2014-03-17 / 00:00:00 Kategori: Forbidden Love
Part 49. King of the universe
CIRKA TVÅ ÅR SENARE...
Jag pressade båda mina händer mot det tunga glaset i ett försök att trycka upp den genomskinliga dörren. Ett ljud av ljust plingande fyllde min röst så fort mina fötter tagit mig in över butiken och fick mina ögon att förvirrat titta sig omkring, söka efter den person jag skulle möta upp. Affären var fylld med kunder runt om i hela rummet. Vissa av dem stod vid främre delen där borden var fulla med kassor medan andra hade placerat sig själva vid någon av platserna och låtit ljuden rinna ur deras munnar.
Ljudvolymen var hög och fyllde mitt huvud med skratt och andra vänligheter, men bekymrade mina steg och fick min jakt att bli segare och inte särskilt lyckad. Tillslut lyckades mina ögon fånga upp den leende kvinnan vid en av alla hörnor vars rygg var placerat mot det ljusa glaset till fönster. Hennes hand vinkades hastigt i ett försök att bli upptäckt medan det svarta kaffet framför henne gav ifrån sig moln av ånga och hetta.
Ett leende letade sig upp på mina läppar som svar på hennes gester och fick henne att lugnt dra ner armen igen medan jag tryckte mig själv fram över folkmassan.
“Hey”, hälsade jag försiktigt när jag kommit tillräckligt nära för att kunna se henne i ögonen.
Jag drog på ett osäkert leende medan jag började klä av mig ytterkappan, men hennes varma ögon fick mig att som vanligt mjukas upp och ta emot hennes kärlek.
“Hello, darling. I hope you don’t mind, but I orderd for you. Espresso and a biscuit?”
Jag nickade som bekräftelse på hennes ord, glad över att hon alltid tog initiativet att försöka vara så vänlig och omtänksam som möjligt. Långsamt drog jag ut min stol när jag placerat jackan på dess rygg och lade min egna kropp som stöd mot det mjuka trämaterialet.
“How are you feeling today?”
Ljudet av den fråga som upprepats så många gånger i mitt sinne de senaste månaderna fick mig att motvilligt skratta och himla mina ögon i irritation.
“You really don’t have to ask me that everyday”, talade jag bort mig, medveten om att hon inte skulle ge sig i första taget. Det var bara det att jag var trött på alla försiktiga och oroliga blickar. Allt jag ville var att folk skulle se på mig på samma sätt som de gjorde innan, tiden innan allting hände.
“Sure I do”, tillade Anne uppriktigt och lutade sig bakåt med slutna ögon.
Jag kunde se hennes oro lysa igenom hennes kropp, även om hon satt still och hennes blick stängdes ute av ögonlocken. “We don’t know what’s going to happen, Jamie. I have to ask you how you’re feeling, I promised them”
Lätt tillät jag mina läppar att smekas av mina rosa, fuktiga tunga i jakt på tid att lista ut ett rimligt svar medan orden trillade in i mina tankar och fångades upp av mitt huvud. Jag visste inte vad jag skulle svara, även om vi gick igenom den här konversationen varje dag. Jag visste att hon var tvungen att veta hur jag mådde och hur de annars skulle bli bekymmer, men kunde det inte gå en dag utan oroliga tankar på min hälsa?
Djupt suckade jag och gömde mig bort från Annes nu öppna ögon. Hennes varma, allvarliga blick skar igenom min själ och kunde se rakt igenom mig, därför var det inte ens nödvändigt att försöka ljuga för henne.
“I’m fine, okay? I’m just tired of all these questions. Why can’t people see me as they did before everything happened?”, utbrast jag frustrerat, arg över att mänskligheten aldrig kunde dras bort från de dömande blickarna.
“You know we just want the best for you”
Anne skakade sitt huvud medan de lugna orden föll ur hennes mun.
“Well you said that two years ago as well, but I wasn’t really happy then, eh?”, fräste jag plötsligt ur mig, inte medveten om att jag yttrat mig på det sättet förrän det var försent.
Chockad över mina egna handlingar kände jag hur min mun plötsligt vidgades, inte beredd på mina rörelser. Hastigt ruskade jag mitt huvud när ångerfulla känslor intog min kropp och Annes ögon undvek någon närkontakt.
“Anne I’m so sorry... I didn’t mean to-”
Meningslöst avbröt jag mig själv då jag var utom svar och helt enkelt tom på ord. Återigen skakade jag mitt huvud med långsamma rörelser, ångrade de ord som fallit ur min kropp.
“He’s coming back in a few days, you know”, sa Anne plötsligt, villig att bryta sig loss från den obekväma situationen vi hamnat i.
Plötsligt kände jag hur ilskan i min kropp ersattes med sorg och fick ett moln fullt av känslor att lägga sig över mig. Stumt lutade jag mig tillbaks och sökte mig ut på gatorna, försökte springa iväg från det samtal jag visste väntade mig.
“And you’re going to bump into him sooner or later, one way or another. I know my son better than anyone else and I’m sure about that he won’t give up on this in the first place”
Jag suckade tungt och bet mig själv i läppen, allt för att få mig själv att stänga av de frustrerade tankarna på honom. Han skulle inte få leta sig in i mig, inte efter att ha ignorerat mig i två års tid.
“But I’m not going to let him into my life again”, erkände jag tyst med ögon bortjagade från Annes allvarliga blick.
Försiktigt sneglade jag över på henne för att se hennes reaktion, men när hon bara tittade på mig med de glimrande ögonen vågade jag äntligen rikta tillbaks mitt huvud och se på henne. Nonchalant ryckte jag på mina axlar och rynkade lätt min bekymrade näsa, medveten om att hon ville ha en anledning.
“It’s... It’s too complicated”
Besviket skakade Annes sitt huvud åt min bortförklaring och suckade av missnöje.
“It’s not too complicated if you love him. Jamie, just becuase he now is worldfamous-”
“-Oh yeah, it’s the fact that he maybe, I don’t know, by accident forgot to tell me about that, that I don’t want him in my life”, avbröt jag uppjagat Anne med ord som aggressivt spottades ur min mun. “I don’t want him near me, not now, not ever. It doesn’t matter if he’s the fucking king of the universe, I couldn’t care less. That boy broke my heart and if he thinks that he just can go back to how things were, then he’s wrong”
“Your language”, påpekade Anne plötsligt med en låg röst samtidigt som hennes ögon stirrade ner på den heta koppen hennes fingrar omfamnade.
“Sorry”, mumlade jag och tittade ännu en gång bort från den kvinna jag egentligen hade fått så bra kontakt med de senaste två åren, men som var gång blev som en främling varje gång han kom på tal. Varje gång han gjorde intrång i mina tankar.
“I’m sorry, Anne. I know that he’s your son and everything, but I... I just don’t think I can deal with him right now. Not when everything’s suddenly happening”
Annes ruskade förtvivlat sitt huvud åt mina ord och flyttade upp sin blick igen. Hon tvingade mig att se in i hennes starka ögon, de ögon vars blick berättade en djup historia av alla hennes äventyr genom åren.
“You should atleast give him a chance”, kontrade Anne envist och fångade sina djuplösa ögon i mina. “That’s the least you can do”
Frustrerat skakade jag mitt huvud och lät mina fingrar krama om koppen framför mig på samma sätt som Anne gjorde. Hettan intog min hud och fick avtryck att brännas fast vid mig, men mina bekymmer var allt för stora för att jag ens skulle orka bry mig.
“I... I loved him”, viskade jag ärligt, men kände hur orden halvvägs bröts och avslöjade tecken på sorg.
“That may be the case, but if you did, I’m sure that you can again”
Anne lyfte plötsligt den fulla koppen mot sina varma läppar och lät drycken falla genom hennes kropp. Avlägset tittade jag på och granskade hennes rörelser medan tankar forsade genom mitt huvud, fick min kropp att mentalt snurra och utsättas för förvirring.
“Please don’t tell him”, utbrast jag plötsligt, medveten om att min röst inte längre var stark.
Den var mer desperat efter bekräftelse och tro än jag någonsin kunnat drömma om. Jag kunde inte hjälpa det, men tankar om att utsätta honom för sorg hade intagit mig och fått mig att inse att allt jag ville var att skydda honom.
“He... He doesn’t need to find out. It’s nothing important”
“It is important, honey. I really think you should tell him...”
“No!”, protesterade jag högljutt och slöt mina ögon.
Värmen runt mina fingertoppar hade nu börjat ledas genom min kropp och utsätta hela min själ för smärta.
“I don’t want him to worry... He got this image to think about, those fans and his entire career who’s the key to everything he’s searching for. And he almost got it, Anne. He basically has his dream caught in his palm. I... I can’t take that away from him. I just can’t”
En djupt sorgsen blick såg plötsligt in i min, tvekade på ifall hon skulle lyda mina desperata krav.
“Please promise me that you won’t tell him”, försökte jag mig trött på med ett par ord som tvingats ur min strupe.
Plötsligt suckade Anne djupt och skakade sitt huvud, medveten om att jag kunde se varje steg hon gjorde.
“I promise"
Postat av: Matilda
Åhhh du är så otroligt bra! Längtar efter nästa;)
Postat av: Anonym
Anne gillade väl inte när dom var tillsammans och nu försöker hon para ihop dom igen.. Eller?
Grymt bra, är helt kär!
Trackback
