Tidigare i kapitel 23:

Louis tog ett djupt andetag och sa, ”Why should I tell you, huh? It’s not like you would tell me thereason why you’re going to the counselor if I asked you, right?”
Jag bet mig löst i läppen och försökte komma på ett svar. Louis hade så klart rätt, aldrig i livet att jag skulle berätta för honom om pappa, men jag vill fortfarande veta varför han gick till kuratorn. Nyfikenheten bubblade upp i min kropp och jag gjorde nästan vad som helst för att få reda på varför han gick dit.
“But what if I told you, would you tell me then?” frågade jag nyfiket och försökte fånga hans ögonkontakt.
Det var en lögn, såklart det var, men Louis kände mig inte. Han skulle inte kunna genomskåda den. Han tittade allvarligt på mig och höjde lätt på sina ögonbryn.
”Are you serious?”
”Of course I am.” sa jag och himlade med ögonen samtidigt som jag stadigt höll fast min hand på hans axel.
Han suckade och kollade ner på sina toms utan att säga något. Atmosfären var tung och ord som sårar hängde runt i luften. 
”No, I don’t belive you. You’re not going to tell me, I’m sure of it.” sa han tillslut. 
”Come on! I promise I’ll tell you!” Mitt vanliga arga humör började smått dyka upp och det störde mig något fruktansvärt.
Att jag någonsin har varit den tålmodiga typen kan jag inte säga, men jag var trött på mig själv och på att jag alltid ska vara sur och trumpen. Jag skyller på pappa, helt klart, men ibland önskar jag bara att allt kunde vara lättare. Att jag kunde le som en vanlig tonåring och ha sin pappa i närheten. Känna hans närhet och doften av hans parfym när du trycker huvudet mot hans bröstkorg. Det var svårt att inte ha någon där.
”No you won’t.”
“Yes I will.” envisades jag och gjorde mitt bästa för att få det att bli så trovärdigt som möjligt.
”Fine!” fräste han. “My parents had a divorce, okay? My dad moved back to my hometown, Doncaster. He wanted me to come with him but I stayed here in London with my mum and my sisters. I took it hard, harder than other people and my world is falling apart. Now I have to see this freaking counselor even if I like it or not. People just don’t understand and I’m tired of it. I’m tired of being misunderstood.” Hans ansikte mjuknade upp och ögonen blev glansiga.
Sorgen visades tydligt i hans ansikte och han pressade hårt samman läpparna för ta sig samman. Det var inget jag hade förväntat mig. Skilsmässor är inte ovanliga, det händer hela tiden, men det jag blev chockad av var att en kille som Louis skulle ta det så hårt.
Innan jag hann komma upp med en lögn som jag hade planerat sa han, ”So now you have to tell me why you’re going to the counselor.”
Fan. Min hjärna var tom på idéer och Louis bestämda blick trängde sig in i mitt sinne så fort jag stängde ögonen, jag skulle inte komma undan det här.
”Uhm yeah, about that…” Allt stod still och det kändes som att min hjärna hade slutat arbeta, att inga vettiga idéer kunde dyka upp utan något idiotiskt innehåll, suck.
Hårt pressade jag samman mina läppar och försökte tänka så gott det gick. Jag tänker absolut inte nämna pappa, så är det bara. Det skulle få sina konsekvenser och folk skulle börja behandla mig annorlunda, aldrig i livet. Men såklart var jag tvungen att komma på något, helst något trovärdigt. Irritationen av att jag aldrig hade varit en toppen lögnare störde mig i mitt tänkande. Om jag inte var bra på att ljuga, hur skulle jag göra då? Allt var en stor rörig soppa som jag inte skulle kunna fixa.  Än så länge hade det gått bra, men det kommer inte hålla länge till. Tillslut kommer någon genomskåda mig och mitt spel.
Efter en stunds tvekan tittade jag knappt på, Louis utan höll ner min blick i marken och sa, ”Well, I can’t.”
”April! You have to tell me. Don’t you fucking get it?” Visst var inte mitt humör det bästa, men Louis var inte mycket bättre och jag kunde se hur han långsamt började koka inombords.
Hårt pressade han ihop sin knytnäve och tryckte ut sin ilska genom smärtan samtidigt som han suckade djupt åt mig.
”I haven’t told anyone but you because I trusted you! But I guess you’re just like me, you can’t keep promises that you make.” Hans röst var kall som is och hans ansikte visade inga känslor alls. På en sekund hade han gått från en känslig och ledsen kille till en med häftigt humör.
”Louis…” började jag samtidigt som jag skakade på huvudet.
Min röst var inte stadig och känslorna inom mig visades tydligare. Det här blev bara svårare och svårare. Det värsta var att det stämde, jag kunde inte hålla löften som jag sa. Han skrattade irriterad med ingen som helst humor i rösten.
”Just get over it. I’ve got to my class now and I don’t have time with your bullshit.” Han ljög, han ljög mig rakt upp i ansiktet för att slippa se mig.
Även fast jag inte visste varför så skar det till i bröstet på mig. Jag vet att han inte skulle gå till sin lektion för det var bara några minuter kvar innan lunch, alltså hade han inte bråttom alls.
”Bye, April.” Med det vände på klacken och började gå bort mot mig med snabba steg.
Paniken steg stort inom mig och hjärnan verkade fungera lika dåligt som innan, jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Mina ben hade slutat fungera, jag stod på samma plats som innan och kunde inte flytta mig en centimeter. Allt kändes tomt inuti mig och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Fan ta Louis, jag fick dåligt samvete på grund av honom.
”Wait!” utbrast jag förvirrat och sprang snabbt ifatt honom.
Mina vita Converse pressades mot det kalla golvet och Louis stönanade hördes gott och tydligt framför mig.
”What April?! Like I said one minute ago: I don’t have time with your bull-” Med en massa förvirring inuti mig tog jag tag i den första idé som dök upp i min hjärna, och tänkte inte ens över den innan jag gjorde det.
Snabbt greppade jag tag i hans handled med min högerhand och drog honom mot mig. Han snurrade runt ett varv och ilskan i hans ögon var stor. Utan att tänka på vad jag gjorde pressade jag panikartat mina läppar mot hans, trots att vi stod mitt i korridoren där klockan snart skulle ringa och alla elever skulle strömma ut ur klassrummen. Till att börja med var han spänd, men förvånansvärt snabbt särade han försiktigt på läpparna och besvarade min kyss. Hans läppar var mjukare än vad jag kom ihåg dem från den fredagsnatten, fast mina minnen från den natten var inte särskilt skärpa och det var inget jag var stolt över. Mina ögon var slutna och även fast jag inte vill erkänna det så tror jag att jag njöt av den lilla tiden då hans läppar var placerade på mina. Med förvirrade tankar av känslor och reaktioner blev jag förvånad av den stora klockans ringning och drog mig bort från Louis. Bakom mig där dörren nyss öppnats från geografi salen hörde jag ett flämtande och sedan en röst som svagt fyllde mina öron. 
”April?” Jag kände genast direkt igen Liams röst och vände mig panikartat om med huvudet fyllt med dåliga tankar som skulle kunna hända.
Fan, fan, fan. Liam kommer inte vara glad.

I ett försök av att få bort alla tankar som dansade runt i mitt huvud suckade jag samtidigt som jag stängde mina ögon och gnuggade mina handflator mot ögonlocken. Jag satt bredvid, Zayn på Mr. Dagdale’s geografi lektion och just nu stod han framme vid tavlan och rabblade upp en massa klimat i alla världens hörn.
”Mr. Payne, do you want to share something with the rest of the class?” frågade Mr. Dugdale irriterat samtidigt som han vände sig om mot mig och gav mig en typisk lärarblick.
Tydligen hade jag suckat högra än vad jag trodde och väckt hela klassens uppmärksamhet.
”No, sir.” mumlade jag tyst samtidigt som jag tog väck händerna och tittade ner i bänken.
Mr. Dagdale och alla elever hade avbrytit lektionen och riktat sina blickar mot mig, även, Zayn med höjda ögonbryn och förvirrade ögon.
”Is something wrong?” viskade han när resten hade lagt tillbaka sin uppmärksamhet på Mr. Dugdale som fortsatte med sin ointressanta lektion.
”No.” svarade jag snabbt och kallt medan jag kort tittade in i, Zayns ögon innan jag spände dem på bänken igen.
Ärligt talat var jag inte säker, men det var inget jag kände för att visa för Zayn, trots att han var min absolut bästa vän. Jag ville inte oroa honom och dessutom visste jag inte om något var fel. Kanske var det bara trötthet av att sitta instängd i ett klassrum när solen starkt sken utomhus. Han nöjde sig med det som svar och även han riktade sin uppmärksamhet tillbaka på Mr. Dagdale. Jag kollade på den lilla klockan hängandes över tavlan och såg att det bara var en minut kvar av lektionen och suckade lättat så tyst jag kunde. En skön känsla av att slippa lektionen spred sig i mitt bröst och jag började snabbt samla ihop alla grejer jag spridit ut över bänken. Sekunderna gick och jag följde klockans visare när den mer och mer närmade sig tolvan. Så när klockan äntligen slog där den skulle slängde jag mig snabbt ur stolen med mina grejer i famnen och kom ut ur klassrummet. Där möttes min syn av något jag inte hade förväntat mig - och något jag inte ville förvänta mig. Där framme, mitt i korridoren stod två personer och kysste varandra. Det var inte ovanligt att se det i skolans korridorer, men det som jag reagerade på var att det var April som kysste Louis. När de hörde klockan ringa särade de på sig och jag kunde inget annat göra än att stirra på henne.
”April?” Jag hörde besvikelsen i min egen röst och kämpade för att inte visa det för tydligt.
När hon hörde sitt namn vände hon sig chockat om med en vidöppen mun. Hennes gyllenbruna ögon förstorades när hon såg mig och sakta skakade hon på huvudet.
”Liam… This is not what it looks like.” försökte hon förklara bort sig medan jag bara skakade på huvudet åt henne, förräderi.
Jag hade litat på April, jag hade stått upp för henne  när  hon hade varit som ledsnast. Det ända jag bad om var att hon inte skulle umgås med den där typen, det var det ända. Hur kunde hon göra sig så här mot mig? Nu stod hon här och kysste självaste Louis Tomlinson. Jävla Louis Tomlinson.
”Not what it looks like?” frågade jag henne smått irriterad samtidigt som jag höjde på ögonbrynen.
April, särade på läpparna och skulle precis börja prata när resten av eleverna kom i vägen och det blev smockfullt. Våran ögonkontakt bröts och jag skakade lätt på huvudet samtidigt som jag började gå i den motsatta riktningen. Det ända jag bad om var att hon inte skulle umgås med en idiot som honom, och nu står hon här och gör motsatsen. Hon kysser honom, förräderi.

Ilskan blev bara större och större inom mig medan jag kämpade för att hålla den inne. Knyta ihop knytnäven så hårt jag kan och pressa samman käkarna så skulle det gå.
”What April?! Like I said one minute ago: I don’t have time with your bull-” Det var allt jag hann med innan jag kände ett par läppar mjukt pressade mot mina.
Först blev jag förvånad men strax därefter särade jag smått på läpparna och besvarade hennes kyss. Det var en annan sak att kyssa henne nu när jag inte hade en liten droppe alkohol i mig, det var bättre. Hennes läppar var mer varma än jag kom ihåg från den där fredagskvällen då våra tungor inte brottades med varandra, det var bättre nu. Lugnare, mer njutsamt. Att April skulle göra något sånt här skulle jag inte ens kunna drömma, speciellt inte med tanke på att hon hatade mig. Efter något som kändes som några hundradelar senare ekade skolklockans ringande i mina öron. Vi särades snabbt från våra läppar i tankar på att folk kunde se oss samtidigt som April backade och lätt nuddade hennes läppar med fingerspetsarna. Man såg redan nu att ångern i hennes ögon var stor.
”April?” Det var en sårad och besviken killes röst som vi hörde.
Hon vände sig chockat om och tog ner fingrarna från läpparna. När min blick själv flyttades upp såg jag att den besvikna rösten tillhörde Liam Payne, han som hade hotat med att spöa upp mig om jag gjorde något mer med April. Känslan av att både jag och, April hade oro i våra kroppar då, Liam hade hotat mig med att skära av mina kulor om jag någonsin rörde, April igen rusade runt i min hjärna. Det här skulle inte sluta bra.
”Liam…” började hon chockat och skakade på huvudet. ”This is not what it looks like.”
”Not what it looks like?” frågade Liam med en gnutta irritation i kroppen samtidigt som han höjde på ögonbrynen.
April, var på väg att säga något men sedan kom alla andra elever ut ur klassrummen och stoppade henne. Ljudet från hennes läppar försvann och kaoset från alla elevers skrik övertog. Liam skakade lätt på huvudet av besvikelse och kanske en aning ilska medan han vände på klacken och började gå bort från mig och April. April följde panikartat efter honom med snabba steg och försökte pressa sig förbi medan jag bara stod kvar där, mitt i allt utan att röra på mig. Jag rynkade pannan och min förståelse var liten. Varför hade hon kysst mig egentligen? Var det för att hon tyckte synd om mig eller var det som en ursäkt för att hon inte berättade sin anledning till att hon gick till kuratorn? Egentligen det var inte så mycket att bry sig om, det är ju trots April det handlar om. Jag hade gjort ett löfte till mig själv att ligga med henne, inte något mer. Så varför bryr jag mig? Det är inget jag borde göra. Det är ju inte så att jag hade känslor för henne, eller?

Förlåt för urusel uppdatering, men här har ni det! :)
Sammarbete med, Cajsa på det här kapitlet, och det blev ju bra! Tack så mycket!
Om jag säger 50+ kommentarer, klarar ni det då? Det vet jag att ni gör eftersom jag har världens bästa läsare! xx