Hej alla fina läsare!

Som rubriken lyder vill jag bara berätta varför jag har uppdaterat så dåligt på senaste. Jo, det är såhär att jag mår riktigt dåligt just nu. Den här månaden har varit en av de sämsta i mitt liv och allt jag gör är att gråta och deppa. Varför jag mår dåligt vill jag inte berätta eftersom det är personliga grejer, saker jag vill hålla för mig själv. Men ändå hoppas jag att ni förstår. Jag försöker verkligen skriva, det gör jag. Men just nu känner jag att de blir så himla dåligt och att den där skrivarglöden som alltid har funnits där för mig är för tillfället borta, såklart för att jag mår dåligt. Förmodligen kommer skrivarglöden tillbaks när saker och ting blir bättre, men när det blir det har jag ingen aning om, snart hoppas jag verkligen.

Jag kommer såklart att försöka skriva, men jag kan inte lova superbra uppdatering eller jättebra kapitel. Men jag försöker bara för er så jag hoppas att det räcker. Jag vill inget annat än må bra och få allt att bli som förut, men nu är det ju tyvärr inte så. Ett nytt kapitel kommer imorgon, det är i alla fall vad jag hoppas och tror på.

Förlåt till er som väntar och alltid kommenterar. Ta inte åt er som att ni kommenterar dåligt, det är bara det att det finns personliga grejer jag känner att jag måste reda ut innan jag satsar på bloggen, så ni får tyvärr lida för det. Ännu en gång hoppas jag att ni förstår och förlåt för dålig uppdatering.

Puss, Annie.

Tidigare i kapitel 13:

Mina händer vilade sig mot hans kinder och jag placerade lätt mina läppar mot hans igen. Hans tunga letade sig in i min mun och jag stängde ögonen samtidigt som jag lutade huvudet mot väggen. För en sekund släppte jag hans läppar och drog ett djupt andetag. ”Your place?” frågade jag medan jag bet mig i läppen. Han nickade ivrigt innan han kysste mig snabbt igen och lät händerna glida längs väggen tills de kom till min rumpa där de stannade kvar med ett stadigt grepp. Mitt hjärta dunkade hårt av nervositet i bröstet och det var utan att tänka jag hade ställt frågan. Men det var det här jag ville göra.

Fy fan mamma, det här är ditt fel. Jag gör det för att hämnas på dig.

---

Jag satt ner den stora glasskålen på bordet framför mig och tittade med en suck på Zayn.

”She isn’t here yet and the clock is half past eight.” mumlade jag samtidigt som jag la armarna i kors.

”Relax, she’ll be here.” log Zayn samtidigt som han sträckte sig efter chipsen i skålen. Jag suckade ännu en gång och satt mig ner bredvid Olivia på den vita soffans armstöd.

”But we said half past seven. She’s an hour late.” klagade jag och hörde Olivia stöna bredvid mig och kände sedan ett slag på mitt vänstra lår.

”Stop it. She said that she would come, so she’ll. She’s a girl, Liam. Let her be late, it’s okay.” sa Olivia samtidigt som hon försökte le mot mig och sträckte sedan sig efter fjärkontrollen till tvn. ”And even if she don’t show up, we’ll have a great time. Right, guys?” Hon höjde sina ögonbryn och tittade mot oss samtidigt som hon drog sin tumme mot kontrollens alla knappar. Med en suck nickade jag och hoppade ner mot soffans dyna istället.

”Yeah, but she lied and I don’t like that.” sa jag tyst samtidigt som jag ryckte på axlarna. Besvikelsen fyllde hela min kropp och gjorde mig en aning deppig. April sa att hon skulle komma, men ändå är hon inte här. Hon ljög, och det är en av de sakerna jag inte gillar hos människor. Lögner.

Jag kände Louis kyssar överallt medan han pressade upp mig mot väggen. Mina ögon stängdes och jag njöt av tillfället där inget annat än Louis fanns i min hjärna. Tillfället då jag faktiskt inte tänkte på pappa. Hans läppar fanns överallt, men just nu kände jag de vid min hals. Kyssarna var slarviga och ganska slabbiga, ändå njöt jag. Jag la mina händer på hans rygg samtidigt som jag pressade in naglarna och la mitt högerben runt båda hans ben. Han stönade lågt medan han pressade sin kropp mot min och flyttade upp sina läppar så de träffade min mun. Läpparna smakade sprit och andedräkten var inte den bästa, men jag kunde tänka mig att min var exakt likadan så varför klaga. Hans händer letade sig bak till min rumpa där han tog ett stadigt grepp och lyfte upp mig så jag spände mina ben runt hans kropp och letade ännu en gång upp hans mun för att kyssa den. Mina händer hade flyttat sig från hans rygg och vilade just nu på hans kinder medan jag försiktigt kysste hans läppar. Vi snurrade runt i rummet ett tag med våra läppar pressade mot varandra innan han med en duns slängde ner mig i sin mjuka hundratjugo säng. Jag skrattade smått och bet mig i läppen när han stod där framför mig. Andfådd och med en stark vilja i blicken.

”What are you waiting for?” frågade jag tyst och log busigt mot honom. Han log tillbaks och bet sig i läppen innan han snabbt drog av sig sin svart randiga t-shirt. Min blick stannade en stund på hans mage och spanade in den innan han försiktigt gick i sängen och klev över mig. Hans blick fångade min och för en kort sekund drunknade jag i de fantastiska ögonen jag hade framför mig, men snabbt hindrade jag mig själv och tittade bort till andra sidan rummet. Ögonen var inte fina. De var fula och jag tyckte inte om dem, aldrig i livet fick jag göra det. Louis harklade sig tyst innan han satt händerna på min överdrivet korta klännings kant. Jag bet mig i läppen innan jag nickade och kände hur han snabbt drog upp klänningen och hur min kropp för varje sekund blev kallare och naknare. Han drog av klänningen och slängde bort den till andra sidan rummet innan han snabbt böjde sig ner och började kyssa mig. Hans mun flyttade sig neråt. Från läpparna mot halsen, från halsen till brösten och från brösten till magen. Jag skrattade smått och drog upp hans ansikte. Han hade ett lekfullt leende på läpparna och tittade in i mina ögon innan han öppnade skärpet på sina byxor och drog ner dem. Jag kom på mig själv att dra efter andan och han skrattade nöjt åt mig innan han slängde bort byxorna och kysste mina läppar ännu en gång. Mina händer vilade i hans hår och jag tog i med all kraft jag hade medan jag bytade position så han nu låg underst. Jag satt på gränsen mellan hans mage och ben och log mot honom. Han bet sig i läppen och hade ögon stora som golfbollar när han tittade upp på mig. För en sekund stängde jag ögonen, tänkte över mitt beslut och öppnade de sedan medan jag drog bak händerna för att lossa bh bandet. Jag kan inte säga att jag tänkte på vad jag gjorde. Jag var full, dum och ville ha annat att tänka på, vem har sagt att man tänker bättre när man är full, liksom? Ingen. Man gör dumma beslut och kanske var det här mitt. Snabbt drog jag efter andan innan jag knäppte upp bandet och lät behån falla ur armarna på mig.

 

När Louis hade tagit på sig skydd var både jag och han helt nakna liggandes i hans säng. I min bröstkorg dunkade hjärtat hårt och nervositeten var stor, men jag ignorerade den. Louis la sig ner på mig i sängen och kysste mig lätt medan jag la händerna runt hans nacke och pressade hans ansikte mot mitt. Såklart var jag nervös, jag gav ju efter. Jag sa innan att Louis inte skulle få som han ville, och se hur bra det gick? Jag är en idiot. Han satt sina händer mot mina höfter samtidigt som han tittade in i mina ögon. Jag nickade snabbt innan jag bet mig i läppen och stängde ögonen. Han drog efter luft innan jag kände hur han långsamt började komma in i mig. Hela min kropp spände sig och jag tryckte in mina naglar i Louis rygg. Han bet sig i läppen samtidigt som han långsamt ökade takten. Jag knep ihop ögonen hårdare samtidigt som jag stönade lågt. Louis gjorde likadant medan han för varje sekund som gick ökade takten och tog i hårdare. Min kropp skrek. Skrek efter att det skulle gå snabbare och för att alla muskler i min kropp spände sig. Louis kyssar smekte min kropp samtidigt som jag tryckte in mina naglar hårdare i hans skinn.

”Come on, Louis.” stönade jag och han nickade. ”Harder!” skrek jag samtidigt som jag släppte mina fingrar från hans rygg och satt fast dem i mitt hår. Det var tvunget att gå snabbare. ”Harder, Louis! Just fuck me!” Han stönade kort innan han tog i ännu mer och det gick snabbare än förut, äntligen. Höga stön kom från både mig och Louis äntligen gick det snabbt som aldrig förr.

”That’s good. Come on.” stönade Louis tyst samtidigt som han bet sig i läppen och stängde ögonen. Jag kände hur allt äntligen släppte och blev till njutning medan jag skrek rakt ut och drog mig i håret.

 

 

Långsamt höjde jag huvudet och tittade ner på Louis som låg om höger om mig. Hans andetag var tunga och han rörde sig inte ur fläcken. Med en ljudlös suck bet jag mig i läppen för att hålla inne tårarna samtidigt som jag så tyst som möjligt klev upp ur sängen. Mina ben tippade långsamt över det ljusfärgade trägolvet och drog upp mina saker från golvet. Snabbt knäppte jag på mig behån och tog på mig trosorna innan jag tog resten av kläderna i famnen och började med långsamma steg gå mot dörren. Försiktigt öppnade jag den och ställde mig i dörröppningen och tittade på Louis när han låg där sovandes. I hans mungipor gömdes ett litet leende och hans andetag var djupa. Hans leende smittade av sig på mig en aning och fick mig själv att le ett litet leende. Jag tog ett djupt andetag, torkade bort tårarna från ögonen och vände mig om. Gick ut ur rummet och genom huset. I farten tog jag på mig mina kläder och drog några händer genom håret. Mina ögon var täckta med tårar och min näsa var täppt. Vad hade jag gjort? Jag hade vikit mig, det var vad jag hade. Gett efter och låtit de jag absolut inte ville skulle hända, hända. Fan. Det spelar ingen roll om jag ångrar mig, det kommer inte att få det ogjort ändå.

---

Usch, jag kan ju direkt säga att jag inte blev nöjd, nåja.

Anledningen till jag inte skrev igår finns på min facebook sida. Jag hoppas att ni förstår.

Kommentera? Jag är i världens depression just nu. Mår skit och era kommentarer hade gjort allt så mycket bättre. x

 

 

Tidigare i kapitel 12:

Jag tog försiktigt bort händerna från ansiktet och försökte ta ett djupt andetag, något som jag inte direkt lyckades med. Mina ben kändes som spaghetti och omöjliga att stå på, ändå försökte jag mig på det och lyckades tillslut på darriga ben gå fram till skrivbordet och ta tag i min mobil. Benen gick praktiskt taget som bebisar, klumpiga och alltid nära att falla ihop. Men på något sätt lyckades jag ta mig bort till dörren igen där jag slängde mig ner med mobilen i handen. Mina händer darrade när jag klickade in på sms och försökte andas tydligare.

To Harry ’curly’ Styles – 19.16

I’m coming. Be ready with much booze because I have problems and would more than happy drown it with that. – April

---

Mina andetag hade blivit lugnare, men fortfarande andades jag långt ifrån normalt. Underläppen skakade på och jag bet mig själv hårt i den för att inte brista i gråt. Aldrig att jag skulle gråta som en bebis ännu en gång, det orkade jag inte. Jag drog mina pekfingrar under ögonen och granskade mig i spegeln. Ilskan som för en gångs skull inte hade funnits i mig idag hade min mamma grävt upp och gjort mig mer förbannad än på länge. Det spelade ingen roll vad hon sa, jag skulle ut. Festa och glömma allt, där ingår det mamma sa tidigare – att min pappa hade tagit självmord. Jag fnös och skakade på huvudet. Hon var galen. Mina händer skakade fortfarande lite, men så gott det gick grävde jag ner min hand i necessären i jakt på min nya maskara. Fan ta mamma ibland. Hon förstörde bara nuförtiden. Ännu en gång drog jag några drag mot mina ögonfransar och la sedan ner den igen. Lätt pudrade jag mig och fixade till håret mer än innan, sen tittade jag mig i spegeln igen. De vanliga kläderna var borta och hade ersatts av en kort svart festklänning, ganska öppen vid bysten. Men vad spelade det för roll? Om folk ville tro att jag var ute efter något ikväll så so what. Jag bryr mig inte. Mina Converse hade också ersatts, men nu till ett par skyhöga klackaskor som jag egentligen inte hade haft användning för förut, men ändå hade jag övertalat mamma att köpa dem. Hon visste inte att jag skulle gå på fest istället, hon trodde väl fortfarande att jag skulle sticka till Liam. En otäck känsla dök upp i min mage och vägrade att försvinna. Var det själviskt att lämna Liam och de andra i sticket? Nej, det var det inte. Om dem hade vetat hade de förstått. Jag ryckte åt mig mobilen som låg på bordet framför mig och bet mig i läppen innan jag utan tvekan gick ut ur rummet och in i vardagsrummet där mamma satt. Hon tittade oförstående upp på mig från sin tidning och rynkade pannan.

”Where are you going?” frågade hon och vek ihop tidningen.

”To Liam as I told you.” suckade jag samtidigt som jag styrde stegen mot hallen.

”Oh, so you’re dressed upp for that?” frågade hon oförstående och försökte genomskåda mitt spel. Jag stönade och satt handen på ytterdörrens handtag.

”No mum, that’s why I have this dress on.” förklarade jag medan jag drog ner handtaget och steg ut genom huset. ”Idiot.” mumlade jag tyst för mig själv och himlade med ögonen medan jag gick ner från stentrappan.

 

Musiken dunkade dödligt högt i mina öron och dansgolvet var fullproppat med folk. Värmen letade sig in genom min tajta korta klänning och kinderna kändes som att de blossade. Festen var på den nattklubben jag hade varit på natten vi kom hit, alltså kände jag igen stället ganska bra – även fast jag var riktigt full den kvällen. Mina tankar om Olivia, Liam och Zayn var som bortblåsta och allt jag tänkte på var att glömma allt runt omkring mig. Alla döda pappor och idioter till killar, även fast jag var på en av des fest. Smart där April. Jag himlade med ögonen åt mig själv medan jag styrde stegen mot baren. Alkoholen var gratis vilket gav mig ännu en anledning till att supa mig full, vem skulle ens stoppa mig? Jag kände ingen men vad gjorde det, jag roade mig på egen hand. Snabbt styrde jag stegen mot baren och slog mig ner på den barstolen jag hade haft sist. Killen bredvid mig la händerna på bordet och gav mig ett smörigt leende. Jag log försiktigt tillbaks av artighet och visade sedan upp ett finger till bartendern.

”One.” ropade jag och han nickade medan han tog upp glas från bänken.

”Make that two!” skrek killen bredvid mig och jag skrattade tyst åt honom och nickade sedan mot bartendern. Jag snurrade runt ett varv och tittade kritiskt mot killen.

”So. Why’re you in a idiot party like this?” frågade jag honom och han skrattade samtidigt som han bet sig i läppen.

”Harry’s my cousin.” svarade han tyst och jag kände hur kinderna blossade kraftigt. Gud vad pinsamt.

”Oh..” mumlade jag tyst och bet mig i läppen.

”No worries.” skrattade han och sträckte fram handen. ”I’m Matt. And you?” Jag tog emot hans stora hårda hand och skakade den kort.

”April.” svarade jag honom och han nickade fascinerad innan han slog ihop händerna och tittade på mig med ett leende.

”Shot time!” skrek han samtidigt som han sköt fram ett shot glas till mig och tog sedan upp sitt egna. ”One, two, three, go!” skrek han och förde snabbt glaset mot munnen. Jag skrattade och hällde i mig mitt och ställde glaset på bänken igen.

”Well, It’s nice to meet you, Matt. Want to get wasted with me?” frågade jag och vinkade dit bartendern igen. Matt nickade med ett skratt och jag trummade på bänken. ”Bring us ten!” skrek jag snabbt innan jag höjde handen och high fivade Matt.

 

Några timmar senare var jag stupfull och vinglade fram genom dansgolvet. Matt hade gått till sin kompis i andra sidan lokalen och jag stod nu helt ensam. Inte en enda gång hade jag sett Niall, Harry eller Louis, vilket jag på ett sätt vad glad över. Men något inom mig tyckte ändå om när de jagade mig. Då kändes det som jag räckte till, var tillräckligt snygg och fick visa mig såhär jag gjorde nu, det var okej då. Min blick gled över alla fulla kroppar och musiken pumpade så hårt i mitt huvud att jag inte kunde tänka. Tjejerna som dansade framför mig pressade sina kroppar mot killarna de dansade med och försökte så gott de kunde distrahera killarna med deras lättklädda kroppar. Killarnas blickar var som fastspända på tjejernas bröst och bet sig i läppen medan de placerade händerna på deras rövar, vilket tjejerna inte verkade ha något alls emot. Med en suck gick jag vingligt några steg och sökte efter Niall, Louis och Harry. Mina ben var ostadiga och min hjärna var som avstängd. Vad jag än gjorde tänkte jag inte, bara gjorde det. På ett sätt var jag avundsjuk på tjejerna som var på dansgolvet, men samtidigt äcklades jag av deras billighet. Med en host tog jag ännu några ostadiga steg och letade desperat efter dem. Tillslut hittade jag vad jag ville och bet mig i läppen medan jag drog händerna genom håret och drog upp klänningen en aning. Sorgen mamma hade gett mig hade blivit värre sen jag dränkte allt i alkohol och jag ville bara göra något som fick smärtan att försvinna på ett tag. Ilskan fanns också där. Det var som att jag ville göra något dumt bara för att jävlas med mamma. Visa hur dålig förebild hon faktiskt var. Med ett skratt sprang jag fram till Louis som stod lutade mot den kalla kakelväggen och slängde mig i hans armar. Jag pressade mina läppar mot hans och placerade mina händer i hans hår. Snabbt godkände han förvånat mina kyssar och kysste mig tillbaks innan han bytade placering så jag nu stod pressad mot väggen. Hans händer gled längs min kropp och jag rös till. De försvann sedan och gled upp mot väggen som han tog stöd av medan hans ansikte var högst en centimeter från mitt. Mina händer vilade sig mot hans kinder och jag placerade lätt mina läppar mot hans igen. Hans tunga letade sig in i min mun och jag stängde ögonen samtidigt som jag lutade huvudet mot väggen. För en sekund släppte jag hans läppar och drog ett djupt andetag.

”Your place?” frågade jag medan jag bet mig i läppen. Han nickade ivrigt innan han kysste mig snabbt igen och lät händerna glida längs väggen tills de kom till min rumpa där de stannade kvar med ett stadigt grepp. Mitt hjärta dunkade hårt av nervositet i bröstet och det var utan att tänka jag hade ställt frågan. Men det var det här jag ville göra.

Fy fan mamma, det här är ditt fel. Jag gör det för att hämnas på dig.

---

Förlåt tusen gånger om för sämst uppdatering, men jag har varit riktigt deppig och haft mycket att göra nu i helgen så jag har inte kunnat skriva, ledsen.

Så, vad tycker ni? Eftersom nästan alla ville att de skulle bli 'intima' så kommer det snart, som ni kanske märker. Jag kommer sitta och rodna som en tok och jag vet inte hur det kommer gå, men om det är vad ni vill så visst. Sista chansen är nu. Säg din åsikt! :) x

 

Tidigare i kapitel 11:

Förvirrat tittade jag på Harry som förmodligen försökte genomskåda mig, han hade den där blicken förstår ni. Den kände jag mycket och väl igen efter alla år tillsammans. Snabbt skakade jag på huvudet och gav honom en blick som klart och tydligt visade att jag inte ville att Niall skulle veta. Jag ville för en gång skull ha ett försprång. Harry nickade svagt mot mig och jag vände tillbaks blicken till April igen. Jag satt där länge och bara tittade på dem innan hon plötsligt vred huvudet åt mig och gav mig hennes mörka blick. Hon räckte fingret mot mig och gav mig ett ord som jag lätt kunde läsa av. Pervo.

---

Jag vinkade hejdå till Liam, Zayn och Olivia medan jag småsprang uppför trapporna. Värmen hade slagit av ytterst lite, men det var i alla fall bättre än förut. Snabbt drog jag upp min Iphone ur min byxficka och tittade på klockan. Min lektion skulle börja om tre minuter och jag hade inte ens kommit till mitt skåp än, shit. Småstressad fumlade jag upp skåpsnyckeln ur den andra fickan och tryckte in den i låset. Dörren öppnades med ett klick och snabbt drog jag ut franskaboken innan jag smällde igen skåpsdörren igen och låste. Sedan började jag med hög fart gå till franskasalen. Att bli sen till Mr Davis lektion var inget roligt. Antigen lät han dig inte komma in och tog dig som frånvarande eller så var han sur hela lektionen och sa inte ett ord till dig, det var i alla fall vad Zayn hade sagt. Jag slängde ännu en gång på klockan och ökade takten. En minut kvar. Precis när jag skulle svänga runt hörnet för att gå in i klassrummet stötte jag i någon och ramlade rakt ner på golvet. Surt tog jag mig för huvudet och drog åt mig franskaboken igen.

”Watch where you going!” fräste surt och reste mig upp igen.

”Sorry.” mumlade killen och samlade ihop böckerna på golvet. Jag spärrade upp ögonen när jag märkte vem det var jag hade stött in i. Curly. Han ställde sig upp med böckerna i handen och gav mig ett ursäktande leende. Jag himlade med ögonen och bet mig i läppen.

”Ehm, I ju-”

”No. Don’t give me a gross comment, please. Just show me that you’re not an idiot like Louis and Niall.”suckade jag och skakade på huvudet. Han nickade och lutade sig åt skåpet. Egentligen ställde jag mig själv frågan varför jag stod här och snackade med dem sliska killarnas kompis när jag egentligen är sen till en lektion.

”So..” började plötsligt Harry och kliade sig i håret. ”We’re having a party on Friday, eight ish. Do you…want to come?” frågade han blygt och bet sig i läppen. Jag var precis på väg att svara när Mr Davis strängt öppnade dörren och kollade surt på mig.

"Miss, Cooper! This is not a holiday, you’ve got times to fit!” vrålade Mr Davis surt åt mig och blängde sedan på Harry. “And you, Mr Styles. Go to your class, now!” Harry tittade skrajt på honom innan han flyttade blicken mot mig och gav mig ett litet leende. Jag nickade mot honom och försökte hålla skrattet inne medan jag gick in i franskasalen med en sur Mr Davis i hälarna.

 

Fredag.

 

Jag drog åt mig sminkväskan och plockade upp maskaran. Lätt drog jag borsten mot fransarna innan jag la ner den i väskan och granskade mig i spegeln. Jag hade på mig ett par shorts och en löst hängande tröja med tubtop under. Eftersom jag bara skulle hem till Liam kändes det dumt att komma i värsta balklänningen, så jag tog bara något enkelt. Mina händer for genom håret och drog det uppåt för att få mer volym medan jag hörde knackningar på dörren.

”Come in!” ropade jag samtidigt jag drog ur händerna ur håret. In kom mamma med ett ganska dystert ansikte. Hennes ögon såg helt färdiga ut och hon var för en gångs skull klädd i joggingdress. Hon suckade ljudligt och satt sig ner på min säng.

”Do you have to go to this guy? We never spend time togheter anymore.” sa hon och följde varje steg jag tog medan jag gick fram och tillbaka för att hämta skor och annat tillbehör.

”His name is Liam and yes, I have to.” svarade jag henne kort innan jag drog på mig mina kära Converse jag hade på mig dagarna in och ut. Mamma suckade ännu en gång och la sina händer i knät.

”I was hoping that I could talk to you..”  började hon och pillade nervöst på sina händer. ”About… Your dad.” Jag stannade upp i min rörelse och tog ett djupt andetag innan jag vände mig om mot henne.

”Why? I don’t feel for talking about it.” svarade jag tyst och ryckte på axlarna. Mamma drog en hand genom håret och satt sedan tillbaks den i knät.

”But I think it would be good for you. You know, talk out.” Jag skakade på huvudet samtidigt som jag lutade mig bakåt mot skrivbordet bakom mig.

”No, it wouldn’t. I have feel like shit since dad died and I know that it wont make it better if we talk about it.” svarade jag henne kort medan jag la armarna i kors.

”But don’t you have any questions? It must be hard like a teenager to lose a dad, I understand you. But why don’t you ask some thing?” frågade hon förvirrat och rynkade ögonbrynen. Jag suckade och stängde ögonen.

”I know that you can’t answer at them. I got so many questions about his dead. Why and how, but no one can ever answer at them. So why waste the time?” undrade jag samtidigt som jag satt handen på pannan.

”I can actually answer at one of them. How he died.” svarade hon tyst, knappt hörligt och jag öppnade fort ögonen och sökte efter hennes blick, men hon undvek min. ”He…” började hon och svalde. ”He took suicide.” Jag skakade förvirrat på huvudet och försökte skratta.

”That’s ridiculous. Why would you even joke about that, mum?” skrattade jag och tittade oroligt mig omkring i rummet.

”I’m not joking.” Mamma tittade allvarligt på mig samtidigt som hon skakade svagt på huvudet. ”The doctors said that he probably was sick and just wanted to… End his life.” Jag satt förvirrat händerna på huvudet och borrade in de i hårbottnen.

”No.” mumlade jag tyst och knep ihop ögonen. ”Why are you saying that things?!” utbrast jag och tryckte ihop käkarna för att få de att sluta darra. ”You have wrong. I know you have.” viskade jag och kände hur min styrka för varje sekund försämrades och gjorde att min inre bro förstördes.

”Honey, I’m so sorry…” försökte mamma trösta mig och reste sig snabbt upp från min säng och satt sin hand på min överarm.

”No!” Min röst bröts och blev hackigare än vad jag tänkt mig. ”You’re acting like you don’t care. For god’s sake mum, your husband died! Why’re you not showing any feelings?!” frågade jag henne och slog bort hennes hand. ”I…I don’t understand you.”

”But honey please. You got to understand that I can’t just fall apart…” Hon hejdade sig och bet sig i läppen.

”Like me?” frågade jag med höjda ögonbryn och försökte leta upp lögnen i hennes ögon. Jag bet mig i läppen och skakade på huvudet. ”Do you know what? I don’t care about this shit anymore. Get out.” Jag nickade mot dörren och la armarna i kors. Mamma skakade oförstående på huvudet och försökte ta mig på armen igen. ”No! What’s so freaking hard to understand in a simple meaning like get out?” frågade jag upprört och bet mig i läppen. Mamma fortsatte att stå som förstelnad framför mig och rörde inte en min. Med ett stön satt jag händerna på hennes rygg och började trycka bort henne ur rummet. ”Get your fucking ass out of here, I don’t wanna see it anymore.” röt jag samtidigt som jag puttade ut henne ur rummet den sista biten. När hon väl var ute drämde jag igen dörren framför ansiktet på henne och gled ner längs den. Förskräckt gömde jag ansiktet i händerna och kände hur mitt hjärta brast. På dörren hördes det starka knackningar och förlåtelser, men det var inget jag brydde mig om. Hon fick skylla sig själv. Den kvinnan som påstod sig vara min mamma anklagade min pappa för att ha tagit självmord. Hur förväntade hon sig att jag skulle reagera, hoppa runt och skrika av glädje? Jag tog försiktigt bort händerna från ansiktet och försökte ta ett djupt andetag, något som jag inte direkt lyckades med. Mina ben kändes som spaghetti och omöjliga att stå på, ändå försökte jag mig på det och lyckades tillslut på darriga ben gå fram till skrivbordet och ta tag i min mobil. Benen gick praktiskt taget som bebisar, klumpiga och alltid nära att falla ihop. Men på något sätt lyckades jag ta mig bort till dörren igen där jag slängde mig ner med mobilen i handen. Mina händer darrade när jag klickade in på sms och försökte andas tydligare.

 

To: Harry ’curly’ Styles – 19.16

I’m coming. Be ready with much booze because I have problems and would more than happy drown it with that. – April

---

Vad tycker ni? Blir superglad om ni lägger ner en minut åt att kommentera, och glöm inte att gilla min facebook sida! :) xx

Sen måste jag bara fråga en sak, igår fick jag en kommentar på kapitel 19 i ANWMA där det stod; men du kan ju inte avsluta den sådär!!!!!

mer nu jag orkar inte vänta och nu har du ju fått dina kommentarer och varför ska man ha så många??!

Du som skrev det, kan du vara vänlig och berätta för mig vad du menar? För jag förstår inte riktigt, haha! :)

(För er som inte vill läsa så finns kapitel 11 här under ↓)

Hej alla söta läsare! Först ville jag bara tacka för alla fantastiskt fina kommentarer ni har skrivit. Bli så himla rörd när jag ser att ni tycker att denna fanfic är en av de bästa ni har läst. Seriöst, ni gör mina dagar, och ni ska veta att jag läser alla era kommentarer.

 

Men nu till det jag skulle skriva från början. Jag tror att ni alla har sett bilderna på Zarrie? (Zayn & Perrie.)

Och med det ville jag bara säga att vi inte ska hata henne, okej? Gör som de flesta fansen gör mot Eleanor och Danielle, respektera dem. Tyck de är fina och visa dem kärlek. Vi vill inte att någon av våra pojkars flickvänner ska få hat, det vill vi verkligen inte.

Vissa av er är säkert avundsjuka på Perrie. Att hon fick er drömmars prins och inte ni, men snälla, snälla, snälla, snälla. Hata henne inte.

Dvs om det här nu är sant. Vissa säger att den är en vänskapskyss, inte för att det ser ut så för mig, men you never know.

Det måste vara något av det jobbigaste som finns, få hat för att du är med en person du älskar. Perrie är säkert en fantastisk person och om Zayn känner något extra för henne så låt han göra det. När Zayn är lycklig är vi lyckliga. Han är en av våra förebilder. En kille vi älskar av hela vårt hjärta, men visa det då. Hata inte någon av killarnas flickvänner. Riktiga directioners behöver inte älska killarnas flickvänner, men i alla fall respektera dem. Så gör det, respektera deras känslor för varandra.

Bara se så bedårande söta. Jag tror jag smälter.

Tidigare i kapitel 10:

”It’s okay. Everyone have their bad days.” svarade jag henne med ett leende samtidigt som hon långsamt öppnade dörren. ”I’m sorry but I think I havet o go inside. The bulldog is killing me if she found out about this.” suckade hon och backade ett steg. “The bulldog?” skrattade jag tyst och hon nickade. “My mother.” förklarade hon och sparkade tyst av sig sina vita Converse. ”Well, I guess I see you tomorrow in school, bye.” log hon mjukt och innan jag hann svara hade hon stängt igen dörren framför ansiktet på mig. Jag skrattade lågt och började gå hem till mig igen.

---

Några dagar senare stoppade jag med en suck in skåpsnyckeln i låset. Det var en solig onsdag och jag skulle precis gå på lunch. Värmen som hade slagit in över London höll på att ta kål på mig, bokstavligen. Jag svettades som en gris och skolan tycktes inte veta vad luftkonditionering var. Alla elever såg ut som levande döda och torkade sig med små suckar i pannan då och då. Lärarna förstod inte hur hett det var, utan öppnade bara fönsterna och förväntade sig att vi skulle jobba lika mycket som innan. Det var något jag verkligen inte klarade av när det kom till sommaren. Då ville jag vara ute i naturen, eller åtminstone i ett rum med luftkonditionering. Jag vred om nyckeln och drog skåpsdörren mot mig. Snabbt drog jag handryggen mot pannan och torkade bort all svett. Med en äcklad min torkade jag av svetten på byxorna och ställde upp kemi, matematik, engelska och franska boken på en rad i den över delen av skåpet. Jag kände mig utplånad. Varm som tusen grader och ändå var inte dagen klar, jag skulle överleva historian också. Utslitet stängde jag ögonen och lutade pannan mot den kalla skåpsdörren och drog en nöjd suck. Aldrig hade jag varit så glad över en skåpsdörr förut. Jag stod där, drömde mig bort och njöt av kylan som trycktes mot min panna medan folket med många blickar gick förbi mig. Det kändes som att jag fortfarande var den nya tjejen, men jag hade åtminstone fått lite vänner och inte var en sådan utstött typ.

”Hey!” hörde jag plötsligt en glad tjejröst pipa. Med en missnöjd grimas öppnade jag ögonen och drog bort huvudet från skåpsdörren. Den sköna tystnaden och kylan tog slut för snabbt. Framför mig stod Olivia glatt. Hon höjde handen och drog ner armbanden som hade stannat en ganska lång bit upp på underarmen. ”Ready for lunch?” frågade hon med ett leende. Jag nickade med en suck och stängde igen skåpet. Olivia var en av de personerna jag hade fått kontakt med, men fortfarande var jag osäker på om jag kunde lita på folket här. London verkade rätt så mycket ytligare än där jag kom ifrån. Snabbt drog jag ut nyckeln ur låset och vi började segt gå ner till kafeterian. Värmen verkade ta kål på Olivia också eftersom hon nästan varje sekund stönade och drog handen framför ansiktet. Med ett flin drog jag handen genom mitt lockiga hår och studerade Olivias ansikte i profil. Hennes bruna tillockade hår låg mjukt mot hennes kindben och hennes mun var en smått öppen. Hon såg fantastik ut, det kunde jag inte förneka. En liten våg av avundsjuka bubblade inuti mig. Det var inte lätt att vara kompis med en tjej som såg så bra ut som Olivia gjorde, men huvudsaken var att hon var snäll – vilket hon var. ”Can’t we… Go and shop today? God, I’m in such a shopping mood!” utbrast plötsligt Olivia och tittade nöjt på mig. Med ett skratt skakade jag på huvudet och tryckte ryggen mot kafeterians glasdörr.

”No, sorry. I’m broke.” suckade jag och himlade med ögonen. Olivia stönade och drog åt sig mat på brickan.

”I hate when I'm in shopping mood, so irritating” skrattade hon och skakade på huvudet.

”Olivia, you’re in shopping mood all the time.” viskade jag och slängde upp en liten slev potatis på tallriken.

”I know!” suckade hon innan hon visade mig ett leende och började gå bort mot bordet Liam och Zayn satt vid.

 

”What about a get-to-know-eachother-night at my house on Friday?” utbrast plötsligt Liam och jag tittade upp från min tallrik med potatis och korv. Ännu en gång såg maten oätlig ut. Olivia visade hennes vita tänder i ett leende och tittade övertygande på mig.

”Come on, we should totoally do that!” uppmanade hon mig och tog mig löst i underarmen. Jag bet mig i läppen och drog löst gaffeln mot tallriken.

”I… don’t know.” suckade jag och tittade upp. Både Olivia och Liam gav mig bedjande ögon medan Zayn bara satt där bredvid mig med ett leende på läpparna. ”Well, fine.” gav jag mig och skakade på huvudet. ”But just so you know, when you least expectit, I can fall asleep. At least when I’m really tired." flinade jag samtidigt som jag skrattade lågt. Olivia klappade glatt händerna och log uppspelt.

”This will be awesome, I promise!” sa hon glatt och bet sig i läppen.

Jag lutade mig tillbaks i den obekväma trästolen och satt händerna på huvudet. Koncentrerat drog jag bak mössan en aning så försiktigt det gick utan att förstöra frisyren. Diskret tittade jag på Louis och Niall medan jag drack upp mitt sista vatten ur glaset. Niall, som för en gångs skull var tyst, stoppade in potatis i munnen och tuggade för fullt. När det kom till mat var han inte blygsam. Han var alltid hungrig och skulle alltid ha något att tugga på. Louis satt tyst bredvid honom och bet sig i läppen. Hans blick flög över kafeterian och såg ut att landa på ett av borden vi fönstret i vänstra hörnet. Jag försökte avslöja hans blick, få veta vad han tänkte på och göra han sällskap, men ibland var även hans blickar ogenomträngliga. Med en suck la jag händerna på byxorna och vände kort på huvudet för att se vad han kollade på. Så fort han såg att jag tittade dit blev hans blick förvirrad samtidigt som han förtvivlat skakade på huvudet. Han gav mig helt klart ett tecken på att han inte ville att Niall skulle veta vad han tittade på. Långsamt tittade jag på Niall som inte var alls medveten om vad vi pratade om. Han satt bara glatt och åt sin kära potatis.

Min blick hade fastnat på April och hennes så kallade vänner som satt vid ett av de stora fönsterna. Hårt bet jag mig i läppen och betraktade alla hennes rörelser samtidigt som jag försökte läsa av hennes läppar.  Hon hade nyligen, och tydligen, blivit väldigt bra vän med Liam, Zayn och Olivia. Zayn och Liam hade varit de killarna som folk inte hade något emot, men de var fortfarande inga speciella. Normalt folk helt enkelt. Olivia däremot, hon hade haft en period för inte så länge sen när hon förändrades helt. Hon förvandlades från den tystlåtna tjejen som aldrig vågade göra något till en tjej som vågade stå för av hon tyckte, men fortfarande var hon en aning blyg av sig. Jag var också tvungen att säga att hon såg fantastisk ut. Om jag inte hade vetat att hon inte skulle ge sig skulle jag lätt ge mig på henne, men nu gjorde jag inte det. Det var April som var målet. Hon var något ouppnåeligt i båda mina och Nialls ögon, men fortfarande hade jag en känsla i mig att hon tillslut skulle ge sig och låta mig få henne, det var jag säker på. Plötsligt kände jag några ögon stirra hål på mig och för en sekund släppte jag deras bord ur blicken. Förvirrat tittade jag på Harry som förmodligen försökte genomskåda mig, han hade den där blicken förstår ni. Den kände jag mycket och väl igen efter alla år tillsammans. Snabbt skakade jag på huvudet och gav honom en blick som klart och tydligt visade att jag inte ville att Niall skulle veta. Jag ville för en gång skull ha ett försprång. Harry nickade svagt mot mig och jag vände tillbaks blicken till April igen. Jag satt där länge och bara tittade på dem innan hon plötsligt vred huvudet åt mig och gav mig hennes mörka blick. Hon räckte fingret mot mig och gav mig ett ord som jag lätt kunde läsa av. Pervo.

---

Fick inte mycket kommentarer på förra, men tack till er som kommenterade!!

30+ till nästa? :) x

Tidigare i kapitel 9:

”Where are you going? Somewhere I can join you?” frågade jag henne och ännu en gång fnös hon.”No, you can’t. I don’t want you with me and besides you can go and drool on some hooker pictures with your friend. Have fun!” hon log ironiskt mot mig och drog upp sin väska mot axeln medan hon vände sig om. ”Wait!” slängde jag ur mig och tog tag i hennes handled. Hon vände sig med ett stön om och blängde på mig. ”I’m not that guy you think I am.” viskade jag tyst och skakade på huvudet. Hennes ansikte blev en aning mjukare och hon tittade rakt in i mina ögon. ”I’m worse.” flinade jag samtidigt som jag släppte hennes hand och slog till henne på baken. ”Have fun, princess.” ropade jag samtidigt som hon stönade och började gå ner från trappan. Hon drog upp handen och räckte fuck you till mig och jag bet mig nöjt i läppen. Det här var ganska kul ändå.

---

Att Louis någonsin skulle bli såhär jobbig hade inte ens funnits i min hjärna första dagen jag träffade honom. Då verkade han så snäll, inte som en desperat kille som bara var ute efter en sak. Att han var en av de söta killarna. De som inte brydde sig om det var populära eller inte, utan bara var sig själva. Med en suck sneddade jag över vägen utan att se mig för. Huvudet bultade hårt och allt jag ville var att gå och lägga mig i min säng. Bara glömma dagen och livet, något jag alltid vill göra nu för tiden. Bilar stannade och förarna blev ilskna och la sig ner på tutan, men jag orkade inte bry mig. Jag ville bara få den här fikan överstökad så jag kunde gå hem och lägga mig igen. Mjukt la jag min hand på pannan samtidigt som jag tittade upp i ett försök att hitta Starbucks skylten. Eftersom jag bara hade bott här i några dagar var jag inte bekant med området, men hoppades att jag skulle kunna hitta fram på något sätt. Om jag hade sagt att jag hade haft ett bra lokalsinne hade jag ljugit, för det hade jag inte. Jag var som en vilsen höna när jag skulle hitta någonstans, vilket inte var det bästa just nu när jag faktiskt hade en tid att passa. Förvirrat tittade jag mig omkring med rynkad panna samtidigt som jag stampade hårt i marken. Jag orkade verkligen inte med det här. Surt satt jag mig på parkbänken bredvid mig med armbågarna i låren. Kinderna trycktes uppåt och ögonen blev smalare vilket fick mig att se sämre. Jag suckade djupt och blundade i några sekunder. Nu hoppades jag bara på att Liam skulle hitta mig så jag slapp sitta här hela natten eftersom jag förmodligen inte skulle hitta hem igen.

Jag drog jackan hårdare runt kroppen och fortsatte gå i det höga tempot jag lyckats få upp. Ur min mun kom det stora andetag som sedan visade sig i den kalla vår luften. Det var fuktigt och ganska kall kväll, i detta tillfälle ångrar jag att jag inte tog en tjockare jacka. Mina höga klackaskor pressades mot asfalten och det var knäpptyst ute. Mörkret hade börjat falla över himlen och varje gång någonting hördes, vare sig det var en bil som körde förbi eller en soptunna som vältes hoppade jag till av skräck. Nu ångrar jag att jag gick och shoppade på kvällen, inte smart. Särskilt inte när man är så mörkrädd som jag är. Hårt pressade jag samman läpparna och försökte tänka positivt, det hade kunnat vara värre. Plötsligt hördes det något på närma avstånd, något som fick mig att hoppa en halvmeter och hjärtat gick säkert i hundra åttio. Det var en röst som mumlade något. Svor, kved och verkade på ganska dåligt humör.

”Hello?” frågade jag osäkert samtidigt som jag tog stegen framåt och lutade huvudet längre ifrån kroppen.

”Yeah?” hörde jag någon sucka och jag tog ännu några steg framåt och blev otroligt lättad när jag såg en tjej i min ålder sitta på parkbänken till höger om mig.

”Oh, hi.” mumlade jag och kände hur min panna rynkade sig. ”Wait, Isn’t you that new girl?” Hon suckade djupt och slog ut händerna i lufen.

”I guess that’s my new nickname. ’The new girl’.” Hon suckade och bet sig i innerkinden medan jag gjorde likadant.

”Sorry.” mumlade jag och tog några steg närmare. ”I’m Olivia.” hälsade jag så artigt jag kunde och sträckte fram handen mot henne. Först tittade hon bara på den som om hon var för fin för att hälsa på mig, men tillslut tog hon den snabbt och släppte den lika snabbt igen.

”April.” mumlade hon och reste sig långsamt upp. ”Can you help me? I’m lost, can’t find to Starsbucks.” suckade hon samtidigt som hon drog sin väska längre upp på axeln. Jag nickade och log mjukt mot henne.

”Sure, this way.” sa jag och nickade mot vägen framför mig. Hon bet sig i läppen och gick med små steg till mig. Vi började gå längs den mörka gatan, och ännu en gång var jag livrädd även fast det hade blivit bättre när jag fick sällskap. Försiktigt sneglade jag över på April och granskade henne, Hennes mun var hårt ihop pressad och fingrarna var intryckta i jackärmen. Hennes mjuka hår låg samlat på högersidan av axeln där det låg så perfekt att jag bara ville sträcka mig fram och rufsa till det. Hon verkade märka att jag tittade på henne, för plötsligt vände hon snabbt blicken mot mig och gav mig den blicken hon hade gett mig tidigare idag, den blicken som var full med mörker. Tyst suckade jag och vände blicken framåt utan att säga ett ord till under promenaden till Starbucks. När vi var framme tittade jag nyfiket in genom dörren och sedan på henne. ”Are you waiting on someone?” frågade jag med ett leende och la armarna i kors. Hon skakade snabbt på huvudet och en lätt rodnad spred sig snabbt över hennes kinder. ”Are you blushing?” frågade jag med ett leende och hon skakade ännu en gång snabbt på huvudet.

”Thanks for showing me the way.” mumlade hon snabbt innan hon försvann in genom den stora glasdörren.

Av trissdes satt jag och pillade på min mobil medan jag väntade på att April skulle komma. Egentligen skulle hon redan varit här, men av någon anledning var hon sen. Jag klickade in på meddelanden på mobilen och det första som kom upp var de April skickade senast; ’just gonna sneak out. The bulldog is guarding.’ Med ett skratt skakade jag på huvudet och bet mig i läppen när det plötsligt pep till i dörrens klocka. Jag lyfte min blick med ett leende och fick se April komma instigandes. Hennes kinder var en aning röda, antigen för rodnad eller för kyla, någonstans inuti mig hoppades jag att det skulle vara rodnad, helt utan anledning. Tror jag i alla fall. När hon fick syn på mig log hon smått och gick snabbt och satt sig på stolen bredvid mig. Hon tog tag i en av kaffekopparna som stod framme på bordet och tog en stor klunk av det. Med en djup pustning satt hon ner koppen på bordet igen och bet sig i läppen.

”What did you want to talk about?” frågade hon samtidigt som hon lutade sig bak och la armarna i kors. Jag skakade lite på huvudet och granskade hennes ansikte som hade spår av kaffe i mungiporna.

 

”So that’s why you don’t like your life? You don’t like your mother?” frågade jag oförstående och rynkade pannan. Hon skakade på huvudet med ett litet leende på läpparna och pillade på koppen framför sig.

”It’s just… She don’t show me pain or sadness at all. I…” hon suckade och mötte mina ögon. ”I just don’t understand how she can do it.” mumlade hon tyst och bröt ögonkontakten igen.

”Your father, then?” frågade jag och trummade lätt på bordet. April bet sig hårt i läppen och stirrade ner i bordet.  Det var som att hon inte klarade av att prata om hennes pappa för hennes ögon glänste starkt i ljuset av tårfyllda ögon.

"I rather don't talk about it." svarade hon mig tyst samtidigt som hon drog ett finger under ögat för att stoppa tårarna från att rinna ner längs hennes kinder.

 

”Thanks for the coffee.” mumlade hon svagt till mig och lutade sig mot ytterdörren. ”And sorry for that earlier.” tillade hon och skakade på huvudet. ”I can be a bitch when I’m in bad mood.” skrattade hon åt sig själv. Jag nickade och stoppade händerna i fickorna.

”It’s okay. Everyone have their bad days.” svarade jag henne med ett leende samtidigt som hon långsamt öppnade dörren.

”I’m sorry but I think I havet o go inside. The bulldog is killing me if she found out about this.” suckade hon och backade ett steg.

“The bulldog?” skrattade jag tyst och hon nickade.

“My mother.” förklarade hon och sparkade tyst av sig sina vita Converse. ”Well, I guess I see you tomorrow in school, bye.” log hon mjukt och innan jag hann svara hade hon stängt igen dörren framför ansiktet på mig. Jag skrattade lågt och började gå hem till mig igen.

---

Förlåt om det är stavfel eller så, men är så fruktansvärt trött idag att jag inte orkar läsa igenom, haha! Kommentera och gilla på facebook för nästa!! :)

Tack för alla kommenter förresten, blir så rörd när jag läser dem, verkligen! Det var en tjej som skrev att det här var den bästa fanficen hon läste, och förstår ni hur glad jag blir? Mitt hjärta hoppade bokstavligen över några slag, betyder allt att ni gillar det jag skriver! Kommentera här också så blir jag superglad. Tack, ni är bäst!! x

 

Tidigare i kapitel 8 del 2:

[email protected]: Ok, we say so, but you don’t know what I’m going through either. You maybe want to get to know me first before you judge? Let’s start with a coffee.

Jag skrattade lite och bet mig i läppen. Vad skulle jag säga? Jag var rädd för att säga ja, men samtidigt rädd för att säga nej. Det var jobbigt att det alltid skulle det finnas en massa val. Någon gång önskar jag att saker valdes åt mig så jag slapp ta alla jobbiga beslut.

[email protected]: Well, okay. Why not?

[email protected]: Great! Meet me on starbucks in a halv hour, ok? See you there!

Jag skakade på huvudet och stängde ner datorn. Antar att jag faktiskt skulle träffa någon, någon som jag kanske förr eller senare skulle kunna kalla min vän.

---

Jag blåste upp mina kinder till stora bollar och släppte med en stor pust ut luften igen. Händerna drog jag genom håret så att huvudet flyttades bakåt och lyckades på något sätt dra med mig en massa hårstrån, så om jag hade dragit mer hade jag dragit av hårsäcken – kändes det i alla fall som. Äcklat grimaserade jag och drog av hårstråna från handen till de svarta jeansen jag hade tagit på mig. På den här lilla tiden hade jag hunnit byta om och fixat håret snabbt, men kunde fortfarande inte bestämma mig hur jag skulle ha det. Sakta vred jag lite på huvudet och drog i den vita stickade tröjan samtidigt som jag granskade mig i spegeln. Liam hade lyckats få mig att gå och ta en kaffe med honom för att lära känna varandra, men det var bara ett problem. Jag var tvungen att smyga förbi den farliga bulldogen, även kallad min mamma. Hon ville inte att jag skulle gå ut, utan att jag skulle sitta och ruttna på mitt rum eftersom jag hade haft ’ett dåligt beteende’. Jag fnös och drog surt åt mig min svarta skinnväska. Dåligt beteende? Skulle hon säga som var värsta isdrottningen, ibland undrade jag om hon ens hade ett hjärta.  Om hon hade varit uppmärksam så hade hon förstått vad det berodde på, men hur skulle hon kunna märka det när hon bara sitter framför sin dator? Jag skakade på huvudet och föste ner plånbok, mobil och hörlurar i väskan. Bara för att mamma ville att jag skulle stanna hemma betydde inte det att jag skulle det. Jag skulle ut. Ut och träffa Liam, slutdiskuterat.

Snabbt slängde jag en blick mot klockan och satt handen på mitt dörrhandtag. Mamma satt säkert kvar i sitt kontor med en kopp te i handen och jobbade, så hon skulle nog inte märka mig om jag var tyst nog. Mina tänder pressades hårt mot underläppen och så tyst som möjligt tryckte jag ner handtaget och öppnade dörren. Det var dödstyst i huset, det ända som hördes var när disk och tvättmaskinen då och då satt på sig själva, men annars kunde du inte höra någonting förutom dina egna andetag och fotsteg. Mitt hjärta slog hårt i bröstkorgen och det kändes som att det kunde höras flera kilometer bort. Tänk så upptäckte mamma mig, vad gjorde jag då? Kanske borde jag gå tillbaks nu när jag kan. Undvika problem och var den duktiga lilla flickan mamma alltid älskat. Ett pipigt ljud fyllde plötsligt köket. Med en känsla av att få hjärtat utslitet från bröstet drog jag förskräckt upp min IPhone och drog på tyst-läge. Om mamma hörde det där var jag död, fan också. Jag drog upp låset och klickade in på smset.

From: Unknown - 20:41

Are you coming soon? I’m waiting :)

-Liam.

 

Hur fick han mitt nummer? Nåja, strunt samma. Just nu var det de sista jag behövde bekymra mig över.

To Unknown – 20:42

Just gonna sneak out. The bulldog is guarding- April

 

Jag slängde ner mobilen i väskan igen och försökte så tyst som möjligt tippa vidare. Hårt knep jag igen ögonen och tryckte mig mot väggen när jag närmade mig mammas dörr in till kontoret. Säg att den är stängd, annars vet jag inte vad jag gör. Snälla, snälla, snälla. Långsamt öppnade jag ögonen igen och flyttade mitt huvud över väggkanten, bort mot dörren och kände ett rus av lättnad spridas i min kropp. Stängd. Med ett litet leende smög jag snabbt förbi dörren och sedan vidare mot hallen där jag slängde på mig skor och en ljus jeansjacka innan jag smög ut genom ytterdörren. Med ett litet skratt stängde jag dörren och lutade pannan mot den. Jag skulle ut och fika med en främling mitt på kvällen. Galet.

Jag drog en hand genom håret och lutade mig mot dörren, andades in den kalla vår doften och njöt. Med ett litet leende stängde jag ögonen och drog några djupa andetag. Niall hade precis dragit hem till sig och nu stod jag här. Riktigt uttråkad och varm som satan. Jag bet mig lite i läppen och öppnade ögonen. Förut hade jag inte tänkt på det, men jag bodde granne med April- vilket förmodligen skulle bli ett försprång för mig. Det här med April hade blivit som en tävling för mig och Niall, båda verkade vilja…. ha henne, eller vad man säger. Plötsligt öppnades deras ytterdörr. Med ett nöjt leende satt jag händerna i fickan och studerade henne samtidigt som hon skrattade lågt och lutade pannan mot dörren.

”Are you, April Cooper sneaking out?” frågade jag förvånat medan hon förskräckt vände sig om.

”Oh God, you scared the shit off me!” pustade hon och skakade på huvudet. Jag skrattade lågt och försökte få ögonkontakt med henne, få henne att smälta.

”Well? I didn’t expect you to do it.” fortsatte jag och la armarna i kors. Hon fnös och flyttade över all tyngd till högerbenet.

”You don’t know me, Louis.” Hon skakade på huvudet och tittade på mig med en mörk blick. Jag ryckte på axlarna och tog ett steg närmare henne.

”Maybe, maybe not.” svarade jag henne och försökte mig på ett leende.

”What?” började hon oförstående och höjde ögonbrynen. ”What's that supposed to mean?” Jag skrattade lågt och tittade in i ett par gyllenbruna ögon som lyste starkt.

”Where are you going? Somewhere I can join you?” frågade jag henne och ännu en gång fnös hon.

”No, you can’t. I don’t want you with me and besides you can go and drool on some hooker pictures with your friend. Have fun!” hon log ironiskt mot mig och drog upp sin väska mot axeln medan hon vände sig om.

”Wait!” slängde jag ur mig och tog tag i hennes handled. Hon vände sig med ett stön om och blängde på mig. ”I’m not that guy you think I am.” viskade jag tyst och skakade på huvudet. Hennes ansikte blev en aning mjukare och hon tittade rakt in i mina ögon. ”I’m worse.” flinade jag samtidigt som jag släppte hennes hand och slog till henne på baken. ”Have fun, princess.” ropade jag samtidigt som hon stönade och började gå ner från trappan. Hon drog upp handen och räckte fuck you till mig och jag bet mig nöjt i läppen. Det här var ganska kul ändå.

---

Kapitel 9! :)

Om ni kommenterar bra och om jag får fler likes på facebook kommer det ut ett till kapitel idag, hoho! Vad sägs om så vi gjorde sist, fast med 27 kommentarer? Hade varit awesome, hörreni! :) x

 

Tidigare i kapitel 8 del 1:

Hon suckade kort och tog av sig glasögonen. ”Go into your room, now. I don’t want that behavior, April. Not here.” Jag suckade djupt och sparkade löst foten i marken. ”Try to be me for one fucking day and then you’ll see how hard it is.” mumlade jag surt innan jag vände mig om och gick in på nya rum. Där inga minnen alls fanns. Allt var okänt och utan minnen. Jag släpade mig mot datorn som jag snabbt startade och loggade in på twitter. Jag fick faktiskt att litet leende på läpparna när jag såg att mitt antal följare hade ökat med två personer, men leendet försvann snabbt när jag klickade in och fick se vilka det var, Louis och Niall, även kallad Mr horny.

---

Jag visste att jag var ute på farligt område. Att jag inte borde jaga tjejen Louis satsade på, men det var någonting inom mig som fick mig att bli galen när April var i närheten. Jag visste inte om det var för att hon var så grymt het, eller att jag helt enkelt bara… ville ha henne för den där lilla stunden, som en tillfredställelse ungefär. Harry, Louis och jag hade haft en kod ända sedan vi startade det vi höll på med. Du kunde få tjejen efteråt, men du skulle ge dig fan i att blanda dig i när en av oss försökte få någon, men med April… jag liksom drogs till henne. Även fast hon hatade mig fick det mig att vilja ha henne ännu mer. Som när du vill ha något du inte får, lusten blir större. Så hårt jag kunde bet jag mig i läppen för att sluta tänka på henne. Måste sluta tänka på henne. Tänk på Louis, din bästa vän som skulle hata dig för livet om du bröt regeln, speciellt när jag själv har varit så petig med den. Förvirrat skakade jag mitt huvud och stönade. Allt skulle vara så jävla svårt.

”What are you thinking about?” Louis röst ekade i mitt huvud och jag drog med en suck en hand genom håret.

”I don’t know. Girls, I guess.” mumlade jag samtidigt som jag greppade tag i datorn bredvid mig. Louis nickade med ett skratt och fortsatte att fixa sitt hår medan jag klickade upp internet och gick in på twitter. Jag placerade fingrarna på tangentbordet och klickade på sökfältet. Mina läppar trycktes mot varandra och jag stirrade tomt på skärmen. Jag var nästan säker på att hon hade twitter, alla hade twitter. Mina fingrar styrde sig av sig själva och en sekund senare stod det April Cooper i söksrutan. En flicka kom upp som sökresultat, en flicka som absolut var April. Osäker flyttade jag musen till follow knappen och höll kvar den där ett tag innan jag tillslut pressade ner vänsterknappen och ikonen bytade färg från vit till blå.

”Nice, I’m gonna follow her too.” flinade Louis bakom ryggen på mig och jag tittade förskräckt bak. Jag hade absolut ingen aning om att han hade stått där. Ännu en gång bet jag mig i läppen medan jag motvilligt räckte över datorn till honom och såg han med ett nöjt leende trycka på följ knappen han med.

Jag hade aldrig trott att det skulle vara såhär tråkigt att vara instängd på ett rum. Förut hade jag självmant suttit här inne, men nu när jag var fast kändes det plötsligt till ett fängelse. Som att väggarna krympte och att dörren förvandlades till galler som var omöjligt att ta sig ut ur. Irriterad av att sitta fast i en mushåla även kallat mitt rum på grund av att min mamma inte förstår någonting, hasade jag mig bort till skrivbordet där med dator satt. Innan när jag hade sett att Louis och Niall följde mig blev jag en aning äcklad, det var som att de inte tänkte släppa taget förens dem fick som de ville, men nu fanns det ju inte så mycket att göra åt det. Vad skulle jag göra, liksom? Springa fram till dem i skolan och säga ’hej jag gillar inte att du följer mig på twitter, snälla sluta.’ Nej, jag tänkte inte skämma ut mig. Killar ska sträva efter något. Förstå att de måste kämpa för att få tjejen de vill ha. Aldrig skulle jag bli en av de billiga tjejerna som lät killarna tafsa på en bara för att de behövde lite så kallad ’kärlek’.  Jag bet mig lite i läppen medan jag gick in på olika sidor för att fördröja tiden. Det slutade med att jag satt och spelade spindelharpan och bokstavligt talat hade gjort vad som helst för uppmärksamhet. Plötsligt plingade det till i datorn. Det var någon som hade skrivit till mig.

 

[email protected]: Hello :)

 

Jag rynkade pannan och böjde mig fram, precis som att jag trodde att jag skulle förstå mer av det. Liam? Jag kände ingen Liam?

[email protected]: Wait, do I know you?

[email protected]: Liam, you met me today in school. I was the guy who was going to sit with you on the lunch, remember?

[email protected]: Oh, now I remember. Sorry.

[email protected]: It’s ok. I saw you run out of the cafeteria, having a bad day?

 

Jag suckade och höll kvar fingrarna på tangentbordet. Såklart det var en dålig dag, alla dagar var dåliga.

[email protected]: Yeah, you can say so. I thought that thing would change now in a new school, but God how wrong I had. My whole life is shit so why did I expect that this day would be different?

[email protected]: I don’t believe you. Sure, you can have a bad day but I don’t think your life sucks. Tell me the bad part. I’m sure it isn’t that bad.

 

Med en suck himlade jag med ögonen. Hans liv verkade ganska bra, varför skulle han då lägga sig i mitt? Leka hjälte eller? Att prata om det som hade hänt hade gjort mig mer osäker än vad jag redan var och dessutom hade jag inte lust att prata om det heller. Framför allt inte med honom. Jag kände ju inte människan?

[email protected]: And your day?

[email protected]: Why are you changing subject? Hard to talk about?

[email protected]: Please stop. Bad things have being a habit in my life these last months and I really don’t want to talk about it.

[email protected]: Ok, sorry. How my day has been? Ok, I guess. Can be better and can be worst, so ok.

[email protected]: Okay? I thought you were happy when I saw you. But okay, I don’t think you know what a bad day is so I can tell you about it. A bad day or a normal day for me is that you wake up on the morning, have to put up with your annoying mother all morning, a mother who’s smile is saying that everything will be okay but don’t fucking know what she’s talking about, go to school, have boys who slap you on the ass and would do anything to get laid beside you all day and then when you come home your mother is telling you that you having a ‘bad mood’ and that she don’t tolerate it, and then, on the evening you sit in your freaking room and can’t get out. That’s a bad day, dude.

[email protected]: Yeah, I agree with her, your mood seems to be kind of… bad.

[email protected]: Shut up, you know I actually don’t need to hear that. You don’t know what I’m going through so yeah, just shut up.

[email protected]: Ok, we say so, but you don’t know what I’m going through either. You maybe want to get to know me first before you judge? Let’s start with a coffee.

 

Jag skrattade lite och bet mig i läppen. Vad skulle jag säga? Jag var rädd för att säga ja, men samtidigt rädd för att säga nej. Det var jobbigt att det alltid skulle det finnas en massa val. Någon gång önskar jag att saker valdes åt mig så jag slapp ta alla jobbiga beslut.

[email protected]: Well, okay. Why not?

[email protected]: Great! Meet me on starbucks in a halv hour, ok? See you there!

 

Jag skakade på huvudet och stängde ner datorn. Antar att jag faktiskt skulle träffa någon, någon som jag kanske förr eller senare skulle kunna kalla min vän.

---

Nej men hej dålig uppdatering! Förlåt, för väntan, but here it is! 20 likes på facebook eller  25 kommentarer här till nästa, woop woop! c:

Tidigare i kapitel 7:

”Back off, hunk.” försvarade jag mig surt innan jag reste mig upp och rusade ut genom matsalen med allas blickar fästa i min nacke. Äckel, Louis, äckel, Harry, äckel Niall. Allt jag ville var att vara i min pappas famn just nu, men det gick inte. Det skulle aldrig mer gå. Snabbt kände jag hur paniken blev stor och hur tårarna hastigt rann längs mina kinder. Min pappa hade förstört allt. Han hade gjort det så mycket sämre och jag hade blivit så jävla osäker på grund av honom. Om inte han tänkt på någon annan än han någon gång hade det inte varit såhär. Allt var killarnas fel. Dessa jävla killar borde utplånas. Allt var bättre utan dem.

---

Jag stängde dörren bakom mig och smög in i det tysta huset. Alla lampor var släckta och det ända som hördes var klockans tickande ända bort ifrån köket. Det var så tyst så om du släppte en knappnål i marken skulle det gott och väl höras. Klockan var runt ett skulle jag gissa på och det hade tagit cirka trettio minuter för mig att gå hem i regnet. Typiskt nog hade jag inte tagit med mig tillräckligt mycket pengar till skolan för att ha råd med en bussbiljett hem, så det var antigen att börja gå ett att lifta. Lifta var uteslutet, det var något jag aldrig gillat. Främmande människor som lika gärna kan köra dig till en öde lada och lämna dig där istället för dit du vill? Nej tack. Aldrig skulle jag lite på främmande människor.

Lugnt slängde jag av mig jackan och skorna innan jag så tyst som möjligt försökte smita förbi mammas nya arbetsrum och in på mitt rum. Om hon fick reda på att jag hade skolkat resten av dagen skulle hon döda mig, särskilt när det var första dagen. Jag hade aldrig hört mig själv smyga så tyst och hålla käften så bra, jag andades knappt. Så rädd var jag att hon skulle höra mig. Min mamma var som en ängel, men samtidigt som en ilsken bulldog. Hon kunde vara livsfarlig. Hennes arbetsdörr stod lite på glänt och svagt kunde man se en lampa lysa vid skrivbordet. Jag tog ett så stort ljudlöst andetag som det gick och började sedan försiktigt smyga, men blev direkt avslöjad. Aldrig ska jag bli en ninja, det säger jag bara.

”April, honey?” frågade mammas mjuka röst och jag kunde höra hur hon för en kort sekund sluta skriva på datorn. Jag försökte ignorera henne och tippa vidare. ”Don’t go away, April.” varnade hon och jag suckade. Hårt bet jag mig i läppen och öppnade hennes arbetsdörr så jag nu såg henne sitta i kontorsstolen.  Hon hade glasögonen på nästippen och händerna placerade på tangentbordet. Som vanligt låg hennes hår perfekt mot huvudet samtidigt som kläderna var perfekt strukna. Perfekt, perfekt, perfekt. Jag tittade ner på mina fötter och vickade på tårna innan jag vågade titta upp för att möta hennes blick. ”Are you already home?” frågade hon lugnt och lutade sig tillbaks i stolen. Knappt synligt himlade jag med ögonen. Nej det var därför jag stod här mitt framför dig. Jag teg och nickade samtidigt som jag drog i tröjarmen för att göra den större. Nästan så jag skulle gömma mig i den. ”I thought you would quit four today so I haven’t fix the dinner.” sa hon samtidigt som hon suckade. Jag nickade kort och tittade upp på henne.

”It was half day.” svarade jag henne samtidigt som jag försökte undvika ögonkontakt. Hon höjde ögonbrynen och tittade skeptiskt på mig.

”Really?” frågade hon och jag nickade återigen. ”You know, I spoke to the principal for an hour ago, and he said that the first you did was to yell at him.” Jag suckade och skakade på huvudet.

“No, I didn’t. It was he who was cheeky, seriously mom. He’s an idiot.” försvarade jag mig surt och bet mig i läppen. Hon suckade kort och tog av sig glasögonen.

”Go into your room, now. I don’t want that behavior, April. Not here.” Jag suckade djupt och sparkade löst foten i marken.

”Try to be me for one fucking day and then you’ll see how hard it is.” mumlade jag surt innan jag vände mig om och gick in på nya rum. Där inga minnen alls fanns. Allt var okänt och utan minnen. Jag släpade mig mot datorn som jag snabbt startade och loggade in på twitter. Jag fick faktiskt att litet leende på läpparna när jag såg att mitt antal följare hade ökat med två personer, men leendet försvann snabbt när jag klickade in och fick se vilka det var, Louis och Niall, även kallad Mr horny.

---

Försökte så gott jag kunde skriva på den lilla tiden jag hade, och hoppas att det räcker! Tack för alla kommentarer, värmer verkligen! ♥

Ni förtjänar verkligen ett till kapitel och jag får så mycket skuldkänslor nu när jag kommer säga det här. Jag kommer tyärr inte hinna det eftersom jag ska bort ikväll. Men om jag skriver lite nu och lite när jag kommer hem om jag orkar så kommer det kanske inatt. Är det okej?

 

Sen har jag en fråga också. Jag fick en kommentar i förra eller förra kapitlet igen där de ville ha detaljer senare om det nu händer något mellan någon av killarna och April. Är det de ni vill? Alltså, sex detaljer? Jag vet inte vad jag tycker om det, men om ni vill ha det om det händer något så visst. Då antar jag att jag kan fixa det. Allt för mina läsare. ;)

Slänger in en urgullig bild på Zarry som tröst! c':

 

Btw, så finns kapitel 7 här under!

xx Annie

Tidigare i kapitel 6:

”You’re into Louis!” utbrast jag och tittade på Olivia och Louis. Hennes kinder förvandlades till en rosa nyans innan hon skakade på huvudet och drog undan en hårslinga från ansiktet och tryckte sig förbi mig. Snabbt försvann hon ut ur klassrummet och med ett litet skratt tittade jag på Louis. ”Looks like someone have a crush on little Louis man.” flinade jag samtidigt som jag skakade på huvudet och reste mig upp från stolen. ”What about lunch? I’m starving!” klagade jag samtidigt som jag tog Harry och Louis runt deras halsar och tryckte de ut ur klassrummet.

---

Jag såg flickan med det vackra brunlockiga håret försvinna längre och längre bort från mig. Hon gick längs korridoren i snabb takt och tittade inte bak en ända gång. Med en ljudlös suck bet jag mig i läppen och vände mig om. Jag blev chockad av att någon stod där och satt min hand på hjärtat av rädsla.

”Oh god, you scared me.” pustade jag och fick se ett leende komma från min väns läppar. Min bästa vän, Zayn stod framför mig med händerna i fickorna. Vi hade varit vänner i åratal, jag och han. När vi var mindre hade vi förstås haft andra vänner, men som barnvänskap förstördes de och tillslut blev det bara Zayn och jag kvar. Vi fanns alltid där för varandra och hade alltid varit de där två polarna som höll ihop. Han rynkade pannan för en sekund och ställde sig på tå för att försöka titta förbi mig i ett hopp om att se något som hade distraherat mig.

”Who was that?” frågade han nyfiket och nickade bort mot korridorsdelen bakom mig.

”What, that girl?” frågade jag och han nickade. Jag ryckte på lätt på axlarna och satte fart på mina ben så de gick längs korridoren. ”A new girl, April. I didn’t find out more, she’s kind of quiet.” mumlade jag tyst medan Zayn slöt upp vid min sida.  Han nickade och satt händerna i fickorna. Vi satte fart ner mot trappan och sedan vidare till matsalen. Klockan var tolv eller något liknande, och eftersom vi hade en såpas kort rast på trettio minuter fick vi skynda oss. När vi var framme satt Zayn händerna på den stora glasdörren där det stod ”push” och pressade tungt upp den. När vi kom in möttes vi av skrik och fullproppade bord. Alla pratade i munnen på varandra, skrek och skrattade, något som kändes skulle spränga mina öron. Jag gav Zayn en min som fick han att skratta innan vi började leta efter bord. Vi delade på oss, jag gick åt vänster och Zayn åt höger. Min blick flög över borden i hopp om att det skulle finnas något ledigt bord. Jag bet mig löst i läppen innan jag fortsatte gå framåt med blicken fladdrande fram och tillbaka. Allt var indelat på denna skolan, särskilt placeringarna på lunchen. Punkarna satt på ett ställe, fjortisarna på ett, sportfånar på ett, vanliga på ett, pluggisar på ett, och så fortsatte det. Det var inga speciella bord, men samma folk satt alltid tillsammans. För en kort sekund stängde jag ögonen och försökte tränga ut allt väsen. Försökte koppla av och tänka positivt.  När jag öppnade ögonen igen möttes jag av ett par vackra gyllenbruna ögon. Där satt hon, hon som bara för någon minut sen hade sprungit iväg från mig. Hon bet sig kort i läppen medan hon tittade på mig, men blicken visade inte någonting. Jag gav henne en ett litet leende och hon nickade stelt medan hon klappade på stolen bredvid henne. Mina ben rörde sig själv mot bordet tio meter bort. Bort till bordet där hon satt, en ny vän. Jag skulle precis ta de sista stegen till bordet och sätta mig ner när någon hann före, Louis. April rynkade pannan och la armarna i kors samtidigt som Louis log mot henne. Kort skakade jag på huvudet och vände mig om igen i jakt på ett nytt bord.

Försiktigt pillade jag i den så kallade hemlagade potatismosen gjord av skolans kök med gaffeln. Gjorde smilisar, delade in de i högar och tramsade mig eftersom jag inte hade en tanke på att äta det. Potatismosen såg klumpig och inte alls ätlig ut. Grönsakerna jag hade tagit till var någorlunda okej, men säkert konserverade. Motbjudad la jag ifrån mig gaffeln på brickan och höjde min blick. Jag blev mött av ett par bruna ögon som strålade av glädje men samtidigt irritation. Kort bet jag mig i läppen och tittade på honom utan att visa något, ingen sorg, ingen lycka, ingen rädsla. Han log smått mot mig och jag suckade för mig själv, inget synligt. Skulle jag kalla hit honom? Ja, varför inte. Bättre det så jag faktiskt skaffar vänner. Men tänk så gillar han inte mig, vad gör jag då? Jag nickade kort och klappade på stolen bredvid mig utan att tänka. Han log mot mig igen, fast denna gången vänligare och mjukare. Ett leende som fick mig att slappna av. För varje steg han tog steg min puls och paniken blev större. Nervöst pillade jag mig på naglarna i väntan på att han skulle komma närmare och la all min koncentration på det. Jag var helt inne i att få bort smutsen under naglarna när jag plötsligt en svag pust av herrparfym fylla mitt luktsinne. I ett försök att le lyfte jag blicken och förväntade mig mötas av Liam, men min förväntan släppte snabbt och jag kände ilskan fylla mig. Surt la jag armarna över varandra och rynkade pannan.

”What do you want, Louis?” frågade jag irriterat och tittade på hans leende, det som irriterade mig något fruktansvärt. Han skrattade smått och la armen om den andra stolen.

”Is it okay if we sit here?” frågade han i ett försök att smälta mig med ett leende.

”Do you know what?” började jag och flyttade min blick från Louis till Liam som sakta skakade på huvudet och vände sig om och började gå bort från mig. Ilskan bubblade inom mig. Louis förstörde allt.

”I actually don’t wa-”

”Come on, lads. I’ve got a table here!” ropade han högt och höjde handen för att visa vad han satt.

”No.” mumlade jag lågt och skakade på huvudet. Louis gav jag en blick som kunde döda, men han bara skrattade åt mig innan han riktade sin uppmärksamhet åt killarna som närmade sig vårt bord med brickor i händerna. En blond kille och en annan med brunt lockigt hår kom närmare oss och den blonda bet sig i läppen när han tittade på mig. Den lockiga killen slog sig ner bredvid Louis medan den blonda slog sig ner bredvid mig, tyvärr. Han satt brickan på bordet och la armarna runt min stol. Han log sliskigt mot mig och jag hoppade äcklat så långt ut på stolen det gick. Som sagt, de här killarna var ute efter något annat än kärlek.

”Hi April, I’m Niall.” log den blonde samtidigt som han sträckte fram handen och blinkade mot mig. Jag tittade spydigt på den innan jag fnyste och flyttade min blick mot ett bord några rader fram där jag såg Liam hade slagit sig ner med en vän. ”Ouch, she was saucy.” flinade han och tittade på Louis som hade lagt armarna i kors och skrattade med honom. Jag skakade kort på huvudet och fortsatte att titta på Liam. För en kort sekund lyfte han sin blick och kollade på mig innan han sänkte den igen.

”I’m Harry.” nickade plötsligt den lockiga och jag flyttade min blick dit.

”Okay, curly.” mumlade jag tyst och höjde ögonenbrynen. ”And what shall I call you, Mr horny maybe?” frågade jag den blonda, även kallad Niall uppkäftigt. Han skrattade smått och mötte min blick.

”You’ll change your mind, April.”svarade han mig och klappade mig på axeln. ”Promise.” Jag tittade äcklat på hans hand innan jag slog väck den.

”Eu, no.” mumlade jag och gjorde ett försök att flytta längre ut på stolen.

”Come on, April. You like me, just admit it.” smörade han och flyttade närmare mig. Jag höjde händerna och skakade på huvudet.

”Seriously, If you don’t stop I’ll pour the milk on you.” sa jag och han skrattade.

”Yeah right.” Han hoppade ett snäpp närmare mig och lutade sig mot mitt öra. ”I know you want it, April.” viskade han tyst.

”Okay. That’s it!” sa jag äcklat och puttade undan honom innan jag greppade tag i mjölkpaketet som stod på min bricka och hällde den över honom. Mjölken rann snabbt ner längs hans ansikte och bakom mig hörde jag skratt. Han satt förvånat sitt finger på ansiktet och drog bort mjölk. ”Back off, hunk.” försvarade jag mig surt innan jag reste mig upp och rusade ut genom matsalen med allas blickar fästa i min nacke. Äckel, Louis, äckel, Harry, äckel Niall. Allt jag ville var att vara i min pappas famn just nu, men det gick inte. Det skulle aldrig mer gå. Snabbt kände jag hur paniken blev stor och hur tårarna hastigt rann längs mina kinder. Min pappa hade förstört allt. Han hade gjort det så mycket sämre och jag hade blivit så jävla osäker på grund av honom. Om han tänkt på någon annan än han någon gång hade det inte varit såhär. Allt var killarnas fel. Dessa jävla killar borde utplånas. Allt var bättre utan dem.

---

Så, vad tycker ni om denna fanficen? Kul och höra vilken ni tycker om bäst!

Förresten, om du har facebook hade det varit jättekul om du gick in och gillade min sida. Inte kul att ha den om inga gillar.

Hoppas ni gillar det. Kommentera så blir jag superglad!! :) x

 

Hej! Tycker att det blir mycket smidigare med facebook istället för dayviews (nej, jag kommer förmodligen inte lägga ut när ett nytt kapitel kommer på dayviews), så där kommer jag från och med nu lägga ut när ett nytt kapitel kommer upp eller varför jag t ex inte kan uppdatera. Så in och gilla för att få reda på det nyaste!!

http://www.facebook.com/pages/onelifeoneloveonedirectionfanficbloggse/436817979679124?ref=ts

http://www.facebook.com/pages/onelifeoneloveonedirectionfanficbloggse/436817979679124?ref=ts

http://www.facebook.com/pages/onelifeoneloveonedirectionfanficbloggse/436817979679124?ref=ts

Kommentera här vad ni tycker om det och sprid jätte gärna den så fler gillar! :)

xx Annie

Tidigare i kapitel 5:

”Chill.” började han och höjde ögonbrynen. ”But just so you know, you look very cute when you’re drunk.” viskade han med ett nöjt leende och la armarna i kors samtidigt som han lutade sig bak i stolen. Jag tappade humöret, himlade med ögonen och knep ihop käkarna. ”Fuck you, Louis!” skrek jag rakt ut och det skrapande ljudet från stolen lät över hela klassrummet när jag snabbt drog mig upp från stolen och rusade ut genom klassrummet. Med lärarens rop efter mig smällde jag högt igen dörren till klassrummet och började gå i den tysta tomma korridoren. Allt som hördes var mina skor som trycktes mot golvet. Jag tål inte Louis. Kunde han inte låta mig vara och sköta sitt egna? Idioter till killar fanns inte plats i mitt liv, särskilt inte efter pappa hade dött, det blev bara för mycket.

---

 

Ilskan flödade i mina ådror, även fast jag inte visste vad jag var arg över. Hårt pressade jag skåpsnyckeln jag hade fått förut av rektorn mot handflatan och för varje sekund som gick brände det mer och mer utan att jag själv märkte det. Mina käkar var hårt sammanpressade och med snabba steg sprang jag uppför stentrappan för att komma till andra våningen där mitt skåp fanns. Det ända som hördes var ljudet av mina ansträngda andetag och vita converse som lätt trycktes mot den hårda trappan så det ekade mellan väggarna. När jag äntligen kom upp för trappan tittade jag mig omkring och drog några djupa andetag. Höger eller vänster?  Jag hade ingen aning om vart skåpet låg, bara att det fanns här någonstans på andra våningen. Löst bet jag mig i läppen och svängde höger, man var tvungen att chansa. På andra våningen var det minst lika grått som på nedervåningen. Skåpen var gråa med ljusgrått golv medan väggarna var vita och klädda med tavlor nästan överallt. Tavlorna var gråa och målade av sorg eller ilska, jag kunde inte skilja på det, men grått var det i alla fall. Mina ben rörde sig av sig själva och styrdes snabbt genom korridoren samtidigt som jag läste på skåpens nummer. Efter minst tio minuter av förvirring upp och ner, fram och tillbaka, kors och tvärs hittade jag äntligen det jag sökte efter, skåp 273. Jag stannade framför det och bara tittade på det. Det fula, gråa skåpet som bara stod där, grått och trist. Men vad hade jag förvänta mig? Det var ett skåp. Ett vanligt jävla skåp. Mina ben darrade smått och kändes som spaghetti av all min powerwalk fram och tillbaka, man märkte att jag inte var särskilt vältränad. Min blick gled ner på min hårt spända hand och det var inte förens då jag märkte hur ont det gjorde. Inuti handen låg skåpsnyckeln i gott förvar och pressades hårt mot min handflata. Det gjorde faktiskt riktigt ont. Långsamt öppnade jag försiktigt handen och kände krampen komma. Handen var röd, svullen och hade några märken av nyckelnständer, men annars var jag i bra behåll. Mina käkar var fortfarande sammanpressade när jag långsamt höjde handen för att stoppa in nyckeln i skåpet. Med ett klick öppnades skåpet. Ett knarrande ljud hördes när det långsamt gled upp utan min hjälp. Jag tryckte min hand mot skåpsdörren och slängde upp den så att det blev en smäll så stor att det ekade över hela korridoren. Det kändes bra att slå ut min ilska, det var en av de sakerna jag hade gjort mycket sen pappa dog. Plötsligt blev mina andetag snabba och hackiga. Pappa. Min underläpp började långsamt smått skaka och envist pressade jag samman mina läppar för att stoppa tårarna. Det var pappas fel, alltihopa. Jag var så himla arg på honom, men ändå kunde jag inte sluta sakna honom. Hans varma kramar och trygga doft, allt var borta, allt. Plötsligt kändes allt stort och skrämande, som att jag återigen var sex år och för första gången skulle börja i skolan. Utan vänner och full av rädsla. Långsamt stoppade jag in huvudet i skåpet och lät det vila mot en av deras hyllor. Jag blev inte klok på någonting, allt var så svårt att förstå. Mitt huvud var fullt med frågor jag aldrig skulle kunna få svar på, det drev mig till vansinne. Plötsligt hörde jag en svag harkling och en röst fylla mina öron. 
”Hello?” frågade någon tyst och snabbt som blixten var jag ute ur skåpet. Misstänksamt tittade jag på killen framför mig. Han log ett vänligt leende mot mig, men mitt ansikte förblev stelt som innan. Jag var nästan säker på att jag såg ut som ett lik i ansiktet. Men hans leende försvann inte. Det satt tålmodigt kvar på hans läppar när han långsamt sträckte ut sin hand mot mig. ”I’m Liam.” hälsade han vänligt och försökte fånga min blick. Jag nickade kort medan min blick for upp och ner på hans kropp.
”April.” mumlade jag nästan orörligt och drog in mina händer i tröjärmen. Förvånat drog han tillbaks sin hand och låtsades som ingenting.Hans bruna hår låg till fixat mot hans huvud och hans läpp låg placerad över den andra. Jag fortsatte att granska hans ansikte, ända tills jag fann hans ögon. Ett par väldigt vackra ögon som jag nästan drunknade i. För en sekund fastnade min blick där, bara tittade djuplöst in i dem och försökte se igenom honom. Som att jag inte trodde på att en kille på denna skola faktiskt var trevlig. Han harklade sig lågt och fick mig att titta bort, istället fastnade blicken på skåpet bredvid mig. 
”So, you’re new here?” frågade han nyfiket. Jag nickade smått och drog mitt finger längs mitt grannskåps dörr. ”First day?”

Jag nickade ännu en gång och fortsatte att leka på skåpets dörr. Han nickade smått och bet sig i läppen. Tystnaden var pinsam, och han verkade obekväm i den. 
”I’m sorry, I think I gotta go.” mumlade jag tyst och vände mig om och drämde igen mitt skåp. I ögonvrån såg jag hur han hoppade till lite i smällen och öppnade munnen för att säga något, men snabbt hindrade sig själv och stängde den igen.

”Class’s over, you’re free to go now. Have a great lunch!” log Mrs McKlay lugnt och borstade sina händer mot varandra. Alla elever försvann snabbt ur klassrummet i lättnad av att den långa lektionen äntligen var slut. Harry och Louis var snabbt uppe från sina stolar och gick mot mig. Olivia, som hade suttit jämte mig denna lektionen, hoppade snabbt upp från stolen när hon såg att killarna var på väg mot mig. Hon rafsade nervöst ihop sina böcker och häften och tryckte de mot bröstet samtidigt som hon försökte trycka sig ut från det lilla utrymmet som fanns mellan borden. Hon var precis på väg att gå förbi mig när Louis och Harry närmare sig.
”Woah, where’re you going?” frågade jag Olivia med ett leende och växlade blicken mellan henne och killarna som precis hade stannat bredvid vår bänk. Harry satt händerna i fickorna och Louis slog bort luggen från sina ögon.
”Niall, we have lunch.” mumlade hon tyst och tittade ner i sina böcker. Jag skrattade irriterat och suckade.
”I know that, but why did you got in hurry when the boys came here?” frågade jag henne nyfiket och bet mig i läppen. Hon bet sig i läppen och drog fingret längs häftets sidor. Långsamt tittade hon upp och mötte Louis ögon för en kort sekund, men den lilla sekunden fick mig att förstå. ”You’re into Louis!” utbrast jag och tittade på Olivia och Louis. Hennes kinder förvandlades till en rosa nyans innan hon skakade på huvudet och drog undan en hårslinga från ansiktet och tryckte sig förbi mig. Snabbt försvann hon ut ur klassrummet och med ett litet skratt tittade jag på Louis. ”Looks like someone have a crush on little Louis man.” flinade jag samtidigt som jag skakade på huvudet och reste mig upp från stolen. ”What about lunch? I’m starving!” klagade jag samtidigt som jag tog Harry och Louis runt deras halsar och tryckte de ut ur klassrummet.

---

OCH BAM, KAPITEL 6!  Känns lite ihop slängt, men jag hoppas att det duger. Gilla/följ gärna bloggen på bloglovin också! :)
Enjoy & kommentera, puss! x

Om ni når över 20+ kommentarer på kapitel 5, slänger jag in ett nu så fort jag är klar, och jag har inget för mig ikväll så jag kommer förmodligen skriva hela kvällen! Så om ni vill ha mycket, så får ni se till att kommentera! :D

Annie xx