Love is louder than the pressure to be perfect - Kapitel 3
"Ha en bra första dag Felicia." Jag vände mig om och såg pappas ansikte lysa där han satt i förarsätet. Jag nickade till svar och tog upp min väska från sätet.
"Tack för skjutsen." sa jag innan jag stängde bildörren och vände mig tillbaka mot skolan. Bakom mig hörde jag hur bilen startade och körde iväg. Jag tog ett djupt andetag. Nu fanns det ingen återvändo. Jag gick fram över den plogade vägen som ledde upp till skolportarna. Skolgården var tyst och ödslig. Eleverna var antagligen inomhus. Jag drog min tunna jacka tätare runt kroppen. Jag suckade lågt. Jag skulle ha lyssnat på Kate när hon sa att jag skulle tagit min tjocka jacka istället för min skinnjacka men jag för ledsen för att bry mig. Jag tog ett ordentlig tag om trappräcket när jag märkte hur stentrappan blänkte i december solen. Jag öppnade skolans tunga portar och mina öron fylldes utav höga skratt och prat. Jag klev in i byggnaden och portarna bakom mig stängdes igen med en smäll. Eleverna gick för det mesta i grupp och pratade. Jag tog upp mitt papper som jag hade i väskan där det stod vart jag skulle. Med näsan i pappret styrde jag mina steg åt vänster. Jag försökte stänga ute pratet och istället koncentrera mig på meningarna som stod nedskrivna. Utan att se mig för råkade jag gå rätt in i någon.
"I'm so sorry." sa jag och höjde min blick hastigt ifrån pappret. Jag mötte ett par mörkbruna, vänliga ögon. Killen gav mig ett varmt leende.
"Don't worry about that. It was my fault, I didn't see where I was going." Jag nickade och gav honom ett svagt leende innan jag gick förbi honom. Jag hann inte gå många steg förräns jag kände en hand på min axel.
"Wait." sa han vänligt bakom mig. Jag andades in ett djupt andetag innan jag vände mig om och mötte hans ögon ännu en gång. "I haven't seen you here before. Are you new?" frågade han och log. Jag nickade till svar.
"I actually need some help." Jag räckte honom mitt papper som hade blivit tilltryckt när vi hade gått emot varandra. Han tog emot det och läste snabbt igenom det. "I need to find the principal." sa jag. Han tittade upp från pappret.
"Follow me." sa han, lade sin axel på min rygg och gav mig en lätt skjuts mot den riktning vi skulle till. "I'm Liam by the way." Han räckte fram sin hand och gav mig ett charmigt leende samtidigt som vi gick längs korridoren. Jag sträckte osäkert fram min hand och skakade hans.
"I'm Felicia." svarade jag. Han nickade och släppte taget om min hand. Jag följde tyst efter honom i den fulla korridoren. Det var som en stor enda labyrint mellan alla ungdomar som inte hade vett att flytta på sig när man gick fram i korridoren. Rätt som det var så så var man tvungen att flytta åt höger och sedan lika snabbt åt vänster. Jag suckade tyst för mig själv. Efter en stund stannade plötsligt Liam framför en dörr.
"Here do you got Mr Woods, the principals, office." sa han glatt och vände sig om mot mig.
"Thanks for the help." sa jag samtidigt som jag gick fram och knackade på dörren.
"No problem Felicia. See you." Jag vred huvudet bakåt och skulle precis svara när jag märkte att han redan hade gått. Jag suckade, vred tillbaka huvudet och knackade ännu en gång på dörren eftersom jag inte fick någon respons första gången.
"Come in!" hörde jag en röst ropa inifrån. Jag tog ett djupt andetag, tryckte ner handtaget och gav dörren en lätt knuff så att den gled upp. Jag klev in och möttes utav ett stort leende bakom det bruna skrivbordet som stod framför det stora fönstret i mitten utav rummet. Han reste sig upp från sin fåtölj och gick fram till mig med en utsträckt hand och fortfarande det stora leendet klistrat på läpparna.
"Welcome!" Han tog min hand och skakade den snabbt. Hans fyrkantiga glasögon gjorde så att hans exalterade ögon blev ännu större. "You must be Felicia Johansson. It's Johansson right? I'm your principal Mr Woods. Please have a seat." Han hade svamlat fram allting så fort så att mina ögon måste ha varit större än hans. Jag gav honom ett försiktigt leende och gick fram till den lilla stolen framför skrivbordet. Han slog sig ner på sin plats igen och tog fram en bunt papper i en utav lådorna. Jag tittade storögt på papprerna och gav ifrån mig en tyst suck. Jag lutade min armbåge mot armstödet och lade min kind i handen. Det här skulle nog ta lång tid.
Vi båda klev ut ur hans kontor. I min hand hade jag fler papper och en skåpsnyckel. Jag blickade ut över korridoren som nu stod tom och det var alldeles tyst.
"I will show you your locker and then the way to your class." sa han och visade med armen att jag skulle gå upp för stentrappan som låg bredvid hans rum. Jag gjorde som han sa och gick snabbt uppför trapporna. Jag tittade bakåt och ner på Mr Woods som var lite längre bak i trappan. Han visade med handen att jag skulle gå åt höger. Jag nickade och styrde mina ben åt höger. Lutad mot ett utav dom röda skåpen stod en lång kille med en militär grön mössa på sig. Han följde mig med blicken och gav mig ett svagt leende. Hans gröna ögon fick mig att titta osäkert ner i golvet och jag gick med snabba steg förbi. Jag hörde en svag busvissling vilket fick mig att himla med ögonen.
"Haven't you a class to go to instead of flirting with girls Mr Styles?" hörde jag rektorn säga bakom mig. Jag fnissade lågt.
"Yes I have Mr Wood." mumlade killen högt. Rektorn hann ikapp mig och strax därefter visade han mig mitt skåp. Jag placerade nyckeln i nyckelhålet och vred om så att jag hörde ett klick. Jag öppnade skåpsdörren och lade in mina saker innan vi gick vidare bort mot klassrummet. Vi stannade utanför en grå dörr och rektorn knackade lätt på innan han öppnade. Han lade sin hand på min rygg och gav mig ett lätt skjuts in genom dörren innan han själv gick in. Jag möttes utav säkert fyrtio ögon som stirrade på mig. Jag gick med osäkra steg fram till lärarinnan som stod vid tavlan och gav henne ett svagt leende. Hon log varmt mot mig och sträckte fram sin hand.
"Hello dear. You must be the new girl. I'm Mrs Campbell, your math teacher." Jag nickade och skakade lätt hennes hand.
"I'm Felicia Johansson." svarade jag. Hon nickade och släppte min hand.
"She's all yours now." skrattade rektorn innan han gick ut genom dörren igen. Jag följde honom med blicken tills han stängt dörren och min blick förflyttades ut över klassrummet. Jag kände hur nervositeten steg i kroppen och hur handsvetten sakta började komma fram.
"This is Felicia, your new classmate. Be nice to her." sa Mrs Campbell och lade en trygg hand på min rygg. Hon pekade mot en bänk längst bak. "You can sit there." Jag nickade och gick fram mellan bänkarna. Allihopa följde mig med blicken vilket fick mig att fästa min i golvet. Jag satte mig försiktigt på stolen och gav tjejen som satt bredvid ett svagt leende. Hon log glatt tillbaka.
"I'm DeAnna." viskade hon. "You can borrow my mathbook til you get your own." Hon lade sin mattebok i mitten.
"Thanks but don't I need a notebook?" frågade jag.
"No not today. We only go through things anyway." svarade hon. Jag nickade och tittade ner i matteboken. Jag kände hur mina ögon måste förstorats till dubbelt. Matte på engelska? Det skulle bli ett helvete.
Klockan ringde ut och alla reste sig upp från sina stolar. Jag tog upp mina papper och gick ut ur klassrummet. Jag stannade utanför dörren och blickade ut åt vänster, höger och sedan rätt fram. Det var tjockt med folk i alla tre korridorer. Jag suckade lågt och kände sedan en hand läggas på min axel. Jag vred hastigt på huvudet och såg att det var DeAnna.
"Why such a rush?" frågade hon vänligt. Hennes vågiga bruna hår låg tryggt på ena sidan utav bröstet och hennes chokladbruna ögon glittrade. En viss avundsjuka bubblade inom mig, hon såg fantastiskt ut. Innan jag hann svara så hade någon plötsligt kastat sig över henne. Han kramade hårt om henne och jag kände genast igen honom.
"Liam get off of me." skrattade hon och slog honom lätt på överarmen. Han skrattade och lade sin arm om hennes axlar. "I'm sorry for this crazy man Felicia. This weird guy over here is my bestie Liam." sa hon och pekade med ena fingret på honom. Han tittade upp mot mig och log.
"We have already meet." sa han.
"You have?" frågade hon förvånat. Hon tittade upp mot honom och sedan tillbaka på mig. Jag nickade och log svagt.
"Well DeAnna, the boys are in the cafeteria. Are you coming?" frågade han och släppte taget om henne.
"Yeah, yeah." svarade hon och tryckte upp sina böcker mot bröstet. "Do you wanna join Felicia?" Hon log varmt mot mig.
"I don't.." Jag hann inte avsluta min mening innan jag blev avbruten utav Liam.
"Come on Felicia. You have to meet the guys." sa han och log. Jag tittade på dom båda innan jag gav mig och nickade.
"Great!" sa DeAnna glatt. "You are going to love them!"
Liam höll öppet dom beiga glasdörrarna till cafeterian så att jag och DeAnna kunde kliva in. Cafeterian var full och vid nästan alla runda bord satt det ungdomar. Från en utav borden lite längre in såg jag hur två killar vinkade hysteriskt. DeAnna och Liam vinkade tillbaka. De var väll antagligen "the boys".
"Do you want anything ladies?" frågade Liam och ställde sig i kön fram till disken. Jag skakade på huvudet.
"No thanks."
"I want a sandwich and something yummy to drink." svarade DeAnna, tog min hand och drog mig fram till bordet där dom två killarna satt. Båda två reste sig upp. Deras klarblåa ögon glittrade.
"I'm Louis." sa den brunhåriga killen. "And this cutie over here is Niall." Han pekade på den blonda. Jag log försiktigt mot dom.
"I'm Felicia." Dom nickade och vi alla satte oss ner. DeAnna och killarna började prata med varandra medans jag tittade ut över cafeterian och min blick fastnade på ett utav borden lite längre bort. Där satt killen jag gick förbi innan med en annan mörkhårig kille och en blond tjej som hade ryggen emot. Han tittade på mig med ett charmigt leende. Jag tog bort min blick och knuffade lätt DeAnna i sidan med armbågen. Hon tittade frågande på mig.
"Who is that guy with the beanie?" frågade jag och nickade diskret åt det hållet han satt. Hennes blick förflyttades från min till bordet där han satt.
"That's Harry." suckade hon. "He flirts with everything that has a pulse." Jag skrattade svagt och hon log varmt mot mig. Strax därefter kom Liam tillbaka.
"There you go, a sandwich and juice." sa han och räckte fram det till DeAnna innan han satte sig ner bredvid Louis.
"So how does it become that you started this school?" frågade Niall vänligt och tog en klunk från sin mjölk.
"I just moved here to my dad and his girlfriend, so that's why." svarade jag. Alla nickade.
"Where did you live before?" fortsatte han.
"In Sweden." Jag kände hur svårt det var att säga det och tårarna började sakta bränna innanför ögonlocken.
"That's cool! So does your mom live there or what?" frågade Liam glatt. Jag stelnade plötsligt till när han sa ordet mamma och min blick fästes hårt i bordet. Jag kämpade så gott jag kunde med att inte låta tårarna falla.
"I gotta go." sa jag kort och reste mig upp så hastigt att stolen nästan föll till golvet.
"Felicia?!" ropade DeAnna efter mig men jag ignorerade det och halv sprang ut från cafeterian. Korridorerna låg ödsliga, inte en själ syntes. Jag gick med snabba steg bort till mitt skåp. Jag öppnade skåpsdörren och slet tag i mina saker innan jag snabbt smällde igen det. Jag skulle precis ta ett steg åt vänster när någon plötsligt dök upp framför mig.
"Where are you going in such a rush?" frågade någon med en hes röst. Jag lyfte min blick och insåg att det var Harry.
"Please leave me alone." försökte jag säga med så stadig röst jag kunde. Jag flyttade mig åt sidan men han gjorde likadant.
"Are you sad blondie?" frågade han sarkastiskt. Han lade sin hand under min haka och lyfte upp mitt huvud så att min blick mötte hans. Mina ögon var så tårfyllda att jag nästan såg suddigt och hans sarkasm fick mig att bli förbannad.
"Get the hell out of my sight!" sa jag argt. Jag placerade mina händer på hans bröst och knuffade bort honom innan jag rusade iväg med tårar som strömmade ner för mina kinder.
Efter att gått runt hit och dit i säkert en halvtimma hade jag hittat till mitt kvarter. Bilen stod inte på uppfarten vilket fick mig att bli lättad. Jag låste upp ytterdörren och klev in. Jag slet av mig skorna, sprang snabbt upp för trapporna och in på mitt rum. Jag slängde mig ner i sängen och lät tårarna ännu en gång falla fritt. Jag borrade in mitt ansikte i kudden som snabbt blev blöt av alla tårar.
Det här är det första länkbytet jag gör, och det är med http://imagineonedirection.blogg.se!
Vill du få din blogg länkad? Titta hit!
För att du ska få en länkning i min blogg vill jag att du;
- Ditt namn (helst)
- Din blogg adress
- Din header
- Novellens namn
- Den delen av din novell som du vill ska publiceras. (Kan vara vad som helst. Prolog, första kapitlet, sista kapitlet, handlingen)
- Gärna en liten motivering, men det är inget måste.
Why fake it? - Chapter 27
Previously in Why fake it? : ”Don’t be scared, my love.” tröstade Niall tyst och fick mitt hjärta att fyllas med kärlek igen, men inte den sortens kärlek som funnits där förut. Nu var den bara fylld med skuldkänslor. ”I’m right here and I'll always be, right?” fortsatte han, försökte få mig att slå bort alla mardrömmar och fokusera på att jag var trygg här. Tillsammans med honom.
Försiktigt öppnade jag mina slutna ögon när den starka solen lös in genom fönstret. Dess strålar träffade häftigt sängen jag låg nerbäddad i och gjorde det omöjligt att sova, ändå så låg Niall bredvid mig, sovandes som en stock. Mina ögon öppnades tröttsamt och en högljudd suck for ur mig. Kvitter från de små fåglarna som befann sig utanför i det varma vårvädret trycktes in i rummet och fick mitt huvud att snurra lika mycket som dagen innan.
Motvilligt reste jag mig upp ur den mjuka sängen, noggrann med att inte vara för klumpig så att Niall skulle väckas. Mina ben styrde mig sedan försiktigt bort mot dörren några meter från sängen. Det gamla, knarrande golvet gjorde det omöjligt att smyga och vara tyst, men jag fick göra det bästa av situationen och hoppas på att björnen inte skulle bli väckt.
Jag smög vidare, trängde mig igenom dörren och hittade sedan köket. Nialls mormor stod glatt vid spisen och fixade med frukosten medan radion till höger om henne utspelade låg musik. De spelade ut gamla godingar och Nialls mormor vickade ivrigt på sina stela höfter medan det gråa kaluffset hoppade rundor på hennes huvud. Hon märkte inte ens att jag stod där, hon var helt inne i sitt egna och nynnade till den gamla visan.
Jag flyttade försiktigt mina fötter över golvet och gick tveksamt bort mot stolen en meter ifrån henne. Den höga barstolen tog emot tyngden från min kropp och fick mig att ge ifrån mig ett svagt stön av njutning. Min kropp var allt för tung för att kunna lyftas just nu.
Margret vände hastigt sitt förvånade ansikte mot mig, undrandes över vem det kunde vara vem som befann sig bakom henne. Hennes stela ansikte mötte mig sedan med ett mjukt leende som fick hennes små ögon att krympas ännu en bit och nästan försvinna helt och hållet.
”Hello my dear.” hälsade hon vänligt, vände sig sedan om och hällde över det ägg som befunnit sig i stekjärnet.
”Hi Margret.” sa jag försiktigt och gömde sedan händerna inuti min långärmade tröja.
Min blick for över rummet och utforskade alla dess punkter och gömställe medan doften av te spred sig i mina luktorgan. Den underbara, söta doften fick mina ögon att slutas för en kort sekund och ta in alla nya lukter och händelser.
”Slept well?” frågade hon sedan medan mina ögon ännu en gång öppnades och tryckte in frågan i mitt huvud.
Jag nickade försiktigt, inte riktigt villig över att berätta sanningen. Skuldkänslorna gnagde inom mig och min mage vred sig så fort drömmen kom på talan. Att se Niall gråta, även om det bara var en dröm, var svårt. Det var något jag aldrig skulle kunna tillåta mig själv att få honom till. Min blick for över mot tallriken fylld med godsaker som ständigt fylldes på med nytt och lastades på höjden.
En idé for plötsligt upp i mitt huvud och fick mina läppar att ge ifrån sig ett försiktigt, svagt leende.
”Hey Margret, is it okay if I take some of that to Niall?” frågade jag förväntansfullt, log stort och mötte hennes vackra, blåa ögon.
Precis likadana som Nialls.
Kanske kom idén till mig som ett försök att få skuldkänslorna att försvinna, jag hade ingen aning, men jag var i alla fall tvungen att göra något åt den stora klumpen i magen.
Jag ställde mig upp, ruskade mentalt på huvudet och gick sedan fram till Margret med ett leende på läpparna.
”Of course, dear. You can take some egg and bacon here and the tea is over there.”
“Thank you, Magret. This will make him on a good mood.” sa jag, greppade tag i en bricka och började lasta över bacon på en tallrik.
”Food always does.” skrattade hon lyckligt och blinkade skämtsamt med ena ögat åt mig.
Leendet som gömde sig i min mungipa kröp blygt fram och fick Margrets ögon att försiktigt glittra till, innan hon vände huvudet mot stekpannan igen och fortsatte med frukosten.
+
Jag drog brickans långsida intill kroppen medan jag stadigt balanserade dess sötsaker och godsaker längs hallens gång. Jag puttade sedan till dörren framför mig, fick den att ställa sig på glänt och smög sedan in till sovrummet.
Ljuset smekte mjukt Nialls nakna överkropp och fick hans ansikte att lysas upp i ett vackert sken. Hans mun var vidöppen och andades lugnt ut luft medan hans bröstkorg for upp och ned i takt till hans andetag. Ett leende smög sig upp på mitt ansikte medan jag vinglade fram till sängens kant och kröp upp i den med brickan i händerna.
Jag placerade mjukt brickan till vänster om Niall och satte mig själv bredvid den i skräddarställning. Mina läppar fann Nialls mjuka, avslappnade kind och jag kysste honom försiktigt på den ömtåliga huden. Min hand letade upp hans blonda, spretiga kalufs och jag masserade försiktigt hans hårbotten medan fingrarna lekte med hans slingor.
”Rise and shine, baby”, viskade jag lugnt, slöt mina ögon och visade upp ett tandaleende.
Niall vaknade sakta till liv, vred sig om och öppnade sina sega, sömniga, blåa ögon. Han gav mig det mjuka leendet bara han kunde ge och böjde sig sedan fram för att kyssa mina läppar.
Bara smaken av honom fick bloden i min kropp att rusa och fjärilarna i magen att dansa lyckovarv.
”What is this?” frågade han sedan och tittade menande på brickan med rykande och doftande mat.
”It’s for you”, svarade jag lugnt och puttade brickan närmare hans pumpande bröst och vackra leende.
”You didn’t have to do this…”, beklagade han med generade huvudskakningar och leenden gömda i mungipan.
”But I wanted to”, avbröt jag snabbt och fångade hans blick.
Mina ögon var så allvarliga och koncentrerade på sanningen att jag inte kunde slita mig från honom. Han var tvungen att få reda på hur mycket han betydde.
Niall skrattade försiktigt till och reste sig sedan upp så att hans rygg lutades mot ryggstödet. Hans nakna bröst bultade upp och ned medan hans bröstvårtor långsamt kallnade och gav honom pytte skinn.
”You’re amazing”, log han mjukt, sedan tittade han ännu en gång ned på brickan och valde noggrant ut vad det var han ville börja med.
Hans syn såg ut att göra honom snurrig, för den stora längtan i hans ögon avslöjade hans kärlek för mat och hur gärna han ville vräka i sig alltihopa.
”Actually as amazing as this food. And that’s, my lady, that’s hard”, skrattade han lyckligt och blinkade flörtigt med sitt bottenlösa, blåa öga och greppade sedan tag i tekoppen.
+
”Hey babe, what’s that?” frågade jag nyfiket och nickade bort mot garderoben i det vänstra hörnet.
Jag reste hastigt på min överkropp och lät mina händer ta emot det tunga trycket från kroppen medan mina ögon utforskade föremålets yttre. Jag hade fått syn på något i hörnet, något långt och brunt som stod intryckt mot garderobens vita trädörrar.
Nyfikenheten växte med stora steg inom mig och jag grävde förväntansfullt ned mina vita, spetsiga tänder i min underläpp.
”What?” frågade Niall förvirrat, tittade upp från sin tallrik och ryckte av en bit från baconen som han sedan kastade in i munnen.
”That”, svarade jag raskt och upprepade nickningen mot garderobsdörren.
Innan Niall ens hunnit svara hade jag slängt mig upp ur sängen och exalterat börjat småspringa bort mot det vänstra hörnet. Nialls blåa, vita skjorta slog mjukt mot mina lår och gömde mina händer innanför det silkeslenatyget samtidigt som dess krage bekvämt vilade mot min hals.
Jag hade förut letat upp en av Nialls skjortor och bekvämt slagit armarna om den, precis som i filmerna. Så alla tjejerna gjorde med deras pojkvänner och deras kläder.
Jag sträckte ivrigt fram armen så fort jag funnit föremålets hals och ryckte glatt den intill mig. En gitarr.
Leendet smög sig retligt upp på mina mjuka, kyssbara läppar och fick en stor glädje inom mig att avslöjas.
”Do you play?” frågade jag ivrigt, höll upp gitarren mot Niall och flinade retligt mot honom.
Niall vred obekvämt på sig medan hans ögonbryn besvärat rynkades. Han kliade sig tveksamt bakom öronen och fick hans hår att bli ännu trassligare och mer besvärat än förut.
”Uhm… yes”, svarade han osäkert innan han knep ihop sina läppar med en enorm kraft.
”No way” sa jag chockat. ”No way!” upprepade jag ivrigt och kände hur håret på huvudet flög omkring och mina redan små ögon krympte till små knapphålshuvuden.
Förväntansfullt kastade jag mig fram mot sängen med gitarren i högsta hugg och räckte den glatt mot Niall.
”Play for me”, beordrade jag ivrigt och satte mig till rätta.
Mina ben övergick till skräddarställning och mina händer vilade lyckligt i varandra.
”I don’t know...” tvekade Niall och drog bort skamset bort hans ansikte från min syn.
Hans kinder blossade upp till en röd färg som generat spred sig över hela hans ansikte.
”Come on! Pleaaaaaase”, bad jag klängigt med ett stort hopp inom mig att han skulle göra det.
Niall ruskade hastigt på huvudet och lät hans blonda hår täcka hans tomteröda ansikte.
”For me?” försökte jag, gav mig på ett försiktigt leende och försökte sedan leta mig in i hans vackra ögon.
Han gav ifrån sig en suck, drog gitarren intill sig och fick sina fingrar att lätt dras över gitarrens hals som små, ömma smekningar.
”Only one”, berättade han, spände sin blick i min och visade allvaret.
”Two”, krävde jag och tittade på honom lika seriöst.
”One”, fortsatte han envist, bestämd över att antalet inte fick bli högre.
”Two!” förhandlade jag, visade mig allvarligt och försökte få honom att förstå att det här var viktigt för mig.
”Fine”, suckade han medan hans ögon sakta stängdes och hämtade kraft. ”But you have to sing along!”
”Yeah, yeah, yeah”, tjatade jag och viftade irriterat bort hans fåniga ord medan mina ögon himlades.
Sedan drogs hans fingrar över strängarna och min position förblev orörlig. Jag höll andan, spänd över hans talang och satt storögt kvar som ett litet barn på julafton. Plingande blev till musik som senare visade sig vara She’ll be loved med Maroon 5. Introt började sakta men säkert spelas och jag var knäpptyst för att inte missa en sekund av hans vackra spelande.
Plötsligt fylldes rummet med en röst lik änglasång och mina ögon kändes stora som tefat. Min haka föll bildligt talat till marken och jag kände mig häpen. Stum.
Den man som sjöng var inte min pojkvän, det måste varit en ängel sänd från ovan.
I don't mind spending everyday
Out on your corner in the pouring rain
Look for the girl with the broken smile
Ask her if she wants to stay awhile
And she will be loved
And she will be loved
And she will be loved
And she will be loved
Min talförmåga var som stulen ur munnen ur mig och orden trillade bort från tungan. Jag hade ingen aning om att den pojken kunde sjunga, och så fort låten var slutförd var hela min kropp fylld med harmoni och huden full med gåshud. Mina ögon kändes torra och jag hade inte blinkat på hela tiden han sjungit, jag hade bara hållit ögonen på den vackra ängeln framför mig och hans änglaröst.
Jag slängde hastigt en blick på Niall, granskade hans ansikte när han tog de sista tonerna i gitarrspelet och blickade ner på den slitna, sönderklottrade gitarren i hans famn.
Han tittade sedan upp på mig, gav mig ett nervöst litet leende och slickade sig sedan desperat om läpparna.
”Niall”, pustade jag kämpandes.
Jag var som tom och jag fann inga ord på hur jag skulle förklara mina tankar och känslor. Jag tog en paus, tittade in i hans vackra ögon och skakade långsamt på huvudet.
”That was the most beautiful thing I’ve ever heard”, erkände jag chockat och knep ihop mina läppar medan jag väntade på hans reaktion.
Han tittade stumt på mig, gav mig en seriös blick och bröt sedan den med ett genant leende.
”I mean it, Niall. You’re amazing”, fortsatte jag, sträckte mig efter hans kropp och placerade mina kalla, chockade händer på hans mjuka, blossande kinder.
Jag lutade mig fram och slöt mina ögon medan ett rus av känslor blandades inom mig. Sedan träffade mina läppar hans och jag kysste honom som aldrig förr. Och det var då, precis då, tanken for upp i mitt huvud. Tanken som fick mig att faktiskt bli stolt över mig själv och få mig själv att tro att jag faktiskt kunde klara det här.
Jag kunde få honom att lyssna på mig och stanna kvar. Det var bara en sak kvar att göra. Den viktigaste saken i hela förhållandet. Det som gjorde att kärleken fanns kvar, blommade och att paret gjorde allt för varandra.
Jag, Elorah Mary Nichols, jag skulle vinna hans hjärta.
Och där, efter säkert en månads väntan som jag beklagar otroligt mycket över, ramlade kapitel 27 in! Se det som en julklapp!
Ni ska veta att jag inte slutat skriva, absolut inte. Om jag ska vara ärlig så har jag skrivit på en annan novell/fanfiction under dessa veckorna istället för denna. Jag tror den kan bli bra, vilket denna också kan. Men tidskillnaden mellan kapitlerna ställer till det för både mig och er och det beklagar jag så mycket för.
Eftersom ni fick en julklapp av mig, kanske jag kan få en av er? Snälla, kommentera sötegrisar. ♥
