Part 55. Nothing will happen
To: Harry Styles - 07:01
Message: Sorry about that thing for a few days ago... Maybe I’ve been a little harsh on you. I mean, it’s been two years. Maybe it’s time for me to move on. Anyway, I was a bitch. Don’t let my stupid comments get to you. You know that I say things that I don’t mean sometimes.. - J
Jag lät med en djup suck min tumme skicka iväg det erkännande meddelandet samtidigt som ljudet av höga, inprogramerande röster trängde sig in i mitt huvud. Resväskan jag höll i min vänsterhand gled bekvämt över det hala stengolvet medan mina ögon sökte efter det ställe jag skulle befinna mig på. Oroliga och förvirrade tankar befann sig i mitt huvud när min blick seglade över alla tavlor och försökte läsa av incheckningslistorna. När jag tillslut hittat det jag sökt efter kände jag hur ett lätt leende smög upp på mina läppar samtidigt som jag tog mig bort mot bänkarna längre ner i den enorma delen av flygplatsen. Jag ställde mig osäkert i den långa kön innan jag sträckte på mig i ett försök att se över den. Den stora folkmassan innehöll människor som vant stod och tittade ner i broschyrer eller mobiler i väntan på deras tur medan andra exalterat pratade med varandra om resan.
Jag suckade återigen över den långa väntan när jag lät mina fötter vila genom att gå ner från att stå på tå till normal position. Som om läget inte kunde bli bättre surrade min telefon aggressivt till i min handflata, fick mig att chockat dra på huvudet och blicka ner mot apparaten. I lycka av att inte behöva uttråkas tryckte jag hastigt på den grönt lysande knappen och placerade den ljusa skärmen mot mitt högeröra.
“Hi Anne”, hälsade jag glatt medan jag tog ett steg framåt i kön.
“Hi honey. How’s it going?”
Jag ryckte nonchalant på mina axlar i ren reaktionsförmåga och öppnade munnen för att svara henne.
“It’s okay. I’m in the queue to check in right now, actually, but here's many people and a bit boring”
Jag skrattade lätt åt mina egna ord.
“Well, at least you’re in the right place”, sa Anne med ett leende i rösten, något som fick mig att nicka och generat titta ner på mina rörliga, ivriga fötter. “But that wasn’t really what I was hoping for as an answer...”, erkände hon sedan.
Förvirrat kände jag hur mina ögonbryn närmade sig varandra i tecken på oförståelse och hur min mun öppnades för att svara, men hindrades av Anne som hann före.
“I was meant to ask how everything went with you and Harry. Are you still fighting?”
Återigen suckade jag utmattat när jag ruskade mitt huvud. Jag trodde dessa frågor hade tagit stopp vid det här laget.
“I think we made truce”, svarade jag osäkert, inte säker på vad han tyckte då jag hållit mig borta från honom de senaste dagarna.
Sedan bråket vi haft i mitt kök hade jag försökt ignorera honom, men tankar om min överreaktion gick inte att få väck och hans försök till att få mig förstå att han inte ville mig något illa gnagde i mitt huvud. Jag tror han förstod mitt syfte att backa undan, för han hade gjort detsamma.
“That’s great to hear, love. But what about you?”
Ännu en gång fördjupades mina ögonbryn och orsakade en rynka i min panna, något som fick min kropp att ta emot smärta av all spänning.
“What about me?”, frågade jag förvirrat, osäker på vad hon menade när jag tog ett steg framåt.
“How do you feel? Both about this and about... that”
“I’m fine. Really”, skrattade jag med ett ruskande huvud och tog de sista stegen fram i kön, väntade på att få bli den som snart stod där.
“I don’t really believe you, Jamie. And I’m certainly not sure about this trip. We don’t know what can happen and no one will be there if it does. It can happen anytime, Jamie. You know we just want the best for you...”
“Anne”, suckade jag förvivlat medan jag tog de sista stegen framåt. Jag gav ett mjukt leende mot den väntande mannen och puttade upp den stora, tunga väskan på rullbandet.
“How do you feel today?”, avbröt Anne mig drastiskt, osäker över de ord som jag försökte släppa ur min mun. Jag himlade mina ögon samtidigt som jag lät min nu fria hand rota bland mina djupa fickor efter mitt pass.
“I’m fine, okay? You guys really don’t have to keep asking me that every day. Nothing will happen”, påstod jag frustrerat då jag drog upp den lilla, färgade boken ur min ficka och placerade upp den på bordet framför mig.
Jag granskade mannens rörelser medan han checkade in väskan och identifierade mig inför den lilla boken som nu befann sig i hans grova händer. Tystnaden föll över luren då orden lämnat min strupe, något som fick mig att oroligt slicka mig om mina torra, darriga läppar.
“How did it go at the hospital yesterday, then?”
Osäker på om folk kunde höra igenom den tunna barriären mellan telefonen tittade jag mig omkring med rädda ögon samtidigt som jag tog tillbaka mitt pass och vandrade iväg från folkmassan. Rädd för att berätta sanningen för henne högg mina tänder frustrerat till i min innerkind och tuggade tappert på den hårda huden. När tankarna cirkulerade runt i mitt huvud tillsammans med konversationer som pågått med olika läkare i några minuter blev jag trött på den allvarliga ton som lagt sig över samtalet, men framför allt över mitt liv.
Självsäkert skakade jag mitt huvud när jag vandrade bort från min väska och dess värdesaker, kramade om min kropp i rädsla för att känna mig ensam. Nej, det var ändå inget viktigt.
“Everything is as usual. The doctor said that it was good that I’m not feeling any pain and all that. Maybe I have a chance after all, Anne. Maybe I don’t have to leave you guys here”
Jag ryckte besvärat på mina axlar då jag försökte lägga in ett leende, men som misslyckades i min låga summa kraft som kom i vägen. En besviken suck ramlade plötsligt ut från Annes mun och hördes frånvarande genom mitt sorgsna öra. Jag kunde se framför mig hur hon ruskade sitt huvud åt min barnslighet medan hennes ögonbryn förtvivlat rynkades.
“You ain’t going nowhere. You’re going to survive this, whether you believe it or not. I just know that. You have a strength that I’ve never seen before, so don’t you dare to say that you’re going to leave us, because you’re not”
Fortfarande orolig över situationen tillät jag migsjälv att släppa på smilgroparna och tvinga upp ett leende. Jag visste inte hur jag skulle beskriva min tacksamhet för Anne, men hennes varma ord gjorde hoppet om överlevnad så mycket större, något som behövdes då jag kände mig nertryckt under jorden utan någon som helst väg till luft.
Part 54. Always have, always will
Veckorna därpå blev fyllda med förberedelser till resan samtidigt som sms från Harry då och då trillade in. Han återupprepade var gång att han var ledsen och att det inte var det som varit meningen, men han sa inte heller varför han bröt kontakten som han gjorde. Därför antog jag att det faktiskt var hans åsikt att göra göra slut med mig, men istället för att säga det till mig så slutade han prata med mig helt och hållet. Att ignorera en person tills den inte längre kan ta sanningen och bryter ihop av saknad med ett krossat hjärta må vara en av de värsta sakerna man kan göra, därför förstod jag inte Harrys mening av att säga förlåt då det var avsiktligt. Suckande slog jag upp den stora resväskan medan ljudet av den nu så bekanta sms-signalen återigen klingade i mina öron. Smällen av när ena kanten av väskan träffade marken skar i mina öron och fick min näsa att bekymrat rynkas när min hand ointresserat letade upp telefonen till höger om mig. Dess yta vibrerade våldsamt mot det ljusa golvet några få sekunder, men som senare försvann när telefonen fann sin plats i min högerhand.
En irriterad suck föll återigen ur mig då ett påminnande meddelande från Harry återigen befann sig i min hand. Han beklagade sig över att han fått mig att må dåligt samtidigt som han frågade om jag hade lust att hitta på något. Jag himlade med ögonen då de ord jag sagt till honom för någon vecka sedan inte verkat gå in i hans hjärna, även om de ledsamma ögonen den kvällen sagt något annat.
Strängt ruskade jag mitt huvud i hopp om att de dömande och trötta tankarna skulle gå sin väg innan jag började tvinga mig själv att fokusera på packningen framför mig. Vant slängde jag ner ett par shorts jag redan bestämt att jag skulle ha med mig, men ångrade mig genast över dess placering och vek om dem till en mer passande figur. Ljudet av plingande föll återigen över mitt sinne när dörrklockan pep i mina stressade öron.
“I do not have time for this”, påstod jag tungt för mig själv medan jag lade ner några parfymer ovanpå materialet av de korta jeans byxorna.
När jag senare bestämt mig för att ignorera ringandet i min bakgrund och fortsätta min packning hörde jag plötsligt hur knackningar mot det lätta träet började instämma i plingandet av klockan. Genast började jag känna igen de djupa bankandet och otåligheten med att någon skulle släppa in honom, men vetandet av att han gömde sig bakom min dörr fick bara min vilja av att packa bli ännu större.
“Come on, Jamie. I know that you’re in there”, suckade Harry trött medan han återigen lät sina knogar träffa det ljusa träet.
Nonchalant låtsades jag som att orden aldrig nått mina öron och ryckte mina axlar i fortsättandet av att packa ner några bikinidelar.
“I heard you talking to yourself”, konstaterade han sedan, målmedveten om att jag tillslut skulle släppa in honom.
När min kropp inte reagerade på hans ord hördes djupa stönanden genom den tunna trädörren och ännu ett slag mot dess yta. Plötsligt tystnade hallen och överlades i ren ensamhet, något som fick mig att hoppas på att han gått sin väg. Våldsamt vibrerande från den svarta telefonen började återigen arbeta mot det hårda golvet medan toner av dess ringsignal irriterade och tröttade ut mig.
“What do you want, Harry?”, suckade jag trött när jag tryckt på svara knappen och placerat den mot mitt öra.
Jag skakade ogillande mitt huvud medan mina ord lämnade min mun. Mina ben låg vilande över det hårda golvet i en skräddarställning medan min hand kämpade med att hålla mobilen uppe vid mitt ansikte för att tillåta mig själv att höra hans röst.
“I want to talk to you”, berättade han tydligt, men spåret av det vackra leendet hördes inte någonstans i hans ord.
Återigen himlade jag med mina ögon när jag slängde i den sista bikinin jag bestämt mig för och slickade mig om läpparna.
“I thought that we discussed this for some weeks ago. I do not want to see you!”
“But if you just let me explain”, försökte han tappert, kämpade med att trötta ut mig och tillslut låta mig släppa in honom.
“What is it to explain, Harry?”, fnös jag missnöjd och upphörde mitt arbetande med att packa väskan. “You left me without any sign at all”
Tystnaden lade sig plötsligt över luren och fick stämningen som uppstod att krypa som ilningar längs min ryggrad. Även om han var ett telefonsamtal bort så kändes hans närhet ändå skrämande.
“Let me in, Jamie”, beordade han tillslut, trött på mitt trotsande.
“No”, protesterade jag återigen.
“Jamie”, varnade han steget argare.
“Fine!”, utbrast jag plötsligt, medveten om att jag aldrig skulle bli klar om jag skulle sitta här och diskutera. “Jesus. You’re breaking my door”
Jag himlade mina ögon innan jag segt ställde mig upp från min position och släpade mig vidare mot dörren. Till en början tvekade jag - undrade om jag verkligen ville. Sedan påminde jag mig själv om att han förmodligen skulle stå där och banka hela natten om det behövdes. Stressad och trött på samma gång placerade jag min frusna hand på dörren ut ur lägenheten innan jag tryckte upp den och mötte de bekanta ögonen. Utan att ge honom allt för många blickar vände jag mig bort från honom och promenerade in i köket. Väntande på hans ursäkter lutade jag mig mot ena köksbänken, lade armarna i kors över bröstet och höjde mina ögonbryn medan jag kritiskt tittade på honom.
Försiktigt tog han av sig sina skor utan några som helst tankar på att jag väntande och vandrade sin väg in. Han nickade gillande och vände sig sedan mot mig med ett leende.
“Nice place you’ve got”
“What do you want?”, suckade jag frustrerat åt hans fördröjningar.
Hans ögon spände sig plötsligt in i mina och avslöjade spår av ärlighet, men när han sedan slickade sig om sina läppar och försökte hitta de rätta orden i hans huvud så försvann den vackra glansen. Den ersattes lätt av de ljusagröna ögonen som desperat stirrade på mig i hopp om förlåtelse. Hans mun hade precis öppnats och skulle ge ifrån sig ord när han plötsligt lade huvudet på sned och drog bort sina ögon från mina.
“Are you going somewhere?”
Kritiskt följde jag hans blick mot resväskan och tittade på den kort, sedan vände jag min fulla uppmärksamhet tillbaks till honom utan att svara på hans fråga.
“Okay”, pustade han nickande ut då han förstod på min blick att jag inte ville ha något förspel, jag ville bara veta vad det var han skulle säga. “I’m sorry that I left you”
Förvånad över hans lilla val av ord fnös jag oväntat medan jag fick känningar av den ökade rynkan bland mina ögonbryn.
“Yeah, you said that”, konstaterade jag.
“But I’m being honest, Jamie”, försökte han tappert, villig över att försöka få mig att förstå.
Trött över att behöva gå igenom samma konversation varje gång sänkte jag mitt huvud och lät mina ögon inspektera mina fötter. Den vita färgen på mina strumpor smälte mjukt in bland det likadana golvet och fascinerade plötsligt mig för stunden. Mina läppar smektes lätt av den tunga som lyckats leta sig ut ur munnen på mig innan jag tog ett djupt andetag i ett försök att samla mina tankar.
“Well, that doesn’t help now, does it?” Min plötsliga, spydiga röst fick Harry att förvånat höja sina ögonbryn och hans mun att lätt öppnas på glänt.
Hålet in i hans mun visade spår av hans vita tänder som glänste i ljuset av lamporna.
“Why are you being so harsh on me?”, frågade han, plötsligt dyster över konversationen som tagit över våra sinnen.
“Because you just left me, Harry!”, utbrast jag med ett tillgjort skratt och skakade mitt huvud.
I förnekelse på att han faktiskt tog upp det här återigen försökte jag dra på ett leende, men mina mungipor värkte av all spänning och åkte utmattat ner igen.
“You just left me, dropped the contact and didn’t spoke to me in two years!”
Min blick fann återigen hans och försökte leta efter spår av förståelse, men han undvek min blick och stirrade ner på golvet till sidan av honom.
“I didn’t have a choice”, försvarade Harry sig plötsligt innan hans hårda blick föll in i mig.
Mörkret hade lagt sig över dem och fick en del av mig att förvånas, men ifrån hur han betett sig från mig för två år sedan så blev jag inte längre chockad av hans förändringar.
“You always have choice, Harry!”, fräste jag ilsket, hoppades att han någon gång skulle förstå de ord jag så många gånger försök att yttra. “You could’ve called me or at least texted me back. I wrote you letters every single day for a whole year. A year! And I didn’t get a respond one single time”
“But what if I did, huh?!”, fräste han plötsligt tillbaks med en röst så stark och fylld av frustration att jag tog ett steg bakåt, även om min kropp redan var trångt pressad mot bänken. “What if I actually wanted to answer you, but that I was afraid that I already had lost you? What if I wanted you so bad, but kept you away because I didn’t want you to get hurt? The people out there are so mean to famous people, Jamie! I couldn’t let you go through that”
“So you kept me away from you just because you didn’t want me to get hurt?”, frågade jag sedan med en röst så mycket lugnare än i det tempot jag innan haft.
Harry gav ifrån sig en lätt nickning, något som avslöjade att hans puls på samma sätt som min var på väg att gå sin väg neråt till sin normala takt.
“That’s just so fucking pathetic”, skrattade jag besviket och ruskade mitt huvud. “Do you really want to know what I’ve gone through?”, fortsatte jag sedan och tog några steg närmare honom.
Jag kunde känna hur mina ögon smalnade av när ilskan återigen intog mig.
“I already know”, svarade han mig lugn, inte påverkad av det utbrott jag precis fått. Hans ögon granskade mig medan jag gick min väg framåt mot honom.
När jag sedan kom tillräckligt nära att jag kunde känna hans varma andedräkt slå mot min hud, tittade jag lugnt in i hans ögon och skakade mitt huvud.
“Then if you, like you said that you do, know what I’ve gone through, then what the hell makes you think that I couldn’t handle that? It’s one thing if you did it to protect me, but to just fucking ignore me when I needed you the most, that’s so fucking mean”
“But I didn’t ignore you”, konstaterade Harry fräsande tillbaks och tog ett steg bakåt för att utökade det lilla avståndet som fanns emellan våra kroppar. “I wrote you answers to those hell of a letters every day!”, erkände Harry aggressivt, något som fick en glimt av saknad att tändas i mina ögon.
Så fort orden nådde mina öron kunde jag känna hur ilskan hastigt föll av mig och lämnade mig ensam, stående som en förvirrad flicka utan några som helst tankar på svar.
“I missed you so much that I didn’t think that I’d handle to go through that comeptition without you, but do you know what? I couldn’t have sent them! I couldn’t just give you hope and then fucking take it away from you”
“Did you answer them?”, frågade jag istället, låtsades som om att hans ord aldrig lämnat munnen på honom.
Min röst var otrovärdig och kändes stark, men som jag visste istället kom ut som viskningar. I mina ögon brände tårar som var bevis på att saknaden i mitt bröst aldrig skulle bli helt, även om jag fick reda på sanningen.
“Yes”, svarade Harry ärligt medan glitter av hopp tindrade till i hans ögon.
“Well, that doesn’t change the fact that you let me go through the worst time in my life without you”, kontrade jag, men min styrka var allt för låg för att ge någon kraft i orden.
Jag visste att även dem kom ut som viskningar, men jag orkade inte bry mig.
“I want you out of my house”, konstaterade jag sedan, men kunde inte förmå mig själv att titta på honom.
“What? Ja-”
“-Please...”, bad jag desperat. “Just do as I say”
Besviket gav han mig en sorgsen blick, men som inte kunde mäta sig med den smärta som återigen uppstått i mitt bröst. Han vände sedan på klacken, tog på sig skorna och förberedde sig för att gå ut ur lägenheten, men stannade osäkert i dörröppningen.
“I never stopped loving you, you know. I always have, always will”
Med de orden lämnade han lägenheten och mig ensam. Sekunden senare föll jag mot golvet i en hejdlös kraft och fick min darrande kropp att kollapsa mot kylan. Jag ville på något sätt få mig själv att bli av med smärtan, men inga tårar kom och det enda som fanns i mitt bröst var chock. Jag visste varken vad jag kände eller tyckte, allt jag visste var att Harry hade chockat mig med de ord han yttrat.
Förvirrad drog jag mina knappt kontrollerbara händer genom håret och pressade samman mina läppar, undrade vad fan jag skulle göra.
Part 52. You know me too well
Tveksamt drog jag några hårstrån bakom örat när mitt huvud lutats på sned av granskning i spegeln. Djupt suckade jag medan mina ögon utforskade punkter på min hud som egentligen inte borde visats, men som med hjälp av smink blivit som fina dekorationer istället för brister. Utan behov eller vilja i att vara finklädd lät jag en suck ramla ur mig medan jag drog båda mina händer över de kläder som trätts över min smala, korta kropp. Ett vitt linne med spets hade placerats över min frusna överkropp medan ett par svarta byxor och ett högt skärp vid revbenen hjälptes åt att hålla uppe andra material. Mitt hår var nersläppt och låg försiktigt över mina axlar i mjuka lockar medan mitt ansikte var lätt berört av sminkprodukter.
När jag sedan bestämt mig för att inte lägga ner mer tid på mitt utseende tog jag mig raskt bort från min egna spegelbild och greppade tag i den lilla väskan på avlastningsbordet i hallen. Det var ju inte precis så att jag tyckte att det här var en viktigt kväll, därför ägnade jag inte hur mycket tid som helst på mig själv eller någonting runt om mig. Jag såg inte heller några som helst möjligheter att slingra sig ur hans hårda grepp och fick därför leva med att umgås med honom en extra kväll. Efter det skulle jag försöka hålla mig undan och ha en så avlägsen relation som möjligt, helst ingen relation alls om jag fick bestämma.
Ljudet av det ljusa plingandet vid ytterdörren väckte mig från mitt djupa tänkande och fick mig att lätt ruska mitt huvud. Jag fattade sekunden senare tag i handtaget och tryckte upp dörren. Mina ögon granskade kort pojken, eller mannen kanske var ett mer passande ord nuförtiden, framför mig innan jag vände bort min blick för att ta på mig ett par passande skor under hans uppsikt.
Hans långa, muskelösa kropp var täckt med en mörkblå jeanskjorta vars material var knäppt ända upp till sista knappen medan den på andra änden hängde ner över hans tajta, svart jeans. På sin vänsterarm hade han en silverklocka som täckte upp och framhävde hans solbrända hud, men lyckades inte gömma den ensamma, lilla tatueringen som kröp fram från uret.
Med rynkande ögonbryn granskade jag det svarta bläcket vars avformning skulle likna ett hänglås medan jag ställde mig upp, nu med skor på fötterna. Vilket totalt slöseri att tatuera in något så meningslöst.
“Are you ready to go?”
Harrys plötsliga fråga fick mig att återvända till hans närhet och min blick att vandra från hans verk till hans lätt leende läppar. Jag nickade långsamt och tog ett steg förbi honom, men kom inte mycket längre innan en hand placerades bredvid min svank och hjälpte mig framåt.
“You look beautiful”, påstod han under rörelsen medan han stängde dörren bakom sig.
Djupt suckade jag och ägnade min uppmärksamhet åt honom. Hans gröna ögon lystes upp av lamporna i taket medan leendet i hans ansikte framhävde de glittrande smaragderna.
“Well, it’s not like I’m trying”, mumlade jag bittert, omedveten om att mina ögon fastnat i hans.
När jag insåg vad jag själv höll på med högg jag av vår ögonkontakt, vände bort huvudet och började gå min väg bort från Harry. Håll dig borta från honom..., intalade jag skarpt mig själv, desperat över att inte falla ner i hans djupa fälla ännu en gång.
Tungt pustade jag ut den envisa luft som blåst upp och fyllt mina kinder. Spänningen inne på restaurangen var egentligen fridfylld och fick mitt huvud att bli smått galen på de klassiska toner som spelades ut och in, men just vid de bordet jag och Harry satt var det snarare motsatsen. Jag bara väntade på den stund då han tillslut skulle få nog och återigen öppna munnen i ett försök att få mig att tala, men besviket stänga den igen då jag vägrat att så lite som se på honom.
Min blick föll återigen ner på menyn framför mig medan mitt sinne försökte koppla samman namnen och dess betydelse. Var han tvungen att välja en restaurang med tydligen otroligt sällsynt mat? Aldrig hade jag hört talas om hälften av dessa rätterna.
“Are you ready to order, sir?”
Hörde jag plötsligt en gäl röst fråga när min panna oroligt rynkades av beslutsångest.
“Oh yes”, svarade Harry raskt och gav kyparen ett charmigt leende. “I’ll just take number 43, as usual”
Kyparen nickade som bekräftelse på att han hört hans order och skrev ner anteckningar i hans block. “Thank you, Mr. Styles. And what does you want, Miss?”
Förvirrat tittade jag upp och mötte ett par mörka ögon. Den gråa nyansen avslöjade tecken på hans otålighet när han väntandes började gunga fram och tillbaka på sin position. Tveksamt sänkte jag blicken igen medan stammande flydde från min mun.
“Do you have like... Ordinary fish and chips?”
Raskt ruskade kyparen sitt huvud, förfärad över orden jag just yttrat medan ett ljud av lågt fnitter från Harrys sida fyllde mitt bakhuvud.
“No, I’m sorry, Miss”, beklagade kyparen sig.
“Well...”, suckade jag tungt.
“She’ll have number 77”, inflikade plötsligt Harry sig i min djupa fundering och spräckte den sega bubblan av tystnad. Kyparen nickade medan jag irriterat flyttade upp min blick och lät dess ilska flytta in i Harrys.
“A great choice”
“No”, protesterade jag skarpt och gav Harry en irriterad blick i lust av att hugga av hans huvud. “I can order by myself, thank you”
Jag vände mitt huvud åt kyparen ännu en gång och lade in ett leende; försökte verka trevlig medan kommentarerna cirkulerade runt i mitt huvud.
“Do you have any other kind of fish, like salmon?”
Kyparen höjde sitt huvud i en nickning och skulle precis öppna munnen när ett lätt suckande hördes från Harrys håll, något som växte både min och mannens uppmärksamhet.
“Is it possible for you to do an exception? Please, I’ll pay you extra”
I förståelse att det var lönlöst att protestera mot Harry nickade mannen och tog min beställning, sedan vände han bort klacken mot oss och vandrade iväg med raska steg.
“What was that for?”, blängde jag irriterat, arg över att han alltid skulle ha någon slags övertag om mig. Jag kunde ta hand om mig själv.
“What?”, frågade Harry förvirrat och blickade upp på mig. Hans varma ögon utstrålade tveksamhet medan färgen lyste upp rummet och hans ansikte.
“You know that I can take care of myself. You do not have to do such things”, mumlade jag tyst med ett ruskande huvud.
“Come on, why won’t you let me help you?”, suckade Harry besviket i ett försök att leta sig in i min blick.
När jag envist vägrade att svara på hans fråga och ignorerade den som att den aldrig ställts, suckade han återigen medan han gjorde drastiska försök att spänna sin blick i min.
“Why do you think this is so weird?”
Medveten om att mina ord inte räckte till förklaringar slickade jag lätt mina läppar med min varma tunga och ryckte på axlarna.
“Because!”, snäste jag tomt tillbaks som att det var ett av de mest självklara i världen.
“I just don’t understand what the big deal is. We’re two simple friends on a dinner. Why is that so strange?”
“We’re not friends”, mumlade jag tyst, nästintill omärkbart när mina ögon nådde bordets vita duk och granskade dess material.
Jag visste inte om anledningen till att jag sa det och rymde med blicken var för att jag inte ville att han skulle höra eller för att jag inte ville se besvikelsen i hans ögon, men något av dem var det. Plötsligt fyllde ett vackert skratt min hörsel och fick mig att tveksamt höja mitt huvud mot hans ansikte. De fylliga läpparna gav ifrån sig ett leende som avslöjade hans smilgropar medan håret mjukt studsade i hans skakande av huvudet.
“Oh, so we’re already more?”, påstod han retligt, blinkade med ena ögat och utökade sitt skratt när jag frustrerat stönade. “You know me too well, Johnson”
Part 53. Harder than it already is
Ännu en gång föll tystnaden över bordet när servitrisen kommit tillbaks för att hämta upp våra tomma tallrikar. Harrys läppar hade gett ifrån sig ett varmt leende till den unga flickan, som förövrigt såg ut att svimma vilken sekund som helst, innan han vänt sin uppmärksamhet mot mig med samma leende. De varma ögonen hade i tro om hopp glittrat till medan han sökte sig in i mig, något jag raskt försökte stoppa med att vända bort min blick.
Jag tvingade mig själv att söka mig bort från honom och istället låta blicken segla över de fulla borden runt om i restaurangen och mina öron att lyssna på de avlägsna rösterna därifrån. Salen var fylld med allt från ungdomar till pensionärer, men mina ögon fastnade på ett speciellt ställe i högra hörnet där en ung pojke och flicka romantiskt satt och höll varandras händer över bordet. Blickarna de gav varandra var fylla med glädje och kärlek samtidigt som leendet i deras ansikten avslöjade deras ro. Avundsjukt satt jag min blick på något annat medan den hemska känslan av förlust fyllde mitt bröst. Jag saknade den tiden då jag kunde känna kärlek, den tiden då Harry var den jag älskade mest av allt.
En suck hördes plötsligt från gestalten mitt emot mig, något som fick mig att nyfiket vända huvudet mot honom.
“What do you want from me? You just keep running away with your gaze and refuses to talk to me, you’re not even giving me a chance”
Hans huvud skakades långsamt medan han försökte fånga upp min uppmärksamhet med de sorgsna ögonen. Han hade försökt allt i hans makt, men fortfarande hade han inte förstått att det var med just det leende, de ljuva lockarna och de djuplösa ögonen som han hade krossat mitt hjärta. Han förstod bara inte.
“That’s the thing, Harry”, skrattade jag olyckligt och lade in ett falskt leende när jag tittade på honom. “I don’t want anything from you, nothing at all actually. I want you to stay away”
Orden trillade ur min mun som om det var det mest självklara i hela världen, men när de väl försvunnit föll skuldkänslorna över mig och mitt försök till ett leende bleknade hastigt bort. Den innan så varma och glada blicken i hans ögon var nu borta och bestod endast av kyla.
Plötsligt dyster av atmosfären sänkte jag min blick ner i bordet och började nervöst pilla med mina fingrar som sysselsättning för att ge mig själv lite tid att tänka på.
“I want you to drive me home. Now please”
När Harry parkerat sin stora, svarta Range Rover vid utkanten av min lägenhet blickade han tveksamt över på mig medan hans rosa tunga smekte de osäkra, hjärtformade läpparna. Tappert höll jag undan min blick från honom, vetandes om att falla in i hans områden bara skulle förvärra saker och ting.
“Well, this is my place...”, suckade jag tungt samtidigt som jag svagt såg hans huvud nickas i min ögonvrå.
Osäker på mina rörelser placerade jag min hand på den stora bildörren och pressade upp den medan ljud av klickande fyllde min hörsel. Förvirrad över det fördubblade lätet vände jag mitt huvud mot Harry och stirrade oförstående på honom.
“What are you doing?”, frågade jag medan jag förvirrat skakade mitt huvud och granskade hans ställning.
Den stora, mjuka handen vars hud vad klottrad på med permanent bläck vilade lugnt vid hans sida medan den andra gett styrka nog åt att pressa upp den öppna dörren bredvid honom. I lika stor förvåning som mig vände han sin livlösa blick mot mig och ryckte nästintill omärkbart på sina axlar.
“I thought that I could walk you to the door...”, försvarade han oskyldigt sig samtidigt som han generat tittade ner i sätet framför sig.
Medan en lätt suck lämnade mina läppar ruskade jag mitt huvud i protesterande och slöt mina ögon i en kort sekund. Jag försökte hämta kraft nog att säga de ord jag visste skulle skada honom ännu mer än vad han redan var, men insåg snabbt att det var för både hans och mitt bästa. Med tiden skulle han skulle förstå varför jag gjorde det.
“No, Harry. Don’t make this harder than it already is”
Orden lämnade min mun som viskningar, men gav han tillräckligt med tecken för att förstå mitt försök att hålla honom borta. Jag hoppades att han förstod att det bara var för att jag ville skydda mitt hjärta, men sorgen i hans ögon fick mig att skuldfullt svälja den enorma klumpen i halsen och ta mig ut ur den höga bilen så snabbt som möjligt.
När jag var ute lutade jag mig lätt in samtidigt som jag försökte dra på ett leende, allt för att försöka underlätta situationen.
“Goodnight Harry”, viskade jag försiktigt och mötte en kort sekund hans blick, sedan vände jag mig bort och började med små steg vandra mig bort från honom.
På avstånd kunde jag avlägset, men ändå klart och tydligt, höra när han svor högt för sig själv i besvikelse och aggressivt tog ut sin ilska på den stora läder ratten framför honom. Smärtan i min hals växte större då jag fick se honom lida, men jag tryckte envist bort det då jag pressade upp portarna och vandrade vidare över trapporna. När jag sedan virkade in den lilla nyckeln i hålet in till min lägenhet, fylldes mitt sinne och kropp med tankar och funderingar.
En välbekant signal som bekräftade att jag fått ett meddelande löpte igenom min hörsel när jag öppnade den stora dörren och klev in i mina lilla lägenhet. Doften av renhet fick mig att känna mig hemma och kort njuta en sekund då jag drog ett djupt andetag och slöt mina ögon, sedan slängde jag av mina skor och fiskade upp telefonen ur min väska. Min älskade iPhone vilade lugnt i mina händer medan den upplysta skärmen chockade mina ögon under min väg till soffan.
Suckande slängde jag mig ner i den medan jag öppnade upp meddelandet för att kunna läsa det tydligare.
From: Harry Styles - 21:39
Message: Let me just ask you one more question, then I’ll leave you alone if that’s what your wish is. I just want a straight answer.
Djupt lät jag en suck ramla ur mig medan jag nervöst gnagde på mina målade naglar. Oroligt ryckte jag lätt på läppen när mina ögon ännu en granskade meningarna framför mig, undrade om det var värt det.
To: Harry Styles - 21:41
Message: Go.
Nervöst väntade jag in den välkända tonen, otålig över vad meddelandet skulle säga. När ljudet som väntat fyllde min hörsel någon sekund senare, tillät jag mitt huvud att hastigt blickas ner mot skärmen återigen och läsa av hans fråga.
From: Harry Styles - 21:44
Message: Did I break your heart?
To: Harry Styles - 21:45
Message: Like hell.
Jag slängde ifrån mig mobilen och lät dess yta träffa soffans när jag raskt ställde mig upp. Mina ben förflyttade mig bort från tekniken och Harrys frågor och fick mig att snabbt byta om till pyjamas och sno fram en burk med glass från frysen. Van vid lägenhetens alla ytor drog jag mig längs köket och tog upp en av alla de enorma skedarna i de vita lådorna, sedan vandrade jag min väg tillbaks till soffan och slog på teven.
Min mun tystades snabbt av den ljuvliga smaken av glass när jag slängde mig ner mot det mjuka materialet i ljudet av röster från skärmen. Tveksamt tog jag upp mobilen i min andra fria hand och tryckte på stora mitten knappen för att få ljuset att inta den nu kolsvarta ytan. Svaret på det meddelandet framför mig fick mig att chockat dra skeden ur munnen och mina ögon att stumt stirra ned på det informationsrika meddelandet.
From: Harry Styles - 21:47
Message: … I’m sorry.
Part 51. Ray of sunshine
En pinsam tystnad lade sig över atmosfären efter att vi i cirka fem minuter undvikit varandras blickar och fokuserat på drickorna vi hade framför oss. Jag hade gjort allt i min makt för att hålla i ögonen på mitt kaffe framför mig vars ångande rök flög ur den stora, vita koppen på bordet. I min kropp fanns ingen lust till att prata och mina strikta krav mot mig själv tvingade mig att knipa igen för att inte tala med den fundersamma pojken på andra sidan bordet.
Plötsligt öppnade han sin hjärtformade mun, något som fångade min uppmärksamhet av det lilla, klickande ljudet som uppstod och fick mig att väntande titta på honom. Hans gröna ögon träffade mina iskalla och fick honom för en kort sekund att stirra på mig, sedan avbröt han kontakten i samband med stängandet av hans vidöppna mun. Inte ett dugg förvånad över hans steg flyttade jag återigen min blick medan mina fingrar lätt trummade mot det uppvärmda porslinet som höll fast och fångade den heta drycken.
“So”, pustade Harry plötsligt ut, desperat efter att bryta den kilometer tjocka spänningen mellan våra kroppar.
Hans läppar omfamnades lätt av den varma drycken i hans egna kopp innan det återigen lämnade honom och placerades ner på bordet.
“How come you moved here?”
Trött tvingade jag inne den djupa suck som försökte ta sig ur mig medan jag blängde upp på honom och rynkade mina besvärade ögonbryn.
“What makes you assume that I live here?”
Tagen av min plötsliga och spydiga följdfråga öppnade han stumt munnen och skakade sitt huvud med gester till försvar.
“I, eh, uhm”
“No, I live here”, klargjorde jag ryckandes på axlarna och blickade ner på min dryck en kort sekund, sedan tittade jag återigen upp på honom med en blick fylld med besvikelse, allvarlighet och kvarglömd ilska. “I just wanted to know the reason why you assumed it”
Patetiskt började han återigen stamma fram sina bortförklaringar, men avbröts hastigt av min starka röst som överröstade hans.
“I couldn’t deal with my hell to life at that boarding school, which apparently were placed in London of all places, so I jumped off the program and found a job. Nothing too special”
Harry nickade i ett tecken på att han tagit in all information innan bordet ännu en gång täcktes av tystnad.
“Are...” Harry smakade på orden medan hans sinne kontrollerade att allt var rätt och hans tunga smekte de torra läpparna. “Are you still mad at me?”
Irriterat gav jag honom en sur blick som svar och hoppades på att det skulle räcka. När han som fastfrusen med kroppen tittat på mig och granskat mina rörelser i några sekunder, öppnade han sedan sin mun med en djup in-andning och ändrade sin uppmärksamhet mot bordet.
“I take that as a yes”, nickade han en lätt gång åt sig själv och tryckte ihop sina ljusrosa läppar. “Come on, Jamie. How can you-”
“-Is it even weird that I’m mad at you?!”, fräste jag plötsligt ur mig, inte stark nog att hålla den bubblande ilskan inom mig.
Orden hade bara flugit ur min mun som vanliga meningar, något som fick både mina och Harrys ögon att växa på skalan och finna deras dubbla storlek. Chockad av mina egna ord skakade jag mitt huvud, medveten om att frustration fortfarande fanns inom mig. Men i ett försök att faktiskt vara mogen av mig och hantera situationen som en vuxen, lät jag bara greppet runt den heta koppen hårdna och mina ögon att hårt klämmas samman när jag tvingade inne de ord som ville slingra sig ur mig.
Plötsligt reagerade jag på hans djupa suckande och skakande huvud, något jag märkt när jag tvingat upp mina ilskna, blåa ögon. Hans bekymrade blick sökte sig efter mig medan en stor, djup rynka bildades över den största delen av hans panna. Plötsligt vidrörde en välkänd, varm hand vid min kind och fick mig att förvånat frysa fast i rörelsen. Hans kropp var plötsligt så mycket närmare min då han lutat sig fram över bordet och lät den varma andedräkten träffa min hud. Den ljuva beröringen påverkade min kropp och fick chocken att inta mig medan längtan efter att ha ett helt hjärta igen sattes som på en påle i mitt bröst.
Smärtan i min kropp blev allt för mycket när hans intensiva blick tittade in i min själ, sökte efter felet han visste fanns.
“What happened to you?”, mumlade han förtvivlat medan han i jakt på förståelse granskade mitt förstelnade ansikte. “You used to be so happy... Where did my little ray of sunshine go?”
Fast bestämd med att få bort smärtorna inom mig andades jag in ett djupt andetag, stängde min plötsligt öppna mun och tittade med båda ögonen ner på hans grova hand. Jag tog sedan tag i mina känslor och tvingade mig själv att göra någon slags rörelse medan mina läppar domnade av den kraft och obehag med min styrka jag utsatt dem för och min fräsande ut-andning.
Plötsligt vaknade min kropp till liv och lät min hand flyga upp från bordet och raskt slå bort hans hand. Den oväntande händelsen fick Harry att lätt rycka till och hans ögon att undrande titta på mig, fråga varför jag reagerade som jag gjorde. Oberörd av vad just hänt stirrade jag slött in i hans ögon och ryckte mina axlar i besvikelse.
“She got tired of waiting”
“Come on, Jamie”, suckade Harry trött medan hans huvud långsamt skakades.
Den tunga hand som innan rört vid min kind var nu uppe vid hans panna och gav honom stöd då han utmattat föll med huvudet. Hans starka vänsterhand spändes då den i en konstig vinkel fick lyfta upp en annan del av hans kropp samtidigt som hans huvud fortsatte att skakas.
“We’ve been in here for almost two hours. And it’s not that I don’t mind, but it’s the thing that you’ve been refusing to talk to me for the last sixty minutes that makes this such a childish thing”
Hans kropp tryckte strängt upp hans huvud från stödet och fick dem att strängt se på mig och avslöja de trötta spåren i hans ögon. Oberört ryckte jag ännu en gång på mina axlar och lät den sista drycken i min kopp att falla igenom min strupe. Jag hade ingenting emot att sitta här och kolla på när han frustrerat drog sig i håret av min tystnad.
“Tell me what to do and I’ll do it, but I won’t sit here for much longer just because you’re still angry with me over a thing that happened two years ago”
“You broke my heart, Harry!”, utbrast jag plötsligt, trött på de kastande ord han slängt på mig som förolämpningar.
Min hals började irriterat skava då jag frustrerat blinkade bort den sorg som uppstod inom mig. När jag kämpigt öppnat munnen men trött stängt den igen då orden i mitt huvud var som försvunna, skrattade jag olyckligt och skakade mitt huvud med stängda ögon.
“Do you know what? I’m not doing this”
Hastigt greppade jag tag i min väska och förberedde mig för att resa mig, men ett plötsligt protesterande och en pinsam beröring fick mig att strängt tryckas ner i stolen igen.
“Stay”, föreslog Harry, men sa det mer som en beordring än ett simpel förslag. Stumt stirrade han ner på sin hand som länkade samman oss, men släppte snabbt vår närkontakt när genantheten fyllde hans kropp.
“I”, försökte han han tappert med upprepningar runt det specifika ordet. “I just want to make this up to you”
Han ruskade sitt huvud, gömde sina sorgsna ögon och suckade djupt när han tittade ner i bordet.
“I know that I apparently hurt you, so it would just feel... weird to not fix this”
Återigen suckade han, tydligen frustrerad över vad han orsakat. Sedan lyfte han sitt huvud, lade in ett leende och bara sådär kunde jag se hur ett ljus av hopp tändas i hans ögon.
“I know, I’ll take you out for dinner!”
Hopplöst suckade jag och stängde mina ögon för en kort sekund, inte nöjd över vad han föreslagit.
“Harry I really don’t have time-”
“Oh shit, is the clock that much?! I should’ve been in the studio for an hour ago!”, utbrast han plötsligt i panik över den sena ankomsten.
Lika snabbt som han kommit upp med idéen reste han sig upp från stolen, slet åt sig jackan och gav mig ett leende.
“I’ll pick you up at seven tomorrow”, informerade han medan han utvalt pekade på mig med sitt ena finger genom sina ord.
“Harry I don’t think this is a-”
Trött avbröt jag mig själv då jag såg hans långa gestalt snabbt röra sig över det befolkade golvet medan han desperat försökte dra upp sin jackluva i hopp om att inte bli sedd av allt för många människor. När han plötsligt var försvunnen och inte gick att finna genom min syn, suckade jag frustrerat och grävde ner mitt huvud i händerna. Det här kunde inte bli värre.
Part 50. Unbelievable
Med en djup suck flygandes ur min mun slängde jag trött ner bilnycklarna mot avlastningsbordet bredvid den vita dörren och sparkade av mig skorna. Min utmattade kropp hade behov av vila efter allt promenerade de utsatts för i jakt på att hitta det rätta tåget till Anne. Hon hade för lite mer än en timme sedan satt sig på tåget för att åka tillbaks hem till min pappa, en man jag fortfarande inte kunde tåla att prata med - även om det gått två år. De saker han gjort under alla år var helt enkelt för många och för hemska, något som Anne efter år av försök till övertygelse accepterat och givit upp hoppet om.
Stelt drog jag mina trötta ben över det ljusa golvet i min nyrenoverade lägenhet i centrala London, stället där jag nu bodde på. Efter att ha stått ut med en flick-internatskola i flera månader, utan någon som helst kontakt med omvärlden, hoppade jag av utbildningen tillsammans med Caitlin. Bruce hade till en början varit rasande och skarpt bestämd på att sätta in mig igen, men tack och lov så hade Anne lyckats övertala honom om att det var det bästa för mig.
På sätt skulle jag lära mig att ta eget ansvar med tanke på att jag var tvungen att bo ensam i staden, eller det var i alla fall så Anne påstod det. I alla fall så fick jag hastigt se till att hitta ett någorlunda jobb eller utbildning medan en minimal sponsrad summa pengar från Annes sida täckte upp min levnad och gjorde det möjligt för mig att bo hemifrån. Utbildning hade jag uteslutit direkt, och när jag väl fick jobb på ett café inte mer än tio minuter från min lägenhet kunde jag inte mer än tacka och bocka för erbjudandet och säga upp bidraget från Anne. Det var mer än ett år sedan, men fortfarande höll jag uppe kontakten med den flicka som hjälpt mig så mycket genom mina svåra tider och träffade den kvinna som på något sätt lyckades älska min far.
I trötta försök att uppmuntra mig själv till att hålla mig vaken sneglade jag ner på soffbordet när jag vandrat min väg in i vardagsrummet. På dess yta vilade tjocka pappers broschyrer och kataloger från olika resebolag som sålde resor till det stora kontinenten Amerika.
Pustande lät jag mina fingrar leka omkring bland de färglada sidorna och mina ögon att segla igenom några lätta ord medan jag skakade mitt huvud.
“Just some workdays left and then I’ll be leaving this city for two entire weeks”, påminde jag mig själv i upplysningar om att hålla ut de kommande veckorna. “I can do this”
När mina tankar sedan lyfts i hopp om en avslappnade semester tog jag mig tid att dra tillbaks mina fötter till startläget i köket och dess stora, silver färgade kylskåp. Då min ork var på bottnen och lusten av att lägga mig i soffan och slappa var enorm, hoppades jag med hela mitt hjärta på att kylen skulle innehålla några nödvändigheter som gjorde det onödigt för mig att sätta min fot utanför lägenheten. Det starka ljuset från kylan chockerade mina ögon och fick mig att besvärat kisa i samband med ett stön som ramlade ur mina läppar.
Irriterad som jag var lät jag min ena hand greppa tag i handtaget medan den andra hängde längs min sida och ögonen seglade över de inre, tomma hyllorna.
“You’ve got to be kidding with me”, suckade jag frustrerat när mina ögon fått syn på de ensamma och få produkterna i ljuset.
Ilsken över att jag praktiskt taget var tvungen att släpa mig själv ut ur byggnaden och ner till livsmedelsaffärerna smällde jag igen kylskåpet, tog på mig ytterkläder och började vandra min väg nerför de massiva trapporna upp till min våning. Så fort jag klev ut genom de stora portarna greppade vinden tag i mitt hår och kylan omfamnade min kropp.
Det vanliga September vädret hade dragit in över staden och fått mina tänder att darra av köld, men då jag i vilket fall som helst glömt nycklarna till min bil i hallen antog jag att jag var tvungen att stå ut med att gå igenom centrum i kylan.
Kall av de hårda vindarna pustade jag fruset och gned båda mina händer över materialet på min jacka i ett försök att hålla mig varm. Jag tänkte på samtalet jag och Anne hade haft för någon dag sedan medan mina ben så snabbt som möjligt förflyttade mig genom folkmassan för att hitta en anpassad affär. Egentligen var jag fullt medveten om att han skulle finnas här i staden vilken dag som helst, men London var stort och sannolikheten av att jag skulle träffa honom borde egentligen vara likamed noll. Bara tanken av att få se honom igen fick min kropp att rysa och mitt huvud att motvilligt ruskas när jag tryckte mig förbi ett av alla tonårsgäng mitt på gatan. Jag var inte redo av att se honom, inte nu, inte alls om jag själv fick bestämma. Om jag hade makten till att välja på om han fick vara i mitt liv eller inte så hade jag gladeligen tagit chansen och sopat bort honom utan en så lite som tankeställare.
Skratt och höga röster fyllde mitt huvud med förvirring medan jag lyfte upp min blick och ökade farten på mina steg. Nyfiket inspekterade mina ögon synen och försökte sneglande att tjuvkika på de högljudda männen några meter framför mig. När jag inte såg något som kändes tillräckligt bekant ryckte jag oberört mina axlar och fortsatte min väg. Men sedan hörde jag något, det där igenkännande skrattet och den raspiga, mörka rösten.
Tvärt stannade jag min kropp och jag kunde känna hur ögonen vidgades i förvirring.
Paniken började hastigt stiga i min kropp och orsaka oreda i mitt huvud medan jag stumt stirrade på pojken framför mig. Min kropp kändes plötsligt som fastklistrad i marken och mina ben var allt för stela för att användas. Desperat efter undanflykter drog jag bestämt in ett andetag jag kände starkt behov av, men som visade sig bli hackigt och svårtillgänglig för mina lungor.
Hastigt drog jag mitt huvud åt sidan när vettet återkommit till min hjärna och började gå bakom de promenerade människorna, allt för att gömma mig från hans gröna ögon. Medan sekunderna långsammare än någonsin passerade hoppades jag på allt i världen att han inte skulle vända dit huvudet och känna igen mig. Då han, oturligt nog, gjorde det jag minst hoppats på, slängde jag mig tafatt ner mot marken. Det spelade ingen roll hur illa det var eller ifall det gjorde ont, jag skulle göra vad som helst för att rymma.
Motvillig med att se upp på hans ansikte höll jag huvudet ner mot marken medan jag på fyra ben började krypa fram över Londons smutsiga, kalla gator. Återigen uppstod det roade skrattet i mina öron och jag märkte att fötter kom närmare mig. Plötsligt såg jag två, stora, vita skor placerade precis framför min darriga kropp, något som fick mig att osäkert snegla upp i försäkring på att det var han.
Ett snett leende befann sig på hans läppar och avslöjade hans nöje i det hela medan han skakade sitt huvud.
“Jamie Johnson, what the hell are you doing on the ground?”, skrockade han fundersamt och spände sina gröna ögon jag förr älskat så mycket i mina.
Patetiskt stammade jag fram mumlande ord och bortförklaringar medan jag började röra händerna över marken i en gest på min undanflykt.
“I, eh, just dropped some pennies”, svamlade jag dumt, skrapade klumpigt mina händer mot den frusna ytan och lade mitt huvud på sned.
Nästintill omärkbart suckade jag åt mig själv och lät mina axlar falla ner i höjd med mitt huvud.
“‘Dropped some pennies’?”, härmade jag irriterat mig själv och slöt mina ögon. “God, woman. You’re so freaking unbelievable”
När mitt huvud sedan riktades åt hans håll igen mötte jag en enorm, kraftig hand framsträckt mot mig. Som att jag blivit äcklad av hans gest backade jag raskt ifrån honom och borstade av mina händer, allt för att undgå hans hjälp. Jag tog mig sedan upp på egen hand med en djup suck och ställde mig framför honom, men försökte så gott som det gick undvika hans blick.
“How are you doing?”, frågade han plötsligt i en utandning i ett försök att starta en konversation. Irriterat himlade jag mina ögon så diskret som möjligt samtidigt som orden flög ur honom. “Been a while since last”
Förvånad över att han bara trodde att han skulle komma fram till mig sådär, utan att så lite som be om ursäkt, fick mig att vilja spy över hans ansikte när jag ilsket fnös åt honom.
“I can’t believe you’re actually asking that”, mumlade jag besviket, ruskade mitt huvud och tryckte mig irriterat förbi hans nu så mycket längre och mer muskelösa kropp.
I ett försök att rymma från hans grepp gick jag ifrån honom utan några fler ord, men blev snabbt stoppad då de bekanta fingrarna lindade sitt vanliga, starka grepp runt min handled och tvingade mig att upphöra mina steg.
“Come on, Jamie”, skrattade han generat och rymde med blicken, såg över de undrande blickarna som passerade oss och svor åt deras nyfikenhet.
Lågt suckade jag, självklart brydde han sig bara om publicitet och ingen fick såklart vara otrevlig mot honom bland folk.
“I’m not doing this, Harry!”, fräste jag irriterat och ruskade mitt huvud.
Jag kände hur mina ögon växte till storleken och hur ilskan bubblade i min kropp när jag låste min blick i hans, vägrade låta honom släppa taget.
“You can’t show up after two freaking years and ask me ‘how I’m doing’. You can’t actually believe that yourself, can you?”
Besviket skakade han sitt huvud medan sorgen drog in över hans ögon och greppet runt min handled förlorade en del av sin styrka.
“What did I do?”, frågade han oroligt med en nu mycket lägre och medvetet sänkt röst. Irriterat fnös jag åt hans självupptagna fråga och drog mig ur hans grepp med en huvud ruskning. “Okay, okay, okay”
Hörde jag honom sedan panikartat slänga ur sig när han återigen fiskade åt sig min ömma hud.
“I know that I’ve done som things wrong, I’m not perfect”
“You’re certianly not”, inflikade jag mumlande och avbröt hans ursäkt.
Allvarligt blickade han ner på mig med en suck innan han lät sin rosa tunga slicka de hjärtformade läpparna och fortsatte som om ingenting hade hänt.
“But I want to make it up to you, if that’s how you feel about me”
När jag ljudlöst stirrade in i de ögon som inte alls längre tilltalade mig suckade han återigen och försökte återfå kontakten i mina ögon.
“Please, let me just buy you a coffee”
“I’m busy”, påstod jag med en axelryckning och bröt vår långa ögonkontakt.
Han förtjänade inte ens att få se mina ögon efter vad han gjort mot mig. Ett skratt for ur hans strupe i ett försök att lätta på stämningen, men så fort han såg min seriösa min kortades skrattet ner och gjorde att endast ett leende återstod på hans fylliga läppar.
“I doubt that”, sa han leendes och lät de vackra smilgroparna fylla hans ansikte med skönhet. “Come on. I’m here without any surrounding girls at all”
“Are you saying that I’m masculine?!”, fräste jag aggressivt i ett försök att få in de hårda orden i hans tydligen fördummade hjärna. En suck föll bort från hans läppar medan han allvarligt tittade på mig.
“I mean fans”, klargjorde han med höjda ögonbryn och menanade blick. “Come on, Jamie. I won’t even accept a no for an answer so to protest will just waste your time”
Irriterat suckade jag, medveten om att mina klagomål inte skulle fungera för att få bort hans stadiga grepp om min kropp.
“Fine”, suckade jag irriterat och himlade mina ögon.
Ett leende smög upp på hans läppar medan han släppte greppet om min handled. Värken uppstod så fort våra kroppsdelar skiljdes åt och fick en kort, röd linje att röras längs min hud.
“But I won’t talk and I will not enjoy this”
Han skrattade roat åt mina valda ord innan han ryckte på sina axlar och lade en stor, beskyddande arm över mina kropp som lade ett stöd bakom mitt huvud.
“If it that’s what helps you sleep at night, darling”
Lite segt såhär i början, men det fixar sig snart! Håll ut mina vänner.
Part 49. King of the universe
CIRKA TVÅ ÅR SENARE...
Jag pressade båda mina händer mot det tunga glaset i ett försök att trycka upp den genomskinliga dörren. Ett ljud av ljust plingande fyllde min röst så fort mina fötter tagit mig in över butiken och fick mina ögon att förvirrat titta sig omkring, söka efter den person jag skulle möta upp. Affären var fylld med kunder runt om i hela rummet. Vissa av dem stod vid främre delen där borden var fulla med kassor medan andra hade placerat sig själva vid någon av platserna och låtit ljuden rinna ur deras munnar.
Ljudvolymen var hög och fyllde mitt huvud med skratt och andra vänligheter, men bekymrade mina steg och fick min jakt att bli segare och inte särskilt lyckad. Tillslut lyckades mina ögon fånga upp den leende kvinnan vid en av alla hörnor vars rygg var placerat mot det ljusa glaset till fönster. Hennes hand vinkades hastigt i ett försök att bli upptäckt medan det svarta kaffet framför henne gav ifrån sig moln av ånga och hetta.
Ett leende letade sig upp på mina läppar som svar på hennes gester och fick henne att lugnt dra ner armen igen medan jag tryckte mig själv fram över folkmassan.
“Hey”, hälsade jag försiktigt när jag kommit tillräckligt nära för att kunna se henne i ögonen.
Jag drog på ett osäkert leende medan jag började klä av mig ytterkappan, men hennes varma ögon fick mig att som vanligt mjukas upp och ta emot hennes kärlek.
“Hello, darling. I hope you don’t mind, but I orderd for you. Espresso and a biscuit?”
Jag nickade som bekräftelse på hennes ord, glad över att hon alltid tog initiativet att försöka vara så vänlig och omtänksam som möjligt. Långsamt drog jag ut min stol när jag placerat jackan på dess rygg och lade min egna kropp som stöd mot det mjuka trämaterialet.
“How are you feeling today?”
Ljudet av den fråga som upprepats så många gånger i mitt sinne de senaste månaderna fick mig att motvilligt skratta och himla mina ögon i irritation.
“You really don’t have to ask me that everyday”, talade jag bort mig, medveten om att hon inte skulle ge sig i första taget. Det var bara det att jag var trött på alla försiktiga och oroliga blickar. Allt jag ville var att folk skulle se på mig på samma sätt som de gjorde innan, tiden innan allting hände.
“Sure I do”, tillade Anne uppriktigt och lutade sig bakåt med slutna ögon.
Jag kunde se hennes oro lysa igenom hennes kropp, även om hon satt still och hennes blick stängdes ute av ögonlocken. “We don’t know what’s going to happen, Jamie. I have to ask you how you’re feeling, I promised them”
Lätt tillät jag mina läppar att smekas av mina rosa, fuktiga tunga i jakt på tid att lista ut ett rimligt svar medan orden trillade in i mina tankar och fångades upp av mitt huvud. Jag visste inte vad jag skulle svara, även om vi gick igenom den här konversationen varje dag. Jag visste att hon var tvungen att veta hur jag mådde och hur de annars skulle bli bekymmer, men kunde det inte gå en dag utan oroliga tankar på min hälsa?
Djupt suckade jag och gömde mig bort från Annes nu öppna ögon. Hennes varma, allvarliga blick skar igenom min själ och kunde se rakt igenom mig, därför var det inte ens nödvändigt att försöka ljuga för henne.
“I’m fine, okay? I’m just tired of all these questions. Why can’t people see me as they did before everything happened?”, utbrast jag frustrerat, arg över att mänskligheten aldrig kunde dras bort från de dömande blickarna.
“You know we just want the best for you”
Anne skakade sitt huvud medan de lugna orden föll ur hennes mun.
“Well you said that two years ago as well, but I wasn’t really happy then, eh?”, fräste jag plötsligt ur mig, inte medveten om att jag yttrat mig på det sättet förrän det var försent.
Chockad över mina egna handlingar kände jag hur min mun plötsligt vidgades, inte beredd på mina rörelser. Hastigt ruskade jag mitt huvud när ångerfulla känslor intog min kropp och Annes ögon undvek någon närkontakt.
“Anne I’m so sorry... I didn’t mean to-”
Meningslöst avbröt jag mig själv då jag var utom svar och helt enkelt tom på ord. Återigen skakade jag mitt huvud med långsamma rörelser, ångrade de ord som fallit ur min kropp.
“He’s coming back in a few days, you know”, sa Anne plötsligt, villig att bryta sig loss från den obekväma situationen vi hamnat i.
Plötsligt kände jag hur ilskan i min kropp ersattes med sorg och fick ett moln fullt av känslor att lägga sig över mig. Stumt lutade jag mig tillbaks och sökte mig ut på gatorna, försökte springa iväg från det samtal jag visste väntade mig.
“And you’re going to bump into him sooner or later, one way or another. I know my son better than anyone else and I’m sure about that he won’t give up on this in the first place”
Jag suckade tungt och bet mig själv i läppen, allt för att få mig själv att stänga av de frustrerade tankarna på honom. Han skulle inte få leta sig in i mig, inte efter att ha ignorerat mig i två års tid.
“But I’m not going to let him into my life again”, erkände jag tyst med ögon bortjagade från Annes allvarliga blick.
Försiktigt sneglade jag över på henne för att se hennes reaktion, men när hon bara tittade på mig med de glimrande ögonen vågade jag äntligen rikta tillbaks mitt huvud och se på henne. Nonchalant ryckte jag på mina axlar och rynkade lätt min bekymrade näsa, medveten om att hon ville ha en anledning.
“It’s... It’s too complicated”
Besviket skakade Annes sitt huvud åt min bortförklaring och suckade av missnöje.
“It’s not too complicated if you love him. Jamie, just becuase he now is worldfamous-”
“-Oh yeah, it’s the fact that he maybe, I don’t know, by accident forgot to tell me about that, that I don’t want him in my life”, avbröt jag uppjagat Anne med ord som aggressivt spottades ur min mun. “I don’t want him near me, not now, not ever. It doesn’t matter if he’s the fucking king of the universe, I couldn’t care less. That boy broke my heart and if he thinks that he just can go back to how things were, then he’s wrong”
“Your language”, påpekade Anne plötsligt med en låg röst samtidigt som hennes ögon stirrade ner på den heta koppen hennes fingrar omfamnade.
“Sorry”, mumlade jag och tittade ännu en gång bort från den kvinna jag egentligen hade fått så bra kontakt med de senaste två åren, men som var gång blev som en främling varje gång han kom på tal. Varje gång han gjorde intrång i mina tankar.
“I’m sorry, Anne. I know that he’s your son and everything, but I... I just don’t think I can deal with him right now. Not when everything’s suddenly happening”
Annes ruskade förtvivlat sitt huvud åt mina ord och flyttade upp sin blick igen. Hon tvingade mig att se in i hennes starka ögon, de ögon vars blick berättade en djup historia av alla hennes äventyr genom åren.
“You should atleast give him a chance”, kontrade Anne envist och fångade sina djuplösa ögon i mina. “That’s the least you can do”
Frustrerat skakade jag mitt huvud och lät mina fingrar krama om koppen framför mig på samma sätt som Anne gjorde. Hettan intog min hud och fick avtryck att brännas fast vid mig, men mina bekymmer var allt för stora för att jag ens skulle orka bry mig.
“I... I loved him”, viskade jag ärligt, men kände hur orden halvvägs bröts och avslöjade tecken på sorg.
“That may be the case, but if you did, I’m sure that you can again”
Anne lyfte plötsligt den fulla koppen mot sina varma läppar och lät drycken falla genom hennes kropp. Avlägset tittade jag på och granskade hennes rörelser medan tankar forsade genom mitt huvud, fick min kropp att mentalt snurra och utsättas för förvirring.
“Please don’t tell him”, utbrast jag plötsligt, medveten om att min röst inte längre var stark.
Den var mer desperat efter bekräftelse och tro än jag någonsin kunnat drömma om. Jag kunde inte hjälpa det, men tankar om att utsätta honom för sorg hade intagit mig och fått mig att inse att allt jag ville var att skydda honom.
“He... He doesn’t need to find out. It’s nothing important”
“It is important, honey. I really think you should tell him...”
“No!”, protesterade jag högljutt och slöt mina ögon.
Värmen runt mina fingertoppar hade nu börjat ledas genom min kropp och utsätta hela min själ för smärta.
“I don’t want him to worry... He got this image to think about, those fans and his entire career who’s the key to everything he’s searching for. And he almost got it, Anne. He basically has his dream caught in his palm. I... I can’t take that away from him. I just can’t”
En djupt sorgsen blick såg plötsligt in i min, tvekade på ifall hon skulle lyda mina desperata krav.
“Please promise me that you won’t tell him”, försökte jag mig trött på med ett par ord som tvingats ur min strupe.
Plötsligt suckade Anne djupt och skakade sitt huvud, medveten om att jag kunde se varje steg hon gjorde.
“I promise"
Part 48. Please don’t leave me
It’s a month ago today, you know. A month ago I actually saw your beautiful face. I remember every move we made, every kiss you stole and every little word we exchanged. I remember the beautiful smile of yours when I told you that I loved you and that smirk you had on your face when you told me the same. I remember your lips pressed against mine and how amazing it felt. Did you feel it too? Because it was one of the greatest moments in my life - when I could feel your body and kiss your lips. I can’t believe that you left... I can’t believe that they actually took you away from me.
I miss you, more than you can ever imagine. I walk these streets everyday, hoping that you’ll show up and kiss me on the lips. I’m just hoping that you’ll give me some hope, tell me that everything is going to be okay and that we’ll get through it. Together. Because, you know, we’re that one couple who can go through fire without getting burned.
… Right?
I want to believe in this, I want to remember those great memories we have together and re-live every moment of them. But I just don’t anymore... I just don’t. I need you to convince me, to tell me that everything’s gonna be alright. That’s all I need; your voice, your lips - some kind of closeness. Something who can give me some hope...
Why do you refuse to answer me? Why don’t you just text me back, let me hear those three words I’m asking for; give me some sign on that you’re alive? I can’t stand this anymore, Harry. I can’t walk around like something never happened. It’s just... Too painful.
It feels like you’ve given up, even though you’re the one who told me to belive. You said that you wasn’t going to leave me here, but guess what? You did. And I’m all alone, all by myself in this shitty school where the girls only care about their looks. Like my heart wasn’t already broken... How do you think it is now? The worst part is that I don’t know what to do about it anymore, I don’t know what to say or what to do to make you come back to me. Why did you give up, just like that? You left me all alone without any connection to the world, without a connection to you. I had, or should I say have, no chance at all to find you. It’s not like these fucking letters I send you every hell of a day will make a difference, right? It won’t bring you back to me, even if I try as hard as I can.
But do you know what? I won’t give up, even if my head tells me to. Because my heart is telling me to believe, to hope on your returning. It doesn’t matter how long it’ll take or how much you’ll ignore me. I won’t give up. I won’t give up on this love you told me to believe in. And my love won’t fade, even if you want it to. It just simply won’t, because I won’t let it.
I miss you and love you. Now and forever. Do you remember? It used to be our thing...
Love
Your Jamie. X
Med kramp i handen slängde jag frustrerat ifrån mig den svarta bläckpennan ur mitt hårda grepp. Tårar som samlats och börjat falla från mina ögon träffade besvärat det vita pappret och avslöjade den sorg som nu intagit mig. Fläckar av vatten hade smått kletat ut sig och fått bläcken på vissa ställen att förstöras samtidigt som tydligheten på visa ord försvagades.
Snyftande luftade jag mig bakåt; vägrade att spilla fler tårar. Undrande över varför han slagit bort kontakten med mig drog jag min ena, darriga handrygg under ögonen och försökte dölja spår av sorg. Jag skakade mitt huvud och försökte dra in ett djup andetag, men mina lungor var allt för frånvarande och ledsna för att kunna dra in rejäl luft.
Andetaget blev hackigt och stannade upp i min hals, något som jag fick kämpa för att inte falla tillbaks i ett hejdlöst snytande. Jag tog sedan tag i brevet, vek ihop det och slängde ner det i det adresserade kuvertet. Mina ben tog sig efter det, ostadigt till en början, upp för den bekväma stolen och ut genom rummet. Vinden greppade tag i mitt hår när jag först uppslukades av vädret. De ljusa lockarna flög hastigt bort från mina axlar och lekte sin väg medan jag fokuserade på att ta mig till postlådan helskinnad. Jag fick inte falla ihop på vägen och visa svaghet, jag fick bara inte.
Mina tankar föll återigen tillbaka på honom när jag passerade det ställe där han för en månad sedan stod, då han försiktigt berörde min kind och omfamnade min kropp. Irriterade tårar ville leta sig ut ur mina ögonglober, men jag tvingade ilsket undan dem då rädslan av att vara klen fyllde min kropp. Varför slutade han höra av sig? Varför ville han krossa mitt hjärta när han innan varit så försiktig med att hålla det helt?
Frågor snurrade omkring i mitt sinne och fick min väg fram till porten att bli en balansgång. Jag fick häftigt kämpa för att stå rakt på benen och inte falla ihop, både av förvirring och sorg.
Frustrerat slickade jag mina frusna, torra läppar när jag bara hade några meter kvar och ruskade försiktigt mitt huvud. Jag kunde inte fatta att han faktiskt lämnat mig, att han inte ville ha någonting att göra med mig. Smärtan som uppstod i bröstet var värre än jag någonsin kunnat tänka mig medan mina ben fick svårt att bära upp mig. Fortfarande kunde jag inte bli klok på hur han kunde varit så falsk och lyckats övertala mig, men framför allt förstod jag inte hur jag kunde varit så dum och gått på det. Borde jag inte, efter alla år av lögner och svek, lärt mig att se igenom sådant?
Med darriga händer lyfte jag upp luckan mot postlådan medan tankar och funderingar cirkulerade runt i mitt huvud.
“Please, please, please, Harry. I’m begging you, don’t leave me here. You’re the only thing I have left”, viskande skakade jag mitt huvud i sorg och klämde ihop läpparna, allt för att inte ge ifrån mig hulkande snyftningar.
Mina ben var nu lika darriga som mina händer och bara utförandet av att släppa brevet kändes som en stor utmaning för min kropp. Tillslut lyckades jag övertala mig själv om att jag var tvungen, att han inte fick tro att jag hade glömt honom. Jag gjorde ett försök att dra in ett näringsrikt andetag, men luften var som meningslös och mina lungor vägrade att samarbeta med resten av min kropp. Lätt tillät jag mina fingrar att släppa taget om det tunna papperskuvertet innan jag tveksamt drog ut handen ur lådan.
Plötsligt kände jag hur hela min kropp föll till marken av sorg då mina ben inte klarat av all press. Mina knän träffade hårt stenarna under mig medan tårar föll mot mina klädesplagg med kraftiga smällar.
“Please don’t leave me, Harry. W-Without you I’m nothing”
Jag snyftade fram medan styrkan seglade sin väg ut ur min kropp och lämnade mig kvar. Allt jag kunde känna var sorg, en känsla som jag tappert fick försöka kämpa emot för att inte falla ihop helt. När jag känt att jag gråtit ur mina sista tårar lyfte jag huvudet, precis som ett ljus gått upp för mig, och stirrade ut bland naturen.
“I’m all by myself now, without anything but pain. And no one will ever, how hard I’ll even try, come back to me. They’ve left me. He left me... I... I actually have nothing”
Part 47. It was just love
Mina ben förde mig långsamt över de gråa stenplattorna medan min kropp kämpade för att stå emot vinden. Pustarna av blåst hade kommit in över den inhägnade skolan och fått luften att bli sval och kall, precis så som höstdagar kunde vara. Frusen över de kalla vindarna greppade jag desperat tag i det gråa tyget av min tunna kofta och pressade det så nära min hud jag bara kunde. Blåsten letade sig in och flög under materialet av mina kläder, något som orsakade gåshud och rysningar över hela min kropp. Viskningar fram och tillbaka hördes över den långa ytterkorridoren, men fångades upp av vinden och fick det avlägsna ljudet att nästan falla bort. Nyfiken över alla de låga, uppspelta rösterna lyfte jag lätt på mitt huvud för att granska sikten framför mig. Samtidigt som mina ögon gled över de leende flickorna tog min kropp mig kämpande över den hårda marken med vädret emot sig.
När de sedan seglade över synen rakt framför mig stannade mina fötter och min chockade mun föll till golvet. Ett tiotal meter framför mig stod en vacker pojke vars lugna leende fyllde min kropp med ro. Hans stora, värmande hand var nedtryckt i hans vänstra byxficka medan den andra vanligt hängde vid hans sida.
De mörka lockarna låg charmigt mot hans huvud och ramade in de fantastiska ögonen, de ögon jag kunde fastna i en djuplös trans i. Hans fötter tog honom närmare mig samtidigt som vinden greppade tag i hans svarta kavaj och fick den att flyga med i farten. De skvallrande flickorna bredvid mig upphörde sitt viskande när pojken tog några steg fram emot mig; visade att det var mig han ville ha.
Ett förvånat skratt föll ur min leende mun medan jag skakade mitt huvud.
“Harry...”, viskade jag tyst, inte troende på att han faktiskt var där. Hos mig. I min närhet.
Ett vackert leende klädde hans läppar när han tog de sista stegen fram. Hans huvud lades försiktigt på sned medan han granskade mitt utseende, såg in i mina ögon och blickade ner på mina frusna läppar. Långsamt rörde han sin hand uppåt mot min kropp och vidare mot ansiktet. Hans varma, grova hand berörde mitt ansikte och fick min hud att chockeras av hans plötsliga värme.
Försiktigt lekte hans fingrar rundor vid min kind och smekte min ömtåliga hud när han sedan skakade sitt huvud under beröringen.
“I told you that I wasn’t going to leave you here”
Fortfarande chockad över situationen skrattade jag lyckligt till och drog honom närmare mig. Jag kunde känna hans värme flyttas över till min kropp när hans armar placerades runt min midja och hans ansikte grävde ner sig i min hud. Hans beskyddande omfamning fick tårarna i mina ögonlock att bränna och lyckan inom mig att ofattbart stiga.
Njutningsfullt slöt jag mina överlyckliga ögon och tryckte mitt ansikte mot hans bröst. Jag kunde höra ljudet av hans djupt slående hjärta medan jag desperat drog in hans ljuva doft, den doft jag saknat mer än allt annat. Bara hans närhet, värmen av hans kropp och med hans röst hörandes i mitt huvud, kunde jag klara mig undan allt. Min kärlek till den lockhåriga pojken var något världen aldrig skådat och något som fick mitt hjärta att äntligen le igen. Han var faktiskt hos mig. Han hade inte lämnat mig.
Lyckligt drog jag in ännu ett djupt andetag mot hans mjuka bröst och lät doften fylla mina lungor med behag. Ett leende föll över mitt ansikte i samma stund och var något jag inte känt av på flera veckor, inte sedan han lämnade mig; ärlighet.
Hans starka armar lindade ett kontrollerande grepp runt min kropp medan jag borrade in mig i hans sida. Lugnet hade dragit in över mig så fort jag fått syn på den vackra pojken, och efter att vi hade stått och kramats i jag vet inte hur längre, drog vi oss vidare mot mitt rum. Jag visste inte om Caitlin skulle komma eller inte, men jag kunde inte bry mig mindre heller. Jag hade min värld lindad runt min kropp, och det var allt jag bad om.
Hans läppar kolliderade plötsligt mot min ömma hud i nacken samtidigt som en njutningsfull suck föll från hans läppar. Lyckligt slöt jag mina ögon och tog tillfället i akt att njuta av den korta stund vi faktiskt hade tillsammans. Håret vid mitt bakhuvud reste sig pirrigt när hans varma, blöta hud tog kontakt med min och gav mig avtryck längs hela min axelgång.
“I can’t believe that you’re actually here”, mumlade jag tyst för mig själv och log åt hans varma beröring.
“Of course I’m here. I couldn’t leave you”
Leendet på mina läppar växte efter hans svar och fick mig att desperat trycka mig närmare honom. Hans starka bröst vilade mjukt mot min rygg samtidigt som hans händer vilade vid var sida av min midja. Tystnaden föll över rummet och fyllde våra kroppar med ro. Jag kunde höra hans hjärtslag och lugna andetag medan hans kropp pressades mot min och förminskade utrymmet mellan oss. En varm känsla uppstod mellan kropparna och fick mig att fyllas med glädje ännu en gång.
Min hjärna kunde fortfarande inte ta emot riktiga reaktioner och jag hade fortfarande inte insett att han var här hos mig, även om jag låg i hans famn. Plötsligt flög en mindre rolig känsla in i mitt bröst och fick mina mungipor att oroligt rycka. En låg suck for ur mig i samband med att jag stirrade in i väggen och försökte hitta svar.
“Why couldn’t we be together?”, utbrast jag plötsligt, desperat efter svar som kunde få situationen att klarna upp. “It’s not like we did anything wrong. It was just love”
En utmattad, tung suck ramlade ur Harry, något som fick min kropp att flyttas med i hans en sekund långa ändrade position. Han tryckte sig sedan så närma mig det gick, även om luften mellan oss redan var utpressad och bortschasad.
“The world is a sick place, baby. It doesn’t matter how much you love a person or why you love them, if they in any possible way have a history that people doesn’t like, they’ll be ripped apart. The humanity apparently doesn’t want people to be happy, so they just keep them apart and tries to kill the love”
Han gjorde en paus för att kunna andas samtidigt som han gav mig tid att få orden att sjunka in i mina tankar.
“If the love is strong, though, the couple can survive the judging people. If they love each other enough, they can go through-”
“-fire without getting burned”, mumlade jag avbrytande medan mitt sinne fylldes med minnen från den tid då jag var lycklig. Vi må ha smugit runt, men vi var lyckliga. Och det var allt som räknades.
“Exactly”, instämde Harry nickandes, lades återigen sina armar om min kropp och placerade sin haka vid mitt ena nyckelben.
En suck for återigen ur honom innan han böjde sig ner och lät sina läppar träffa min hud återigen. Han tog sedan upp det, återgick till sin förra position och gjorde ett försök till att borra in sig i min värme.
“It wasn’t wrong, angel. We just had the right love at the wrong time. But don’t you worry, we’ll get through this. I know we will. Do you want to know why?”
Jag nickade nyfiken, desperat efter att få höra hans säkra röst.
“Because we’re that one couple who can go through fire without getting burned, that couple with the strong love who can do anything and that couple who would do everything to be in each others arms. We’re that couple, love. Now and forever”
Part 46. Bad as it is
“Where the hell have you been?! I haven’t heard from you since I don’t know when!”
Sues höga fräsande genom telefonen fick mig att chockat avlägsna avståndet mellan hennes skarpa röst och mitt öra. En suck letade sig ur min mun samtidigt som jag flyttade över till fönsterkarmen och lade blicken bland de svingande träden och dess kronor. Mina ögon granskade varje centimeter på de träd jag inspekterat varje dag i flera veckors tid. Ljudet av fågelkvitter fyllde tyst mitt lediga öra samtidigt som jag tog satts för att berätta för henne det jag fruktat under en mycket lång period.
“I... I have moved”, avslöjade jag uppriktigt, men de ord som jag förväntat mig skulle komma ut starka stannade vid tungspetsen och flög ut som små viskningar.
“No shit!”, lade hennes sarkastiska röst in under mitt tunga suckande. “You didn’t text or call me after that night before the party and when the school actually started, you weren’t there! I asked about you, but the bloody teachers only said that you had been transformed”
“Things didn’t really turn out like I wished for...”
En djup tystnad full med spänning lade sig över rummet i väntan på att Sue skulle svara mig. I hopp om att hon skulle förstå lutade jag trött mitt huvud mot väggen som stöd och slöt mina belastade ögon. Plötsligt hörde jag Sue djupt sucka, och bara sådär så var hennes ilska borta.
“Where are you now?”
Ointresserad ryckte jag mina axlar och ena mungipan som hängde med i rörelsen.
“I don’t know. Hours away from home, I guess”, svarade jag ansträngt och tvingade mig själv att öppna ögonen.
Min blick stirrade nu in i den vita, hårda väggen framför mig samtidigt som mina tankar sökte igenom mitt huvud efter svar. “I’m at this creepy boarding school. And guess what? It’s for girls only”
“You poor thing”, bekymrade Sue sig oroat. “How can you deal with it? Imagine that pain your secret boyfriend has then... He got to miss you like hell”
Jag suckade frustrerat, medveten om att tårar hade börjat samlas i mina ögon av tanken på honom. Irriterat tog jag upp min fria hand och drog bestämt den över min hud, allt för att sopa bort varje liten uns av tårar. Jag hade kommit över honom. Jag skulle inte sitta och gråta över honom en vecka till. Incidenten förra veckan på toaletten var allt för illa som den var.
“Well, that’s the thing”, suckade jag dystert och klämde ihop mina läppar. “He was kind of, eh, the reason I got here in the first place...”
Ett högt flämtande rymde från Sues läppar, något som fick mig att himla med ögonen åt hennes reaktion. Alltid skulle hon reagera på det mest dramatiska sättet.
“Your father send you there just because he didn’t like your boyfriend?! How awful!”
“I don’t think it was that he didn’t like him as a person, it was just who he was, not how”
En tystnad föll ännu en gång över rummet efter att meningen lämnat min kropp. Jag kunde se framför mig hur Sue spände sig och försökte tänka ut vem det var jag pratade om, men att hon hur mycket hon än försökte inte lyckades.
“... Okay you need to freaking tell me who this boy is right now”
Jag skrattade åt hennes plötsliga kommentar och ruskade mitt huvud med ett leende. Jag antog att det var tvunget att komma ut någon gång, och då var väl ändå Sue den första som skulle få reda på det... Väl?
“It was Harry Styles”, mumlade jag hastigt, medveten om att orden knappt hördes och att meningen blev ihoptrasslad.
“Who?”, frågade Sue förvirrat.
Jag suckade tyst och försökte rymma bort med blicken. Jag kände mig generad nog att behöva berätta det en gång, skulle jag verkligen behöva säga det en gång till?
“Harry Styles”, berättade jag tyst medan en lätt, röd färg spred sig över mitt ansikte. Ännu ett flämt rymde ur Sues mun när jag blickade ner på mina skor med ett huvud lika rött som nyspillt blod.
“No way!”, utbrast Sue plötsligt. “You hooked up with your step brother?!”
“Shhh!”, tystade jag frustrerat henne i osäkra tankar ifall hon hade folk i närheten.
Hon ignorerade min varning och pep exalterat om vad hon skulle kunna göra med den saftiga informationen samtidigt som ivriga ord lämnade hennes läppar.
“I got to tell Will!”
“No you’re not!”, fräste jag allvarligt med vidgade ögon. “You’re going to shut up about this, Sue. It’s already bad as it is”
Jag pressade samman mina läppar med den lilla kraft jag hade och tvingade mig själv att bära upp rösten.
“... You miss him, don’t you?”
Ljudet av en dörr som öppnas fyllde mitt huvud med nyfikenhet och fick min uppmärksamhet att riktas mot dörren i början av rummet. Mina ögon granskade i brist på ord Caitlin när hon gav mig ett försiktigt leende och slängde ner sin famn med böcker mot sängen.
“Like hell”, svarade jag tyst, nu med huvudet riktat mot fönstret igen. “Look, I got to go. I’ll call you later, okay?”
Hastigt klickade jag på avsluta samtalet innan Sue hunnit svara och vände mitt huvud mot Caitlin.
“Hey”, hälsade jag lätt och gav henne ett hastigt leende. Hennes ben tog henne ut över rummet fram och tillbaka, något som jag nyfiket granskade en längre tid.
“Hi”, mumlade hon besvärat tillbaks, upptagen med att hitta de saker hennes ögon sökte efter. “Have you heard about the new rumors?”
Förvirrat kände jag hur en djup rynka bildades i min panna i samband med att jag skakade mitt trötta huvud.
“No...”
En suck rymde ur Caitlins mun samtidigt som hennes ögonbryn rynkades av frustration och hennes händer fumlade runt bland böckerna på sängen.
“Well, the students here can’t stop giggling about one special boy who apparently sneaks around. Some girls says that they actually saw him, but the rest of us just roll our eyes at them for their stupidity”
Så fort skvallret lämnat hennes läppar och rest sin väg över till mitt huvud kände jag hur hela min kropp frös till av förvåning. Mina ben kändes plötsligt orörliga och jag kunde inte förmå mig själv till att göra något annat än öppna munnen på glänt. En orolig känsla lade sig över mitt bröst medan jag tittade på när Caitlin tog upp några böcker i famnen och tittade ifall något hade fastnat emellan dem.
“How did he look like?”, frågade jag osäkert med ord så små och tysta att jag blev osäker på ifall hon hörde. En ryckning från Caitlins håll bekräftade att hon hört vad jag sagt samtidigt som hennes mun lätt ryckte.
“I don’t know, curly hair or something”
Den korta beskrivningen var egentligen inte mycket, men gav mig tillräckligt med information för att förstå vem det var - något som fick mig att inombords smälta och explodera av glädje på samma gång.
“Did you catch a name?”, fortsatte jag, desperat efter fler tecken på hans närvaro.
“I didn’t really listen on this gossip to be honest”, suckade Caitlin med fortsatta letande händer och irriterade svordomar som for ur hennes mun. “But, I heard something about that his name was Jasper and that he was all the way from Newcastle... Or something like that”
“Oh...”, mumlade jag lågt medan besvikelsen fyllde min kropp. Då var det alltså inte han...
“I don’t know. Jamie”, suckade Caitlin ännu en gång och skakade sitt huvud med de fortsatt rynkade ögonbrynen. “You shouldn’t listen at me, I don’t know for sure. I wasn’t even interested in what they said so I literally didn’t listen”
Jag nickade åt hennes ord medan mina fingrar nervöst flätades samman under den djupa tystnaden. Jag tog mig sedan ner från min vanliga plats i fönsterkarmen, smög över golvet och tvingade mig själv förbi Caitlins förvirrade blick.
“Where are you going? I thought we were going to hang out before the last lesson...”
Jag suckade, medveten om jag var tvungen att komma på något vettigt som lyckades övertala henne.
“I know, I know”, bekräftade jag pustandes medan jag greppade tag om den hårda, kalla knoppen ut till dörren. “But my lesson starts now and I didn’t find out until now. I’m sorry”
“Whatever”, mumlade Caitlin irriterad. Jag kunde svära på att hon kunde se rakt igenom mitt fula, ljugande ansikte. Jag var ett skämt. “I have english now anyway”
Med en spänning så hårt att den tystnade ner både mig och Caitlin utan några som helst vettiga ord, öppnade jag dörren ut till korridoren och flydde min väg. Jag visste att jag inte hade lektion förrän om en timme, jag visste att Caitlin såg att jag ljög, men sanningen var den att jag behövde lite egentid, även om det var det enda jag fått de senaste veckorna.
Frustrerat suckade jag i ljudet av pratande elever och krävde det sorgsna snyftandet som försökte leta sig upp ur min hals.
Part 45. Supposed to be beautiful
Mobilen låg ostadigt i mina händer medan jag blickade ner på den starkt upplysta skärmen. Försiktigt lät jag min darriga tunga leta sig ut ur munnen och slicka mina läppar i hopp om att tiden skulle gå och att jag skulle slippa det Caitlin hade tvingat mig på. Jag visste att jag skulle få sitta här tills jag gjort det, men tanken av att strunta i det var allt för frestande för att inte tränga sig in i mina tankar. Mina fingrar tryckte mig motvilligt vidare mot kontakter och letade upp det avsiktliga numret jag var i jakt på. Bara synen av hans namn fick min hals att tjockna och sorgen i mitt bröst att återigen dyka upp.
Irriterat skakade jag mitt huvud och lät rummet fyllas av mitt suckande när sorgen intog mig. Jag var trött på att vara ledsen, jag var trött på att gråta. Jag var trött på att vara olycklig.
Ekon mellan väggarna uppstod i det ensamma badrummet jag befann mig när de frustrerande ljuden ramlade ur min mun. Tystnaden var olidlig gjorde mig ensam och det enda som hördes var mina nervösa, hackande andetag och det lätta sipprandet av vatten från kranarna. Att jag var den enda i rummet gjorde saken lättare, men fortfarande var jag inte redo att höra hans röst. Jag visste att det inte skulle sluta bra, hur mycket man än kunde höra hans leende i rösten.
Hastigt ruskade jag mitt huvud i ett försök att få bort alla dåliga tankar och tryckte upp numret. Jag satt i någon minut och bara stirrade rakt ner på det, undrade om det var det rätta att göra. Innan jag ens hunnit få upp tankar om återvändo klickade jag på den grönt lysande ring-knappen och pressade telefonen mot örat. De höga tonerna vars ljud fyllde mitt huvud fick pressen inom mig att växa tillsammans med min nervositet.
Hårt bet jag samman mina läppar i hopp om att den smärtsamma väntan skulle ta slut medan tonerna i luren fortsatte att hindra mig från att prata med honom. Tanken av att han bara var ett telefonsamtal bort från mig fick håret på mina armar att resa sig samtidigt som ett litet leende letade sig upp på mina läppar.
“Come on, Harry. Pick up”, viskade jag desperat och skakade mitt huvud.
Tårar började byggas upp i mina ögon och bara tanken av att han inte ville prata med mig fick mig att vilja rulla ihop mig till fosterställning och gråta ögonen av mig. När de djuplösa tonerna försvann fylldes min kropp med chock och förvåning. Den sekund där luren var helt tyst, då inget annat än min indragna andning hördes, var den mest smärtsamma stunden jag varit med om på länge.
Det kändes som att hjärtat skulle stanna i mitt bröst samtidigt som fjärilarna i min mage nervöst flaxade omkring. Det var då jag hörde det, hans röst. Den rösten som fick mig att tro - hoppas.
Ett leende växte på mina läppar samtidigt som ett skratt föll ur mig och avslöjade min lättnad.
“Hi, it’s Harry”
Ljudet av hans röst fick tårarna i mina ögon att hejdlöst falla ur mig och rinna ner längs mina kinder. Jag kunde inte tro att det var han, jag kunde inte tro att jag fick höra hans röst. Den röst jag älskade mest av allt.
“-Uhm, basically, I can’t really get to the phone right now, but...Yeah. You know what to do”
Leendet föll av mitt ansikte lika snabbt som det kommit upp och fick de innan så långsamt rinnande tårarna att öka sin fart och uttrycka min sorg. Snabbt snyftade jag till i takten till hans röst innan det höga pipandet fyllde mitt huvud. Hårt tryckte jag samman mina läppar i ett försök till att få de att sluta darra, sedan öppnade jag munnen för att ta ett nytt andetag som jag var i desperat behov efter.
“Harry... It’s me”, viskade jag förtvivlat. “Where have you been, or more exactly, where are you? I miss you so much, my heart isn’t whole without you... You know that. You know that my heart breaks every single second without you, how my body needs you to stay I live - I need you to stay alive. I just don’t know what to do anymore, I can’t even think straight without you around me. I can barely get out of bed without my entire body to collapse and the tears to stream down my face. I... I just don’t know what to-”
Det höga pipandet upprepades ännu en gång, hindrade mig från att ge honom det enda tecknet som fanns om min levnad. Desperat ruskade jag mitt huvud samtidigt som min kropp började frysa av de kalla strimmorna vatten som lämnat avtryck på min kind. Min mun fortsatte att ge ifrån sig protesterande kommentarer medan jag med mina knappt kontrollerbara händer tog bort telefonen från örat, klickade på samma nummer ännu en gång och pressade den mot örat återigen.
Spänt väntade jag in ljudet av hans röst som berättade för mig att det var kört, att han inte tänkte komma tillbaka. Hela min kropp höll på att falla samman sekunden då sanningen gick upp för mig. Det nu välkända plingandet avbröt mig i mina tankar och fick mig att återigen prata non-stop.
“You have to come back to me, Harry”, snyftade jag högljutt samtidigt som tårar lika stora som hagel föll från mina ögon. “This place is driving me insane and every day that goes by just makes me miss you even more. The people around here actually think that I’m okay, but do you know what? I’m not. I’m not okay. I just want you, I just need you, and everything will be okay. I just want to feel your lips pressed against mine and hear your voice of an angel one more time... That’s all I’m asking for”
Jag snyftade återigen och försökte hindra den panikattack som närmade sig mig.
“Why did we have to leave each other? Why did they think our love was so wrong? It was just love... Isn’t that supposed to be a beautiful thing? I... I don’t know what to say anymore. I guess that I just wanted to hear you say it one more time... One more time and I’ll be happy... But I guess you won’t. I... I love you, Harry Edward Styles, and no one will ever take that away from me. Ever”
Hennes armar låg lindade runt om min nacke medan mina läppar fortsatte att kyssa hennes dyrbara, känsliga hud. Jag tryckte min näsa mot hennes hals och slöt mina ögon. Hjärtat inom mig gick ner till sitt normala samtidigt som min kropp fick njutningen inom mig att växa mer för varje sekund. Att vara här, med henne, var allt jag någonsin skulle behöva. Allt annat kvittade.
Lugnt andades jag in hennes underbart ljuva doft samtidigt som greppet runt om hennes lilla kropp tätnade under min kontroll. Ett fnitter rymde ur hennes vackra mun medan jag lade mig bekvämt mot hennes bröst under masserandet hon gjorde vid mina lockar. Ett leende flög upp på mina läppar innan jag gav ifrån mig en djup, njutande suck i takt till hennes rörelser.
“I love you”, mumlade jag lyckligt samtidigt som mina öron lyssnade på hennes lätta, varma hjärtslag.
“I love you too, sweet cheeks”, viskade hon mjukt som svar när ljudet av hennes hjärta invaderat mitt huvud.
Mjukt kysste jag henne en bit ovanför hennes bröst och borrade in mig i hennes hud, allt för att komma så nära som möjligt. Sedan blev allt som en dimma och något som varit som en vacker dröm fick mig att uppleva en av de alla mardrömmarna jag upplevt så många gånger de senaste veckorna. Jag fick se henne slitas bort från mig, höra hennes eländiga skrikande ännu en gång och vaka över när både min och hennes förälder gjorde allt i sin makt för att sära på oss.
“Jamie!”, hörde jag plötsligt mig själv skrika av sorg och i desperata behov att få tillbaka henne. “Jamie!”
“Jamie”, mumlade jag för mig själv, omedveten av vad drömmarna hade tagit åt mig.
Plötsligt öppnade jag mina ögon samtidigt som högt flämtande for ur min mun som skrik. Förtvivlat tittade jag mig omkring, hoppades att hon skulle var där och vara redo att kyssa mina läppar, men som alltid var hon inte det och jag hade ännu en gång blivit lurad av en dröm.
Besviket kastade jag mig ner i sängen igen och stönade högt åt den irritation som fyllde min kropp. Min varma, svettiga rygg mötte hastigt den mjuka madrassen och fick det tunna materialet att klistra fast sig vid min utsatta kropp. Jag granskade mig försiktigt över hela min kropp, medveten om att det var drömmen som orsakat min kropp till kallsvettande.
Ledsen över att hon inte fanns vid min sida och arg över att en dröm stigit mig åt huvudet återigen drog jag min ena handrygg över pannan och fick bort få av de alla svettpärlorna som bildats på min hud. Trött stängde jag mina utsatta ögon och räckte ut min hand i ett desperat försök att räcka till mig mobilen. När jag sedan fått tag på den låste jag hastigt upp skärmen och gick vidare mot telefonen för att ringa.
Med en tungt lyftande bröstkorg vars hjärta inuti mig hårt trycktes mot min kropp efter min upplevelse klickade jag upp röstbrevlådan. Jag visste vad som skulle vänta mig, det hade jag gjort i flera dagar. Det var bara det att jag inte hade haft mage eller hjärta nog att öppna det och faktiskt lyssna på henne. Jag visste att det skulle smärta.
“You have 2 new messages”
“And I don’t fucking care”, fräste jag irriterat åt den inprogramerade datorrösten, allt för trött och slutkörd för att orka lyssna på hennes tjatande.
Som om att hon gjorde det för att reta mig beslöt hennes röst sig för att dyka upp igen, allt för att gå mig på nerverna.
“Message 1”
Frustrerat suckade jag och himlade mina ögon åt hennes prat. Varför skulle hon behöva prata? Ingen ville höra på henne ändå.
När jag sedan fick höra henne, den djupt förkrossade rösten på andra sidan linjen, trodde jag att mitt hjärta skulle gå uti. I mina ögon byggdes tårar av sorg upp och behovet av att ha henne i mina armar och skydda henne blev allt större. Orden hon gav ifrån sig skar sig hela vägen in i mitt bröst och fick det att obehagligt svida till. Det gjorde ont inom mig att jag inte fanns där för henne, att jag inte kunde komma och rädda henne. För hur mycket jag än ville göra det så visste jag att jag inte hade en chans. Jag skulle aldrig klara det.
I takt till att den sista meningen löpte ur telefonen hade en ensam tår lämnat mitt öga och visat upp mina känslor. Frustrerat slickade jag mig om mina läppar och försökte hämta kraft, men jag var som nertryckt i marken utan någon som helst hjälp att ta mig upp. Jag gjorde även ett försök att andas in ett ordentligt andetag, men mina lungor gjorde det ostadigt och hackande luft skar igenom atmosfären.
“I love you too, baby”, viskade jag ärligt, vetande om att min röst var svag. “But don’t you worry, I’ll come for you. I’m not leaving you here, not in this mess”
Part 44. Blame you
“Are you ready, Jamie? This is unbelieveable, we didn’t even manage to come in time to one of our lessons. We’re already late”, suckade Caitlin frustrerat när hon drog upp den lösa tröjärmen på hennes vänsterarm och bevittnade den stora klockan vid hennes smala handled.
Den var klädd i svart material vars klockvisare var inlindade i vitt, samt en ytterring i mörk silver. Dess spänne vid bottnen av lädret var klädd i samma, bländande färg. Min blick for tveksamt över och granskade hennes rörelser medan jag oroligt lät tänderna gnaga i min mun. De spetsiga föremålen trycktes hårt samman vid delarna av min kind och fick hud att klämmas fast och bli avryckt. Oron i min kropp var enorm och inte svår att märka av, så när Caitlin väntande spände sin blick i min kunde jag inte låta bli att sucka av chock.
“I don’t know, Caitlin. I really don’t feel for it...”
Caitlins hårda blick brände in i min hud när jag vände bort mitt huvud av genanthet. Hon satt otrovärdigt sin hand på höften och skakade sitt huvud i tankar på hur patetiskt beteende jag hade.
“Okay, here’s the deal, Jamie. I said that I’d help you, and I can promise you that I’ll, but you need to pull yourself together and go through the day. It’ll be a pain in the ass, I will be a pain in the ass, but that’s no excuse for you to lay in your bed all day and ruin your grades. You’re going with me, even if you want it or not. I’m not letting you deal with this all by yourself”
Hon tog en paus, andades in den rena luften och lät sedan den redan så hårda blicken mjukna upp och visa medlidande.
“You know that I just want you to feel good, but you have to let yourself do it too... Whatever or whoever that hurt you won’t sit on a fucking chair and judge you. I can promise you that they don’t want you to feel bad and that they’d be thrilled if they knew that you had moved on. So come on, get your stupid bag and move your lazy feet over here”
Caitlin vände sig suckandes om och greppade tag i handtaget ut mot hallen innan hon vände sig om med en blick så mörk att jag rent av blev skrämd.
“And I’ll drag you out of this room if that’s necessary, whether you like it or not”
När Caitlin en stund senare lyckats få ut mig ur rummet suckade hon frustrerat åt tiden och drog mig i handen. Hennes fötter styrde oss båda över den nu bekanta omgivningen jag befunnit mig i de senaste veckorna samtidigt som ljud av högt fnitter passerade mitt huvud. Dess atmosfär var egentligen lugn och glad, men känslorna i min kropp fick de att ändras och allt det dåliga att visas genom mina ögon. Greppet runt min handled hårdnade när mina fötter vägrade att hänga med i Caitlins höga takt.
En frustrerad suck löpte ur hennes mun, men så fort hon såg mitt förtvivlade ansiktsuttryck försvann hennes ilska med vinden och hela hennes kropp blev uppslukad av oro.
“Honey...”, viskade hon tyst och lät sina fötter stanna vid det hårda stenunderlaget i utekorridoren.
Vinden greppade tag i hennes vackra hår medan hennes ögon utforskade mitt förstörda ansikte och de torra läpparna lätt smektes av hennes rosa tunga.
“I’m fine”, mumlade jag lögnaktigt och ruskade mitt huvud.
Det var orden jag sagt så många gånger de senaste veckorna att meningen med dem inte längre verkade ha någon betydelse. Jag visste knappt inte ens vad det menades som längre, men en sak visste jag, och det var att jag inte var det. Jag var inte okej, hur mycket jag än försökte tilltala mig det.
“Let’s just...”
Jag klämde hårt samman mina läppar och försökte hindra de tårar som ville rymma ur mina ögon i jakt på tid. När smärtan i min hud blev allt för stor och jag lyckats dra ner på trycket i mina ögon lade jag in ett av mina falska leenden och nickade mot klassrummen längre bort. Jag lyckades inte få mig själv till att fullborda meningen, men det verkade inte spela någon roll när Caitlins försök till ett leende nådde mina ögon och hennes hand återigen tog min.
I tystnad vandrade vi genom de fulla gångarna samtidigt som doften av blommor och träd fyllde våra huvuden och fick oss att slappna av. Hur mycket jag än hatade stället, hur mycket jag än ville ta mig härifrån, så kunde jag inte protestera emot att här inte var fint, för det var det.
Tillslut stannade Caitlin framför en av de alla stora, bruna dörrarna in till klassrummen. Hennes tecken på tystnad gav mig en bekräftelse över att det var där jag skulle spendera mina kommande timmar och att det var dags för mig att gå. När min kropp inte lyckades ge ifrån sig någon rörelse eller ord som ett ja på hennes rörelser, suckade hon återigen och tryckte sin kropp mot min. Jag försökte omfamna henne på samma sätt som hon gjorde med mig, men mina armar tycktes inte vilja arbeta och min kropp var allt för stel för att dela ut reaktioner.
“It’ll be okay, I promise you”, viskade hon tyst och tryckte sina armar tätare runt min kropp.
Jag försökte hindra tårarna från att rinna medan jag lyssnade till hennes ord och tog in hennes beröring, men min hjärna var fortfarande allt för skadad för att kunna få mig till att prata.
“I’ll... I’ll see you at lunch, okay? I promse to meet you up there”
Hennes försök till att muntra upp mig och att få osäkerheten inom henne att försvinna fick mig att lätt le som tack för hennes omtanke. Jag lade sedan min darriga hand på den stora ekdörren och tvingade upp den med den lilla styrka jag hade kvar inom mig. Tystnad uppstod i rummet när min kropp vandrade in över golvet med varje enstaka blick på mig. Den tunnhåriga läraren tittade skarpt på mig medan han slickade sig själv om läpparna och skakade sitt huvud.
“Look who decided to show up... Take a seat, Miss Johnson. You have a lot to catch up on”
Med en enkel nickning avfyrad från mitt håll tog jag mig över golvet med blicken i backen på mina skor. Hjärtat i mitt bröst skakade av rädsla och dunkade hårt mot min kropp. Jag var vettskrämd, det kunde jag inte förneka, men en sak var jag säker på. Och det var att jag skulle kämpa oavsett vad. Inte bara för Caitlin skull så att hon skulle slippa oroa sig, utan för min egen så att jag en dag kanske kunde släppa mig själv fri och låta mig vara... Lycklig.
Det djupa dånet av elevers skrattande och högt pratande överröstade mitt sinne i ett försök att tänka på den position jag var insatt i. Djupt lät jag en suck ramla ur min mun medan jag drog mina fingrar genom det blonda, lockiga håret och himlade mina ögon. Ljudvolymen var tillräckligt hög för att kunna spränga mina öron och fick även irritationen inom mig att hastigt växa. Jag gjorde ett försök till att räkna till tio och få ner min arga puls, men mitt försök blev som förgäves när jag spände min ilskna blick i den vita brickan på bordet framför mig.
Maten på det lena trämaterialet såg inte särskilt lockande ut ur min position och mina bekymrade ögon gjorde allt i sin makt för att inte försöka stirra ut alla föremål runt om i salen.
“Hey”, hörde jag plötsligt en ljus röst viska i samband med det höga pratandet.
Förvånat tittade jag upp och tillät mina ögon att sluka upp hela Caitlins tillvaro medan hon satt sig ner på bänken mitt emot mig. Hennes lömska leende nådde mitt ansikte när hon satt ner sin egna bricka på bordet och ivrigt spände sina ögon i mig.
Misstänksamt tittade jag på henne medan hon trummade med fingrarna på bordsytan och väntade på att jag skulle godkänna hennes pratande.
“What have you done now?”, frågade jag spänt samtidigt som min stela kropp försökte vrida på sig till en skönare position.
Fartfyllt puttade Caitlin bort sin bricka från hennes syn och lutade sig med exalterade rörelser närmare mig över bordet.
“Guess what I stole?”
Jag kände hur mina ögon växte i samband med att hennes ord nådde mina öron och fick paniken i min kropp att växa. Oroväckande slickade jag mina läppar och gjorde likadant som hon gjorde innan, lutade mig fram och minskade utrymmet mellan oss.
“You stole?!”, fräste jag högt, förvånad över hennes tunga ord.
Snabbt tystade Caitlin mig genom att trycka sitt finger mot munnen och låta sina ögon växa i chock.
“Are you crazy? No need to scream!”, snäste Caitlin beordrande innan hon lät ögonen övergå till normal storlek. “They won’t even miss it...”
Hon ryckte på sina axlar innan hon lade upp en brun papperskasse på bordet och föste det över mot mig. Fundersamt sträckte jag fram min hand och drog åt mig prasslande påsen. Jag drog den under bordet i avsikt av att ingen skull se, men mina långsamma rörelser gjorde det ganska självklart och avslöjade vad jag höll på med. Mina fingrar tog tag i toppen av påsen och öppnade dess topp, men chocken inom mig blev för stor och fick mig att stänga den tillsammans med flämtande som lämnade min mun.
“Caitlin, what the hell are you doing with my phone in here?! My dad said strictly no phone for me to use under the first three months. I’ll get my throat cut off if someone finds out about this!”
Caitlin suckade djupt och himlade sina ögon när hon hörde mina protesterande klagomål.
“Don’t be so childish, Jamie. No one will ever notice it” Hon lyfte sedan sin blick och tittade in i mina djupt bekymrade ögon. “I don’t know who this guy is, but he clearly hurt you as fuck. I don’t know what he did either, but to judge from how sad you are, it was something really bad”
Hon suckade och klämde ihop sina bekymrade läppar innan hon undvek min blick och försökte samlade styrka för att bilda ihop några fungerande meningar. Hon ville förklara hennes tankar med de starka reaktionerna hon hade och få mig att förstå vad det var hon menade, innan hon mötte mina ögon ännu en gång. Jag visste inte hur, men på något sätt hon lyckades hon rakt igenom mig.
“You need to fix this. You have your chance right here, Jamie. I won’t let you miss it”
Hon lutade sig bak i utmattning och lade armarna i kors i väntan på mitt svar. Tyst granskade jag henne i tankar ifall jag skulle göra som hon sa innan jag diskret bet mig i tungan och suckade i missnöje.
“Fine”, gav jag mig, medveten om att det inte skulle hjälpa att klaga.
Jag drog sedan upp telefonen ur påsen, kramade ihop den i handen och reste mig upp med Caitlins ljusa tjut i bakgrunden. “But if I get caught, I blame you”
