Eftersom jag har sett en massa frågor om länkbyte sedan mitt inlägg om Evelinas novellblogg, tänkte jag göra det här åt er då uppdateringen inte är den bästa. Tyvärr är den inte det och jag vet inte heller hur jag ska kunna förbättra det då jag har så förbaskat mycket att göra. Sad but true. Dock hoppas jag verkligen att ni stannar eller i alla fall tittar in i mellan åt, men om inte. Tack för den tid du har stannat. Det betyder mer än ni tror.

Ugh, jag känner mig som värsta deppmänniskan när jag skriver något sånt här, haha... Så nu lägger vi ned allt serious talk och fokuserar på något roligt!

• Ditt namn (helst)

• Din blogg adress

• Din header

• Novellens namn

• Den delen av din novell som du vill ska publiceras. (Kan vara vad som helst. Prolog, första kapitlet, sista kapitlet, handlingen)

• Gärna en liten motivering, men det är inget måste. 

Previously in Why fake it? : ”Don’t be scared, my love.” tröstade Niall tyst och fick mitt hjärta att fyllas med kärlek igen, men inte den sortens kärlek som funnits där förut. Nu var den bara fylld med skuldkänslor. ”I’m right here and I'll always be, right?” fortsatte han, försökte få mig att slå bort alla mardrömmar och fokusera på att jag var trygg här. Tillsammans med honom.

---

Försiktigt öppnade jag mina slutna ögon när den starka solen lös in genom fönstret. Dess strålar träffade häftigt sängen jag låg nerbäddad i och gjorde det omöjligt att sova, ändå så låg Niall bredvid mig, sovandes som en stock. Mina ögon öppnades tröttsamt och en högljudd suck for ur mig. Kvitter från de små fåglarna som befann sig utanför i det varma vårvädret trycktes in i rummet och fick mitt huvud att snurra lika mycket som dagen innan.

Motvilligt reste jag mig upp ur den mjuka sängen, noggrann med att inte vara för klumpig så att Niall skulle väckas. Mina ben styrde mig sedan försiktigt bort mot dörren några meter från sängen. Det gamla, knarrande golvet gjorde det omöjligt att smyga och vara tyst, men jag fick göra det bästa av situationen och hoppas på att björnen inte skulle bli väckt.

Jag smög vidare, trängde mig igenom dörren och hittade sedan köket. Nialls mormor stod glatt vid spisen och fixade med frukosten medan radion till höger om henne utspelade låg musik. De spelade ut gamla godingar och Nialls mormor vickade ivrigt på sina stela höfter medan det gråa kaluffset hoppade rundor på hennes huvud. Hon märkte inte ens att jag stod där, hon var helt inne i sitt egna och nynnade till den gamla visan.

Jag flyttade försiktigt mina fötter över golvet och gick tveksamt bort mot stolen en meter ifrån henne. Den höga barstolen tog emot tyngden från min kropp och fick mig att ge ifrån mig ett svagt stön av njutning. Min kropp var allt för tung för att kunna lyftas just nu.

Margret vände hastigt sitt förvånade ansikte mot mig, undrandes över vem det kunde vara vem som befann sig bakom henne. Hennes stela ansikte mötte mig sedan med ett mjukt leende som fick hennes små ögon att krympas ännu en bit och nästan försvinna helt och hållet.

”Hello my dear.” hälsade hon vänligt, vände sig sedan om och hällde över det ägg som befunnit sig i stekjärnet.

”Hi Margret.” sa jag försiktigt och gömde sedan händerna inuti min långärmade tröja.

Min blick for över rummet och utforskade alla dess punkter och gömställe medan doften av te spred sig i mina luktorgan. Den underbara, söta doften fick mina ögon att slutas för en kort sekund och ta in alla nya lukter och händelser.

”Slept well?” frågade hon sedan medan mina ögon ännu en gång öppnades och tryckte in frågan i mitt huvud.

Jag nickade försiktigt, inte riktigt villig över att berätta sanningen. Skuldkänslorna gnagde inom mig och min mage vred sig så fort drömmen kom på talan. Att se Niall gråta, även om det bara var en dröm, var svårt. Det var något jag aldrig skulle kunna tillåta mig själv att få honom till. Min blick for över mot tallriken fylld med godsaker som ständigt fylldes på med nytt och lastades på höjden.

En idé for plötsligt upp i mitt huvud och fick mina läppar att ge ifrån sig ett försiktigt, svagt leende.

”Hey Margret, is it okay if I take some of that to Niall?” frågade jag förväntansfullt, log stort och mötte hennes vackra, blåa ögon.

Precis likadana som Nialls.

Kanske kom idén till mig som ett försök att få skuldkänslorna att försvinna, jag hade ingen aning, men jag var i alla fall tvungen att göra något åt den stora klumpen i magen.

Jag ställde mig upp, ruskade mentalt på huvudet och gick sedan fram till Margret med ett leende på läpparna.

”Of course, dear. You can take some egg and bacon here and the tea is over there.”

“Thank you, Magret. This will make him on a good mood.” sa jag, greppade tag i en bricka och började lasta över bacon på en tallrik.

”Food always does.” skrattade hon lyckligt och blinkade skämtsamt med ena ögat åt mig.

Leendet som gömde sig i min mungipa kröp blygt fram och fick Margrets ögon att försiktigt glittra till, innan hon vände huvudet mot stekpannan igen och fortsatte med frukosten.

 

+

 

Jag drog brickans långsida intill kroppen medan jag stadigt balanserade dess sötsaker och godsaker längs hallens gång. Jag puttade sedan till dörren framför mig, fick den att ställa sig på glänt och smög sedan in till sovrummet.

Ljuset smekte mjukt Nialls nakna överkropp och fick hans ansikte att lysas upp i ett vackert sken. Hans mun var vidöppen och andades lugnt ut luft medan hans bröstkorg for upp och ned i takt till hans andetag. Ett leende smög sig upp på mitt ansikte medan jag vinglade fram till sängens kant och kröp upp i den med brickan i händerna.

Jag placerade mjukt brickan till vänster om Niall och satte mig själv bredvid den i skräddarställning. Mina läppar fann Nialls mjuka, avslappnade kind och jag kysste honom försiktigt på den ömtåliga huden. Min hand letade upp hans blonda, spretiga kalufs och jag masserade försiktigt hans hårbotten medan fingrarna lekte med hans slingor.

”Rise and shine, baby”, viskade jag lugnt, slöt mina ögon och visade upp ett tandaleende.

Niall vaknade sakta till liv, vred sig om och öppnade sina sega, sömniga, blåa ögon. Han gav mig det mjuka leendet bara han kunde ge och böjde sig sedan fram för att kyssa mina läppar.

Bara smaken av honom fick bloden i min kropp att rusa och fjärilarna i magen att dansa lyckovarv.

”What is this?” frågade han sedan och tittade menande på brickan med rykande och doftande mat.

”It’s for you”, svarade jag lugnt och puttade brickan närmare hans pumpande bröst och vackra leende.

”You didn’t have to do this…”, beklagade han med generade huvudskakningar och leenden gömda i mungipan.

”But I wanted to”, avbröt jag snabbt och fångade hans blick.

Mina ögon var så allvarliga och koncentrerade på sanningen att jag inte kunde slita mig från honom. Han var tvungen att få reda på hur mycket han betydde.

Niall skrattade försiktigt till och reste sig sedan upp så att hans rygg lutades mot ryggstödet. Hans nakna bröst bultade upp och ned medan hans bröstvårtor långsamt kallnade och gav honom pytte skinn.

”You’re amazing”, log han mjukt, sedan tittade han ännu en gång ned på brickan och valde noggrant ut vad det var han ville börja med.

Hans syn såg ut att göra honom snurrig, för den stora längtan i hans ögon avslöjade hans kärlek för mat och hur gärna han ville vräka i sig alltihopa.

”Actually as amazing as this food. And that’s, my lady, that’s hard”, skrattade han lyckligt och blinkade flörtigt med sitt bottenlösa, blåa öga och greppade sedan tag i tekoppen.

 

+

 

”Hey babe, what’s that?” frågade jag nyfiket och nickade bort mot garderoben i det vänstra hörnet.

Jag reste hastigt på min överkropp och lät mina händer ta emot det tunga trycket från kroppen medan mina ögon utforskade föremålets yttre. Jag hade fått syn på något i hörnet, något långt och brunt som stod intryckt mot garderobens vita trädörrar.

Nyfikenheten växte med stora steg inom mig och jag grävde förväntansfullt ned mina vita, spetsiga tänder i min underläpp.

”What?” frågade Niall förvirrat, tittade upp från sin tallrik och ryckte av en bit från baconen som han sedan kastade in i munnen.

”That”, svarade jag raskt och upprepade nickningen mot garderobsdörren.

Innan Niall ens hunnit svara hade jag slängt mig upp ur sängen och exalterat börjat småspringa bort mot det vänstra hörnet. Nialls blåa, vita skjorta slog mjukt mot mina lår och gömde mina händer innanför det silkeslenatyget samtidigt som dess krage bekvämt vilade mot min hals.

Jag hade förut letat upp en av Nialls skjortor och bekvämt slagit armarna om den, precis som i filmerna. Så alla tjejerna gjorde med deras pojkvänner och deras kläder.

Jag sträckte ivrigt fram armen så fort jag funnit föremålets hals och ryckte glatt den intill mig. En gitarr.

Leendet smög sig retligt upp på mina mjuka, kyssbara läppar och fick en stor glädje inom mig att avslöjas.

”Do you play?” frågade jag ivrigt, höll upp gitarren mot Niall och flinade retligt mot honom.

Niall vred obekvämt på sig medan hans ögonbryn besvärat rynkades. Han kliade sig tveksamt bakom öronen och fick hans hår att bli ännu trassligare och mer besvärat än förut.

”Uhm… yes”, svarade han osäkert innan han knep ihop sina läppar med en enorm kraft.

”No way” sa jag chockat. ”No way!” upprepade jag ivrigt och kände hur håret på huvudet flög omkring och mina redan små ögon krympte till små knapphålshuvuden.

Förväntansfullt kastade jag mig fram mot sängen med gitarren i högsta hugg och räckte den glatt mot Niall.

”Play for me”, beordrade jag ivrigt och satte mig till rätta.

Mina ben övergick till skräddarställning och mina händer vilade lyckligt i varandra.

”I don’t know...” tvekade Niall och drog bort skamset bort hans ansikte från min syn.

Hans kinder blossade upp till en röd färg som generat spred sig över hela hans ansikte.

”Come on! Pleaaaaaase”, bad jag klängigt med ett stort hopp inom mig att han skulle göra det.

Niall ruskade hastigt på huvudet och lät hans blonda hår täcka hans tomteröda ansikte.

”For me?” försökte jag, gav mig på ett försiktigt leende och försökte sedan leta mig in i hans vackra ögon.

Han gav ifrån sig en suck, drog gitarren intill sig och fick sina fingrar att lätt dras över gitarrens hals som små, ömma smekningar.

”Only one”, berättade han, spände sin blick i min och visade allvaret.

”Two”, krävde jag och tittade på honom lika seriöst.

”One”, fortsatte han envist, bestämd över att antalet inte fick bli högre.

”Two!” förhandlade jag, visade mig allvarligt och försökte få honom att förstå att det här var viktigt för mig.

”Fine”, suckade han medan hans ögon sakta stängdes och hämtade kraft. ”But you have to sing along!”

”Yeah, yeah, yeah”, tjatade jag och viftade irriterat bort hans fåniga ord medan mina ögon himlades.

Sedan drogs hans fingrar över strängarna och min position förblev orörlig. Jag höll andan, spänd över hans talang och satt storögt kvar som ett litet barn på julafton. Plingande blev till musik som senare visade sig vara She’ll be loved med Maroon 5. Introt började sakta men säkert spelas och jag var knäpptyst för att inte missa en sekund av hans vackra spelande.

Plötsligt fylldes rummet med en röst lik änglasång och mina ögon kändes stora som tefat. Min haka föll bildligt talat till marken och jag kände mig häpen. Stum.

Den man som sjöng var inte min pojkvän, det måste varit en ängel sänd från ovan.

 

I don't mind spending everyday

 Out on your corner in the pouring rain

 Look for the girl with the broken smile

 Ask her if she wants to stay awhile

 And she will be loved

 And she will be loved

 And she will be loved

 And she will be loved

 

Min talförmåga var som stulen ur munnen ur mig och orden trillade bort från tungan. Jag hade ingen aning om att den pojken kunde sjunga, och så fort låten var slutförd var hela min kropp fylld med harmoni och huden full med gåshud. Mina ögon kändes torra och jag hade inte blinkat på hela tiden han sjungit, jag hade bara hållit ögonen på den vackra ängeln framför mig och hans änglaröst.

Jag slängde hastigt en blick på Niall, granskade hans ansikte när han tog de sista tonerna i gitarrspelet och blickade ner på den slitna, sönderklottrade gitarren i hans famn.

Han tittade sedan upp på mig, gav mig ett nervöst litet leende och slickade sig sedan desperat om läpparna.

”Niall”, pustade jag kämpandes.

Jag var som tom och jag fann inga ord på hur jag skulle förklara mina tankar och känslor. Jag tog en paus, tittade in i hans vackra ögon och skakade långsamt på huvudet.

”That was the most beautiful thing I’ve ever heard”, erkände jag chockat och knep ihop mina läppar medan jag väntade på hans reaktion.

Han tittade stumt på mig, gav mig en seriös blick och bröt sedan den med ett genant leende.

”I mean it, Niall. You’re amazing”, fortsatte jag, sträckte mig efter hans kropp och placerade mina kalla, chockade händer på hans mjuka, blossande kinder.

Jag lutade mig fram och slöt mina ögon medan ett rus av känslor blandades inom mig. Sedan träffade mina läppar hans och jag kysste honom som aldrig förr. Och det var då, precis då, tanken for upp i mitt huvud. Tanken som fick mig att faktiskt bli stolt över mig själv och få mig själv att tro att jag faktiskt kunde klara det här.

Jag kunde få honom att lyssna på mig och stanna kvar. Det var bara en sak kvar att göra. Den viktigaste saken i hela förhållandet. Det som gjorde att kärleken fanns kvar, blommade och att paret gjorde allt för varandra.

Jag, Elorah Mary Nichols, jag skulle vinna hans hjärta.

---

Och där, efter säkert en månads väntan som jag beklagar otroligt mycket över, ramlade kapitel 27 in! Se det som en julklapp! 

Ni ska veta att jag inte slutat skriva, absolut inte. Om jag ska vara ärlig så har jag skrivit på en annan novell/fanfiction under dessa veckorna istället för denna. Jag tror den kan bli bra, vilket denna också kan. Men tidskillnaden mellan kapitlerna ställer till det för både mig och er och det beklagar jag så mycket för.

Eftersom ni fick en julklapp av mig, kanske jag kan få en av er? Snälla, kommentera sötegrisar. ♥

Previously in Why fake it? : ”I’m sorry for being such a bitch. You don’t deserve it.” utbrast jag plötsligt, fylld med de obehagliga känslor som tog över min kropp och fyllde den med skam.
”You’re not a bitch…” mumlade Niall besvärat och skakade ängsligt på sitt blonda huvud. ”You’re just having a bad day.”
”And bad headache.” avslutade jag hastigt med ett litet leende som jag desperat försökte att dölja i mungiporna. 
Niall vände långsamt huvudet riktat mot mitt håll och log försiktigt innan blicken träffade det kalla golvet igen. Hans hand fann min axel och tryckte löst till mig på skoj så att min kropp vinglade till en aning.
”It doesn’t matter if you’re in a bad mood, you’re always perfect to me.”

---

 

Jag kände mig jagad, men paniken som ännu inte brustit inom mig fick mig att lugna ner mig. Min puls kändes hög, säkert trippel så hög än som i vanliga fall, och mitt hjärta dunkade fasansfullt hårt i min bröstkorg. Närsomhelst skulle det slita sig ut ur mitt bröst och ramla rakt ner på golvet, få mig att sluta andas. Eller det var i alla fall vad det kändes som.

Där borta, djupt inne i skuggorna, visste jag att någon befann sig. Jag visste inte vem eller vad, men det var inget gott den ville mig. Jag ville skrika, röra på mig, vad som helst. Men mina ben satt som fastfrusna i marken och fick mig att stanna kvar i den nuvarande positionen jag hade intagit. Saliven hade tagit slut i min mun och jag svalde desperat efter något som kunde fukta ner den och få mina torra, spruckna läppar att återfuktas. Det kändes omöjligt att skrika och när jag öppnade munnen i ett desperat försök kom ingenting ut. Det lät som ett kvavt skrik, för ljuden var helt borta och det enda som gjorde skillnad var att min hals började svida.

Jag tog satts igen, lät tungan smeka mina läppar och ögonen att stängas i ett försök att hämta styrka, självkänsla och sopa bort rädslan.

”Hello?” frågade jag försiktigt med en röst så svag att orden viskades ut ur min torra mun.

”I know your secret.”

Rösten och orden kom som en käftsmäll och fick hela min kropp att rysa av obehag. Håret reste sig i min nacke och jag började frysa av den plötsliga kylan som dragit in över den ödebelagda staden.

”That secret that you don’t want that special boy to know about. That secret who could break his heart.”

Jag frös till. Orden ilade längs min ryggrad och fick hela min kropp att ställas i skräckposition. Hur kunde hon veta?

Orden trängde inne i mitt huvud och fick den hemska huvudvärken att ännu en gång komma tillbaka samtidigt som mina ben skakade av rädsla. Mitt huvud bultade, värkte och arbetade på samma gång för att bli klok på vad som hände.

”Do you want him to know?” fortsatte rösten.

 Tonen var lugn, ändå så var den full med styrka och så hotfull att jag nästan trillade av den stol jag inte satt i. Rädslan steg inuti mig och i min kropp susade paniken runt och fick mina ögon att vattnas av rädsla.

”Do you want him to know?” upprepade rösten, hotfullare och kraftigare än förra gången. Och även om det bara var en mörk röst som gav mig hot så kunde mina ben inte hindra sig själva från att darra som asplöv och nästan falla ihop ner till marken.

”Do you wanna break his heart? Make him cry? Make his world fall apart?”

”No…” viskade jag förtvivlat, rädd över vad som skulle hända och varför den här personen pratade med just mig.

”Do you want to do this to him?”

Små, rädda tårar började samlas i mina ögon och fick min syn att bli suddig. Mina ögon kunde inte kontrollera de oförberedda, salta dropparna och inte heller kunde min kropp klara av all press. Mitt hjärta dunkande dubbelt så hårt som förut och skrek efter att få rösten att sluta, få all denna skiten att sluta.

”No!” protesterade jag hest, lät orden glida ur min strupe och få halsen att ont ömma.

Mina ben tog satts, mina armar torkade tårarna. Personen skulle inte få mina tårar att falla, jag var starkare än vad hon trodde. På något sätt så fick mina ben en omöjlig kraft, en kraft jag aldrig varit med om förut. Jag flög fram mellan gatorna, försökte rymma från den djupt insatta rösten som fortsatte att upprepa händelser i mitt huvud.

Mina andetag var hispiga och mina lungor hade svårt att ta in luft, ändå så fortsatte mina ben att bära på min kropp och hjälpte mig bort från den levande mardrömmen. Det kändes som att jag hade en chans, en chans att ta mig ut ur den här knipan och få rösten att försvinna.

Men ack så fel jag hade.

 

Det var som att en osynlig vägg fångade mig och fick mina ben att sluta röra mig sig, för helt plötsligt stannade jag med darriga ben och andsträngda andetag som var allt annat än lugna. Mina små, skakiga ben hade svårt att hålla upp min kropp, men tog till med den sista kraften och tvingade mig själv att hålla mig uppe från att falla ihop till marken.

Plötsligt omringades jag av folks röster och meningar de någon gång sagt. En dam dök upp i hörnet, gav mig onda blicken och höll sig sansat innanför hennes svarta, långa kappa. Hon sa ingenting, men hennes ögon var så starkt spända på mina att det gjorde ont och fick min styrka att sjunka ytterligare fem gånger. Ett typiskt ’saker försvinner eller dyker upp’ läte hördes sedan åt höger om mig, fick mitt huvud att skrika av obehag och ögonen att förstoras.

Jag fick syn på Niall och mitt hjärta hoppade över ett slag, men det var innan jag fick se hans besvikna blick. Den jag gjort allt för att slippa se, men var ändå tvungen att genomlida den plågsamma blicken spänd på mig. Ett till läte hördes, men denna gången till vänster om mig. Julia.

Ljuden upprepades i mina öron och förvirrat snurrade jag hektiskt runt i en cirkel, mötte alla de plågsamma blickar som var riktade mot mig.

Boom. Maura. Boom. Emma. Boom. Alison. Boom.

Mamma.

Varje person hade en speciell blick, tomt ansiktsuttryck eller skakande huvud. Men den som fick mig att skämmas mest, som fick mig att vilja falla genom marken och aldrig mer återvända, var Maura. Hennes besvikna ögon och ansikte fick mina kinder att hysteriskt börja hetta och bilda en kraftig, röd färg.

I think you can make Niall happy. He changed since we moved, and I think you’re the one who can change him back again. Mauras ord sedan första gången vi möttes yrade runt i mitt huvud och fick skammen att sköljas över mig. Jag ville gömma mig under ett täckte och slippa se hennes besvikelse, men jag visste att jag inte kunde gömma mig nu. Det var försent.

I like you Elorah, I think you can do this.

Hastigt skakade jag på mitt lilla huvud och lät mitt bruna, långa hår flyga omkring med vinden. Mina ögon var fyllda med tårar och jag hade en sådan stor skuldkänsla sittandes i mitt bröst att den rena luften trycktes ut från mig och fick lungorna att krampigt kämpa för att ta in ny. Allas blickar satt fast på mig och brände hål i min kropp samtidigt som paniken växte inuti mig.

Mina händer letade reda på mitt huvud och tryckte desperat ned naglarna i hårbottnen och gömde mitt ansikte och försökte få bort den rodnad och skam som fanns över hela mig. Mitt huvud ruskades hastigt och försökte få bort alla röster, de röster som gång på gång spelades upp i mitt huvud. Jag kunde inte få det att stanna, jag var för svag.

En kall, ensam tår började rulla ner från mitt vänstra öga och ner längs kinden. Den lilla strimman lämnade ifrån sig våta märken på min hud och fick min kropp att frysa till. Rösten ekade ännu en gång inuti mig och fick mitt hjärta att stanna av rädsla. I did it for my princess, though. She’s worth everything. 

Skakigt skingrade jag på mina smala, darriga fingrar och öppnade mina skräckslagna ögon. Jag kände att något ilsket tittade på mig och att en hård blick brände i min nacke, men min rädsla fick modet att sjunka tillbaks och kycklingen inom mig att komma fram. Jag kände mig så löjligt, men jag kunde bara inte förmå mig själv att titta.

Tillslut fick jag bort båda mina händer och vred försiktigt på huvudet och forskade omgivningen omkring mig. Alla människor, besvikna blickar och skakande huvuden fanns kvar. De hade inte försvunnit. Desperat harklade jag mig så tyst det gick och gav mig en mental käftsmäll för att få tillbaks modet i min kropp.

Jag tittade upp, utforskade alla blickar och fick hatet i deras ögon att lysa ännu starkare. Mitt hjärta gjorde ont, men det rycktes inte ur bröstet på mig förrän jag mötte hans blick. Den speciella blicken. Hans ögon var tårfärdiga och hans läpp darrade försiktigt. Jag såg hur han försökte samla ihop sig och skrapa ihop orden på hans tunga, men han lyckades inte och hans blick sänktes besviket.

Hans adamsäpple rörde sig hastigt upp och ned och hans huvud ruskades försiktigt när en liten tår föll från hans vackra klarblåa ögon och kraschade mot marken.

Han tvingade sig själv att lyfta upp sitt huvud och tränga in sin blick i min. Få mina skuldkänslor att explodera.

”How could you?” Hans röst var så svag att den ilade fram som en viskning.

Men även om de ord som precis lämnat hans vackra läppar var svaga, korthuggna och otydliga, så var de dubbelt så kraftfulla och fick min kropp att vilja ge vika och mina ögon att ge ifrån sig tusentals tårar. Droppar rusade längs mina kinder och fick min läpp att darra som ett asplöv.

Mitt huvud ruskades hastigt, försökte få huvudet att kopplas samman och tankarna att bli klara. Försöka berätta att det inte var meningen att såra honom och att det inte betydde något. Att jag faktiskt älskade honom.

Mina ben lyckades hålla upp min bly-tunga kropp och få mina ben att skakigt dras över marken. Jag sträckte mig efter honom, försökte fatta tag i hans hand och få hans tårar att försvinna. Försökte få den hemska känslan inom mig att försvinna.

Niall ryckte raskt åt sig handen så fort jag försökte ta den och blängde ilsket på mig.

”No!” röt han förtvivlat med tårar strömmandes längs hans kinder. ”I can’t believe you did this, Elorah! You’re dead to me, do you hear that? Dead!”

Orden slog hårt mot mig och gav mig beviset som gjorde att jag inte orkade hålla uppe min kropp något mer. Allting var fel och mitt hjärta värkte som aldrig förr. Den känslan, den hemska känslan som hemsökte mitt bröst fick mina tankar att kollapsa samtidigt som mina ögon tömdes på tårar. Jag visste inte vart jag kunde ta vägen eller vart jag skulle gå. Det enda jag gjorde var att rulla ihop mig själv till foster ställning, stängde ögonen och tömma mig själv på känslor.

Om han var borta, vad skulle jag göra då? Varför skulle jag ens försöka vara glad när ljuset i mitt liv var borta? Allt kändes så hopplöst och min ork var som stulen. Han var borta, han var faktiskt borta.

 

 

Panikartat drog jag efter andan och for upp från kudden. Mitt hjärta dunkade i hundranittio och min rädsla var så enorm att jag inte fann ord. Klibbigheten på min panna fick mig att inse att små svettpärlor hade bildats och fått mitt huvud att nästan explodera i värme. Paniken steg mig åt huvudet och jag kunde inte skilja på dröm och verklighet.

Desperat ryckte jag huvudet åt vänster och hoppades på allt i världen att han skulle finnas där. Att han skulle ligga på andra halvan av sängen och sova djupt, att han aldrig skulle försvinna. Mitt hjärta höll på att stanna och ett rus av lättnad ilade genom min kropp. Han var faktiskt där. Det hade bara varit en dröm.

Trött pustade jag ut och slöt långsamt mina ögon och drog min arm längs pannan för att sopa bort alla spår av mardrömmar. Drömmen kunde inte sluta hemsöka mitt sinne och jag började tvivla på om det faktiskt bara hade varit en dröm. Högt suckade jag, slängde bort täcket från min varma, klibbiga kropp och reste mig vingligt upp. Min balans var som borta och jag fick försiktigt vingla mig fram för att nå baddrummet.

När min hand äntligen nuddade handtaget ryckte jag det nedåt och rörde mig in i rummet. Mina fingrar utforskade väggarna och letade desperat efter en ljusknapp som skulle få mina onda tankar att försvinna. Mitt lillfinger landade på något långt, jämnt material som sekunden senare pressades nedåt. Mina svidande ögon började hastigt hetta när lyset träffade mina ögon och gjorde smärtan dubbelt så stor som förut.

Irriterad letade jag mig halvt blind fram mot handfatat och snurrade snabbt på knapparna så att ljudet av vatten strömmade i mina öron. Jag skvätte upp friskt vatten i mitt svettiga ansikte och försökte få mig själv att vakna och kunna skilja på dröm och verklighet. Mina händer formade ännu en gång en skål som jag sedan böjde mig över och skvätte upp innehållet.

Plötsligt kände jag två armar runt min midja som fick paniken inom mig att rusa. Jag öppnade raskt ögonen och möttes av de klarblåa ögonen, de ögon som jag precis sett tömmas på tårar.

Mentalt gav jag mig själv ännu en till käftsmäll. Måste varit tredje bara ikväll.

”Hey, what are you doing?” frågade Niall förvirrat med en söt, liten rynka i hans panna.

Hans sexiga hesa röst fick mitt hår på huden att ställa sig och mina tankar att fyllas med idéer om att slita av hans kläder.

”Nightmare.” viskade jag rysandes, och inte förrän orden lämnat mina läppar insåg jag hur svag jag lät. Suckandes slöt jag mina ögon och försökte tänka bort alltihopa.

”Don’t be scared, my love.” tröstade Niall tyst och fick mitt hjärta att fyllas med kärlek igen, men inte den sortens kärlek som funnits där förut. Nu var den bara fylld med skuldkänslor.

”I’m right here and I'll always be, right?” fortsatte han, försökte få mig att slå bort alla mardrömmar och fokusera på att jag var trygg här. Tillsammans med honom.

Jag nickade försiktigt och tog bort händerna från det kalla, vita handfatet. Mina ben vände på kroppen och lutade mitt huvud mot hans hårt, slående bröstkorg. Hans armar omfamnade min kropp och hans läppar kysste min hjässa.

”Let’s go back to bed now, shall we?” Jag nickade och drog mig bort från honom samtidigt som mitt pekfinger drogs under mina ögon och rensade bort tårarna.

Niall styrde mig tillbaks till sängen och hjälpte mig att tryggt gå i den och bädda om mig innan han själv gick till andra sidan sängen för att hoppa i själv. Även om Niall tröstat mig så kände jag mig frusen och fyll med sorg. Mina tankar fick mig att tro att jag var helt ensam och att jag aldrig skulle klara att leva med de skuldkänslor jag hade. Jag var förvirrad och hade ingen aning om vad jag skulle göra.

Plötsligt fylldes min kropp med värme när jag kände Nialls kropp mot min. Han skedade sig ihop med mig och placerade försiktigt sina händer runt min kropp.

”Don’t worry, angel, I’m here to protect you.” gäspade han trött innan han gav mig en kyss i nacken och föll in i en djup sömn.

Jag ville må bra, jag ville vara lycklig. Men den hemska drömmen jag precis haft fick mig att tvivla om saken och oroa mig över mina beslut.

Jag ville att vadet skulle försvinna så att jag och Niall bara skulle kunna bli tillsammans. Men hur skulle jag göra när jag visste att Emma skulle slå ihjäl mig, eller åtminstone behålla sin plast? Alla funderingar gav mig en huvudvärk som jag sent skulle glömma och fick mina ögon att försiktigt vattnas igen.

Beslutsamt bet jag mig hårt i läppen och tvingade mig själv att hålla tillbaks de tårar som hotade att börja rinna ännu en gång.

Om Niall bara visste vad det var frågan om skulle han aldrig förlåta mig. Aldrig.

---

Ett super-duper-mega långt kapitel till er! 

Och som ni märker då jag lagt ut kapitel så kommer jag förmodligen stanna, dock med dålig uppdatering. Jag har helt enkelt inte tid att uppdatera ofta, men jag gör det så ofta jag kan.

I alla fall... KOMMENTERA! :D

Hallåsan! Ville bara ge att snabbt lycka till, till er som redan sitter i kö till biljettsläppningen. Själv bor jag i en liten by i utkanten av staden så jag kommer inte börja köa förrän inatt/tidigt imorgon bitti.
Och av ren nyfikenhet; vilka ska gå? Hoppas innerligt att jag kan träffa några läsare på konserten om jag får biljetter!
Lycko kramar till er allihopa! xxx

Previously in Why fake it? : ”Hey Alison…” utbrast jag plötsligt, tittade ner i boken och ristade in mönster i bordet. ”Yeah?” svarade Alison när hennes skratt dött ut och hon återigen blivit seriös. ”I’m going with Niall to Ireland next week.” sa jag tyst, försökte hålla tillbaks det leende som försökte klä mitt ansikte och visa min lycka. "Seriosuly? Shut up!” skrek Alison förbluffat, sparkade bort stolen och reste sig upp på golvet.  Hennes chockade ansiksuttryck visade verkligen hur förvånad hon var och hennes händer dansade förväntansfullt på bordet och höll henne stående. Jag ruskade hastigt på huvudet, brast ut i ett leende och skrattade löjligt.
”Shut up!” upprepade Alison ännu gladare och ännu högre. Bibliotekarien hyschade oss ännu en gång, gav oss stränga blickar och fick oss att brista i skratt. Sekunden senare sprang Alison mot mig i lycka, anföll mig med kramar och backade sedan så att hon stod några meter ifrån mig. Hennes vackra leende fick mig att le dubbelt så stort som innan, även om det kanske inte var möjligt, och exalterat höjde hon sin hand i väntan på att jag skulle slå till den.
”One step closer to get that fat ass out of her position, bitches!”

---

 

Utmattat slängde jag frustrerat ner den lila, ihop pressade resväskan på det ytterst lilla rullbandet framför mig. Höga utropningar och prat fyllde hela flygplatsen med ljud samtidigt som damen framför mig fortsatte att prata högt med Niall för att överrösta allt annat oväsen.

”…And then I wish you a good flight!”

Hennes vänliga röst fyllde min hörsel och fick mig att tveksamt vända huvudet mot henne, inspektera hennes leende på läpparna och läsa igenom vartenda ord hon sa.

”Thank you.” tackade Niall vänligt, sedan tog han emot våra pass igen och letade upp min hand, placerade mjukt dit sin och log mot mig.

Vi gick igenom den fullsmockade flygplatsen och letade desperat upp vår gate med kroppen fylld med längtan om att få slå oss ner och vila i några minuter. I mitt huvud fanns inget annat än bultande och irriterande värk som fick tankarna att krocka och meningarna att glömmas bort.

Smått tjurig stannade jag stegen utanför gaten och släppte Nialls hand. Min jacka hängde löst i högra armvecket medan min vänstra hand irriterat gnuggade tinningen och hoppades att huvudvärken skulle gå över.

”Don’t worry, my love. You’ll get some sleep when we’re on the plane.” uppmuntrade Niall försiktigt, kysste min tinning och förde sedan in mig i rummet med hjälp av hans hand som vilade vid min svank.

Försiktigt suckade jag, stängde ögonen och försökte tänka mig bort i annat för att glömma bort huvudvärken.

”I surely hope so.” mumlade jag tyst med en mening som egentligen bestod mer av gegga än ord, och slog mig sedan ner på en av de hårda stolarna med Niall tryggt bredvid mig.

 

~~

 

Försiktigt drog jag min högerhand genom mitt ihop trasslade, mörka hår. Jag försökte reda ut de djupt satta tovor som knepigt bildats i mitt hår under tuppluren jag precis haft. Mina ögon kändes slitna och jag hade svårt för att hålla dem öppna, ändå så hade jag inte kraften nog att somna om.

Det var som att något hindrade mig från att sova, för varje gång jag slöt ögonen skrämde något mig i tankarna och fick mig att raskt öppna dem igen. Kanske var det för att jag befann mig i ett flygplan och kanske var det något inom mig som sa ifrån, något som jagade upp mig och berättade att något var fel.

Mentalt ruskade jag på huvudet och himlade sedan med ögonen med händerna pillandes i håret. Jag lät som en galning och började därför övertala mig själv om att det var för att jag befann mig i ett dånande flygplan. Om jag intalade mig själv att jag var galen så skulle jag tillslut bli det, så det alternativet var uteslutet.

”Babe, are you coming?”

Jag vaknade upp ur mitt dagdrömmande och tittade upp mot den vackra pojken som stod i gången till vänster om mig. Hans ljusa leende var så vackert att det nästan bländade mina röda, trötta ögon och fick mig att börja kisa. Som svar nickade jag trögt på huvudet och greppade tag om mitt handbagage, sedan reste jag mig upp och började gå efter Niall.

”So we’re going to be here in Ireland all… alone?” frågade jag förvirrat, kliade mig i mitt spretiga, trassliga hår och slängde upp väskan på ryggen.

Niall skakade glatt på sitt lilla, blonda huvud och skrattade åt min idiotiska fråga innan han greppade tag i min hand och tittade in i mina ögon. Han log av ren glädje och energin sprutade om honom även om vi just hade flygigt en flygtur.

”No silly. Other people will be here as well!” skojade han förväntansfullt och gav ifrån sig ett ljust, litet fniss.

Han puttade mig lät i sidan med höften så att mina steg ändrade riktning mot vänster och tappade balansen för en kort sekund.

”No shit.” mumlade jag bittert med himlande ögon och tryckte hårt min vänsterhand mot Nialls överarm.

Hans fötter trasslades ihop med varandra för en kort sekund och gjorde att han snubblade till medan hans högljudda skratt fortsatte att fylla lokalen med ljud.

”Answer my question, please.” påminde jag honom när han återfått balansen och kommit i samma takt som mig.

Det var inte meningen att vara ohövlig eller sur, men huvudvärken tog kål på mig och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag ville bara sjunka genom marken och aldrig mer komma tillbaks.

”We’re going to live at my grandparents place.” förklarade han snabbt, kanske rädd för att få mig på ännu sämre humör.

Min mage knöt sig plötsligt, önskade att jag inte hade varit så otrevlig och spydig mot den kille jag faktiskt gillade riktigt mycket. Han förtjänade inte det, det var det som fick skuldkänslorna inom mig att vakna till liv. Jag kände att jag var tvungen att säga något, ändå så kändes orden som fastknutna i min mun samtidigt som de var borttappade.

”I’m sorry for being such a bitch. You don’t deserve it.” utbrast jag plötsligt, fylld med de obehagliga känslor som tog över min kropp och fyllde den med skam.

”You’re not a bitch…” mumlade Niall besvärat och skakade ängsligt på sitt blonda huvud. ”You’re just having a bad day.”

”And bad headache.” avslutade jag hastigt med ett litet leende som jag desperat försökte att dölja i mungiporna. 

Niall vände långsamt huvudet riktat mot mitt håll och log försiktigt innan blicken träffade det kalla golvet igen. Hans hand fann min axel och tryckte löst till mig på skoj så att min kropp vinglade till en aning.

”It doesn’t matter if you’re in a bad mood, you’re always perfect to me.” avslöjade han försiktigt, fortfarande osäker på om han skulle möta min blick eller inte.

Hans tvekan tog över hans ord och fick honom att hålla kvar huvudet nere i backen, även fast jag inte ville något annat än möta hans underbara, blåa ögon.

”You’re just saying that…” mumlade jag besvärat och tittade ut genom de stora glasfönstren till vänster om mig.

Flygplan åkte tvärs hela flygbanan och dånande ljud från flygplatsen och utanför väsnades högt. Jag tittade bort för att försöka gömma min besvärade rodnad, den som spred sig över hela mitt ansikte fortare än man kunde ana.

”It’s true.”

”Nope.” envisades jag och vände mitt ansikte mot honom, mötte hans tindrande ögon och lysande leende.

Jag puttade med ett försiktigt leende till honom i sidan och fick snabbt tillbaks en.

”It is.”

Vi fortsatte att envisas om våra egna åsikter medan vi puttade varandra i sidorna och försökte vika ner varandras åsikter, men hur mycket vi än försökte så gick det inte.

”But it is!” utbrast Niall sedan, puttade mig i sidan och log ett glatt leende.

Hans knuff på mig hade blivit hård, hårdare än alla andra, och sekunden senare föll jag mot golvet med ett förvånat litet tjut och hoppades på det bästa. Det kändes som det där ögonblicket alla snackar om, då när en nära döden upplevelse händer och livet passerade förbi ens minne som en film.

 

Skillnaden var bara att jag föll cirka en meter ner mot golvet och var så gott som hel när jag landade.

Dunsen blev hård och svanskotan gjorde ont, men det höga skratt som alltid fick mig att le hördes i bakgrunden och fick allt att bli så mycket bättre. Hastigt ruskade jag på huvudet och lutade mig upp med hjälp av armbågarna medan jag tittade på honom när han kippade efter luft mellan skrattattackerna.

”Well, at least you made my headache go away…” skämtade jag och log försiktigt.

Nialls fantastiska skratt fyllde min hörsel, och säkert alla andras, och fick mig att skratta själv. Fick mig att inse hur lycklig jag faktiskt var.

”I told you I was telling you the truth.” skrattade Niall och hukade sig försiktigt ned så att han befann sig i samma höjd som mig.

Sedan sträckte han ut handen mot mig, log ett tindrande leende och fick mig att smälta.

”Come on, my love. My grandparents are waiting.”

---

Usch och blä för uppdateringen, men jag kan lova att ett till kommer snarasts. Antingen idag eller imorgon, och saker kommer också hända snart!! Bara vänta och se...

 

Previously in Why fake it? : Det var då det slog mig. ”Come with me to Ireland.” utbrast jag mellan kyssarna medan jag kände hur leendet på mina läppar okontrollerbart började växa. Elorah slutade omedelbart att kyssa mig och lutade sig istället en bit bakåt. Rynkan i hennes panna fördubblades och man kunde se hur förvirrad hon kände sig.

”W-what?” stammade hon frågandes och tittade in i mina ögon.

Det var som att hon sökte efter svar, för hon tittade in i mina ögon så djupt att ögonkontakten var omöjlig att bryta. Jag placerade med ett skratt mina händer på hennes axlar, lät den andra glida upp mot hennes kind och försiktigt smeka den.
”During the holiday next week, come with me to Ireland.” uppmanade jag exalterat.Även fast orden hade lämnat min mun och åkt vidare till hennes öron så verkade hon inte uppfatta vad jag precis sagt. Hon satt kvar precis som innan, stirrandes in i mina ögon med vidöppen mun.Men plötsligt gick det upp för henne. Hennes läppar sprack upp i ett brett leende som fick hennes ögon att nästan försvinna och hennes huvud att exalterat skakas. Sekunden senare hade hon pressat sina läppar mot mina, slängt armarna runt min hals och kysst mig som att hon aldrig mer skulle få se mig.

Jag kysste Niall snabbt på läpparna och drog mig sedan bort från honom. Hans varma blick mötte min och fick mig att bli varm inombords, ändå så sköljdes samvetet över min kropp.

”It’s just one hour, max two.” förklarade jag snabbt samtidigt som min mun nervöst ryckte.

Niall nickade förstående som om att det inte var något problem alls och att han inte brydde sig, reste sig upp från soffans armstöd och gick sedan fram mot mig. Hans händer fann mina armar och smekte dem lätt medan hans ögon tittade in i mina.

”It’s alright.” sa han med en så len stämma att allt ont i världen försvann för en sekund. Sedan nådde orden mina öron och min panna skapade besvärat en djup rynka som visade mitt misstyckande.

Jag öppnade min mun, ville så gärna slänga in en kommentar om att det inte var det, men Niall tystade mig snabbt genom att passionerat kyssa mina läppar.

”Seriously, it’s okay. I know that you need to study and besides, I feel much better!”

“No you don’t.” konstaterade jag med en suck djup suck och skakade på huvudet, viftade bort hans ord och intalade mig själv om att han ännu en gång bara la in charmen och förståelsen för att han inte ville att jag skulle sitta hemma och sköta om honom.

Niall suckade som svar åt min kommentar och himlade lätt på ögonen, sedan tittade han på mig igen och la på ett försiktigt, mjukt leende.

”You’re just going to study in the library, El. It’s not like you’re going to kill someone.” skrattade Niall tyst och höjde på sina ögonbryn för att visa min töntighet.

Jag visste att han tyckte att jag var fånig, men jag kunde inte låta bli att få dåligt samvete över det. Han visste ju trots allt inte att jag faktiskt ljög för honom.

”Fine.” muttrade jag irriterat, ryckte åt mig väskan på stolen och drog hastigt upp den mot min högra axel med handen vilandes över dess band.

Min mage gjorde ont av alla ord jag släppt ur mig om lögnen och den meters långa rynkan i pannan vägrade att försvinna. I alla oroliga känslor och tankar fann mina läppar Nialls och kysste dem hejdå.

Sedan vände jag mig hastigt om och vandrade ut ur dörren, mötte de sjungande fåglarna och våren som äntligen börjat komma.

 

~~

 

Den stora, tunga dörren in till biblioteket trycktes kämpigt upp av mina taniga armar och gav ifrån sig ett högt, gnisslande ljud som fyllde hela rummet med väsen. Bibliotekarien som för tillfället la upp böcker på dess rätta ställe vände hastigt sitt huvud mot mitt håll. Hennes panna skapade en besvärad och irriterad rynka medan hon strängt höjde fingret och hyschade åt mig.

Den blick som gömde sig under de tjocka, fula glasögonen trängde sig igenom glaset och blängde surt på mig och visade hur otroligt patetisk och irriterande hon tyckte att jag var.

Med himlande ögon av hennes löjlighet tog jag steget in i salen och drämde hårt igen dörren, bara för att få se hennes förvånade ansiktsuttryck och le kaxigt mot henne. Sedan gick jag med nöjda steg vidare mot bordet längst in i salen där Alison satt och väntade på mig.

Ett flin klädde vackert hennes ansikte samtidigt som hennes fingrar slog en orange blyertspenna mot träbordet under henne. Den gav ifrån sig diskreta ljud som bara hördes inom ett fåtal meter och inte störde den idiotiska bibliotekarien.

”She still doesn’t like you, eh?” flinade Alison utmanande, försökte få mig att skratta och kläcka ur mig alla nyheter jag hade.

”Nope.” svarade jag henne snabbt. Jag slängde ner väskan på bordet och ljudet av tusentals böcker som träffade bordet fyllde salen samtidigt som gnisslande från när stolen drogs ut sved i mina öron.

”I don’t get it. I thought she was over our little ’accident’.” sa jag tomt, ryckte på axlarna och drog ut en av alla böckerna ur den stora tygväskan.

Alisons höga skratt fyllde lokalen och fick mig att försiktigt le, men så fort hon insåg att hon skrattade attackerade hennes hand munnen för att få det att sluta.

”El, you almost sat this place on fire!” utbrast Alison och tittade storögt på mig medan ett litet, litet leende försökte smyga sig upp på hennes läppar.

”Yeah, Almost.” betonade jag allvarligt, sedan sprack mitt ansikte upp i ett leende och jag slog upp boken på rätt sida och försökte få igång min tröga, stillastående hjärna.

All text fick mitt huvud att snurra och mest av allt ville jag slänga den i soptunnan, men eftersom jag redan skolkat och missat en hel del så var det inte världens bästa idé.

”So...” suckade Alison, vilket fångade min uppmärksamhet. ”Neither you or Niall were here today. Did you guys… had a little fun on your own?”

Jag flämtade chockerat och tittade storögt på Alison som satt och flinade som en tok mitt emot.

”Alison! No!” utbrast jag. ”Niall was sick so I stayed home with him!”

“Yeah right…” skrattade Alison och viftade med handen i en gest att hon inte trodde på mig. 

”You mofo.” sa jag och skakade generat på huvudet, även om det hon påstod inte var sant.

”Oh, is that what Niall screams to you in the bed?” frågade hon utmanande med ett stort, retligt leende på läpparna som visade hennes otroligt vita och perfekta tänder.

Automatiskt flög min högra hand upp från bordet och drämde hårt till henne på överarmen medan hennes skratt fyllde rummet med ljud.

”Mofo, mofo!” skrek hon skrattandes medan mina armar attackerade henne med slag från alla olika håll.

”Shut up!” klagade jag irriterat med blossande kinder som klädde upp mitt ansikte med stark, röd färg.

Det kändes som att mitt ansikte var flera tusen grader hett och att små, små svettpärlor bildades i toppen av min panna medan Alisons skrik upprepades som visioner i mitt huvud – vilket fick mig att bli ännu varmare och kinderna att rodna som aldrig förr.

Med tiden började Alisons skratt avta och jag försökte desperat koncentrera mig i boken, men hennes bubblande skratt fick kroppen att skaka och hennes huvud att försiktigt ändras till rosa nyans. Irriterat tittade jag upp, blängde på henne och tittade sedan ner i boken igen.

Visionerna spelades ännu en gång upp i mitt huvud och kinderna började okontrollerbart hetta igen. Att jag ens hade sexvisioner om Niall var ju galet...

”Alison please shut up or else I’ll cut your mouth in pieces.” utbrast jag stönandes och himlade irriterat med ögonen. Mina ögonbryn rynkades förtvivlat och pannan instämde.

Och även om jag ville vara irriterad, sur och koncentrera mig på matten så var det något med Alison som fick mig att ändra humör. Bara sådär. Som om att hon var en riktig vän, en vän som faktiskt stannat där under hela tiden och inte övergett mig alls.

Något som fick mitt förväntansfulla leende att försiktigt smyga sig upp på mina läppar när jag fick syn på Alisons chockade ansiktsuttryck och tankar om att jag skulle till Irland med Niall.

”Hey Alison…” utbrast jag plötsligt, tittade ner i boken och ristade in mönster i bordet.

”Yeah?” svarade Alison när hennes skratt dött ut och hon återigen blivit seriös.

”I’m going with Niall to Ireland next week.” sa jag tyst, försökte hålla tillbaks det leende som försökte klä mitt ansikte och visa min lycka.

”Seriosuly? Shut up!” skrek Alison förbluffat, sparkade bort stolen och reste sig upp på golvet. 

Hennes chockade ansiksuttryck visade verkligen hur förvånad hon var och hennes händer dansade förväntansfullt på bordet och höll henne stående. Jag ruskade hastigt på huvudet, brast ut i ett leende och skrattade löjligt.

”Shut up!” upprepade Alison ännu gladare och ännu högre.

Bibliotekarien hyschade oss ännu en gång, gav oss stränga blickar och fick oss att brista i skratt. Sekunden senare sprang Alison mot mig i lycka, anföll mig med kramar och backade sedan så att hon stod några meter ifrån mig.

Hennes vackra leende fick mig att le dubbelt så stort som innan, även om det kanske inte var möjligt, och exalterat höjde hon sin hand i väntan på att jag skulle slå till den.

”One step closer to get that fat ass out of her position, bitches!”

---

Japp japp, här kom kapitel 24! Vad tycker ni? Förtjänar det 10+ kommentarer? ;)

Jag suckade lyckligt och drog Elorah intill min kropp medan jag nöjt stängde ögonen och andades in hennes underbara doft.

”That chocolate was amazing, princess.” berömde jag henne även om mitt ansikte nu kändes helt rött och svettigt.

Blodet pumpade runt och det kändes som att jag hade högre feber än vad som var möjligt.

”Glad you liked it.” sa Elorah mjukt och lutade sitt huvud mot min axel.

Jag sträckte försiktigt på mig, sökte efter hennes ansikte och längtade efter att få kyssa hennes läppar. Att en längtan efter något kunde vara så stort även om jag bara för någon minut sedan hade fått känna dem pressade mot mina var sjukt. Ändå så kunde jag inte få det att försvinna.

Mina läppar träffade hennes kind och gav ifrån mig en lätt, försiktigt puss som fick hennes hudton att ändras till svagt rosa. Ett fnitter lämnade hennes kropp, fick henne att rodna ännu mer och flytta på sig så att hon satt öga mot öga med mig.

Vi var så nära varandra att jag kunde känna hennes andedräkt, att jag kunde slicka på hennes näsa, att jag kunde kyssa henne genom att bra sträcka mig fram en centimeter.

Jag tog sedan den lilla biten fram som krävdes och fick känna på de läppar som fyllt min kropp med längtan. Hon kysste mig passionerat tillbaka och fick mig att sluta ögonen och njuta av den stund jag befann mig i.

Det var då det slog mig.

”Come with me to Ireland.” utbrast jag mellan kyssarna medan jag kände hur leendet på mina läppar okontrollerbart började växa.

Elorah slutade omedelbart att kyssa mig och lutade sig istället en bit bakåt. Rynkan i hennes panna fördubblades och man kunde se hur förvirrad hon kände sig.

”W-what?” stammade hon frågandes och tittade in i mina ögon.

Det var som att hon sökte efter svar, för hon tittade in i mina ögon så djupt att ögonkontakten var omöjlig att bryta. Jag placerade med ett skratt mina händer på hennes axlar, lät den andra glida upp mot hennes kind och försiktigt smeka den.

”During the holiday next week, come with me to Ireland.” uppmanade jag exalterat.

Även fast orden hade lämnat min mun och åkt vidare till hennes öron så verkade hon inte uppfatta vad jag precis sagt. Hon satt kvar precis som innan, stirrandes in i mina ögon med vidöppen mun.

Men plötsligt gick det upp för henne. Hennes läppar sprack upp i ett brett leende som fick hennes ögon att nästan försvinna och hennes huvud att exalterat skakas.

Sekunden senare hade hon pressat sina läppar mot mina, slängt armarna runt min hals och kysst mig som att hon aldrig mer skulle få se mig.

---

Men voilá! Två kapitel på två dagar? Awesome. 

Haha!

Uhm.... ja. Vad mer har jag att säga? 

 Just det! Någon önskade mer drama, och kom igen! Ni känner väl mig bättre än så? Jag är ju värsta dramaqueen. Här blir man inte utan drama, inte! Haha. :)

Kom gärna med åsikter! Ni vet hur himla mycket jag uppskattar det. Ris som ros, snälla försök ta er tid och berätta. Hade gjort min kväll. :) x

KOMMENTERA!

 

Previously in Why fake it? :Tillslut hade jag tagit mig fram till dörren, rest mig upp och skakigt satt handen på handtaget. Otäcka tankar vandrade i mitt huvud och fick mig att nästan vända om och springa in på mitt rum och lägga mig i sängen, men benen lydde mig inte och fick mig att vettskrämt stå kvar. Jag tog ett djupt andetag, försökte andas in styrka och få mina ben att bli stabilare. Sedan lade jag min hand på handtaget och öppnade försiktigt dörren. Det första jag möttes av var hastigt regn som föll över himmelen. Ljudet av dropparna fyllde min hörsel som förskräcklig musik och fick mig att vilja stänga igen dörren och aldrig mer öppna den. Sedan mötte jag de klarblåa ögonen. De ögonen jag så väl kände igen. Jag kände mig stum. Jag ville prata, men orden var som bortslagna. Mitt huvud skakades oförstående samtidigt som jag tittade på den. På honom. På Niall.  ”W…what? What are you doing here?” stammade jag med en rynka i pannan som kändes tusen meter lång. Pojken var genom blöt och ner från hans söta, lilla nästipp föll det ostoppbart ner små regndroppar. Han skakade, ändå så var han självsäker och stark i blicken. ”Never that I leave my girlfriend alone in this weather.” sa Niall med en kraftig blick i min och ett skakandes huvud.

---

 

Jag ställde ljusen framför mig på det lilla, vita soffbordet och tittade sedan upp på Niall. Han satt sittandes i den stora tygsoffan med händerna fifflandes på en tändare samtidigt som hans blick var spänd på den. Rummet var fortfarande fyllt med mörker och inte en enda belysning gick att finna, så att se varandras ansikten var ganska svårt. Och även fast hans kropp var gömd i kolsvart mörker och hans fina, tindrande ögon inte syntes, så visste jag att den vackra pojken satt rakt framför mig med ett svagt leende på läpparna.

När ljusets lätta skramlande från att träffa bordet fyllde mina öron lyfte Niall försiktigt på sitt huvud. Han mötte min blick med en sådan stark känsla att jag trodde att jag skulle ramla omkull, log ett mjukt, försiktigt leende och lät sedan fingret glida längs tändarens tändstift. En varm låga tändes i mörkret och lyste upp våra ansikten så att vi nu kunde se varandra djupt in i ögonen.

Hans blick fick mina ben att ge vika och det lilla, lilla leendet på hans läppar gjorde effekten tusen gånger värre. Niall bröt sedan försiktigt min ögonkontakt, letade upp ett av ljusen i det svaga mörkret och förde sedan lågan mot den. Han fortsatte att göra likadant med de andra ljusen och tillslut så var bordet fullt med värmande ljus som lyste upp den delen av rummet vi satt i.

”Come here.” mumlade sedan Niall och flyttade sig närmare mot ryggstödet.

Jag nickade försiktigt, drog bort en mörk hårslinga som ramlat framför ögonen och slog mig sedan ned så närma Niall som möjligt. Han placerade sin arm runt min axel samtidigt som jag drog upp benen mot kroppen och lutade mitt huvud mot hans bröstkorg.

Tydliga hjärtslag dunkade i hans bröstkorg och fick mig att försiktigt sluta ögonen lyssnandes till hans andetag.

Plötsligt gav han ifrån sig en söt liten nysning som lyfte upp hans bröstkorg och fick mig att bli rent av vettskrämd.

”You’re going to get ill…” mumlade jag tyst, borrade in ansiktet i hans tröja och la handen precis bredvid mitt huvud.

Niall gav ifrån sig ett försiktigt skratt innan han lät handen glida upp och ned längs min arm och värma mig.

”If it wouldn’t be for your brother, then yes.”

”You just borrowed some clothes…” påstod jag skeptiskt medan rynkan i min panna verkade utökas.

”And that was very nice of him!” utbrast Niall som desperat letade efter något positivt att säga, bara för att slå bort mina tankar om att han skulle bli sjuk på grund av mig.

Jag slog schasade bort orden han precis sagt och ruskade mentalt på huvudet av besvikelse på mig själv.

”But you’ll get ill because of me. It’s not right.” sa jag dystert med en stor lust att vilja slå till mig själv på kinden. Sedan tittade jag ned på Nialls mage där mina fingrar dansade omkring och ritade en massa former och figurer.

Niall gav ifrån sig en suck, sedan kände jag hur ett par läppar pressades mot min hjässa.

”But no one forced me to get out in this weather. It was my own choice.” envisades han medan hans hand fortsatte att smeka min kalla arm.

”Yeah, and that was a damn bad choice!” skojade jag och Niall skrockade tyst till.

”I did it for my princess, though. She’s worth everything.”

Jag kände hur min kropp plötsligt blev alldeles varm och en rodnad spred sig över mitt ansikte. Försiktigt drog jag upp mitt huvud från Nialls varma, trygga bröstkorg medan Niall långsamt tog bort sin hand från min axel. Den landade istället på ryggstödet bakom mig där den varmt låg kvar medan jag trasslade omkring i soffan.

Jag satt mig på snedden i en krånglig skräddarställning så att mina ögon träffade Nialls underbart blåa kristaller. Bara hans blick gav mig en sådan stark känsla i bröstet, en känsla som inte gick bort hur mycket jag än försökte.

Han fyllde mig med värme och inte förrän nu hade jag insett vad han faktiskt betydde. Hur jag ens hade kunnat vara med honom utan att känna den varma känslan i bröstet var ett mysterium, men det hade bara varit en tidsfråga innan jag faktiskt hade fallit för honom. Egentligen var det helt knäppt hur fort ens känslor kunde förändrats. För bara sådär hade han fått mitt hjärta att rusa. Bara på en kväll.

Det var med hans ständiga blickar tittandes på mig, hans fantastiska personlighet och de där underbara ögonen som hade fått mig på fall. Fått mig på ett fall som jag förmodligen aldrig skulle kunna ta mig upp ur.

Jag stängde sedan ögonen med varma tankar vandrandes i mitt huvud, lät min hand ligga på hans lår och mina läppar finna hans i mörkret. Han kysste mig med en sådan känsla. En sådan känsla varenda tjej vill bli kysst på, och min hand letade sig försiktigt upp mot hans huvud där den mjukt landade vid hans öra.

Min tumme smekte hans kind när vår kyss slutligen avslutades och våra ögon fann varandra. Hans läppar gav ifrån sig ett fantastiskt leende, ett leende som bara han kunde le.

”Thank you Niall. Thank you for coming.” viskade jag tyst, men även om det var tyst så kunde jag inte visa min tacksamhet.

Om han inte hade kommit hade jag förmodligen legat död under en köksbänk i rädsla just nu.

”Of course I came for you. When are you going to learn? I’ll always come for you. Always.” sa han uppriktigt. Sedan lutade han sig långsamt fram, stängde ögonen och gav mig en mjuk passionerad kyss.

En sådan kyss som bara änglar kunde ge.

---

Kort, tråkigt och ganska händelselöst kapitel, men jag tror att det var ganska viktigt för att förstå vilka känslor Elorah börjar få. Så ja. Även om det egentligen är ett spel så är det lite som en love story, för det kommer nog bli lite gulligull framöver. 

KOMMENTERA MINA SMÅ GULLEGRISAR! :D

Previously in Why fake it? : ”I’ll pay for this, and then we’ll go and have a coffee.” berättade han bestämt med en lätt ton och tittade in i mina ögon. Sedan greppade han återigen taget om min hand och kysste mig mjukt på hjässan med stängda ögon. ”Don’t let her bring you down. My princess is way better than her, so don’t you even try to think something else. You’re perfect, just the way you are.” viskade han så mjukt och försiktigt att håret på min nacke reste på sig och gav mig gåshud. En irriterande klump i min hals gjorde det svårt för mig att svälja alla de fina ord han sagt och fick mig att istället försöka stå emot det halsont som återkom varje gång han sa något liknande. Med en svidande klump i halsen stängde jag försiktigt ögonen samtidigt som Niall styrde oss bort mot den folktomma kassan tjugo meter bort från oss.

 

---

 

Mina fingrar dansade nervöst över de mjuka, välanvända knapparna medan blicken gled över den ljust, upplysta skärmen. Jag kunde känna hur små ryckningar i mina fingrar fick texten att bli fel och hjärtat i mitt bröst att slå dubbelt så hårt av den nervositet som fanns inuti mig.

Jag läste det om och om igen, raderade och skrev nytt. Ändå så blev allting hela tiden fel och den stora tvekan inom mig fick mig att lägga huvudet på sned och pressa ner mina tänder i min ömtåliga, fuktiga underläpp. Efter att Niall praktiskt taget ryckt toppen ur min hand för någon timme sedan hade han betalat den och dragit med mig till ett kafé i närheten. Kylan hade fått oss att kurra oss närmare varandra under vår vandring, något som egentligen skulle varit jättemysigt bara det inte hade varit som det var. När vi sedan var framme hade han köpt desserter och varma drycker till oss båda innan vi hade slagit oss ner vid ett av borden vid det långa, rena glasfönstret. Under hela fikan hade han gett mig varma blickar och leenden samtidigt som hans hand vilade över min, men jag hade inte kunnat besvara dem på samma sätt som han. Jag hade försökt ge han de rätta blickarna och även försökt se ut som jag hade känslor för honom, men det kändes verkligen inte rätt och jag slår vad om att det såg helt fel ut.

Jag tog ett djupt andetag, lät luften fylla mina lungor och min hjärna att lugna ner sig, och lyfte upp huvudet så mina ögon träffade fönstret några meter ifrån mig. Mörkret hastigt börjat falla över himlen samtidigt som de stora, kraftiga vattendropparna slog mot rutan och gav ifrån sig fasligt högt snattrande. Det ljus från mobilens upplysta skärm som lyst upp mitt ansikte avtog plötsligt och fick det att omges med mörker.

Jag drog ned min blick igen, tryckte på mitten knappen och låste sedan upp telefonen så jag återigen kom till konversationerna. Mina fingrar gled över knapparna och formade en text som kändes lika lång som en roman, men som i själva verket bara var några enstaka meningar. Även fast orden inte var många så var de ändå fulla med betydelse. Det var starka ord. Starka ord som egentligen hade förklarat en hel del.

En djup suck for plötsligt ur min kropp och fick mig att stänga ögonen i hopp om att allt skulle sluta krångla till sig. Min tumme tryckte självmant bort texten och hindrade mig från att sända den, sedan öppnade jag åter igen ögonen och skrev något så självklart och simpelt att det bara var skrattretande.

 

To: Niall Horan – 17:59

Message: Whatcha doinggggggggg?

 

Jag hade nästan lust att slå mig själv i ansiktet för ett sådant lamt sms, men hindrade mig själv då mobilen plötsligt vibrerade till och fångade min uppmärksamhet ännu en gång.

 

From: Niall Horan – 18:00

Message: Nothing. Watching the rain, thinking of you...

 

Jag slickade mig om läpparna, försökte hålla mitt samvete i styr samtidigt som jag lyssnade till ljudet av droppar fallandes mot hustaket. Svaga tecken på åska fyllde min hörsel när muller och dån hördes från himlen ovanför mig.

 

From: Niall Horan – 18:01

Message: And you? Are you watching the beautiful weather as well?

 

Jag skrattade åt hans ord och ruskade hastigt på huvudet. Ett pipande ljud störde mig i mina tankar samtidigt som en ruta dök upp mitt på skärmen. Låg batteri nivå visades på glaset och fick mig att mentalt sucka innan jag ännu en gång rörde mina fingrar mot knapparna.

 

To: Niall Horan – 18:03

Message: There are not many other things that you can do in this weather or when you’re home alone, so yeah…

 

Efter att jag hade skickat meddelandet låste jag snabbt mobilen och reste mig upp. Jag slängde med en duns ned telefonen på den mjuka, bäddade sängen och styrde sedan mina steg mot köket några rum bort. Åskan slog ännu en gång till och gav ifrån sig ett högt, kraftigt mullrande som fick mig att hoppa till av rädsla och hjärtat i bröstet att slå snäppet hårdare.

Jag stannade förskräckt och satt min högerhand mot bröstet medan jag vettskrämt andades ut. Hjärtat dunkade hårt i bröstet och rädslan inom mig blev större för var sekund som gick. När jag sedan samlat mig, tänkt igenom att det bara var lite åska, så fortsatte jag att styra mina steg mot köket. Svag volym från den påslagna radion ekade tyst bland väggarna och fångade min uppmärksamhet.

Jag riktade min blick mot den, granskade dess form och utseende innan jag gick fram till den och fifflade med volymen och kanalerna. Mullrandet fortsatte högt att dåna och blixtar for då och då ner. Jag ville egentligen inte erkänna det, men åskan hade alltid gjort mig rädd och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Jag kände mig instängd och obekväm. Min skakiga, rädda hand vandrade långsamt upp mot diskbänkens glasskiva och tryckte sig sedan mot mig för att stödja upp mig själv.

Jag försökte ta djupa andetag, men lungorna verkade inte vilja ta in den luft som fanns i rummet.

Plötsligt ekade ett högt ljud mellan väggarna och jag skrek förskräckt till. Sekunden senare svartnade allt i rummet och den musik som precis spelats från radion upphörde. Åskan dundrade till ännu en gång och fick mig att darrigt falla ihop till en liten boll mitt på golvet. Mina skakiga ben hade inte orkat hålla upp kroppen och jag kände mig rent av skräckslagen.

Jag tog mig för huvudet, gungade sakta fram och tillbaka och försökte tilltala mig själv att inget skulle hända. Att strömmen skulle komma tillbaks och att jag var säker. Mina ögon var hårt ihop tryckta och lika så var mina läppar. Det var som att smärtan som uppstod skulle få min rädsla att försvinna, men smärtan var så liten att den inte kunde jämföras med mitt hårt bultande hjärta i bröstet. När jag trodde att åskan hade lugnat ner sig vågade jag försiktigt öppna ögonen och se mig omkring i rummet. Mina ögon hade inte vant sig vid ljuset och jag såg absolut ingenting. Allt var kolsvart och okänt.

Plötsligt hörde jag starka knackningar på ytterdörren som ekade i huset. Vem det kunde vara hade jag ingen aning om, men jag uteslutade hastigt mördare och alla andra otäcka människor för att inte göra mig själv galen. Nervöst slickade jag mina läppar fuktiga, försökte samla på mig tid och tänka ut något jag kunde göra. Knackningar hördes ännu en gång ute i hallen och gjorde mig ännu en gång skräckslagen.

Mitt huvud ruskades hastigt och tvingade bort alla dåliga tankar. Istället tog jag ned händerna från huvudet och rätade på de darriga ben som var lika starka som små fågelfjädrar för tillfället. Jag började osäkert krypa fram över golvet. Fortfarande var jag för svag och rädd för att resa mig upp, så krypning kändes som det bästa alternativet. De oregelbundna knackningarna fortsatte samtidigt som åskan dånade i mina öron, fick mig att då och då stanna upp och vilja lägga mig ner och dö av rädsla.

Tillslut hade jag tagit mig fram till dörren, rest mig upp och skakigt satt handen på handtaget. Otäcka tankar vandrade i mitt huvud och fick mig att nästan vända om och springa in på mitt rum och lägga mig i sängen, men benen lydde mig inte och fick mig att vettskrämt stå kvar. Jag tog ett djupt andetag, försökte andas in styrka och få mina ben att bli stabilare. Sedan lade jag min hand på handtaget och öppnade försiktigt dörren.

 Det första jag möttes av var hastigt regn som föll över himmelen. Ljudet av dropparna fyllde min hörsel som förskräcklig musik och fick mig att vilja stänga igen dörren och aldrig mer öppna den. Sedan mötte jag de klarblåa ögonen. De ögonen jag så väl kände igen. Jag kände mig stum. Jag ville prata, men orden var som bortslagna.

Mitt huvud skakades oförstående samtidigt som jag tittade på den. På honom. På Niall.

”W…what? What are you doing here?” stammade jag med en rynka i pannan som kändes tusen meter lång.

Pojken var genom blöt och ner från hans söta, lilla nästipp föll det ostoppbart ner små regndroppar. Han skakade, ändå så var han självsäker och stark i blicken.

”Never that I leave my girlfriend alone in this weather.” sa Niall med en kraftig blick i min och ett skakandes huvud.

Med chocken i halsen och darriga ben öppnade jag dörren något ytterligare så att han skulle kunna komma in i värmen. Niall tog några steg fram, placerade en mjuk kyss på min kind och gick sedan försiktigt förbi mig.

Det var då någon konstig känsla i min mage dök upp och fick mig att bli pirrig i hela kroppen. Jag kände mig knäsvag och mina ben förlorade ännu en gång styrkan, ändå stod jag kvar på golvet och stirrade stumt ut genom dörren.

Förvirrat blickade jag sedan bakåt och granskade den vackra pojken, sedan drog jag fram huvudet igen och kände hur min mun blev vidöppen och formades till ett o. Plötsligt slog det mig. Det kom som en snilleblixt som bara inte kunde försvinna, en känsla som kvarstod och fick mig att tänka igenom alla underbara saker med den pojken.

Shit, vad händer med mig, tänkte jag skräckslaget medan jag chockat puttade till dörren så den stängdes.

---

Uppdateringen är ju..... eh... toppen. 

Men i alla fall! Vad tror ni händer? Gulligt att Niall kom va? Det var ju faktiskt åska och allt sånt! 

Och är det någon av mina söta läsare som hade turen att få biljetter till x-factor? Kul och veta!

Snälla, snälla kommentera även om uppdateringen inte är den bästa. Ni får mig att le som en dåre. Jag älskar ju er och era kommentarer! :) x

 

En kall ilning som kom från den plötsligt öppnade glasdörren gled snabbt genom min nacke och omfamnade sedan min kalla, stela kropp. Jag huttrade tyst till och tryckte min handflata hårdare mot Nialls stora, varma hand. Den värme som spreds från hans hand gled hastigt över till min kropp och fick mig att stänga ögonen av njutning och lättnad för en kort sekund.

Mina läppar fann sedan det plastiga, ljusrosa sugrör som sög åt sig den bruna, varma vätskan som fick min kropp att värmas upp på nytt. Det kändes som det kokade inom mig, men på ett positivt sätt. Den heta drycken som befann sig i min mun fick tungan att brännas och huvudet att ryka av värme, men smaken satt som perfekt och fick mig att ändå bli nöjd.

Mina ben tog mig över det kalla, slaskiga korridorsgolvet medan drycken gled genom min strupe och Nialls visslande fyllde mina öron som musik. Niall stannade sedan framför mitt tråkiga, gråa skåp när hans visslingar upphörde. Han släppte försiktigt greppet om min frusna hand och lät mig fingra på kombinationslåset som gjorde att skåpet sakta öppnades. Niall lutade sig försiktigt mot de andra skåpen bredvid och la huvudet på sned, granskade varje steg jag gjorde med ett litet leende gömt i mungiporna. Hans armar var placerade över bröstet och hans ben var lagt över det andra.

Jag slängde blicken mot skåpet, lät den flyga över hyllorna och leta efter det rätta ämnet innan jag satt ned den stora muggen på bottenhyllan. Mina brända fingrar började med tiden kopplas ned till normal kroppstemperatur och fokusen låg på att hitta bland alla de inpressade, tjocka böckerna. Jag lät min högerhand glida längs kroppen och sedan vidare mot hyllorna. Dem dansade mjukt mot de slitna, välanvända omslagen medan min blick flög över titlarna.

Mina fingrar slutade med tiden virvla runt och stannade på den bok som fångat min uppmärksamhet. Ännu en gång läste jag överskriften innan jag bestämde mig för att det var rätt och drog smidigt ut den i ett snabbt ryck. Jag tog sedan ett stadigare grepp om den tunga, nerkladdade boken och greppade tag i den varma chockladen som svalkat ner sig en aning.

Mina ben fick mig att sakta backa ur min kropp från min lilla lya och fästa blicken på den blonda, glada pojken framför mig. Han stängde hjälpsamt skåpet efter mig med ett leende som jag osäkert besvarade. Sedan stoppade han misstänksamt ned två fingrar i hans högerficka och fiskade smidigt upp en mobil som han sedan låste upp.

Hans ögon ändrades plötsligt från glada till ledsamma och tittade på mig med en ryckning i mungiporna.

”I really have to go…” mumlade han dystert och tittade in i mina ögon.

Jag nickade försiktigt som svar och försökte så ärligt som möjligt möta hans underbart blåa blick. Niall böjde sig sedan långsamt fram och placerade en mjuk, egentligen helt perfekt, kyss på mitt vänstra kindben innan han rätade på ryggen igen och tittade på mig med ett stort, äkta leende.

Egentligen ville jag le tillbaka, men bara tanken av att behöva vänja mig vid att röra ett par läppar som tillhörde en person jag inte ens hade känslor för, gjorde mig ganska dyster och skamsen.

”So, are you still up for some shopping later?” frågade Niall försiktigt.

Jag nickade hastigt åt hans svar, försökte få bort de tankar som återigen hemsökte mig och istället möta hans blick.

”Yes. My 6th period ends in within one and a half hour.” sa jag och försökte mig på ett försiktigt leende.

”Great! Mine as well.” utbrast Niall och trummade lite på skåpet till höger om sig. ”So, if I’m meeting you up here… ten past. Is that okay?”

Jag nickade som svars och Niall gjorde likadant. Sedan böjde han sig ännu en gång närmare mig, gav ifrån sig en försiktig kyss på mina läppar och vände sig sedan om för att gå till sin lektion.

Kvar stod jag med stängda ögon och en irriterande tanke kvar i mitt huvud. Att de mjuka läpparna skulle bli berörda av mig istället för någon annan tjej som faktiskt förtjänade det blev jag tokig över, men ändå kunde jag inte sluta vara tacksam.

Han gav mig möjligheten att få tillbaka mitt gamla liv, även om han inte insåg det. Irriterat ruskade jag bort de övertänkta tankarna och började sedan gå bort mot klassrummet historian skulle befinna sig i.

 

 

~~

 

Niall greppade ett hårdare tag om min hand, lät blicken glida över folkmassan och slickade sig sedan om läpparna. Hans oroliga blick fick mig att bli misstänksam, men var inget jag la mycket energi på då de söta kläderna i butiken fångade min uppmärksamhet.

”That’s a cute on!” utbrast jag när vi båda hade varit tysta ett bra tag.

Jag drog med Niall till det klädesplagg jag fångat med blicken och klämde hårt i hans hand för att få honom att gå snabbare. Kaoset i affären fick volymen att bli högljudd och kläderna att bli svårare att hitta och få tag på, därför försökte jag få Niall att öka på takten så min chans inte skulle bli mindre. Jag släppte hastigt Nialls hand. Kände hur det bultade till och hur den mysiga värmen plötsligt försvann och ersattes med kyla.

Mina händer fumlade desperat runt i jakt på den söta toppen jag innan fått syn på, och när jag såg den i händerna på en annan kvinna kände jag hur avundsjukan steg. Det var det sista exemplaret som låg framme, och även om det var pinsamt så förlorade jag ingenting på att fråga henne.

Eftertänksamt slickade jag mina läppar fuktiga och suckade sedan tyst för mig själv. Min hand for upp längs kroppen och landade sedan på den lilla axeln som fanns framför mig och knackade nyfiket på den.

”Excuse me.” ursäktade jag med en vänlig ton och kvinnan vände på sig.

Chocken fyllde min kropp och så fort jag fick syn på vem det var hade jag inte alls lust att vara trevlig längre. Framför mig stod Emma med toppen i händerna, fumlandes på prislappen och granskandes över toppens utseende.

”Ew, it’s you.” mumlade jag sedan spydigt och kände hur den nyblivna rynkan i min panna fördubblades.

Emma skrattade irriterat till och höjde sina ögonbryn innan hon tittade på mig.

”Do you know if there’s any more of those?”

Emma ruskade hastigt på huvudet, försökte se så oskyldig ut som möjligt och slog sedan på ett leende.

”No, I’m sorry honey.” ursäktade hon med en överdrivet vänlig ton som fick mig att vilja spy av äcklighet. ”But even if there was, it doesn’t mean I’d tell you.” bröt hon sedan av och började sedan skratta av skadeglädje.

Hennes fula personlighet fick mig att vilja kasta en sten i ansiktet på henne, men inga stenar var i sikte och inte ens det skulle få hennes fula ansikte att bli vacker. 

Den evigt långa rynkan i min panna ökade ännu en bit och fick mig säkert att se ut som ett russin, men i detta fallet brydde jag mig inte. Det kokade inom mig och jag trodde att jag skulle explodera av irritation.

En osäker, försiktig knack på min axel fick mig att avbrytas i mitt rabblande om hur stort mitt hat var för Emma och istället tänka på vad som hände i min omgivning.

”El, ma-” Jag höll irriterat upp handen mot Niall och tystade hans osäkra ord.

Mina ögon smalnade och jag slet inte min blick från Emma en enda sekund. Jag ville att hon skulle se hatet, se irritationen och framför allt lusten av att vilja göra bort henne.

”Listen bitch.” sa jag med en skarp röst och spände fast blicken i Emmas. ”You’re telling me where I can find that damn top now, even if you want it or not.”

Emma fnös irriterat och försökte sedan få till ett elakt skratt som verkligen misslyckades och fick henne att låta som en kråka.

”El” uttalade hon tillgjort. ”I’m not.”

Jag kände mig mer och mer irriterad och jag hade en sådan stor lust att ge henne en hård smäll på kinden, men någonting inom mig fick mig att låta bli.

”So you can take your little fake boyfriend and get your ass out of here.” fräste hon argsint mot mig.

Jag kände hur mina kinder hastigt skiftade färg till kraftig röd och hur jag fick spänna käkarna för att hålla inne min ilska.

”Fine, but I’m taking this one with me.” Jag ryckte raskt åt mig toppen, räckte upp fingret åt Emma och gick sedan spydigt förbi henne med en putt i sidan. ”Bitch.” mumlade jag surt för mig själv medan mina ögon himlades. 

Raskt bakom mig sprang Niall i ett desperat försök att komma ifatt mig i min höga fart. Flåsningarna blev större och han verkade ganska andfådd när han misslyckades att hamna vid min sida.

Till sist ryckte han desperat tag i min handled och fick mig att stanna mina steg. Jag vände mig irriterat om och gav honom en argsint blick, men när jag såg rädslan i hans ögon fylldes min kropp med skam och ånger.

”What the fuck was that about?” flåsade han oförstående när han hade händerna på låren och böjde sig ned i ett försök att andas lättare.

”I don’t know…” ljög jag tyst och försökte undgå att se in i hans ögon.

Orden blev mest som mummel och jag visste inte ens om han hörde vad jag sa.

”Just…” jag suckade och stängde ögonen. ”Just don’t believe her. She’s never telling people the truth anyway.”

Niall nickade, fortfarande inte klok på situationen och med ögon fulla med ånger. Han rätade sedan långsamt på ryggen, drog ett djupt andetag och tog försiktigt toppen ifrån mig medan han slickade sig om läpparna.

”I’ll pay for this, and then we’ll go and have a coffee.” berättade han bestämt med en lätt ton och tittade in i mina ögon.

Sedan greppade han återigen taget om min hand och kysste mig mjukt på hjässan med stängda ögon.

”Don’t let her bring you down. My princess is way better than her, so don’t you even try to think something else. You’re perfect, just the way you are.” viskade han så mjukt och försiktigt att håret på min nacke reste på sig och gav mig gåshud.

En irriterande klump i min hals gjorde det svårt för mig att svälja alla de fina ord han sagt och fick mig att istället försöka stå emot det halsont som återkom varje gång han sa något liknande.

Med en svidande klump i halsen stängde jag försiktigt ögonen samtidigt som Niall styrde oss bort mot den folktomma kassan tjugo meter bort från oss. 

---

Säg. Det. Inte.

Previously in Why fake it? : ”How did the fishes die, anyway?” utbrast jag sedan då det slog mig att de faktiskt var döda. ”Well… Uhm…” stammade Niall och vred sig obekvämt i stolen då hann inte fann orden. ”I… Overfed them.” Ett skratt for okontrollerbart ur min kropp och jag kände hur benen under stolen började sprattla. Magen började svida och jag visste inte vad jag skulle ta vägen. Hur kunde man övermata en fisk? Fallet var så självklart att mina ögon började tåras av allt skratt. ”Oh Niall, you’re so not a good fishowner.” skrattade jag lyckligt och drog försiktigt fingret under högerögat, försökte få bort de tårar som vattnades i mina ögon. ”I know.” flinade han humoristiskt, sedan stoppade han in ännu en baconbit i munnen och började hastigt tugga.

---

 

Ett antal timmar senare befann jag mig fortfarande hemma hos Niall och bara umgicks. Jag hade haft det bra och inte ens tänkt på något av den här sjuka planen som jag skulle genomföra, bara haft kul. Mina bekymmer hade varit som bortblåsta och inget hade oroat mig alls. Det var som att vi faktiskt var kompisar. Kompisar på riktigt.

Jag bet mig nervöst i läppen då tankarna återigen nådde mig och tittade ner på mina ben framför mig. Jag satt i skräddarställning och vickade nervöst på mina spretiga, taniga tår medan jag försökte få tankarna att försvinna, men då jag försökte kom de bara igen tusen gånger starkare.

En undrande harkling väckte mig upp från mitt dagdrömmande och fick mig att titta upp från de svartfärgade sockarna.

”You okay? You seem a little…” Han la huvudet på sned och smuttade på de ord som verkade ha fastnat på hans tunga.

Hans ögon lös rakt in i mina och han tittade uppriktigt på mig, försökte se om det var något fel och senare försöka rätta till det. Jag skakade hastigt på huvudet och undvek hans omtänksamma blick. Istället tittade jag ner på kontrollen framför mig och fingrade nervöst på den.

”Yes… Come on, let’s play.” svarade jag honom med en låg, hemlighetsfull ton och drog långsamt tungan längs läpparna för att fukta ner dem och hindra dem från att torka.

Desperat fortsatte jag att titta ner i kontrollen och hålla munnen stängd, hoppas på att han skulle förstå och låta mig vara. Sedan hörde jag ett lågt mumlande från Nialls sida och sekunden senare hörde jag publikens jubel och kommentatorernas röster fylla min hörsel.

Han hade förvånansvärt snabbt lyckats lära mig kontrollens alla funktioner och även hur spelet, som i detta fallet var fifa, fungerade. Jag var inte så värst bra, långt ifrån vad Niall var, men jag visste i alla fall på ett ungefär hur det skulle vara.

Mina tummar gled ointresserat över knappar och spakar medan min blick satt fast på teven. Jag brydde mig egentligen inte ett dugg, men jag kunde inte heller låtsas som att det var något. Då skulle Niall märka det, och det hade inte varit något positivt. Istället växlade jag blicken mellan teven och mina ben medan tankarna forsade genom mitt huvud.

 

Jag sneglade försiktigt över på Elorah samtidigt som mina fingrar dansade över kontrollen. Kommentatorernas babbel om spelare och dess färdigheter hördes i bakgrunden, men mina ögon var för upptagna av hennes dysterhet för att kunna koppla in hörseln.

Hon såg dyster ut, men jag kunde inte avgöra vad det var som hade hänt.

Motvilligt slet jag min blick från hennes vackra, perfekta profil och riktade uppmärksamheten mot skärmen. Hur mycket jag än ville sitta och titta på henne hela dagen så kunde jag inte det. Det hade bara varit skumt. Irriterat kände jag hur mina ögonbryn rynkades och tankarna plötsligt blev klara.

Jag visste att det var sant, bara det att jag inte ville erkänna det.

Tveksamt sneglade jag ännu en gång över på Elorah och granskade henne, såg hennes vackra ansikte och kropp som bekvämt satt placerad i soffan. Jag kände hur mina ögon plötsligt växte och paniken började stiga i min kropp. Min blick slet sig hastigt från henne och hamnade på den ljust upplysta teven. Jag ville koncentrera mig på spelet, jag ville få igång hjärnan igen och jag ville mest av allt få bort tankarna från huvudet. Men hur mycket jag än försökte så gick det inte. Hon var fast.

Nervöst tuggade jag ned tänderna i underläppen och skakade på mitt högra ben som tog stöd från golvet. Intresset för spelet var helt borta och allt som fanns hos mig var tankar som började ta över helt. Tankar som var helt galna.

Tillslut fick jag nog.

Jag slängde ner kontrollen på golvet och lät min blick ännu en gång vila på henne. Hon gav inte ifrån sig en enda reaktion och hon satt som förlamad kvar med ögonen på spelet. Hennes spelare drev långsamt bollen förbi min ena försvarare och började närma sig målet, fortfarande helt bortkopplad från verkligheten. Jag hoppade försiktigt ett steg närmare henne, granskade henne på närmare håll och tittade på de läppar som jag ville sträcka ut handen mot och känna på med fingerspettsen.

Jag var kanske en, två meter bort från henne, ändå kändes det som flera mil. Mina händer började nervöst skaka där de låg på mina lår, och i ett desperat försök att få dem att sluta tryckte jag beslutsamt händerna mot varandra och pressade samman dem så hårt jag kunde. Jag försökte ta djupa andetag, men så fort jag fick syn på henne kände jag mig fastfrusen.

Min tunga fann mina läppar och fuktade ner dem samtidigt som min blick gled över henne. Sedan lossade jag greppet mellan mina händer och lät dem istället långsamt vandra längs soffan i jakt på hennes kropp. Mina händer fann hennes midja och började snabbt kittla henne på de små, ömtåliga kroppsdelarna hon hade. Hennes kropp som precis hade varit frånvarande gav plötsligt ifrån sig ett pipigt, högt skrik som fyllde hela huset med chock.

Hon vek sig dubbelt och ett flickaktigt, ljuvligt skratt fyllde min hörsel. Det var som musik i mina öron, för vad som än kom från henne var vackert. Jag lyckades på något sätt brotta ner henne och sedan gränsla mig över henne.

Mina händer fann hennes armar och hals där jag kittlade henne som livet stod på spel.

”Stop, stop! Niall please stop!” kved hon mellan skrattattackerna och knep hårt ihop sina ögon och sprattlade med benen.

”Never in my entire life!” skrek jag och fortsatte sedan kittla hennes lilla kropp.

Jag skrattade ljudligt åt hennes vackra skratt som fyllde rummet med ljud.

”Please, I’ll do anything! Anything!” skrattade hon och fortsatte att sprattla, kämpade för att ta sig ur det grepp jag hade henne i.

”Anything?” frågade jag misstänksamt och höjde kritiskt på ögonbrynen.

”Anything!” bekräftade hon desperat.

”Kiss me, then.” utmanande jag med en styrka som jag egentligen inte trodde fanns inom mig, en styrka som hade kunnat få mig att säga vad som helst.

Jag hade slutat kittla henne och tryckte istället försiktigt ned hennes handleder om var sida ner i soffan. Jag hörde hur hon flämtade till och plötsligt förstorades hennes ögon.

”W-what?” frågade hon chockat och tittade på mig med en vidöppen mun.

”Kiss me.” upprepade jag och tittade in i hennes ögon.

Jag ville att hon skulle se min styrka, min vilja, min lust.

Sekunden senare lutade jag mig försiktigt ned mot hennes läppar, men stannade en centimeter ifrån dem och fortsatte att säkert titta in i hennes ögon. Våra läppar var så närma att jag kunde känna hur hennes mjuka andedräkt slog mot mitt ansikte, och om jag bara hade tagit det sista steget fram hade jag säkert känt hennes hjärtslag också.

Plötsligt tvekade jag, visste inte om det var så smart som jag ville att det skulle vara, men så fort Elorah sträckte på nacken så att hennes läppar mjukt träffade mina, visste jag att det var värt det. Mina ögon stängdes och jag kysste henne mjukt tillbaks, sedan suckade jag mentalt för mig själv.

Om det var lycka eller inte visste jag inte, men en sak visste jag. Nu var jag fast.

---

Och där kom kapitel 19! Uppdateringen suger, sorry for that. Kan dock inte hjälpa det, lusten är lite sådär halvt borta... :/

Men i alla fall, era kommentarer hade fått mig att motiveras så mycket, så tack ifall ni kommenterar. ♥♥

Previously in Why fake it? : ”Thank you Niall.” viskade jag berört och Niall gav mig ett mjukt leende som visade så mycket styrka och sanning att det inte var klokt. Mina ögon kändes plötsligt dödstunga och det kändes som jag skulle falla pladask i sömn när som helst, och när gäspningen hotade att fora upp kunde jag inte stoppa den. ”Wow, someone seems sleepy!” skrattade Niall försiktigt och la huvudet på sned för att titta på mig. ”Do you mind staying here tonight? I can’t let you go home that tired. Anything could happen.”

Med ett mjukt leende sittandes på mina läppar nickade jag tacksamt, lät mitt hjärta dra in den värme han orsakade och försöka motstå de ögon som blev tyngre och tyngre för var sekund. Tillslut blev det för mycket och sakta men säkert stängdes mina ögon och fick mig att falla in i en djup, fantasifull sömn.

 (Om videon inte fungerar finns den även här)

 

Jag vaknade upp ur mitt djuplösa drömmande av att något blött och sliskigt träffade min högra kind och fick små, små vattendroppar att såsmåningom falla ner från den. Långa remsor av vatten gav ifrån sig avtryck på min kind och fick mig att plötsligt börja frysa, även om jag var invirad i ett tjockt lager täcke.

Jag rynkade besvärat pannan och undrade vad som pågick, men jag kunde ännu inte öppna ögonen och se efter själv. Sömnen låg desperat kvar i mina ögon och fick mig att vilja somna om, men ett litet, ljust fniss befann sig i luften och fick mig att bli nyfiken. Trögt öppnade jag ögonen och blinkade desperat för att få synen att bli klar.

När jag äntligen fick syn på den spralliga, blonda pojken framför mig kom jag ännu en gång på att något var fel.  Jag insåg att det hade befunnit sig något blött på min kind och med en panikslagen känsla slog jag nervöst ner blicken mot kinden. Min oroliga blick möttes av något enormt, orange som var otroligt nära mitt öga när jag väl tänkte på det.

Ett skrik for ur min kropp och jag försökte desperat skaka av det i Nialls ljuva skratt i bakgrunden. Han skrattade för full mage och jag var säker på att han inte kunde kontrollera sig själv, för när han hade slagit bort blicken och sedan återigen drog den mot mig började han fnissa okontrollerbart.

”Niall, take it away! Take it away!” skrek jag och försökte desperat sparka av mig täcket och det som befann sig på min kind.

Niall ruskade skrattandes på huvudet och fortsatte att försöka kontrollera sig medan jag återigen försökte sprattla av mig den orangea skapelsen. När jag äntligen lyckats dra mig bort från täcket och sedan slagit bort det som befunnit sig på min kind hörde jag ett högt plaskande och min blick for hastigt upp mot Niall. Jag stirrade på honom när hans försök att dra ner på skrattet misslyckades.

Hans kropp hoppade hastigt av de skakningar och skratt han höll inne, därför stod han med stängd mun. Annars var risken att det väldiga skrattet skulle fara ut. Min blick for mellan honom och golvet, och inte förrän några sekunder senare förstod jag vad som befann sig på golvet.

Den orangea varelsen jag tyckt varit enorm var i själva verket en liten guldfisk som stillsamt låg på golvet i det lilla vatten som fanns. Runt omkring honom låg det små pölar med vatten och även en genomskinlig plastpåse som han förmodligen befunnit sig i.

”Niall, what the hell is that?” frågade jag med en rynka i pannan.

Jag förstod inte vad han föll på med och inte heller varför.

”That’s Tom!” utbrast han glatt och utstrålade all glädje via det leende han hade på läpparna.

Jag drog ner min blick på den fula guldfisken ännu en gång och tittade kritiskt på den, sedan tittade jag med höjda ögonbryn upp igen.

”And that you’re holding in?” frågade jag sedan.

”This?” frågade Niall förvirrat och höll upp en likadan plastpåse som den söndriga som låg på marken.

Jag nickade hastigt och granskade den identiska varelsen till den som befann sig på golvet innan jag mötte Nialls blick.

”This is Jerry!” sa han sedan lika glatt som innan medan jag nickade.

”But uhm… Niall?” frågade jag och han nickade ivrigt. ”Why are they not moving?”

Niall tittade storögt på mig, försökte hålla in det skratt som ännu en gång försökte bubbla sig upp och gav sedan ifrån sig ett leende.

”That’s because they’re dead.” avslöjade han med ett fniss.

När orden nådde min hjärna växte paniken inom mig lika fort som ögonen.

”And it was ON me?” frågade jag allvarligt och tittade på honom.

Det här kunde inte vara sant.

”Don’t call him it.” utbrast han med en sårad ton och gav mig en menande blick. ”He has feelings too, you know.”

”Niall, he’s a fish. A dead fish.” påminde jag med en ton som var så självklar att jag nästan dumförklarade honom.

”Well, I knew that.” fnös han spydigt, sedan tittade han på mig med ett leende och tog tag i min hand.

Han drog sedan ner mig till köket för att fixa frukost som vi sedan kunde äta. Hela tiden babblade han om den himmelska matdrömmen han hade haft och hur hans mun nu dreglade efter riktig.

Det enda jag kunde göra var att skratta åt honom, för egentligen så var han riktigt söt – både som person och i utseende.

 

~~

 

En timme senare var all frukost kvar och stod placerad på det väldiga bordet vi suttit vid och ätit middag veckan förre. Det var som en buffé, för maten tycktes aldrig tar slut och såg verkligen himmelsk ut. Så fort maten befann sig på bordet drog Niall åt sig allt möjligt och började hugga i.

Man såg hur kärleken i hans ögon växte så fort han såg maten, och när den såsmåningom nådde hans mun var det som att han skulle spricka av njutning. Jag skrattade omedvetet av vad han gjorde och ruskade på huvudet. Niall tittade förvirrat upp och mötte min blick.

Hans mun var full med bacon och kinderna hade riktigt töjts ut av all den mat han hade pressat i sig.

”What?” frågade han allvarligt och tittade på mig som att han hade gjort något allvarligt fel.

Allt jag kunde göra var att skaka på huvudet och le ett mjukt leende som faktiskt var sant.

”It’s just that you’re very cute when you eat.” skrattade jag när ett leende försiktig dök upp på hans läppar ”In other cases as well.” tillade jag snabbt med ett självklart tonfall, sedan skrattade jag ännu en gång då hans kinder hastigt började ändra ton till stark röd.

Han mumlade något som lät som tack, men det var omöjligt att avgöra.

”How did the fishes die, anyway?” utbrast jag sedan då det slog mig att de faktiskt var döda.

”Well… Uhm…” stammade Niall och vred sig obekvämt i stolen då hann inte fann orden. ”I… Overfed them.”

Ett skratt for okontrollerbart ur min kropp och jag kände hur benen under stolen började sprattla. Magen började svida och jag visste inte vad jag skulle ta vägen. Hur kunde man övermata en fisk? Fallet var så självklart att mina ögon började tåras av allt skratt.

”Oh Niall, you’re so not a good fishowner.” skrattade jag lyckligt och drog försiktigt fingret under högerögat, försökte få bort de tårar som vattnades i mina ögon.

”I know.” flinade han humoristiskt, sedan stoppade han in ännu en baconbit i munnen och började hastigt tugga.

---

Haha åh, lilla Nialler! :') 
Men i alla fall! Vad tycker ni? Rätt viktigt att ni säger vad ni tycker, ni får mig att vilja skriva. 

Det är lite det som är grejen... Jag vet att jag har läsare, men jag vet ju inte om det är bra eller inte om så få personer kommenterar. - Missförstå mig inte! Jag älskar era kommentarer, men jag undrar bara om det är lathet eller om det är att det inte är bra? Snälla berätta. Jag vill så gärna veta. Uppdateringen beror faktiskt på att kommentarerna inte kommer in. Uppdateringen hade varit bättre om jag faktiskt hade nått upp till målen.... 10 kommentarer är väl inte så mycket när man har 200 läsare?

Snälla, snälla, snälla kommentera. Ni får ju mitt hjärta att hoppa över ett slag av alla varma ord. ♥

 

Message: Watch out bitch, seems like this was easier than expected. Niall and I are going to hang out together tonight, so guess who’s on her way back? This bitch is.

 

Med ett stort, hånfullt flin som låg på mina läppar släckte jag mobilens ljusa skärm och la ner den i de tajta, mörkblåa jeansens ficka. Min blick for sedan långsamt upp och mötte den stora heltäckningsspegelns som fanns i den ljusa, stora hallen jag befann mig i. Jag granskade mitt utseende, sökte efter de brister som tydligt var översminkade eller tillfixade, innan jag höjde händerna och rättade till de fixade lockarna i mitt hår och slätade ut de skrynklor som lyckats dyka upp på mina kläder.

Samtidigt som mina känslor var övertygade med lycka och mod fanns det en liten del inom mig som fick mig att skämmas över vad jag höll på med. Jag visste att det var fel, jag visste att jag skulle såra någon, ändå så stoppade det inte mig från att göra det. Jag ville få tillbaka min plats, och inte förrän nu insåg jag hur mycket jag var villig att göra för att få tillbaks den.

Irriterat ruskade jag på mitt huvud så att håret flög runt i ansiktet, sedan började jag styra mina steg bort från hallen, förbi köket och vidare upp mot Nialls rum.

 

Det rum som jag bara en vecka tidigare hade befunnit mig i var mörkt och gav mig en mysig, härligt känsla som fick mig att le. Det svaga ljus som lyste från vägglampan bredvid tv:n gav rummet en gosig känsla och fick det månsken som börjat röra sig över himlen att lysas upp med ett speciellt, vackert ljus.

Jag lät min blick glida över rummet med ett leende innan jag hittade Niall som stod bredvid den upplysta teven med en bunt filmer i händerna och log mot mig.

”I guessed a movie night would be okay.” sa han snabbt och slog lätt den stora högen filmer mot hans fria hand.

Hans leende lyste upp hela rummet och utstrålade glädje, en glädje som fick mig att självmant le och nicka.

”Easy and classic.” svarade jag honom glatt och gav honom en lätt, nöjd blinkning i det mörker som omfamnat oss.

Han skrattade försiktigt, tittade ner i filmerna och försökte dölja den röda nyansen som sakta spreds över hans kinder. Hans tunga fann sedan sina läppar och försökte slicka dem fuktiga, sedan slängde han med en duns ner filmerna på marken och tittade upp på mig.

”You pick.”

Jag nickade åt hans ord och började sakta men säkert sätta fart på benen och röra mig mot honom. De filmer som befann sig på den mjuka, fluffiga mattan var otroligt många och jag visste inte namnet på hälften av dem. Förvirrat kliade jag mig i huvudet, grimaserade med munnen och gav ifrån mig små, funderande ljud medan jag satte mig ned på knä och granskade filmernas titel och omslag.

Mina händer rörde sig över filmerna och drog dem isär från varandra, sedan tittade jag upp på Niall med ryckande axlar.

”Which is your favorite?” frågade jag nyfiket och tittade in i hans fina, klarblåa ögon.

Niall suckade lätt och satte sig ner på huk medan hans blick sökte bland fodralen i jakt på det den rätta filmen. Han fann senare det han letade efter och greppade tag en film i handen och kramade om den med fingerspetsarna.

Jag tittade på det fodral hans hand omfamnade och läste dess titel, sedan nickade jag och tittade upp på hans ansikte.

”Sounds good to me.” sa jag och stal den ur hans hand med ett leende.

Jag reste mig sedan upp, gick fram mot den starkt, lysande teven och tryckte in filmen Taken i dvd:n som stod placerat på bordet teven stod på. Spelaren började ladda och jag reste mig hastigt upp och gick bak till Niall som snabbt hade rafsat ihop kuddar, filtar och annat vi kunde sitta på.

Vid fötterna framför oss stod en enormt stor glasskål fylld med chips och andra godsaker som Niall redan hade börjat spana in och svårt att slita blicken ifrån. Jag fnissade försiktigt åt honom med ett skakande huvud, sedan satte jag mig ned i skräddarställning och gav Niall en menande blick innan jag tittade på chipsskålen.

Niall tittade generat tillbaks på mig innan han obekvämt skruvade på sig och började titta på skärmen.

”I thought it would be a good idea to eat us fat…” försvarade han sig med en låg ton och sträckte sig efter fjärkontrollen för att sedan trycka på play och låta filmen rulla.

Jag skrattade högt åt hans ord och kände hur min kropp började hoppa av mitt ekande skratt. I ett försök att få det att sluta greppade jag desperat åt mig en av kuddarna som låg runt omkring oss och tryckte den mot min mun och försökte hålla skrattet inne, men när Nialls fina leende återigen mötte mina ögon smälte det bort, och det skratt som innan kvävt min luftgång försvann spårlöst och fick mina läppar att istället ge ifrån sig leenden som pressades bort mot kudden.

 

Eftertexterna började någon timme senare rulla och jag fortsatte att storögt titta på teven i hopp om att något mer skulle komma, men skärmen förblev tom och allt som syntes var namn som en efter en dök upp. Jag kom på mig själv med ha en vidöppen mun format som ett o och stängde den genast, sedan slängde jag hastigt huvudet mot Nialls håll och tittade allvarligt på honom.

”That was awesome!” utbrast jag högt och tittade in i hans ögon, men allt han gjorde var att skratta åt mina ord och stänga av teven.

Jag följde varje rörelse han gjorde och väntade på att något skulle hända, men allt han gjorde var att plocka ihop filmerna och städa upp småsaker som hade ramlat ner på golvet. Jag visste inte vad jag skulle göra och min kropp var så trött att benen inte orkade bära upp mig, så allt jag kunde vara var att sitta kvar och titta på när han gjorde allt arbete.

Plötsligt stannade han upp och rätade på ryggen. Hans ögon mötte mina i det nersläckta, nästan kålsvarta, rummet och hans blick var så allvarligt att jag inte hade mod att vika mig bort från den. Ett prasslande ljud hördes från Niall när han knycklade ihop en av de tomma chipspåsarna och riktade en kort sekund sin uppmärksamhit dit, sedan tittade han återigen på mig och pressade samman sina läppar.

Hans hand släppte påsen och han gick fram mot mig, satte sig ned och tittade allvarligt på mig.

”Elorah?” frågade han osäkert med läpparna lika hårt ihop tryckta som innan.

Jag nickade som svar, tittade på honom och pillade otåligt på mina händer, försökte få tiden att gå och naglarna att bli renare.

”People are telling me stupid things about you and what you did, and... And… I just don’t want to believe in them incase it’s not true. So…” han rabblade desperat i jakt på de rätta orden och fumlade runt med tummarna mot varandra medan han pratade.

Jag avbröt han snabbt med en suck och en försiktig, diskret huvudskakning.

”You want to know what I’ve done.” avbröt jag och uttalade orden med stängda ögon, sedan öppnade jag dem och tittade in de ögon som osäkert gav ifrån sig en nickning.

”I just want to know if it’s true.”

”Okay.” suckade jag och försökte hämta andan och mod att berätta vad som hände, men luften hade gått ur mig helt och jag hade ingen lust alls att prata.

Orden befann sig inte heller i mitt huvud som tänkt, utan allt som fanns inuti mig var undanflykter och bortförklaringar på att inte förklara.

Jag skakade irriterat på huvudet och blåste ut den luft som fanns i mina kinder, sedan tittade jag på Niall och bet hårt ner tänderna i underläppen.

”I… I did some things that I shouldn’t have done, that’s all I have to say. It was stupid, yes, but if I had said that I’m regretting it I’d be lying. I did what I did ‘cause of a reason, and I’m not regretting it. Simple as that.” sa jag med en axelryckning och tittade ner i golvet.

Jag sträckte mig efter chipsskålen, fumlade med handen i den och greppade sedan tag i några och höll fast dem med hjälp av näven.

”I was basically as new as you when you came here. I hadn’t been in school in months because of what I did and was instead in a… a place where people like me would ‘fit in’.”

“Fit in?” frågade han oförstående och jag nickade övertygande medan han förvirrat ryckte med näsan.

”Yeah. The people there were crazy. They always thought that people had to be nuts ’cause of one thing they did. They didn’t give you a chance, because as soon as you came you had a reputation that you couldn’t change.”

Han nickade avvaktande, försökte kanske få in all information i huvudet och bestämma sig för vad han skulle tro. Tankarna om att han skulle dra sig ifrån mig på grund av alla idiotiska rykten som gick runt och grejer jag hade gjort började cirkulera runt i mitt huvud.

Paniken började stiga i min kropp och jag försökte så fort som möjligt komma på något att säga.

”But Niall, don’t believe in all rumors, okay? Please, don’t do that. I want you to know that I’m telling you the truth and I’ll always do. I want to know that you can trust me, I need to know that.” utbrast jag i ren panik och skakade förtvivlat på huvudet.

Jag trodde att han skulle glida ur min hand, att allt skulle förstöras och att planen inte skulle fungera. Jag kände mig panikslagen och allt runt omkring mig blev plötsligt mindre värt. Så länge planen fungerade skulle allt bli bra, jag skulle återfå min plats och allt skulle bli som förut.

De orden var det enda som lyckades få mig att lugna ner mig.

Niall satt plötsligt en mjuk, varm hand på min axel och fick mig att stanna i all panik, sedan tittade han in i mina ögon och gav mig en övertygande känsla om att han talade sanning.

”I believe you, okay? Don’t you dare to think something else. If you’re saying that you’re telling me the truth, then fine, I believe you. You’re the only one who knows what really happened, so why even try to understand what the other idiots say?” sa han med en lätt huvudskakning och med ögonen i mina.

Jag försökte nickade och berätta att jag förstod, men jag var så fast i vad han just sagt att jag kände mig som förstelnad. Det var som att en våg av lättnad hade sköljts över mig och fått mig att äntligen ta det lugnt, för den press som suttit på mina axlar var plötsligt borta och underlättade en hel del.

Tillslut lyckades jag nickade, möta hans blick och till och med slå på med ett svagt leende.

”Thank you Niall.” viskade jag berört och Niall gav mig ett mjukt leende som visade så mycket styrka och sanning att det inte var klokt.

Mina ögon kändes plötsligt dödstunga och det kändes som jag skulle falla pladask i sömn när som helst, och när gäspningen hotade att fora upp kunde jag inte stoppa den.

”Wow, someone seems sleepy!” skrattade Niall försiktigt och la huvudet på sned för att titta på mig.

”Do you mind staying here tonight? I can’t let you go home that tired. Anything could happen.”

Med ett mjukt leende sittandes på mina läppar nickade jag tacksamt, lät mitt hjärta dra in den värme han orsakade och försöka motstå de ögon som blev tyngre och tyngre för var sekund.

Tillslut blev det för mycket och sakta men säkert stängdes mina ögon och fick mig att falla in i en djup, fantasifull sömn.

---

Och där ramlade kapitel 17 fram! Blev väl sådär, men det är i alla fall långt. Så jag hoppas det duger! 

 

Previously in Why fake it? : ”Hey, maybe I should get you something to that headache?” föreslog jag försiktigt och reste mig upp. Jag gick mot dörren och öppnade den försiktigt, sedan hördes en hostning som fick mig att stanna och uppmärksamma mig på den. ”Hey Elorah?” frågade Niall trött. ”Yeah?” svarade jag honom tyst, med ett litet leende på läpparna samtidigt som jag lutade huvudet mot väggen. ”Thank you.” svarade han hest med ett litet, gömt leende i hans mungipor, något som fick mig att själv le och försiktigt öppna dörren. 

---

 

 

Jag hade redan tänkt igenom det tusen gånger, ändå tvekade jag. Jag var osäker, kritisk och även en aning rädd. Jag visste inte vad jag skulle göra.

I mina öron hördes höga samtal och skrik tvärs över korridoren. Jag stod bredvid den stora dörren, pressade mig mot skåpen med armarna tvärs över bröstet och försökte vara till så lite besvär som möjligt. Allt skrik gjorde det omöjligt att egentligen tänka, ändå stod jag här med darriga ben och undrade vad jag skulle göra.

Mina läppar pressades samman, blicken for över korridoren och mina knän gav nästan vika. Den svaga smärtan som uppstod i mina läppar fick mig att långsamt sluta ögonen. Det gav mig tid att fundera, tänka över det och isolera mig bort från världen.

Jag bestämde mig sedan. Det var värt det, det var värt risken.

Mina ögon for hastigt upp, blicken gled ännu en gång runt i jakt på personen, sedan kände jag hur det nervösa leendet försiktigt smög sig upp på mina läppar.

 

Min blick for hastigt upp mot klockan som satt på den vita, stora väggen ovanför dörren. De visare som vanligvis skulle gå fortare gick betydligt mycket långsammare nu och fick tiden att framstå som fastfrusen. Jag blåste uttråkat upp kinderna till två, stora luftbollar och slängde snabbt blicken mot läraren, försökte läsa av hans läppar och granska hans rörelser.  Sedan for min blick lika snabbt som den kom dit, bort till visarna igen och stirrade lidande på dem.

Luften ur mina kinder flög ur och jag gav ifrån mig en stor, högljudd suck som för mig lät som ljudlös. Allt som fanns i mina öron var visarnas tickande som irriterade mig till max och fick tiden att gå onödigt långsamt. Tillslut hamnade den, efter något som känts som flera år, på rätt visare och fick min kropp att hastigt dra mig upp ur stolen.

Jag rafsade snabbt ihop de papper och böcker som befann sig på min bänk, sedan tryckte jag upp allt mot bröstet och kilade ut genom dörren. Jag lät min kropp glida över korridören med elevernas tjut fylla mina öron och stressen över lektioner lämna min kropp.

Min hjärna gick igenom alla olika tankar och fick mig att tänka tillbaks på den söndagen förra veckan, fem dagar sedan för att vara exakt, då jag besökt Nialls familj och det faktiskt gått bra. Dock satt pressen över hans mamma på mina axlar och fick mig att tänka efter.

Jag ville inte låta hans mamma förstöra allt, men det leendet hon gav mig fick mig att mjukna.

Med en hög, mental suck himlade jag på ögonen, lät tungan blöta ner mina torra läppar och dra armarna tätare runt böckerna. Plötsligt kände jag en nervös, osäker knack på min axel som fick mig att stanna till.

Jag vände mig långsamt om, och när jag sedan såg vem det var höjdes mina ögonbryn chockat.

När man talar om trollen…

”Oh, Niall.” sa jag förvirrat, lät blicken glida över hans kropp och försöka granska hans känslor.

”Uhm… Hi.” sa han lågt med en ton som var allt annat än stark.

Han harklade sig sedan, blåste upp sina kinder och placerade händerna i fickorna. Tystnaden omfamnade oss sedan i en pinsam omgivning. Ingen sa något och ingen ville heller något säga, eller det var i alla fall vad jag gissade på. Jag ville bryta isen, men den var hård och flera meter djup.

Tillslut gav hans kinder ifrån sig det pysande ljud som lät när hans mun tömdes på luft och bröt tystnaden. Hans ögon mötte mina, tittade modigt in i dem och släppte inte kontakten. Plötsligt hade dem fyllts med säkerhet, vilja och kontroll – något de inte hade haft innan.

”So… I’m just wondering…” började han och bet sig i läppen utan att bryta vår ögonkontakt. ”…If you maybe want to catch up. Like... Tonight?” fortsätte han och hans ögon ändrades plötsligt en aning.

Han kanske var rädd för svaret, kanske attityden eller kanske reaktion. Jag hade ingen aning, men hans ögon var inte likadana som förut.

”I mean, since it’s Friday and… everything.”

Han bröt ögonkontakten och tittade ner i golvet en kort sekund, sedan var det som att han hade fått en käftsmäll för hans ansikte for snabbt upp igen.

”If you don’t have anything else to do… Of course!” utbrast han sedan panikartat och letade sig in i mina ögon.

Jag hade lust att skratta över hans nervositet och osäkerhet men jag antog att det var ett dåligt tillfälle, så jag tvingade istället irriterat ner det jobbiga skratt som hotade att fora upp i magen och höll munnen stängd. Jag nickade hastigt som svar och kände hur rynkan i pannan växte, sedan såg jag ett leende på Nialls läppar som för var sekund blev större och större.

Han nickade hastigt, lät leendet sitta fastklistrat på hans läppar och fingrade med fingrarna där de låg i fickorna.

”Cool.” gav han sedan ifrån sig. Hans ton var varm, glad och full med lycka. ”Cool.” upprepade han igen och försökte dra ner på leendet, men lika snabbt som det försvann kom det tillbaks.

”So, I’ll…” han letade efter orden men hittade dem inte.

Han förblev tyst, tittade på mig och försökte få mig att hjälpa honom.

”Text me…?” försökte jag förvirrat och tittade kritiskt in i hans ögon.

”Yes, text! I’ll text you later!”

Jag nickade ännu en gång, tittade på honom och kände hur skrattet bubblade i min mage, hotade att när som helst komma upp.

”Great.” sa han sedan.

”Awesome.” svarade jag avvaktande med ett påklistrat leende.

Sedan nickade han hastigt, höjde handen och gav ifrån sig ett hejdå. Hans fötter vände sedan riktning och började gå bort mot mig.

Med skrattet som äntligen lämnade min mun gjorde jag likadant som Niall och vände mig om och började gå med strömmen.

”That was so cute.” skrattade jag tillfredställt medan jag skakade på huvudet och tryckte mig förbi de människor som befann sig framför mig.

---

Men snälla, slå mig med en stekpanna så dålig jag är på att uppdatera. Jajajajaja, ni fick i alla fall ett kapitel och bild! Wot, what happened to her? Inget seriöst, though, haha. Kände bara för att ge er den då jag har uppdaterat så dåligt på sistone.

Nåja.

Vad tycker ni? SNÄLLA, kommentera. Era kommentarer gör mina dagar, och jag vill så gärna höra vad ni tycker och vad jag kan förbättre. Tack så mycket. :) 

Så... KOMMENTERA NU DÅ! :D

Previously in Why fake it? : ”And you must be Elorah, am I right?” frågade kvinnan vänligt. Hennes varma klinga fyllde hörsel med trygghet och fick mig att självmant le ett mjukt, ärligt leende. Jag nickade lugnt och likadant gjorde hon. ”Well, it's nice to meet you, Elorah. Welcome in, I'm glad that you’re finally here.” sa hon mjukt, sedan öppnade hon dörren ytterligare så att hålet blev så stort att jag lätt kunde ta mig förbi. Jag ruskade mentalt på huvudet, slog bort de envisa tankarna om vad jag höll på med och klev sedan in.
Jag skadade ingen, jag var inte självisk, ingen skulle bli sårad.

---

 

 

Elorah satt nervöst på den mjuka, vita finstolen inne i familjen Horans kök med händerna på de darriga knäna. Hennes blick vilade på händerna som skakigt brottades med varandra i ett försök att koppla bort all nervositet som befann sig i hennes kropp. Hon var rädd att göra bort sig, och de tankar som tusen gånger gått runt i hennes huvud befann sig återigen hos henne och gjorde henne nervösare än vad hon varit på länge. Hon hoppades på att någon snart skulle komma och göra henne sällskap så hon satt sitta ensam i ett rum som fick henne att överväga om att rymma och lämna allting.

Den bubblande känslan i hennes mage ville inte försvinna och hon var rädd att den skulle sabba alltihopa, förstöra planen och få Niall att bli ännu med tillbakadragen. Med en suck stängde hon försiktigt ögonen och tog djupa andetag, hoppades på att nervositeten skulle försvinna och ersättas med styrka, något som hennes kropp verkligen hade behövt just nu.

Niall satt i hans mörka, nerrullade rum på övervåningen, gned tummarna över tinningarna och hoppades på att den bultande huvudvärken skulle gå över. Han visste att det var hans egna fel, men när han tänkte på det fick det honom att vilja skylla på Elorah mer än allt annat. Den huvudvärk som vägrade lämna hans huvud och fortsätta irritera honom gick honom på nerverna och var så stor att en spykänsla flöt runt i hans mage.

Niall stönade högt för sig själv, drog en hand genom håret och reste sig upp. Han visste att han var tvungen att gå ner någon gång, hälsa på Elorah och låtsas som att han egentligen trivdes. Han såg inte fram emot det, men han visste att han inte kunde strunta i det.

En rodnad spred sig plötsligt på Nialls kinder när han insåg att minnet från de sena timmarna kvällen före var som bortblåsta. De började hastigt hetta och en röd nyans spred sig över hans ansikte. Elorah kunde när som helst ta till med jobbiga kommentarer om vad han nu gjorde nu i natt, för själv hade han ingen aning. Inte ens en susning. Allt var svart, tomt och som en irriterande tanke i hans huvud som försökte berätta något om kvällen, men han kunde inte få fram vad det var.

Irriterat ruskade han på huvudet i ett desperat försök att tänka på annat, sedan drog han fötterna längs golvet och gick ner för att möta Elorah.

 

Jag mötte sakta men säkert Elorahs blick när jag hade satt mig ned mitt emot henne vid det stora, bruna träbordet. Jag tittade in i hennes ögon och letade efter något att gå från, men ögonen var som oskyldiga och hennes blick var fladdrig.

Runt omkring oss satt resten av min familj med förväntansfulla blickar på Elorah. Till och med Greg var med och han gjorde likadant som mina föräldrar, fäste blicken på Elorah och väntade på att få höra mer om henne. Han hade insisterat på att vara med och bett om det med ett stort flin som klätt hans ansikte.

Jag visste inte varför, men jag anade att han ville lägga in någon komisk kommentar som fick mitt ansikte att skrika av rodnad när Elorah skulle berätta något.

”Sooooooo…” började Greg och drog på ett leende.

Elorah tittade förvirrat upp, försökte le mot honom och slutade upp med att pilla på sina fingrar.

”How did you and Ni met?”

Elorah slickade sig långsamt om läpparna, försökte dra ut på tiden och tänka ut ett dugande svar medan Greg och resten av familjens blickar spändes på henne.

”Uhm… We met in school. Niall and I are labpartners.” berättade Elorah och tittade försiktigt på mig.

Hon fångade min blick och tittade frågande på mig, sökte efter mitt godkännande eller andra tecken som kunde få henne att fortsätta. Jag nickade diskret åt henne, släppte hennes ögonkontakt och fick henne att vända tillbaks huvudet mot Greg.

”Oh, okay. And I guess that you’re good friends?” frågade han nyfiket och Elorah gav ifrån sig en svag nickning. ”More than good friends?” fortsatte han sedan, och så fort orden hade lämnat hans mun kände jag hur mina ögon växte och bitterheten blev större.

Jag sökte irriterat med foten efter Gregs ben under bordet, och när jag sedan hittade det stampade jag honom hårt på foten så ett kvedande flög ur hans mun. Greg stönade lågt och stängde ögonen, sedan öppnade han dem och mötte min blick.

Jag tittade surt på honom, visade att jag inte tyckte det var kul och blängde en hel del, men det enda han gjorde var att flina glatt åt mig och sedan titta på Elorah.

”No, we’re just friends.” skrattade Elorah lågt med ett leende.

Greg nickade, sedan ryckte han på axlarna och fortsatte att titta på Elorah med ett mjukt, litet leende.

”What a shame that you let a girl like that go, Ni. She’s really cute.” sa Greg menande och tittade sedan på mig, men jag var snabb med reflexerna och gav honom hastigt en hård, kraftig spark på smalbenet så fort jag hade reagerat på vad han sagt.

”Niall, stop hitting me. I’m just telling you that she’s cute.”

“Greg!” utbrast jag generat och tittade storögt på honom.

”I have to indeed with Greg here. She’s really cute, honey.”

“Mum!” utbrast jag ännu en gång och knep ihop läpparna.

“She really is, my son. You can’t deny that.” sa min pappa med ett retsamt leende, vilket fick mig att bli irriterad och ännu surare än vad jag redan var.

”Stop it!” gnällde jag generat när jag kände att mina kinder började hetta.

Mitt ansikte kändes lika varmt som en bastu och jag rodnade hejvilt när skratt fyllde mina öron. Jag gjorde ett försök att dra ner huvudet mot duken och försöka gömma mig, men så fort jag rörde på huvudet drog den fruktansvärda huvudvärken till och fick mig att stöna högt.

De kommande timmarna skulle bli smärtsamma, och hur mycket jag än ville skulle jag inte på något sätt kunna göra någonting åt det. Det enda jag kunde göra var att luta mig tillbaks, dra på ett fejkleende och låtsas som att den dunkande huvudvärken aldrig varit där.

 

Någon timme senare hjälpte jag Nialls mamma Maura med disken. Nervositeten hade släppt helt och även om jag hade varit rädd för att göra bort mig så hade det faktiskt gått bra. Jag hade fått hans familj på min sida, men jag hade ingen aning om hur jag skulle göra för att få Niall.

Han var hal som en ål och var inte den lättaste att fånga. Jag var tvungen att ha tålamod om jag skulle få honom, få honom att lita på mig och spela förälskad. Egentligen ville jag spy av själva planen och känslan. Det jag var på väg att göra var sjukt, men det var det enda sättet för mig att få tillbaks min plats.

Därför var risken värd att ta.

Plötsligt togs den vita porslinstallriken från mina händer och med ett chockat ansiktsuttryck tittade jag upp. Maura gav mig ett mjukt leende med både läpparna och ögonenen samtidigt som hon satt sin fria hand på mina spända axlar.

Jag följde hennes steg med blicken och lät mina ögon vila på hennes hand medan hon lyckligt suckade.

”You don’t have to help me, dear. I can do this on my own.” sa hon med blicken fast i mina ögon.

Jag lyfte långsamt mitt huvud och tittade sedan in i hennes ögon, fick syn på den lycka som utspelades och den lättnad som hade sköljt hennes kropp. Jag nickade försiktigt mot henne sedan lät jag mina händer finna varandra och började nervöst pilla på dem.

Maura vände sig sedan om, satte på kranen igen och lade ner tallriken. Vattnets forsande gick genom mina öron och jag stod osäkert kvar. Mina händer dansade nervöst på varandra och jobbade med att få bort den smuts som åkt in under naglarna.

Tillslut fick jag mina ben att röra på sig och jag började äntligen gå ut ur köket, men vattnets rinnande stannade och en mjuk stämma fyllde mina öron.

”Elorah?” sa Maura plötsligt frågande, undrandes om jag var kvar i rummet eller inte.

”Yes.” svarade jag osäkert med en svag, tyst röst.

Maura vände sig om, placerade händerna på köksbänken och tittade på mig.

”I think you can make Niall happy. He changed since we moved, and I think you’re the one who can change him back again. I like you Elorah, I think you can do this.” sa hon allvarligt och tittade in i mina ögon.

Jag kände hur rädslan steg, hur benen blev tyngre och hur andetagen blev snabbare. Jag visade inte rädslan, men inuti mig seglade rädslan om att såra henne runt i min kropp. Jag gillade ju trots allt henne…

”Well, I think Niall is waiting. Goodbye Elorah, it was nice to meet you.” sa hon sedan, men då var hennes röst mjukare än förut och hon hade nu ännu en gång ett leende på sina läppar.

Sedan vände hon sig om, slog på kranen och skramlande tallrikar och bestick fyllde rummet med ljud. Plötsligt kändes mina ben tunga och min kropp kändes utmattad.

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, för benen rörde sig inte. De lydde inte order och stod som förstelnade kvar. Tillslut började de röra på sig och jag gick snabbt upp mot övervåningen för att möta Niall.

 

När jag kom in i rummet möttes jag av mörker. Rullgardinerna var nerdragna och lamporna var släckta, det var som att gå in i en grotta för du visste inte riktigt vart du befann dig. Jag började röra mig inåt, sökte efter Niall och undrade vart han var. Mina ögon vande sig med tiden av mörkret och fick mig att kunna se någorlunda. Jag såg inte bra, men det var i alla fall något och det fick mig att få syn på Niall.

Jag hittade honom i sängen, stönandes över den huvudvärk som verkade drabbat honom och allt annat som han förtjänade efter kvällen innan. Ett skratt for okontrollerbart ur min mun och fick den svarta, lilla figuren i sängen att röra på sig. Han tittade upp, såg mitt ansikte och slängde sedan ner huvudet i kudden igen.

”It’s not funny!” klagade han med ansiktet mot kudden samtidigt som jag skrattade.

”No, it’s not. I’m sorry.” sa jag och gick närmare sängen.

Jag satte mig på kanten och blickade ut över honom, granskade honom från topp till tå.

”How are you?”

Han suckade högt, drog upp huvudet och satte sig upp.

”Shit.” svarade han enkelt med en hes, trött stämma som fick mitt hår på armarna att resa sig.

”Yeah, I understand that. You were pretty wasted last night.” skrattade jag och tittade in i hans trötta, röda ögon.

Det var som att något plötsligt gick upp för honom, för plötsligt blev hans ögon oroliga och fulla med nervositet.

”Uhm yeah, about that…”

”You want to know what you did.” avbröt jag som en vild gissning och tittade på honom.

Han nickade, bet sig i läppen och lät sedan handen flyga upp mot hans blonda kalufs och klia i det.

”Well, you screamed a lot and told some guys that they were beautiful and that you’d see them in heaven, and then you tried to jump off a kitchen counter but failed, and…. Uhm… You low on the ground, did snow angels and said that you wanted to be as beautiful as one.” berättade jag och försökte kväva det skratt som hota med att komma upp.

Jag sneglade försiktigt på Niall, försökte lista ut vad han tänkte men fokuserade sedan på hans reaktion. Han var chockad och hans mun var formad som ett o, men efter några sekunder stängde han den och tittade generat ner i sängen samtidigt som hans kinder började blossa.

”But it wasn’t that bad.” utbrast jag, försökte få honom att sluta skämmas och istället skratta åt det. ”It was actually kind of funny.” skrattade jag och skakade på huvudet.

Niall log mjukt mot mig, sedan skrattade han försiktigt och ruskade på huvudet. Han avbröt sig plötsligt i sitt skrattande och stönade sedan högt samtidigt som han slängde sig bakåt i sängen.

”Hey, maybe I should get you something to that headache?” föreslog jag försiktigt och reste mig upp. Jag gick mot dörren och öppnade den försiktigt, sedan hördes en hostning som fick mig att stanna och uppmärksamma mig på den.

”Hey Elorah?” frågade Niall trött.

”Yeah?” svarade jag honom tyst, med ett litet leende på läpparna samtidigt som jag lutade huvudet mot väggen.

”Thank you.” svarade han hest med ett litet, gömt leende i hans mungipor, något som fick mig att själv le och försiktigt öppna dörren.

---

HOLY MOLY, TITTA VAD LÅNGT!

Nej, men det förtjänar ni. Jag har varit usel på att uppdatera, men inspirationen har varit på noll, så ja. Men det blev i alla fall långt, intesärskiltbra, men långt i alla fall!

I hope you enjoy it! 10+? :)