Tidigare i kapitel 5:

”Chill.” började han och höjde ögonbrynen. ”But just so you know, you look very cute when you’re drunk.” viskade han med ett nöjt leende och la armarna i kors samtidigt som han lutade sig bak i stolen. Jag tappade humöret, himlade med ögonen och knep ihop käkarna. ”Fuck you, Louis!” skrek jag rakt ut och det skrapande ljudet från stolen lät över hela klassrummet när jag snabbt drog mig upp från stolen och rusade ut genom klassrummet. Med lärarens rop efter mig smällde jag högt igen dörren till klassrummet och började gå i den tysta tomma korridoren. Allt som hördes var mina skor som trycktes mot golvet. Jag tål inte Louis. Kunde han inte låta mig vara och sköta sitt egna? Idioter till killar fanns inte plats i mitt liv, särskilt inte efter pappa hade dött, det blev bara för mycket.

Ilskan flödade i mina ådror, även fast jag inte visste vad jag var arg över. Hårt pressade jag skåpsnyckeln jag hade fått förut av rektorn mot handflatan och för varje sekund som gick brände det mer och mer utan att jag själv märkte det. Mina käkar var hårt sammanpressade och med snabba steg sprang jag uppför stentrappan för att komma till andra våningen där mitt skåp fanns. Det ända som hördes var ljudet av mina ansträngda andetag och vita converse som lätt trycktes mot den hårda trappan så det ekade mellan väggarna. När jag äntligen kom upp för trappan tittade jag mig omkring och drog några djupa andetag. Höger eller vänster?  Jag hade ingen aning om vart skåpet låg, bara att det fanns här någonstans på andra våningen. Löst bet jag mig i läppen och svängde höger, man var tvungen att chansa. På andra våningen var det minst lika grått som på nedervåningen. Skåpen var gråa med ljusgrått golv medan väggarna var vita och klädda med tavlor nästan överallt. Tavlorna var gråa och målade av sorg eller ilska, jag kunde inte skilja på det, men grått var det i alla fall. Mina ben rörde sig av sig själva och styrdes snabbt genom korridoren samtidigt som jag läste på skåpens nummer. Efter minst tio minuter av förvirring upp och ner, fram och tillbaka, kors och tvärs hittade jag äntligen det jag sökte efter, skåp 273. Jag stannade framför det och bara tittade på det. Det fula, gråa skåpet som bara stod där, grått och trist. Men vad hade jag förvänta mig? Det var ett skåp. Ett vanligt jävla skåp. Mina ben darrade smått och kändes som spaghetti av all min powerwalk fram och tillbaka, man märkte att jag inte var särskilt vältränad. Min blick gled ner på min hårt spända hand och det var inte förens då jag märkte hur ont det gjorde. Inuti handen låg skåpsnyckeln i gott förvar och pressades hårt mot min handflata. Det gjorde faktiskt riktigt ont. Långsamt öppnade jag försiktigt handen och kände krampen komma. Handen var röd, svullen och hade några märken av nyckelnständer, men annars var jag i bra behåll. Mina käkar var fortfarande sammanpressade när jag långsamt höjde handen för att stoppa in nyckeln i skåpet. Med ett klick öppnades skåpet. Ett knarrande ljud hördes när det långsamt gled upp utan min hjälp. Jag tryckte min hand mot skåpsdörren och slängde upp den så att det blev en smäll så stor att det ekade över hela korridoren. Det kändes bra att slå ut min ilska, det var en av de sakerna jag hade gjort mycket sen pappa dog. Plötsligt blev mina andetag snabba och hackiga. Pappa. Min underläpp började långsamt smått skaka och envist pressade jag samman mina läppar för att stoppa tårarna. Det var pappas fel, alltihopa. Jag var så himla arg på honom, men ändå kunde jag inte sluta sakna honom. Hans varma kramar och trygga doft, allt var borta, allt. Plötsligt kändes allt stort och skrämande, som att jag återigen var sex år och för första gången skulle börja i skolan. Utan vänner och full av rädsla. Långsamt stoppade jag in huvudet i skåpet och lät det vila mot en av deras hyllor. Jag blev inte klok på någonting, allt var så svårt att förstå. Mitt huvud var fullt med frågor jag aldrig skulle kunna få svar på, det drev mig till vansinne. Plötsligt hörde jag en svag harkling och en röst fylla mina öron. 
”Hello?” frågade någon tyst och snabbt som blixten var jag ute ur skåpet. Misstänksamt tittade jag på killen framför mig. Han log ett vänligt leende mot mig, men mitt ansikte förblev stelt som innan. Jag var nästan säker på att jag såg ut som ett lik i ansiktet. Men hans leende försvann inte. Det satt tålmodigt kvar på hans läppar när han långsamt sträckte ut sin hand mot mig. ”I’m Liam.” hälsade han vänligt och försökte fånga min blick. Jag nickade kort medan min blick for upp och ner på hans kropp.
”April.” mumlade jag nästan orörligt och drog in mina händer i tröjärmen. Förvånat drog han tillbaks sin hand och låtsades som ingenting.Hans bruna hår låg till fixat mot hans huvud och hans läpp låg placerad över den andra. Jag fortsatte att granska hans ansikte, ända tills jag fann hans ögon. Ett par väldigt vackra ögon som jag nästan drunknade i. För en sekund fastnade min blick där, bara tittade djuplöst in i dem och försökte se igenom honom. Som att jag inte trodde på att en kille på denna skola faktiskt var trevlig. Han harklade sig lågt och fick mig att titta bort, istället fastnade blicken på skåpet bredvid mig. 
”So, you’re new here?” frågade han nyfiket. Jag nickade smått och drog mitt finger längs mitt grannskåps dörr. ”First day?”

Jag nickade ännu en gång och fortsatte att leka på skåpets dörr. Han nickade smått och bet sig i läppen. Tystnaden var pinsam, och han verkade obekväm i den. 
”I’m sorry, I think I gotta go.” mumlade jag tyst och vände mig om och drämde igen mitt skåp. I ögonvrån såg jag hur han hoppade till lite i smällen och öppnade munnen för att säga något, men snabbt hindrade sig själv och stängde den igen.

”Class’s over, you’re free to go now. Have a great lunch!” log Mrs McKlay lugnt och borstade sina händer mot varandra. Alla elever försvann snabbt ur klassrummet i lättnad av att den långa lektionen äntligen var slut. Harry och Louis var snabbt uppe från sina stolar och gick mot mig. Olivia, som hade suttit jämte mig denna lektionen, hoppade snabbt upp från stolen när hon såg att killarna var på väg mot mig. Hon rafsade nervöst ihop sina böcker och häften och tryckte de mot bröstet samtidigt som hon försökte trycka sig ut från det lilla utrymmet som fanns mellan borden. Hon var precis på väg att gå förbi mig när Louis och Harry närmare sig.
”Woah, where’re you going?” frågade jag Olivia med ett leende och växlade blicken mellan henne och killarna som precis hade stannat bredvid vår bänk. Harry satt händerna i fickorna och Louis slog bort luggen från sina ögon.
”Niall, we have lunch.” mumlade hon tyst och tittade ner i sina böcker. Jag skrattade irriterat och suckade.
”I know that, but why did you got in hurry when the boys came here?” frågade jag henne nyfiket och bet mig i läppen. Hon bet sig i läppen och drog fingret längs häftets sidor. Långsamt tittade hon upp och mötte Louis ögon för en kort sekund, men den lilla sekunden fick mig att förstå. ”You’re into Louis!” utbrast jag och tittade på Olivia och Louis. Hennes kinder förvandlades till en rosa nyans innan hon skakade på huvudet och drog undan en hårslinga från ansiktet och tryckte sig förbi mig. Snabbt försvann hon ut ur klassrummet och med ett litet skratt tittade jag på Louis. ”Looks like someone have a crush on little Louis man.” flinade jag samtidigt som jag skakade på huvudet och reste mig upp från stolen. ”What about lunch? I’m starving!” klagade jag samtidigt som jag tog Harry och Louis runt deras halsar och tryckte de ut ur klassrummet.