Previously in Why fake it? : ”And you must be Elorah, am I right?” frågade kvinnan vänligt. Hennes varma klinga fyllde hörsel med trygghet och fick mig att självmant le ett mjukt, ärligt leende. Jag nickade lugnt och likadant gjorde hon. ”Well, it's nice to meet you, Elorah. Welcome in, I'm glad that you’re finally here.” sa hon mjukt, sedan öppnade hon dörren ytterligare så att hålet blev så stort att jag lätt kunde ta mig förbi. Jag ruskade mentalt på huvudet, slog bort de envisa tankarna om vad jag höll på med och klev sedan in.
Jag skadade ingen, jag var inte självisk, ingen skulle bli sårad.

---

 

 

Elorah satt nervöst på den mjuka, vita finstolen inne i familjen Horans kök med händerna på de darriga knäna. Hennes blick vilade på händerna som skakigt brottades med varandra i ett försök att koppla bort all nervositet som befann sig i hennes kropp. Hon var rädd att göra bort sig, och de tankar som tusen gånger gått runt i hennes huvud befann sig återigen hos henne och gjorde henne nervösare än vad hon varit på länge. Hon hoppades på att någon snart skulle komma och göra henne sällskap så hon satt sitta ensam i ett rum som fick henne att överväga om att rymma och lämna allting.

Den bubblande känslan i hennes mage ville inte försvinna och hon var rädd att den skulle sabba alltihopa, förstöra planen och få Niall att bli ännu med tillbakadragen. Med en suck stängde hon försiktigt ögonen och tog djupa andetag, hoppades på att nervositeten skulle försvinna och ersättas med styrka, något som hennes kropp verkligen hade behövt just nu.

Niall satt i hans mörka, nerrullade rum på övervåningen, gned tummarna över tinningarna och hoppades på att den bultande huvudvärken skulle gå över. Han visste att det var hans egna fel, men när han tänkte på det fick det honom att vilja skylla på Elorah mer än allt annat. Den huvudvärk som vägrade lämna hans huvud och fortsätta irritera honom gick honom på nerverna och var så stor att en spykänsla flöt runt i hans mage.

Niall stönade högt för sig själv, drog en hand genom håret och reste sig upp. Han visste att han var tvungen att gå ner någon gång, hälsa på Elorah och låtsas som att han egentligen trivdes. Han såg inte fram emot det, men han visste att han inte kunde strunta i det.

En rodnad spred sig plötsligt på Nialls kinder när han insåg att minnet från de sena timmarna kvällen före var som bortblåsta. De började hastigt hetta och en röd nyans spred sig över hans ansikte. Elorah kunde när som helst ta till med jobbiga kommentarer om vad han nu gjorde nu i natt, för själv hade han ingen aning. Inte ens en susning. Allt var svart, tomt och som en irriterande tanke i hans huvud som försökte berätta något om kvällen, men han kunde inte få fram vad det var.

Irriterat ruskade han på huvudet i ett desperat försök att tänka på annat, sedan drog han fötterna längs golvet och gick ner för att möta Elorah.

 

Jag mötte sakta men säkert Elorahs blick när jag hade satt mig ned mitt emot henne vid det stora, bruna träbordet. Jag tittade in i hennes ögon och letade efter något att gå från, men ögonen var som oskyldiga och hennes blick var fladdrig.

Runt omkring oss satt resten av min familj med förväntansfulla blickar på Elorah. Till och med Greg var med och han gjorde likadant som mina föräldrar, fäste blicken på Elorah och väntade på att få höra mer om henne. Han hade insisterat på att vara med och bett om det med ett stort flin som klätt hans ansikte.

Jag visste inte varför, men jag anade att han ville lägga in någon komisk kommentar som fick mitt ansikte att skrika av rodnad när Elorah skulle berätta något.

”Sooooooo…” började Greg och drog på ett leende.

Elorah tittade förvirrat upp, försökte le mot honom och slutade upp med att pilla på sina fingrar.

”How did you and Ni met?”

Elorah slickade sig långsamt om läpparna, försökte dra ut på tiden och tänka ut ett dugande svar medan Greg och resten av familjens blickar spändes på henne.

”Uhm… We met in school. Niall and I are labpartners.” berättade Elorah och tittade försiktigt på mig.

Hon fångade min blick och tittade frågande på mig, sökte efter mitt godkännande eller andra tecken som kunde få henne att fortsätta. Jag nickade diskret åt henne, släppte hennes ögonkontakt och fick henne att vända tillbaks huvudet mot Greg.

”Oh, okay. And I guess that you’re good friends?” frågade han nyfiket och Elorah gav ifrån sig en svag nickning. ”More than good friends?” fortsatte han sedan, och så fort orden hade lämnat hans mun kände jag hur mina ögon växte och bitterheten blev större.

Jag sökte irriterat med foten efter Gregs ben under bordet, och när jag sedan hittade det stampade jag honom hårt på foten så ett kvedande flög ur hans mun. Greg stönade lågt och stängde ögonen, sedan öppnade han dem och mötte min blick.

Jag tittade surt på honom, visade att jag inte tyckte det var kul och blängde en hel del, men det enda han gjorde var att flina glatt åt mig och sedan titta på Elorah.

”No, we’re just friends.” skrattade Elorah lågt med ett leende.

Greg nickade, sedan ryckte han på axlarna och fortsatte att titta på Elorah med ett mjukt, litet leende.

”What a shame that you let a girl like that go, Ni. She’s really cute.” sa Greg menande och tittade sedan på mig, men jag var snabb med reflexerna och gav honom hastigt en hård, kraftig spark på smalbenet så fort jag hade reagerat på vad han sagt.

”Niall, stop hitting me. I’m just telling you that she’s cute.”

“Greg!” utbrast jag generat och tittade storögt på honom.

”I have to indeed with Greg here. She’s really cute, honey.”

“Mum!” utbrast jag ännu en gång och knep ihop läpparna.

“She really is, my son. You can’t deny that.” sa min pappa med ett retsamt leende, vilket fick mig att bli irriterad och ännu surare än vad jag redan var.

”Stop it!” gnällde jag generat när jag kände att mina kinder började hetta.

Mitt ansikte kändes lika varmt som en bastu och jag rodnade hejvilt när skratt fyllde mina öron. Jag gjorde ett försök att dra ner huvudet mot duken och försöka gömma mig, men så fort jag rörde på huvudet drog den fruktansvärda huvudvärken till och fick mig att stöna högt.

De kommande timmarna skulle bli smärtsamma, och hur mycket jag än ville skulle jag inte på något sätt kunna göra någonting åt det. Det enda jag kunde göra var att luta mig tillbaks, dra på ett fejkleende och låtsas som att den dunkande huvudvärken aldrig varit där.

 

Någon timme senare hjälpte jag Nialls mamma Maura med disken. Nervositeten hade släppt helt och även om jag hade varit rädd för att göra bort mig så hade det faktiskt gått bra. Jag hade fått hans familj på min sida, men jag hade ingen aning om hur jag skulle göra för att få Niall.

Han var hal som en ål och var inte den lättaste att fånga. Jag var tvungen att ha tålamod om jag skulle få honom, få honom att lita på mig och spela förälskad. Egentligen ville jag spy av själva planen och känslan. Det jag var på väg att göra var sjukt, men det var det enda sättet för mig att få tillbaks min plats.

Därför var risken värd att ta.

Plötsligt togs den vita porslinstallriken från mina händer och med ett chockat ansiktsuttryck tittade jag upp. Maura gav mig ett mjukt leende med både läpparna och ögonenen samtidigt som hon satt sin fria hand på mina spända axlar.

Jag följde hennes steg med blicken och lät mina ögon vila på hennes hand medan hon lyckligt suckade.

”You don’t have to help me, dear. I can do this on my own.” sa hon med blicken fast i mina ögon.

Jag lyfte långsamt mitt huvud och tittade sedan in i hennes ögon, fick syn på den lycka som utspelades och den lättnad som hade sköljt hennes kropp. Jag nickade försiktigt mot henne sedan lät jag mina händer finna varandra och började nervöst pilla på dem.

Maura vände sig sedan om, satte på kranen igen och lade ner tallriken. Vattnets forsande gick genom mina öron och jag stod osäkert kvar. Mina händer dansade nervöst på varandra och jobbade med att få bort den smuts som åkt in under naglarna.

Tillslut fick jag mina ben att röra på sig och jag började äntligen gå ut ur köket, men vattnets rinnande stannade och en mjuk stämma fyllde mina öron.

”Elorah?” sa Maura plötsligt frågande, undrandes om jag var kvar i rummet eller inte.

”Yes.” svarade jag osäkert med en svag, tyst röst.

Maura vände sig om, placerade händerna på köksbänken och tittade på mig.

”I think you can make Niall happy. He changed since we moved, and I think you’re the one who can change him back again. I like you Elorah, I think you can do this.” sa hon allvarligt och tittade in i mina ögon.

Jag kände hur rädslan steg, hur benen blev tyngre och hur andetagen blev snabbare. Jag visade inte rädslan, men inuti mig seglade rädslan om att såra henne runt i min kropp. Jag gillade ju trots allt henne…

”Well, I think Niall is waiting. Goodbye Elorah, it was nice to meet you.” sa hon sedan, men då var hennes röst mjukare än förut och hon hade nu ännu en gång ett leende på sina läppar.

Sedan vände hon sig om, slog på kranen och skramlande tallrikar och bestick fyllde rummet med ljud. Plötsligt kändes mina ben tunga och min kropp kändes utmattad.

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, för benen rörde sig inte. De lydde inte order och stod som förstelnade kvar. Tillslut började de röra på sig och jag gick snabbt upp mot övervåningen för att möta Niall.

 

När jag kom in i rummet möttes jag av mörker. Rullgardinerna var nerdragna och lamporna var släckta, det var som att gå in i en grotta för du visste inte riktigt vart du befann dig. Jag började röra mig inåt, sökte efter Niall och undrade vart han var. Mina ögon vande sig med tiden av mörkret och fick mig att kunna se någorlunda. Jag såg inte bra, men det var i alla fall något och det fick mig att få syn på Niall.

Jag hittade honom i sängen, stönandes över den huvudvärk som verkade drabbat honom och allt annat som han förtjänade efter kvällen innan. Ett skratt for okontrollerbart ur min mun och fick den svarta, lilla figuren i sängen att röra på sig. Han tittade upp, såg mitt ansikte och slängde sedan ner huvudet i kudden igen.

”It’s not funny!” klagade han med ansiktet mot kudden samtidigt som jag skrattade.

”No, it’s not. I’m sorry.” sa jag och gick närmare sängen.

Jag satte mig på kanten och blickade ut över honom, granskade honom från topp till tå.

”How are you?”

Han suckade högt, drog upp huvudet och satte sig upp.

”Shit.” svarade han enkelt med en hes, trött stämma som fick mitt hår på armarna att resa sig.

”Yeah, I understand that. You were pretty wasted last night.” skrattade jag och tittade in i hans trötta, röda ögon.

Det var som att något plötsligt gick upp för honom, för plötsligt blev hans ögon oroliga och fulla med nervositet.

”Uhm yeah, about that…”

”You want to know what you did.” avbröt jag som en vild gissning och tittade på honom.

Han nickade, bet sig i läppen och lät sedan handen flyga upp mot hans blonda kalufs och klia i det.

”Well, you screamed a lot and told some guys that they were beautiful and that you’d see them in heaven, and then you tried to jump off a kitchen counter but failed, and…. Uhm… You low on the ground, did snow angels and said that you wanted to be as beautiful as one.” berättade jag och försökte kväva det skratt som hota med att komma upp.

Jag sneglade försiktigt på Niall, försökte lista ut vad han tänkte men fokuserade sedan på hans reaktion. Han var chockad och hans mun var formad som ett o, men efter några sekunder stängde han den och tittade generat ner i sängen samtidigt som hans kinder började blossa.

”But it wasn’t that bad.” utbrast jag, försökte få honom att sluta skämmas och istället skratta åt det. ”It was actually kind of funny.” skrattade jag och skakade på huvudet.

Niall log mjukt mot mig, sedan skrattade han försiktigt och ruskade på huvudet. Han avbröt sig plötsligt i sitt skrattande och stönade sedan högt samtidigt som han slängde sig bakåt i sängen.

”Hey, maybe I should get you something to that headache?” föreslog jag försiktigt och reste mig upp. Jag gick mot dörren och öppnade den försiktigt, sedan hördes en hostning som fick mig att stanna och uppmärksamma mig på den.

”Hey Elorah?” frågade Niall trött.

”Yeah?” svarade jag honom tyst, med ett litet leende på läpparna samtidigt som jag lutade huvudet mot väggen.

”Thank you.” svarade han hest med ett litet, gömt leende i hans mungipor, något som fick mig att själv le och försiktigt öppna dörren.

---

HOLY MOLY, TITTA VAD LÅNGT!

Nej, men det förtjänar ni. Jag har varit usel på att uppdatera, men inspirationen har varit på noll, så ja. Men det blev i alla fall långt, intesärskiltbra, men långt i alla fall!

I hope you enjoy it! 10+? :)