Hennes trötta ögon var fokuserade på den lilla tv-skärmen framför henne då jag granskade både hennes kropp och beteende. Smärtan inom henne syntes tydligt när hon då och då vred på sin kropp och gned av obehag, något som fick min mun att missnöjt rycka och mina ögonbryn att rynkas.

Jag skakade mitt huvud, precis som att jag inte trodde på att den situation vi befann oss i var verklig, sedan suckade jag och försökte locka till mig den fortfarande vackra flickans blick. Förvirringen var stor inom mig och allt jag ville var att ha svar på de frågor som gnagde och hårt arbetade inom mig för att få alla hennes val att bli kloka och förståeliga.

“I just don’t get it”, utbrast jag frustrerat medan mitt huvud sakta skakades i protest. “Why didn’t you do radiations and… You know, treatments? That could’ve saved you, Jamie. It really could’ve saved you”

Min desperata blick efter att inte bli kvarlämnad nådde hennes ögon, och som om hon inte alls märkt det, som om jag tittade på henne med all kärlek i världen, log hon varmt åt mina ord och ruskade sitt huvud på samma sätt som jag tidigare gjort.

Hon fattade tag i min blick och vägrade att släppa taget, även om nervositeten och oron steg inom mig ju längre vi befann oss på sjukhuset. Sjukhus var aldrig bra, och ju längre vi var här ju sämre betydde det för Jamies hälsa.

“My body wouldn't respond to them, how much the doctor's even tried. And I didn’t want to live the rest of my life like a walking sign to make people feel sorry for me. I knew that they were going to judge me if I lost all my hair and I knew that they were going to judge me if I lost or gained weight, so I just figured that I’d be the best to live my life as long as I could. I already knew that it was over when they found it, I knew that I was going to lose the fight”

Irriterad över de ord som lämnat hennes strupe skrattade jag bittert och skakade mitt huvud i missnöje. Varför gjorde hon sådär mot sig själv?

“Can you please stop acting like that? Nobody said that you’re going to die, nobody said that you can’t live a normal life after this”

Min panna rynkades och jag tog ett djupt andetag för att samla upp mer mod, men min styrka var utom räckhåll och jag visste inte längre vad jag skulle göra för att kunna hålla uppe hoppet. “So can you please stop pulling yourself down? You don’t deserve to feel this bad”

Ett par axlar rycktes oberört och Jamies ögon vilade lugnt på mina, men jag var fortfarande osäker över hennes tankar. Jag visste inte vad hon höll på med längre, ännu mindre vilka tankar och viljor som vandrade i hennes huvud.

“Maybe I don’t, but there’s so many people all around the world who suffers even though they don’t deserve it. I’m just one of them”

Återigen ruskade jag mitt huvud i protesterande, men valde att bita ihop och inte kommentera hennes konstiga val av ord. Hon var precis på väg att säga något återigen, men jag hindrade henne i brist på tro och oro av hennes neddämpande självkänsla.

“I didn’t really want to give it to you like this, but I guess we have to break the ice somehow”

Jag ryckte på axlarna med ett enkelt leende, sedan böjde jag mig ned för att få upp den påse som var placerad bredvid mig. I ögonvrån kunde jag se hur Jamie försökte kämpa tillbaks för att vara stark, men hur hon långsamt föll samman och smärtan tog över henne.

En våldsam hostattack anföll henne och fick henne att lätt böja sig fram med handen täckandes över den kämpande munnen. Jag försökte att bita samman och hålla emot det skrik och sorg som egentligen intog mig, mest för hennes egna skull. När hon var svag och utom hopp ville jag vara där för att dra upp henne, inte raka motsatsen som fick henne att ge upp.

Hostattackerna började så småningom avta och jag kämpade tappert för att sätta mig rakryggad med mod inom mig. Påsen var placerad i min näve när jag återigen fick upp min överkropp. Ett litet leende var placerat på mina läppar då jag försökte få Jamie att sluta tänka på dåliga tankar och val och fick henne att olyckligt rikta ett leende mot mig. Jag visste att hon försökte få det till så äkta som möjligt, även om smärtan fanns inom henne, men det hon inte visste var att jag under alla dessa år lärt mig hur hon betedde sig, agerade och var under olika omständigheter. Och just nu, nu när smärtan och oron var det enda som höll henne fast, visste jag att hon inte mådde bra. Jag ville vara den som ändrade på det och fick henne att ha kvar hoppet, men för att vara ärlig hade jag inte en blekaste aning om hur jag skulle fixa det, ännu mindre hur jag skulle få min vackra flicka att tro på mina ord och egna förhoppningar.

Efter att Jamie fått syn på presentpåsen rynkades lätt hennes panna och hennes blick granskade nyfiket dess yttre i hopp om att få blicka in på innehållet.

“What do you got in there?”, frågade Jamie osäkert samtidigt som ett äkta, smygaktigt leende satt fastklistrat på mina läppar.

Jag ryckte mina axlar då jag sakta öppnade överraskningens yttret och tillät henne att få små glimtar om innehållet, sedan fumlade mina händer ner sig i det blank pappret och trasslade bland materialen. Mina nu darriga och oroliga händer greppade tag i den mörka nallebjörnen och dess mjuka päls; fick försök till lugn att spridas över min kropp.

Jag kunde inte förmå mig själv att slita blicken från nallen medan den ömtåligt pressades och mosades under mitt grepp. Fingrar klämde mot dess yttre och fick det bruna tyget att studsa upp och över min hud. Ett leende placerades på mina läppar. Jag tvingade sedan mig själv att förflytta blicken mot Jamie med ett smil och tankar kring åren tidigare då jag gett en annan nallebjörn till Jamie - i precis samma stil. I mina ögon gick de inte att skilja på, men jag visste att Jamie hade ett bättre öga än jag. Förmodligen skulle hon se stor skillnad, men när jag sett den i skyltfönstret hade jag inte kunnat slita blicken ifrån den.

Det var som att jag försökte hålla mig fast i det förflutna, för så fort någon så lite som nämnde framtiden ville jag inget annat hellre än att sätta fingrarna i öronen och knipa ihop ögonen för att inte lyssna.

“It made me think of that teddybear I once gave you. It’s almost quite the same”

Jag blickade återigen ner på nallen när jag yttrade orden, som om jag inte klarade av att se hennes blick, och kände hur halsen brände när minnen fyllde mitt bakhuvud och kropp med smärta. Hårt pressade jag samman mina läppar i brist på andra valmöjligheter, sedan kände jag hur bitterheten fyllde min kropp och fick mig att inse hur otroligt korkad jag var.

Ett trött och elakt skratt föll ur min strupe; bevisade mitt hat mot mig själv och fick mig att skaka mitt huvud med sammanbitna tänder.

“It just made me think of our good memories…”, mumlade jag generat, nu med mindre smärta då sorgen börjat inta mig. “I know it’s stupid, I know that I shouldn’t keep thinking in the past and hope that the world never changes, but I don’t want to let it go. Not now, not ever”

Tårar började plötsligt fylla mina ögonglober och fick mig att hastigt blinka för att återfå synen. Ett leende fanns nu på mina läppar, endast i hopp om att Jamie skulle godta min gåva, och jag sträckte tappert ut min darrande hand med nallen i den. Chockat tog Jamie emot den då förvåning spreds över hennes iris och hennes mun öppnades på glänt.

Det mjuka materialet smekte de numera beniga händerna och hon ruskade huvudet så fort nallebjörnen tagit kontakt med hennes kropp. Jag såg hur hon försökte ta sats och likadant som mig - få tårarna att hållas inne - sedan släpptes ett skakigt och tungt andetag ut ur hennes mun och ögonen träffade mina.

“This is not stupid, Harry. You’re not stupid”, påstod hon allvarligt.

Jag skakade mitt huvud då orden nådde mina öron, nu med allvarlighet över mitt ansikte.

“No, Jamie. You don’t have to be kind to me - I know it’s stupid. I know that I should move on and try to think positive, but I can’t. I can’t stop thinking of the time when you where healthy - when you and I lived happily and nothing could break us. I just can’t stand the thought of you feeling bad, I can’t”

Ett okontrollerbart snyftande fyllde plötsligt rummets ljusa väggar och bröt den tystnad som länge pågått som en plåga. Tårar föll hejdlöst från mina ögon innan jag fann kraften att gömma mig själv i händernas famn. De darrande kroppsdelarna rörde sig konstant framför mina tårfyllda ögon och fick svagheten inom mig att visas.

“I’m sorry, Jamie. I’m sorry”, stammade jag svagt fram mellan de kraftiga snyftattackerna, ruskade mitt huvud och försökte ta bort de tårar som fyllde min kropp med osäkerhet. Jag kände mig frusen, ensam och instabil, något som aldrig annars brukade finnas inom mig. Men även om jag inte var mig själv, även om jag var den som nu var utom kontroll, kunde jag inte sluta klandra mig själv för att vara självisk och gråta när Jamie var den som var sjuk.

Bestämt tvingade jag tårarna att få ett lugnare fall och min kropp att återfå sin styrka. Jag tog sedan ett djupt andetag och försökte mig till ett leende samtidigt som jag sträckte mig efter Jamies hand. Hennes kropp utstrålade kyla och värme fanns inte längre inom räckhåll, något som fick mig att skrämmas och oroligt tveka. Jag försökte stöta bort reaktionen då jag tittade upp på henne, men blev inte besvarad med hennes blick och kunde därför inte avslöja mina tankar.

Oroligt tittade jag på henne då hennes ögon nedstämt befann sig riktade mot knäna; sorg var skrivet över hela hennes ansikte. Ett tunt streck föreställde hennes innan så fylliga mun och den skräckinjagande bleka färgen hade nu intagit en större del av hennes yttre, tillsammans med kylan.

“Jamie?”, frågade jag tveksamt. “Jamie, what’s wrong?”

Tystnaden föll återigen över rummet då det nu inte fanns några tecken på levnad. Mina snyftande hade avtagit och ersatts med oro och andetagen var såpass tysta att ingen kunnat förstå att där fanns människor ifall ljuset var avslaget.

“I’m going to lose the fight, Harry”, hördes sedan en viskning.

En förvirrad rynka uppstod i min panna, och även om jag granskat hennes läppar medan orden yttades, kunde jag inte förmå mig själv att förstå vad hon menade.

“W...what? Jamie-”

“I’m going to lose the fight”, upprepade hon igen.

Jag antog att det var i hopp om att orden skulle dras mot mina öron, men mitt hjärta var allt för krossat för att kunna förstå. Plötsligt kände jag mig kall som is och ingenting i världen skulle någonsin kunna värma mig. Jag öppnade munnen för att säga något smart, något som bevisade min tro. Men jag kunde inget annat göra än att återigen försöka hindra de tårar som ville falla och säga något så patetiskt och så otrovärdigt att inte ens jag trodde på det.

“Don’t say that…”, konstaterade jag medan mitt huvud ruskades och tårar ännu en gång visades.

Ett försök till att le kom nu från Jamies sida då hon äntligen vågade se upp på mitt ansikte. Hennes vackra konturer skymdes bakom de lätta sjukhuskläderna och den bleka färgen och fick mig att på något sätt inte känna igen henne. Ett axelryck föll från Jamies axlar då leendet satt på läpparna, snyftande hördes från hennes håll och den värme som inte längre fanns i hennes kropp, syntes i ögonen.

“I know that you don’t want to hear it like this, but Harry, it’s over. It’s time for me to go”