Tidigare i kapitel 44:

”That went well.” sa Louis med ett leende som dolde det skratt som retades med att slingra ur hans mun.

Min panna rynkade sig besvärat när orden nådde mina öron och jag reste mig hastigt upp. Jag stödde upp min kropp med hjälp av armbågarna och blängde på Louis som satt på den svarta kontorsstolen tvärs över rummet.

”You’re kidding, right? She was terrible! Such a asslicker!” klagade jag surt och himlade med ögonen då Louis’ skratt fyllde rummet.

”I think she was nice.” sa han med en ryckning på axlarna och tittade på mig.

Snabbt ruskade jag på huvudet och tittade desperat på honom.

”Please, didn’t you hear her? She didn’t gave me any punishment at all. When she saw you she just smiled and told me that it was good that I was home and then it was end with that.” Louis skrattade ännu en gång och skakade på huvudet medan jag granskade hans kropp.

Mina ögon följde varje rörelse han gjorde och han märkte tydligen att jag tittade på honom, för plötsligt harklade han sig i ett försök att få min uppmärksamhet.

”So it wasn’t good that she didn’t gave you any punishment?” frågade han med en mindre glad ton på rösten innan han löst tryckte ner sina tänder i underläppen.

En suck for ur min kropp och jag bet mig lätt i innerkinden innan jag tittade på honom igen.

”Of course it was, but you don’t have to like her. I don’t.” sa jag med en ryckning på axlarna och Louis tittade på mig med en blick som visade att han var allt annat än övertygad. ”Okay, I do. But just because she’s my mother! I mean, she never spend time with me and seems to think that I’m just in the way for her.” erkände jag och bröt ögonkontakten jag och Louis hade.

Plötsligt blev allt mycket dystrare och en obehaglig känsla dök upp i mitt bröst. Även fast jag inte kunde veta om det var sant eller inte så försvann inte den otäcka känslan och inte heller tankarna. Louis måste märkt att jag började tänka efter och snabbt drog han sig upp från stolen och viskade mitt namn medan han gick fram till sängen jag satt på.

”Hey, look at me. Okay? My angel, look at me.” uppmanade han mig när han hade hoppat upp i sängen och lutat sig fram mot mig.

Hans armar höll honom uppe och hans ansikte var så närma mitt att jag kunde känna hans andedräkt som slog mot min högra kind. Tveksamt men med en förståelse av att han inte skulle ge sig, vände jag mitt huvud rakt mot honom och tittade in i hans ögon.

De ögonen som fick mig att drunkna.

”That’s not true, you know that. She loves you more than anything, but it was hard for her too when your father died. She can’t help it, April. I’m sure that if you just give her some time and make it easy for her she’ll be as she used to be in no time at all.” Han tog ett djupt andetag och lutade sig tillbaka en aning. ”Don’t ever believe that she doesn’t love you, because she does. She loves you as much as you love her, even if you don’t admit it.”

Orden cirkulerade runt och runt inom mig och jag fortsatte att titta in i hans bländande ögon medan jag funderade. Djupt inuti mig visste jag att vet var sant, allt det där med att älska henne och så. Det var bara det att jag inte visade det även om jag egentligen ville det mest av allt. Orden han hade sagt gick in för mig mer och mer för varje sekund och snart insåg jag sanningen och hans omtanke.

Plötsligt ändrades min kalla, oroliga mage till varm och trygg från kärleken Louis gav ifrån sig. Ett leende smög sig upp på mina läppar och jag suckade i ett försök att låta sur när jag la armarna om honom.

”Stop being so adorable!” skrattade jag och drog honom ner mot min kropp.

Louis skrattade nöjt med mig och lyfte försiktigt huvudet som jag hade tryckt ner. Lätt lät jag hans huvud glida upp och hans ögon träffa mina och sedan var våra andetag och hjärtslag det enda som hördes. Vi var djupt fokuserade i varandra och allt annat kvittade, båda var fångade i varandras ögon. Hans smått torra läppar fuktades lätt av hans tunga när han desperat lät den massera hans läppar. Min blick var fast på hans läppar och tunga medan hans ögon var spända på mig.

Tillslut slutade hans tunga fukta ner läpparna och stängde munnen. Istället böjde han sig långsamt ner med blicken växlandes mellan mina läppar och ögon. Jag hjälpte han ned med hjälp av händerna jag mjukt hade liggandes i hans nacke och när hans läppar var så närma mina att jag skulle kunna slicka dem med hjälp av min tunga, lyfte jag snabbt och desperat på huvudet och hans läppar kraschade mot mina.

De makalöst mjuka läpparna trycktes slarvigt mot mina innan hans mun jobbade sig neråt och kysste min hals. Jag stängde långsamt ögonen och lät min hand ligga kvar i hans nacke medan han fortsatte att kyssa mig. Tankar på hur bra jag faktiskt hade det även fast jag hade mina upp och ned gångar och frågor om hur det kunde vara möjligt att det var jag som hade Louis började fylla min hjärna och fick mig att tänka. Varför fick jag honom när jag egentligen var den som förtjänade honom minst?

Jag avbröts i mitt grubblande av att två läppar hittade mina och fick mig att vakna till liv. Så fort jag insåg att de fanns där kysste jag honom tillbaks och öppnade ögonen. Hans läppar lämnade mina och istället tittade han allvarligt in i mina ögon med flämtande andetag och en blick full med vilja. Den mintiga andedräkten slog mot mitt ansikte och hans andfådda andning gav ifrån sig höga läten när jag fäste min blick på hans mun.

Snabbt nickade jag utan någon som helst fundering och drog ner honom mot mina läppar igen. Hans händer letade sig fram längs min kropp och stannade sedan vid mina höfter där han lätt trummade på det simpla linnet jag hade på mig. Jag hade slitit mig från hans läppar och låtit min blick leta upp hans fingrar som dansade på en del av min kropp. Det fick mig att rysa. Ännu en gång rycktes mitt huvud upp och ned som ett svar på hans fråga innan han tog tag i linnets kant och försiktigt började dra av det från min kropp.

Han drog det långsamt och försiktigt över mitt huvud, som att han var rädd för att skada mig, innan han med ett leende slängde bort det till andra sidan rummet och kysste mig igen. Hans läppar gav mig slarviga kyssar som arbetade sig neråt och kysste mig över halsen, bröstspringan och sedan mot magen. Läpparna som lämnade avtryck på min mage fick mig att skratta åt kittligheten som uppstod och kyssarna kändes annorlunda när ett leende dök upp på Louis’ läppar.

Jag drog placerade sedan mina händer vid hans käkar och drog försiktigt upp hans ansikte mot mitt så jag kunde kyssa hans läppar. Han hade ett mjukt leende på läpparna som smittade av sig och fick mig att skratta mitt i kyssen.

”You don’t think you should take this off?” frågade jag sedan och släppte hans ansikte.

Istället lät jag min ena hands pekfinger cirkla runt på hans t-shirt och le retligt mot honom. Han skrattade lågt innan han lätt kysste mina läppar och reste sig upp. Den vita t-shirten han hade på sig spände perfekt på de rätta ställena och visade de svaga musklerna som fanns under tröjan. Jag kunde inte slita min blick från hans mage även fast tröjan var på, och när han sedan hastigt drog den över huvudet bet jag mig i underläppen för att inte släppa ur mig ett svagt pipande.

Louis gav mig ett mjukt leende innan han böjde sig ner igen och kysste mina läppar, sedan lyckades han på något sätt rulla runt så att vi bytade position. Alltså satt jag på honom, alltså hade jag kommandot och kunde göra vad jag ville. Med ett retligt flin på läpparna böjde jag mig ner mot Louis’ ansikte och lät mitt hår följa med. Det låg retligt i hans ansikte och fick honom att nästan spotta för att få ut det ur hans mun. Ett skratt for ur min mun och Louis mumlade någon svordom åt mitt hår samtidigt som han skrattade åt mig. Sedan placerade han lätt sina händer vid min svank och drog sedan händerna uppåt längs min rygg.

Han drog händerna längs min rygg några gånger innan han sedan gick upp mot den vita spetsbehån jag hade på mig. Där stannade hans händer och fumlade lite med spännet samtidigt som hans tunga hängde utanför munnen av koncentration. Jag tittade roat på hans min medan han försökte knäppa upp behån, men det tog på en väldans tid. Aldrig har jag mött någon som var så långsam på att knäppa upp en behå. Tillslut lyckades han och nöjt tittade han in i mina ögon. Banden föll längs mina sidor medan jag höll uppe den hängande behån med axelbanden som fortfarande satt på mina axlar.

”And then we take these…” berättade Louis med en menande blick på banden och jag flinade åt honom.

”Why? Don’t you like them?”

Som svar skakade han på huvudet och drog bestämt av banden innan han slängde iväg den som alla andra plagg. Han bytte sedan position igen då han återigen fick kommandot och började kyssa mig med händerna i mitt hår. Helt koncentrerade på varandra och alla kyssar hörde vi inte när dörren lät knarrade till.

”I just wonder- oh God!” plötsligt dök en bekymrad mamma upp i dörröppningen med blicken spänd på sängen.

Hennes panna skapade en rynka och hennes mun ryckte besvärat. Jag kände hur kinderna plötsligt började hetta och jag slår vad om att mitt huvud just nu var illrött. Louis böjde sig snabbt ner för att täcka mina bröst och säkert hans huvud som var lika rött som mitt. Jag knep generat ihop ögonen och placerade sedan händerna över dem.

”I…you…Uhm… I… was just going to ask you if you-” stammade hon förtvivlat och jag skakade på huvudet.

”Mom, go. Now.” befallde jag och hon mumlade tyst.

”Uhm… yes. You’ve probably right… Have fun with your little… game.” sa hon generat och gick mot dörren igen.

Hon var precis på väg att stänga dörren bakom sig när hon stack fram huvudet igen och återigen tittade mot sängen. ”But don’t forget to use protection!”

”Yes mom…” svarade jag henne med en suck innan hon nickade tom på ord och försvann ut ur rummet.

När dörren stängdes bakom henne och ett klickande ljud hördes brast Louis i skratt och tittade på mig. Jag lär händerna ligga kvar i skydd mot att han skulle se mitt röda ansikte medan jag skakade på huvudet.

”That was so not funny!” skrattade jag och tog hastigt bort händerna från ansiktet.

Louis ryckte på axlarna och reste sig sakta upp för att luta sig mot väggen, samtidigt la jag armarna i kors över brösten och tittade på honom.

”Well, now when she knows what I’m doing to you maybe I can do the same with her? I’m sure that she’d love it!” skröt han med ett flin och tittade på mig.

Jag slog honom snabbt med kraft på överarmen innan jag drog täcket över kroppen och hörde Lous’ skratt.

”You’re the one I love, though.” log han svagt och tittade på mig med glittrande ögon.

Jag kände hur kinderna blossade ännu lite till och jag tittade generat ner i täcket. Mina fingrar fumlade med överkastet innan jag vågade titta upp i hans ögon och le.

”I love you too, more than you imagine.” erkände jag tyst innan jag kände ett par mjuka läppar som masserade mina.

Hans läppar gav mig gåshud och jag log mot dem samtidigt som jag la armarna runt hans nacke. Såhär kunde jag leva föralltid. Jag och han, han och jag.

Vi förevigt.

---

Och där var det slut! Tusen tack för alla kommentarer, ni är helt seriöst underbara.

Och ni skulle bli ännu bättre om alla la ner någon minut på att kommentera, just sayin'. Hehe.

Så, vad har ni tyckt om denna novellen? Själv är jag ganska nöjd. Min bästa hitills tror jag! Dock tror jag att nästa novell också kommer bli bra, vi får hålla tummarna!

Ännu en gång, tusen tack. Ni får jätte, jätte gärna kommentera här också. Älskar er alla. ♥

Tidigare i kapitel 43:

~

Till skillnad från förra gången var vi nu faktiskt tidiga med att komma på tåget och hitta platser. Ingen stress fanns någonstans men inte heller någon känsla inom mig som fick mig att vilja åka hem, den känslan som jag hade på väg till Harrogate fanns inte där.

Med en suck slängde jag mig ner i närmaste stol men ångrade mig snabbt när jag landade i det hårda sätet. Surt kved jag till när smärtan i baken uppstod och utstrålade en smärta som aldrig verkade ta slut. Bredvid mig kunde jag höra hur Louis lågt skrattade när jag hade stängt ögonen och börjat svära svordomar tyst för mig själv.

”Oh shut up you. It isn’t even funny.” mumlade jag trött mot honom och öppnade långsamt ögonen när jag hörde att han fortsatte att skratta.

”Actually it is.” flinade han innan han satt sig ner bredvid mig och la armen om mig.

Väskorna hade han som förra gången ställt på stolarna mitt emot oss och mitt huvud lutade nu mot Louis’ axel. Han kysste mig lätt och drog mig närmare honom vilket fick mina fjärilar i magen att bli galna och kroppen att bli varm.

Jag lät mig själv trycka mig så närma honom det gick och gosa in mig i hans mjuka kropp som luktade himmelskt. Bara tanken på honom fick mig att rysa.

”Do you know that you’re amazing?” frågade plötsligt Louis med hans ena hand glidandes över min överarm.

Hans lätta fingrar som dansade över min hud fick mig att få gåshud och jag log lätt åt frågan.

”Yes, I do.” svarade jag honom självsäkert, men nästan direkt sket det sig och ett skratt for ur mig.

Nästan direkt hängde Louis på och hans underbara, mjuka skratt fyllde mina öron.

”Good, because you are. You’re truly amazing.” berättade han viskandes i mitt öra medan att leende snabbt smög sig upp på mina läppar och vägrade försvinna.

Nöjd över situationen och livet, även fast vi var på väg hem till bulldogen, stängde jag mina ögon och lät mig drömmas bort om allt underbart tillsammans med den kille som nu höll om mig och gjorde mig trygg.

~

Någon timme senare när tåget hade stannat på rättanplats tvingade jag mig själv att dra mig upp ur stolen och Louis’ gosiga famn. Ett litet missnöjt stön for ur mig och jag kunde höra att Louis skrattade åt mig när jag putade med underläppen och fick alla glada stunder i min hjärna att försvinna och ersättas av ett helt annat.

Mamma.

Snart skulle jag vara tvungen att slå upp dörren och mötas av hennes skrikande och frågor om vart jag hade hållit hus. Jag orkade inte med henne, men jag hade inte så mycket val och därför kunde jag inget annat än ta emot utskällningen och det straff som hon antagligen redan hade bestämt åt mig.

Tillslut reste jag mig ändå upp och drog ner väskan mot marken. Louis gjorde likadant fast att han hände sin över axeln innan han tog min hand och började gå mot utgången. Lätet från när väskan drogs mot golvet fyllde mina, Louis’ och alla andras öron, men jag var för lat för att bry mig. Istället övertalade jag mig själv om att ljudet var som musik för mina öron och att det skulle vara en katastrof om det slutade.

Louis’ hand låg bekvämt i min när vi gick genom vagnen och senare ut på perrongen. Där log Louis’ med ett nöjt leende mot mig innan han la sina händer på min axel och tittade mig i ögonen.

Han försökte få bort den där missnöjda minen jag hade i ansiktet och ersätta det med ett leende, men jag såg inget positivt i situationen och kunde därför inte ens försöka vara glad.

”Come on, April. Show me a smile!” uppmuntrade Louis’ med blicken fast i min samtidigt som han tog sportbagen ur mina händer och placerade den på min axel.

Tyngden från väskan tryckte ner hela min kropp och när jag för en kort stund tappade balansen kunde jag höra hur Louis skrattade.

 ”Not funny.” sa jag i ett försök att låta sur, men när hans underbara skratt dök upp på hans ansikte kunde jag inte låta bli att le och skratta.

”There you go!” sa han nöjt innan han återigen tog min hand och började gå bort från tåget.

Promenaden bort till mitt och Louis’ hus var tyst och jag tror att båda hade mycket att tänka på. Min hjärna var full med frågor om vad mammas bestraffning skulle innehålla och hur stor utskällningen skulle vara medan jag tror att Louis’ tänkte på vad för straff han skulle få. När vi stod utanför ingången till mitt hus var stämningen fortfarande spänd och ingen av oss hade sagt ett ord. T

ankar på om Louis kulle få en sådan djup bestraffning att han skulle klandra mig sved i min mage och ju längre jag tänkte på det desto mer sannolikt tyckte jag att det lät. Det var ju faktiskt jag som hade dragit med honom, och det var inte bara det att vi hade stuckit från våra föräldrar, vi hade även skolkat från skolan vilket inte var ett plus i kanten.

Tillslut stod jag inte ut längre, tystnaden tog kol på mig och jag visste att jag inte kunde gömma mig här ute hela livet.

”…You don’t have to come with me, Louis.” utbrast jag osäkert och tittade ner i marken. ”I don’t want you to see how my mum will react.”

”What? What are you talking about? Of course I’m going with you!” berättade han med en självsäker röst innan han placerade sina händer på mina kinder och lyfte upp mitt ansikte.

Hans fantastiska ögon träffade mina och han tittade på mig med ett leende.

”I’m going with you, okay? I not going to leave you.”

Orden åkte direkt in i mitt hjärta och jag kunde känna hur mina kinder lätt började ändra färg till svag röd och ett leende åkte upp på mina läppar.

Att den killen ens kunde vara så underbar var inte klokt.

Någon sekund senare när han lyckats övertala mig släppte han långsamt ner sina händer från mina kinder och lät dem hänga längs sidan. Sedan greppade han tag i min hand och satt den andra på dörrhandtaget.

”Ready?” frågade han.

Jag nickade som svars och svalde tungt. ”As ready as I ever can be.”

---

Och där kom det! Snart är denna novellen slut, sorgligt va? Jag känner att jag faktiskt har lyckats ganska bra med den, så jag är nöjd även fast det ibland inte har gått som jag velat! Det är förmodligen ett kapitel kvar och det kommer ut idag eller imorgon, tror jag. Det kommer i alla fall ut snart. 

Och ja, efter denna kommer jag starta en ny novell. Dock har jag beslutsångest över vilken jag ska välja då jag har startat på två... Hm, förslag på hur jag ska välja? 

20+ kommentarer och nästa kapitel (SISTA!) kommer idag/kväll/morgon! 

Tidigare i kapitel 42:

Försiktigt placerade jag min högerhand på den gråa, stora stenfiguren och lät dens kalla yttre kyla ner mina fingrar och handflata. Kylan som snabbt letade sig in i min kropp fick mig att huttra innan jag lät mina ögon stängas och tankarna att yra runt.

Jag tog ett stort andetag och tänkte efter på alla ord och meningar jag alltid velat ha sagt medan jag långsamt backade ett steg. Mina ögon granskade den stora stenfiguren med inristade bokstäver och små figurer. Lät blicken glida runt och försöka få in allt, alla känslor och funderingar.

Tillslut gav mina ben vika och långsamt föll jag till marken med den sista styrkan jag hade kvar. Den kylan som markens yta var fylld med fuktade snabbt ner mina mörkblåa jeans och gav ifrån sig blöta märken när jag lät min kropp sjunka ner i det jordblandade gräset.

Den blandade bukett jag hade lyckats få min vänstra hand att hålla fast i, släppte jag löst ner framför stenen och bredvid de få gamla blommor som fanns kvar.

Krampen som hade uppstått i min hand blev tydligare när jag släppte blommorna och att bara öppna den några centimeter försvårades och fyllde mig med smärta. Jag lät sedan en hand dras löst under min näsa och torka bort det som fick sorgen att visas innan jag la händerna på låren och försökte le mot den sten som inte visade något annat än kyla.

"Hi dad. I'm sorry that I haven't been here lately, I should’ve been. I know that. It's just..."

Jag höll inne mina tankar och ord medan jag skakade på huvudet. Skuldkänslor fyllde min kropp och att jag inte ens har sett min egen pappas gravsten en enda gång fick mig att skämmas.

"How are you?" frågade jag och flyttade bort de jag precis hade påbörjat.

Det var något jag inte skulle klara av att berätta. Om han fick reda på att jag hade sjunkit så här mycket på grund av hans död skulle allting bli mycket värre och han skulle klandra sig själv för att han inte var här.

"Is it as good as they say it is? You know, that place called heaven. Does all the pain go away and are you enjoying that life you get up there? My mind is full of all this questions. All this questions I never got the chance to ask you about, but it's okay. I know that you couldn’t help it. This isn't your fault, never been and never going to be."

Mina läppar log ett mjukt, osäkert och försiktigt leende samtidigt som jag tittade ner på mina händer som låg placerade på låren i ett försök att lyckas hålls värmen.

"Everything's fine down here, though. And guess what? I've got a boyfriend, just as you always wanted. His name is Louis and he's a really good guy even though we didn't get along in the beginning. I think you'd like him. He's truly amazing and I... I love him."

Jag tog ett djupt andetag och försökte få läpparna att fortsätta le ett leende som fick tårarna att hållas inne, men smärtan inne i bröstet blev större för var sekund och tårarna hotade med att rinna.

”He’s actually here with me. Or not here here, but here in Harrogate. Not mum, though. She’s in London, working a lot and doesn’t have time for me anymore. I think it’s because of your dead, dad. It’s killing her… She’s not the same anymore, none of us is.”

Jag andades in och skakade på huvudet. Tårarna skulle aldrig få börja rinna, aldrig.

”Did I tell you that we moved to London? No? Well, we did. That’s killing me too, even if I got to know Lou. Mom thought that it was too many memories here and all that kind of stuff, but she didn’t think about my opinion. I never wanted to move, I liked it here. After your death she took away the only thing that meant something for me, my home. I’m not saying that I don’t like London, it’s nice and all that, but it isn’t Harrogate. It’s not my home. “

Helt plötsligt kändes hela jag tom på känslor och orden kändes utan betydelse. De orden som hade tyngt ner mig försvann ur mitt bröst och gjorde det lättare att andas.

Orden som jag hade varit rädd för att säga, berätta, var äntligen ute ur min kropp, sinne och gnagde inte längre på mig.

”Enough about me. I see that grandma bought you a stone, it’s really nice. Maybe not your style, but it’s nice anyway. And here’s not many flowers, but it’s not because of you, dad. I think that it hurts to go here, that grandma can’t handle it, so that’s why. She loves you, you know. But she’s old and I can imagine that it hurts to lose your own child. I mean, I lost my dad. That’s pretty much the same thing.”

Jag harklade mig tyst i ett försök att få bort den stora smärtan som uppstod i min hals.

Klumpen som fanns i min hals växte för varje sekund och gjorde att mina lungor fick det svårare att ta in luft och paniken från allt möjligt började leta sig in i min kropp.

 ”Daddy, I lied.” kastade jag hest ur mig och skakade på huvudet.

Jag kunde känna hur en kall tår full med känslor och en hel del smärta rann längs min kind och fick mina ögon att släppa ifrån sig fler. En hel flock med rinnande tårar började lämna blöta avtryck på min hud och fick smärtan i bröstet att hugga efter något att luta mig mot.

Något som kunde trösta mig, ta hand om mig och framför allt – älska mig.

”I’m not fine, I haven’t been since you died. How can I be? You were my life, my hero. You spent every minute you could with me, and now… Now you’re gone. You disappeared from my life in just one second and I didn’t even got a chance to say goodbye. I should’ve said that I loved you and that I didn’t want you to leave. That no matter what you’d be my hero and that I always would be your little girl. You left me, just like that. And I miss you so freaking much, dad. This pain in my chest that’s bothering me every damn second won’t go away. I have to live with it every single day of my entire life.” sa jag upphetsatt medan tårarna rann längs mina kinder och fick min kropp att skaka.

Snyftningarna började så småningom komma och i ett försök att få allt att sluta placerade jag mina händer över ansiktet och försökte gömma mig själv.

”I can’t do this, daddy, I can’t. I need you, please come back.” snyftade jag våldsamt och skakade på huvudet.

Jag kände mig helt tom samtidigt som jag var blandad med känslor.

Smärtan inuti mig gjorde ondare nu än vad den hade gjort på veckor och jag var för ledsen för att kunna tänka klart på vad jag skulle göra.

Bakom mig kunde jag höra hur skosulor trycktes mot kvistar och gräset bakom mig innan de plötsligt stannade. Sekunden senare var jag i Louis armar som skyddade mig mot allt det onda.

Han drog mig hårt intill sin kropp och viskade små tröstande ord samtidigt som han gungade mig fram och tillbaka. Hans mun gav mig några kyssar på hjässan då och då innan han återgick till att trösta och hålla om mig.

Det kändes som jag satt där i evigheter. Bara satt där i hans famn och lät hans varma kropp skydda mig från allt det onda och det som kunde såra mig. Som att han var den superhjälten i filmerna som alltid räddade mig, han var den superhjälten min pappa en gång hade varit.

---

Så där ja! Där kom det. Om det är rörigt så ber jag om ursäkt, men jag orkar verkligen inte läsa igenom, hehe...

Jag hoppas på att nästa kapitel kommer idag då jag har lovat er ett till, men vi får se vart fantasin leder mig. Men bara så att ni vet; Det är större chans att ni får ett kapitel till idag om ni berättar hur ni vill att denna novell ska avslutas.
Mina idéer är ju, som sagt, ganska få på denna novell och jag har ingen aning om hur jag vill att den ska sluta. Så tipsa gärna.
Och om ni undrar varför jag inte lägger ut bilder är det för att jag för tillfället inte har något virusskydd, då vill jag inte ta bilder från internet då det kan ta med sig virus. Dock ska min pappa fixa snart, så så småningom kommer det bilder igen. Och om du som ska fixa min design ser det här; titta gärna i din mail där jag har skrivit till dig. Tack :) xx

Tidigare i kapitel 41:

To: Loueeh <3 – 19:03

I gotta get out of here. My mom is a psycho and she keeps blaming dad on his dead. You want to come with me?

From: Loueeh <3 – 19:04

Sure, where? x

To: Loueeh <3 – 19:06

---

 

April stormade ut ur det vita tegelhuset med den stora sportbagen hängandes över axeln. Den skumpade hårt mot hennes rygg samtidigt som hennes humör försämrades för varje sekund och ilskan bubblade i hennes kropp. Hur hennes mamma ens hade mage att säga något sådant fick April att explodera i ilska och irritationen mot sin mamma hade aldrig varit större.

Utanför de två ihop slagna husen stod Louis redan klar med en egen sportbag hängandes över bröstet. Han hade ingen aning om vad som hade hänt eller vad som var på väg att hända, det enda han visste var att det inte kunde vara bra.

Men med tanke på allt April hade gått igenom tvekade han inte en sekund på att åka med, aldrig kunde han svika henne nu.Det hade han redan gjort en gång, en gång för mycket.

April smällde hårt igen den stora, svarta dörren efter sig och fick Louis uppmärksamhet att riktas ditåt. Han var nervös och orolig över att April skulle bryta ihop, men hon var stenhård i ansiktet och hennes kroppspråk var likadant.

”We gotta get to the station. The train is leaving in twenty minutes.” informerade hon samtidigt som hennes ben flög ner från stentrappan och vidare mot grinden några meter bort.

När Louis insåg hur bråttom hon hade och redan hade börjat gå satt han snabbt fart på benen och sprang ifatt henne. Han ställde inga frågor, gav henne inga blickar, han bara gick bredvid henne och väntade på att hon skulle säga något. 

Solen hade börjat falla neråt och snart dök stjärnorna upp på himlen. Luften kändes kallare och fuktigare medan deras kroppar började känna av kylan och när de andades dök små, vita moln upp framför deras munnar. Deras hastiga steg fick dem att bli en aning andfådda och när April slängde en blick på tiden blev hon ännu mer panikslagen.

Om hon inte skulle komma bort härifrån genom att missa tåget skulle hon falla ner på marken och bryta ihop. Hon var tvungen att göra det, hon var tvungen att se honom. Eller ja, det.

April ökade sin snabba gångstil till spurtande och efter kom Louis. Deras andetag blev snabbt hastigare på grund av deras dåliga kondition och efter ett tag började Aprils ben kännas som spaghetti.

När de sedan hörde något som ett tjut, antog de båda att de var närma och att tåget snart skulle gå. Tillslut hittade dem dit och sprang så snabbt de kunde fram till tåget. Det var ganska mycket folk på tåget för att vara en vardag och på kvällen, men det var långt ifrån fullt och inte svårt att hitta platser.

Andfådda och trötta slog de sig båda ner på två säten bredvid varandra och slängde väskorna mot sätena mittemot. April lutade sitt huvud mot Louis bröst och lyssnade på hans hårt bultande hjärta samtidigt som hon stängde ögonen.

Tanken slog henne att de förmodligen skulle bli anklagade för skolk dagen därpå och det var inget deras föräldrar skulle bli glada för, men i den stunden brydde hon sig inte riktigt.

Louis mungipor gled nätt upp när April placerade sitt huvud på hans bröstkorg och smått började han pilla i hennes bruna, lockiga hår innan han kysste henne på pannan och lutade sig tillbaka.

~~

Någon timme senare saktade tåget mjukt in och Louis öppnade de ögon han för en stund hade haft stängda. Han hade slumrat till med Aprils huvud mot hans bröstkorg och handen placerad mitt på hans mage. Han sneglade försiktigt ner och betraktade Aprils lugna, stillsamma andetag när hon sov så nätt. All den oro hennes ansikte innan hade varit fyllt med, var nu som bortblåsta och hon sov fridfullt.

Ett plingande ljud fyllde Louis öron och fick han att uppmärksamma sig på det istället för att granska Aprils vackra ansikte. Högtalarna gav ifrån sig ljud av en mans röst som talade om att de snart var framme i Harrogate och att alla passagerare skulle göra sig färdiga.

Efter meddelandet hade spelats upp plingade det ännu en gång till och sedan förblev det tyst och Louis tittade ner på April igen. Han log lite för sig själv och drog försiktigt bort hår som hade ramlat framför hennes ögon, sedan böjde han sig lätt ner och kysste hennes läppar.

”Wake up, babe. We’re almost there.” viskade han mjukt och planterade sedan ännu en mjuk kyss på hennes läppar.

April vaknade sakta till liv igen. Sträckte på sig, stönade tyst och gröp sedan in i Louis famn igen.

Han gav ifrån sig ett skratt och reste sig sedan upp. Aprils väska tog han i vänsterhanden och hängde sedan sin egna över bröstet medan April med ett leende satt och tittade på honom.

Louis log tillbaka mot henne och i någon sekund stannade bådas världar då de såg varandra i ögonen och inget annat förutom de själva existerade. Allt som fanns i deras synfält var den som fanns framför dem, den personen som de älskade mer än något annat.

Ett plingande som för någon minut sedan hörts, upprepades och fick April och Louis att återgå till verkligheten. De meddelade att de nu var framme i Harrogate och att passagerarna kunde stiga av.

Medan April gav ifrån sig en djup suck blandad med butterhet och sömn räckte Louis fram sin lediga hand mot flickan och log. Tacksamt tog hon emot hjälpen och sedan var de båda på väg ut. Den kalla luften spred sig snabbt över parets kroppar och de gick båda hand i hand genom staden.

Eftersom det var Aprils hemstad visste hon bak och framlänges vart allting fanns, och därför var det inte stora problem med att hitta ett motell där de kunde sova över natten. Dock var motellet slitet och ganska gammalt, men det var det enda stället dem skulle ha råd med och ändå ha pengar till hemresan.

”Look, here it is!” utbrast April plötsligt med ett mjukt leende och tittade på Louis.

Hon kramade sin hand i Louis samtidigt som han log tillbaks till henne och drog henne in mot motellet. Inne på motellet var det öde. Det enda som hördes var tickandet av klockan som hängde på den slitna väggen över disken. De få möblerna som fanns i receptionen var slitna och en aning äckliga medan ljuset från lampan över dem lyste starkt.

April sneglade upp på Louis och märkte att han var en aning äcklad, men så fort han såg att April tittade på honom klistrade han på ett leende och kysste henne. De styrde sig bort till disken och tryckte sedan på ringklockan för att få någon som jobbade där att dyka upp. Utmattad av bråk och sorg lutade sig April mot Louis och stängde ögonen medan de väntade på en receptionist som var allt annat än snabb.

Tillslut kom en ung man fram, kanske i tjugofem års åldern, och tog emot dem. Han log ett trött och tillgjort leende mot paret, ett leende som sa att han egentligen inte ville vara där och höra deras behov.

”Hello and welcome.” mumlade receptionisten så vänligt han kunde och tittade ner på datorskärmen som stod på disken.

”Hi. Uhm, we would like a room.” sa Louis med ett mjukt leende och mannen nickade.

”For two?”

”Yes please.” svarade April trött och tittade på mannen som helt plötsligt log, och denna gången såg det till och med äkta ut.

”From here?” frågade han glatt och April nickade med ett leende. ”Well, welcome back then. Wait a minute and I’ll fix the room.” Mannen började pilla på datorn och tillslut tog han fram en nyckel och la den på disken. ”Do you want to pay now or later?”

April och Louis sneglade på varandra.

”Now?” svarade Louis osäkert med blicken på April som nickade.

Likadant gjorde mannen som tog fram en kortläsare samtidigt som April tog upp sin plånbok. Plånboken var tom på kontanter i både sedlar och mynt medan det i ett fack till höger låg ett gult kreditkort. Hon fiskade lätt upp det och tryckte sedan in sidan med chippet i läsaren och slog in kod.

Någon sekund senare pep det till från både läsaren och datorn och April kände paniken komma medan hon drog ut kortet och satt i det igen och slog koden. Ännu en gång pep det till och Aprils huvud blev långsamt rött av ilska och genanthet.

”Wait, I maybe have.” sa Louis när han märkte hennes ansiktsuttryck och fiskade upp sin plånbok.

Medan han gjorde det drog April tillbaks sitt kort och stoppade ner det igen innan hon hoppfullt tittade på Louis när han öppnade plånboken. Inuti den fanns inget spår av kort och ilskan började växa inuti henne. Louis kände hur paniken och pressen långsamt började nå honom och han öppnade alla fack i plånboken i hopp om att få ihop tillräckligt mycket pengar, men det enda han hittade var några sedlar som de skulle ha till resan hem och som inte fick användas. En suck for ur mannen bakom disken och han tittade upp på paret.

”I’m sorry, but then I have to ask you to leave.” sa han snabbt innan han medlidande tittade på April och sedan försvann dit han hade kommit ifrån.

Argt och irriterat stormade April ut ur motellet med händerna för huvudet och svordomar som slängdes ur hennes mun. Inte långt bakom kom Louis, dock mycket lugnare gåendes, och tittade på henne när hon argt stampade i marken och löst slog i väggen.

”That bitch!” utbrast hon och tittade på Louis. ”She blocked my card!”

April gjorde ett försök att hålla sig lugn genom att stänga ögonen och andas lugnt och sansat, men det enda hon tänkte på var klumpen i hennes hals som blev större för var minut. Louis granskade diskret hennes beteende innan han la armarna om henne kysste henne på halsen.

”Maybe you can call a friend? You know that girl you were talking about… Melanie?” frågade Louis henne mjukt och kysste ännu en gång henne på halsen i ett försök att få henne att slappna av.

”I guess I can…” suckade hon lät innan hon drog upp mobilen ur fickan och slog Melanies nummer.

~~

”Thank you again for letting us sleep here, Mel.” tackade April skamset då de inte ens haft pengar för en natt på stadens billigaste motell, och Melanie nickade.

”Anything for you.” log hon mjukt mot sin förra bästa vän och bäddade klart den lilla hundrafem centimeters sängen.

Sängen kläddes i ett vitt mönstrat täcke med matchande kuddar medan det bredvid sängen stod ett svart träbord. Melanie gick fram till April och omfamnade henne i en varm kram innan hon släppte och satt sina händer på Aprils axlar.

Melanie hade saknat April något otroligt, och enda sedan hon hade lämnat skolan och staden var det som att något saknades. Den varma, glada energin hon hade haft innan hennes pappas död hade lyst upp allas dagar när hon hade varit i närheten, men hans död hade tagit kål på henne och fått henne att ändra sig helt.

Egentligen saknade April henne lika mycket, men det enda hon hade tänkt på var killarna på hennes skola och hennes pappa. Och det skämdes hon för, hon hade totalt glömt bort den som hade betytt mest för henne.

”You know that you can talk with me, right? You can always call, even if you live far away from here now.” viskade hon omtänksamt och April nickade.

Bakom henne öppnades dörren från gästrummets badrum och ut kom Louis i endast underläder. Melanie vände kort bak sitt huvud när hon hörde dörren och vände sedan tillbaks det mot April.

”Well, I guess I should go. Bye, sis.” sa hon snabbt med ett leende innan hon försvann ut ur gästrummet och lämnade Louis och April ensamma.

Skammen över att April inte ens hade hört av sig till Melanie fyllde hennes kropp och hon drog snabbt ett finger under hennes näsa innan hon for in på badrummet och gjorde sig iordning för natten.

Hon orkade inte gråta mer, hon tänkte inte gråta mer.

Uti i sovrummet var Louis. Han kröp ner i den lilla nybäddade sängen och stängde lätt ögonen i ett försök att somna. Tankarna snurrade även runt i hans huvud, även han hade frågor om vad som hände och vad de gjorde här. Men han tänkte inte fråga, April fick berätta utan att han satt press på henne. Det var bäst så.

En liten stund senare kom April ut ur badrummet efter att ha borstat tänderna och gått på toa. Lätt gled hon ur sina kläder hon under dagen hade haft på sig och klev sedan in ett lätt nattlinne hon i farten hade lyckats slänga ner.

Hon granskade lätt sin kropp och andades sedan tungt ut innan hon tassade bort mot sängen och kröp ner i den. Louis, som legat halvt vaken, märkte direkt att något fullt med värme kröp ner och med ett mjukt leende skedade han ihop sig med April med båda händerna runt hennes midja och vilandes på hennes mage.

Han kände varje andetag hon tog och slöt lätt ögonen igen innan han kysste henne på skuldran.

”Thank you for coming with me.” viskade April tyst med ögonen öppna och granskandes runt i rummet.

Tankarna i hennes huvud var många och helst av allt ville hon stanna kvar här och aldrig mer åka hem till sin mamma, men hon visste att det inte gick till så.

”I…” Hon tog en paus och vände sig om.

Hon höll inne andan i rädsla på vad som hotade att slängas ur hennes mun och tittade skräck injagat in i Louis lugna, smått öppna ögon.

”I love you.” slängde hon ur sig och tittade chockat på Louis i ett försök att leta reda på vad han skulle svara, men det enda han gjorde var att kyssa henne och sedan le.

”I love you too.” svarade han henne med en hes röst som fick Aprils hud att resa på sig och hennes hjärta att rusa.

I love you. Han sa I love you.

---

Wihoo, megalångt kapitel! Ni skulle se hur långt det var i Word, cirka 3 sidor! Vilket är mycket mer än vanligt. 

Vad ska vi köra på idag då? Hmm... 20-25+? Hade varit underbart. :)

Tack för alla kommentarer förresten, ni är bäst!

Tidigare i kapitel 40:

Jag hade precis lämnat Louis hus och var på väg mot mitt egna, och som tur är var det inte långt.

All den värmen han hade skyddat och tröstat mig med var borta och snabbt började jag känna mig lika ensam och sorgsen som förut. Min kropp kändes frusen och jag kunde fortfarande inte tänka klart, allt stod still i huvudet.

Jag slängde mina armar runt kroppen när jag slängde igen dörren efter mig och gick mot den stora svarta ytterdörren som ledde in till mitt hus. På de få meterna jag hade gått hade kylan redan hunnit svala ner mina redan frusna armar och fått min underläpp att skaka.

Jag tvingade mina ben att fortsätta gå trots kylan och satte sedan en av händerna på dörrhandtaget och tryckte ner det.

Värmen inifrån huset mötte mig direkt och omfamnade mig i något som en mysig kram när jag utan tvekan steg in i det. Jag slängde av mig de slitna Conversen och lät värmen tina upp min kropp. Inne i köket kunde jag höra hur koppar skramlades och hur kaffebryggaren gav ifrån sig ljud.

Mina steg förde mig utan tanke dit när min nyfikenhet tog över. Visserligen skulle det bara vara mamma, men att hon ens lämnade arbetsrummet gjorde mig förvånad och fick mig att vilja få reda på mer.

När jag fick fram huvudet tillräckligt långt fram för att se vem det var, fick jag syn på mamma som i sina vanliga prydliga kläder stod och hällde upp kaffe i en av porslinskopparna hon och pappa fick av farmor när de gifte sig.

Jag stod och betraktade hennes steg ett tag. Bara stod med händerna och huvudet lutat mot väggen och tittade med trötta och söndergråtna ögon på den mamman som skulle kallas min.

Hon som förändrats och inte kunnat slita sig ur jobbet sedan min far dog, antagligen för att hon inte kunde få väck smärtan.

Den smärtan som hemsökte mig varje dag, varje natt, men som säkert var dubbelt så stor för henne än vad den var för mig. Han var trots allt hennes man, han hon älskade mer än allt annat.

Efter ett tag vände hon sig om, knackade lite på porslinet, snyftade lätt och började sedan gå mot bordet några meter bort från henne. Hon hade fortfarande inte märkt mig när hon satt ner koppen på bordet och sedan sig själv på stolen bredvid.

Hennes andetag verkade en aning ostadiga och jag visste inte vad jag skulle göra. Huvudet var tomt på idéer och chansen på att jag skulle lyckas smyga förbi henne och sedan vidare till mitt rum utan att bli upptäckt var minimal.

Alltså var jag tvungen att på något sätt prata med henne.

Byta några ord och låtsas som att allt var okej när det inte var det. Egentligen var jag arg på henne, det hade jag varit ända sedan hon anklagade pappa för att tagit självmord.

Orden hade liksom inte gått ur min hjärna än och jag antog att de aldrig heller skulle göra det.

Jag ruskade på huvudet för att väckas ur mina tankar och tryckte sedan bort min kropp från väggen. Min balans förlorades i en kort sekund och rummet började snurra, sedan när jag hade fått kontroll igen började jag styra stegen mot bordet.

”Hey, mom?” sa jag osäkert och tveksamt.

När hon hörde min röst hoppade hennes kropp till en aning, och hon vände sitt huvud till vänster i ett försök att skydda det ifrån mig. Hon drog några fingrar under ögonen och näsan innan hon nickade, gav ifrån sig ett ljud och vände huvudet mot mig.

Hennes mun försökte se positiv ut, le och bete sig som att allt var bra medan hennes ögon visade stark sorg och ensamhet.

Ilskan jag plötsligt haft mot henne försvann på en kort sekund och alla de elaka saker jag någonsin sagt till henne fick min mage att knyta sig och skuldkänslorna att växa.

”Yes, sweetie?” svarade hon mig med en trött och ranglig röst.

”Uhm… I have this fr…” Jag suckade och kliade mig i håret. ”I have a boyfriend and he really wants to meet you.” slängde jag snabbt ur mig samtidigt som jag lät mina händer flätas ihop med varandra.

Jag såg att mamma höjde ögonbrynen mot mig innan hon riktade sitt huvud mot kaffekoppen och förde den mot munnen.

”I didn’t know that you had a boyfriend.” sa hon innan hon la koppen mot hennes läppar och lät den heta, svarta sörjan glida ner genom hennes strupe.

Jag blev förvånad av hennes svar och jag kände hur min panna besvärat rynkade sig. ”Uhm, well, I have. Is that a problem?”

”No. I just thought that you didn’t want a boyfriend after all drama with your dad and me.” sa hon med en ryckning på axlarna och tog ännu en klunk av kaffet.

”Drama with you and dad?” upprepade jag surt och tittade på henne.

Ilskan som för någon sekund sedan hade försvunnit och ersatts med ånger kom snabbt tillbaks och fick mig att bli argare än någonsin. ”You mean when you told your daugher that her dad took suicide? Oh, well. First of all, he didn’t. And second of all, I can’t believe that you actually told me that!”

Mamma gav ifrån sig en suck och ställde ner koppen på träbordet. Hennes hand for upp till pannan samtidigt som hon stängde ögonen och började massera tinningen.

”Honey, I just told you the truth.” försvarade hon sig med himlande ögon och en menande blick på mig.

”No, mom, you didn’t! That’s not the truth. How can you even think that? Dad would never do that to us, never. And why do you involve him into this? We were talking about my boyfriend. My boyfriend that I’ll keep even if you don’t like him! God, you’re such a bitch!” skrek jag hektiskt och svängde med armarna.

Och sedan, innan hon hann protestera, drog jag mina ben över golvet och asade in mig på mitt rum. Ilskan bubblade i min kropp och jag drämde snabbt igen dörren och började rota i garderoben. Där drog jag fram en stor sportväska och började sedan ösa ner kläder på golvet.

Min kropp slängde mig ner på golvet och började panikartat med många sura och arga känslor inom mig rota bland kläderna. Jag tog fram det jag trodde jag skulle ha användning av och ställde mig sedan upp och slängde ner det i väskan.

Kläderna ramlade med en duns ner i väskan och lite utanför innan jag gick fram till skrivbordet och tog fram min mobil och plånbok.

”Where are you going?!” hörde jag plötsligt en arg och förtvivlad röst ryta.

”Away from here. I can’t stand this mom, I can’t stand you.” svarade jag henne surt medan jag lätt mina darriga händer dras över skärmen.

 

To: Loueeh <3 – 19:03

I gotta get out of here. My mom is a psycho and she keeps blaming dad on his dead. You want to come with me? 

 

Jag snyftade lätt när jag väntade på svar och min blick var nervöst spänd på skärmen.

Mina darriga händer försökte så gott som möjligt hålla mobilen still, men med så skakiga händer som jag hade så var det praktiskt taget omöjligt.

 

From: Loueeh <3 – 19:04

Sure, where? x

 

När svaret anlände gav mobilen ifrån sig ett pipande läte och en våldsam vibration som fick mina händer att skaka mer än vad de redan gjorde.

Jag var spänd över svaret, tänk så ville han inte? Men när jag sedan fick mig själv att läsa det sköljdes min kropp med lättnad och jag knappade snabbt in ett svar.

Sedan greppade jag tag i plånboken och la ner mobilen i fickan innan jag styrde mina steg mot den stora väskan mitt på golvet. Jag slängde ner plånboken och la ner alla kläder och andra saker som låg bredvid, sedan pressade jag ner dem och stängde den med hjälp av den stora dragkedjan.

Väskan drog jag med all min kraft upp och hängde över axeln, sedan gick jag mot dörren och tryckte mig förbi mamma som stod där i dörröppningen.

 

To: Loueeh <3 – 19:06

Harrogate.

---

Tråkigt, uselt, bildlöst och kort kapitel. Sorry for that. Men det är i alla fall något! :)

Kommentarerna har varit ganska dåliga på sista tiden... 15-20+ kommentarer till nästa? Hade betytt guld. :)

Förresten, nästa kapitel kommer nog ut imorgon eller på torsdag. Jag hoppas i alla fall på det! 

Tidigare i kapitel 38:

Ut ur matsalens stora svängdörr for snabbt en tjej ut med rasande steg. Hennes mörkbruna lockar studsade mjukt mot hennes axlar samtidigt som hennes ansikte visade stora tecken på ilska och sorg. Direkt när jag fick syn på henne kände jag igen hennes arga sätt och temperamentet var helt klart hennes stil.

April, helt klart.

Jag skrattade lite för mig själv åt henne medan jag skakade på huvudet och väntade in hennes steg riktade åt mitt håll. Man såg helt klart att hon skulle gå förbi mig, jag kände henne inte väl, men något jag hade märkt var att hon hatade att gråta framför folk - alltså hade hon inte lust att prata då tårarna var på väg. Hennes ögon var glansiga och hon böjde lätt ner huvudet och försökte dölja det med handen medan hon småsprang i korridoren.

När hon senare höll på att springa förbi mig försvann mitt leende och jag ryckte oroligt med munnen. Jag sträckte ut min hand mot henne och stannade henne i farten genom att ta tag i hennes handled.

”April, what’s wrong?” frågade jag allvarligt och försökte leta mig in i hennes ögon.

Hon skakade lätt på huvudet med en snyftning och försökte rycka åt sig sin hand, men jag höll kvar den i ett stadigt grepp. Mina fingrar trummade på hennes handled samtidigt som jag fortsatte att hålla kvar min blick i hennes ögon.

”It’s…” Hennes mun gav ifrån sig en djup suck samtidigt som hennes huvud skakades.

Hon ville inte berätta.

Hela min koncentration var fast på henne och inget annat fanns i mitt synfält, men ljudet från när svängdörren öppnades fick både mig och April att rycka till. Hennes huvud flyttades genast mot den riktningen och rädslan i hennes ögon fick henne att bita sig i läppen. I dörröppningen såg jag Louis.

Han skakade lätt på huvudet med blicken nedåt samtidigt som han pressade samma sina läppar. Jag kunde höra hur April gav ifrån sig ett flämt och hur hennes hand ännu en gång försökte slita sig loss från mitt grepp.

”Please, Harry.” bad hon desperat och vände sin blick åt mig.

Hennes ögon utstrålade oro och sorg samtidigt som hon bet sig i läppen.

”I… He… He can't see me, Harry. I don’t want him to see me.” viskade hon svagt innan hon svalde hårt.

Min blick vilade på hennes hals och tittade på när klumpen åkte ner innan jag snabbt tittade upp på henne igen. Sekunden senare släppte jag hennes handled. Hon såg lättat på mig innan vi hörde ett rop bakom oss som uttalade hennes namn. Hennes blick blev ännu mer förvirrad och hon pressade samman läpparna för att hålla inne de tårar som var så nära på att falla, sedan började hon springa.

Snabbt fyllde ljudet av skor som pressades mot golvet mina öron, men sedan kom även desperata rop efter som närmade sig mig mer och mer.

”Harry!” Det var en av alla rop som Louis slängde ut sig till mig, men detta var en av dem få jag lyckades uppfatta.

Jag tittade snabbt åt hans håll och kom på mig själv med att ha vidöppen mun, så jag stängde den snabbt igen. Louis höll frågande ut sina armar i luften och tittade bekymrat på mig. Hans panna hade skapat en rynka som visades tydligt på långa vägar, och han började snabbt gå mot mig när han släppte ner armarna till sidorna.

”I didn’t do anything, I swear!” utbrast jag snabbt och i rädsla på att Louis var arg, och tog upp händerna framför mig som försvar.

Mina ögon stängdes av sig själva medan smärtan från att ha hårt stängda ögonlock började kännas av. När ingen smäll eller annan smärta än från ögonlocken kändes öppnade jag långsamt ögonen och fick se Louis stelt stå framför mig. Hans ansikte visade tecken på sorg och han tittade på mig med en blick som fick mig att tro att jag hade gjort något fel, även fast jag inte kunde komma på något.

”Why didn't you? ?” frågade han ledsamt.

Jag kom i ett chocktillstånd. Orden blev som bortkastade och jag kom inte på något vettigt alls att säga, allt som for ur mig var små ord som munnen stammade fram.

”I… I… Just thought, or I didn’t thought. But wait, what? What should I’ve done?” svamlade jag förvirrat med ett skakande huvud och blicken tveksamt vilandes i Louis ögon.

Han bytade direkt samtalsämne och struntade i vad jag precis hade sagt. Som att om jag inte själv förstod det var det inte lönt att ta upp det, kanske var det sant.

”Did she cry?” frågade han mig tyst och jag nickade tveksamt.

Han gav ifrån sig en suck och böjde ner huvudet mot golvet. Hans hand letade sig upp mot huvudet och snabbt stängde han ögonen samtidigt som hans högra hand började massera hans tinning.

”This is my fault. Fuck, I need to fix this.” suckade han och skakade på huvudet.

”I’m sorry, Harry. I’ve to go and find her.” ursäktade han sig innan han återigen öppnade ögonen och gav mig ett försök till ett leende innan han började springa iväg.  

Jag kände hur tårarna fortsatte att envisa sig med att tränga igenom samtidigt som jag vände bort huvudet och började springa. Springa bort, bort så långt det gick utan tankar på vart. Tyvärr var jag ju i en skola och när som helst skulle det komma en återvändsgränd som tvingade mig att vända, så det gick ju sådär.

Ändå fortsatte jag att springa med gråten i halsen och ögon som ständigt stängdes i ett försök att blinka bort de tårar som gömdes bakom ögonlocken.

Jag fortsatte att tvinga mina ben att bära upp kroppen och fortsätta springa, även fast de var utmattade och att min puls var hög. Min bröstkorg for snabbt upp och mina ben kändes som spaghetti, ändå stod det som självklart för mig att jag skulle fortsätta springa. Jag kunde höra mina snabba andetag i mina öron blandat med skor som trycktes mot golvet, och på något sätt så kändes mina andetag så mycket högre än vad skornas läte kändes.

Jag fortsatte att springa. Genom alla korridorer, bort från Harry, bort från Niall, bort från Louis. Tillslut orkade mina ben inte bära mig längre och långsamt saktade jag in.

När jag hade stannat helt föll jag pladask ner på golvet utan förvarning och kippade efter luften som kändes svår att ta in. Jag stängde mina ögon i ett försök att lugna ner mig och andas, men fick mig bara att inse alla misstag som jag gjort och snart letade en tår sig fram ur mitt öga. Den var kall och rann långsamt längs min vänsterkind. Jag kunde känna att det var en sådan tår med många känslor, en sådan som gav folk en anledning att gråta, och en liten stund senare kunde jag känna hur fler likadana tårar började lämna blöta märken på mina kinder.

Varför ska livet vara så jävla svårt? Varför kunde det inte vara utan bekymmer och låta alla vara lyckliga? Ojuste, Gud ville jävlas med mig. Han hade nog inte tyckt om mig från första början, jag var nog en sådan där grej som bara blev ihop slängd med saker som var över. Typ sopor.

 Jag ville inte känna mig svag, visa känslor och få mitt hjärta krossat. Det var nog fan det värsta som fanns. Fast besluten på att låta muren som gång på gång byggdes upp inom mig hållas uppe, drog jag mig upp från golvet och drog händerna under ögonen. Torkade bort alla tecken på tårar och känslor. Sedan tog jag några djupa andetag innan jag började gå igen.

Jag skulle inte låta han få mig att gråta igen, aldrig mer. Han var inte värd det.

Jag lät mina ben bära mig runt på skolan, jag hade ingen koll på vart jag gick, men det var skönt att äntligen få vara ensam och få tänka.

Plötsligt hörde jag hur någon ropade mitt namn på kort avstånd. Direkt kände jag igen rösten och jag skakade bestämt på huvudet och bet mig i läppen. Tårarna började ännu en gång bränna och jag kämpade hårt för att hålla inne dem.

När jag hade tagit mig samman vände jag mig med stängda ögon om och öppnade dem sedan för att bevittna det jag hade framför mig. Louis stod stelt framför mig och granskade mitt ansikte, antagligen såg han spår från tårar.

”April, I-”

”No, Louis, please. I can’t handle this.” började jag tyst och skakade på huvudet.

”April...” fortsatte han och tog försiktigt ett steg närmare.

”No, Louis! Don’t you see these tears on my face? It’s all because of you!” utbrast jag och kände hur en tår började rinna ner längs kinden. ”It’s all because of you.”

Jag skakade ännu en gång på huvudet och drog ett finger under mitt öga. Fingret fångade upp ett antal tårar och jag hörde hur ett skratt plötsligt for ur min kropp. Jag tittade ännu en gång upp på Louis, in i hans ögon och försökte få han att förstå.

”You’re not worth it, Louis. You’re not worth my tears.” sa jag snabbt innan jag vände på mig.

Försökte lämna allt, få mig själv att glömma honom och förstå att det var bäst att låta honom vara, låta det här vara. Vi skulle aldrig kunna fixa det ändå.

Jag hörde honom sedan skrika. Det var ett desperat skrik på mig som ville få mig att ändra mig, sedan var det en hand som greppade tag i min handled. Den tog mig i ett hårt, stadigt grepp och snurrade mig sedan om ett halvt varv. Och innan jag han protestera kände jag hur ett par läppar mjuk träffade mina.

Förvirrat stängde jag ögonen, kysste tillbaka och njöt av de få sekunderna. Men en kyss kunde inte fixa allt, det visste jag. När hans läppar lämnade mina kände jag direkt hur kallt det blev, och jag kunde inte låta bli att backa förskräckt.

”Why, why did you do it?” frågade jag förvirrat och skakade huvudet.

Hans ögon letade sig in i mina och utstrålade självsäkerhet och någon sorts glädje, som att han till motsatsen från mig trodde att allt löste sig nu.

”Because I wanted to.” svarade han mig ärligt med en stark och troende röst.

Jag skakade chockat på huvudet och lät alla tankar gå igenom mig. Fick mig att nästan överlägga att ge honom en chans, men sedan tog min hjärna över igen. Jag ville inte bli sårad igen, jag ville inte att han skulle få mig att gråta.

Ändå tog mitt hjärta över och innan jag visste ordet av det så hade jag lutat mig fram och tryckt mina läppar mot hans ännu en gång. Jag kan inte säga att det var rätt, men det kändes bra. Det kändes som att hans läppar äntligen var hemma igen – hemma på mina läppar.

Det kändes att allt nu skulle lösas, att han inte skulle slösa mina tårar, att han var mannen som kunde få mig på fall. Att han ännu en gång hade fått mig att tappa kontroll, låta hjärtat gå före hjärnan och låta hans läppar röra mina, var vansinne.

Kanske var det såhär det skulle vara? Hans leende som fick mig att bli lugn, trygg. Våra tjafs som fick oss att hata varandra, hans läppar på mina som fick mig att bli helt varm inombords och med pirrande mage. Kanske var det så vårt förhållande skulle se ut. Så länge vi älskade varandra och stod ut med varandras tjafsande, kanske det skulle fungera? Djupt, djupt inne i mitt hjärta ville jag inget hellre än det. Få ha han i min famn i all evighet och aldrig släppa taget.

---

Bildlöst kapitel igen..... Förlåt! :(

Men har inte tid, och som sagt - lite internet. Här har ni i alla fall! Jag hoppas att det duger och att ni kommenterar, ni är bäst. :)

Dock tror jag att det inte är så långt av denna nu, hur mycket vet jag inte, men den kan vara slut när som helst, tänkte bara förvarna er. ;)

Tidigare i kapitel 37:

Med nervösa steg styrde jag mig själv över golvet och genom den snart fyllda matsalen. Nästan alla eleverna hade lunch nu och vid den här tiden var det nästan alltid fullt, men lunchrasten var kort och man hade inte tid att klaga och skoja runt - utan du var tvungen att hälla i dig maten för att hinna hämta böcker och annat till lektionen efter. Ibland hade du tur, och då var matsalen ovanligt tom och man behövde inte trängas och vänta på bord, då kunde man för en gångs skull ta det lugnt.

Men idag var ju tyvärr inte en sådan dag.

Hjärtat började med tiden slå högre slag och ju närmre jag kom Niall desto nervösare blev jag. Han stod ensam vid korsningen med ryggen vänd mot mig och ena handen i byxfickan samtidigt som han pillade på mobilen med den andra. Tur att han inte var med någon i alla fall, det hade blivit extra pinsamt och fått mig att balla ur.

Mina steg förde mig närmre och närmre honom samtidigt som de små ljuden från klickande på en skärm fyllde mina öron tillsammans med babbel från elever. Tillslut kom jag fram till honom och granskade hans rygg i den röda polotröjan utan att säga ett ord, jag var tom på ord och allt jag förut velat säga var som bortblåst. Att tappa bort orden fick mig att tveka på varför jag stod här samtidigt som nervositeten började gå mig på nerverna.  Och det lilla modet som smugit sig in i min kropp försvann lika snabbt som det kom och fick mig att vilja vända mig om och springa ifrån honom.

Undvika sanningen och alla lögner, låta allt vara och skita i folket. Yolo, typ.

Jag var till och med på väg att göra det, springa iväg till Liam och undvika Niall, men direkt när jag skulle vända mig om gjorde Niall samma sak och gick in i mig.

Ett stön for ur mig samtidigt som jag satt handen på pannan och märkte att Niall gjorde samma sak, bara det att han knappt kunde hålla sig för skratt. Hans leende gömdes i mungiporna och han skakade lätt av skrattet han försökte hålla inne.

Jag suckade åt honom innan jag tittade upp i hans ögon och snabbt drog han ner leendet och försökte vara så seriös som möjligt.

”I’m sorry.” skrattade han och skakade på huvudet samtidigt som han stoppade ner den svarta mobilen i fickan.

Jag mumlade något tyst åt honom och tog ner handen från den smärtfyllda pannan. Niall granskade varje steg jag gjorde med ett dolt leende och tittade sedan snett på mig när jag lyfte min blick mot hans igen.

”What did you want?” frågade han tyst med en mjuk röst.

Jag ryckte förvirrat på axlarna och kände hur mitt ansikte ändrades till en chockad min samtidigt som Niall tittade gravallvarligt på mig. Tillslut lyckades jag stamma ur några få ord och försökte visa vad jag menade med hjälp av armarna, men Niall bara skrattade åt mig och skakade på huvudet.

”I’m just kidding.” började han snabbt och jag nickade diskret. ”Actually shouldn’t you talk with me now. I mean, it was my fault and everything. It should be me who apoligize to you.”

Ännu en gång nickade jag och försökte få hjärnan att mata in orden som for hur hans mun, men när han såg hur förvirrad jag kände mig började han snabbt le igen.

”So… I’m sorry April, for everything. This with Lou is my fault and I never meant to hurt you, guys.” berättade han med blicken i min innan han nervöst sänkte den och la händerna över varandra. ”But still it feels good, you know. Because if I hadn’t done it I would never get to know you, and that would suck.” rodnade han lätt med rosa kinder och med ett leende på läpparna.

Ett litet skratt for ur min kropp samtidigt som jag nickade och drog undan en hårslinga från ansiktet. Plötsligt var talförmågan tillbaka.

”It would suck to not get to know you too.” erkände jag med ett leende och Niall sken upp som en sol medan han snabbt lyfte upp huvudet och mötte min blick. ”It’s okay, Niall. I know that if you had knew me then, you’d never do it. So it’s okay.”

Niall skrattade lättat och pustade ut.

 “Well, that’s good.” sa han glatt, men ändrades snabbt till allvarlig och tittade mig i ögonen. ”Now I just have to make you and Lou friends.”

Direkt när han hade slängt ur orden ur sin mun kände jag hur mitt leende försvann och hur mitt huvud snabbt skakades.

”No, no, no, no. That’s not necessary, not at all.” slängde jag snabbt ur mig samtidigt som jag protesterade med hjälp av mina armar.

Niall skrattade åt hur dum han tyckte jag var innan han böjde bak huvudet och tittade mot den stora svängdörren som släppte in folk i matsalen.

”Well, look what a good timing! Here he comes.” berättade han med ett nöjt leende på läpparna samtidigt som han försökte hålla kvar balansen så han kunde titta på dörren. ”Ey, Lou!”

På ett långt avstånd kunde jag höra hur Louis snabbt mumlade något till svars innan skor trycktes mot golvet och gjorde att min puls ökade. Jag placerade nervöst mina händer ovanför varandra och lät fingrarna brottas med varandra. Det kändes som att hjärtat satt i halsen samtidigt som funderingarna över vad jag ville dansade runt i min hjärna.

Som att min fula, dumma hjärna njöt av att se mig lida.

Med en suck över mina egna tankar lyfte jag blicken och fortsatte titta på när Niall äntligen tog tag i någon och drog honom mot sig.

”What about lunch with me and April?” frågade han Louis med ett leende medan Louis besvärat kliade sig i håret. ”You actually don’t have a choice.” sa Niall snabbt innan Louis hade svarat och vände sig om mot mig.

Hans glada, förväntansfulla ögon fastnade i mina och fick mina tankar om vad jag skulle göra ändra sig. Det där leendet och ögon, faktiskt hela han, kunde man inte säga nej till.

 

Han var för söt för det.

Fuck you, Horan.

Snabbt gjorde Niall samma sak på mig som han hade gjort på Louis och la sina lediga arm över min axel, sedan styrde han oss med ett leende mot matdisken samtidigt som jag och Louis obekvämt följde med.

Zayns hand låg varmt och tryggt i min samtidigt som jag med ett leende hjälpte han att trycka upp svängdörren med min lediga hand. Han hade klagat ända sedan vi var i korridoren av att han var hungrig, och jag orkade inte med hans tjat, så vi gick så snabbt det gick mot matsalen.

Zayns leende på läpparna försvann snabbt när dörren till matsalen öppnades och de dagliga rätterna började stinka över hela rummet. Jag slängde upp en blick mot hans ansikte och fick syn på hans rynkande näsa samtidigt som jag höjde min fria hand och skakade den framför min egna.

”Is it the food who smells so bad?” frågade jag skrattandes och skakade på huvudet.

Zayn mumlade ett svar mot mig innan han drog med mig mot matdisken och tog mat, sedan var våra brickor fyllda och vi stod och letade efter ett ledigt bord.

Maten luktade obeskrivligt äckligt, ännu äckligare när man höll brickan precis under näsan, och jag fick svälja små kräkningar som smög sig upp i min hals av lukten.

”Ey, Zayn! Olivia!” hörde vi plötsligt ropningar över matsalen och förvirrat försökte våra ögon leta upp vad som ropade på oss.

När jag hittade den höga handen som viftade i luften suckade jag lätt och vände bak huvudet. Jag bet mig i läppen och tittade ner i marken. Det var inte det att jag hade något emot personerna som satt vid bordet, dem var ju trots allt mina vänner, men oj vad de kunde ställa till det. Här kunde man inte ha en enkel jävla dag utan bråk.

”Do we have to sit with them?” frågade jag trött och sedan kunde jag känna hur Zayns axlar lätt rycktes.

”Over here!” skrek han igen, denna gången lite mer desperatare, och sedan hörde jag hur även Zayn suckade. ”I don’t think we have a choice.” skrattade han. ”Come.” mumlade han sedan och pressade sina läppar mot min hjässa innan jag med motvilliga steg gick mot bordet tjugo meter framför oss.

När Niall såg att vi började gå mot honom dök hans hand snabbt ner igen och han började ägna sin uppmärksamhet mot de tre andra personerna som satt bredvid honom.

”Wait, what? April and Louis?” förvånat rynkade jag näsan och tittade upp på Zayn som lika förvånat ryckte på axlarna som svar. ”This won’t end good.”

Sedan han vi inte säga något mer innan vi kom tillräckligt nära så någon annan kunde höra, så vi satt ner brickorna på det fulla bordet framför oss och satt oss sedan ner. April och Liam satt på en sida medan Louis och Niall satt på den andra.

De verkade inte visa något intresse med varandra och Niall var den ända som hade ett leende på läpparna. Liam såg mest uttråkad ut och Louis och April försökte stå ut med den plågande stund de hade framför sig, med varandra.

”Hi guys.” log jag smått samtidigt som jag drog tillbaka några hårstrån på plats och alla mumlade ett hej tillbaks.

”So, how’s everything going?” frågade Zayn i ett försök att få igång en konversation, men det ända som hördes var små mumlande ord.

Plötsligt bröt April tystnaden av en suck och en sked som släpptes ner på tallriken. Hennes ansikte var hårt och man såg på lång väg att hennes ord skulle menas till Louis.

”It would be good if this pig wouldn’t be here.” sa hon med en hård röst och spände käkarna när hon tittade på Louis.

Louis gjorde likadant som henne och drämde ner skeden i tallriken innan han snabbt lyfte blicken och tittade på April.

”You’re the one who’s a pig, moron!” fräste han mot henne och lågorna i hans ögon blev större för var sekund. ”I’ve tried to talk to you, I’ve tried! But if you don’t want to talk with me or forgive me, fine, I don’t bother anymore!” 

“You can’t call me a moron if you first said that I was a pig, idiot!” skrek hon hysteriskt tillbaks med uppspärrade ögon.

“Ass.” mumlade Louis surt.

“Wretch.”

“Sod.”

Vi andra satt och tittade maktlöst på när det gamla paret satt och kastade glåpord till varandra. Ingen visste vad man skulle säga och man kände sig stum, tom på ord. Orden var som borttagna ur våra munnar och vi visste inte vad man kunde göra.

Vad man än sa skulle dem inte sluta förrän någon av dem vann.

“Okay, that’s it! I knew that you were a liar, but that you were a moron was a new thing. I’m out of here.” fräste hon irriterat innan hon kastade sig ur stolen och rusade ut genom matsalen.

”Yeah, I’m out too. Fuck this!” skrek Louis innan han slog näven hårt i bordet.

Smällen ekade i våra öron och tallrikarna och glasen på brickorna hoppade upp från bordet. Sedan reste sig Louis upp och gick med lika snabba steg som April bort från matsalen.

Vi andra satt som förstelnade kvar vid bordet i tystnad och försökte få in orden som hade slängts över bordet till varandra. Alla var chockade över händelsen och Niall som verkade ha fixat allt, satt lika förvånad som alla oss andra och tittade ner i bordet.

”Wow, that was… Something new.” mumlade jag sedan tyst med en chockad ton på rösten och skakade sedan på huvudet.

Att det skulle gå illa hade jag förstås förstått, men att de skulle kasta orden så mot varandra och anklaga varandra förvånade mig. Visst var det synd om April, men det här började bli löjligt.

Båda två var tvungna att ge sig och fixa det här, de var barnsliga så det stank om det.

---

Så , äntligen är kapitlet ute! Har ingen internetuppkoppling då jag är mitt ute i mingenstans, men här är det! Dock bildlöst och med en irriterad Annie, men ja. Man kan väl säga att blogg.se jävlas med mig. Mycket.

Jag hoppas i alla fall, efter mycket krångel och väntan, att ni gillar det! Enjoy och kommentera gärna, ni vet att jag älskar det. :) 

Tidigare i kapitel 36:

Hon tryckte sina små händer hårt mot mitt bröst och puttade ut mig ur huset innan hon tog tag i den svarta ytterdörren och smällde igen den. Smällen blev hög och samtidigt kände jag hur jag snubblade på jackan jag hade löst hängandes i handen och tappade balansen för en kort sekund. En suck for ur min kropp och ånger över allt som har hänt sköljdes över min kropp. Vad hade jag gjort?

Tankarna som jag aldrig tänkt förut trängdes inuti mitt huvud och fick skuldkänslorna att bubbla upp och inte förrän då förstod jag att allt var mitt fel. Allt med Louis och April, om inte jag hade tvingat Louis att gå på festen hade detta aldrig hänt. Fan, ingen av dem skulle någonsin förlåta mig. Fan, fan, fan. Bakom mig hörde jag ett lågt skratt som fick mig att snabbt och nyfiket vända mig om.

Louis stod på trappan med händerna i de blåa byxorna och tittade på mig. Skuldkänslorna som härjade inuti mig ökade till dubbelt och jag kunde inget annat än stirra stumt på honom när han gick upp för trappan.

”She threw you out too, huh?” frågade han med blicken nere i stenen och slängde sedan med sitt hår när han tittade upp på mig.

Hårt bet jag mig i underläppen och nickade lite innan Louis gjorde likadant. Han gick några steg framåt mot dörren bredvid mig och placerade handen på den.

”Do you want to come inside? I bet you’re freezing out here.” sa han snabbt innan han pressade ner handtaget och öppnade dörren in till hans familjs hus.

Snabbt skakade jag lite på huvudet och sänkte blicken till min jacka som släpades mot marken. ”No, I don’t want to bother you.” mumlade jag tyst och Louis fnyste högt.

”You don’t.” svarade han mig innan han öppnade dörren yterliggare och log mot mig.

”Why? I thought you hated me.” sa jag med en misstänksam röst och tittade in i hans ögon.

Han ryckte svagt på axlarna innan han visade med armen vägen in till huset samtidigt som jag diskret nickade och styrde mina steg mot dörren.

 

Han stängde dörren efter sig och styrde mig sedan mot hans rum längre in i huset. Jag följde lydigt efter honom utan att säga ett ljud och steg in i hans rum och såg att Louis redan hunnit satt sig i skrivbordsstolen till vänster längst in i rummet. Han hade vänt stolen mot mig och höll en boll mellan händerna samtidigt som han bet sig i läppen och nickade mot sin säng där han ville att jag skulle sätta mig.

Jag gjorde snabbt som han sa och satt mig i den mjuka sängen innan jag suckade och tittade upp på honom.

”Look, Lou. I’m sorry, I didn’t mean to do this.” började jag innan jag avbröt mig själv med ännu en suck. ”I know that it’s my fault and that you have no reason to forgive me, but… I’m truly sorry, seriously.”

Louis ryckte snabbt på axlarna och drog händerna över bollen och lyfte sedan blicken så han tittade in i mina ögon.

”It’s cool.” sa han snabbt med ett snett leende och slängde håret åt sidan.

Jag tittade chockat på honom och kände hur en liten del av skuldkänslorna som hårt surrade runt i min mage började försvinna samtidigt som jag skakade på huvudet. Skuldkänslor var det fortfarande gott om och jag visste att jag var tvungen att göra något för honom och April innan jag kunde få väck dem.

”I’t not ’cool’!” utbrast jag och han ryckte lätt till av min höjda röst.

Han tryckte sig lite längre in mot stolen innan han la bollen i den ena handen och försökte se lugnanade på mig.

”Look, man, I just want her back. I don’t care if it was your fault, I just want her back.” sa han betydligt mycket lugnare än vad jag tidigare hade sagt samtidigt som han försökte sig på ett leende.

Jag kände mig chockad av att han var så lugn och jag förstod nästan ingenting, menade han allvar?

”You said that you were sorry, Niall. You can’t do more, done is done.” förklarade han lugnt och tittade menande på mig. ”I forgive you, okay? We’re still friends.”

Hans starkhet av att klara av allt fick mig att bli chockad och jag nickade med vidöppen mun på huvudet. Att han kunde vara så stark och förlåta mig även fast jag kanske hade tagit April ifrån honom för alltid var beundrans värt och fick mig att bli avundsjuk på att jag inte var mer som han.

”Thanks, man.” tackade jag honom lättat och log mot honom.

Han nickade svagt på huvudet samtidigt som han log mot mig med ett olyckligt leende som fick mig att vilja göra vad som helst för att få väck det. Problemen som hade orsakats bara för mina misstag var många och fick mig att vilja spy när jag insåg att jag hade ställt till det för andra som inte förtjänade det. Jag ville inte vara den killen, det var aldrig meningen att skada någon. Den mask jag hade haft under åren när jag hade lämnat alla tjejer höll på att brista och den känsliga killen bakom den började visas.

Jag kunde inte ha det såhär länge till, jag var tvungen att ändra mig för det här skulle inte hålla i längden.

Lätt planterade jag en mjuk kyss på Olivias läppar innan jag tog hennes hand och började gå längs korridoren. Några elever passerade oss med tiden och tittade antigen ner på våra händer eller in i skåpen bredvid oss och fick mig att skratta lågt.

Folk kunde då vara avundsjuka och tjurskalliga av sig i denna skolan, ingen tänkte på andra utan var mest själviska när det gällde relationer. Om den som ville ha det inte fick det, skulle ingen ha det, fast det följde vi ju inte såklart.

Men det var många som trodde att allt handlade om dem och att ingen förutom dem själva hade rätten till att vara lyckliga.

”Do you know what got into April yesterday? And why did we have to leave?” frågade Olivia plötsligt med en förvirrad röst. ”I mean, we barely got inside before she asked us to leave.”

Jag skakade lite på huvudet samtidigt som jag suckade och tittade på henne.

”I don’t know, but Liam stayed.” svarade jag och hon nickade.

”Something is wrong. Sure, something is always wrong here, but it feels like it’s even more now.” mumlade hon och bet sig i läppen.

En söt liten rynka for upp i hennes panna och visade hur bekymrad hon var, vilket fick mig att le för mig själv över hur söt hon var.

”If it’s something we’ll understand it later.” suckade jag och kramade om hennes hand hårdare. ”But now we don’t. So screw that shit and lets go to the cafeteria. I’m starving!” klagade jag och ett sött skratt for ur Olivia som nickade med ett leende gömt i mungiporna.

Jag skrattade lätt åt hennes skratt innan jag med ett leende tog upp hennes hand mot min mun och kysste den mjukt. När Olivia märkte att jag kysste hennes hand tittade hon med glittriga ögon upp på mig och log.

”What are you up to? Fish, meat, soup?” frågade jag April med böjd överkropp över disken och stirrade på de olika maträtter köket föreslog idag.

”I don’t know.” suckade April och slet åt sig en bricka som stod vid stället bredvid oss.

”Well, you have to eat something.” envisades jag samtidigt som jag pekade på kötträtten framför mig med ett leende.

Mattanten drog en slev i lådan och fiskade sedan upp mat som hon slängde ner på tallriken framför mig. Jag viskade ett tack till henne innan jag flyttade över blicken till April som buttert stod och grubblade saker för sig själv. Hennes blick for runt i matsalen och verkade söka efter något samtidigt som elever tryckte henne i ryggen för att komma förbi eller få tag i mat på just det stället.

Min blick gled efter Aprils och landade tillslut på en rygg på en kille med blont hår, röd polotröja och beiga khakibyxor. Hennes blick tittade desperat på honom i ett hopp om att han skulle säga till henne att han dagen innan hade ljugit och inte alls tvingade Louis att gå på festen, men hon insåg egentligen att det inte skulle hända.

En suck for ur min kropp och Aprils blick flyttades som en blixt från Nialls rygg till mitt ansikte.

”Go and talk to him, I take your tray.” sa jag och tog brickan ur hennes händer samtidigt som hon förvånat tittade på mig.

”Are you sure?” frågade hon försiktigt med ett besvärat ansiktsuttryck. ”I mean, I can do that la-”

”Go. You’re stopping people to get through.” log jag mot henne samtidigt som jag nickade mot Niall som stod vid ingången till matsalen.

April log tacksamt mot mig innan hon försiktigt gled förbi mig och allt annat folk för att sedan byta håll och med nervösa steg gå mot Niall.

Jag skrattade tyst åt henne och skakade på huvudet innan jag pekade på samma kötträtt som mattanten gett mig innan och lyfte fram tallriken mot henne.

---

Någorlunda långt kapitel, va? Ledsen för dålig uppdatering, men det beror lite på er också om jag ska vara ärlig. Om fler av er hade hjälpts åt att kommentera hade det gått snabbare. Det handlar om att ge och ta, kan man väl säga. Men om vi säger såhär, kommentera bra och få ett till ikväll! Då jämnar det ut sig för den dåliga uppdateringen. :) 

 

Tidigare i kapitel 35:

Löst stängde jag dörren bakom mig och lutade min kropp mot den. Direkt kände jag att lungorna började få svårt att ta in luft och tårarna brände hårt bakom ögonlocken, hotade med att tränga igenom och få mig att framstå som en gnällspik.

”I think you should go.” mumlade jag till Niall med en svag röst och tittade tveksamt upp på honom.

Hans ögon blev förvirrade och hans mun öppnades.

”Just go to the others, Niall.” bad jag honom och stängde ögonen samtidigt som jag lutade huvudet mot den kalla dörren. ”Please.”

Med ett litet mumlande kunde jag höra hur hans fötter en efter en placerades framför varandra och gick bort från mig. Paniken började tränga sig in i min kropp och långsamt lät jag mina ben glida längs golvet och gjorde att jag för varje sekund gled längre ner mot marken. Jag placerade händerna på huvudet och borrade ner händerna i hårbottnen samtidigt som mina andetag började bli lite hastiga. Mina ögon började snabbt vattnas med salt vatten som senare lämnade blöta märken på mina kinder och fick min underläpp att skaka.

Känslorna inuti min kropp var så blandade att jag inte visste vad jag skulle göra, jag visste inte om jag borde följa hjärtat eller hjärnan. Inget verkade bra utan allt kändes meningslöst och korkat, det fanns ingen tanke på vad som gjorde att jag stannade kvar i världen.

Plötsligt gick det en blixt genom mig och snabbt som ett skott reste jag mig upp. Allt stod still i huvudet och jag tänkte inte efter alls, men försiktigt satt jag handen på handtaget och pressade upp ytterdörren. In föll ingen mindre än, Louis, som snabbt och med en aning förvirring reste sig upp.

Han drog händerna längs kläderna för att borstade av smuts och damm innan han tittade upp i mina blanka ögon med ett ångerfullt ansikte.

”April, I…” började han, men avbröt sig själv med en suck.

Snabbt skakade jag på huvudet innan jag gick ut i den kalla kvällen och stängde dörren om mig. ”Come.” mumlade jag tyst samtidigt som mina ben snabbt styrde mig mot trappan som befann rakt framför mina fötter.

Mina bara fötter placerades en efter en framför varandra mot det kalla golvet och stannade sedan när jag hade gått ner ett trappsteg. Med en suck satt jag mig ner på den fuktiga trappan och la armarna över knäna i väntan på att Louis skulle komma. Han verkade lite tveksam då det tog ett tag för honom att komma, men såsmåningom hörde jag hur fötter trycktes mot marken bakom mig och fick mig att ta djupa andetag för att hålla mig lugn.

Plötsligt dök han upp, han satt sig bredvid mig på trappan och stirrade ut på gatan. Stirrade på de få bilar som åkte förbi och försökte förtränga att jag satt där, som att han försökte undvika ämnet. Men det gnagde inuti mig, det fick mig att bli galen av allt jag ville fråga honom, sådant jag var tvungen att få svar på.

Det var saker jag inte kunde skjuta ifrån mig, saker som satt kvar i mina tankar dag in och dag ut. Och hur mycket jag än ville få det att försvinna så gick det inte, de bara fortsatte att dyka upp igen. Störst av allt var den frågan som egentligen var självklart, bara det att jag inte vågade inse det.

Det var som att jag hellre ville höra på hans lögner och känna mig älskad, än att berätta för mig själv hur det egentligen var och sjunka genom jorden i sorg.

”So…” började jag för att bryta den tunga tystnaden som hängde i luften.

Louis mumlade lite med en ointresserad röst och med en fortsatt blick spänd på vägen. Det fick mig att bli lite irriterad, tonfallet på hans röst fick mig att vilja greppa tag i honom och rycka av allt hans hår på huvudet för att få ut min ilska och få han att reagera, men jag höll tillbaka det och försökte förtränga alla dåliga tankar som fanns i mitt huvud.

”Why did you come here?” frågade jag honom förvånansvärt lugnt och sneglade diskret på honom.

Han suckade tyst innan han vände huvudet mot mig och tittade in i mina ögon.

”I guess that I wanted to apologize again.” svarade han och ryckte på axlarna.

Jag ryckte till av hans ordval som jag irriterade mig på och fnyste lätt samtidigt som jag bröt ögonkontakten och tittade ut på vägen.

”I guess?” mumlade jag surt och kände hur ögonbrynen snabbt höjdes i min panna.

”Uhm… yeah. Or no, I mean that I… I just.” stammade han förvånat och skakade på huvudet.

Han försökte få ur ord ur hans mun som envist höll sig kvar och fick han att bli tom på ord samtidigt som han ännu en gång försökte hitta mina ögon.

”You know what I mean.” sa han tillslut och suckade lågt.

 Diskret ryckte jag på munnen innan jag mötte hans blick och skakade på huvudet. ”No, please explain.” fräste jag till honom med ett sarkastiskt leende på läpparna medan han förvirrat tittade på mig.

En suck for ur hans mun och han skakade på huvudet. ”What do you want me to do, April? I’ve tried to apologize to you but you don’t accept it.” sa han med en förtvivlad röst.

“Yeah, do you know why? Because that you did was horrible and you should apologize at least a million times before I can forgive you.” röt jag och reste mig raskt upp.

Ilskan bubblade i min kropp och mitt hjärta dunkade hårt i bröstet.

”April!” suckade Louis och reste sig upp när jag började gå upp för trappan.

Hans hand greppade tag om min handled och höll ett hårt grepp runt den samtidigt som han drog mig mot honom.

”There’s one thing you should know before you’re judging me.” sa han med en hård röst innan han svalde så hans adamsäpple for upp och ned.

”What, Louis? It doesn’t matter what you’re going to tell me because it won’t change anything!” snörvlade jag lågt med ett skakande huvud.

“It was Niall.” sa han lugnt med en ilska i ögonen som fick mig att vilja gå och gömma mig av rädsla.

”What?” frågade jag förvirrat med ett par ögon som flög runt överallt.

”It was Niall who forced me to go to that party.” fortsatte han och tittade in i mina ögon.

Förtvivlat stängde jag ögonen och skakade hastigt på huvudet. En huggande känsla träffade mitt bröst och fick mig att tappa andan för en kort sekund. Niall? Nej, varför skulle han gjort något sådant? Nej, nej, nej. Louis ljuger, han måste ljuga.

”No.” började jag tyst med en svag röst. ”I don’t believe you!” skrek jag så gott det gick med en svidande hals innan jag ryckte åt mig min handled från hans stadiga grepp och började gå upp för trappan.

Förvånansvärt nog tog han inte tag i mig igen och ryckte mig åt sig, utan han lät mig gå uppför den kalla trappan och över golvet. Mina fötter gav rysningar i hela min kropp när de en efter en placerades framför varandra på det kalla golvet. 

”Fine!” röt han när jag lätt la min hand på dörrhandtaget in till huset. ”Ask him by your self, ask about the truth.” sa han sedan tystare och lugnare med en blick på mig som inte ville något annat än reda ut allt.

En blick full med ånger.

 

När jag sedan hade stigit in i huset och stängt dörren efter mig kände jag hur min andning började bli fortare och fick mig att tappa kontrollen. Paniken i min kropp var stor och jag pressade händerna mot huvudet samtidigt som jag förtvivlat tittade mig omkring i jakt på något som kunde rädda mig, något som kunde säga att han ljög. Hastigt stängde jag ögonen och försökte stänga ute allt i världen, försökte trycka samman dem så hårt att smärtan och allt annat försvann.

Jag kände hur tårarna hotade med att börja rinna bakom ögonlocken och hårt pressade jag samman läpparna för att hindra dem.

”Hey, April. What’s wrong?” hörde jag en mjuk välbekant röst säga och sedan hur en stor hand placerades på min axel.

”Don’t touch me!” skrek jag förtvivlat och slog bort handen samtidigt som jag öppnade ögonen och stirrade på den chockade person som stod framför mig.

Hans klarblåa ögon tittade in i mina med ett förvirrat ansiktsuttryck innan han skakade på huvudet och gick ett steg närmare mig.

”April, what happened out there?” frågade han mjukt samtidigt som jag pressade kroppen mot väggen i ett försök att glida igenom den och försvinna ifrån honom.

Jag försökte stänga ögonen så hårt det gick med halva ansiktet tryckt mot väggen och med en Niall som närmade sig. Mina lungor gjorde allt för att försöka ta in så mycket luft som möjligt, men paniken som steg i min kropp gjorde att allt blev kaos. Andetagen blev korta och snabba samtidigt som hjärtat dunkade hårt i bröstet på mig av rädsla.

”Is it true?” viskade jag tyst och öppnade försiktigt ögonen.

Hans förvirrade ögonen tittade på mig och jag kände hur det ännu en gång hög till i bröstet. Jag tog ett djupt andetag och försökte ta kontroll över mig själv, men allt gick som vanligt åt helvete och fick mig bara att bli mer panikslagen.

”Is it true that you forced Louis to go to that party?” frågade jag i ett försök att hålla mig lugn och tittade upp i de blåa ögonen.

Hans blick blev plötsligt full av skam och ånger samtidigt som han bröt vår ögonkontakt. ”Is it?” frågade jag igen och tittade ner i marken.

”Yes.” mumlade han tyst med en ångerfull röst.

Det kändes som att tusen knivar högs i min rygg och jag kom på mig själv med att flämta. Den stora hemska känslan som tidigare hade funnits i min kropp dubblades upp och fick mig att känna mig hemsk. Hemsk och förråd.

Jag kände hur en ensam tår började rinna ner långs min vänstra kind och jag snyftade lågt. Min vänstra hand la jag darrigt på dörrhandtaget samtidigt som jag pressade det lätt neråt och lät dörren glida upp.

”Then I want you to leave.” sa jag med en någorlunda normal röst och tittade upp på honom.

”What, April please! If you just let me explain I’ll-”

”No!” röt jag och pressade mina händer mot hans bröst och tryckte han mot mig. ”I want you to leave, now!” skrek jag panikfyllt och smällde upp dörren så den hårt smälldes mot väggen och gav ifrån sig ett otäckt högt läte.

Niall tittade sorgset upp på mig med de ögonen som kunde få mig att göra vad som helst, men nu fick de mig att må illa och titta ner i marken.

”Now, Niall.” beordrade jag honom hårt med fler tårar rinnandes längs mina kinder och darrande kropp.

En hög suck for ur hans kropp och hans fötter placerades den ena efter den andra innan han tog tag i jackan som hängde på kroken på väggen och ställde sig på tröskeln ut.

”April, I…” stammade han tyst och jag suckade högt.

”Just get out, Niall." sa jag med en hård röst innan jag ännu en gång placerade händerna på hans bröst och tryckte ut han innan jag tog tag i dörren och hårt smällde igen den.

Den stora floden med tårar som jag så försökt hålla inom mig tog kontroll över mig och började snabbt forsa längs mina kinder. Kroppen började darra och högt började jag snyfta innan jag slängde mig ner mot marken och lutade mig mot dörren. Jag la mina armar runt benen och gömde huvudet i dem samtidigt som tårarna fortsatte att hejdlöst rinna. I mitt bröst var smärtan hemsk och hjärtat värkte av sorg. Allt kändes skit och det fanns ingen man kunde lite på, jag var förstörd.

Jag kände mig mer övergiven än vad jag någonsin gjort, och det fick mig att tappa kontrollen och ännu en gång riva ner den bro jag gång på gång försöker bygga upp.

---

Så, nu är äntligen detta kapitlet uppe. Ledsen för väntan, men anledningarna står alltid på facebook-sidan, så ett tips är att gilla den! 

Hoppas ni gillar kapitlet, och tack som bara den för alla kommentarer! Ni är bäst! ♥

Tidigare i kapitel 32:

Jag gick längs skolans fullproppade korridorer och försökte bete mig som vanligt. Vara den killen som tjejerna ville ha och killarna ville vara vän med, men helst av allt ville jag egentligen sjunka genom jorden och inte komma upp igen. Frestelsen av att gå hem och gömma mig under täcket var stort, men jag visste att om jag skulle göra det skulle Harry komma och hämta mig igen på direkten.

Mina ben rörde sig av sig själva förbi eleverna och då och då fick jag en klapp på axeln och mummel av folk som senare gick förbi mig och fortsatte med sitt. Egentligen ville jag inte vara den här killen, den killen som grät över att en tjej lämnade mig, det var löjligt. Jag hade ju gjort likadant mot tjejerna hur länge som helst och aldrig bry mig, så varför skulle jag bry mig nu? Hon var en tjej, en enkel jävla tjej som jag egentligen inte borde bry mig om alls, allt det här var löjligt.

Frågan inom mig över varför jag inte släppte det var stor och blev bara större för varje sekund som gick. Jag ville inte ha det såhär. Plötsligt kände jag ännu en hård klapp på min axel och en kort sekund tittade jag upp för att se vem det var. När jag fick syn på Harry log jag ett snett leende mot honom innan han slöt upp vid min sida och gjorde mig sällskap.

”So, how’s everything today?” frågade han försiktigt samtidigt som han drog en hand längs luggen och försökte få bort den från ögonen.

”Same. This shit can’t go out of my head.” suckade jag och pressade upp dörren till engelskalektionen.  

Harry nickade förståligt samtidigt som vi gick mot bakredelen av klassrummet för att hitta lediga platser. När vi sedan hittade ett bord och satte oss ner så böjde sig Harry med en suck framåt och la armarna på den ljusa träbänken.

”Don’t worry, man. I promised you to fix it, and I’ll .” viskade han tyst och tittade oroligt in i mina ögon.

Jag suckade tyst och vände bort mitt huvud från hans och ägnade min uppmärksamhet åt läraren som i den stunden gick in genom den gråa dörren.

”I hope so.” mumlade jag tyst för mig själv innan läraren la ner en bunt böcker på bänken och suckade djupt.

Antalet elev i korridoren hade på bara någon sekund minskat och hade nu ändrats till halvfull. Dem som hade lämnat korridoren hade möjligtvis lämnat skolan eller gått in på lektion, men då allas scheman inte var likadana var tiderna för lektioner olika och alla började huller om buller för varje dag. Jag gick i mitten av smeten och tryckte mig då och då förbi elever som skulle till motsatta håll. Bredvid mig gick Olivia tystlåtet som inte sagt ett knyst på hela dagen, utan som bara har knipit ihop sin mun och undvikt min blick.

Varför förstod jag inte riktigt men hade inte heller lust att prata om det, så jag lät det vara och pratade som ingenting. När vi sedan skulle skiljas åt när hon skulle gå in i kemisalen blev vi stående utanför klassrumsdörren i tystnad. Ingen sa någonting och det ända vi gjorde var att titta ner i golvet och undvika varandras blickar.

Jag kunde slå vad om att inuti våra huvuden snurrade det runt en miljon olika tankar som vi egentligen inte vågade visa eller göra, även fast vi så gärna ville.

”So…” började jag tyst och gungade på tårna en gång innan jag ställde mig rätt igen med händerna i fickorna.

”Hm...” mumlade Olivia samtidigt som hon tittade ner på sin bok hon hade tryckt mot bröstet.

Min blick fastnade på det lila överplastet som täckte boken som var fullt med klottrade ord och meningar. Jag granskade orden som jag snabbt läste av och började sedan på ett nytt innan jag hittade något som mina ögon fastnade för och fick min panna att rynka sig. På den slitna plasten fanns där nerklottrat ett ord som egentligen var svårt att se då det var väl ifyllt och hade fastnat djupt i pappret, men också var utsuddat så hårt att färgen på just den platsen hade gått väck. Ordet hade kanske varit svårt att se för andra, men för mig stod det som klart och fick mig att le en aning. När Olivia märkte mitt leende täckte hon snabbt över ordet med handen samtidigt som hennes kinder ändrades till en svag rosa nyans. Hon gav ifrån sig en liten harkling med ansiktet vänt bort från mig, vilket fick mig att skaka av mitt leende och lyfta upp blicken.

”So… Where do we stand?” frågade hon och flyttade osäkert tillbaks huvudet så hennes fantastiska ögon mötte mina.

Jag ryckte lätt på axlarna och hon suckade djupt.

”Because that kiss yesterday, I just don’t understand what it meant…” fortsatte hon samtidigt som hon skakade på huvudet och tittade mig djupt in i ögonen.

Med en kort suck bet jag mig i läppen och tittade bort. Elever som passerade mig med böcker i famnen och ansiktet nere i mobilerna fångade min uppmärksamhet och kändes helt plötsligt väldigt intressant. Mina känslor för Olivia kändes så sanna samtidigt som jag var rädd för att sabba det, jag var rädd att jag någonsin skulle såra hennes känslor.

”Zayn.” suckade Olivia bekymrat och jag vände tveksamt tillbaks huvudet. ”We have to do something. We can’t just go around and act like there’s nothing if there’s.” sa hon och jag kände hur ett leende smög upp på mina läppar.

”So you think there it’s something?” log jag mot henne och hon öppnade stumt munnen.

Orden var som bortblåsta på hennes mun och när hon kom på att den var vidöppen stängde hon den bestämt igen och tittade bort.

”Maybe.” sa hon nonchalant och ryckte på axlarna.

Jag skrattade åt hennes fånighet samtidigt som jag skakade på huvudet och la en mjuk hand på hennes axel.

”Because if there’s…” började jag och försökte fånga hennes uppmärksamhet.

Långsamt vände hon på huvudet innan hon tittade in i mina ögon med en viss osäkerhet i blicken.

”I just want to stop it.” fortsatte jag och såg hur hennes ögon plötsligt blev djupt besvikna och sorgsna. ”I don’t wanna ruin our friendship.” ljög jag och kände hur ett leende började irritera sig vid mina mungipor.

”Oh…” mumlade hon tyst samtidigt som hon panikartat flyttade ner sin blick mot sina skor och lät dem vila där.

Min mask jag så väl hade hållt på ansiktet för att få det att låta trovärdigt bröts och ett litet skratt for ur min kropp. Förvirrat tittade Olivia upp på mig medan hennes blick flaxade runt i korridoren och fick mig att le av hur vilsen hon såg ut att vara. Mjukt la jag mina händer på hennes kinder och fångade upp den panikartade blicken som flaxade omkring.

”I mean, why would I date a beautiful girl like you when I have myself?” frågade jag henne med ett leende på läpparna och hoppet hon hade fått i ögonen släcktes med ett fnysande.

Jag skrattade åt henne när hon vände bort huvudet så mina händer föll ner längs kroppen på mig och slog mot sidorna.

”No, I’m just kidding.” sa jag och tog tag i hennes lediga hand som hängde längs kroppen och kramade den i mina.

Långsamt böjde jag mig ner och kysste den mjuk innan jag tittade in i hennes ögon samtidigt som jag smekte den med mina tummar.

”It’s you, Olivia. You’re the girl I want, no one else.” berättade jag för henne med ett mjukt leende på läpparna som sedan smittade av sig på hennes.

Hon skrattade lite generat innan jag drog hennes kropp närmare min och släppte hennes hand. Mina händer placerades istället på hennes bakre hals och masserade mjukt på hennes bakhuvud samtidigt som jag bet mig i läppen och långsamt böjde mig fram mot hennes läppar. Hennes läppar träffade mjukt mina och kysste mig lätt innan jag tog bort mina läppar mot hennes och log.

”I think you’ve to go to class now, bye.” viskade jag mjukt innan jag placerade en mjuk kyss på hennes kind.

Hon log smått mot mig innan hon vände sig om och gick in igenom den stora gråa dörren. När hon hade stängt dörren efter sig stängde jag nöjt mina ögon och kände hur leendet på mina läppar växte.

 

”And then he said that you were trying to take me away from him and that it was obvious, so I got pissed off at him and said something about that you just tried to be nice and that he should try it, and…”

Jag tog ett djupt andetag samtidigt som jag hörde ett skratt fara ur Nialls kropp och jag tittade förvirrat på honom.

Hans huvud var nerböjt när han roat skakade på det med ett underbart leende på läpparna som smittade av sig på mig.

”What?” frågade jag förvirrat och han skrattade ännu en gång åt mig.

Han ryckte på axlarna samtidigt som han lutade sig mot den stora dörren med ett leende på läpparna.

”It’s kind of funny that he thought that I was trying to take his girlfriend when him and I’ve been best friends like, forever.” sa han och tittade ner på sina skor som löst sparkades mot det hårda korridorsgolvet.

Jag suckade högt och himlade med ögonen samtidigt som jag skakade på huvuvdet.

”He’s acting like a dick.” klagade jag och Niall skrattade igen. ”It’s not your fault that we’re fighting, Niall. Don’t forget that.” sa jag allvarligt åt honom och försökte få tag i de blåa ögonen som vilade nere på de sparkande skorna.

Han ryckte på axlarna och tittade upp på mig med ett sorgset ansikte.

”I don’t know. It seems like he’s thinking that and I just don’t want to fight with him, not when we’ve been friends this long.” sa han och ryckte lite på munnen.

Jag nickade också innan jag försökte le mot honom.

“Hey, it’ll be okay. It’s not your fault, Niall.” sa jag ännu en gång samtidigt som jag la handen på hans axel och tittade allvarligt in i hans ögon.

Han nickade med djup suck innan han pressade upp den stora dörren till engelskasalen och släppte in mig. Niall gick sedan in och dörren gav ifrån sig ett högt läte samtidigt som han gick därifrån tillsammans med mig mot bordet i mitten. Dörrens läte gav ifrån sig några elevers uppmärksamhet som lyfte blicken och tittade på oss samtidigt som Niall slöt upp vid min sida för att sätta sig vid bordet.

På vägen dit flög min blick över klassrummet och fastnade på de ögonen som jag så väl kände igen, de ögonen som hade sårat mig något oerhört. Hans blick försökte säga mig något samtidigt som hans beteende sa något annat, vilket fick mig att skakade på huvudet åt honom och sucka tyst.

När han någon sekund senare släppte min blick för att söka vidare fick jag i ögonvrån se hur de träffade Niall och hans ansikte ändrades till ett hårt läge. Käkarna blev ihop pressade och hans ögon visade ilska. När vi sedan hade satt oss ner böjde jag fram mitt huvud och tittade in i Nialls ögon som visade tecken på sorg när han dystert tittade upp på mig.

”It’s not your fault.” upprepade jag igen innan jag lyfte upp blicken och fokuserade på läraren som började ta tag i lärarboken och bläddra.

---

Så, äntligen fick jag tid för att skriva! :) 

Tidigare i kapitel 31:

Tidigare i kapitel 30:

Chockad över vad som precis hade hänt gled jag ner längs väggen med händerna på huvudet. Mina ögonbryn var rynkade och min mun var vidöppen medan jag tomt stirrade ut i tomma intet, vad hände precis?

”What the fuck was that?” frågade Harry lika chockad som jag och växlade blicken mellan mig och Louis som för var sekund kom längre och längre bort från oss.

”I…I don’t know.” mumlade jag tyst och släppte ner händerna från huvudet.

”And which girl did he talk about?” frågade han igen, fast denna gången ännu mer förvirrad och med rynkad näsa. ”I’m confused.”

”Uhm..”började jag lågt och tittade upp på honom. ”He and April are dating, or were. I guess..” svarade jag honom med tankarna borta i annat och förvirrad i situationen.

Vad menade han? Mitt fel, vad hade jag gjort? Omedvetet ryckte jag på munnen och skapade en rynka i pannan som blev större ju mer jag tänkte.

”Oh.” mumlade Harry innan han långsamt gled ner vid min sida.

Han lutade huvudet mot väggen och slöt ögonen medan jag granskade honom. Det var skönt, han fanns liksom bara där. Han sa inget, men han var alltid där om det var något. Han förstod att jag inte ville prata om det. Med ett litet leende till min vän gjorde jag likadant som han och stängde ögonen.

Tänkte efter på vad som hade hänt den kvällen och varför han hade sagt att det var mitt fel, varför jag hade blivit anklagad då det var han som strulade med den där bimbon.  Kanske tog han det som att det var jag som hade berättat för April? Det var ju för fan hon som såg det med egna ögon, jag var bara där och tröstade henne. Jag suckade djupt och koncentrerade mig på mina tankar, jag var tvungen att veta varför han var så arg.

Allt jag ville var att hjälpa till, men det verkade bara som att jag hade gjort allt så mycket sämre.

”I don’t understand why he’s so mad and what you’ve done, but it’ll be okay, mate.” log Harry mot mig och jag öppnade ögonen för en sekund och besvarade hans leende.

Åtminstone stannade han när allt annat rasade, han var en bra vän den där Harry Styles.

Den dramatiska skoldagen full med tårar, smällar och allt annat knepigt var äntligen över. När jag satt på den sista lektionen för dagen ville jag inget annat än att klockan skulle ta ett skutt till tolvan så jag kunde gå hem och gömma mig under täcket och aldrig komma upp igen. För det var exakt vad jag tänkte göra, gå hem och dränka mina sorger med choklad och sedan begrava mig i sängen.

Med en suck vaknade jag upp ur mitt dystra tänkande och drog upp ryggsäcken en aning mot axeln samtidigt som jag fortsatte att hålla ögonen på stenen jag hade sparkat på ända sen busshållsplatsen. Helt ensam fick jag också gå då det bara var min klass kvar på skolan, att sluta sist suger.

När jag med sänkt blick fick syn på staketet till vårt hus framför mina fötter drog jag med en suck fram handen ur tjocktröjan och öppnade grinden. Ett litet gnisslande läte kom från grinden och bedövade mina öron samtidigt som jag surt grimaserade. Denna dagen kunde inte bli värre. När jag sedan hade stängt grinden igen vände jag mig om och började gå mot trappen som ledde in till mitt och grannens hus.

Plötsligt hörde jag något skrapande mot stenarna utanför dörren och snabbt höjde jag min blick. När jag fick syn på vem det var tvärstannade jag och kände hur ögonen växte.

”Louis… What are you doing here?” frågade jag panikartat samtidigt som han bet sig i läppen och tittade ner på sin famn.

Min blick följde efter hans och chockat stirrade jag ner i hans famn som var fylld med en bunt rosor. Han tog de små stegen nerför trappan och ställde sig framför mig med ett leende som alltid fick mig på fall. Mitt hjärta började dunka hårt i bröstet och rädslan blev större.

Jag ville inget annat än att springa iväg, men benen var som fastklistrade i marken och vägrade att flytta på sig.

”April. I know that you may not forgive me, but at least I’ll give it a try.” viskade han tyst till mig och drog handen längs de röda utblommade rosorna.  

Han suckade lätt innan han lyfte sitt huvud och träffade mina ögon.

”Here…” sa han tyst och bet sig i läppen samtidigt som han räckte över rosorna till mig.

Chockat tog jag emot dem och pillade lite på bladen samtidigt som jag lyssnade på vad han hade att säga.

”I don’t know what happened, but apparently I was drunk and Niall tried to take you away from me and…”

Jag tittade bekymrat på honom och kände hur rynkan i pannan växte.

”Wait, what? Niall didn’t try to take me away from you..” sa jag och skakade på huvudet.

Louis gjorde ett försök att skratta, men det lät bara tillgjort samtidigt som han pustade.

”April, he did. And I’m really pissed of about it because he supposed to be my friend and not take you away from me. And besides, why did he even show you?” Han slängde surt ut orden och gav mig en blick som gjorde allt för att få mig att tro på honom, men i detta fallet trodde jag mer på Niall.

”No, Louis, he didn’t. He tried to be frendly, you should try that.” fräste jag surt och blängde på honom.

”Friendly?” skrattade han irriterat och skakade på huvudet. ”Don’t you see? He’s trying to take you!”

Surt fnös jag åt honom och tittade bort.

”Do you know what? Maybe he did, maybe not. So what? That wouldn’t change anything, Louis! You’d still cheat on me!” skrek jag åt honom och återigen tittade på honom.

Han tystnade och knep hårt ihop sina läppar samtidigt som tårarna hotade att börja rinna innanför mina ögon.

”Do you know what, Louis? Right now I would rather be with him instead of a cheating ass like you.” fräste jag och vek sedan ögonkontakten.  “Take your fucking roses and get out of my way. I don’t wanna see you.”  mumlade jag sedan och pressade hårt rosorna mot hans bröst innan jag med bestämda steg sprang uppför trappan och in genom dörren.

Det var då allt brast. Tårarna började hastigt rinna och snytningarna började sedan komma. Fan ta det här, jag orkade inte det längre. Allt skulle bara vara så jävla svårt och ingen kunde någonsin förstå dig.

Just nu var allt jag ville att åka ner genom jorden och aldrig mer komma tillbaka. Slippa allt skit och släppa allt, problemet var bara att jag inte vågade. Jag var för feg.

Hon tryckte hårt upp blommorna i bröstet på mig så jag snubblade en aning bakåt innan hon snabbt sprang förbi mig och in genom huset. En vindpust av hennes parfym flög förbi när hon rusade förbi mig och jag andades med stängda ögon in doften.

Den underbara doften som fick mig att vilja omfamna henne och aldrig släppa taget. Blommorna hon tryckte mot bröstet tappade några blad och föll ner på marken innan jag med en suck började gå in i vårt hus med buketten hängandes i högerhanden. När jag kom in gick jag direkt till mitt vitmålade rum och satt mig i den intrycka sängen mot väggen.

Med en suck la jag ner blommorna bredvid mig och lutade huvudet mot långsidan av väggen och stängde ögonen. Jag tog djupa andetag och försökte samla mig samtidigt som jag flätade ihop mina händer med varandra, i en dröm på att den ena skulle vara hon.

Tankarna for genom mitt huvud och funderingarna jag så mycket hade gnagat på var som bortblåsta och allt kändes hopplöst. Högt suckade jag igen innan jag slutade tänka helt och bara slappnade av. Och när jag lyssnade riktigt noga kunde jag höra hur flickan i väggen intill låg i sin säng och pressade kudden mot huvudet samtidigt som hon skrek ut sin sorg och snyftade högt.

Allt det var mitt fel, allt.

---

Usch, måste sova. Har knappt sovit något dessa senaste dagarna, haha...

Men här är ett till kapitel, enjoy och kommentera! :) xx

 

Tidigare i kapitel 29:

 

” I can’t stand all these lies, Louis. I just can’t.”

April tryckte hårt ihop sina läppar för att stå emot de tårar som när som helst skulle börja falla längs hennes kinder. Jag stod förstelnad bredvid April med vidöppen mun och stirrade på vad som hände mellan dem. Att Louis skulle komma nu och riva ner April igen fick mig ur balans.

Det gjorde mig arg och allt jag ville var att skydda henne, men det var inte så lätt då hon varje dag grät floder över den här killen. Louis tittade på April med en förvirrad och sorgsen blick medan April var fast vid sitt beslut. Min hand var hårt ihop tryckt så mina naglar pressades mot skinnet för att trycka ut min ilska. Just nu ville jag döda Louis för allt han har gjort mot April, han hade sårat henne rejält.

Långsamt började en ensam tår rinna ner längs Aprils kind och hon skakade med darriga ben på huvudet och vände sig om. Hennes lilla kropp började röra på sig men hann inte långt innan Louis ropade på henne och satt handen på hennes axel. Ilskan av att han ens rörde henne strömmade genom mig och av ren reflex slog jag hårt bort Louis hand med hjälp av min handrygg.

Han tittade förvånat upp på mig med vidöppen mun innan han ägnade sin uppmärksamhet mot April som långsamt började gå bort från honom. Hårt knep jag ihop min mun och lossade på den ihop tryckta handen. Jag kände hur smärtan från de intryckta naglarna började släppa och handen blev svår att öppna. Motvilligt började jag röra lite på handen och öppnade den innan jag tog tag i Louis t-shirt och tryckte han mot väggen, vilket förvånade honom.

Han tittade skräckslaget på mig medan jag hårt tryckte samman mina käkar och tittade allvarligt på honom.

”What did I told you that I would do if you hurt April?” frågade jag honom hårt och kände hur mina ögon svartnade.

Det brann inuti mig, hatet var så stort mot den här killen. ”Huh?” skrek jag och drog hårdare i hans tröja som jag höll i med ett stadigt grepp. 

Louis stönade obekvämt och tittade motvilligt på mig.

”You’d cut off my balls.” mumlade han tyst och tittade ner i marken.

”What did you say?”

”Oh, for god’s sake, listen!” skrek han surt och tittade mig i ögonen. ”You’d lock me in a basement and then cut off my balls, yeah I get that point!” fräste han mot mig och spände ihop käkarna han med.

”Do you want me to do it?” frågade jag seriöst och höjde ögonbrynen, inget svar. ”Do you?” frågade jag igen och gick närmare honom.

”Because if that’s what you want, I’m more than happy to do it.” fräste jag tillbaks och log surt mot honom. ”Do you get it? Don’t ever hurt her again, Louis damn Tomlinson. Because if you do, you’ll get a hell with me.” Louis suckade djupt och nickade. “Just because I seem to be the nice guy doesn’t it mean that I don’t protect the people I love. And while you ran around and made out with some bimbos you’re friend took care of April. Do you get it? If you don’t do something about this someone else will take her, Louis.” berättade jag lugnare och släppte taget om hans tröja.

Irriterat drog han händerna över tröjan och slätade ut den innan han tittade upp på mig med ett surt ansikte.

”I’ve tried okay? But it’s not that damn easy to let go.” mumlade han och drog ännu en hand längs hans överkropp. ”And besides, why the hell did Niall help April? Was it really him?”

Jag nickade lugnt och granskade han när han fortsatte att dra händerna längs tröjan för att släta ut rynkorna jag hade skapat.

”That little liar.” muttrade Louis för sig själv och stönade sedan och började gå ifrån mig.

”Woah, were’re you think you’re going? Do not make this harder than it already is, Louis. Just promise me to keep away from April and I’ll let your balls be.” sa jag och satt handen på hans bröst för att stoppa honom från att gå därifrån.

”Get of me!” fräste Louis och slog bort min hand. ”I’m not going to stand here and listen to your bullshit anymore. I’ll touch April how much I want and you can’t do something about it. So if you excuse me, I’m going to talk with that bastard who’re trying to take my girlfriend.”

Med dem orden gick han med snabba steg bort från mig och jag kunde inget annat än stå kvar och titta på när han försvann längre och längre bort. Jag tänkte inte jaga honom en gång till och smälla in han i ett skåp, men om han någonsin rör April igen ska han ha klart för sig att det kommer bli ett helvete för honom.

Jag suckade djupt och kliade mig i bakhuvudet innan jag vände mig om och försökte springa ifatt April som redan var framme vid klassrumsdörren.

Jag slet mig bort ifrån Liams grepp och började med snabba ilskna steg gå genom korridoren. Han gjorde inget motstånd och försökte dra in mig igen, han bara lät mig gå därifrån- vilket förvånade mig stort. Ilskan över Niall var stor och jag började bli irriterad på honom. Hade Niall, den där lilla blonda killen som alltid varit min vän, försökt snott min flickvän? Den jäveln.

Känslorna var starka men blandade inuti min kropp och fick mig att bli galen, vad skulle jag göra? Av ren ilska skrek jag rakt ut och sparkade med mycket kraft ett starkt slag mot det stora skåpet jag hade framför mig. Foten började snabbt värka och jag började lätt hoppa lite på ena benet och stönade av den ömma foten.

”Damn it!” skrek jag surt och knep ihop ögonen så hårt jag kunde, som att det skulle få bort smärtan och få mig att sjunka under jorden.

Jag placerade mina händer på mitt huvud och snabbt började fingrarna leta reda på hårstrån som jag kunde dra ut ilskan på. Tårarna hotade innanför mina ögon och jag gjorde allt för att inte få dem att rinna. Det hade gått upp för mig, jag hade mist henne. Jag hade mist henne på grund av ett lamt misstag som jag egentligen hade kunnat kontrollera, bara det att jag hade fått en sur Niall på mig. Jag skulle tagit chansen.

Långsamt böjde jag mig ner mot golvet och satt mig ner. Det kalla golvet smittade av sig på min kropp och fick mig att frysa, men vad spelade det för roll? Jag hade inte henne i mina armar. Jag hade mist henne. Lågt snyftade jag för mig själv och tittade mig panikartat om för att se om någon såg mig, men korridoren var tom och lika så var jag. Jag var tom på ord och visste inte vad jag skulle göra, det ända jag visste var att jag förmodligen inte skulle få tillbaks April.

En ensam tår letade sig ur mitt öga och jag torkade irriterat bort den med tröjarmen. Jag tänkte inte gråta, jag ska inte gråta. Gråta är för småbarn. För varje sekund som gick blev ilskan inuti mig större och sorgen mindre. Ilskan på att Niall hade förått mig och lurat in mig i skit för att sedan sno min flickvän slog snabbt bort sorgen och med ännu ett drag under ögonen reste jag mig upp och tittade mig omkring.

Korridorerna var tomma men jag visste att Niall inte var på lektion, han skulle finnas här någonstans. Jag höjde min hand och slog mig själv lätt på kinderna för att vakna innan jag med snabba steg började gå längs korridoren i jakt på Niall. Det kändes som att det brann inuti mig, så arg var jag på honom just nu.

Egentligen visste jag inte om det var rätt att ta ut ilskan på honom, men det kändes som att det var hans fel då han hade varit med. För mig var det klart att han försökte ta henne ifrån mig.

Efter ett tag hittade jag honom. Han stod bredvid skåpen och snackade med Harry. Hans ljusa skratt som alltid brukade få mig på bra humör fyllde mina öron men gjorde mig bara irriterad denna gången.

”Niall!” ropade jag argt när jag närmade mig honom och han vände sig om mot mig med ett leende.

”Hi man! How are you d-” mer hann han inte innan jag tryckte upp honom mot skåpet och fick se hans skräckslagna ansikte.

”Why did you do this?!” frågade jag honom hårt med stor ilska och sorg i rösten.

Mitt hjärta värkte, hon var borta.

”You took her away from me, Niall! Everything is your fault!” skrek jag och skakade på huvudet. Nialls ansikte ändrades från skräck till sorg och han tittade ångerfullt på mig. ”Damn it, Niall! If it wasn’t for you I would still have her in my arms! You destroyed everything!”

Jag slog hårt handflatan mot väggen en centimeter från hans huvud och av rädsla hoppade han till och tittade på mig med skräck i ögonen.

”Everything.” viskade jag tyst innan jag tittade in i hans ögon och sedan lämnade honom där.

Bakom mig kunde jag höra hur Niall flämtade och långsamt gled ner längs väggen. Han fick skylla sig själv, han förstörde allt. Exakt allt.

---

Ni får detta även fast det inte är femtio kommentarer på det förra kapitlet, men man får ju vara lite generös, eller hur? 

Enjoy och kommentera! :) x

Tidigare i kapitel 28:

”You don’t remember anything, do you?” skrattade hon och jag kände hur sängen lätt åkte upp när hon lämnade den.

Ett ljust skratt for ur hennes kropp och skrattade road åt mig, vad var det som var så kul?

”I don’t know If I want to remember.” mumlade jag med huvudet mot kudden.

Fan, hur kunde jag göra såhär? Om April fick reda på det skulle hon döda mig. Hon skulle först jaga mig, sen fånga mig, binda fast mig vid ett träd, skära av mitt huvud och alla andra kroppsdelar innan hon tillslut la det i en gryta och kokade soppa av det.

Så trevlig var hon när hon blev arg. Fast man får ju se det positivt, det hade blivit en riktigt god soppa eftersom… ja, det hade varit jag i den.

Blondinen skrattade ännu en gång sitt ljusa skratt och jag ville skära av huvudet av henne för att få henne att sluta. Huvudet värkte för mycket för att klara av glada stunder med skratt.

”Wow, thanks for your happiness. Why’re you so upset, do you have a girlfriend or anything?” frågade hon nyfiket efter hon hade skrattat klart, men jag kunde se framför mig at thon gömde ett leende i mungiporna.

”In sort of.” mumlade jag med en suck och vände huvudet mot det stora ljusa fönstret.

Vart var jag någonstans och hur skulle jag ta mig hem? Katastrof. ”I mean, how do you think that she’ll react when she find out that I slept with another girl? She’ll cut off my balls.” fräste jag surt och tittade ut genom fönstret i hopp om att ha en liten aning om vart jag befann mig.

Plötsligt började tjejen gapskratta och irriterat vände jag mig utan större funderingar om och stirrade surt på henne.”What’s so funny?”

Hon fick ta stöd av väggen hon stod bredvid och hennes hand landade på hennes mun i ett försök att sluta skratta. Min blick var fast på hennes ansikte, vilket inte var så himla lätt när hon stod där i underkläder, men jag gjorde mitt bästa.

”I’m sorry.” log hon överdrivet mycket och var nära på att brista ut i skratt ännu en gång. ”But did you think that we had sex?” frågade hon med sammanpressade läppar och tittade på mig.

Jag öppnade munnen och ryckte lite på axlarna för att visa mina tankar innan hon brast i skratt igen.

”We made out, but nothing more. I’m not that kind of girl.” Utan att ta åt mig hennes ord fnös jag och skakade på huvudet.

”Not that kind of girl? You just made out with a guy with girlfriend.” mumlade jag surt och höjde mina ögonbryn så gott det gick med halva ansiktet tryckt mot kudden.

Tjejen fnös lätt och la armarna i kors. ”You didn’t exactly tell me that you had a girlfriend so you have yourself to blame.”

Tanken om att hon kanske hade rätt snurrade runt i mitt huvud och fick mig att bita mig i innerkinden.

”You’ve right.” suckade jag och satt mig upp. ”But If we didn’t have sex, why am I here?” frågade jag förvirrat och skakade lätt på huvudet. ”And without underpants?”

Tjejen började skratta ännu en gång och gick mot sängen jag satt på. Hon satt sig på kanten så långt bort det gick från mig och log lätt.

”You were so drunk last night.” började hon med ett skratt och jag himlade kort med ögonen.

Nähä, det säger du inte?

”And you were nagging in my ear that you wanted to go with me home, so finally I said that you could. But it started to rain and you jumped around in a lot of puddles and all your clothes got wet. And when we came home you just took off all your clothes and fell asleep.” berättade hon och jag kände hur kinderna lätt började brinna.

“Oh…” Det var det ända jag fick ur mig innan jag tittade mig omkring i rummet. ”And were are my clothes now?” frågade jag förvånat och fortsatte att titta mig omkring.

En sekund senare kände jag slag i både huvudet och ansiktet av kläderna som hade träffat mig.

”Get dressed, I fix breakfast.” sa hon snabbt till mig innan hon försvann ut ur rummet och lämnade mig ensam.

Med en suck reste jag mig upp och började ta på mig kläderna. En stor klump fanns i min mage och även fast jag borde känna stor ånger så kände jag inte så mycket av den.

Jag hade bara kul. Det var bara en kväll, hon borde förstå. Men samtidigt så tyckte jag synd om henne, fast hon behöver ju inte veta något. Det hon inte vet har hon inte ont av, eller hur?

En stor klump satt fast i min hals och tårarna var på väg upp igen.

”Hey, It’ll be okay.” tröstade Liam mig och sneglade på mig med ett svagt leende.

Jag nickade så gott jag kunde och försökte svälja bort klumpen medan Liam satt nyckeln i sitt skåp och öppnade det. Det var måndag och det hade gått två dagar sen Louis krossade mitt hjärta. Jag hade varit helt borta, helt okontaktbar och den ända jag hade pratat med var Liam.

Min mamma visste inte om vart jag höll hus och henne hade jag inte sett sedan i fredagskväll, antingen så brydde hon sig inte eller så hade hon andra tankar på huvudet och hade inte tid för mig. Med andra tankar menar jag jobb, det var det ända som existerade i hennes hjärna och hade alltid gjort även det hade blivit värre sedan pappa dog.

”You’ll protect me, right?” frågade jag honom tyst och tryckte boken så hårt mot bröstet jag kunde.

Liam tittade ner på mig och log samtidigt som han drog ut en bok och stängde skåpet utan att slita sin blick från min.

”Always.” övertygade han mig och låste skåpet innan vi började gå längs korridoren igen.

Jag nickade smått och tittade ner på mina fötter medan de rörde sig fram och tillbaka över korridorsgolvet. Om jag ska vara ärlig så var jag rädd, riktigt rädd. Rädd över att jag skulle stöta på Louis och brista i tårar, falla ner på marken och inte vilja ta mig upp igen. Han hade ingen aning om hur mycket han hade skadat mig.

Svagt skakade jag på huvudet och knep ihop mina läppar så hårt som möjligt för att inte få tårarna att rinna. Han var inte värd mina tårar, han var en gris. En gris som inte förtjänade något bättre än dens egna skit.

Plötsligt kände jag en hand på min axel som mjukt vände mig om och sedan hur ett par läppar som hade ett leende på sig träffade mina. Chockat stod jag emot kyssen och puttade honom ifrån mig och tittade på Liam. Hände det där nyss?

Förvånad och sårad satt jag handen för munnen och skakade på huvudet. Leendet Louis hade haft på sina läppar försvann snabbt och han tittade oförstående på mig.

”What’s wrong, babe?” frågade han och skakade på huvudet.

”You kissed me Louis, you kissed me.” viskade jag med svag röst som när som helst skulle brista.

”Yeah, so? You’re my girlfriend.” log han mjukt mot mig och ryckte på axlarna.

Det var det där leendet jag älskade mest av allt, det där leendet som fick mig på fall, men inte denna gången.

”Not anymore.” sa jag tyst och bröt min ögonkontakt med Louis och sneglade diskret på Liam.

Han höll hårt ihop sin hand för att trycka ut ilskan och han tittade surt på Louis. Om Louis så lite som rörde mig igen skulle Liam ge honom en fet smocka.

”What?” frågade Louis med en aning sorgsen röst och försökte fånga min ögonkontakt. ”But why?!”

Jag skakade smått på huvudet och fnös så gott jag kunde.

”Why?” frågade jag honom med och kände hur skrattretande det började bli. Louis nickade och tittade in i mina ögon. ”I thought that you could chance, Louis.” viskade jag och skakade på huvudet.

”What, what do you mean? I haven’t do anything!” försvarade han sig och slickade sig om sina torra läppar.

”Don’t lie to me Louis! Don’t lie right up in my face, I saw you!” skrek jag med sprucken röst och kände hur det började brinna innanför ögonlocken. ”It doesn’t matter what you say, Louis. You can’t make it undone.” sa jag hårt och tryckte ihop mina läppar så hårt jag kunde. ”I can’t stand all these lies, Louis. I just can’t.”

En kall känslosam tår rann ner längs min kind och jag skakade lätt på huvudet samtidigt som jag vände mig om och började gå bort från honom.

”April, wait!” ropade han snabbt och satt en hand på min axel, men sekunden senare var den bortslagen av Liam som nu hade tagit tag i Louis tröja och ställt han mot skåpen.

Han hade ljugit för mig, han hade ljugit rakt upp i ansiktet på mig och påstått att han inte hade gjort något. Det var som att jag inte betydde något alls, att det var som jag trodde. Jag var bara en leksak för honom. Något han tröttnade på efter ett tag och lämnade i skitet.

Orden högg till i mitt bröst och jag satt min vänstra hand över munnen samtidigt som tårarna började rinna hastigare och snyftningarna började komma. Jag klarade inte av det mer. Alla ljög och ingen kunde någonsin vara det minsta ärlig, utan tjejerna skulle vara några leksaker som tydligen inte hade några känslor.

Men tänk igen, killar. Vi har ett hjärta och det är inget ni får leka med. 

---

Två kapitel på en dag, är inte det awesome? 

Som ni vet, så älskar jag ju när ni kommenterar, det gör mina dagar! Men något jag älskar ännu mer är långa kommentarer, det får mig att le som en dåre! Så ni får mer än gärna skriva det! :)

Sen ville jag bara göra en sak klar, jag heter inte Annie Andersson. Jag vill inte säga att jag heter det om jag inte gör det, stackars flickan som heter det och jag påstår att jag är hon, liksom. Så där hade ni fel, haha!

Kommentera för nästa, 50+ hade inte varit helt fel! ;) x

Tidigare i kapitel 27 del 2:

Jag hörde en orolig röst på andra sidan luren och April suckade tyst innan hon avbröt hans oroliga svammel. ”Can I c-come over?” Liam svarade henne något snabbt innan dem la på och hon suckade. ”Do you want me to walk with you?” frågade jag tyst och hon nickade långsamt. ”Okay.” mumlade jag samtidigt som jag reste mig upp och sträckte mig efter Aprils hand. Hon tittade kort in i mina ögon med ett söndergråtet ansikte och i ett försök att le, men misslyckades. Hennes hand placerades i mina och jag hjälpte henne upp innan vi gick ner från trappan och svängde höger. ”Thanks Niall. I appreciate it.” viskade hon och tittade på mig samtidigt som jag nickade och log mot henne. ”No problem, April. It feels like I owe you anyway.” svarade jag henne lika tyst och satt händerna i fickorna medan vi gick längs den tysta mörka gatan som på kort avstånd kunde höra dunkandet från festen inte alls långt därifrån. Festen som väckte hemska minnen hos April som hon helst av allt ville glömma.

---

”I’ll be back in a minute, promise.” lovade han innan han log mot mig och gick mot dörren, sedan stängde han den efter sig och lämnade mig ensam.

Hatet jag just nu hade mot den där killen var stort och om han ens gick närma April igen skulle jag bli som jag alltid blir – överbeskyddande och slå ner han.