Jag drog väskan mot det hårda, skitiga parkettgolvet och lät smutsen smeka väskans blåa yttre. Mina tankar var fulla med irriterande instruktioner och tillsägelser från min sliskiga chef på jobbet och allt jag ville var att slänga mig ned i min mjuka säng, sluta ögonen och bara vila. Det var något jag verkligen ville och kände starkt behov av.

Trött slet jag upp det svarta, långa nyckelbandet och fumlade upp husnyckeln till vår lilla, gamla trea som var i ett starkt behov av en renovering. Mina tankar övergick direkt från klagomål till oro över om allt skulle vara lugnt och övergivet, eller om mamma hade fått ett av sina anfall och slängt runt alla möbler som gick att ta loss. Min kropp blev segare, stegen långsammare och mina hjärtslag ökade. Rädslan steg mig åt huvudet och min hjärna tvekade på om jag skulle ta mig in i helvetet eller om jag skulle lämna allt och springa min väg. Jag ville inte vara med om det igen, inte en gång till.

Darrigt smekte jag mina torra läppar med tungpetsen, drog ett djupt andetag och försökte samla upp kraft, den kraft som försvunnit helt sedan pappa stack iväg till sin nya, lyckligare och mycket bättre familj än vår trasiga och övergivna. Ändå var det han som hade sabbat allt, fått mamma att bli som hon är, det är bara det att han inte har insett det än. Han bara flydde sin väg. Jag pillade på husnyckelns silvriga mönster och lekte lite med dess yttre innan jag skakigt höjde min hand med metallen i ett stadigt grepp. Jag pressade in den i nyckelhålet, vred om och slöt ögonen. Jag bad till Gud att hon inte hade gjort något, att allt skulle vara orört och att hon skulle vara en vanlig mamma för en gångs skull. Min puls lugnade ner sig och övergick till det vanliga innan jag fick försöka samla kraft och trycka ner det sega, rostiga handtaget.  Jag tog de första stegen in och lyssnade uppmärksamt efter något som kunde ge mig en ledtråd eller åtminstone aningar om situationen. Mina ben stod stelt ihop pressade och min högernäve kramade hårt om den spetsiga nyckeln. Kanterna skar i min hud och fick handflatan att svida, men min rädsla var så stor att jag inte kunde bry mig. Jag stod så i några sekunder och bara lyssnade. Sedan kom det som en storm. En stor spritlukt spred sig över hela mitt luktsinne och fick mig att vilja spy av den vidriga stanken. Hon hade alltså druckit sig full, igen.

En suck lämnade häftigt min kropp medan mitt huvud besviket ruskades så att mitt blonda hår hängdes framför ögonen och skymde den grisiga sikten framför mig. Jag började gå inåt mot lägenheten, sökandes efter min säkert sovandes mor. Hon var säkert inte ens medveten om situationen, så var det varje gång. Hon skulle vakna upp med skam fylld i kroppen, vägra se in i mina ögon och darra i både armarna och benen. Det var bara en tidsfråga.

Min näsa rynkades äcklat över den starka stanken och åt alla spritflaskor som låg på golvet. Jag böjde mig besviket ned, greppade tag i flaskan och reste mig sedan upp. Mitt huvud var fullt med onda tankar om min mor och jag ville inget annat än att skrika rakt upp i ansiktet på henne. Jag ville skrika att hon skulle ta tag i sitt liv, sluta deppa över pappa och hitta ett jobb. Att hon skulle bli en mamma igen, att hon skulle ta hand om mig och låta mig leva mitt liv som alla andra tonåringar gjorde. Jag var femton år, hade hon tänkt att jag skulle kunna klara mig helt på egen hand? Visst, det var ju nästan så. Jag skötte all städning, mathandling, jobbade och bjöd aldrig hem kompisar på grund av den vidriga skammen som sköljdes över mig varje gång mitt hem och familj kom på tal. Jag skämdes över henne, mitt hem och hela min bakgrund. Att vuxna människor ens kunde vara så oansvariga och skaffa barn när de inte klarade av det gjorde mig förvirrad och framförallt frustrerad. 

Mitt huvud ruskades häftigt och ilskan bubblade i min kropp. Min näve kramade hårt åt spritflaskan och jag ville inget annat än kasta den i väggen; låta ljudet av glasbitar fylla min hörsel och njuta av den stunden då det faktiskt var jag som fick vara barnet. Lågt fnös jag åt mig själv och fortsatte att gå. Det var en löjlig tanke. Jag skulle aldrig få leva ett normalt liv, inte ens om jag blev bortförd till en annan familj och fick börja om från ruta ett.

Mina steg styrde mig vidare mot det gamla köket som ropade och skrek efter mig, varnade om den syn jag skulle få se. Osäkert tog jag de sista stegen in med huvudet nere i backen av sorg och oro. Jag försökte lyfta blicken, titta på henne med en besviken blick och skaka mitt huvud, men mina ögon fastnade på de välta stolarna och krossade kaffekopparna på golvet. Söndriga porslinsbitar befann sig precis framför mina fötter och tvärs över hela golvet. Skåpen stod tomma och dammet vilade vid dess kanter och runt om i hela rummet. De tallrikar som skulle stått i det bruna, trasiga skåpet låg nu i tusen bitar nere på golvet och gjorde mammas utbrott ännu löjligare. Jag kände mig stum och talförmågan var som bortblåst även om jag mullrade av ilska och besvikelse inom mig.

Mitt huvud lyftes osäkert samtidigt som min mun var formad som ett o och chocken hade intagit mig. Hon hade haft utbrott förut, men aldrig såhär stora och fulla med sönderkrossande idéer. I mitt huvud cirkulerade en massa svordomar och alla ord jag tänkte skrika ut till henne, men så fort jag fick se henne, söndergråtet ansikte, rinnande maskara, huvudet gömt i händerna och darrande kropp, försvann all min ilska och fick mig att bli nedstämd, orolig och minst sagt förbryllad. Orden gled ur mina tankar och lusten av att skrika var som bortförd.

Jag försökte ta satts för att prata, men min talförmåga var som stulen och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra.

”Mum?”, viskade jag oroligt. ”What’s going on?”

Mamma lyfte hastigt huvudet, torkade bort tårarna och tittade på röran runt omkring sig. Hon reste sig hastigt upp och började plocka upp de större porslinsbitarna som låg i all röra på golvet.

”Mum?”, upprepade jag. ”You’re scaring me”

Hon ruskade hastigt sitt huvud och lät hennes slitna lilla tumme smeka porslinsbitarnas hårda yttre. Hennes ögon höll hon nere i backen och hon vägrade möta min blick, ändå så kunde jag se hur små, känslofyllda tårar ramlade ut från hennes djuplösa ögon och droppade ner på de små, numera grå-rosa, morgontofflorna. Synen av att hon fortfarande bar tofflorna jag köpte till henne för minst fyra år sedan fick mig att le smått för mig själv. Det fick mig att tänka tillbaks på den goda tiden, tiden då mamma var normal. Men situationen ändrades direkt då det kraschande ljudet av porslinsbitar skar i mina öron och fick mig att vakna upp till verkligheten.

Chockat förstorades mina ögon och jag stirrade stelt på min galna mor framför mig då jag undrade vad tusan det tog åt henne. Hon tog sig panikartat om huvudet, grävde ner sina fingrar i hårbottnen och knep ihop de små, smala läpparna. Hennes styrka rann snart över och hon kämpade tappert för att inte bryta ihop helt och falla ner i gråt. Hon ville inte göra det framför mig, men jag såg hur hon knappt orkade längre.

Ett oförglömligt kluckande av tårar och sorg bröt ut ur hennes kropp och hon gjorde allt för att stoppa det, men hennes kraft var för liten och hon kunde inte kontrollera sig själv.

”Mum!”, utbrast jag chockat.

Mina ben drog mig över glasbitarna som högljutt knastrade under mina fötter och jag tog mig klumpigt fram till henne. Mina armar föll chockat runt hennes midja och försökte få hennes hastigt skakande kropp att sluta medan hon beslutsamt höll sig för sina ögon och vägrade att visa sig själv. Hennes gråt blev högre och hennes kropp for hastigt mot marken och landade bland alla glasskivor. Jag tittade förbryllat på henne innan jag försiktigt böjde mig ned och satt mig på det smutsiga golvet.

”You can’t see my like this”, snyftade hon plötsligt. Hon försökte gömma all skam och alla tårar som någonsin lämnat hennes kropp när hon grävde ner ansiktet i hennes händer och skyddade sig själv. Hennes huvud ruskades olyckligt och hennes kropp kunde inte sluta skaka.

”What? Mum, what are you talking about? Of course I can! I need to help you”, förklarade jag medan jag kände hur den stora rynkan i min panna fördubblades och började svida av all spänning den utsattes för.

Mina ögon vandrade oförstående över min mor och jag höjde mina armar för att försöka få bort hennes taniga, darrande händer. Jag placerade mina lika skakiga händer på hennes och andades försiktigt ut. Jag smekte mjukt hennes händers yttre och försökte sakta men säkert få henne att visa sitt ansikte. Hon tvekade, kämpade emot och vägrade att visa sig sårbar framför mig. Ändå fick jag fram min vilja genom att viska till henne om att allt skulle bli bra och att inget skulle få mig att tycka illa om henne. Hur illa det än var.

Hon tog bort sina händer, men blicken fastnade i marken. Jag fick mig själv att ännu en gång få henne att titta på mig genom att placera mitt pekfingers fingerspets på hennes haka och försiktigt lyfta upp den. Jag höll kvar mitt finger där tills hennes blick stannade och inte tvekade på att möta min, sedan suckade jag och lutade mig tillbaka. Min tunga smekte förvirrat mina torra läppar i ett försök att få dem att återfuktas medan jag bestämt pressade ned mina darriga händer mot låren för att visa min rädsla så lite som möjligt. Jag ville utstråla styrka, få min mamma att tro att allt skulle bli okej. Men hur stor min vilja än var så visste jag att jag såg skakig ut på utsidan.

”Now”, suckade jag och spände min blick i hennes. Jag krävde svar på situationen. ”Can you please tell me what this is about?”

Mamma suckade, lyfte sin högerhand och drog trött sin handrygg längs ögonen och torkade bort alla spår av tårar.

”You’re going to move”, avslöjade hon.

Hennes röst kändes plötsligt så stark, villig och man kunde inte alls tyda ifall det var sorgen som hade tagit över eller om hon bara var stark. Men jag, jag hade inga ord.

Plötslig föll all den styrka jag alltid trott min far tog ifrån mig iväg från min kropp och föll mot marken. Den försvann spårlöst, för så fort jag försökte öppna munnen för att säga något eller resa på mig så sa min kropp ifrån. Förvirrat skakade jag långsamt på huvudet och stängde mina ögon. Innanför ögonlocken brände tårar som envisades med att trängas ur samtidigt som jag kämpade för att få dem att stanna kvar. Min högerhand gled upp mot pannan och stannade försiktigt där medan mitt huvud skakades.

”Wh-what do you mean?”, kämpade jag fram och öppnade försiktigt mina ögon, noggrann med att inte fälla några tårar.

Mamma snyftade försiktigt till och drog upp hennes händer mot mina axlar. Hennes fingrar pressades hårt mot min hud samtidigt som hon tittade in i mina ögon.

”Honey I’m so, so sorry”, sa hon medlidande och skakade på sitt huvud. ”But this not discussable”

Hon reste raskt på sig som om ingenting hade hänt och gick sedan fram till kylskåpet. Spåren efter tårar i hennes ögon var som bortblåsta och man kunde inte ens ana att något hade hänt, bortsätt från röran i köket då. Jag kände mig tom, förstod inte vad som hände och inte heller vad som skulle hända. Allt var bara förvirrande.

”But… Where am I going to go?”, viskade jag förtvivlat. Jag ruskade hastigt på huvudet när orden trillade ur min mun och kände hur smärtan i halsen uppstod.

”You’re going to live with your dad for a while”, svarade hon lätt, öppnade kylskåpet och tog ut ett av de få friska mjölkpaketen.

”Mum, you can’t be serious”, sa jag och tittade upp på henne.

Hennes små ögon vägrade att se ner på mig och höll sig istället envist kvar på mjölkpaketets omslag. Det var fullt med information och teckningar som barn från olika delar av landet skickat in.

”He... He just left us for a new family because he didn’t think we were good enough, mum. We weren’t good enough. You wasn’t good enough” stammade jag gråtfärdigt, försökte få henne att förstå vilket misstag hon gjorde.

”Stop it!”, röt mamma ilsket. Mjölkpaketet flög hastigt mot marken och alla glasskivor samtidigt som hon irriterat siktade sin blick mot mig. ”Do you hear yourself talking, Jamie? Do you hear what you’re saying?”

”But mum I’m just trying to expla-”

”No Jamie!”, klippte hon ilskt av och tryckte igen kylskåpet bakom henne. ”This isn’t discussable, do you hear me? You’re going to move, and there’s nothing you can do about it” fortsatte hon raskt.

Hennes röst ekade i hela lägenheten och kraften i de orden hon just skrek ut fanns inte på denna planet. Hon verkade inte ens ledsen över det, hon bara röt och fick mig att framstå som en idiot, vilket jag absolut inte ville känna mig som. Var jag en idiot bara för att jag inte ville flytta till min gris till pappa? Borde jag ta det lätt, nickade åt beordrandet och sedan dra min kos? Jag fnös för mig själv. Aldrig i livet. Hur mycket jag än älskade min mamma så skulle hon aldrig ha rätt åsikt om det här.

Min hals började irriterat att ännu en gång svida och utsätta mig för obehag. Tårarna som hölls inne i mina ögon orsakade säkert det mesta av smärtan och fick mig att bli ledsnare än jag någonsin trott att jag skulle bli. Jag ville stanna kvar här, hur mycket ansvar jag än fick ta och hur mycket min mamma än söp sig full. Glöm det jag sa tidigare.

Mamma började hastigt röra på sig igen och gick förbi mig i ett svep på väg bort från köket. Hennes knytnävar var hårt ihop tryckta och jag kunde svurit på att hennes långa naglar trycktes ner mot hennes hud och gav henne otäcka sår. Hennes gångstil var seriös och full av ilska även om hennes dotter förtvivlat satt nere på golvet bakom henne. Hon gick fram mot ytterdörren och ryckte argsint upp den medan hennes hand klämde runt handtaget. Hon stannade upp, tvekade och vände sig sedan om.

”You”, sa hon och pekade darrigt på mig. ”Pack. We’re leaving tomorrow morning”

Sekunden senare lämnade hon lägenheten, bara iklädd i mjukisbyxor, sliten tröja och en smutsig, lång kofta över det. Hon lämnade sin dotter kvar på det iskalla golvet fullt med glasskivor och mjölk rinnandes längs klinkersen. Sakta kände jag hur en salt tår lämnade mitt vänsteröga och kraschade mot det kalla, nedskitade golvet. Jag kände mig förstörd. Krossad. Lämnad. Hur kunde det bli såhär? Varför blev det såhär? Jag tog mig för huvudet, pressade ner mina naglar i hårfästet och ruskade förtvivlat på det.

I mitt huvud cirkulerade inget annat än en massa frågor som krävde svar, men som förmodligen aldrig mer skulle kunna komma på tal och istället falla i glömska i nattens mörker.