s wrong?”

Tystnaden föll återigen över rummet då det nu inte fanns några tecken på levnad. Mina snyftande hade avtagit och ersatts med oro och andetagen var såpass tysta att ingen kunnat förstå att där fanns människor ifall ljuset var avslaget.

“I’m going to lose the fight, Harry”, hördes sedan en viskning.

En förvirrad rynka uppstod i min panna, och även om jag granskat hennes läppar medan orden yttades, kunde jag inte förmå mig själv att förstå vad hon menade.

“W...what? Jamie-”

“I’m going to lose the fight”, upprepade hon igen.

Jag antog att det var i hopp om att orden skulle dras mot mina öron, men mitt hjärta var allt för krossat för att kunna förstå. Plötsligt kände jag mig kall som is och ingenting i världen skulle någonsin kunna värma mig. Jag öppnade munnen för att säga något smart, något som bevisade min tro. Men jag kunde inget annat göra än att återigen försöka hindra de tårar som ville falla och säga något så patetiskt och så otrovärdigt att inte ens jag trodde på det.

“Don’t say that…”, konstaterade jag medan mitt huvud ruskades och tårar ännu en gång visades.

Ett försök till att le kom nu från Jamies sida då hon äntligen vågade se upp på mitt ansikte. Hennes vackra konturer skymdes bakom de lätta sjukhuskläderna och den bleka färgen och fick mig att på något sätt inte känna igen henne. Ett axelryck föll från Jamies axlar då leendet satt på läpparna, snyftande hördes från hennes håll och den värme som inte längre fanns i hennes kropp, syntes i ögonen.

“I know that you don’t want to hear it like this, but Harry, it’s over. It’s time for me to go”


1

2014-06-15 / 00:00:00 Kategori: Forbidden Love

Part 81. Explode

“Harry, what on earth are we supposed to do?”

Min förvirring stod klart då jag yttrade orden, ändå kunde jag inte förmå mig själv att bli ännu mer frustrerad av min lilla omfattning av situationen då Harry skrockade åt mina ord. Jag kunde se hur ett huvud ruskades ovanför mig, även hur ett smil skapades på hans fylliga läppar och avslöjade hans ro.

“You and I are going to have a laugh. I know that it has to be boring to be in a white room all day, so I figured that we at least could get you out of it”

Orden som föll ur hans mun for in i mitt huvud, men fick inte hans rörelser att klarna eller en chans att så lite som förklara för mig vad som försegick. Oförstådd kände jag hur en rynka skapades i min panna medan hans röst fyllde min hörsel, samtidigt som min blick for över golvet framför mig och stolen jag befann mig i. Dess svarta material höll min kropp ovanför marken och hjulen under mig gjorde det möjligt för min kropp att förflytta sig utan några allt för stora ansträngningar. Det gjorde ont inom mig då jag insett att jag var så mycket svagare än jag någonsin kunnat ana, ändå kunde jag inte låta bli att försöka le och njuta av Harrys försökt till att få mig på bättre humör.

Jag kunde inte sitta och deppa och låta de sista dagarna i mitt liv vara en katastrof, även om de endast innehöll boende på ett sjukhus. Jag var helt enkelt bara tvungen att stå ut och låta smärtan i mitt bröst ignoreras, precis som att jag aldrig upptäckt att den befunnit sig där.

“So, are you ready?”

Hans plötsliga mening fick min kropp att ryckas upp ur den instängda bubblan jag befann mig i och alla mina sinnen att kopplas samman; försökte få hans ord att finna sin betydelse i mitt huvud och och andra meningar att memoreras för framtida situationer.

“Ready for what?”, frågade jag förvånat, fortfarande omedveten om vad vi skulle göra och med ett lätt förvirrat sinne.

“This”

Farten som tog över hjulen under mig orsakade flygande från mitt långa, blonda hår, men även att kalla vindar slog mot mitt ansikte och chockerade min osäkra kropp. Ett leende for över mina läppar och ett skratt lämnade min strupe då jag insåg vad det var han försökte göra - tävla genom korridorerna med en så hög fart som möjligt.

Förvånade personer höjde sina ögonbryn åt våra plötsliga försök till att lätta upp stämningen, samt att läkare ropade varnande ord till oss om att sakta ner farten. Som om orden aldrig blivit nämda, varken för mig eller Harry, fortsatte han att köra samtidigt som farten för var sekund ökade.

Luften pressades förbi min kropp och de snabba rörelserna fick mig att känna mig levande, något som inte funnits i min kropp på flera veckors lång tid. Det var en befriande känsla som fick mig att vilja sluta ögonen och njuta, samtidigt som jag inte vågade sluta dem i rädsla av att missa något jag visste att jag senare skulle ångra.

“Watch out!”, hörde jag Harry ropa över min axel och vidare mot människorna i gångarna. “This is a hospital race! I repeat; this is a hospital race. Moooove!”

Ett nöjt skratt föll ut och bort från mina läppar medan vinden tog tag i mitt hår och omfamnade min kropp. De plötsliga rörelserna fick mig att må bra inombords och lyckan i mig att stiga, särskilt när det var den pojke som jag älskade mest av allt annat som styrde mig. Jag skulle aldrig kunna förklara min kärlek för honom, hur mycket jag än försökte. Orden skulle helt enkelt aldrig räcka till för att kunna beskriva det sätt som han fick mig att känna mig.

Skrik från övriga delar av de vita salarna fördes genom mina öron och fick mitt huvud att reagera precis i rättan tid till att Harry svängde av och bort från de jagande fötterna. Hjulen slets hårt mot det ljusa golvet och fick oss att ändra riktning innan vi kolliderade in i den hårda väggen, något som fick mitt hjärta att hårt pumpa och adrenalinet i min kropp att växa.

“Ms Johnson, you shall not leave your room! Get back here immediately!”

Som om min kropp stretade emot alla de rätta svaren i hopp om att mitt liv då skulle bli mer spännande, ignorerade jag de ord som blivit sagda och sa till mig själv att fokuserade på att ha kul och njuta av de få situationer som fanns kvar i mitt liv. Harrys lekfulla, pojkaktiga skratt anslöt sig till mitt fnitter och ekade genom de ensamma väggarna samtidigt som vi åkte igenom den nu tomma korridoren.

“You know, maybe we shoud turn back. I don’t want them to throw me out…”

Harrys tveksamma röst fyllde min hörsel och fick mig att på samma sätt som honom att tveka, men på något annat än vad läkarna skulle säga. Jag förstod att han var orolig på att inte kunna besöka mig, men jag skulle aldrig tro att de skulle sparka ut någon bara för att de gjorde ett försök till att uppmuntra en av patienterna.

Farten hade börjat sakta ned och hans ben sprang inte längre för att hålla oss båda undan från tillsägande ord och springande läkare. Hjulen mot golvet vandrade nu lugnt över ytan och skapade en lugn takt att gå i, även om jag hellre hade föredragit den exalterade, höga farten vi innan bevittnat.

Harrys andfådda andetag for igenom mina öron medan han tog mig över golvet, något som fick mig att enbart fokusera och lyssna på hans andning. Man kunde tydligt höra att han ansträngt sig i körningen, samt att farten tagit på hans krafter och fått benen till hans kropp att utmattas.

Ett leende smög sig upp på mitt leende när alla andra tankar var som bortslagna och hans ord var det enda som existerade i min hjärna. Lömskt vände jag mig om mot honom med ett lekfullt leende innan jag lätt ryckte mina axlar och försökte se in i hans gröna, tilltalande ögon.

“Or we could not”

Harrys osäkra skratt började återigen eka över salen samtidigt som hans frågande ögon sökte sig bort från min syn, inte villig på att gå in på det samtal vi just mött. Jag märkte att han inte ville ta några risker och att det helt enkelt var slut på racet, ändå kunde jag inte förmå mig själv att sluta bli besviken på hans val.

“Fine”, suckade jag tungt ut. Jag vände mig bort från hans närhet och himlade lätt med mina ögon medan Harry öppnade munnen och leendet på mina läppar roat vilade kvar i mitt ansikte. “But only because it’s you, sweetcheeks”

 

“Don’t you think it’s strange that your life can turn any second, every day? It’s not like you’ve got a choice of which direction it’s going in, it just happens”

Frågande tittade jag på honom då han utbrast orden, precis som att jag inte förstått vad han precis yttrat. Mina ögon smalnade försiktigt och förblev i en kisande position då jag granskade hans utseende och försökte se igenom hans underliga, plötsliga fasad.

“What made you think of that?”, följdfrågade jag, även om jag visste att mina ord var lönlösa och att hans oro inte skulle försvinna - hur mycket jag än försökte.

En utmattad suck föll ur hans läppar då han rymde med blicken, sedan vände han den långsamt mot mig med en osäker blick och ett ytterst försiktigt leende.

“It’s because of this, isn’t it?”

Han tog ett djupt andetag för att protestera på mina ord, men även om han så mycket som gjorde motstånd så visste jag att mitt påstående var sant. Han tänkte på att jag var sjuk och på att mitt liv tog en vändning, precis så som han påstod att det gjort.

“Look, Harry. I know that this must be hard for you, but there’s nothing to do about it”

Jag ryckte på mina axlar, som om ord fortfarande inte kunde förklara hur lite det fanns att göra om situationen. Varken läkarnas hjälp eller min vilja kunde få saker och ting att ändras. Harry skakade sitt huvud när han fick höra mitt påstående och protesterade åt ord som förklarade mitt liv s om över.

“Stop it, Jamie. Just stop it. You’re going to be healthy again, no matter what you’re saying”

Jag smekte mina läppar med hjälp av min tunga i hopp om att de skulle återfå sin fuktighet. Tårar hade börjat samlats i mina ögon då jag insåg att jag var tvungen att berätta för honom. Ett högt andetag hördes återigen och fick mig att blicka upp. Jag blev bemött av hans ljusa, gröna ögonen som gång på gång fick mig att tappa andan.

“How are you feeling, anyway?”

Jag skakade mitt huvud då ljuden nådde min hörsel och fick mig att sluta mina trötta ögon. Smärtan fanns fortfarande kvar i min kropp, det var något jag inte kunde bestrida, men jag kunde bara inte sluta hoppas på att den skulle försvinna. Bara sådär.

“I’m not going to lie to you”, förklarade jag generat när jag återigen öppnat mina sega ögon.

Jag försökte få mig själv att möta hans blick, men jag var allt för svag och allt för osäker för att ens så lite som snegla över på honom.

“My head hurts, it feels like I’m going to collapse any second and my brain does simply not work. I feels like I’m trapped in this heat that’s impossible to get out of, because everytime I as much as close my eyes, it feels like I’m going to explode”

Jag tog ett djupt andetag för att fortsätta min mening och i ett försök till att samla kraft, men så fort jag så lite som öppnade min mun och försökte yttra några ord, så föll all styrka bort från mig och mina ord tappades.

“I’m just broken, Harry. My soul is broken”

 
1

2014-06-12 / 00:00:00 Kategori: Forbidden Love

Part 80. Chance of survival


 

Som om min själ slitits itu endast av underhållning snyftade jag lågt och lät min vänstra handrygg smekas mot mina ögons yttre. Jag gjorde allt i min makt för att försöka sopa bort spåren från de tårar jag fällt, men insåg snart att det var lönlöst då de gång på gång fylldes på och spilldes mot min ömtåliga och nu kalla hud.

“Have you told him?”

Hennes tunna röst skar igenom mina öron och fick mig att tveksamt titta upp medan jag osäkert skakade på mitt huvud. Jag tvingade mig själv att hålla uppe min kropp mentalt, även om jag visste att jag snart inte orkade mer, och såg in i Catlins oroliga, ljusa ögon.

Ljudlöst suckade jag, precis som att jag trodde att det skulle underlätta min kropp och få smärtan att försvinna, men insåg snart att jag skulle förbli sårad och försvagad; hur mycket jag än ville ändra på det.

“No”, avslöjade jag i en utandning samtidigt som jag kände hur min styrka och vilja till att leva sjönk allt mer ju längre situationen pågick. “How do you tell your boyfriend that you’re going to die? I... I can’t do that”

Jag ruskade mitt huvud som om orden hade varit giftiga och slöt mina trötta ögon. Tårar föll återigen mot sängöverkastet under mig och blötte ned deras yta; skapade mörka och blöta fläckar i det egentligen vita materialet.

“I can’t tell him that I’m going to leave him, especially not after I’ve seen his face when I told him why I am here. He... He looked so vulnerable and so... Destroyed. I’ve never seen him like that before”

“He’s clearly hurt, Jamie. You can’t blame him for that”

Caitlins likadant ruskande huvud fick mig att återigen sucka, men nu med mer kraft än förut och gjorde det möjligt för ljud att forsa ut från mina läppar.

“Of course I’m not blaming him”, fräste jag självklart när Caitlin yttrat sina ord och irritationen fallit över mig. Det var inte meningen att låta arg, men frustationen som fanns inuti min kropp från allt runt om i mitt liv fick min mun att röra sig av sig själv och ilskan att flöda fritt. “I just told him that I’ve got cancer for God’s sake, it’s not like I’m expecting him to be fine. I just wish that I could get a chance of survival, I mean, I can’t do anything about this nor can the doctors. It’s... It’s just like a bad fucking nightmare that’s gotten into life”

Tystnaden fyllde rummet med spänd luft, något som fick mig att försiktigt avbryta den intensiva ögonkontakten jag hade med Caitlin och blicka ned bland överkastet. Jag försökte hålla mig borta från all sorg och smärta, men hur mycket jag än inbillade mig att jag mådde bra och att jag skulle bli frisk, så skulle orden och förhoppningarna aldrig bli sanna.

“Have you told anyone else about it?”

Återigen suckade jag, precis som om suckar gjorde allting lättare precis innan jag började tala och ruskade ännu en gång på mitt huvud.

“I refuse to as much as speak to my father, especially after what he said and did to me. I tried to tell my mother, though. I was actually trying to reach her in the beginning when I found out that I had...”

Jag tittade menanade på Caitlin i hopp om att jag inte var tvungen att yttra orden, något hon verkade förstå då hon lätt nickade sitt huvud och försökte le hjälpsamt mot mig.

“But as I tried, you know calling, texting, even show up at her flat, I realised that if she wanted to know or even cared, she would’ve contacted me. But here we are, two years later, and I still haven’t talked to her or met her. I’ve tried as much as I can, but if she keeps ignoring me and so on, then there’s nothing I can do about it. It’s her own fault that she doesn’t know this”

Jag tog ett djupt andetag efter mina argsinta ord och långa förklaring, sedan försökte jag samla mig själv genom att låta tystnaden flöda genom mig och tankarna flöda fritt. Jag skulle inte behöva bry mig om det här, speciellt inte när jag var den som var drabbad och utsatt.

“Atleast you’ve got me and Harry...”, log Caitlin försiktigt mot mig, något som fick mig att tacksamt le tillbaks och acceptera den kärlek hon försökte ge mig. “But honey, are you really sure about this? Maybe you missunderstood what the doctor said? I mean, they can’t just tell you that there’s nothing they can do without even trying...”

“I’m sure”, försäkrade jag, men var fortfarande inte tillräckligt stark för att få Caitlin att tro på mina ord.

“Tell me what he said, Jamie. I need you to tell me this”

Då jag visste att hon inte trodde på mig eller på mina ord, särskilt inte efter att jag varit så dömande och förstörd redan innan jag kollapsade mitt på gatan, lät jag mina läppar smekas av min fuktiga tunga samtidigt som jag sökte igenom mitt huvud efter svar. Jag försökte citera doktorn och precis allt han sagt, men mitt sinne var allt för dimmigt och tankarna var för svåra för att sortera ut.

“He said that he had some bad news and then he like told me more about the kind of cancer I had. Uhm, he was very careful when he told me this and I think that he was kind of... afraid of my reaction. I mean when he told me that it had grown that much that they couldn’t do anything about it I basically burst into tears and just couldn’t stop crying. How am I supposed to deal with the fact that I’m going to leave the people that I love behind? It just feels so terrible that I can’t do anything about it, even worse when I know that I’ll be the reason for people to feel bad”

“Jamie it’s not like you wanted this... You have nothing to be guilty for”

Caitlin skakade bestämt sitt huvud medan en djup, frustrerad rynka hade funnit sin väg upp på hennes hud. Jag såg oroligheten och ångesten växa i hennes ögon, men bestämde mig för att släppa det och inte tänka på det då jag högt andades ut och försökte ta in det syre mina lungor lyckades tillåta.

“Then why does it feel like it?”

Jag ruskade mitt huvud och kände hur tomheten i min blick uppstod samtidigt som jag med en låg röst yttrade orden. En tveksam dörr öppnades sedan, något som fick både mig och Caitlin att rikta våra nyfikna och chockade blickar mot den ljusa, lilla öppningen.

En lång gestalt vars leende var litet och försiktigt befann sig i dörröppningen uppstod i min syn; fick fjärilarna i magen att återigen flyga och skapa kittlingar. Jag gav honom ett ärligt leende som visade min uppskattning av att se honom, sedan vände jag mitt huvud mot Caitlin vars suck fått mig att ägna min uppmärksamhet mot henne.

“Well, I better get going”, avslöjade hon i en utandning medan hon ställde sig upp. “But promise me to think about what I told you. You know how important it is”

Jag nickade åt hennes dömmande blick och allvarliga ord samtidigt som jag så oskyldigt som möjligt försökte glida bort från hennes blick. Mina ögon slöts och jag befann mig en kort sekund i total tystnad och mörker, något som fick mina nerver att lugna ner sig och njutning att inta min kropp.

Jag öppnade sedan ögonen då jag kände Caitlins brännande blick i min, men lade in ett leende då hennes armar omfamnade mig i en hård, men ändå så tveksam, kram.

“Love you”, viskade hon tyst innan hon släppte mig ur hennes grepp, sedan gav hon Harry ett kort leende och vandra ut ur rummet.

Jag suckade tyst för mig själv, precis som om jag inte trodde att Harry skulle märka av det, innan jag med ett osäkert leende tittade upp på honom och klappade på madrassen jag satt på som godkännande på att han fick sätta sig ned bredvid mig och hålla om mig medan den mörkaste perioden i mitt liv tog fart.

 

 “I’m so bored”, gnällde jag surt medan jag satt mig upp.
Min rygg träffade lätt kudden bakom mig, samt sängens ram, men det störde mig inte alls då tristessen steg inom mig och fick mitt temperament att bli mer hetsigt än nödvändigt. En suck gled ur min mun och jag tittade osäkert över på Harrys vars läppar var klädda i ett lekfullt, ärligt leende. Han skrockade tyst åt min kommentar och skakade på sitt huvud, sedan tittade han in i mina tveksamma ögon och fick mig att le.
Hur jag än mådde så skulle de färgstarka, otroliga ögon alltid få mig på andra vägar; oavsett vad.
“I have an idea”, påstod han lekfullt innan han ställde sig upp från stolen och ivrigt vandrade bort mot dörren.
“Wait!”, ropade jag panikartat. “Harry, where are you going?”
Precis som att hans tankar vandrat på egna vägar och att hans sinne helt enkelt glömt bort min vistelse, vände han sig upptäckt om med ett förvånat ansiktsuttryck. Den förvirrade rynkan i min panna återuppstod då han vandrat ifrån mig, men försvann en aning då Harry återigen log sitt vackra leende och flirtigt blinkade bort mot min riktning.
“You’ll see. I’ll be right back”
Då min hjärna förstod att det inte fanns något att göra åt situationen och inte heller hans exalterade tillstånd, sjönk jag plötsligt utmattat bak mot den fluffiga kudden som fångade upp min vikt. Jag slöt i en kort sekund ögonen och funderade på vad det var Harry hade fått för sig, men stördes snart av högljutt harklande i min närhet.
Klarvaket öppnade jag ögonen, precis som att sömnen aldrig intagit min kropp, och lät rynkan i min panna återigen uppstå när jag såg transportsmedlet han hade greppat tag om sina handflator. Förvirringen fyllde min kropp från topp till tå, något som även orsakade rynkade ögonbryn på samma sätt som min besvärade panna.
Jag granskade den svarta stolen framför honom med ett skeptiskt öga, samt dess hjul och stöden som befann sig vid dess sida. Min blick förflyttade sig sedan lika misstänksamt upp mot Harry och inspekterade hans glada leende, sedan lät jag mina ögon lätt smalna samtidigt som jag gjorde ett försök till att fånga hans studsiga blick.
“Harry, what the hell have you got in mind?”
Ett bedårande skratt lämnade hans läppar när jag yttrat orden, men han sopade bara bort dem som att de aldrig varit nämna och tittade på mig.
“Can you walk?”
Jag fnös åt hans ord. Självklart kunde jag gå. Det kanske fanns en sjukdom i min kropp som egentligen gjorde mig svag och osäker, men den skulle aldrig stoppa mig ifrån att använda mina ben och ta mig fram utan något slags hjälpmedel.
“Of course I can walk”, konstaterade jag som om tanken var självklart och sköt fram mig själv mot änden av sängen.
Jag lät mina händer pressas mot madrassens yta och hålla uppe mig medan jag tog mig fram mot golvet, sedan fick jag mina fötter att ovant dingla mot golvets hårda yta bakom mig. Min kropp tog sats och pressade fram all kraft jag hade, precis som att det var något främmande projekt, innan jag vingligt kom upp på fötterna.
Darrande kroppsdelar och ovanan av att stå på egen hand fick mig att lätt tappa balansen och fumla efter en hjälpande hand. Det var som att min kropp protesterade, för när mina fötter kom i kontakt med ytan så gav resten av mig vika; hindrade mig själv från att vandra och hålla mig stående på egna ben.
Med en duns föll jag tillbaks mot sängen med ett chockat ansiktsuttryck. Min rumpa hade tagit kontakt med täcket och omfamnat mig på det lättaste sätt, men det hindrade inte mig från att gapa av förvåning och chockat stirra upp på Harry.
Ett oroligt uttryck klädde hans ansikte, något som enligt mig inte passade honom alls. Han skulle vara den glada typen; den som alltid muntrade upp dig. Han skulle inte behöva oro sig över någonting alls.
Lockarna på hans huvud hoppade sedan runt då han ruskade sitt huvud i tveksamhet och rynkan intog hans panna på samma sätt som den innan stött på min. Hans ben tog honom sedan över den hårda marken och vidare mot mig; redo att rädda mig i nöden.
“I guess we have to fix it another way then”, kommenterade han snabbt med ett plötsligt behagligt leende på läpparna.
Sekunden senare kunde jag känna hur min kropp fångades upp av luften innan jag lätt blev kastad i hans armar och bortburen mot främre delen av rummet.
0

2014-06-09 / 00:00:00 Kategori: Forbidden Love

Part 79. Happiness in my life


 
“Was this the reason for you to fight against me back in the US?”
Förvirrat vred jag mitt huvud bort från den roande televisionen och vidare mot riktning den frågande rösten hördes ifrån.
Under de senaste dagarna hade mitt liv på sjukhuset blivit mer officiellt än någonsin och verkligheten hade gjort ett tillbaka slag mot min kropp. Jag började sakta men säkert inse att jag skulle tillbringa mer tid än någonsin där, ändå kunde jag inte sluta hoppas på att doktorn inom en snar framtid skulle komma till mig med lite goda nyheter.
En oförstående rynka gjorde sitt anländande mot min hud och avslöjade min förvirring, något som fick Harry att gulligt fnissa till och leendes skaka sitt huvud.
“What do you mean?”, frågade jag och slängde en nyfiken blick mot teven längre bort i rummet, fortfarande allt för intresserad av programmet för att ägna mig helhjärtat åt Harrys ord.
“I mean this”, förtydligade Harry och gestikulerade runt med armarna, allt för att få mig förstå det som tydligen var som en dimma inuti hans kropp. “Were you so stubborn with pushing me away because of this?”
En suck rymde sin väg ifrån mina läppar i samband med att jag slöt ögonen; vägrade att låta frågorna stiga mig åt huvudet och förklaringarna att bli allt för invecklade. Jag öppnade sedan mina ögon igen, men bestämde mig för att lägga min hela uppmärksamhet på den undrande pojken istället för programmet jag förmodligen skulle se hundra gånger om ändå.
“I”, började jag tafatt, men hindrade mig själv då mina läppar pressades samman och orsakade smärta inuti min kropp. “I just don’t want you to get hurt...”
En dubbelt så högljudd suck i jämförelse med den jag innan gett ifrån mig ekade i mina öron samtidigt som Harry skakade sitt huvud. Hans hand sökte sig villigt efter min och klamrade sig stadigt fast i den när den hittades, sedan log han sitt vackraste leende mot mig medan omsorg visades i hans ögon.
“Why would you hurt me? You’re just having some troubles with your body...”
En storm av känslor invaderade plötsligt min kropp då Harry yttrat orden och fick mig att vilja gråta som ett litet barn. Jag gjorde ett desperat försök till att svälja ned och stå ut med smärtan, men ilskan över att jag blivit den utsatta bubblade inom mig och fick mig att vilja skrika.
“When are you going to get it? It’s not just some issues with my body. It’s a disease
Orden lät mycket tuffare och elakare än jag någonsin menat att låta, därför kom fräsandet som en chock för mig också och fick mig att ångerfullt öppna munnen till ett o. Skuldkänslor fyllde min kropp och gnagde inom mig, något jag tappert försökte ignorera då jag i hopp om sysselsättning pillade på mina fingrar och sänkte min blick.
Nyfikenheten, men samtidigt sorgen, reste sig och forsade igenom mig; fick mig att vilja fråga honom allt för många frågor som jag visste att han aldrig skulle kunna svara på.
“Harry, do you even know why I’m here?”
Min röst var svag och fylld med osäkerhet, något som fick den att sänkas och orden att bli ihopslängda. Jag hoppades att han skulle förstå vad jag sagt, men då jag blickade upp på honom var hans ögonbryn frustrerat rynkade av förvirring medan hans mun, likadant som min vid reaktionen av mina egna ord, vidöppnats.
Harry började förvirrat stamma ut ord som han hoppades och trodde var det rätta svaret, men som fick mig att lugnt stänga mina ögon och skaka mitt huvud. Jag ville aldrig att denna dag skulle komma då jag var tvungen att erkänna hemligheten jag hållit undan från honom, men så som det såg ut nu så hade jag inget annat val än att berätta allting.
“I have cancer”, utbrast jag plötsligt; fylld med så mycket styrka som jag förr aldrig funnit.
Mina ögon hade häftigt spärrats upp och min uppmärksamhet var riktad mot honom, även om jag inte ville veta hans reaktion. Innan Harry ens så lite som hann protestera eller kommentera mina ord fortsatte jag raskt samtidigt som jag kämpade emot den kramp som fyllde och gjorde försök till att ta över min kropp.
“It’s not an easy one either, Harry. The doctors barely know what to do about it and it’s making me weaker each day, even though I refuse to believe it”
“No...”, kommenterade han stumt; allt för tagen av mina ord för att kunna göra något annat än viska.
Hans huvud skakade i protester medan hans mun gick i ett utan att egentligen ge ifrån sig ord eller ljud.
When I got here I just thought that it was some kind of-of a... No”, stammade han taget, något som fick mina ögon att vattnas och skuldkänslorna att inta mig.
Hårt knep jag samman mina läppar; allt för att inte låta vattnet inom mig spillas.
“I... How does... When did... What? Why haven’t you told me?”
Lågt snyftade jag i hopp om att mina att mina tårar inte skulle falla och ryckte på mina tunga axlar; försökte stöta bort den dåliga och jobbiga situationen så mycket som möjligt.
“I didn’t want to worry you”, viskade jag osäkert med ord som knappt räckte fram; ord som man var tvungen att anstränga sig för att höra. “I didn’t thought it would turn out this bad”
Jag gjorde ett försök till att skratta bort det onda och låta smärtan försvinna, men mitt försök misslyckades och ljuden lät allt annat än lyckliga. Jag gjorde ännu ett försök till att få honom att må bättre, nu med ett leende, samtidigt som jag sökte mig in i hans blick och gjorde allt i min makt för att få hans bekymrade min att försvinna.
“Don’t you have a concert tonight or something like that?”, frågade jag försiktigt.
Harry nickade stelt, men hans huvud ruskades direkt efter då han förstod tanken bakom min fråga.
“I’m not leaving you”, konstaterade han snart, helt bestämd över orden han yttrat och betydelsen och kraften bakom dem.
Jag suckade lätt och skakade mitt huvud i en långsam takt, sedan försökte jag återigen le och övertyga honom om att allt var okej.
“Harry, it’s okay. I’ll be fine. It’s just one night”
“I’m not doing it”, upprepade han återigen, denna gången ännu mer bestämd och hård än innan.
Jag visste att det var sorgen som talade, men ändå kunde jag inte låta bli att bli nedstämd av den ton han valde att använda.
“Please do it. You will make so many people happy by just showing up and using your amazing, beautiful voice for a couple of hours. Please. Do it for your fans”
Några korta ögonblick fyllda med spänd tystnad och våldsamt låg volym pågick, sedan slickade sig Harry suckandes om sina läppar och blickade över på mig.
“I can’t believe that you’re actually asking me to do that when you’re laying on a hospital all by yourself”
Ett enkelt, tillgjort leende var placerat på mina läppar då jag ryckte mina axlar och sökte mig in i hans ögon; försökte hitta den kärlek som på något sätt alltid lyckats hålla mig vid liv.
“Some people are meant to make other people happy. I can share the happiness in my life with some others for a couple of hours since I know that it can give you so much hope by just seeing that one person’s face. I want you to make other people happy, Harry. I want you to give back all the love your getting from your fans, because even though some of them are nasty and overprotecting, all of them are there to support you; no matter what. They deserve the love that they’re giving”
 
 “Are you sure that you’re going to be fine?”
“Yes”, suckade jag trött och himlade med mina ögon.
Jag visste att den vackra, lockiga pojken framför mig bara ville mitt bästa, men hans försök till att stanna kvar vid min sida fick mig att vilja skicka bort honom till hans fans mer än någonsin. Jag visste att det varit ett fan som hade skrikit åt mig och hoppats att jag skulle få den sjukdom jag fått, men jag visste även att vissa av dem enbart var där för att pojkarna helt enkelt gjorde dem lyckliga och att de aldrig skulle få för sig att skrika något sådant. De fansen som fanns där för dem genom vått och torrt tyckte jag helt enkelt förtjänade den kärlek jag var dag lyckades få av den underbara pojken, även om de bara skulle få uppleva det för någon timme.
“-So go! I don’t want you to be late for your own concert”
En enkel dörr som öppnades fångade sedan vår uppmärksamhet. Både jag och Harry vände oss mot den vitmålade dörren med nyfikna blickar och lyckades för någon sekund glömma det tjafs vi precis haft om att han skulle gå.
En medelålders gammal man i vit rock hade ställt sig vid dörröppningen och tillåtit sin blick att vila över mitt utseende, något som fick mig att känna mig illa till mods samtidigt som otäcka känslor och tankar bubblade upp och varnade mitt huvud om oro. Jag förstod på direkten att det var min läkare, likaså gjorde Harry, och det fick honom att lågt sucka och luta sig fram mot mig.
Ett leende vilade i hans mungipa och han smekte lätt min kind, sedan yttrade han ord som återigen fick mig att tvivla över hans hälsa.
“I’ll be back in a couple of hours”
Strängt skakade jag mitt huvud åt hans konstaterande och suckade över hans barnsliga beteende.
“Don’t be ridiculous”, fnös jag och tittade allvarligt på honom. “Go home and get a good night’s sleep. You can come here tomorrow, but for God’s sake Harry, do not risk your own health because of me”
Jag såg att han tvekade då rynkan i pannan återigen uppstod när jag yttrat orden, men att han snart bestämde sig för att ignorera mina ord och för en gångs skull inte tjafsa emot. Han kysste snabbt mina läppar och viskade kärleksfulla ord med sin mjuka hud tryckt mot min, sedan vände han sig ursäktande om mot doktorn och vandrade sin väg ut ur rummet.
“So, what’s up, doctor? How am I doing?”
En bekymrad och osäker rynkade hade på samma sätt som på Harry uppstått i läkarens panna, något som fick smärtan inom mig att öka och oroligheten att fördubblas med tusen. Jag svalde osäkert och lät det leende som innan befunnit sig på mina läppar glida av, nu allt för orolig över vad hans ord skulle informera mig över.
“Miss, we have som news”, berättade han allvarligt. “-And it’s not some good ones”
0

2014-06-06 / 00:00:00 Kategori: Forbidden Love

Part 78. All that matters


 
Jag tog tag i den lilla, nålutsatta handen framför mig och fängslade den i mitt grepp. Den var kall. Jag frös av tanken då hennes frånvaro fick mig att bli skärrad och orolig; fortfarande inte klok på att jag befann mig på ett sjukhus med den vackraste flickan i världen.
Mitt huvud skakades långsamt samtidigt som jag inspekterade hennes bristfria, raka ansikte. Synen framför mig fick mig att vilja gråta då jag inte visste vad hon kunde höra, inte heller hur eller när hon skulle vakna upp.
“How could this happen to you?”, mumlade jag tyst för mig själv.
En frustrerad rynka hade börjat synas i min panna och avslöjat mitt missnöje i situationen samtidigt som mina händers grepp om hennes hårdnade. Jag hoppades på att min omfamning skulle ge henne lite värme, för så frusen som hennes hand var nu hade jag aldrig bevittnat förut.  
Klickande ljud bortifrån dörren störde mina tankar och granskande över den fridfulla, olycksdrabbade flickan. Jag tillät mitt huvud att riktas mot dörrens håll, men ångrade mig direkt då jag såg den oroliga kvinnan i dörröppningen. Hennes ögon utstrålade inget annat än panik genom den glansiga ytan full av vatten medan hennes mun avslöjade chocken som steg och besegrade henne.
Hennes huvud ruskades hastigt då hon såg Jamies stilla kropp i den vita sjukhussängen, sedan hamnade hennes blick på mig och gav mig tillfället att granska hennes tanke i det hela. Jag gav henne en mörk blick som förklarade att jag behövde ta ett ord med henne innan jag böjde mig fram och planterade en kyss vid Jamies lena hud; osäker på om jag kunde lämna henne.
“I’ll be right back, love”
Mina ben tvingade mig sedan bort från hennes kropp efter att mina händer ovilligt släppt hennes och vidare mot en träfärgad dörr längre in i rummet. Jag gestikulerade mot min mor att följa efter mig, sedan öppnade jag den tunna dörren och väntade på hennes ankomst. Så fort hennes fötter landat innanför dörren stängde jag den bakom oss; allt för övertalad om att hårda ord skulle påverka Jamies tillstånd allt för mycket.
En arg blick gavs till den fortfarande chockade mamman bredvid mig samtidigt som jag placerade mina armar i kors över bröstet och slickade mina torra, ensamma läppar.
“Did you know about this?”, frågade jag smått irriterad.
Jag tittade på medan min mamma gjorde ett tappert försök till att svälja den förmodligen stora klumpen i hennes hals och när hon sedan öppnade munnen för att yttra några enkla och försvarande ord.
“Please, Harry. I-”
“And you didn’t tell me?!”, avbröt jag uppjagat.
Störande kunde jag känna hur mina mörka ögonbryn rynkades i frustration på hennes bortförklaring och hur tålamodet i min kropp sjönk, även om jag bara talat några få meningar med personen framför mig.
“You know that she means the world to me, you know that she’s the one to light up my day. How could you do this to me?”
Svagt snyftande började eka över väggarna och fylla det tomma rymmet med ljud. Framför mig ruskades ett huvud protesterande, precis som om det hon hört inte var någonting hon trodde på.
“Harry, you got to understand that we couldn’t tell you. You got this new life with a fully booked career... We couldn’t do that to you”
Ilskan steg plötsligt inom mig då hon gett ifrån sig de enkla orden. En aggression lika stark som ett vulkanutbrott bubblade i min kropp och fick mig att argsint öppna munnen för att senare fräsa ut sårande ord.
“You couldn’t do that to me?”, röt jag argt. “I don’t fucking care about my career when it comes to her safety, I don’t fucking care what I’d have to do to make her stay healthy!”
Orden som flög ur min mun var som ostoppbara, som om all kraft i världen var tvungen att användas för att stoppa dem. Osäkerheten över att jag varit allt för hård mot min mor kom inkrypandes mot min kropp och fick mig att i ett försök att hålla mig lugn, kontrollerat räkna till tio och stänga mina ögon. Jag försökte samla kraft, men all den styrka jag någonsin ägt var nu som bort plockad från mitt inre och förstört från mitt sinne.
Mina läppar klämdes sedan samman i en kort sekund då jag trodde att det skulle få smärtan i mitt bröst att försvinna och jag öppnade mina ögon för att möta den förvånade kvinnan framför mig.
“I’d do anything to save her, mum”, förklarade jag lugnt när all min ilska antingen flytt iväg eller kontrollerats av mina nerver. “If I lose my career or not doesn’t matter, I... I love her”
Fotsteg hördes plötsligt i mina öron och fick mina ögon att uppmärksammas; undra vad min mor skulle göra härnäst. En beskyddande hand lades plötsligt på min medan rummet fylldes av suckande och rörelser från hennes skakande huvud.
“Honey, we just did what Jamie asked us to do. We did it because she didn’t want to bother you, she... She never thought it’d turn out this bad”
Hennes röst sprack på mitten och orkade inte hålla uppe rösten i meningen. En kall, ensam tår rann snart ner från hennes vänstra kind och avslöjade hennes sorg, något som i vanliga fall skulle få mig att känna mig hemsk och vilja krama om henne, men som nu kändes allt för falsk och oärlig för att tro på.
“Well, it did”, påstod jag allvarligt. Tonen var hård och min röst var stark, ändå så kunde man tro att jag var död och utan några som helst känslor genom att lyssna på mitt sätt att prata. “-And it doesn’t matter how long I’ll stay here or how many concerts I’ll miss, because I’ll be here; right by her side. I won’t leave her like you forced me to do for two years ago”
När orden fallit ur min mun vände jag tvärt på klacken utan att så lite som vänta på kvinnan reaktion. Jag öppnade sedan dörren och stormade bort från hennes närhet; allt för att undvika henne så mycket som möjligt.
Mina fötter tog mig vidare mot den stol jag innan dragit intill sängen där jag senare placerade min utmattade kropp, fortfarande osäker på hur jag skulle agera i Jamies sällskap. Handen vid min sida blev ännu en gång sammanlänkad med mina då jag återfunnit min rätta position.
Sorgen hade intagit min kropp och jag ville inget annat göra än att falla i gråt och släppa ut min smärta, men jag tvingade mig själv att hålla den inom mig då jag förde hennes ömma hand mot mina läppar och gjorde avtryck mot hennes hud.
Jag gjorde allt för att inte falla samman och visa svaghet, men hennes ynkliga tillstånd fick krampen i min kropp att öka och oroliga känslor att forsa igenom mitt varma blod.
Försiktigt försökte jag öppna mina ögon när mitt sinne kopplats upp och blivit medveten om min omgivning. Andetagen blev tunga och lungorna i mitt bröst var som besatta av nytt syre, för så fort jag tog ett andetag så högg det efter mer, precis som att det aldrig var nog.
En storm med känslor kom sedan forsandes genom min kropp och fick mig att tyst kvida till då jag öppnade ögonen. Smärtan tog mig ned mot bottnen och gjorde det omöjligt för mig att agera normalt, ändå kämpade jag emot den smärta som under en lång tid gjort sig som hemma i mitt bröst och invaderat mina tankar.
Jag blev bemött av vitt och vitt endast då väggarna och sängen var klädd i den färgen, men det var ett speciellt föremål som lyckats fånga min uppmärksamhet då det skiljde sig från allt annat och stod ut ifrån området jag befann mig i.
Hans mörka, ljuvliga lockar låg slarvigt mot hans huvud och bröstkorgen till hans kropp reste och sänktes i en normal takt. Jag antog att han sov. De stora händerna som så många gånger förr omfamnat min låg skyddade över hans ansikte och lutandes mot sängens kant, precis som att han var rädd för att skada mig genom hans vidrörning.
Som om mitt granskande påverkat hans sömn vaknade han plötsligt till liv då ett brunt huvud skakades. Han lyfte sedan en bit på kroppen så att han fick förmågan att titta sig omkring innan han stumt tittade mot mitt håll. Lättnaden sköljdes över hans yttre ögonglober och avslöjade all den oro som befunnit sig i hans kropp, något han tappert försökte le bort när han såg på mig.
“Hello beautiful”
Hans trötta morgonröst fyllde min hörsel och orsakade gåshud att löpa längs hela min kropp, ändå kunde jag inte förmå mig själv att sluta le då hans ögon träffade mina. Den gröna nyansen vid hans iris var oemotståndlig för de flesta människorna, det visste jag, men för mig var de som ett par vackra livbojar som höll mig vid liv -  hur mycket jag än var på gränsen till att drunkna.
“Hi”, mimade jag tyst, inte medveten över hur mycket styrka jag hade i min kropp eller hur mycket min röst skulle klara av att bära.
Jag slickade mig desperat efter tid om läpparna efter att jag hälsat på honom; vetandes över att jag var tvungen att berätta för honom. Men att rymma ifrån alla känslor och svåra situationer kändes helt enkelt lättare och så mycket mer lockande för stunden.
“Looks like that idea of recolor a room has to wait...”, log jag försiktigt, osäker på hur hans reaktioner skulle vara och på hur stark min röst var.
Ett enkelt skratt for ur hans strupe då han ruskade sitt huvud åt mina barnsliga ord, sedan fångade han återigen min ögonkontakt och fick mig att bli som fastklistrad.
“Don’t think about that, baby. It can wait” Osäkert tittade jag på honom medan han yttrade orden, men kände spänningen och oron löpa längs min ryggrad då han granskade mig med de charmiga ögonen.
Jag bröt vår ögonkontakt och likaså mitt leende när min blick träffade backen och mina fingrars brottande blev sysselsättningen för att hålla alla jobbiga känslor borta. Jag var väl medveten om att jag var tvungen att berätta, jag visste det klart och tydligt, men för en gångs skull ville jag bara glömma allt som hade med min hälsa och göra och... slappna av.
Frustrerad, samt ledsen, över hur mitt liv slutat upp med att vara bet jag mig hårt i läppen i ett försök att linda smärtan i mitt bröst. Mina tänder högg sig hårt ned i min hud och fick tårar att vilja rusa längs mina kinder, men som på något sätt blivit en lättnad smärta genom sekundernas gång och fått kramperna inom mig att dämpas.
Lågt snyftade jag, även om tårar inte föll från mina ögon, innan jag osäkert tittade upp på honom och gjorde ett försök till att le. Men som om jag aldrig gjort det förut blev mitt försök ett misslyckande och tårar började ostoppbart rinna längs mina kinder då jag insåg vilken position jag befann mig i.
“I’m sorry for not telling you”, utbrast jag förstörd, medveten om att han nu visste om allt och var tvungen att gå igenom den smärtan jag orsakade.
“Hey”, försökte Harry hyschande medan han böjde sig fram mot min kropp.
Oro utstrålades från hans ögon och hans rynka befann sig i ett djupt väck då hans vidrörde min kind. Hans hud fick kontakt med min och gav honom möjligheten att sopa bort de kalla, känslosamma tårarna som föll mot mina kinder medan hans ögon sökte sig in i mina och avslöjade allvaret som gömde sig bakom hans yttre ögonglober.
“Don’t think about it, okay? I’m here now, that’s all that matters”
“So you won’t leave me?”, viskade jag tyst; allt för osäker över hur hans svar skulle vara och över hur min kropp skulle reagera på orden.
En ensam, enkel huvudskakning avfyrades från Harrys kropp och ett leende var placerat på hans läppar då han tittade på mig.  
Jag visste inte vad det var, kanske var det var min plötsliga brist på blod eller så var det för att jag helt enkelt i den situationen var allt för rädd för att bli ensam, men på något sätt lyckades jag tro på de ord han yttrade och le åt hans svar.
“I won’t”
 
 
0

2014-06-03 / 00:00:00 Kategori: Forbidden Love

Part 77. Not taking a no

 
FÖRFATTARENS PERSPEKTIV

Hon kollapsade mot den kalla marken i samband med att hennes kropp slutade sammarbeta. Allting blev som svart i hennes synfält och skräcken stod henne nära, även om hon under en mycket lång tid varit medveten om vad sjukdomen skulle orsaka.

Folket runt om på gatorna flämtade när de såg den hjälplösa flickan falla mot marken; helt bortkopplad från omvärlden och dess svårigheter. Genast sprang människor fram för att hjälpa den medvetslösa flickan medan andra fällde upp telefonerna för att ringa ambulans, men ingen av dem var väl erfarna av den sortsens sjukdom och inte heller om vad som skulle hända härnäst. De bara agerade i nuet och gjorde vad de trodde var rätt för att rädda den unga flickans liv.

 

Någon timme senare, borta i familjehemmet, kramade Harry sin mor farväl och planterade en enkel, kärleksfull kyss på hennes högra kind. Hon log mot honom med hennes vackraste leende och vidrörde hans ömtåliga hud vid kinden, sedan skakade hon lätt sitt huvud och blickade in i hans ögon.

“You are a great boy, my little baby. I’m glad that you and Jamie found each other again. She can need someone like you”

Harry nickade åt hennes ord och var på väg att vända sig om för att möta hans kärlek, men hans mor drog återigen in honom i en kram, denna gången mer hård, men samtidigt mer bekväm.

“I love you so much”, viskade Anne lätt i hennes sons armar, något som fick honom att smått le och sluta sina ögonen för en kort sekund.

“I love you too, mum”, svarade Harry henne. “I’ll see you tonight, okay?”

Hans mor släppte motvilligt taget om honom, men tittade in i hans ögon och förstod att hon var tvungen till det. Hon kunde se kärleken hans ögon utstrålade och hur de makalöst glittrade till så fort hon kom på tal, något som fick Anne att le och känna lycka över att hennes son äntligen funnit kärleken.

När Anne kommit ut sin lilla egna bubbla av tänkande nickade hon som en bekräftelse på sonens ord, sedan smekte hon försiktigt hans kind ännu en gång och Harry vände sig om mot ytterdörren; på väg att möta kärleken i hans liv.

 

Min blick föll över varje mänsklig varelse på gatorna; undrade var min speciella flicka hade tagit vägen. Hur långt mina ögon än sökte och hur mycket min själ än ville finna henne, så lyckades jag inte hitta henne, hur mycket jag än försökte.

Frustrerat bet jag mig i läppen då tjugo minuter redan passerat och tog upp min mobil. Jag klickade in det nummer jag visste hon skulle hört av sig till, det nummer vars ägare var anledningen till att vi börjat känna något extra för varandra från första början.

Innan jag tillät min tumme att klicka ned det bekanta numret lyfte jag försiktigt mitt huvud och skuggade över den så igenkännande staden. Människor vandrade tätt i häl på varandra över varje trottoar och gata, ändå så kunde jag inte förmå mig själv att se henne. Medan en tung suck gled ur mina läppar blickade jag ned på den starkt upplysta skärmen under mig, sedan klickade jag på uppringning och pressade den låtande mobilen mot mitt öra.

Signalerna gick fram utan något svar, något som fick mig att nervöst vandra runt på marken; hoppas på att någon skulle kunna ge mig tips om hennes närhet. Mitt tålamod höll precis på att ramla ut och försvinna helt när de väntande signalerna äntligen upphörde och luren fylldes med pinsam tystnad.

“Harry”, hörde jag henne tungt säga i en utandning.

“Hello Sue”, mumlade jag allvarligt medan jag flyttade ned min blick.

Min ena hand fattade tag i innehållet vid min byxficka där den senare kramade sig fast samtidigt som min högra fot övade sparkar mot småstenarna som befann sig vid mina fötter.

“I was wondering if you’ve seen Jamie. She was supposed to meet me here for about an half hour ago, but she hasn’t showed up”

Jag lät min hårda sula på högerfoten glida över några små stenars hårda yta medan jag mumlade upp orden mot henne; hoppades att hon skulle vara villig att ge mig lite information.

“Wait, you don’t know?”

Hennes plötsligt spruckna röst fick mig att förvirrat lyfta blicken. Oroligt tittade jag mig omkring medan en rynka växte sig stor på min panna och mina tankar krossade in i varandra av osäkerhet. Jag var precis på väg att öppna munnen, men Sues krossande ord fick mig att stumt stänga den medan mitt hjärta föll i tusen bitar på exakt samma sätt.

“Jamie has been taken to London hospital”

 

De kommande timmarna var som en dimma för min kropp, även om jag under hela tiden var vaken och utförde rörelser.

Sues ord hade fått min kropp att kollapsa mentalt medan mina darrande ben tagit mig över de folkfyllda gatorna. Jag hade pressat mig förbi alla människor som vandrade i motsatt riktning medan hjärtat satt som i halsen inom mig och varje muskel i min kropp skakade av oro. På något sätt hade jag i alla fall lyckats ta mig in i bilen och, utan någon som helst andratanke, gasat som aldrig förr och satt fart mot London.

Jag visste att jag var en bra bit hemifrån och jag visste även att jag var högt över den fart som lagen tillät, men i den situationen kunde jag inte bry mig mindre. Allt jag ville var att hålla henne i min famn; få reda på att allt var okej och att hon inte skulle lämna mig, men något kändes annorlunda denna gången. Något sa mig att det inte alls var okej och att situationen var så mycket farligare än vad jag någonsin kunnat tänka mig.

Mina tankar hade varit en hel röra medan jag tagit mig fram över vägarna och min syn hade på något sätt blivit suddig, även om jag klarade av att köra över asfalten utan några som helst problem. Jag antog att det satt psykiskt då jag fortfarande var i chock, men mina darrande rörelser och andfådda andetag sa mig något annat. 

Paniken fanns fortfarande i min kropp då jag i hög fart körde in på sjukhusets område några timmar senare. Mitt hjärta bultade hårt i bröstet och snabbare än någonsin när jag parkerade bilen, sedan tog jag ett djupt andetag och försökte få bort den skavande klumpen i min hals.

Jag försökte intala mig om att hon mådde bra, men smärtan inom mig fick mina övertalningar att verka som lögner och orden att bli oförståeliga. Tillslut tvingade jag mig själv ur bilen då tankeställarna om hennes tillstånd tog mig om huvudet och fick mig att bli galen.

Mina ben tog mig över den torra asfalten och förbi bilarna så fort jag bara kunde, sedan pressade jag mina darrande händer mot den stora glasdörren och tryckte upp dörren. Dess glasmaterial smällde mot de vita väggarna när jag tagit mig min väg in, något som orsakade många distraherade och besvärade blickar kastade mot mitt håll.

Jag ignorerade dem som att jag aldrig sett det medan jag vandrade bort mot disken där en brunett till kvinna satt och skrev i några papper.

“Which floor is Jamie Johnson at?”, slängde jag ut mig så fort jag kommit inom räckhåll.

Mina darrande händer placerades kontrollerande mot den hårda ytan framför mig i ett försök att få skakandet att upphöra medan jag allvarligt sökte mig in i de gråa ögonen rakt framför mig.

“I’m sorry, Mr. We can’t give you that informa-”

“Which. Floor”, avbröt jag henne irriterad, fortfarande upphetsad och varm efter rusandet från bilen.

“Mr. I understand that you’re worried, but Miss Johnson just came in and is not allowed to have visitors just yet”

Frustrerat slöt jag mina ögon i en kort sekund för att söka efter kraft, sedan öppnade jag dem återigen och lät hela min kraft och ilska i blicken att riktas mot den envisa damen.

“I’m not taking a no for an answer”, fräste jag surt. “Either way you’re giving me this information or I’ll find it myself”

Jag tog ett kort andetag, sedan lät jag min röst höjas i takt med min ilska och låta min sorg flöda.

“I need to see her, I need to know that she’s fucking okay. So give me the damn room number and I won’t bother you anymore”

Försiktigt tittade jag upp på henne då jag kände hur allt började falla samman och mitt tålamod sjönk. Jag kände hur mina ögon vattenfyllt glittrade medan jag tittade bort på henne, men hennes ansikte förblev till sten och hennes känslor var omöjliga att tyda.

Då jag insåg att det var förlorat; att jag inte skulle få se henne, brast min värld samman. Lågt sänkte jag mitt huvud då min kamp var som slut och ruskade mitt huvud; försökte få henne att förstå smärtan jag handskades med.

“Please”, viskade jag svagt då mitt huvud var som gömt och armarna skyddade dess ömtåliga hud.

Sekunderna passerade som om ingenting hänt och jag kände hur min livsvilja sjönk då jag inte hade henne i min närhet. Jag var precis på väg att ge upp då en lugn, vänlig röst fick mig att hoppfullt titta upp och tankar att återigen fylla min hjärna.

“Floor two, room three hundred and sixty-four”


 

0

2014-06-01 / 00:00:00 Kategori: Forbidden Love

Part 76. Stuck


“Can you please promise to behave? I don’t want any trouble, especially not when I see them as rarely as I do”

Djupt suckade jag då Harry släppte ifrån sig de stela orden, sedan blickade jag upp på honom med ett lika stelt ansiktsuttryck och ryckte på mina axlar. Händerna som lätt svingades i luften tillhörde både han och mig och var sammanlänkade till ett, ändå kändes det som att vi gled ifrån varandra allt ju längre vi kom in på samtalsämnet.

“What am I even doing here?”, fnös jag smått irriterad och skakade mitt huvud. “I’ll get fired for not being at work and I can’t even have a conversation with the man we’re going to live at, so what’s the point with it all?”

Harry ruskade sitt huvud som protesterande åt mina påhopp och försökte se in i mina ögon medan vi tog de sista stegen fram mot vardagsrummet, men jag undvek hans blick och gjorde allt för att mentalt kunna rymma iväg så snabbt som möjligt.

Som om jag plötsligt blivit nerdragen till jordens yta vaknade jag upp av att Harrys nätta fingrar snuddade vid min hud; fick mig att osäkert vända mitt huvud mot honom och blicka in i hans djuplösa ögon. Jag gjorde ett försök till att besvara hans försiktiga leende, men inte ens det enklaste leendet kunde leta sig upp på mina läppar och göra den fruktansvärda situationen lättare.

Vi hade stannat precis innan rummet där alla väntade på oss; uppslukade i varandras blickar medan Harrys hud tog kontakt med min och hans läppar gav mig hans vackra, enkla leende.

“You’re trying too hard to be angry, my love”, viskade han ärligt. “Give it a chance, please. I just want to see my family”

Skuldkänslorna fyllde min kropp då jag insåg att jag gått och klagat på min fruktansvärda man till far medan Harry stod bredvid mig och inte träffat sin familj på månader.

Tungt svalde jag för att få den skavande klumpen inom mig att försvinna, men dess storhet höll sig kvar och envisades med att få mig att må dåligt.

“I’m sorry”, viskade jag ångerfullt tillbaks, nu tittandes in i hans ögon precis på samma sätt som han innan tittat på mig.

“Don’t worry about it. Just please try to be nice. Okay?”

Jag nickade lydigt så fort hans ord nått min hörsel, sedan fick jag återigen syn på det vackra leendet medan han slöt sina ögon. Långa ögonfransar vilade mot hans kinder då han lutade sig fram och planterade en kyss på min näsa, sedan lade han en beskyddande arm runt min kropp och drog mig intill honom.

“Good girl”

Han stod och omfamnade mig i ett tag; lät mig få chansen att andas in hans underbara, maskulina doft och känna hans beskyddande armar runt min kropp, sedan släppte han taget om min midja för att istället fatta tag i min hand. Han gav mig ett uppmuntrande, kort leende och en blick som sa allt innan han lugnt vandrade in i rummet med mig tätt i häl.

Vi möttes utav plötsligt resta kroppar vars ögon exalterat hamnade mot oss. Jag mötte Annes och Gemmas blick och gav dem en varsin kram, sedan stannade jag tvärt vid soffans ände och vägrade att flytta på mig. Det var som att mina fötter klistrats fast och som att varje muskel i min kropp stretade emot det jag egentligen ville göra för Harrys skull, för så fort jag försökte så lite som röra mig så fastnade jag återigen och kroppen frös till is.

Min fars hårda blick spändes tungt i mig och lyckades på något sätt göra så att paniken kom krypandes inom mig. Hur mycket jag än ville påstå det och hur mycket jag än ville tro, så skulle jag aldrig komma över faktumet att min far skrämde mig och orsakade kalla ilningar längs min ryggrad.

“Jamie”, hälsade han med en enkel huvudnickning bortifrån hans plats i andra soffan.

“Bruce”, mumlade jag tyst; inte alls lika exalterad av att se honom som han verkade vara av att se mig.

“It’s nice to meet you again”, sa han artigt och lade in ett leende.

Varnande texter forsade längs mitt sinne så fort leendet nått mina ögon och förnuftet intagit min kropp. Något som kändes som klökningar uppstod plötsligt inom mig då han så lite som vågade le mot mig och tro att allt var bra när det tydligt inte var det.

I ett försök av att hålla mig själv lugn lade jag in ett falskt leende mot honom och blickade in i hans kalla, själviska själ, sedan föll orden ur min mun och blev något jag inte hade en så lite som chans att stoppa, hur mycket jag än ville.

“I wish I could say the same, but unfortunately, I can’t”

En suck föll ur Harrys mun då jag yttrat orden och han slöt kort ögonen i ett försök att samla kraft. Han öppnade dem några sekunder senare och blickade ned på mig, men hans vackra ögon var inte fyllt med något annat än ren besvikelse.

“Jamie you promised me to-”

“-Got ourselves a bighead, haven’t we?”, avbröt Bruce sansatt, men glöden syntes i hans ögon och lågorna började snart visas. Jag såg ilskan inom honom, men kände även hur jag själv började bli på dåligt humör av hans attityd och personlighet.

Ilsket lät jag mina ögon smalna då han yttrade orden, något som fick mig att även skaka mitt huvud av besvikelse och i ett försök att hålla min ilska under kontroll.

“How do you even have the nerves to show up in my house after all the problems that you’ve caused?”

“Excuse me?”, spottade jag irriterat ut mig, medveten om att mitt fortsättande bara skulle orsaka större problem. Men jag var trött på att hålla tyst, jag var trött på att låta den man som inte funnits där för mig de senaste åren trycka ned och förstöra mig.

“You heard me perfectly well”, påstod han lika ilsket som mig och gav mig en sträng blick. “I can gladly welcome Harry, but you, you’re just a bad failure from my second life that I want nothing less than to disappear off to her mother once again. You’re done here”

“Bruce!”, utbrast Anne chockat, inte medveten om de problem den man hon för några år sedan gifte sig med drog till sig.

Besviket ruskade jag mitt huvud, men var inte ett dugg förvånad.

“No, Anne. It’s okay”, sa jag lugnt. “I can live without this bastard to father, but I feel sorry for you. You’re stuck with him”

Återigen ruskade jag mitt huvud, fortfarande äcklad över de ord han spritt om sin egna dotter. Jag förväntade mig inte att min sjukdom skulle föra oss närmare, men jag hade i alla fall hoppats på att den skulle få honom att inse att misstagen han gjorde nu aldrig mer skulle kunna gå och fixa. Jag antog att mina hopp på honom hade varit allt för höga och att aldrig skulle förändras, hur mycket jag än hoppades och bad.

För en kort sekund pressade jag samman mina läppar och försökte genom den smärtan få ut all ilska, sedan vände jag mig generat om mot Harry och ruskade mitt huvud.

“I’m sorry, I can’t do this. I know that all you want is to meet your family, but that has to be without me”

Jag började vandra min väg ut ur rummet, men stoppades av Harrys hårda grepp lindat runt min handled. Han drog mig tillbaka och hindrade mig från att gå, samtidigt som de bedjande ögonen borrades in i mina.

“Please stay”, bad han desperat; sökte sig in i min själ och bad mig med hela sitt hjärta. Jag ville säga ja, men min hjärna hade mer kontroll än hjärtat och styrde därför alla de steg jag utförde.

Stumt skakade jag mitt huvud och försökte se in i hans ögon; försöka få han att förstå, men saken var lättare sagt än gjort och jag kunde inte lita på något annat än mina huvud ruskningar.

“I’m sorry, Harry”, viskade jag ångerfullt. “-But I can’t stay here. I can’t stay with the man who basically hates me, even though I’m his daughter”

Jag öppnade återigen min mun efter att jag släppt ifrån mig orden, men kunde inte förmå mig själv att tala något mer. Jag lyckades släppa ifrån mig en enkel suck, något som fick Harrys trötta huvud att lätt nickas i förståelse. Hans ögon skrek av hjälp, men hans mun sa något annat och gav mig tillåtelse att försvinna, även om det egentligen var det minsta jag ville.

“Meet my by the café downtown within three hours and... tell me how it went?”

Ännu en gång nickade Harry åt mina ord, något som gjorde mig själv stum i ord och endast gjorde det möjligt för mig att upprepa hans rörelser och nicka tillbaks mot honom. Ett enkelt leende var placerat på Harrys läppar när han såg på mig och var det sista jag hann se av honom innan hans mjuka, formade läppar mötte mina.

“I love you, don’t forget that”, viskade han tyst, så tyst att jag knappt kunde höra det.

Jag nickade åt hans ord när vi släppt taget om varandra, sedan log jag ett lätt leende och yttrade de samma orden tillbaka innan jag vandrade min väg bort från honom och från allt det drama som befann sig bakom mig.


För en kort stund slöt jag mina ögon i ett försök att ta in alla konturer ifrån den omgivningen jag befann mig i. Jag njöt av situationen då jag andades in den bekanta doften och vandrade in de få stegen som fattades för att nå in till stadsområdet. De butiker som fortfarande var öppna lös upp gatorna och främhävde området, även om solen fortfarande stod högt på himlen och ljuset inte försvunnit från himlen.
Att jag två år senare, efter alla bekymmer och minnen från den stad jag nu befann mig i, skulle vara tillbaka fick ett litet leende att smyga sig sin väg upp på mina läppar. Jag hade inte bott där länge och inte heller hade det bara gett mig bra minnen, men de få veckorna hade fortfarande en stor betydelse av mitt liv och var anledningen att jag än idag hade den vackra pojken vid min sida.
Mitt leende växte större då han föll in i mina tankar och distraherade mig från att lägga min fokus på gatorna. Trevligt ursäktade jag mig från mannen jag höll på att stöta in i, men som jag i sista sekunden hann vika av från och byta riktning för att hindra en kollision. Smått skrattade jag för mig själv åt mitt beteende och den bubbla jag befann mig i, sedan ruskade jag mitt huvud och bestämde mig för att se vart jag gick.
Harry skulle inte komma förrän om några timmar, något som gav mig chansen till att njuta och återskapa de minnen som hoppade upp och invaderade mina sinnen. Jag skulle även få chansen att gå in i några affärer, kanske till och med det kafé jag och Sue satt på för något år sedan. Bara tanken på fiket fick fjärilarna i magen att sväva och pirra av kärlek.
Det var där hon övertalade Will om att de skulle gå på en dubbeldejt med mig och Harry, men jag visste så klart inte att det var han när hon berättade det. I vilket fall som helst hade jag aldrig fått uppleva det jag fick med Harry ifall hon inte hade skrivit till Will, så jag var henne evigt tacksam.
Jag var precis på väg till att gå in i en av de alla affärerna när en konstig känsla uppstod i mitt bröst. Mina ögon vidgades då jag tappert fick stanna för att ta mig för det onda området, sedan stönade jag högt då den ytterst stora smärtan spred sig och skapade oro inom hela mig. Det var som att min kropp krossades mot vassa föremål eller som att någonting hårt kördes rakt igenom mig, för när jag villigt försökte röra på mig så blev krampen större och smärtan ökade.
Panikartat knep jag samman mina ögon och försökte hålla uppe de darrande benen, men mina muskler förlorade all sin styrka och fick min kropp att kämpa för att hålla mig uppe. Jag förstod snart vad som var på väg att hända då en ensam tår endast full av rädsla rann ner från min kalla, oroliga kind och träffade den hårda stenytan. Och sedan, när smärtan blev allt för stor och tog över hela min kropp; fick avdommningar att uppstå och kramper att komma, svartnade allting i min syn och min hjärna stötte bort alla tankar.
Mina ögon vägrade att ta emot de konturer som erbjöds och blockerade ute alla färger samtidigt som det kändes som att min hjärna exploderade av den värme som uppstod. Jag föll sekunden senare mot marken och kolliderade mot den hårda ytan, varken medveten av vart jag längre befann mig eller över hur det skulle gå härnäst.

 
0

2014-05-30 / 00:00:00 Kategori: Forbidden Love

Part 75. Because I said so


Ljusets skinande strålar lyste starkt igenom de de tunna persiennerna längre in i rummet. Lågt stönade jag åt dess störande reflektioner som hindrade mig att återgå till min sömn medan jag smått irriterad vände riktning på min kropp. I hopp om värme som skulle kunna värma min kropp lät jag min vänstra kind vila mot kuddens mjuka material samtidigt som min ena arm sträckte ut mot andra delen av sängens madrass; sökte efter närhet av den person jag behövde allra mest. Men när jag inte fann den kropp jag egentligen förväntat mig och min handflata endast blev bemött av kalla lakan och tomhet, rynkade jag oförstående mina ögonbryn och öppnade mina ögon.

Solens starka strålar sken rakt in i mina ögon och fick mig att frustrerat kisa samtidigt som ett lågt suckande rymde sin väg utifrån mina läppar. Bestämt vände jag på min slöa kropp så att jag befann mig med ryggen pressad mot madrassen, sedan blickade jag nyfiket ut i rummet och sökte efter den pojke jag längtade efter så mycket, även om jag bara för en liten stund sedan befunnit mig bredvid honom.

Jag fann honom stående vid sänggaveln där han lugnt trädde på kläder över hans muskelösa kropp; gömde alla de märken och spår från kriget vi haft kvällen innan. Då jag faktiskt funnit honom log jag lätt, men hans oberörda rörelser och handlingar fick mig att förvirrat undra vad han skulle göra.

“Hey...”, hälsade jag tyst med min morgontrötta röst.

Tonläget var inte hög och rösten lät sliten, ändå lyckades den väcka till sig Harrys uppmärksamhet så att han vände huvudet mot mitt håll.

“Hey”, svarade han mjukt med ett försiktigt leende, sedan återgick han till att knäppa knapparna på sina byxor och vandrade bort mot garderoben.

“Have you thought about the question I asked you yesterday?”

Tungt suckade jag för mig själv och slöt mina ögon. Frågan Harry ställt mig igår hade tagit mig med storm, men även gjort mig oförmågen till att svara. Min talförmåga hade varit som stulen och bara tanken av att få träffa min far igen fick mig att vilja gömma mig i ett hörn och aldrig komma fram.

“Uhm, yeah, sort of...”, tvingade jag desperat fram ur min mun medan rynkan i min panna ökade.

Tveksamheten sköljdes över min kropp då jag ruskade mitt huvud, allt för att få bort samtalsämnet.

“Where are you going anyway?”

“I”, började Harry med en suck då han slarvigt lät sina händer flyga i lådorna och leta efter något speciellt som tydligen distraherade honom. “I’ve got some errends that I have to take care of, nothing too special. It won’t take long”

I brist på information öppnade jag min mun för att protestera, men hindrades av Harry som omtänksamt tittade upp på mig med ett ytterst litet leende.

“Go back to sleep, baby”

Återigen fördjupades rynkan i min panna, men denna gång mer av förvirring åt hans beteende.

“What, so I can’t come with you?”

Återigen suckade Harry då han ställde sig upp rakryggad, sedan ruskade han sitt huvud och tittade på mig. Jag förväntade mig en ledsen och osäker blick som berättade att han egentligen ville ha med mig, men det ansiktsuttryck jag möttes av var hårt och bara... Kallt.

“No. I’m sorry”

“Why?”, fortsatte jag nyfiken; besatt av att försöka komma på vad det var han försökte säga.

“Because I said so”, svarade Harry torrt. Hans blick var bortförd och han ägnade mig inte en enda sekund, något som fick mig att lågt fnysa och skaka mitt huvud av besvikelse.

“That was a bad excuse”

“I want you to stay inside”, fortsatte sedan Harry, precis som att han aldrig hört vad jag tidigare sagt. “Do not go anywhere without me and if you want something, call me first”

Chockad över beordringarna han gett mig kände jag hur min mun öppnades och hur min hjärna sa till mig att tala, men mina ord var som stulna och jag kunde inget annat göra än att stirra på honom. Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle svara på de orden.

“Why won’t you let me come with you?”, viskade jag tillslut.

Jag hade äntligen fått tillbaka mitt mod och min förmåga att tala, och även om orden var korta och tysta, så var de fortfarande ord som Harry kunde uppfatta.

“The world is not a safe place, Jamie”

Jag ruskade mitt huvud åt hans ord som om det var det mest barnsliga jag någonsin hört.

“I can take care of myself, thank you”, klargjorde jag surt. 

Plötsligt fann jag kontakt med de ögon jag älskade så mycket, något som chockade mig och fick mig att bli osäker på att hålla kvar blicken. Hans ögon var på samma sätt som mina osäkra och man kunde på långa vägar se att han tänkte över de ord jag precis yttrat.

Något som kändes som en evighet senare ruskade Harry sitt huvud så att de mörka lockarna bytte plats på hans vackra huvud, sedan avbröt han vår ögonkontakt och bet sig i underläppen av ren frustration.

“No, not in this case”

I en kort sekund hade jag faktiskt trott att jag haft honom, att han skulle förklara, men spåren var nu som bortsopade och jag förstod att han inte tänkte ge sig. Besviket tittade jag bort mot hans riktning, men lyckades aldrig fånga upp de mossgröna ögonen.

“Can you at least tell my why? Because as I see it, to just tell me to stay inside is not a very good explanation”

“They can hurt you, Jamie. People can hurt you so bad”, skyndade han sig plötsligt.

Inte beredd på de ord han yttrat rynkades mina ögonbryn, likaså min näsa, både i förvirring och undran över vad han menade.

“Who?”, frågade jag förvirrat.

“I saw your fear, Jamie, I saw how terrified you were. And I know that they just want to protect me, but it hurts me when they hurt you”

Hans stressade och förklarande ord fick inte situationen att lätta i min hjärna och jag kände mig fortfarande oförstådd och kvarlämnad. Plötsligt insåg jag vad han menade, men chockades enormt av att han ens skulle ta upp det.

“The fans?”, frågade jag sedan när jag efter ett tag funderat på hans ord.

Harry svarade inte, utan undvek bara min ögonkontakt och pillade på den jackan som befann sig i hans starka armar.

“I’m not afraid of them”, försäkrade jag honom protesterande.

Ett litet, otrovärt skratt föll ut ur Harrys kropp i samband med att hans huvud ruskades. Min förvirring förstorades och jag kände mig allt mer förolämpad när Harrys skratt lämnat hans strupe.

“You should be. They can do things you’re not aware of”

Återigen öppnade jag min mun för att protestera, men hindrades av Harrys stampande fötter och plötsliga närhet.

“I’ll be home in a couple of hours”, förklarade hans snabbt, sedan pressades ett par mjuka läppar mot min kind och tog bort all den frustration som fyllt min kropp.

Jag var fortfarande arg över att han vägrade ge mig information, men jag fann det lönlöst att kämpa emot honom då jag visste att det aldrig skulle leda till något gott. Hans röst fyllde återigen upp rummet några sekunder senare och fick mig att återupplevas från en bubbla jag inte ens insett att jag fastnat i. Hans kropp befann sig nu vid den stora, vita dörren ut från rummet och hans mörka, bestämda ögon borrade sig utmanade in i mina.

“And Jamie, please do as I say. You don’t know this world as good as I do”

 

Ljudet av en dörr som öppnades fick mina ögon att hastigt vidgas. Exalterad över att inte längre behöva vara ensam rusade jag upp från den fåtölj jag låg liggandes i och lät mina fötter ta mig över golvet och vidare till hallen. Ett leende växte sig upp på mina läppar då jag såg den lockhåriga pojken stå i dörröppningen, men hans långa hårstrån till kalufs gömde det vackra ansiktet och hindrade mig från att beundra hans oemotståndliga linjer.

“You can’t imagine how much I’ve missed you”, började jag plötsligt upphetsat i en utandning medan jag granskade hans långsamma rörelser. “It’s been so lonley here and all I’ve been doing is waiting on you to get home but you never did and-”

“Is there something that you want to tell me, Jamie?”, avbröt Harry mig och överröstade mig med den höga rösten.

Förvånad över hans ord höll jag min mun tyst och stirrade på honom i förvirring.

“Is there something that you want to tell me?”, upprepade han ännu en gång, denna gången med en så mycket hotfullare och varnande röst.

Fundersam över varför hans reaktion blev som den blev skakade jag stelt mitt huvud då jag fortfarande var i oförmåga till att förstå hans handlingar. Hans känslolösa ansikte vändes plötsligt mot mig, full med kyla och tom på reaktioner. De innan så glittrande ögon hade allt annat än livskraft och det fanns bara ett ord som skulle kunna förklara dess utstrålning; ensamhet.

“Are you sure?”

Jag nickade stumt åt hans fråga medan jag så gott som det gick försökte undvika hans påträngande blick. Mina händer fumlades stressat samman och jag klämde hårt på dem, allt för att inte avslöja den hemlighet jag visste att han en dag skulle hata mig för att jag inte berättade.

“Are you absolutely fucking sure? Don’t you dare to lie to me right now, Jamie. I’m already pissed as it is”

Darrigt tog jag mig samman och gjorde ett försök till att svälja den enorma klumpen i min hals, men lyckades inte då dess smärta enbart växte och skavde allt ju mer jag försökte. Återigen nickade jag som svar och öppnade min mun.

“Yes”

Så fort orden lämnat min strupe hörde jag ett djupt suckande flödas genom min hörsel; ett suckande så fullt med frustration att jag började tvinga ned min blick på marken för att inte skrämmas. En duns hördes plötsligt genom mina öron och fick mig att reagera, men jag flyttade inte blicken längre än nödvändigt för att förstå vad det var han menade.

“Then can you please explain to me what this is?”, frågade han kallt.

Den varma röst som förut skyddat och värmt mig var nu som bortblåst och övertäckt med besvikelse, för när de gick igenom mina öron så kunde jag inte låta bli att rysa och läsa den lockande titeln på uppslaget.

Ännu en gång svalde jag i hopp om att smärtan inom mig skulle försvinna, men det var förgäves.

Why are you in a newspaper, Jamie? And why the fuck does it say that you’ve been visiting the hospital?”

Min talförmåga kändes som stulen när jag gjorde ett försök att öppna min mun, för allt som kom ut var luft som vägrade att bildas till luft. Jag gjorde ännu ett försök tala, men återigen förlorade jag kampen och tvingade mig själv att stänga munnen för att inte se dum ut.

Lågt suckade jag för mig själv i hopp om att Harry inte skulle höra det, sedan slöt jag mina ögon för en kort sekund innan jag blickade upp och tvingade mig själv att bilda en ögonkontakt.

“Harry, there’s nothing to worry about...”, försäkrade jag honom tyst.

“Nothing to worry about?!”, utbrast han plötsligt. “Jamie, you were at a freaking hospital!”

“Harry calm down”, försökte jag så sansatt som jag kunde, men var tvungen att stänga mina ögon för en kort sekund för att samla kraft.

Jag återkopplade sedan vår ögonkontakt och gjorde det klart för mig själv att jag var tvungen att vara stark, annars var det slutet till alltihopa. Jag kunde inte låta det hända.

“It was just an health examination, nothing else”

Han undvek plötsligt min blick, precis som att han blivit sårad. Spår av ilska var som bortrövade och inget annat än sorg kunde visas i de gröna, vackra ögonen. Försiktigt försökte jag le mot honom för att förklara situationen, men min lögn fick svårigheterna att fördubblas och leendet att verka falskt.

Plötsligt föll Harry mot golvet med en smäll, något som fick mig att chockat dra efter andan och förvånas över hans drag.

“How can I know that you’re telling me the truth?”

Hans röst kändes plötsligt så osäker och sårad, precis som att han visste precis allt som försegick. Tonläget i hans röst och sorgen som visades fick mina skuldkänslor att väckas och oron att skapas då jag visste att jag var orsaken till hans plötsliga förändring.

Jag suckade åt hans ord, men bestämde mig för att låta honom säga vad han ville då det faktiskt var jag som var skurken här. Ingenting skulle någonsin ändra på det. Jag gav mig sedan efter Harry och satte mig ned på golvet bredvid honom. Mina ben placerade sig själva i skräddarställning medan mina armar föll in i fällan mellan dem, efter det granskade jag Harry med ett enkelt ansiktsuttryck och ryckte på mina axlar.

Sorgen och osäkerheten lyste igenom hans ögon och jag visste att det helt enkelt var mitt fel. Det var någonting jag absolut inte var stolt av, men jag gjorde det enbart för hans skull och det var det som räknades.

“You don’t”, avslöjade jag tungt. “You simply just have to trust me”

Återigen gjorde jag ett försök till att se in i hans ögon, men lyckades denna gången i samband med att jag lade in ett försiktigt leende. Han suckade djupt då han såg på mig, sedan lutade han sin panna mot min och ruskade sitt huvud.

“I could never live with myself if I knew that something was happening to you and I couldn’t be there to save you”, viskade han tyst och slöt sina ögon.

Tappert svalde jag och försökte dölja den skuld och sorg som fanns inom mig, sedan nickade jag med hans hud mot min och försökte le igenom smärtan.

“I know, baby”, viskade jag tillbaks.

En kall tår föll plötsligt ur min ögonglob och ned för mina kinder; orsakade darrande och osäkerhet som lades över min kropp.

“I know”


 

0

2014-05-28 / 00:00:00 Kategori: Forbidden Love

Part 74. Feet on the ground


 ”Can you please tell me one more time why we’re doing this?”
En suck fyllde det dödstysta rummet medan en svag blick utbyttes mot min. Ljudet av hans smått irriterande röst studsade mellan väggarna och fick eko att uppstå, något som fick mig att smått le och vilja skrika ut ord och meningar som senare skulle möta mig ännu en gång.
“I’ve already told you”, konstaterade Harry då han skakade sitt ovanligt tystlåtna huvud.
Lockar flög omkring på hans huvud och fick hans utseende att bli ännu mer charmigt, även om jag inte ens visste om det var möjligt. Oberört ryckte han på sina axlar medan ord lämnade hans hjärtformade läppar och penseln gjorde avtryck mot den ljusa väggen.
“If there’s a thing that I need to be done, and I can do it by myself, I’ll. I don’t have to hire someone to do it for me just because I have the money. If it’s simple and I actually have the time to do it, then it’s just kind of obvious that I’m going to. No famous thing will ever change that”
Förvånat tittade jag över på honom då jag för en kort sekund slutade måla. Jag upphörde alla mina rörelser för att titta på honom medan ett litet, stolt leende placerades ut över mina läppar.
“You’re really trying to keep your feet on the ground, aren’t you?”
Ännu en axelryckning avfyrades från Harry när han drog ett sista drag med penseln, sedan blickade han kort över på mig med ett likadant leende på läpparna.
“You’re the one who keeps me there, though”
Ett skratt föll ut från mina läppar då han avslöjade de romantiska orden; fick mig att generat vika mitt huvud samtidigt som det ruskades av tanken. Mina fötter höll mig uppe på den korta stegen vars arbete var att föra mig högre upp medan Harry placerats på golvet bredvid mig.
I ögonvrån granskade jag honom när han försiktigt skakade sitt huvud åt mitt protesterande och vandrade sin väg närmare mig.
“Don’t you try to deny it, Jamie. It’s all true”
Hans förföriska viskningar fördes allt närmare mig då han förflyttade sig över golvet; lät hans fötter glida över papperna och hans händer att omfamna min kropp. Generat undvek jag hans ögonkontakt och placerade mina armar runt hans hals; vilade min panna mot hans och slöt mina ögon. Ett leende letade sig upp på mina läppar då jag av glädje ruskade mitt huvud, inte i tro om att hans kärlek någonsin skulle kunna ta hand om mig på det sättet som den gjorde.
En lätt kyss placerades på mina läppar av ren kärlek och blev nyckeln till min ständiga lust efter mer. Jag stod dock undan från mina behov och lutade återigen min panna mot hans, denna gång med öppna ögon.
“Do you want to spend the night?”
Lätt nickade jag utan någon som helst förmåga till att tala då han tagit mig med storm. Det mossgröna ögon tittade rakt in i mig och fick en helt ny värld att öppnas, något som både skrämde och fascinerade mig. Det skrämde mig lite att hans effekt på mig var såpass stor som den var.
“Good”, viskade Harry med sin raspiga, förföriska röst. “Because if not, I wouldn’t be able to do this” 

Jag kände plötsligt något kletigt dras längs min kind; orsaka spår av förvirring som lade sig över min panna och glimtar av förvåning drogs längs min iris. Min mun öppnades till ett förvånat o så snart jag insåg vad han gjort medan ljud av lekfullt skratt klingade i mina öron.

Automatiskt åkte min hand upp till kinden för att känna på det utsatta området, precis som att jag behövde en bekräftelse, sedan ruskade jag långsamt mitt huvud medan mina smalnade ögon spände sig i Harrys.

“Oh no, you didn’t”

“I did”, bekräftade Harry roat.

I ett försök till att spela irriterad böjde jag mig ned och gömde mitt ansikte och föremålen bakom mig med hjälp av min kropp, allt för att få Harry att falla i min fälla. Då han på något sätt fått min avbackning att bli riktad mot honom som om han gjort något fel, ruskade han hastigt sitt huvud medan ursäktande ord föll bort från hans läppar. Meningar ramlade ur hans strupe medan jag med ett lömskt flin stoppade ned min hand i den stora, djupa målafärgsburken och ignorerade hans förlåtelser.

“Babe, I’m sorry, I didn’t mean to ma-”

Med en väldig fart vände jag mig om medan jag ställde mig upp, något som orsakade flygande för den färg som befann sig i min hand. Vit färg spred sig över hans enkla tröja och nakna armar; fick fläckar att senare bilda små cirklar som skapade ett lekfullt mönster längs hans mjuka hud.

På samma sätt som mina ögon innan gjort smalnade hans av medan munnen på hans ansikte bildade ett tunt, rakt sträck utan några som helst tecken på känslor.

“A little bit grumpy, aren’t you, Mr. Styles?”, flinade jag roat, nöjd över den prestation jag nyss åstadkommit.

Vackra lockar flög fritt omkring på hans huvud då hans skakade sitt huvud åt mina ord, precis som att han protesterade mot det jag just sagt.

“You’re going to regret that one, Johnson”

Den hotfulla, men samtidigt så lekfulla, rösten fyllde min hörsel och fick gåshud att spridas över hela min kropp. Ett flickaktigt skrik lämnade mina läppar då en kall känsla återigen föll över min kropp och avslöjade de rörelser Harry just gjort. I ett försök att fly från hans onda dåd hoppade jag ned från stegen samtidigt som skratt föll ur min strupe, men hann inte långt innan de långa, smala benen till den vackra gestalten hördes bakom mig och jagade mig runt om på golvet.

Jag gjorde återigen ett försök att ta upp en näve med färg, men misslyckades då min hand kom i kontakt med burkens yttre och ostabila handlingar cirkulerade in i mina tankar. Burken tippade på kanten av bordet och skakades av min beröring, något som senare orsakade fall mot det papprade, skyddade golvet.

Vit sörja flög ut över ytan i samma sekund som Harry kom springandes efter mig och förvåning sköljdes över hans ögon. De växte till sin storlek i samband med att hans fötter träffade den hala ytan och flög över golvet. Armar svingade runt i luften i desperat hjälp av balans och hans mun blev vid öppen, sedan hann jag inte uppfatta mer innan en lång gestalt kom flygandes över golvet och kolliderade mot min kropp.

Stön blandat med skratt föll ur bådas munnar då vår krasch tog sitt fall mot golvet och Harrys kropp dödsdömt låg tryckt ovanför mig. Jag kunde inte förmå mig själv att sluta fnittra då han utmattad låg ovanpå mig, något som fick honom att instämma i det flickaktiga agerandet och ruska sitt huvud till försvar när han tittade upp på mig.

Plötsligt slutade både hans och mitt skratt flöda genom luften och allvar lades över atmosfären. Harrys stora, försiktiga händer letade sig snart upp till mitt ansikte där han ömsint sopade bort störande hårstrån bakom mitt öra medan våra ögon spänt var fängslade i varandra. Han böjde sig sekunden senare ned och lät de mjuka läpparna jag älskade så borstas mot mina. 

Jag slöt återigen mina ögon och njöt av situationen samtidigt som jag kysste honom tillbaks och log mot hans läppar.

Kyssen fördjupades och Harry förflyttade sig själv till en skönare position medan hans ena hand höll ett stadigt, kontrollerande grepp runt mitt ena höftben. Min kropp fylldes snart med lust av att ha honom och mina desperata handlingar fick honom att nöjt flina mot mina läppar, men även gå steget längre och visa att han ville detsamma.

Mina darrande händer vandrade sin väg ner från hans bröst och vidare mot byxlinjen medan vi fortsatte vårt kyssande. Vi lämnade inte kvar fria ytor på varandras läppar, utan tog nytta av varje centimeter vi hade medan jag jobbade mig ned för att knäppa upp Harrys byxor. Då jag någon sekund senare fått ned både låset och lossat upp knappen upphörde Harrys rörelser för en kort stund och han tittade förföriskt in i mina ögon med ett snett leende på läpparna.

Glimten befann sig i hans ögon och den ljusa, lockande färgen i hans ögon utstrålade lycka.

“Let’s finish on a little bit more comfortable place, shall we?”


“Well this paint thing didn’t really turn out as I thought it would”
Harrys djupa stämma for igenom min hörsel samtidigt som hans bröstkorg bullrade mot mitt huvud. Smått log jag åt hans kommentar medan det ljuva skrattat forsade genom mina öron och njöt av situationen; hoppades på att den aldrig skulle sluta.
“I don’t really mind staying here, though. This is so much more relaxing than painting”, mumlade jag tyst och slöt mina ögon i komfort.
Desperat av att få känna hans närhet och doft borrade jag in mitt ansikte mot hans hud, precis som om jag trodde att det skulle ge mig mer att leva på.
“Yes, it is. I couldn’t agree more”
Harry lät armen runt min kropp spännas en aning då han yttrade orden i ett försök att dra mig närmare; få känna min nakna hud pressas mot hans ännu lite till. Tystnaden föll över det mörka rummet direkt efter att Harry gett ifrån sig de tysta orden. Hans kropp var fortfarande pressad mot min medan mitt huvud lutades mot hans bröst; lyssnade på de lugnande hjärtslagen som fick mig att slappna av.
Tystnaden hade fått mitt huvud att börja tänka och observera sakerna runt omkring mig då allt jag kunde höra var Harrys djupa andetag. Jag försökte schasa bort de onda tankarna och fokusera på de goda, men tankarna kring sjuhusbesöket trängde sig återigen in mot mitt huvud och tvingade mig själv att må dåligt.
“But I do got one more thing to ask you about”, sa Harry plötsligt.
Hans ord fyllde upp rummet med spänning och fick mig att hastigt öppna mina ögon i oro; undra vad det var han ville fråga mig.
“Yes?”, svarade jag osäkert, men nästan mer som en fråga än ett svar.
“I want you to follow me back home”
Oförståndet syntes klart i mitt ansikte då jag i ren förvirring lyckats bilda en rynka i min panna medan jag stelt rätade på mig lite och ändrade min position mot Harrys varma kropp.
“But Harry, you’re already home...”, försökte jag, fortfarande inte klok var det var pojken ville få fram.
Ett roat skratt for återigen bort från Harrys läppar då jag yttrade mina ord och fick rynkan i min panna att fördjupas ännu mer av hans förlöjling. I ett försök att få mig att lugna ner mig och att få tankar att försvinna ur mitt förvirrade sinne rörde sig hans fingrar lätt över min hud i mjuka rörelser.
“I mean home like my real home. Home to mum and Gemma”
0

2014-05-25 / 00:00:00 Kategori: Forbidden Love

Part 73. Thursday


Skriken blev högre och pressen ökade. Förvirrat tittade jag mig omkring då en hand stressat placerats mot mina skulderblad; undrade vart min räddare i nöden tagit vägen och varför min puls var uppe och svävade i det blå.

Tungt svalde jag i ett försök att återfå mina rätta tankar och få benen att ta emot det tryck som min kropp utstrålade, men lyckades inte finna den talförmåga som även förlorats på vägen. Allt var suddigt och min hörsel blev sämre då det enda som kretsade inom mig var skriken från de tjejer som befann sig utanför; tvingade sig själva att pressas mot det tunna glaset och skrik att lämna de ljusa struparna.

“Babe, are you alright?”

Förvånad tittade jag upp, inte medveten av att vi plötsligt stannat och att vakten blivit ersatt av den pojke som i alla tillfällen kunde få mig att må bra. Strikt ruskade jag mitt huvud och slöt mina ögon för en kort, sedan tvingade jag mig själv att le ett falskt leende och titta lugnande på honom.

“Mm, I just want to get out of here as soon as possible. This is really freaking me out”

Ett ljust skratt lämnade den vackra pojkens läppar då han underlättat tittade ned på mig, sedan planterade han en enkel kyss på min hjässa innan han lade ena handen vid min svank och tog mig längre fram mot glasdörren.

“Don’t you worry, love. We’ve got people here to make it happen”

Män passerade både mig och Harry och gav oss lite snabb information direkt efter att han yttrat de enkla orden. Förvirrat tittade jag på medan jag lät orden flöda in genom ena örat och ut genom andra; inte alls medveten om att informationen kunde vara viktig och att det skulle försvåra männens arbeten.

När det kändes som att männen hade pratat i en evighet och att det aldrig skulle ta slut, öppnades plötsligt portarna ut och männen täckte upp gången. Chocken som intog min kropp tog mig med storm och blixtarna som träffade mina ögon skar och hotade mot min hud. Irriterat kisade jag av den plötsliga omväxlingen, men hann inte mer än tänka på det innan min hand hårt blev intrasslad i Harrys och våra kroppar styrdes genom folkmassan.

Jag fokuserade enbart på att hålla mig instängd i min egna bubbla och att hålla ute alla de onda kommentarer jag visste sades om mig samtidigt som min blick låstes i marken och mina ben togs över asfalten. Min hörsel var så gott som bortglömd, ändå hackade mitt huvud upp sig på de plötsliga glåporden som kom förandes genom den hårda vinden.

Det var inte alla meningar och ord i sig som fansen sagt, utan en specifik, enkel mening som varje människa skulle kunna säga, men som bara skadade de människor som blivit drabbade.

I hope you get cancer!

Tvärt stannade jag, inte medveten av de steg min kropp utförde och på reaktionsförmågorna som utlöstes. Sårat tittade jag bak då min hals börjat svida och ögonen lätt vattnats. Jag försökte finna det ansikte som röt de ord jag fruktat mest i hela mitt liv, men som även blivit sant och blivit en del av den mardrömmen jag levde i.

En förvånansvärt mjuk hand vilade runt min midja och en förvånad, men fortfarande försiktig, röst fyllde mitt sinne och bad mig att fortsätta, men lyckades bara få med min fysiska del medan sinnet stannade kvar hos folkmassan. Under turen till bilen fanns inget annat i mitt sinne än de sårande ord som kommit till mitt huvud för att stanna.

Jag hade lovat mig själv att aldrig ta åt mig av de ord som fansen sa, men den speciella mening som de på något sätt lyckats ropa i min närhet var ett undantag och det enda som någonsin skulle kunna få mig att falla.

När jag som minst anade det kände jag hur allt ljud sopades undan och hur marken under mig började röra på sig. Förvirrad tittade jag upp för att sedan märka att vi befann oss i en bil medan min kropp intensivt vakades av den oroliga pojken vid min sida.

Halsen ömmade fortfarande i min kropp och jag ruskade hastigt mitt huvud; allt för att få bort de onda tankar som nu befann sig inom mig.

“What happened out there? Are you okay?”

Hastigt nickade jag som svar och slöt mina ögon utan någon som helst kraft kvar till att tala.

“Yeah, I’m fine”, försökte jag mig desperat på, men misslyckades med de viktiga orden och bröt samman på mitten. “I just...”

Jag försökte samla mig själv och ta ett djupt andetag medan jag kände Harrys skarpa blick spänd på mig, men att lyckas var svårt och mina tankar störde mig i mitt försök till återhämtning.

“I have some things I have to sort out at home”, utbrast jag plötsligt. “Can you please drop me off there?”

Jag försökte lyfta blicken och tittade så normalt som möjligt in i de vackra, gröna ögonen jag älskade så, innan jag slog på ett leende och försökte få honom att gå på den vita lögn jag just kommit på. Misstänksamheten visades och lyste igenom Harrys ansikte, men var något han avstod ifrån att ifrågasätta då han nickade sitt huvud och tittade tillbaks på mig med en djup rynka fastklistrad i pannan.

“Sure. Andy, can you please stop by Jamie’s flat?”

“Of course, Harry”

Hans svar kom snabbt och mörkt medan Harry fortsatte sin färd längs mitt ansikte; försökte hitta de brister han visste fanns och trycka de knappar för att få mig att avslöja den sanning till lögnen som fanns inom mig. Jag försökte att avbryta hans sökande och vika bort från vår intensiva ögonkontakt, men det var som att hans bestämda vilja höll kvar mig och vägrade låta mig gå.

“But you’re still up for Thursday, right?”

Frågor började fylla mitt huvud då han ställt sin fråga och jag panikartat seglade med blicken ifrån hans egna. Jag knep kort ihop mina ögon, sedan tvingade jag dem öppna och möttes av Harrys fortfarande så intensiva blick.

“Thursday?”, frågade jag tveksamt.

“You were going to help me recolor a room in my new house”

Mentalt slöt jag återigen mina ögon och suckade högljutt, men lät ljuden hållas inne då jag tvingade mig själv till en nickning.

“Yes, of course. Thursday it is”, viskade jag fram, fortfarande utmattad av de ord och spänning min kropp utsatts för den senaste timmen.

Jag kämpade tappert för att hålla kvar tårarna i halsen och få smärtan att stanna inne, men kampen var hård och det kändes som att bilturen aldrig skulle ta slut. Tillslut lät jag äntligen min blick segla utanför fönstret och förbi de gator som blev tydliga i mitt synfält, väl medveten om att bilen snart skulle stanna och att mina känslor kunde få löpa fritt.

“Well, this is my place”, viskade jag plötsligt fram, bestämd över att lämna bilen så fort som möjligt.

Försiktigt planterade jag en kyss vid Harrys vänstra kind, precis där smilgropen brukade befinna sig, innan jag återigen lutade mig tillbaks och klev ur bilen. Jag gav honom ingen tid att besvara min beröring eller tala åt mig, utan försvann direkt upp för de långa trapporna och vidare in i lägenheten.

Vid det laget hade min kropp redan börjat darra och den stora klumpen i min hals hade irriterande nog förstorats. Jag gjorde allt i min makt för att försöka få bort det eller åtminstone ignorera det, men så fort dörren stängts bakom mig och tystnaden föll över atmosfären, föll allting samman och barriären inom mig revs ännu en gång.

Hjälplöst föll jag mot marken medan min rygg slogs ihop med trämaterialet bakom mig. Skavande märken pressades mot min hud samtidigt som min ända kolliderade med golvet under mig. Tårar sprutade hejdlöst ut från mina ögon och ned för min ömtåliga hud; orsakade köld och oroligt darrande inom mig.

Snyftande föll över lägenheten och mina desperata skrik av tröst ekade mellan de tomma väggarna. Jag försökte resa mig upp, men kunde inte förmå mig själv att varken röra mig eller tala. Allt som befann sig i mitt huvud var tankar på min dödsdömda framtid och på hur jag faktiskt skulle lämna Harry helt ensam utan någon som helst förmåga till återvändo. Skuldkänslorna byggdes upp och paniken över att lämna allting kom krypandes utan någon som helst försiktighet.

Desperat av både värme och tröst försökte jag få mina nästintill okontrollerbara händer att gömma och skydda mitt ansikte medan tårar blötte ner och gjorde avtryck längs mina mjuka kinder. Smärtan som fanns inom mig var olidlig och skaven som pressades mot mitt hjärta fick mig att gråta ännu mer, även om jag visste vad det berodde på.

Som om allting var förlorat och min kamp var slut lät jag sorgen ta över mig och bära bort mig längs de otäcka dalarna av smärta.

 

Royal London Hospital, Helene’s speaking. How may I help you?

Högt harklade jag mig då jag sträckte ut mina stela, kraftlösa ben. Min ena handrygg for genast över mitt vänstra öga; försökte sopa bort alla spår av tårar som lämnat avtryck på min hud. Jag försökte lägga in ett leende medan jag väntade ytterligare på att min kropp skulle lugna ner sig, men insåg snart att väntan redan varit alldeles för lång och försökte lita på att minst röst skulle klar av pressen.

“Hi, this is Jamie Johnson”, började jag sedan.

Jag tittade mig oroligt omkring innan jag kände ena delen av min mungipa misstänksamt rycka och klämde hårt samman mina läppar. Smärtan hade fortfarande inte försvunnit från mitt bröst och rädslan var större nu än vad den varit på flera månader.

“I’d like to rebook my appointment with Dr. Brown now on Thursday afternoon to an earlier time. Is that possible?”

Jag slickade mig lätt om mina läppar medan hjärtat i mitt bröst hårt pumpade utav rädsla. Klumpen som fastnat i min hals vägrade att minska i sin storlek och gjorde även att jag kände mig skärrad och förråd utan några som helst chanser till att få hjälp av folk i min omgivning.

Yes, it is. What’s the case?

Återigen gjorde jag ett försök till att svälja ner den stora klumpen, men misslyckades då en ensam, kall tår föll ner från mitt vänsteröga och fick mina rosa, oroliga läppar att hysteriskt darra.

“Cancer”


 

0

2014-05-22 / 00:00:00 Kategori: Forbidden Love

Part 72. Could never leave you


Ett stön fyllde min hörsel då mina ögon läste av de rader med text som befann sig framför mig. Nyfiket sneglade jag upp från den tidning jag egentligen skulle sitta och läsa, men lät inte mer än mina ögon blottas av den pojken som satt framför mig. Hans stora händer masserade ångerfullt hans tinningar medan ruskningar avfyrades från huvudet; fick mig att se ångesten fylla hans kropp tillsammans med huvudvärken.

“Why do I keep doing this to myself”, hörde jag honom lågt mumla för sig själv.

Besviket gömde jag ännu en gång mitt huvud i tidningen och lät en lika irriterad suck som hans segla ifrån mina ihop pressade läppar.

“Don’t ask me. To get drunk is hell of a stupid thing to do”

Jag försökte låta så oberörd som möjligt, men även om orden var hårda och kalla så kunde man ändå höra spår av besvikelse och ensamhet i dess tonläge. Desperat svalde jag den enorma klumpen i min hals och försökte tvinga mina ögon att läsa av den text som fanns på bladet, men min blick kunde inte förmå sig själv att fastställa sig på de plötsligt rörliga orden.

Återigen kikade jag över den hårda papperskanten för att finna en pojke framför mig vars ögon var helt och hållet spända på mig.

Han slickade sig förvirrat om sina torra, hjärtformade läppar och skakade sitt huvud åt de gester han valt att hålla på med natten innan.

“I’m so, so sorry, babe. I know that you don’t like it when I drink but I... I had so much fun and I just couldn’t stop myself. But you should know that I was so worried, you have no idea. I was so scared that you were going to leave me-”

“I could never leave you”, mumlade jag ohörbart då jag återigen låtit mitt ansikte täckas av papperstidningen; försökte finna skydd från det samtalsämne jag mest av allt ville rymma ifrån.

Jag hade avbrutit hans babblande med mina lika oförstående ord, något som fick honom att bli förvirrad och rynka sina bekymrade ögonbryn.

“What?”, frågade han förvirrat.

Återigen suckade jag tungt då min hjärna insåg att jag inte skulle kunna rymma från samtalsämnet; att jag var tvungen att ta mig i kragen och prata med honom om det. Osäker på hur jag skulle tala om det för honom sänkte jag tidningen och lade ned den på den plana ytan framför mig.

Vi befann oss på ett café några minuter bort från Harrys lägenhet och åt frukost vid uteserveringen. Hans förstörda ögon hade trött tittat in i mina på morgonen då han vaknat och jag hade, lika besviken som jag varit då jag såg hans tillstånd natten innan, suckat och dragit ut honom för lite solsken och för att få något i magen. Han hade desperat dragit på sig ett par tidigare använda kläder och täckande solglasögon som nu befann sig placerade på hans nästipp och gömde de rödsprända ögon. Jag visste att han hade dem på sig för att människorna runt omkring oss inte skulle ha för många fördomar och för att hans fans inte skulle se honom i det skicket, ändå störde jag mig på att jag inte kunde se in i de gröna, vackra ögonen.

Precis som att han hört min begäran genom mina tankar så lät han sina fingrar vandra längs hans ansikte och upp till ögonen. Där tog han försiktigt tag i glaset och drog det bort från honom; lät det smekas mellan de stora, mjuka fingrarna i hans grepp. Hans ögon chockades stort av det plötsliga solljus de utsattes för, men var något han försökte dölja då han förvirrat lade ned dem på glasytan och tittade på mig.

Så gott som det gick försökte jag se på honom medan mina armbågar lutade sig mot bordet efter stöd. Allvaret i mitt ansikte var stort och jag ville få honom att förstå att jag menade allvar då jag stirrade in i hans blodsprängda, trötta ögon.

“Look, Harry, I’m not going to tell you what to do and not to do. It’s your life and you can do exactly what you want with it. If you think it’s fun to go out and party with your friends and that’s what you want to do, then fine. It’s okay. I’m not going to kill you”

Orolig på hur jag skulle avsluta den mening jag precis yttrat och osäker på hans reaktion avbröt jag vår ögonkontakt och tvingade min blick att flyttas ned mot tidningen framför mig. Generat harklade jag i hopp om att min strupe skulle rensan och drog några rymmande hårstrån bort från min syn, sedan lät jag återigen mina fingrar länka tag om det hala pappersmaterialet så att det täckte mitt ansikte till hälften.

“Now, put those sunglasses on again. We don’t want you to scare away all your fans”

Nyfiket blickade jag ännu en gång över kanten av pappersmaterialet för att möta hans nervösa ögon, precis som att han inte förstod vad jag menade med mina ord. Roat skrattade jag omärkbart för mig själv innan jag lyckades fånga upp hans blick igen och avfyra ett litet leende, något som han desperat försökte svara på så fort det nått hans gröna iris.


“Harry...”, gnydde jag oroligt då min blick seglade över gatorna.

Mer och mer folk började närma sig bordet vi satt vid och människornas blickar var allt annat än försiktiga. Lust hade fyllt deras kroppar och behovet av att träffa den kända pojken hade intagit deras sinne, även om de såg att jag satt vid samma bord; helt klart illa till mods av allt folk.

Nyfiket tittade Harry upp på mig med ett enkelt leende, men som försvann då han såg den stigande paniken och ångesten som fyllde och begravde mig.

“Babe, what’s wrong?”

“Look around”, viskade jag diskret, omedveten av att hans huvud inte skulle förstå mitt problem.

Hans ögon flög över den fulla omgivningen, ändå kunde han inte förstå att vi snart skulle bli fastlåsta av allt folk.

“Can’t you see their eyes? More people are coming, Harry, and I swear that they’ll do anything it takes to get a picture of you”

Jag tog ett djupt andetag då paniken surrade rundor inom mig och fick mitt huvud att snurra, även om jag så gott som det gick försökte att undvika de ord som runt omkring mig viskades. Trött slöt jag mina ögon och försökte hämta styrka, men lyckades inte.

“I want to get out of here. Now”

Nästa gång jag öppnade ögonen så nickades Harrys huvud hastigt medan hans ögon täcktes med oro. Jag reste mig hastigt upp från stolen och tog tag i mina grejer, sedan väntade jag på Harry och tills han skulle skydda min kropp med hans varma, starka hand i min. Under tiden jag väntade började folket strömma in och bilda en cirkel runt det område vi befann oss i, något som fick nervositeten inom mig att fördubblas, likaså mina hjärtslags takt.

Harry tittade en stund efter att jag blivit redo upp och granskade den kaotiska situationen. Hans ögonbryn rynkades i missnöje då han inspekterade folket och tänkte efter på något han kunde göra, sedan mötte han hjälplöst min blick och suckade.

“We can’t get out of here alone. I have to call someone, but before that, we need to go inside and make sure that you don't get hurt”

Förvirrat tittade jag på honom då jag inte förstod hans syfte, men hann inte reagera längre innan min handled länkades fast i hans grepp och jag blev indragen i fiket. Människorna som jobbade där stirrade sig panikartat omkring och bytte några ord med Harry, sedan bestämde de sig för att slå igen dörrarna och hindra människor från att passera.

Chockad stod jag och tittade på medan folket utanför samlades och arbetarna höll kunderna sysselsatta. Som om det som nyss hände var en vardagsrutin återgick de alla till sina arbetsuppgifter medan jag, förvirrad av den situation som uppstått, blickade ut över de nu skrikande flickorna.

“You”

Jag lyckades på något sätt ta mig ur min egna lilla bubbla och någon sekund blicka upp på Harry som stod några meter ifrån mig; telefonen länkad till hans hörsel och hans ena pekfinger riktat mot mig.

“Stay there and do not move. I don’t want you to get hurt”

Missförstådda tankar cirkulerade tappert runt inuti mitt huvud och orsakade förvirring då jag inspekterade Harry, men även en skarp huvudvärk som intagit och involverat mitt huvud. Stum av de skrik som hördes i mitt bakhuvud och på tillfället jag befann mig i föll jag desperat mot stolen bakom mig och lät dess yta fånga upp min kropp medan jag tafatt tog mig själv för huvudet och stirrade ut bland de okända människorna.


 

0

2014-05-19 / 00:00:00 Kategori: Forbidden Love

Part 71. Create memories


“What am I going to wear, then?”

Frågan cirkulerade irriterat rundor i mitt huvud då jag frustrerat gnuggade mig vid mina tinningar. Ett roat leende vilade på Harrys läppar då han blickade över på mig och oberört ryckte på sina axlar. Hans kropp var placerad mot den stora sängen i mitten av rummet medan jag ställt mig vid garderoben en bit bort; försökt lista ut en någorlunda passande klädstil till kvällen.

Då Harry varken gett mig råd eller information blev mina tankar röriga och orden föll störigt in i varandra medan mina armar rörde sig genom klädesplaggen och ut över galgarna.

En suck föll ur min mun i samband med att Harry ryckt sina axlar och jag tuggade segt i min underläpp, hoppades på att smärtan det orsakade kunde ge mig idéer och tankar kring materialen framför mig.

“Well, can you at least tell me what kind of night it is?”, fortsatte jag snäppet mer irriterat än förut. “Are we going to a club or are we just staying at home?”

Jag kunde höra hur en djup suck föll från pojkens hjärtformade läppar då jag yttrat de bekymrade orden. Fortfarande osäker rynkade jag mina ögonbryn och försökte ignorera den uppståndelse Harry utförde bakom mig.

“You shouldn’t be so worried about what you’re supposed to wear. It doesn’t really matter”

Otrovärdigt blickade jag bak på honom med trötta ögon och de bestämt rynkade ögonbrynen samtidigt som han återigen suckade och skakade sitt huvud.

“But yes, if you must know, we’re going to a club”

“Thank you”, mumlade jag tyst medan jag vände mig om, sedan började jag återigen rota bland de plagg som befann sig framför mina ögon.

Mina fingrar rörde sig över de mjuka materialen och tog då och då fram en galge för att granska klänningen noggrannare, men aldrig kunde jag hitta något som föll mina ögon i smak. Ännu en gång lät jag min vänsterhand segla över alla plagg innan jag tvärt stannade och lutade mitt huvud på sned. Bakom mig kunde jag höra små, smygande fotsteg medan min blick granskade och försökte lista ut vart jag tidigare sett klänningen.

Nyfiket lät jag mitt grepp runt dess hängare hårdna och styrkan i mina armar att föra ut klänningen ur det trånga utrymmet. Ett leende föll över mina läppar då jag inspekterade det så igenkända, svarta tyget. Spetsen som vandrade längs hela figuren gjorde det klart för mig vart jag sett den innan och fördjupningarna i ryggen fick en blixt att slås längs mitt sinne.

“Harry, do you remember this dress?”, frågade jag tyst medan ett litet leende vandrade sin väg upp på mina läppar.

Jag kunde känna hur den stora gestalten kom allt närmare mig då jag granskade klänningen, även om min blick var helt och hållet fast på den. Ett par armar lades plötsligt runt min midja medan ett huvud lutades mot mina nyckelben. Hans lugna andning intog min hörsel då han lutade sig mot mig samtidigt som han på något sätt lyckades trycka sig närmare mig och pressa ut all den luft som förde oss allt längre ifrån varandra.

“Yes, I do. You wore it on our first date, that night we kissed for the first time”, klargjorde han tydligt medan han tog min kropp med sig och fick den att gungas med i hans lätta rörelser.

Jag log återigen då han drog med mig i en stillastående dans, men kunde ändå inte slita min blick från det minnesfyllda föremålet framför mig.

“Isn’t it crazy how much a weird thing as a dress can mean to you?”, mumlade jag sedan, fortfarande fascinerad över hans minne och förvånad över att jag tillåtit mig själv att behålla klänningen.

“No, I really don’t think so. Even the most simple things can create memories that you don’t want to forget, memories that’s too good to let go of”

Jag nickade åt hans svar, men lät inte mig själv slukas upp och dras ner i fördjupna tankar kring mitt förflutna. I ett försök att dra bort från det samtalsämne vi dragit in oss själva i vände jag mig om så gott som det gick och blickade in i de glittrande, gröna ögonen. Ett imponerat leende vilade i mina mungipor då jag såg på honom, och jag kunde inte ens så lite som förmå mig själv att slita blicken från honom när hans strålande vackra ansikte tittade ner på mig och bländade mina ögon.

“How do you even remember that?”, frågade jag misstänksamt när jag långsamt och tveksamt skakade mitt huvud.

Återigen suckade Harry, men denna gången var den mer lättsam och lugn än de som han innan gett ifrån sig. Hans läppar gav sig sedan efter min hals där han gav ifrån sig blöta märken samtidigt som greppet runt min midja blev allt tätare och mer beskyddande.

“Isn’t it obvious? I remember every single memory that we have together since that was the only reason for me to not fall apart. You’re the light in my life, baby, you’re the one to make me happy when skies are grey. Of course I remember the things you’ve done, the things we’ve done, because at that moment, when no one could get to us, was one of the best times in my life”

 

Jag blev framknuffad till ett flertal gestalter vars mörka ryggar skymde min sikt. Nervositeten steg i min kropp då jag kom allt närmare medan mina ögon rymde från den situation jag befann mig i, ändå fick Harry för sig att föra mig närmare den rädsla som växte sig större och gjorde mig ännu mer obekväm.

“Guys!”

Harrys mörka, höga röst fyllde mina hörsel och fick personerna framför mig att vända sig om. Jag blev bemött av både mörka och ljusa ögon, män och kvinnor, som i sin tur hade ett vänligt och uppmuntrande leende på läpparna. Själv försökte jag le så vänligt som jag kunde tillbaks, men kände själv hur jag misslyckades och hur leendet blev stelt och oäkta.

“This is Jamie, you guys already know about her. Jamie, this is Niall, Louis and his girlfriend Eleanor, Liam, Zayn and his girlfriend Perrie”

Huvuden nickades och händer sträcktes fram då deras namn blev uppkallat samtidigt som vackra konturer lystes upp i det svaga ljuset. Varenda en av dem hade en oslagbar skönhet som jag aldrig tidigare skådat och deras vänliga personligheter fick förvåningen att inta min kropp tillsammans med avundsjukan. Inte en enda av dem verkade ha brister, något som fick mig att framstå som en påse med sopor när jag ställde mig framför dem.

Förvirringen ramlade likaså in i min kropp då jag hälsade på var och en och i ett försök till att vara trevlig memorerade deras namn, men som oturligt nog misslyckades av all det ljud och rörelser som omringade oss.

“Jamie, it’s nice to meet you. Would you like a drink or something?”

En mörk, men ändå långt ifrån lika mörk som Harrys, röst fyllde mina öron och fick mig att blicka upp. Mannens trevliga leende nådde hans öron och utstrålade ärlighet då han yttrat sin fråga. Nyfiket inspekterade jag hans bruna, stylade hår och blåa ögon. Hans ena hand omfamnade flickan vid hans sida vars ansikte, likadant som hans, täckte ett leende som riktades mot mig.

I brist på fokus och då jag kommit på mig själv med att stirra respektlöst på dem ruskade jag hastigt mitt huvud och försökte le så ärligt som jag bara kunde.

“No thank you. I do not drink”, ursäktade jag tveksamt när jag kände Harrys arm läggas runt mig, precis som att han som de andra killarna försökte skydda sina flickvänner från allt de folk som fanns runt omkring dem.

Ett lika ursäktande leende kom från den man vars namn var Louis innan han lade huvudet på sned och återigen slog på sitt charmiga leende.

“Well, do you want anything else? I’m sure Eleanor here wouldn’t mind to help you”

“No, of course not. Perrie, would you mind joining us?”

Innan jag så lite som visste ordet om det hade jag slitits bort av Harrys sida av två små, smala armar som exalterat drog mig intill sig medan deras röster fyllde mitt sinne. De pratade på medan de drog mig bort från killarna och fram till den bar som de innan för en kort minut sedan befunnit sig vid.

 
“Harry, let’s get you home. You’re pretty wasted”
Mitt huvud snurrade kraftigt och tankar blev ihoprörda i samband med att Zayn roat skrattade och greppade tag i min ena överarm med båda sina händer. Motvilligt protesterade jag medan oförstådda och mumlande meningar föll ur min mun samtidigt som mitt ruskande huvud orsakade rörelser bland de nu rufsiga, tillstökade lockarna.
“No! We have to find Jamie, J-Jamie can take me home!”, sluddrade jag då jag tog i med all min kraft och ryckte mig ur hans grepp, men blev förvånad av den lätthet min kropp bar på och snubblade tafatt till över det hala golvet.
Återigen föll en arm runt min kropp för att stödja mig upp och hjälpa mina fötter att finna balans, jag stönade trött men insåg sedan att jag inte skulle klara mig utan den. Rummet snurrade i alla tänkbara sätt och inte en enda klar tanke vandrade i mitt huvud då Zayn styrde mig förbi allt dansande folk.
Jag sträckte ivrigt ut händerna då och då och hälsade på personer som jag egentligen inte kände igen, men som då kändes som mina bästa vänner.
“Zayn! Zayn”, skrek jag plötsligt då folkmassan lättade och vi kom till den delen av klubben där han visste att båda våra flickvänner befann sig.
“Yes Harry?”, svarade han tålmodigt då han kämpade med att hålla min kropp rak och föra bort mig från allt de snubblande jag utsatts för.
“Jamie will so kill me for this. I-I know that she doesn’t like it when I drink but it felt so good, you know. I couldn’t stop myself”
“I know, mate. I know”, tröstade Zayn med en låg röst, men ändå tillräckligt tröstande för att få mitt sinne att plötsligt gå tokigt och galna tankar att passera fritt.
Mitt huvud intog plötsligt en sorgsen fas och min kropp förlorade all styrka, något som fick Zayn tappert försöka fortsätta dra mig över dansgolvet. En sten lika stor som huset jag för ett tag sedan köpt föll sedan till mitt bröst samtidigt som den våldsamma sorgen intog min kropp.
Omärkbart andades jag in det syre mina lungor desperat behövde medan jag besviket ruskade mitt tunga huvud.
“She will leave me, she’ll tell me that she’s tired of all this shit I’m dealing with and leave me. I... I’m not good enough f-for her. She-e deserves someone better than me”
Tystnaden föll in i den lilla bubbla jag och Zayn tillsammans befann oss i medan han tog mig över marken och jag fokuserade på att hålla mig själv vaken. Plötsligt kände jag mig helt förstörd av allt drickande och förvirringen hade tagit mig åt huvud.
“You love her, don’t you?”, hörde jag plötsligt Zayn säga.
Det var som att han befann sig flera mil bort då hans röst var ytterst låg och orden var ihopmumlade, ändå kunde jag höra honom tillräckligt bra för att lyckas nicka och dra in ett djupt andetag. Sekunden senare kände jag hur allt blev mer suddigt än tidigare, även om jag inte visste om det var möjligt. Zayns stadiga grepp om min kropp försvann och ersattes istället med den flicka vars ljusa hår sken i det svaga lyset.
Jag log åt henne då jag kände henne i min famn, även om jag såg det olyckliga leendet på hennes läppar medan ord strömmade ur hennes mun. Jag gjorde allt jag kunde för att memorera det hon sa och svara på alla de frågor som ställdes, men min kropp blev allt för svag och mina ord blev slarvigt tappade.
Det var dock en mening jag hann säga innan mitt minne blev som svart och jag tillät flickan vid min sida att ta hand om mig; en mening vars ord var starkade än folk någonsin kunnat ana.
“I-I love you, Jamie”
 
0

Tidigare inlägg
RSS 2.0