Part 66. Too strong to break
“Jamie, stop staring at me. It’s scary”
Jag mumlade de sega orden då jag trött vaknat upp ur min sömn av att konstiga känslor intog min kropp. Det kändes som att blickar brände på min kropp och att vidgade ögon granskade mig, något som störde mig då jag försökte hitta min väg in till sömnen. Smått irriterad suckade jag efter att orden lämnat min frusna hals men höll mina ögon slutna; försökte stänga ute de störande föremål som befann sig i min omgivning.
“Have you been sleeping in your ordinary clothes, without any duvet or anything, all night?!”
Utan att öppna mina fortfarande utmattade ögon gav jag ifrån mig en enkel huvudnickning innan jag försökte återgå till min sömn. Stelt vände jag på mig en aning och försökte lägga mig till rätta, men lyckades inte somna om då de brännande blicken fortfarande var spänd på mig.
“Jamie”, klagade jag missnöjt och lät ett stön glida ur min kropp.
“Why didn’t you take your clothes off or at least cover your body with a blanket or something? It’s really stupid of you to sleep all alone in the cold”
Återigen suckade jag åt hennes försök till att få mig att ångra mina handlingar vid gårdagen, men utan att så lite som ägna en tanke åt hennes ord öppnade jag motvilligt mina trötta ögon och tittade på henne. Ljuset som hade krypt in genom persiennerna värmde skönt mot mitt ansikte och var skonsam mot mina lätt svidande och trötta ögon som plötsligt blev bemötta av något annat än mörker.
Försiktigt granskade jag den vackra flickan bredvid mig då synen intagit mina ögon helt och utmattningen lätt gled ur mina ådror. Hennes lilla kropp var lutad med sin sida mot sängens madrass medan hennes armar omfamnade en kudde när hon tittade på mig. Jag befann mig i samma position och gjorde det därför möjligt för mig att titta på henne på samma sätt som hon tittade på mig.
Bekymrade glimtar täckte hennes ögon och avslöjade hennes oro då hon tittade på mig med sina medlidande ögon, likaså med hennes putande läppar.
“I didn’t want to push things, okay? When I had laid you down on the bed, been in the bathroom for a minute and thereafter went back to here, you were already asleep. I didn’t want to wake you up nor leave you, so I decided to just lay down on the bed and sleep”
Jag vände mig tvärt bort från henne efter att jag ryckt mina axlar, osäker på om det jag gjort var rätt eller inte. Återigen slöt jag mina ögon då de träffat de ytor som fanns i resten av rummet, men inte den flickan som fanns bakom mig. Tankar föll igenom mitt sinne då de var stängda och min kropp var placerad mot den mjuka madrassen.
“You know you didn’t have to do that. You could’ve laid beside me and cuddled with me all night long, I wouldn’t mind”
En lätt omfamning kom bakifrån mig och armar lades försiktigt runt min kropp. Hennes bröst och ben pressades tryggt mot min rygg och hennes läppar kollapsade mot min högra axel i en enkel kyss, sedan lutade hon sitt huvud mot den punkt hennes hud träffat min. Jag tog tveksamt upp hennes ena hand som lindats runt min kropp och begravde den i min medan jag styrde den upp mot min mun.
På samma sätt som hon tidigare gjort gav jag ifrån mig en kyss på hennes dyrbara hud, men till skillnad från henne så lät jag inte hennes ena kroppsdel lämna min.
“Thank you for caring so much about it, though. It means alot that you’re actually trying”
“What can I say? I love you and don’t want to screw things up as I did the last time”
“You didn’t screw things up”, konstaterade Jamie och lyckades på något sätt pressa sig själv närmare mig, även om all luft redan var borttryckt. “Actually, there were nothing to do about the situation. Our parents ripped us apart, it’s not like we chose it”
Hon suckade tungt åt sina ord, sedan kunde jag föreställa mig hur hon på samma sätt som mig slöt sina ögon och försökte finna ro.
“I love you, you know that, right?”, utbrast jag sedan.
Innan hon så lite som hann tänka på mina ord och svara på min fråga fortsatte jag hastigt, som om tiden var allt för kort för att kunna förklara det jag ville säga. “And it doesn’t matter what people say or what they think, I’ll always love you. No matter what. They can say whatever they want and try to tear us apart, but I’ll always come back for you. I won’t leave you here”
Plötsligt fylldes hela rummet med tystnad, det var precis som att Jamie var tvungen att tänka igenom de ord jag precis yttrat, som om hon inte visste hur hennes reaktion var menad att vara. Nervöst svalde jag den klump som placerat sig i min hals och försökte få mig själv att lugna ner mig.
“Do you promise?”, hörde jag plötsligt hennes ynka, hackiga röst viska.
Den var bruten på mitten och orden var knappt förståeliga, precis som att sorgen plötsligt intagit henne och tårar strömmade ner längs hennes kinder.
“I promise”, lovade jag henne ärligt, sedan förde jag hennes hand mot mina läppar återigen och lät min hud blöta ner hennes. “I could never leave you, even if things turns out to be really bad and times becomes dark. We’ll get through it together like we always do, even if we have to struggle. Our love is too strong to break in any possible way. I just know that”
“I’ll be right back, princess. I’m just going to take a quick shower and put some clothes on, okay?”
Harrys läppar snuddade lätt vid mina innan han tog tag i handtaget som skulle han leda ut ur taxin. Hans ljusgröna ögon tittade bestämt in i mina och letade efter något slags godkännande; sökte djupt utan att låta mig glida undan med min blick. Öronbedövande skrik for igenom mitt huvud då flickorna utanför förstått att självaste Harry Styles befann sig i den gulfärgade taxin framför dem samtidigt som desperata rop trängde sig genom atmosfären.
Händer slogs mot rutan och pip lyckades pressas igenom de tjocka rutorna i bilden. Jag visste att en eller två säkerhetsmän stod utanför vår bil, redo att stöta bort så många flickor från honom som möjligt för att han inte skulle bli skadad, ändå så kunde inte den stora klumpen i min mage försvinna. Jag var rädd att deras närgång en dag skulle ta honom bort från mig. Han måste märkt min osäkerhet i blicken, för plötsligt suckade han och började lätt att skaka sitt huvud.
“I’ll be fine, baby. They won’t hurt me”
Då tvekan inte försvann från mina ögon suckade han igen, men tog denna gången min hand och vägrade släppa taget. Han kysste den på det viset han alltid gjorde när jag var osäker medan hans blick försökte leta sig in i mig och på något sätt få mig att ändra mina tankar.
“Do you trust me?”, frågade han sedan då hans läppar mjukt träffat min handrygg. Djupt suckade jag och slöt mina ögon för en kort sekund innan jag bemöttes av hans påträngande blick.
“Yes”, mumlade jag tyst.
“Then you have to let me do this”, övertygade han desperat mig. “I’m just going to my hotellrum to fresh up, maybe sign a few papers and take some photos along the way - nothing dangerous. These girl’s aren’t here to hurt me, they’re here to support me. You said it yourself”
“Well that was before I actually got involved in your life again”, muttrade jag bittert.
Hans sorgsna ögon träffade mina då jag yttrade orden, något som fick mig att ångra de ord jag sa och stumt låta min mun falla på glänt.
“I’m sorry, I didn’t mean that...”
“Do you trust me?”, upprepade Harry återigen, låtsades som att han aldrig hört de ord som trillat ur min mun.
Långsamt slöt jag mina ögon medan jag segt nickade mitt huvud, försökte få tankarna att tryckas undan och sekunderna då han skulle gå att försvinna så fort som möjligt. Jag märkte att han tog mina rörelser som ett ja som svar efter att han så tyst som möjligt försökt att öppna bilen och smita ut ur den. Hans steg och handlingar blev dock inte alls så han tänkt sig när de skrikande flickorna närmade sig honom allt mer och gjorde allt i sin makt för att få en bild med honom.
Djupt suckade jag för mig själv och ruskade mitt huvud då volymhöjden steg in i mina tankar och invaderade dem med oreda. Ljudet försvann lätt med tiden då dörren stängts bakom honom och inget annat än säkerhetsvakterna kunde rädda honom för den situation han utsatts för.
