---

Ljusets skinande strålar lyste starkt igenom de de tunna persiennerna längre in i rummet. Lågt stönade jag åt dess störande reflektioner som hindrade mig att återgå till min sömn medan jag smått irriterad vände riktning på min kropp. I hopp om värme som skulle kunna värma min kropp lät jag min vänstra kind vila mot kuddens mjuka material samtidigt som min ena arm sträckte ut mot andra delen av sängens madrass; sökte efter närhet av den person jag behövde allra mest. Men när jag inte fann den kropp jag egentligen förväntat mig och min handflata endast blev bemött av kalla lakan och tomhet, rynkade jag oförstående mina ögonbryn och öppnade mina ögon.

Solens starka strålar sken rakt in i mina ögon och fick mig att frustrerat kisa samtidigt som ett lågt suckande rymde sin väg utifrån mina läppar. Bestämt vände jag på min slöa kropp så att jag befann mig med ryggen pressad mot madrassen, sedan blickade jag nyfiket ut i rummet och sökte efter den pojke jag längtade efter så mycket, även om jag bara för en liten stund sedan befunnit mig bredvid honom.

Jag fann honom stående vid sänggaveln där han lugnt trädde på kläder över hans muskelösa kropp; gömde alla de märken och spår från kriget vi haft kvällen innan. Då jag faktiskt funnit honom log jag lätt, men hans oberörda rörelser och handlingar fick mig att förvirrat undra vad han skulle göra.

“Hey...”, hälsade jag tyst med min morgontrötta röst.

Tonläget var inte hög och rösten lät sliten, ändå lyckades den väcka till sig Harrys uppmärksamhet så att han vände huvudet mot mitt håll.

“Hey”, svarade han mjukt med ett försiktigt leende, sedan återgick han till att knäppa knapparna på sina byxor och vandrade bort mot garderoben.

“Have you thought about the question I asked you yesterday?”

Tungt suckade jag för mig själv och slöt mina ögon. Frågan Harry ställt mig igår hade tagit mig med storm, men även gjort mig oförmågen till att svara. Min talförmåga hade varit som stulen och bara tanken av att få träffa min far igen fick mig att vilja gömma mig i ett hörn och aldrig komma fram.

“Uhm, yeah, sort of...”, tvingade jag desperat fram ur min mun medan rynkan i min panna ökade.

Tveksamheten sköljdes över min kropp då jag ruskade mitt huvud, allt för att få bort samtalsämnet.

“Where are you going anyway?”

“I”, började Harry med en suck då han slarvigt lät sina händer flyga i lådorna och leta efter något speciellt som tydligen distraherade honom. “I’ve got some errends that I have to take care of, nothing too special. It won’t take long”

I brist på information öppnade jag min mun för att protestera, men hindrades av Harry som omtänksamt tittade upp på mig med ett ytterst litet leende.

“Go back to sleep, baby”

Återigen fördjupades rynkan i min panna, men denna gång mer av förvirring åt hans beteende.

“What, so I can’t come with you?”

Återigen suckade Harry då han ställde sig upp rakryggad, sedan ruskade han sitt huvud och tittade på mig. Jag förväntade mig en ledsen och osäker blick som berättade att han egentligen ville ha med mig, men det ansiktsuttryck jag möttes av var hårt och bara... Kallt.

“No. I’m sorry”

“Why?”, fortsatte jag nyfiken; besatt av att försöka komma på vad det var han försökte säga.

“Because I said so”, svarade Harry torrt. Hans blick var bortförd och han ägnade mig inte en enda sekund, något som fick mig att lågt fnysa och skaka mitt huvud av besvikelse.

“That was a bad excuse”

“I want you to stay inside”, fortsatte sedan Harry, precis som att han aldrig hört vad jag tidigare sagt. “Do not go anywhere without me and if you want something, call me first”

Chockad över beordringarna han gett mig kände jag hur min mun öppnades och hur min hjärna sa till mig att tala, men mina ord var som stulna och jag kunde inget annat göra än att stirra på honom. Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle svara på de orden.

“Why won’t you let me come with you?”, viskade jag tillslut.

Jag hade äntligen fått tillbaka mitt mod och min förmåga att tala, och även om orden var korta och tysta, så var de fortfarande ord som Harry kunde uppfatta.

“The world is not a safe place, Jamie”

Jag ruskade mitt huvud åt hans ord som om det var det mest barnsliga jag någonsin hört.

“I can take care of myself, thank you”, klargjorde jag surt. 

Plötsligt fann jag kontakt med de ögon jag älskade så mycket, något som chockade mig och fick mig att bli osäker på att hålla kvar blicken. Hans ögon var på samma sätt som mina osäkra och man kunde på långa vägar se att han tänkte över de ord jag precis yttrat.

Något som kändes som en evighet senare ruskade Harry sitt huvud så att de mörka lockarna bytte plats på hans vackra huvud, sedan avbröt han vår ögonkontakt och bet sig i underläppen av ren frustration.

“No, not in this case”

I en kort sekund hade jag faktiskt trott att jag haft honom, att han skulle förklara, men spåren var nu som bortsopade och jag förstod att han inte tänkte ge sig. Besviket tittade jag bort mot hans riktning, men lyckades aldrig fånga upp de mossgröna ögonen.

“Can you at least tell my why? Because as I see it, to just tell me to stay inside is not a very good explanation”

“They can hurt you, Jamie. People can hurt you so bad”, skyndade han sig plötsligt.

Inte beredd på de ord han yttrat rynkades mina ögonbryn, likaså min näsa, både i förvirring och undran över vad han menade.

“Who?”, frågade jag förvirrat.

“I saw your fear, Jamie, I saw how terrified you were. And I know that they just want to protect me, but it hurts me when they hurt you”

Hans stressade och förklarande ord fick inte situationen att lätta i min hjärna och jag kände mig fortfarande oförstådd och kvarlämnad. Plötsligt insåg jag vad han menade, men chockades enormt av att han ens skulle ta upp det.

“The fans?”, frågade jag sedan när jag efter ett tag funderat på hans ord.

Harry svarade inte, utan undvek bara min ögonkontakt och pillade på den jackan som befann sig i hans starka armar.

“I’m not afraid of them”, försäkrade jag honom protesterande.

Ett litet, otrovärt skratt föll ut ur Harrys kropp i samband med att hans huvud ruskades. Min förvirring förstorades och jag kände mig allt mer förolämpad när Harrys skratt lämnat hans strupe.

“You should be. They can do things you’re not aware of”

Återigen öppnade jag min mun för att protestera, men hindrades av Harrys stampande fötter och plötsliga närhet.

“I’ll be home in a couple of hours”, förklarade hans snabbt, sedan pressades ett par mjuka läppar mot min kind och tog bort all den frustration som fyllt min kropp.

Jag var fortfarande arg över att han vägrade ge mig information, men jag fann det lönlöst att kämpa emot honom då jag visste att det aldrig skulle leda till något gott. Hans röst fyllde återigen upp rummet några sekunder senare och fick mig att återupplevas från en bubbla jag inte ens insett att jag fastnat i. Hans kropp befann sig nu vid den stora, vita dörren ut från rummet och hans mörka, bestämda ögon borrade sig utmanade in i mina.

“And Jamie, please do as I say. You don’t know this world as good as I do”

Ljudet av en dörr som öppnades fick mina ögon att hastigt vidgas. Exalterad över att inte längre behöva vara ensam rusade jag upp från den fåtölj jag låg liggandes i och lät mina fötter ta mig över golvet och vidare till hallen. Ett leende växte sig upp på mina läppar då jag såg den lockhåriga pojken stå i dörröppningen, men hans långa hårstrån till kalufs gömde det vackra ansiktet och hindrade mig från att beundra hans oemotståndliga linjer.

“You can’t imagine how much I’ve missed you”, började jag plötsligt upphetsat i en utandning medan jag granskade hans långsamma rörelser. “It’s been so lonley here and all I’ve been doing is waiting on you to get home but you never did and-”

“Is there something that you want to tell me, Jamie?”, avbröt Harry mig och överröstade mig med den höga rösten.

Förvånad över hans ord höll jag min mun tyst och stirrade på honom i förvirring.

“Is there something that you want to tell me?”, upprepade han ännu en gång, denna gången med en så mycket hotfullare och varnande röst.

Fundersam över varför hans reaktion blev som den blev skakade jag stelt mitt huvud då jag fortfarande var i oförmåga till att förstå hans handlingar. Hans känslolösa ansikte vändes plötsligt mot mig, full med kyla och tom på reaktioner. De innan så glittrande ögon hade allt annat än livskraft och det fanns bara ett ord som skulle kunna förklara dess utstrålning; ensamhet.

“Are you sure?”

Jag nickade stumt åt hans fråga medan jag så gott som det gick försökte undvika hans påträngande blick. Mina händer fumlades stressat samman och jag klämde hårt på dem, allt för att inte avslöja den hemlighet jag visste att han en dag skulle hata mig för att jag inte berättade.

“Are you absolutely fucking sure? Don’t you dare to lie to me right now, Jamie. I’m already pissed as it is”

Darrigt tog jag mig samman och gjorde ett försök till att svälja den enorma klumpen i min hals, men lyckades inte då dess smärta enbart växte och skavde allt ju mer jag försökte. Återigen nickade jag som svar och öppnade min mun.

“Yes”

Så fort orden lämnat min strupe hörde jag ett djupt suckande flödas genom min hörsel; ett suckande så fullt med frustration att jag började tvinga ned min blick på marken för att inte skrämmas. En duns hördes plötsligt genom mina öron och fick mig att reagera, men jag flyttade inte blicken längre än nödvändigt för att förstå vad det var han menade.

“Then can you please explain to me what this is?”, frågade han kallt.

Den varma röst som förut skyddat och värmt mig var nu som bortblåst och övertäckt med besvikelse, för när de gick igenom mina öron så kunde jag inte låta bli att rysa och läsa den lockande titeln på uppslaget.

Ännu en gång svalde jag i hopp om att smärtan inom mig skulle försvinna, men det var förgäves.

“Why are you in a newspaper, Jamie? And why the fuck does it say that you’ve been visiting the hospital?”

Min talförmåga kändes som stulen när jag gjorde ett försök att öppna min mun, för allt som kom ut var luft som vägrade att bildas till luft. Jag gjorde ännu ett försök tala, men återigen förlorade jag kampen och tvingade mig själv att stänga munnen för att inte se dum ut.

Lågt suckade jag för mig själv i hopp om att Harry inte skulle höra det, sedan slöt jag mina ögon för en kort sekund innan jag blickade upp och tvingade mig själv att bilda en ögonkontakt.

“Harry, there’s nothing to worry about...”, försäkrade jag honom tyst.

“Nothing to worry about?!”, utbrast han plötsligt. “Jamie, you were at a freaking hospital!”

“Harry calm down”, försökte jag så sansatt som jag kunde, men var tvungen att stänga mina ögon för en kort sekund för att samla kraft.

Jag återkopplade sedan vår ögonkontakt och gjorde det klart för mig själv att jag var tvungen att vara stark, annars var det slutet till alltihopa. Jag kunde inte låta det hända.

“It was just an health examination, nothing else”

Han undvek plötsligt min blick, precis som att han blivit sårad. Spår av ilska var som bortrövade och inget annat än sorg kunde visas i de gröna, vackra ögonen. Försiktigt försökte jag le mot honom för att förklara situationen, men min lögn fick svårigheterna att fördubblas och leendet att verka falskt.

Plötsligt föll Harry mot golvet med en smäll, något som fick mig att chockat dra efter andan och förvånas över hans drag.

“How can I know that you’re telling me the truth?”

Hans röst kändes plötsligt så osäker och sårad, precis som att han visste precis allt som försegick. Tonläget i hans röst och sorgen som visades fick mina skuldkänslor att väckas och oron att skapas då jag visste att jag var orsaken till hans plötsliga förändring.

Jag suckade åt hans ord, men bestämde mig för att låta honom säga vad han ville då det faktiskt var jag som var skurken här. Ingenting skulle någonsin ändra på det. Jag gav mig sedan efter Harry och satte mig ned på golvet bredvid honom. Mina ben placerade sig själva i skräddarställning medan mina armar föll in i fällan mellan dem, efter det granskade jag Harry med ett enkelt ansiktsuttryck och ryckte på mina axlar.

Sorgen och osäkerheten lyste igenom hans ögon och jag visste att det helt enkelt var mitt fel. Det var någonting jag absolut inte var stolt av, men jag gjorde det enbart för hans skull och det var det som räknades.

“You don’t”, avslöjade jag tungt. “You simply just have to trust me”

Återigen gjorde jag ett försök till att se in i hans ögon, men lyckades denna gången i samband med att jag lade in ett försiktigt leende. Han suckade djupt då han såg på mig, sedan lutade han sin panna mot min och ruskade sitt huvud.

“I could never live with myself if I knew that something was happening to you and I couldn’t be there to save you”, viskade han tyst och slöt sina ögon.

Tappert svalde jag och försökte dölja den skuld och sorg som fanns inom mig, sedan nickade jag med hans hud mot min och försökte le igenom smärtan.

“I know, baby”, viskade jag tillbaks.

En kall tår föll plötsligt ur min ögonglob och ned för mina kinder; orsakade darrande och osäkerhet som lades över min kropp.

“I know”

---

 

---

Skriken blev högre och pressen ökade. Förvirrat tittade jag mig omkring då en hand stressat placerats mot mina skulderblad; undrade vart min räddare i nöden tagit vägen och varför min puls var uppe och svävade i det blå.

Tungt svalde jag i ett försök att återfå mina rätta tankar och få benen att ta emot det tryck som min kropp utstrålade, men lyckades inte finna den talförmåga som även förlorats på vägen. Allt var suddigt och min hörsel blev sämre då det enda som kretsade inom mig var skriken från de tjejer som befann sig utanför; tvingade sig själva att pressas mot det tunna glaset och skrik att lämna de ljusa struparna.

“Babe, are you alright?”

Förvånad tittade jag upp, inte medveten av att vi plötsligt stannat och att vakten blivit ersatt av den pojke som i alla tillfällen kunde få mig att må bra. Strikt ruskade jag mitt huvud och slöt mina ögon för en kort, sedan tvingade jag mig själv att le ett falskt leende och titta lugnande på honom.

“Mm, I just want to get out of here as soon as possible. This is really freaking me out”

Ett ljust skratt lämnade den vackra pojkens läppar då han underlättat tittade ned på mig, sedan planterade han en enkel kyss på min hjässa innan han lade ena handen vid min svank och tog mig längre fram mot glasdörren.

“Don’t you worry, love. We’ve got people here to make it happen”

Män passerade både mig och Harry och gav oss lite snabb information direkt efter att han yttrat de enkla orden. Förvirrat tittade jag på medan jag lät orden flöda in genom ena örat och ut genom andra; inte alls medveten om att informationen kunde vara viktig och att det skulle försvåra männens arbeten.

När det kändes som att männen hade pratat i en evighet och att det aldrig skulle ta slut, öppnades plötsligt portarna ut och männen täckte upp gången. Chocken som intog min kropp tog mig med storm och blixtarna som träffade mina ögon skar och hotade mot min hud. Irriterat kisade jag av den plötsliga omväxlingen, men hann inte mer än tänka på det innan min hand hårt blev intrasslad i Harrys och våra kroppar styrdes genom folkmassan.

Jag fokuserade enbart på att hålla mig instängd i min egna bubbla och att hålla ute alla de onda kommentarer jag visste sades om mig samtidigt som min blick låstes i marken och mina ben togs över asfalten. Min hörsel var så gott som bortglömd, ändå hackade mitt huvud upp sig på de plötsliga glåporden som kom förandes genom den hårda vinden.

Det var inte alla meningar och ord i sig som fansen sagt, utan en specifik, enkel mening som varje människa skulle kunna säga, men som bara skadade de människor som blivit drabbade.

“I hope you get cancer!”

Tvärt stannade jag, inte medveten av de steg min kropp utförde och på reaktionsförmågorna som utlöstes. Sårat tittade jag bak då min hals börjat svida och ögonen lätt vattnats. Jag försökte finna det ansikte som röt de ord jag fruktat mest i hela mitt liv, men som även blivit sant och blivit en del av den mardrömmen jag levde i.

En förvånansvärt mjuk hand vilade runt min midja och en förvånad, men fortfarande försiktig, röst fyllde mitt sinne och bad mig att fortsätta, men lyckades bara få med min fysiska del medan sinnet stannade kvar hos folkmassan. Under turen till bilen fanns inget annat i mitt sinne än de sårande ord som kommit till mitt huvud för att stanna.

Jag hade lovat mig själv att aldrig ta åt mig av de ord som fansen sa, men den speciella mening som de på något sätt lyckats ropa i min närhet var ett undantag och det enda som någonsin skulle kunna få mig att falla.

När jag som minst anade det kände jag hur allt ljud sopades undan och hur marken under mig började röra på sig. Förvirrad tittade jag upp för att sedan märka att vi befann oss i en bil medan min kropp intensivt vakades av den oroliga pojken vid min sida.

Halsen ömmade fortfarande i min kropp och jag ruskade hastigt mitt huvud; allt för att få bort de onda tankar som nu befann sig inom mig.

“What happened out there? Are you okay?”

Hastigt nickade jag som svar och slöt mina ögon utan någon som helst kraft kvar till att tala.

“Yeah, I’m fine”, försökte jag mig desperat på, men misslyckades med de viktiga orden och bröt samman på mitten. “I just...”

Jag försökte samla mig själv och ta ett djupt andetag medan jag kände Harrys skarpa blick spänd på mig, men att lyckas var svårt och mina tankar störde mig i mitt försök till återhämtning.

“I have some things I have to sort out at home”, utbrast jag plötsligt. “Can you please drop me off there?”

Jag försökte lyfta blicken och tittade så normalt som möjligt in i de vackra, gröna ögonen jag älskade så, innan jag slog på ett leende och försökte få honom att gå på den vita lögn jag just kommit på. Misstänksamheten visades och lyste igenom Harrys ansikte, men var något han avstod ifrån att ifrågasätta då han nickade sitt huvud och tittade tillbaks på mig med en djup rynka fastklistrad i pannan.

“Sure. Andy, can you please stop by Jamie’s flat?”

“Of course, Harry”

Hans svar kom snabbt och mörkt medan Harry fortsatte sin färd längs mitt ansikte; försökte hitta de brister han visste fanns och trycka de knappar för att få mig att avslöja den sanning till lögnen som fanns inom mig. Jag försökte att avbryta hans sökande och vika bort från vår intensiva ögonkontakt, men det var som att hans bestämda vilja höll kvar mig och vägrade låta mig gå.

“But you’re still up for Thursday, right?”

Frågor började fylla mitt huvud då han ställt sin fråga och jag panikartat seglade med blicken ifrån hans egna. Jag knep kort ihop mina ögon, sedan tvingade jag dem öppna och möttes av Harrys fortfarande så intensiva blick.

“Thursday?”, frågade jag tveksamt.

“You were going to help me recolor a room in my new house”

Mentalt slöt jag återigen mina ögon och suckade högljutt, men lät ljuden hållas inne då jag tvingade mig själv till en nickning.

“Yes, of course. Thursday it is”, viskade jag fram, fortfarande utmattad av de ord och spänning min kropp utsatts för den senaste timmen.

Jag kämpade tappert för att hålla kvar tårarna i halsen och få smärtan att stanna inne, men kampen var hård och det kändes som att bilturen aldrig skulle ta slut. Tillslut lät jag äntligen min blick segla utanför fönstret och förbi de gator som blev tydliga i mitt synfält, väl medveten om att bilen snart skulle stanna och att mina känslor kunde få löpa fritt.

“Well, this is my place”, viskade jag plötsligt fram, bestämd över att lämna bilen så fort som möjligt.

Försiktigt planterade jag en kyss vid Harrys vänstra kind, precis där smilgropen brukade befinna sig, innan jag återigen lutade mig tillbaks och klev ur bilen. Jag gav honom ingen tid att besvara min beröring eller tala åt mig, utan försvann direkt upp för de långa trapporna och vidare in i lägenheten.

Vid det laget hade min kropp redan börjat darra och den stora klumpen i min hals hade irriterande nog förstorats. Jag gjorde allt i min makt för att försöka få bort det eller åtminstone ignorera det, men så fort dörren stängts bakom mig och tystnaden föll över atmosfären, föll allting samman och barriären inom mig revs ännu en gång.

Hjälplöst föll jag mot marken medan min rygg slogs ihop med trämaterialet bakom mig. Skavande märken pressades mot min hud samtidigt som min ända kolliderade med golvet under mig. Tårar sprutade hejdlöst ut från mina ögon och ned för min ömtåliga hud; orsakade köld och oroligt darrande inom mig.

Snyftande föll över lägenheten och mina desperata skrik av tröst ekade mellan de tomma väggarna. Jag försökte resa mig upp, men kunde inte förmå mig själv att varken röra mig eller tala. Allt som befann sig i mitt huvud var tankar på min dödsdömda framtid och på hur jag faktiskt skulle lämna Harry helt ensam utan någon som helst förmåga till återvändo. Skuldkänslorna byggdes upp och paniken över att lämna allting kom krypandes utan någon som helst försiktighet.

Desperat av både värme och tröst försökte jag få mina nästintill okontrollerbara händer att gömma och skydda mitt ansikte medan tårar blötte ner och gjorde avtryck längs mina mjuka kinder. Smärtan som fanns inom mig var olidlig och skaven som pressades mot mitt hjärta fick mig att gråta ännu mer, även om jag visste vad det berodde på.

Som om allting var förlorat och min kamp var slut lät jag sorgen ta över mig och bära bort mig längs de otäcka dalarna av smärta.

 

“Royal London Hospital, Helene’s speaking. How may I help you?”

Högt harklade jag mig då jag sträckte ut mina stela, kraftlösa ben. Min ena handrygg for genast över mitt vänstra öga; försökte sopa bort alla spår av tårar som lämnat avtryck på min hud. Jag försökte lägga in ett leende medan jag väntade ytterligare på att min kropp skulle lugna ner sig, men insåg snart att väntan redan varit alldeles för lång och försökte lita på att minst röst skulle klar av pressen.

“Hi, this is Jamie Johnson”, började jag sedan.

Jag tittade mig oroligt omkring innan jag kände ena delen av min mungipa misstänksamt rycka och klämde hårt samman mina läppar. Smärtan hade fortfarande inte försvunnit från mitt bröst och rädslan var större nu än vad den varit på flera månader.

“I’d like to rebook my appointment with Dr. Brown now on Thursday afternoon to an earlier time. Is that possible?”

Jag slickade mig lätt om mina läppar medan hjärtat i mitt bröst hårt pumpade utav rädsla. Klumpen som fastnat i min hals vägrade att minska i sin storlek och gjorde även att jag kände mig skärrad och förråd utan några som helst chanser till att få hjälp av folk i min omgivning.

“Yes, it is. What’s the case?”

Återigen gjorde jag ett försök till att svälja ner den stora klumpen, men misslyckades då en ensam, kall tår föll ner från mitt vänsteröga och fick mina rosa, oroliga läppar att hysteriskt darra.

“Cancer”

---

 

---

”So, are you ready to go back home?”

Hans frågande röst fyllde min hörsel tillsammans med blandade ljud från olika delar av flygplanet. En informerande kvinna upplyste oss om vår planerade tid till landning medan trycket bland vingarna fångade upp lock och utsatte mina öron. Frånvarande vände jag mitt huvud mot honom medan en lätt förvirrad rynka uppstod i min panna.

“I guess so”, svarade jag rakt innan jag nonchalant ryckte på mina stela axlar.

“Are you ready to, you know, go more public than we've already done?”

Tveksamheten i hans oroliga ton fick mig att omärkbart sucka, något som fyllde min kropp med förvirring och tyngd. Osäkerheten lyste igenom mina ögon och nådde hans gröna iris, för när jag sneglade upp på honom så undvek han min blick och stirrade ner i hans knät. De stora händerna till hans kropp började frånvarande inspektera varandra och känna på ömma punkter, något som orsakade bitande i läppen från hans missnöje.

“Harry”, försökte jag tungt, men avbröts direkt av Harrys strängt ruskande huvud och mörka, avlägsna blick.

“You know, you can choose to back out of it. I know that they’ve already seen you and all that, but you don’t have to do it. You’re not forced”

“Harry...”

Jag gjorde återigen ett försök att få min åsikt sagd, men blev ännu en gång stoppad av Harrys mörka, tvingade röst.

“You can take my hand and let me show everyone how it really is or let go of me right here, right now. People won’t know about us and our relationship, but I can promise you that it will give us less time together and force us to be apart. It’s one choice and that’s the choice you have to make”

En suck flög hejdlöst från mina förvånade läppar då han yttrat de egentligen vanliga orden, men som han på något sätt lyckats fått att låta så hårda och ovänliga. Jag visste att han bara menade väl och gjorde vad som krävdes för att bevara hans hjärta så helt som möjligt, ändå kunde jag inte motstå den smärta som uppstod i mitt bröst då han plötsligt lät så främmande.

Min ena mungipa ryckte lite lätt då jag sneglade över på honom. Hans ansikte granskades av mina ögon i profil, något som gjorde den minst lika vacker som han var rakt framifrån. Hur lite han än försökte, hur sliten och utmattad han än var, så kunde han aldrig bli bestulen på den skönhet som klädde hans änglalikande ansikte.

Försiktigt räckte jag min hand mot hans; tvekade på om han skulle acceptera min beröring. Den ömma huden vid mina fingertoppar träffade hans minst lika mjuka yta vid handryggen. Jag smekte hans hud och höll min fokus på den, fortfarande osäker på om det var rätt val att möta hans mörka, villiga blick. Tillslut tog jag mig modet att blicka upp på honom medan min egna hand gjorde lugnande rörelser mot hans.

Jag fattade sedan ett stadigt grepp runt hans hand med mina båda händer; klämde fast hans hud i min och tvingade honom att stanna kvar under min beröring.

“I want to do this. Together with you. I couldn’t care less about your fans or their opinions, they’ll never let my love for you fade anyway”

Jag suckade tungt då orden lämnat min mun och slöt mina trötta ögon. Jag försökte hämta styrka, men jag var osäker på mitt val av ord och på situationen som plötsligt omringat mig.

“I’m ready to do this if you are”, konstaterade jag sedan.

Mina ögon hade hastigt öppnats och mött den starka färgen i Harrys blick. Jag försökte dra mig undan en aning och i alla fall lägga på ett enkelt leende, men hans dragningskraft fick mig att fångas in i ett grepp jag aldrig skulle kunna ta mig ur. Ett ärligt leende vilade på hans läppar då han försiktigt lutade sig fram; vilade sin mjuka panna mot min, även om vi satt i den obekväma positionerna vi satt i.

Plötsligt mötte hans läppar mina i en kyss, men gav mig inte tillräckligt med utrymme för att låta våra munnar kollidera i något djupare. Jag log åt tanken av att hans kropp var i närheten av min då ljudet av flygvärdinnor och deras information återigen sprudlade i mitt bakhuvud.

Skriken föll återigen över mina sinnen då dörren ut från flygplanet öppnades. Passagerarna runt om i gångarna himlade irriterat sina ögon åt all uppståndelse och paniken den unga stjärnan orsakade medan de så gott som möjligt försökte röra sig ut över smala golvet. Nyfiket kikade jag fram mellan värdinnorna i hopp om att få en syn på den enorma folkmassan framför mig, men misslyckades då Harrys enorma, solbrända hand fattade tag i mig och drog mig intill sin kropp. Jag suckade lätt åt hans överbeskyddande grepp, men tillät honom att ha kvar hans beröring för att slippa bekymmer.

Ifrån insidan av flygplatsen kunde jag tydligt höra hur flickor vars drömmar var att träffa Harry exalterat pep medan vi vandrade vår väg närmare dem; hand i hand. Säkerhetsvakterna försökte så gott som möjligt placera ut sig på olika ställen runt i flygplatsen för att skydda den stjärna som återigen hade landat i huvudstaden samtidigt som vägar spärrades av och bakdörrar öppnades. Säkerheten på flygplatsen var stor och risken av att Harry skulle skadas var så lite som lika med noll, något som fick mig att lugnt pusta ut och sluta ögonen för en kort sekund.

Vi gick bakom den sista korsningen innan folkmassan precis i rätt tid till att jag öppnat ögonen. Chockad över den syn som snart befann sig framför mig öppnade jag stumt min mun och granskade folkets positioner, men drogs bak till verkligheten då Harrys stora hand lätt klämde mot min och begärde någon slags reaktion.

“Ready?”, frågade hans raspiga röst.

Jag tittade kort upp på honom då min blick var allt för darrig för att hålla sig på något långvarigt och nickade försiktigt när ljudet av skrik återigen fyllde och bedövade min hörsel.

“Ready”, bekräftade jag.

Sekunden senare kunde jag känna hur Harrys närhet fördubblades och hur hans hand tröstande gjorde greppet om min tajtare. Hans blick var hårt fast på folket runt omkring honom medan ett lätt leende klädde hans rosafärgade läppar och hastigheten intog hans fart. Kraften han hade inom sig fick både mig och han att tas över golvet utan några som helst problem samtidigt som säkerhetsvakterna gjorde sitt jobb och höll undan alla människor. Jag såg hur Harrys blick vilade över de skrikande flickorna, men även hur han tvingade bort den därifrån, likaså med tankarna om att ge dem ett minsta lilla tecken på att han visste om deras existens. Jag suckade tungt åt mig själv då jag visste att jag var anledningen till hans skygghet, men kunde ändå inte låta bli att bli en aning glad över hans bekymrad om mig.

Som om jag befunnit mig i en bubbla under hela vandringen genom flygplatsen vaknade jag plötsligt upp; kände närvaron och den tjocka luften som alla människor skapade genom all trängsel. Paniken började smått fylla min kropp då mina ögon stirrigt flög över alla kroppar och glada ansikten. Skriken bedövade mina öron samtidigt som svaghet intog min kropp och gjorde det svårt för mig att hålla min kropp upprättad. Jag tog ett djupt andetag, men fick inte syret att gå till mina lungor då uppståndelsen var allt för stor.

“You’re doing great, love”, kunde jag plötsligt höra, även om mina öron var fyllda med skrik och all mänsklighet verkade vara bortrövad från min kropp.

Jag sneglade upp för att se Harrys lekfulla leende på läpparna medan han tittade ner på mig. Smilgroparna vid hans kinder avslöjade hans tillfredsställelse och hans gröna ögon glittrade vackert ned på mig samtidigt som vi vandrade de sista meterna ut från folkmassan. Säkerhetsvakter tog hastigt över jobbet då de kört fram Harrys bil till oss och slängt in väskorna i bagaget, något som fick mina ögon att förvirrat stirra på omgivningen och dess stillhet. Fansen hade inte än hittat sin väg till det stora garaget och lugnet var lagt över det område jag och Harry befann oss i. Det tog bort all stress och oro genom att bara Harry var där hos mig och på något sätt lyckades han få mig att le, även om jag just gått igenom fans som förmodligen skrikit en massa bedrövliga saker till mig.

Jag smilade otroligt nog upp på Harry då hans ord nådde min hörsel och jag släppte lätt greppet runt min hand då jag tog mig in i bilen. Harry befann sig snart igen vid min sida då han hoppat in i förarsätet efter att han tackat männen som hjälpt oss genom resväskan. Glad över att det var över pustade jag nöjt ut, något som fick Harry att roat skrocka då han startade bilen och började köra ut från parkeringsplatsen. Än hade folket inte märkt av vår avgång och inte heller funnit sin väg bort mot bakdörrarna, vilket gjorde Harrys jobb att ta oss bort från allt liv lättare.

Bilfärden fördes under tystnad, men det gjorde ingenting då ljudet av Harrys stadiga andetag och den tysta musiken höll mitt sinne sysselsatt. Hans koncentrerade ansiktsuttryck fick mig att smått le då jag granskade honom, men jag tittade hastigt bort då han sneglade över på mig. Jag ville inte störa honom och inte heller tränga mig på, därför fokuserade jag istället på att lyssna till mina egna hjärtslag och få den puls som innan var fördubblad att sjunka ner till sitt normala tillstånd.

“Jamie?”, hörde jag plötsligt Harry fråga med en osäker, nervös röst. Nyfiket hummade jag som svar och höll kvar min starka blick på de bilar och människor som visades genom det mörka bilglaset.

“Since we, you know, got public today.... I thought it was time for you to meet my best friends”

Hans ord fick mig att förvirrat vända huvudet mot honom medan en rynka lätt uppstod i min panna; avslöjade mina ihoprörda tankar.

“If you want to, of course”, skyndade sig Harry hastigt att säga då hans röst intog ett panikartat läge och hans nervösa ögon föll över på mig.

Jag granskade honom kort när han förväntansfullt växlade sin blick mellan mig och den fartfyllda vägen samtidigt som tankar vandrade igenom mitt förvirrade huvud.

“Do you mean like your bandmembers and so on?”

En nickning avfyrades från Harrys håll, men han lyckades inte gömma den stelhet som befann sig hos honom då han gett ifrån sig en reaktion och ett lika stelt leende. I hopp om att hans nervositet skulle slå av log jag exalterat och nickade mitt huvud medan jag återigen vände bort min blick.

“I’d love to”

---

 

---

Ljusets varma strålar letade sig sin väg in genom de stora, avslöjande glasfönsterna i den inre delen av rummet. Mina ögon kisade besvärat då de distraherade mig från att utföra mitt packande, men log lätt då solen stod högt på himlen och gjorde det möjligt för mig att så småningom förflytta mig ut mot värmen och jobba på solbrännan.

En knackning avfyrad från det tunna materialet av trä störde mina tankar och fick mig att avbryta mitt packande. Då jag innan gett Harry ett av mina två extra kort till mitt rum vandrade han rakt in med ett stort leende på läpparna. Jag log tillbaka medan jag granskade hans steg med nyfikenhet, undrade vad han skulle göra här näst.

Harry hade kvällen innan lämnat mig med en kyss på läpparna och tröstande ord mumlandes i mitt öra. Han hade lovat att han aldrig skulle acceptera det förslag de kommit med och att han inte skulle lämna mig, ändå var jag osäker på de reaktioner och tankar jag hade. Jag visste att han var en stor del av mitt liv och att jag älskade honom, men samtidigt var det hans beslut med hur han skulle göra. Därför kunde jag inte ta något förgivet och inte heller pressa honom allt för hårt med hans val, det var trots allt hans liv och val.

“Get ready, baby. We’re leaving soon”

Förvirrad över orden han yttrat rynkade jag min näsa i misstroende och lade händerna vid höfterna, sedan blåste jag bort de hårstrån som skymde min syn och blickade över på honom.

“Where are we going?”, frågade jag oförstående och tittade mig omkring, men lät min uppmärksamhet falla tillbaks till hans plötsliga, spralliga leende som befann sig på hans läppar.

“You’ll see”, sa han och fumlade på föremålen han hade i handen, något jag inte hann ställa in blicken på innan jag kom på mig själv med att ställa frågor till honom han aldrig skulle svara på.

Förvirrat började jag fumla med mina kläder i jakt efter min väska samtidigt som icke förståeliga ord föll ur min mun.

“Eh, well, do I have to bring something with me?”, frågade jag då jag greppade tag i min väska och i en kort sekund stirrade upp på honom.

Det leende jag älskade så mycket befann sig på hans läppar när han smått skakade sitt huvud och skrockade lätt.

“Just the normal, beautiful you”

“I’d like to order some pizzas”, sa Harry när vi vandrat vår väg in till en pizzeria.

Doften av dess bakelser och deg hade fyllt mitt luktsinne och fått mig att sluta ögonen medan jag lugnt andades in dess ljuvlighet.

“How many can you possibly make within the next hours?”

Hans förvirrande frågor hade fyllt mina tankar då vi stått framme vid disken med ett leende på läpparna, något bagaren inte besvarat med samma glädje. Ett oförstående öga hade riktats mot Harry när bagaren hade gett honom mummel som svar och trött börjat sätta igång med maten. Harry hade dock inte tagit emot hans konstiga humör utan vänt sig direkt mot mig med ett leende. Som att han kunde läsa mina tankar skrattade han roat till och ruskade mitt huvud, sedan sa han; “You’ll see” och vände sig bort mot ett av alla bord.

Ungefär en timme senare var en enorm satts pizzor klara och placerades vant i Harrys smilande famn. Han tackade lätt för kartongerna och bad om flera, sedan betalade han för de han hade, gav mig några och sa åt mig att följa efter honom. Vi vandrade vår väg ut från portarna som förvånansvärt nog var folktomma, varken fans eller folk befann sig i närheten.

Jag undrade varför vi befann oss i det området vi gjorde med minst tjugo pizzor kartonger i våra famnar medan vi vandrade vår väg genom de mörkbelagda gatorna.

“Harry, what are we actually doing here?”, viskade jag tyst då min blick vandrade över den stilla gatan.

Längs väggarna vid de gamla byggnaderna satt få människor inkruna; kämpade för att behålla den lilla värme de hade och överleva. Jag svalde hårt då klumpen i min hals växte, osäker på över hur jag skulle reagera med deras tillstånd. Harry ignorerade min fråga som om han inte hört den, sedan satte han ned kartongerna i hans famn och tittade strikt på mig.

“Stay here, please”

Han tog sedan tag i den översta lådan i hans enorma hög, sedan vandrade han fram till en av de äldre männen i den intryckta väggen. Rädslan växte i mannens ögon då han såg Harry, precis som att han var rädd för att den så kärleksfulla pojken jag älskade skulle skada honom.

Harry promenerade med ryggen mot mig och var anledningen till att jag inte kunde se hans ansikte, ändå kunde jag se framför mig hur han la in sitt vänliga leende och hälsade på mannen. Som om allt det jag förutspått hänt så började mannen så småningom röra på munnen, men svaren var korta och gav inte mycket information.

När Harry var tillräckligt nära för att nudda honom satte han sig ned på huk och öppna locket till den rykande, heta pizzan. Fundersamt lade jag mitt huvud på sned och granskade pojkens rörelser, sedan gick det upp för mig vad hans avsikt var och ett leende föll in över mina läppar. Den skäggiga och antagligen frusna mannen framför honom ökade sina ögon till dubbla storlek då han fick syn på maten, sekunden senare nickade han hastigt sitt huvud och sträckte sig darrigt efter den efterlängtade maten.

Jag blickade över på männen i några fler minuter innan jag fick se Harry sträcka fram handen i en vänlig gest, sedan hälsade de hejdå och Harry vände sig om mot mig. Hans fötter tog honom tillbaka mot min närhet och när han äntligen var framme kunde inte mina mungipor släppa på trycket.

Ett enormt leende befann sig i mitt ansikte när Harry oskyldigt tittade upp på mig, precis som att han inte förstod någonting om varför jag kände mig så stolt som jag gjorde.

“What?”, skrattade han generat och tittade oförstående på mig.

Med ett smil på mina läppar skakade jag mitt huvud och böjde mig ned för att kyssa honom, sedan sträckte jag mig efter ett par av de kartonger som befann sig på asfalten och nickade mot gränderna längre fram.

“Come on, sunshine. We’ve got some food to give away”

“You’re such an amazing person”, utbrast jag då vi delat ut de sista kartongerna.

Jag borstade mig lätt om handen i nöd av att få bort den smuts som befann sig på min hud, sedan satte jag fart på mina fötter och började gå. Vi var återigen på väg till pizzeran för att hämta mer mat till de fattiga; gav dem en chans till överlevnad. En ytterst förvirrad blick riktades mot mig, något jag granskade i min ögonvrå när vi vandrade upp för den korta backen och vidare över asfalten.

“What do you mean?”, frågade Harry osäkert, tvekade över faktumet att jag gett honom en komplimang.

Hans förvirring spreds över hela hans kropp och fick honom att utstråla chock, men ändå var han vacker som en ängel sänd från ovan. Med ett leende ryckte jag på mina axlar och blickade över på honom.

“You do this, on your holidays, all by yourself. You’re not doing it because you want people to like you, because clearly, there’s no other people than us here to see it”

Nyfiket stannade jag våra steg och lade mitt huvud på sned, krävde svar på den fråga som snurrat runt och cirkulerat inom mig i den senaste timmen.

“Why? Why did you buy so many?”

Harry ryckte oberört sina axlar och stirrade på vägen framför sig i ett försök att undgå min blick.

“It’s not that many”, pratade han generat bort sig.

“Harry, it was for more than two thousand dollars”, kommenterade jag ärligt.

En axelryckning avfyrades återigen från Harrys håll, något som fick mig att trött sucka och försöka spänna blicken i honom.

“That’s a lot of money”

Hans plötsligt frustrerade ansikte vändes mot mig, men allt spår av glädje var plötsligt borta.

“The world is so... cruel, Jamie. It’s not fair that people have to live like this” Han suckade sedan och kliade sig bakom huvudet innan han log oskyldigt mot mig och ruskade sitt huvud. “If I have money to change that, just by buying some food to people who can’t afford it, I’m going to do it. I won’t let people starv to death if I have the power to do something about it”

Jag log åt hans svar då mitt huvud vilade på sned, sedan ruskade jag det likadant som han tidigare gjort och sökte efter hans hand. Våra fingrar länkades varmt samman och jag böjde mig mjukt fram för att kyssa hans eftertraktade läppar.

“I love you so, so much. Please never change”, viskade jag drömmande i hopp om hans eviga närhet.

“I won’t”, mumlade Harry strikt, sedan lät han sin arm omfamna min kropp och hans läppar smeka min hjässa. “I won’t”

---

 

---

“Jamie, stop staring at me. It’s scary”

Jag mumlade de sega orden då jag trött vaknat upp ur min sömn av att konstiga känslor intog min kropp. Det kändes som att blickar brände på min kropp och att vidgade ögon granskade mig, något som störde mig då jag försökte hitta min väg in till sömnen. Smått irriterad suckade jag efter att orden lämnat min frusna hals men höll mina ögon slutna; försökte stänga ute de störande föremål som befann sig i min omgivning.

“Have you been sleeping in your ordinary clothes, without any duvet or anything, all night?!”

Utan att öppna mina fortfarande utmattade ögon gav jag ifrån mig en enkel huvudnickning innan jag försökte återgå till min sömn. Stelt vände jag på mig en aning och försökte lägga mig till rätta, men lyckades inte somna om då de brännande blicken fortfarande var spänd på mig.

“Jamie”, klagade jag missnöjt och lät ett stön glida ur min kropp.

“Why didn’t you take your clothes off or at least cover your body with a blanket or something? It’s really stupid of you to sleep all alone in the cold”

Återigen suckade jag åt hennes försök till att få mig att ångra mina handlingar vid gårdagen, men utan att så lite som ägna en tanke åt hennes ord öppnade jag motvilligt mina trötta ögon och tittade på henne. Ljuset som hade krypt in genom persiennerna värmde skönt mot mitt ansikte och var skonsam mot mina lätt svidande och trötta ögon som plötsligt blev bemötta av något annat än mörker.

Försiktigt granskade jag den vackra flickan bredvid mig då synen intagit mina ögon helt och utmattningen lätt gled ur mina ådror. Hennes lilla kropp var lutad med sin sida mot sängens madrass medan hennes armar omfamnade en kudde när hon tittade på mig. Jag befann mig i samma position och gjorde det därför möjligt för mig att titta på henne på samma sätt som hon tittade på mig.

Bekymrade glimtar täckte hennes ögon och avslöjade hennes oro då hon tittade på mig med sina medlidande ögon, likaså med hennes putande läppar.

“I didn’t want to push things, okay? When I had laid you down on the bed, been in the bathroom for a minute and thereafter went back to here, you were already asleep. I didn’t want to wake you up nor leave you, so I decided to just lay down on the bed and sleep”

Jag vände mig tvärt bort från henne efter att jag ryckt mina axlar, osäker på om det jag gjort var rätt eller inte. Återigen slöt jag mina ögon då de träffat de ytor som fanns i resten av rummet, men inte den flickan som fanns bakom mig. Tankar föll igenom mitt sinne då de var stängda och min kropp var placerad mot den mjuka madrassen.

“You know you didn’t have to do that. You could’ve laid beside me and cuddled with me all night long, I wouldn’t mind”

En lätt omfamning kom bakifrån mig och armar lades försiktigt runt min kropp. Hennes bröst och ben pressades tryggt mot min rygg och hennes läppar kollapsade mot min högra axel i en enkel kyss, sedan lutade hon sitt huvud mot den punkt hennes hud träffat min. Jag tog tveksamt upp hennes ena hand som lindats runt min kropp och begravde den i min medan jag styrde den upp mot min mun.

På samma sätt som hon tidigare gjort gav jag ifrån mig en kyss på hennes dyrbara hud, men till skillnad från henne så lät jag inte hennes ena kroppsdel lämna min.

“Thank you for caring so much about it, though. It means alot that you’re actually trying”

“What can I say? I love you and don’t want to screw things up as I did the last time”

“You didn’t screw things up”, konstaterade Jamie och lyckades på något sätt pressa sig själv närmare mig, även om all luft redan var borttryckt. “Actually, there were nothing to do about the situation. Our parents ripped us apart, it’s not like we chose it”

Hon suckade tungt åt sina ord, sedan kunde jag föreställa mig hur hon på samma sätt som mig slöt sina ögon och försökte finna ro.

“I love you, you know that, right?”, utbrast jag sedan.

Innan hon så lite som hann tänka på mina ord och svara på min fråga fortsatte jag hastigt, som om tiden var allt för kort för att kunna förklara det jag ville säga. “And it doesn’t matter what people say or what they think, I’ll always love you. No matter what. They can say whatever they want and try to tear us apart, but I’ll always come back for you. I won’t leave you here”

Plötsligt fylldes hela rummet med tystnad, det var precis som att Jamie var tvungen att tänka igenom de ord jag precis yttrat, som om hon inte visste hur hennes reaktion var menad att vara. Nervöst svalde jag den klump som placerat sig i min hals och försökte få mig själv att lugna ner mig.

“Do you promise?”, hörde jag plötsligt hennes ynka, hackiga röst viska.

Den var bruten på mitten och orden var knappt förståeliga, precis som att sorgen plötsligt intagit henne och tårar strömmade ner längs hennes kinder.

“I promise”, lovade jag henne ärligt, sedan förde jag hennes hand mot mina läppar återigen och lät min hud blöta ner hennes. “I could never leave you, even if things turns out to be really bad and times becomes dark. We’ll get through it together like we always do, even if we have to struggle. Our love is too strong to break in any possible way. I just know that”