“Stay close to me. I refuse to lose you again”
Hans djupa viskning ekade genom mitt huvud och fick mig att villigt trycka mig så närma honom som möjligt. Jag kunde inte vara för nära, men inte heller för långt bort för att oroa honom. Att hitta balansen mellan de två valen kunde vara ganska svårt då det praktiskt taget alltid fanns någon som iakttog dig från en eller en annan vinkel.
Jag nickade som svar, även om jag visste att han inte såg det, och följde efter honom tätt i hälarna medan vi gick igenom den fullproppade salen. Ljudvolymen var otrolig hög och vi försökte desperat hitta Anne för att berätta för henne att vi skulle gå hem. Jag hade verkligen ingen lust att stanna kvar, inte efter vad som hände med Luke. Bara tanken fick mig att rysa. Hur kunde jag tro på Luke, men inte Harry? Det var vansinne.
Efter ett tag kände jag hur kroppen framför mig tvärt stannade och böjde sig fram. Han startade en konversation med sin mor och försökte göra allt i sin makt för att överrösta alla de röster som hördes samtidigt i det stora rummet. Jag höll mig mest i bakgrunden då jag visste att min röst skulle brista ifall någon pratade med mig, men även för att jag visste att jag såg ut som en tvättbjörn i ansiktet och inte ville skrämma någon. Jag hoppades helt enkelt att Harry skulle sköta snacket själv och fixa hem oss båda.
Plötsligt kände jag hur en hand placerades vid min svank och försiktigt styrde mig framåt. Förvirrat lyfte jag mitt huvud och fick genast syn på Harry som höll en seriös mask över ansiktet medan han förde mig genom folkmassan.
“You’re not feeling very well, so I’m taking you home”, informerade han menande och gav mig en allvarlig blick, sedan tog han de sista stegen genom den fullpressade lokalen ut i den varma sommar natten.
“But what about Anne? What did she say?”, frågade jag förvirrat, orolig över alla de frågor som jag anade skulle komma senare.
“She said that it was nice of me to offer myself and that she thought that it was fun that I showed some kindness”
Han fnös åt sig själv och skakade sitt huvud så att de lockiga hårstråna studsade på hans huvud. “If she only knew what we’re actually doing”
Jag log generat och ryckte försiktigt på mina axlar. Jag puttade sedan honom lätt i sidan och försökte fånga upp hans mörka, stirriga blick.
“What she doesn’t know, doesn’t hurt her”
Jag tog försiktigt tag i en filt och drog den så tyst som möjligt intill min kropp. Den svaga sommarkylan hade lätt omfamnat min kropp och fått gåshud att uppstå på mina naket klädda delar. I desperat behov av värme lät jag det mjuka materialet smeka och skydda min kropp medan ljud från gräshoppor och bilar fyllde min hörsel. Jag rörde mig framåt mot den dystert sittandes pojken i stolen på bakgården. Jag visste inte vad han tittade eller tänkte på, men han var bekymrad. Det kunde jag se på en gång.
“What are you thinking of?”, frågade jag nyfiket när jag hade närmat mig den bruna, trä solstolen.
Jag såg att Harry lätt lyfte sitt huvud för att kolla på mig när han hörde men röst, men sänkte det tyst igen utan att ge ifrån sig ett ljud. Han klappade sedan enkelt på sitt knä som ett kommando på att jag skulle sätta mig hos honom. Utan några som helst tankar på att protestera drog jag mina nakna fötter över det fuktiga gräset och placerade mig själv i hans knä. Hastigt for hans armar beskyddande upp och tog ett lindande tag om min midja; vägrade att låta mig gå. Han ignorerade frågan jag förut ställt som att jag aldrig nämnt något och fortsatte att stirra ut i mörkret.
I behov av hans sällskap och kommunikation suckade jag djupt och önskade att han kunde berätta för mig vad hans bekymmer var.
“Harry, talk to me”, bad jag desperat och lutade mitt huvud bak mot hans bröst. Jag kunde känna hans hjärta hårt slå mot hans bröst i takt till hans andetag.
“What if I wouldn’t have found you? That fucking monster would’ve done so bad things towards you”
Orden kom ut som otydligt mumlande, men ändå kunde jag höra varenda litet ord han gav ifrån sig. När den sista meningen lämnat hans läppar blev greppet om min kropp ännu tätare. Det var precis som att han, återigen, trodde att jag skulle springa iväg. Jag gav ifrån mig en suck ännu en gång.
“Harry, I thought that we had discussed this...”
“I’m serious, Jamie”
“So am I!”, avbröt jag uppjagat, vände mig hastigt om och tittade uppriktigt på honom. Det var inte förrän jag började känna värk av överansträngning som jag insåg hur uppspärrade mina ögon faktiskt var.
“I’m not hurt and not raped. What more is it to discuss?”
Harry gjorde likadant som mig och suckade djupt, sedan vände han sorgset bort ansiktet och blickade ut bland naturen.
“You know I just want to protect you”
“Well, sometimes you can’t. That’s life, Harry. You can’t protect me from everything, that’s just how it is. I’m glad that you’re trying, but you’re doing it too... Hard. You’re judging yourself too hard”
Jag försökte finna orden för att förklara det på rätt sätt, men hur jag än sa så lät det bara fel och nedtryckande. Mentalt suckade jag för mig själv och skakade mitt huvud. Hur skulle jag någonsin kunna förklara på rätt sätt?
“I’m not telling you that you can’t protect me, I’m just saying that you’re judging yourself too much. There was nothing you could do. I walked in the trap myself”
Jag ryckte på mina axlar och tittade ut i den mörkbelagda trädgården. Orden jag hade yttrat var sanna och det visste jag att även han visste, det var bara det att han inte ville erkänna det. I ett försök att skaka av mig den obehagliga känslan ruskade jag mitt huvud och sneglade kort bak på honom, sedan riktades min blick framåt igen.
“I’m not mad at you, by the way”
Ett bullrande skratt ramlade plötsligt ut ifrån Harrys bröstkorg och fick min kropp att vibrera i takt till hans studsande. Det ljusa skrattet lyckades på något sätt sopa bort alla oroliga tankar och stämningen var som ny återigen. I ögonvrån kunde jag se hur Harry nyfiket vände tillbaks sitt ansikte och placerade det vid min axel. Hans haka grävde bekvämt ner sig vid mina nyckelben och fick fjärilarna i min kropp att lyckligt fladdra omkring.
“And why would you be mad at me, baby?”
“You see, I actually have quite many reasons”, förklarade jag lekfullt och försökte hålla masken genom att vara seriös, men ett leende sprack hastigt upp på mitt ansikte och avslöjade min ro.
“You do?”, frågade Harry tillbaks. Man kunde höra att han hade ett leende i rösten.
Jag nickade informerande och suckade tillgjort.
“First of all, you beat the shit out of that guy for just an hour ago”
Jag hörde ursäktande ord mumlas från hans mun. Och även om jag visste att han inte menade det; att han tyckte att Luke totalt förtjänade det, så uppskattade jag hans försök.
“And second of all, you told your sister, or what it now is, Gemma. And I’m not even mad”
“... Anymore”, tillade Harry hastigt. Ännu ett skratt hördes sedan genom mina öron innan min kropp lätt flyttade sig i takt till hans rörelser. “You were so pissed for a couple of hours ago”
“I was not!”, utbrast jag chockat och förde bak mitt huvud.
Oförstående tittade jag på honom med öppen mun och skakade huvudet i takten till hans leende huvudnickningar.
“You totally were, love. Do you remember my phone? Yeah, it’s broken”
“Sorry about that”, viskade jag generat och drog hastigt bort mitt huvud.
“Jamie”, suckade Harry i nästa sekund och skakade sitt huvud. Han placerade försiktigt sina fingrar under min haka och smekte min hud, sedan drog han den mot sig i jakt efter att fånga upp mina ögon.
“Do not turn away from me or hide your face just because your blushing. I don’t like when you can’t show me the real you”
Han suckade återigen, slickade sig om sina torra läppar och fångade sedan min ögonkontakt igen. “And you do not have to apologise. You had, or should I say have, all the right to be mad at me. It was a dumb thing to do”
Jag ryckte mina axlar och kände hur min ena mungipa hängde med i rörelsen.
“Well, it’s too late now. And as long as she can keep it, it’s fine with me. I just...” Jag skakade mitt huvud i hopp om att det skulle rensa mitt huvud och få de rätta orden att dyka upp. “I just don’t want anything stupid to end this. This is all I have, you know”
“Well, I’m going nowhere. They can say anything they want, they can try to tear us apart, but I’ll always come after you. I won’t leave you, Jamie. Not now, not ever”
Hans ömma beröring vid min haka fick mig att rysa och le åt relationen vi faktiskt hade. Den kanske var komplicerad och vi kanske inte alltid kunde göra exakt vad vi ville, men vi fanns där för varandra. I vått och torrt.
Plötsligt kunde jag känna de fylliga, hjärtformade läpparna lätt placeras mot mina och dra in mig i en försiktig kyss. Hans beröring, hans ord och hela hans själ, fick mig att inse en sak. En sak jag borde insett för så länge sedan.
Förvånat drog jag upp mina ögon och slet mig ifrån Harrys läppar. Stumt tittade jag på honom. Hans läppar reagerade på mina rörelser och hans ögonbryn rynkades förvirrat.
“Harry”, viskade jag försiktigt och skakade nästintill omärkbart mitt huvud.
Jag slickade mina torra läppar och försökte rymma med blicken, men när orden väl föll ur min mun så var jag stark nog att fånga upp de gröna smaragderna och le mot honom.
“I... I think I love you”
