Part 43. Didn’t come after me
“I miss boys”
“I hate that this is a school for girls only”
“They can’t even come for a visit”
“This is crazy”
Jag lyssnade halvt på när tjejerna satt i en ring på stora kuddar och pratade skvaller till varandra. Antingen pratade de om det faktum att skolan faktiskt bara var öppen för tjejer eller om de killar de saknade och inte ens kunde hälsa på. Jag försökte hålla mig så långt bort som möjligt och söka mig bort med blicken, men jag kunde känna hur Caitlin då och då sneglade över mot mig för att försäkra sig om att jag mådde bra. Jag hade fortfarande inte börjat prata om varför jag var ledsen och hoppades att de inte skulle komma på anledningen heller.
Tveksamt vände jag ner mitt huvud mot mina knän i ett försök att gömma mig. Jag lät håret falla framför mina ögon och mina små, smala fingrar att leka med varandra som sysselsättning vid mina ben. I ögonvrån kunde jag känna Caitlins brännande blick, men valde att ignorera den som att jag inte känt av den. Fortfarande var mitt minne färskt ifrån när Caitlin bara för någon timme sedan kommit in i rummet och hittat mig gråtandes bredvid min säng. Jag hade varit förstörd och helt utan förmåga att prata, vilket var skönt då jag slapp en massa frågor.
Saknaden efter Harry var större än jag någonsin kunde ana att den kunde bli och smärtan i mitt bröst var för stor för att kunna beskriva. Hon hade tvingat mig upp från min fosterställning, lagt armarna runt om mig och försökt skydda mig från all den ondska jag utsattes för. Jag uppskattade all den tid och oro hon lade ner på mig, men kunde inte låta bli att tänka att det aldrig skulle hjälpa. Så länge jag var utan Harry skulle mitt hjärta aldrig kunna läka och bli helt igen.
“Jamie?”
En frågande röst väckte upp mig från min depression och fick mig att lätt lyfta huvudet. Förvirrat tittade jag mig omkring, undrande över vad de frågat mig. Alla tjejernas ögon var spända på mig och väntade tålmodigt på att jag skulle öppna min mun och tala, men jag hade varken lust eller en aning om vad jag skulle säga. Efter ett tag blev blickarna för mycket och pressen på mina axlar växte.
Obekvämt gjorde jag ett försök till att byta min bekväma position medan jag oförstående bet mig i innerdelen av min kind. Jag kunde känna en stark blodsmak uppstå bland mina smaklökar, något som jag var tvungen att skarpt hålla tillbaka för att inte avslöja.
“Why did you began here?”, frågade tillslut den röst som innan dragit in mig i samtalet.
Stumt tittade jag ut i ringen med blicken seglande över alla de frågande, men vänliga blickarna. Ännu en gång kunde jag känna hur den nu vanliga, enorma klumpen uppstod i min hals och hur tårarna samlades i mina ögon. Återigen fick jag honom på tanken, den pojken som fick mig att kollapsa helt. Jag skruvade mig fundersamt i brist på rörelser, något som slutade med att jag ställde mig upp med andan i halsen.
“Sorry, I have to use the bathroom”, förklarade jag hastigt bort mig, kämpande med mig själv att hålla känslorna i schack.
I hopp om att komma bort från mänskligheten rörde jag mig bort från folkmassan och vidare mot toalettavdelningen längre ner i korridoren. I fasa av att bryta ihop fullständigt flög min blick över alla de olika dörrarna in till rummen där flickor sov samtidigt som jag tungt svalde. Jag ville få bort den stora klumpen som hindrade mig ifrån att andas normalt, men den tycktes aldrig vilja försvinna och jag visste inte heller vad jag skulle göra åt det.
Darrigt placerade jag mina händer på den vita, ek dörren och tvingade upp den. Mina ögon fick bevittna den vanliga synen av offentliga toaletter och jag tvekade inte en enda sekund när mina fötter tog mig mot ett av båsen. Vid det laget hade tårarna börjat strömma längs mina kinder och paniken hade börjat inta min kropp. Jag var livrädd, även om jag förmodligen var tryggare här än på de flesta ställena. Allt jag ville var att ha Harrys armar lindade runt min kropp, det var allt jag bad om.
Frustrerat lät jag tårarna ramla ner medan jag tog mig in i ett av de små rummen och förvirrat stampade omkring. Min kropp var darrig och jag försökte hålla händerna under kontroll medan de olyckligt for upp mot mitt huvud i avsiktlighet att skydda mitt ansikte. Kluckande av gråt for igenom mina öron och ekade genom de tomma väggarna samtidigt som jag fortsatte att upprepa vändningarna runt om i det lilla utrymmet.
Sorgset tittade jag mig omkring, sökandes efter något att sätta mig på. Det första föremålet mina ögon fann var var toaletten som jag bara några sekunder senare befann mig på. Mina ben vilade utmattade mot golvets hårda yta samtidigt som mina armar tog stöd av låren och pressade upp handflatorna i mitt ansikte. I mitt bröst rymdes det inget annat än smärta och jag visste inte vad jag skulle ta mig till längre. Det enda jag visste var att det inte kunde fortsätta såhär.
Plötsligt hörde jag hur dörren segt gnisslade till och släppte in fötter i rummet. I desperat behov av att få vara ifred knep jag hårt samman mina läppar och hindrade sorgen från att tränga igenom. Mina ögon granskade så gott som det gick fötterna som drogs över det kalla golvet. De sökte efter något, eller snarare någon, och den någon var jag. Det var jag hundra procent säker på.
Kämpande fick jag trycka ner mina spetsiga tänder i underläppen, allt för att inte släppa ur mig det gråtande som höll på att kväva mig innefrån. När jag såg fötterna röra sig bort från mitt bås och vidare så långt att jag inte längre kunde se dem, slappnade jag av och slöt mina ögon. Jag hörde sedan en dörr öppnas som sekunden senare stängdes igen. Det var något som gav mig en bekräftelse på att hon var borta, att jag återigen kunde släppa ur mig de starka känslorna inom mig.
Ljudet av högt snörvlande och skrik av tårar ekade genom väggarna återigen och gav min kropp tillåtelse att kollapsa. Jag var för upptagen av att släppa ut all min smärta och dess skadande för att ens märka den återigen öppna dörren och de sökande fötterna. Springande ben togs över golvet och förde flickan mot mitt bås. En dörr öppnades, en chockad flicka stod bakom den och hennes ruskande huvud avslöjade hennes förtvivlad. Jag märkte inte av henne, det var som att jag var inlåst i min egna lilla bubbla och inte kunde ta mig ut därifrån.
Mina fasansfulla skrik fyllda med mardrömmar upphörde inte förrän jag kände två starka armar lindas runt min kropp. De tryckte mig mot henne samtidigt som hon gjorde allt i sin makt för att få mig att känna mig trygg. Jag hade tvingat mig själv till att öppna ögonen, men kunde inte sortera alla mina reaktioner och känslor. Jag satt som förstelnad medan Caitlin vaggade mig fram och tillbaka som ett litet spädbarn och lovade mig att allting skulle bli bra.
Tårarna fortsatte att forsa längs mina kinder medan jag stumt stirrade ut över hennes axel. Hennes varma hand rördes över min rygg i lugnande rörelser och försökte mjuka upp min stela, orörbara kropp.
“He’s gone...”, viskade jag tyst för mig själv, inte medveten om vad jag själv pratade om. “He’s not coming back”
Jag stirrade blankt ut mot väggarna framför mig samtidigt som svidandet av tårar droppade ur mina ögon.
“He left me. He didn’t come after me”
Plötsligt sänktes min barriär och jag fick tillgång till min förstörda och plågade hjärna. Tankarna började arbeta och försökte få mig att förstå situationen, men ingenting hjälpte. Min rörlighets förmåga var som stulen och varje del av min kropp var som förstelnad.
“He said that he loved me...”, viskade jag förtvivlat, inte vetande vart jag skulle ta vägen. “And now he has left me. He said that he’d never leave me, he said that he loved me”
Rörelser upprepades över min rygg innan min kropp utsattes för hastigare vaggande från Caitlins ledande armar.
“What happened to you?”, mumlade hon oförstående, förtvivlad över situationen då hennes vän satt som förstelnad och utan förmåga att kommunicera med omvärlden.
“Are you sure that you’re okay?”
Caitlins oroliga röst ekade genom mitt huvud samtidigt som hennes bekymrade blick vandrade över synen framför sig. Trött nickade jag och lade ett extra lager med täcke om mig, försökte att skydda mig från all fara som jag tycktes utsättas för.
“Yes, I’m fine. Like I said, it’s been a tough month”
Caitlin suckade åt mitt svar, skakade sitt huvud och placerade sig precis brevid mina fötter. Madrassen tog emot från hennes tyngd och fick mig att lätt lyftas upp av den plötsliga förändringen.
“Drink this”, uppmanade hon beordrande och räckte över en kopp te till mig.
Motvilligt tog jag emot den och förde den mot mina läppar. Jag lät den varma vätskan snudda mina läppar och sedan vandra sin väg genom min kropp. Jag slöt mina ögon och njöt. Den gjorde sitt jobb bra, den höll mig lugn och fyllde mig med värme.
“This is not good for you, Jamie”, bekymrade Caitlin sig suckandes och skakade sitt huvud. “I’ve never seen anyone like that before... I couldn’t make you stop, it was impossible. You just kept going”
Tyst stönade jag och lade ifrån mig tekoppen hon precis gav mig. Jag lät mina ögon söka igenom hennes, osäker på om jag ville berätta det som snart skulle segla ur min mun.
“I don’t know what’s wrong with me, okay?”, suckade jag tungt. “I just can’t stop thinking about this one thing. It keeps going in my head, over and over again. It forces me to relive that painful moment once again and... I just can’t control myself anymore. It’s too painful to even think about, even worse to re-live it”
Caitlins plågade blick såg in i min medan hon skakade sitt huvud. Hennes hand nådde sekunden senare mig och fick den varma chocken att inta min kropp. Hennes beröring fick mig att hoppa till då känslan direkt överfördes till min kropp och avslöjade den värmen och allvarlighet hon bar runt på.
“I’m going to help you through this, Jamie. I’m not letting you do it alone”
Part 42. I'm fine
“Are you okay?”
En frågande, nyfiken röst fyllde min hörsel och avbröt mig i mitt djupa tänkande. Försiktigt vände jag på mitt huvud med båda händerna omfamnande runt mina ihop-pressade ben och lade min uppmärksamhet på den bekymrade flickan vid dörröppningen. Hennes händer kramade om en svart läderväska som hon sedan hängde över axeln samtidigt som hennes blick utforskade mitt yttre. Frånvarande nickade jag mitt huvud som svar innan jag vände tillbaks det ut mot fönstret.
“I’m fine”, svarade jag lätt medan mina ögon granskade omgivningen utanför mig.
Synen av andra glada, livliga elever på bakgården fick lusten av att leva sjunka inom mig ännu en gång och hjärtat som redan var så krossat att stampas på. Aldrig hade jag mått såhär förut.
“Are you sure? You’ve been here for the last four weeks and all you’ve been doing is sitting in that windowsill, staring out on the people. The school began for a week ago and you’ve already missed a lot”
Jag lät min blick glida över glaset samtidigt som hennes ord fyllde mitt huvud. Den tjocka dimman hade lagt sig över himmeln och regn vilade i luften, men det bekymrade inte eleverna ett dugg. Hösten hade börjat komma med stora steg och de dagar som innan varit långa och varma var nu frusna och mörka. Jag lät min rosa tunga leta sig ut ur min mun och slicka de torra läpparna i mitt ansikte innan jag ryckte på mina trötta axlar. Jag var trött på allt. På livet, på kärleken, på att få hjärtat krossat. Jag visste inte hur länge till jag skulle orka med det.
“It’s been a tough month”, svarade jag henne tystlåtet med blicken fäst i de gungande träden.
Deras kronor rörde lätt på sig i takt till vindens fart och löven flög omkring i luften. En suck lämnade min rumskamrats mun samtidigt som hon skakade sitt huvud.
“Jamie, you don’t have to go through it alone. Do you want to talk to me, just say the word. The other girls will be here as well. We don’t want anyone to feel bad”
Ett ytterst litet leende uppstod på mina läppar när jag fick höra hennes löfte och fick hoppet om att livet skulle bli bättre att öka. Kanske kunde det bli bättre även om han inte var här, även om mitt hjärta helt enkelt var krossat.
“I’ll tell you what”, utbrast plötsligt Caitlin när jag inte svarat på hennes fråga.
Nyfiket vände jag mitt huvud åt hennes riktning för att granska hennes rörelser och det exalterade leendet som vilade i hennes mungipor.
“We’re going to have a girls night tonight. I’ll invite some of the girls and we’ll just... have a sleepover. We’ll be here to talk if you feel for it, but if not, we’ll just have an ordinary sleepover. Gossip, candy, movies, everything. Sounds good, eh?”
Jag nickade mitt huvud mot henne, fylld med för lite ork för att jag skulle kunna svara ordentligt. Jag visste inte heller om jag ville, men hennes omtanke var minst sagt värmande och det kändes bra att det faktiskt fanns någon här omkring som jag kunde prata med. Lätt svalde jag i samband med att mitt huvud nickades, men jag var inte beredd på den smärta som vilade i strupen. Min hals hade utsetts för obehag och en stor klump hade invaderat dess yta. Jag gjorde ett försök till att svälja bort den, men tårarna i mina ögon och smärtan i min kropp fick det att bli omöjligt.
Omedveten om vad jag själv gjorde vände jag bort mitt huvud mot henne och sökte ut genom fönstret ännu en gång. Jag ville inte att hon skulle se min smärta, hon skulle bara fråga för mycket om det ändå. En suck rymde sedan från Caitlins mun och fyllde hela rummet med spänning.
“Okay then. I’ll come and pick you up within an hour”
Jag fick kämpa för att inte falla ihop framför henne, ramla ihop på golvet och storma in i ett hemskt snyftande. Mina tänder borrade obekvämt ner sig i min underläpp och pressade för att få mig att hålla ut och försöka få tårarna att stanna i mina ögon. Jag fick kämpa mig till en svag nickning, men den tog så otroligt mycket kraft ifrån min kropp att jag inte hade kunnat åstadkomma något mer. Tappart tryckte jag mina händer hårdare mot benen, nu med en skakande överkropp. Jag försökte stå ut till att hon skulle gå sin väg, men min styrka blev mindre för var sekund och varje liten del av min kropp hade nu börjat darra av rädsla och sorg.
När allt kändes som mest hopplöst, när jag kände att jag lika gärna kunde ge mitt liv och falla ihop till marken, började hennes små fötter flytta henne bort från mig och ut ur rummet. Jag granskade henne när den ena, fria handen tog ett lätt tag om dörrhandtaget och gav mig ett leende. Sedan drog hon den intill sig och lät det klickande ljudet flöda genom bådas tankar, lämna mig ensam från omgivningen.
När hon äntligen hade gått och min styrka hade passerat över dess mätare, föll jag hopplöst till marken med snyftande ekandes mellan väggarna. Ur mina ögon rymde ostoppbara tårar som verkade vara lika stora som rymdskepp och föll ner på det kalla trägolvet min kropp befann sig på. Jag försökte kontrollera mig själv och få mig att ställa mig upp, men varje uns av min kropp stretade emot och vägrade ta upp den styrka jag behövde.
Deprimerat placerade jag min ena hand precis ovanför hjärtat och lät tårarna strömma längs mina kinder. Jag försökte förflytta mig upp till min säng några meter bort, men min darrande kropp var inte hjälpsam och det slutade med att jag föll ihop en ynka meter bort från den. Desperat drog jag ner det tjocka täcket från madrassens yta och lät det falla över min svaga kropp. Det omfamnade mig, fick mig att för en gångs skull känna värme, och fick de hårda underlaget att underlätta mot min kalla kropp.
Tårar kollapsade mot det mjuka materialet som jag med skakande händer försökte linda runt min kropp. Med snyftande från min kropp och värk från mitt hjärta klamrade jag ihop mig i fosterställning, drog täcket intill min kropp och skakade våldsamt. Saknaden av honom var större än någonsin och all isolering från omvärlden fick mig att bli tokig. Allt jag ville var att ha honom vid min sida, känna hans varma kropp tryckt mot min och hans läppar sökandes efter min hud.
Olyckligt skakade jag mitt huvud innan jag knep ihop mina ögon och försökte få tårarna att försvinna, men de var så starka och fulla med kraft att jag inte kunde stå emot. Jag var för svag.
“I need you, Harry. I need you more than ever”, viskade jag desperat fram, hoppandes på att han skulle höra mig. “Pl-please come back to me”
Part 41. Stealing kisses
Ljudet av en skrikande flicka med tårar sprutandes längs hennes kinder fångade återigen Harrys uppmärksamhet. Synen fick hans hjärta att krympas ihop och smärtan att växa. Han ruskade frustrerat huvudet åt sin mor och började röra sig framåt i rummet, även om hans mor sagt att det var precis det han inte skulle göra.
“Harry!”, hördes röster bakom honom, men det var röster han ignorerade.
“Please, Harry!”, ropade Jamie darrigt i ett försök att få hans hjälp.
Stora, känslofyllda tårar rann ner längs hennes kinder i takt till hennes kämpande att komma loss från hennes fars skrikande och släpande, men hennes styrka var allt för låg och hennes kropp var för svag för att ta emot alla reaktion.
“Don’t let him take me! Please, I beg you! Don’t let him take me away from you!”
Harrys ben satt fart, sprang den lilla biten som fanns och försökte få bort den djupt gråtande flickan framför honom.
“Let her go!”, fräste Harry våldsamt och försökte få Jamie intill sig och skydda henne, men hennes fars starka armar hade en styrka allt för stor för den förtvivlade pojken.
Han försökte sig på ännu ett tappert räddningsförsök, men hindrades av den förtvivlade mamman han hade bakom sig. Ilsket greppade hon tag i Harry, drog honom bak mot sig och pressade händerna mot hans bröst för att få bort honom.
“You touch her and your dreams about The X-Factor is gone! Do you hear me? Gone!”
I en kort sekund ägnade han en sekund åt sin mor, slickade sina läppar och lät tankar föras genom hans huvud. Sedan hörde han det, den bedrövade rösten, det tunga snyftandet och skriken vars hopp var att befrias. Synen av att den flickan han älskade mest av allt blev omkring släpad och bortförd fick hjärtat i hans bröst att svida, något som inte skulle repareras om hon inte blev beskyddad. Det spelade ingen roll hur stor hans dröm än var, drömmen om att rädda och vara tillsammans med henne skulle alltid vara större.
Han slet sig förbi sin mor, inte tillräckligt beroende av hans egentligen största dröm, och gav sig efter Jamie. Men hennes far hade redan lyckats släpa ut henne ur huset och lät de varma strålarna från solen i detta fallet irritera hennes hud. Hon skrek, försökte kämpa emot, men hennes ord blev som viskningar så fort de lämnat hennes mun. Harry hade en tanke i huvudet, en enda tanke, och det var att rädda henne. Det spelade ingen roll vad som krävdes, han var tvungen att få tillbaka henne. Han kunde inte förlora henne nu.
Förtvivlat tog hans ben honom ut genom dörren och förbi alla de skuggor som egentligen skulle skyddat hans kropp. Han kunde se hur flickan framför honom för var sekund gled mer ur hans famn än någonsin och hur hon snart skulle vara borta föralltid. Paniken växte i hans kropp när hennes far tvingade in henne i bilen och stängde dörren bakom henne. Han gav sig sedan in efter väskorna, kastade de i bagaget och sprang mot förarsätet. Harrys andetag blev allt mer andfådda och hans hjärta bultade hårt i bröstet när han tog de sista stegen fram.
Panikartat ryckte han tag i handtaget med Jamies skrikande gråt i bakgrunden. Hennes händer bankades mot rutan och bad honom att släppa ut henne med tårar rinnandes vid hennes känsliga, berörda hud. En motor startades, Jamies skrek blev högre och rädslan i Harrys bröst växte. Tiden var knappt, det visste Harry, men han kunde inte sluta nu. Han kunde inte ge upp om henne.
“Jamie!”, röt Harry ilsket, slet i handtaget ännu en gång och följde med den stora bilen när den började köra sin väg ut ur parkeringen.
Han hängde fast, försökte få den att stanna, men hennes far gasade bara på allt mer och tvingade Harry att flytta på sig. Han slog på rutan, bad om att den skulle öppnas och att han skulle få sin prinsessa i sin famn, men ingenting hände. Bilen bara ökade takten och gjorde det omöjligt för honom att fortsätta. Harry satt fart på sina ben och sprang efter bilen. Han tog i som aldrig förr och sprang som om det vore livet, för det var det. Hon var hans liv.
När bilen sedan kommit allt för långt borta och när Harry inte orkade bära sina ben längre, föll han hårt mot marken och lät den hårda asfalten ta emot hans utmattade knän. Sorgen intog hans kropp och fick de starka känslorna att orsaka tårar i hans ögon. Han bet sig frustrerat i läppen i ett försök att hålla tillbaks alla känslor, men tårarna var för starka och en ensam, kall tår lämnade plötsligt hans vänsteröga. Hon var borta.
“It’ll be better this way”, hörde han plötsligt en röst viska samtidigt som en hand placerades på hans axel.
Förtvivlat tittade Harry upp, blickade in i hans mors ögon och försökte få henne att se hans sorg, men det gjorde hon inte. Harry bara ruskade sitt huvud och vände sig bort från henne.
“Where are you taking her?”, frågade han förtvivlat, tittade ut bland vägen och försökte hitta den bil vars hjul bar på hans kärlek.
“Boarding school. You won’t be able to see each other and we’ll not let you do it either. These feelings has to go away, Harry. You can’t fall in love with your own sister”
Harry ruskade sitt huvud och försökte få bort de tomma känslorna i hans röst.
“But I love her”, viskade han tyst och lät ännu ett par tårar ramla ur hans förstörda ögon.
Han kunde höra ett avlägset suckande falla ur hans mors mun, men det var inget han orkade lägga energi eller uppmärksamhet på. Allt han kunde tänka på var henne, hans prinsessa. Han lovade att aldrig släppa taget om henne, att han aldrig skulle låta henne glida ur hans famn. Men nu var hon borta och han visste att det inte spelade någon roll hur mycket han än försökte, han skulle aldrig få tillbaka henne. Hon var borta. Föralltid.
Part 40. Walked these streets
“It was really nice to meet you, Jamie. I look forward on seeing you in the future”
Hennes omfamning tog väl hand om min kropp och fick mig att omges av värme i några korta sekunder. Jag log åt henne, även om jag visste att hon inte såg det, och gned lätt min hand upp och ned längs hennes rygg ett fåtal gånger innan vi drog oss undan från varandra.
“It was nice meeting you too, Gemma”
Jag hörde sedan en djup harkling som berättade för mig att det var dags att gå, något som fick mig att vända huvudet mot Harry med ett leende. Hans hand letade sig lätt in i min och flätade samman våra fingrar innan han riktade blicken mot Gemma.
“I’ll call you later, Gemma. Okay?”
En nickning avfyrades från Gemmas huvud och fick Harrys hand att ta ett stadigare grepp om min och dra mig tätt intill sig.
“Well, let’s go then. Are you ready, baby?”
Hans blick trängde sig in i min och gav känslorna inom mig panik. Bara en blick från de gröna ögonen kunde få mig att falla pladask till marken. Jag nickade som svar, gav honom ett leende och vände mig sedan om i takt till hans kropp.
“Bye Gemma!”, hälsade både jag och Harry medan vi vandrade vår väg nedför trappan och ut över trottoaren.
Vi gick ett tag i enbart tystnad, men det var inget pinsamt eller spänt läge, det var en helt perfekt, avslappnad tystnad. I min kropp växte lyckan av att ha honom vid min sida allt mer. Ingen skulle någonsin förstå min kärlek till den där pojken.
“Jamie?”, hörde jag plötsligt hans djupa röst fråga.
Jag hummade som svar och tvingade upp mig själv till verkligheten. I ett försök att få det att ske ruskade jag hastigt mitt huvud.
“I’ll have to sort some things out for an hour or two, which means that you have to walk your way home all alone. Will you be alright?”
Hans oroliga klinga vandrade genom min hörsel och fick mig att lätt fnittra till av ro. Det var hur gulligt som helst hur orolig han var av sig.
“Yes, of course. I’ve walked these streets before”
“Are you sure?”
Jag nickade självsäkert och höll min blick på vägen innan Harrys kropp slutade röra sig och drog mina fötter till ett stop. Han släppte lätt våra ihop flätade händer och log mot mig med ett vackert leende. Hans tumme rörde sig upp mot min kind och smekte lätt min hud innan han lade huvudet på sned.
“You’re the best. See you at home?”
Jag nickade återigen, allt för tagen av hans beröring. Hans leende växte allt större och fick honom att plantera en kyss på det området hans precis rört, sedan vände han sig om och vandrade bort från mig. Jag stod och granskade honom en stund, fick syn på det vackra håret studsande mot huvudet och hur hans fötter bar honom längre bort från mig. Sedan log jag, kände värmen sprida sig i min bröst och tillät sedan mig själv att vandra bort från den plats vi precis befunnit oss på.
FÖRFATTARENS PERSPEKTIV
Medan Jamie vandrade sin väg hemåt gick Harry i den motsatta riktningen. Han skulle iväg för att spendera lite tid med Will, samt prata om bandet och dess framtid. En orolig känsla uppstod i Harrys bröst när han tänkte på framtiden och allt runt omkring den. Ingen visste hur den skulle se ut, ingen visste heller ifall allt skulle vara detsamma som nu. Det var som att ett spjut stack till honom i bröstet när han tänkte på ämnet, något som gjorde att han försökte allt för att undvika det. Han visste även att han var tvungen att prata med Jamie om resten av sommaren, tiden då han skulle iväg för att delta i andra stadiet av X-Factor, men han hade helt enkelt inte lust att förstöra den stämning de nu lyckats skapa. Men han skulle berätta det, det visste han att han var tvungen till. Tiden var dock inte bestämd och han ville helst njuta av situationen så länge det varade.
Hemma vid familjehuset var allt som vanligt. Anne stod vid det gemensamma kontoret hon hade tillsammans med Bruce och sorterade några papper medan Jamies far gick runt i huset i jakt på sin dotter. Han visste inte var hon befann sig, inte heller varför hon inte var i närheten. Med en suck vandrade Bruce sin väg uppför de vitmålade trapporna med en utmattande känslan i hans bröst. Han skulle snart inte orka med allt det trubbel och utfrysande Jamie sysslade med.
Han ruskade sitt huvud i ett försök att få tankarna att vända medan han tog de sista stegen fram mot Jamies dörr och rensade sin strupe.
“Jamie?”, ropade han frågande samtidigt som han pressade sin öppna handflata mot den tunga trädörren och tryckte upp den.
Hans sinne och kropp föll i hoppet om att hitta henne så fort han lät ögonen glida över synen framför honom. Med ännu ett suckande förflyttade hans fötter honom från dörröppningen till Jamies säng där han trött slängde ner sin kropp i och lät fötterna slippa all tyngd de på senaste tiden utsatts för. Ett pipande ljud for ur ett föremål i hans närhet, något som fick honom att chockerat flämta och vända sig om. Han gick på jakt efter det pipande föremålet och vände sig förvirrat om ett fåtal gånger, sedan fick han syn på den grönt, lysande kameran på nattduksbordet framför honom. Han gav den en kort blick och lade sitt huvud på sned, sedan insåg han att det var därifrån ljudet kom och vandrade sina steg framåt mot den.
Han drog försiktigt ur den lilla sladd som kopplade samman kameran och uttaget innan han lade den i sina stora händer och återigen placerade sig på sängen. Han klickade på en av alla knappar på föremålets yta med ett huvud liggande på sned, undrandes över hur man gjorde.
Plötsligt lyste den innan så mörka skärmen upp och fyllde Bruces ögon med chock och obehag. Lätt kisade han i ett försök att få hans ögon att vänja sig vid all styrka, sedan öppnade han ögonen helt och lät blicken glida över den upplysta skärmen. Chocken fick hans kropp att fyllas med skam och orden att falla ur hans mun på bara några sekunder.
Stumt blinkade han några gånger, inte troende på vad hans såg framför sig. När några minuter sedan gått och Jamies hälsande röst ekade genom huset, insåg han vad som egentligen hänt och skakade aggressivt sitt huvud. Besvikelse blandat med ilska fyllde hans kropp och fick honom att frustrerat sucka och slänga kameran ifrån sig.
Han lät sina ilskna steg föra honom över golvet, förbi honom och ner för trappan medan kroppen bubblade av arga känslor och besvikelser. På madrassens varma yta låg den ljusa, bevisavslöjande kameran kvarglömd. På skärmen visades det som paret var så rädda för att andra skulle få reda på, det som kunde förstöra hela deras framtid.
Bilden som visades på den upplysta kameran var inget mindre än en bild på Jamie och Harry där deras läppar djupt slukade upp varandras i behov av värme. Deras lycka lyste igenom och avslöjade all deras kärlek till varandra, men det var något Bruce inte tycktes märka när hans våldsamma skrik ekade genom rummet så fort hans fötter nått nederplan.
Part 39. Won’t leave her
“Are you ready?”
Hans kraftiga, mjuka hand fick all luft mellan våra händer att pressas ur när han drog min hud tätare mot hans. Osäkert nickade jag mitt huvud samtidigt som hjärtat i mitt bröst hårt pumpade och fick mitt huvud att förvirrat snurra. Oroligheter om första intrycket vandrade omkring i mina tankar och gjorde mig illamående. Vad skulle jag göra ifall hon inte gillade mig?
“Yes”, ljög jag nervöst och slickade desperat mina torra läppar och försökte få bort alla de dåliga tankarna och känslorna inom mig.
Harry nickade lätt sitt huvud åt mitt svar och lutade sig framåt. Han harklade sig högljutt i ett försök att rena sin strupe samtidigt som han pressade sitt finger mot den lilla knappen framför honom. Ljudet av klingande fyllde min hörsel när mina ögon granskade honom medan han böjde sig bakåt mot mig igen.
“Oh, and Jamie?”
Hans roade röst for igenom mitt huvud och fick mig att lätt humma som svar. Utrymmet mellan våra händer minskade återigen.
“I love you too”
Stumt vände jag huvudet mot hans riktning och kände hur chocken intog min kropp. Jag kunde känna hur min mun öppnades av förvåning samtidigt som jag stirrade på honom. Hans vackra läppar var klädda i ett lekfullt leende samtidigt som ett lågt skratt fick hans bröstkorg att bullra. Innan jag ens fått chansen att svara öppnades dörren in till lägenheten och fick mig att vakna upp till verkligheten. Jag kunde känna hur en varm känsla uppstod i mitt bröst och hur ett leende vandrade upp över mitt ansikte. Mer hann jag inte tänka innan jag omfamnades i en mjuk kram av Harrys syster och hennes varma ord och komplimanger hördes genom mitt huvud.
“So, Jamie. How come you moved here instead of living with your mother?”
“You’re so mean”, beklagade Harry sig med djupa ögon och skakande huvud.
Jag skrattade roat åt honom, klappade honom lätt på låret och lät mina ögon segla in i hans.
“I know you love me”
“You know I do”, viskade han tyst tillbaka.
Hans ögon träffade mina och glimrandet i hans blick fick mig att bli knäsvag. Varje centimeter av min kropp rös till av hans bara blick och fick håret vid min nacke att upphetsat resa sig. Hans huvud lutades sedan framåt medan hans ögon avslappnat stängdes. Jag gjorde likadant och lät sedan hans mjuka läppar försiktigt tryckas mot mina i en romantisk kyss. Den varade inte länge och vi fördjupade inte den, men bara känslan av att ha honom i min närhet fick fjärilarna i min mage att flyga.
“You’re so cute”, hörde jag Gemma djupt sucka samtidigt som vi avlägsnade oss från varandra.
Generat höll jag blicken i backen då jag inte kände mig alls beredd eller säker på hennes komplimang.
“I’m going to put these dishes away. It’ll only take a minute”, sa Gemma med ett leende samtidigt som hon plockade ihop alla tallrikar.
“I’ll help you”, erbjöd Harry sig genast och reste sig upp för soffan. Jag kunde se ångern i hans ögon när han lät klamrade fast sina händer vid låren och drog bak blicken på mig.
“Will you be okay?”, frågade han oroligt och bet lätt i sin läpp. Ett skratt for ur mina läppar och jag tittade på honom. Han var för gullig.
“Yes, of course I will. Come on, go and spend some time with your sister”
Ett leende spred sig hastigt över Harrys vackra ansikte och sopade bort alla spår av bekymmer. Han böjde sig sedan fram och lät hans läppar smeka min kind. Jag fnittrade till när de ljuvliga lockarna kittlade min känsliga hud.
“You know that you’re my favourite girl, right?”, viskade han förföriskt och lät den raspiga rösten fylla mitt huvud. Bara ljudet av honom fick mig att bli varm inombord och hela min kropp att skaka av kärlek.
“And you know that you’re my favorite butthead, right?”
Känslan av hennes läppar tryckta mot mina fanns fortfarande kvar på min hud medan jag vandrade min väg bort mot köket. Försiktigt lät jag den rosa, känsliga huden slickas av min tunga, desperat efter att smaken av henne skulle hålla sig kvar så länge som möjligt.
När jag kom in i köket gick jag fram till Gemma, placerade en gömd kyss precis vid hennes högra kindben och tog sedan tag i handduken bredvid henne för att ta hand om de föremål hon skulle skicka vidare mot mig.
“You look really happy together, little brother”, hörde jag henne säga samtidigt som hon räckte mig några koppar från diskhon.
Jag kände hur ett leende smög sig upp på mina läppar och hur ett skratt letade sig ur min mun samtidigt som jag torkade av porslinet.
“We are happy”, bekräftade jag henne seriöst med en enkel nickning.
“And she seems as such a wonderful girl. I can see why you fell for her”
Jag ryckte mina axlar och gav henne ett leende innan jag fortsatte med mitt torkande.
“She’s amazing, and she’s mine. I just don’t want this to end... Not now, not ever”
“I know you don’t”, suckade Gemma sorgset och ruskade sitt huvud. “But they’ll find out, Harry. One way or another, they’ll find out about this”
“I don’t care”, mumlade jag bittert och höll min fokus på det mina händer arbetade med.
Jag kunde känna hur ett moln av känslor for in över mig och fick mig att tappa humöret. Jag vägrade att släppa taget om henne. Det spelade ingen roll hur mycket vi än blev påkomna, jag kunde inte släppa taget om henne nu.
“You should care, Harry”, envisade sig Gemma och sneglade på mig från sidan.
Frustrerat suckade jag och slutade upp med mina rörelser. Jag riktade mitt huvud mot henne och gav henne en trött blick i samband med att jag skakade mitt huvud.
“But I don’t, Gemma. It doesn’t matter what they’ll do, I’ll come for her”, berättade jag allvarligt utan att så lite som bryta vår ögonkontakt. “I won’t leave her”
När min blick hade varit spänd i Gemmas allt för länge kunde jag känna hennes panik komma krypandes, något som fick henne att bryta vår ögonkontakt.
“Have you told her yet?”, bytte hon genast samtals ämne och började återigen diska.
Jag återgick genast till mina sysslor och skakade generat mitt huvud. Jag visste att jag var tvungen att göra det.
“You don’t even have to say it, Gemma. I know that I have to”
Ännu en gång hörde jag Gemma sucka åt min bitterhet och hur hennes blick vändes mot min. Jag ville inte möta den, men jag kunde känna hennes blick bränna från hur långt avstånd som helst. Det var bara att ge upp och låta henne vinna i sådana situationer.
“This is not a game, Harry”, klargjorde hon allvarligt medan hon skakade sitt huvud. “You’re going to break this girl’s heart if you don’t tell her”
Jag sänkte min blick och tittade ner på mina skor; inte medveten om mina egna handlingar och känslor.
“No, I won’t break her heart. I wouldn’t let myself do that”
“Well, you will do it. And do you know what? I don’t think she’ll ever forgive you if you do it, no matter how hard you’ll try”
Med hennes hårda ord vilandes i mina tankar vände jag mig ännu en gång om och stirrade ner i bänken. Pölar från det grumliga vattnet låg utspridda över ytan och fick mig själv att speglas i den glansiga vätskan. I min blick kunde jag inget annat se än en bekymrad pojke som hur mycket han än försökte, inte kunde sluta frukta den hemska känslan som växte i hans bröst. Jag visste att jag behövde göra allt jag kunde för att inte tappa henne, men situationen vi satt i var redan svår som den var och tankarna i mitt huvud fick inte saken att bli lättare.
Part 38. Always come after you
“Stay close to me. I refuse to lose you again”
Hans djupa viskning ekade genom mitt huvud och fick mig att villigt trycka mig så närma honom som möjligt. Jag kunde inte vara för nära, men inte heller för långt bort för att oroa honom. Att hitta balansen mellan de två valen kunde vara ganska svårt då det praktiskt taget alltid fanns någon som iakttog dig från en eller en annan vinkel.
Jag nickade som svar, även om jag visste att han inte såg det, och följde efter honom tätt i hälarna medan vi gick igenom den fullproppade salen. Ljudvolymen var otrolig hög och vi försökte desperat hitta Anne för att berätta för henne att vi skulle gå hem. Jag hade verkligen ingen lust att stanna kvar, inte efter vad som hände med Luke. Bara tanken fick mig att rysa. Hur kunde jag tro på Luke, men inte Harry? Det var vansinne.
Efter ett tag kände jag hur kroppen framför mig tvärt stannade och böjde sig fram. Han startade en konversation med sin mor och försökte göra allt i sin makt för att överrösta alla de röster som hördes samtidigt i det stora rummet. Jag höll mig mest i bakgrunden då jag visste att min röst skulle brista ifall någon pratade med mig, men även för att jag visste att jag såg ut som en tvättbjörn i ansiktet och inte ville skrämma någon. Jag hoppades helt enkelt att Harry skulle sköta snacket själv och fixa hem oss båda.
Plötsligt kände jag hur en hand placerades vid min svank och försiktigt styrde mig framåt. Förvirrat lyfte jag mitt huvud och fick genast syn på Harry som höll en seriös mask över ansiktet medan han förde mig genom folkmassan.
“You’re not feeling very well, so I’m taking you home”, informerade han menande och gav mig en allvarlig blick, sedan tog han de sista stegen genom den fullpressade lokalen ut i den varma sommar natten.
“But what about Anne? What did she say?”, frågade jag förvirrat, orolig över alla de frågor som jag anade skulle komma senare.
“She said that it was nice of me to offer myself and that she thought that it was fun that I showed some kindness”
Han fnös åt sig själv och skakade sitt huvud så att de lockiga hårstråna studsade på hans huvud. “If she only knew what we’re actually doing”
Jag log generat och ryckte försiktigt på mina axlar. Jag puttade sedan honom lätt i sidan och försökte fånga upp hans mörka, stirriga blick.
“What she doesn’t know, doesn’t hurt her”
Jag tog försiktigt tag i en filt och drog den så tyst som möjligt intill min kropp. Den svaga sommarkylan hade lätt omfamnat min kropp och fått gåshud att uppstå på mina naket klädda delar. I desperat behov av värme lät jag det mjuka materialet smeka och skydda min kropp medan ljud från gräshoppor och bilar fyllde min hörsel. Jag rörde mig framåt mot den dystert sittandes pojken i stolen på bakgården. Jag visste inte vad han tittade eller tänkte på, men han var bekymrad. Det kunde jag se på en gång.
Part 37. Hero
Jag kände hur hans hand greppade ett hårdare tag om min; förde mig vidare mot vart det än var han skulle föra mig. I min mage bubblade känslor som jag inte riktigt kunde placera, men jag visste att de var viktiga. Jag antog att det var för att göra Harry svartsjuk, något annat vågade jag inte riktigt tro.
Part 36. Make him jealous
Chockat kände jag hur min mun stumt öppnades, inte beredd på den syn som mötte mina ögon. Ett leende klädde hans läppar så fort hans blick fångade min och ett generat skratt släpptes ur hans mun.
“Jamie Johnson, a pleasure to meet you”, hälsade han charmigt, sträckte sig efter min hand och placerade en försiktig, blöt kyss på den.
Panikartat svalde jag; orolig över om min röst skulle hålla eller inte ifall jag öppnade den.
“Luke...”, trävade jag förvirrat samtidigt som frågorna snurrade omkring i mitt huvud.
Skulle jag tro att han var så Harry sa, eller skulle jag inte tro det? Skulle jag tro på pojken framför mig som praktiskt taget precis kysst min handrygg? Tankarna åkte yrt runt i mitt sinne och orsakade obalans vid mina fötter. Hans varma leende drog mig tillbaka till verkligheten då hans ögon trängde sig in i mina. Den stora handen som lätt omfamnade min klämde hårt om ett hårdare grepp och lät ord ramla ur hans kropp.
“May I have this dance?” När han såg chocken som intog mitt ansikte skrockade han generat till och lät ögonen falla till marken i någon sekund, sedan mötte han självsäkert min blick igen. “Please, that’s the least I can do for what I made you do last time we met”
Hans ursäktande förklaring och charmande leende fick känslorna i min kropp att hett bubbla till och orsaka förvirring, men fick även mitt huvud att förstå att jag var tvungen att göra ett val. Osäkert sneglade jag bak med blicken; sökande efter den grönögda pojken. När jag såg honom stående vid ena hörnet tillsammans med några av hans vänner, granskade jag hastigt hans hårdnade ansikte och ihopklämda nävar. Jag kunde se att hans ögon smalnade av Lukes beröring samtidigt som han gjorde det klart för mig att han skulle skada Luke ifall något hände eller om han så lite som lade ett finger på mig. Jag tog det som en utmaning då mina nerver var uppjagade att göra allt som någonsin krävdes för att få Harry att bli svarsjuk.
Ett stort, retligt flin letade sig roat upp på mina läppar innan jag vände tillbaks huvudet till Luke och rörde det upp och ned i takt till den överröstade musiken.
“Sure, let’s dance”
Hans händer lades försiktigt vid min rygg samtidigt som ett leende spreds över hans läppar. Ljudet av musiken hade nu lätt ökat och tonerna av det klassiska spelandet fyllde min hörsel. Osäkert placerade jag mina armar runt hans nacke och flätade samman mina fingrar för att inte tappa greppet. Våra fötter rörde oss i takt till musiken samtidigt hans varma leende flyttades över min kropp. Tveksamt bröt jag vår ögonkontakt och vred huvudet en aning medan mina ögon skannade genom den stora avskådarsumman. Jag försökte finna honom återigen i hopp om att se hans oroade ansikte, men hans närvaro tycktes inte synas hur mycket jag än letade.Han började vandra med sin hand tryckt mot min, men mina fötter var som fastklistrade och hjärtat hade stannat uppe i halsen. Rädslan hade börjat inta min kropp och jag visste inte riktigt vad han menade med de orden. Han kunde se mitt tvekande, för snart därefter suckade han och log försiktigt.
“You do not have to be afraid, Jamie. I’m not going to hurt you, we’re just going to make him drool a little”, förklarade han försiktigt och ryckte på sina tunga axlar.
Pressen inom mig försvann en aning, men jag kände fortfarande av paniken som bubblade i mitt bröst. Återigen suckade han; hoppades på mitt förtroende.
“Do you trust me? Then walk with me. This guy is going to be so jealous, I can’t even explain”
Med ett leende på läpparna samtidigt som han yttrade orden lättade han på alla mina svåra känslor. Kämpande drog jag på ett leende och vandrade med honom; undrandes över vad som skulle hända här näst. Men djupt inne i mitt bröst så insåg jag att han bara hjälpte mig, allt för att vara en god vän. Hur kunde jag ens tro på vad Harry sa? Han var skitstöveln, inte Luke. Det var något jag borde insett för länge sedan.
Part 35. Say the words
“Jamie, are you ready to go? Me and Harry are driving now, your father is leaving a little bit later”
Jag hörde Annes höga röst eka mellan väggarna ända upp till mitt rum som jag nu befann mig i. Tårarna hade jag för länge sedan torkat bort och även tvingat mig själv upp för det hala golvet. Mina ben hade varit som spagetti och hade extrema svårigheter med att bära upp min kropp, men efter alla känslor som rusade genom mitt blod så var Harrys blick den minsta jag ville känna. Så jag hade dragit mig uppåt, vandrat iväg från honom och släpat in mig själv i duschen vid mitt egna rum.
Nu stod jag framför spegeln samtidigt som min kritiska blick sökte över mitt ansikte och nu tillfixade hår, letandes efter brister. Det var som att jag var tvungen att hitta något jag inte tyckte om med mig själv, som att jag annars inte kunde acceptera mitt ansikte.
Tungt suckade jag och blåste bort det hår som lätt kittlade mot min hud.
“Uhm, I’m not redy yet. I’m taking the later car!”, ropade jag informerande samtidigt som jag drog händerna genom det blonda, lockade håret och blåste upp mina kinder med ny luft.
Egentligen visste jag inte ifall jag väntade eftersom jag inte var klar eller ifall det var för att jag inte ville träffa Harry. Han hade gjort en riktigt dålig grej, vilket jag hoppades att han själv skulle förstå. Hur som helst skulle jag i vilket fall som helst ge igen. Han skulle få lida...
Med ett lätt skiftande mellan sorg och lekfullhet satte jag plötsligt upp ett lömskt flin på mitt ansikte samtidigt som jag vandrade min väg bort mot garderoben. Jag tittade upp på den svarta, tajta klänningen jag lagt upp sedan innan och skakade mitt roade huvud. Ett lekfullt skratt gav sig av från min läppar samtidigt som jag lät mitt finger glida längs materialet och alla dess sömmar.
“We’re so going to make that boy regret everything. I’m going to put that freaking liar down”
Så fort mina fötter nådde det kalla, hårda stengolvet föll ett tungt flämtande ur min mun. Jag hade hört att festen skulle vara viktig och formell, men det här var galet. Lokalen var flera meter högt till taket och dess väggar var klädda med tavlor och höga ljusstakar. Mellan väggarna ekade djupa människoröster som fick nivåhöjden att sträcka sig över de klassiska musikspelarna längst in i rummet.
Fortfarande chockad över min syn drog jag blicken längs folkmassan och sökte efter åtminstone några igenkännande ögon. Huset var dock fyllt med över hundra personer som antingen stod i små klungor eller som lätt dansade långsamma danser mitt ute på golvet och därför var det väldigt svårt att hitta personerna man sökte efter.
Långsamt tog jag några försiktiga steg in bland folket. Ljudet av mina höga klackar ekade i mina öron, men var fortfarande allt för liten volym för att kunna överösta alla talande människor. Jag lyfte försiktigt min blick och granskade ännu en gång summan av människor. Plötsligt stannade tvärt mitt huvud när jag fann honom. Chockat kände jag hur min mun öppnades på glänt. Hans vackra, bruna lockar i håret var som alltid lutade mot en höger riktning och hans djupa, gröna ögon lös av känslor. Han tittade inte på mig för stunden, men jag kunde se den brännande ångern i hans ögon.
Hans axlar klädde en perfekt passande kostym vars material nådde ner till hans byxfickor. Hans bröst täcktes med en enkel, vit skjorta som vant hade fått en slips knuten runt kragen. Jag kunde se hur han plötsligt kämpade med att få av den hettande kavajen samtidigt som hans huvud lätt vändes. Hastigt vände jag på kroppen, medveten om att han hade fått syn på mig. Han fick mer än gärna stirra, det var lite det som var poängen, men han skulle inte tro att jag väntade och suktade efter honom - för det gjorde jag inte. Hämndlysten var större än någonsin i min kropp.
Jag hade förflyttat mig längre in i rummet efter att hans brännande blickar blivit allt för starka för min kropp. Mina fötter hade tagit mig mot en liten mindre folkmassa där ett fåtal personer stod i en ring och diskuterade. Generat hade jag klivit in, hälsat på alla och försökt hänga med i konversationen, men den lustfyllda blicken jag visste fanns i hans ögon var allt för stark och hård mot min nacke. Det spelade ingen roll hur mycket jag flyttade på mig, han skulle vart jag än gick hålla blicken på mig och granska varje steg jag gjorde.
Panikartat slickade jag mina torra läppar i brist på koncentration och underhållning. Jag kände hur varje ben i min kropp pirrade och hur tankarna överflödade mitt sinne. Djupt inom mig visste jag att valet om att klä mig i en kort, sexig klänning tillsammans med smink och högklackat var en bra idé. Jag kunde känna hans suktande blick på flera meters avstånd. Hans desperathet fick ett flin att söka sig upp på mina läppar och ge tecken på min ro, men fortfarande var jag allt för uttråkad för att bara stå still på samma ställe under hela kvällens gång.
Ursäktande drog jag mig bort från de tråkiga människorna och slängde en snabb titt bakom axeln. Förvånande kände jag hur min mun formades till ett o och hur mina ögon förvirrat blinkades med upprepningar. Han var inte där. Jag ruskade hastigt mitt huvud och slöt mina ögon. Varför brydde jag mig ens? Det var ju inte så att jag ville att han skulle stirra ögonen ur sig genom att titta på min bak...
Hela min kropp skrek efter hans beröring, men jag tvingade mig själv att ta mig samman, öppna de förförda ögonen och titta in i hans djupa blick.
“You had your chance, Harry, but you don’t anymore. I’m gone”
Så fort orden lämnat mina läppar kände jag hur frustrationen reste styrkan inuti och fyllde min kropp. Även om jag ville ha honom så visste jag fortfarande att ilskan bubblade inom mig.
"Get off me”, fräste jag surt och pressade mina handflator mot hans bröst.
Min plötsliga reaktion fick glimten i hans ögon att plötsligt försvinna och färgen att mörkna. Klumpigt snubblade han ett steg bakåt, förvånad över mina rörelser samtidigt som färgen i hans ögon mörkande ytterligare. Jag såg det lilla tecknet på panik i hans blick, en panik över att förlora mig. Ilsket tog jag mig bort från honom, tvingade min kropp att vandra därifrån. Ett djupt skratt fyllde sedan min hörsel med oro och fick mig att tvärt stanna.
“You won’t be able to resist me for long, darling”
Jag knep irriterat ihop mina ögon och suckade frustrerat. När fick han den här otroliga självsäkerheten? Den fick mig att vilja spy.
“Game on, Styles. Game on”
