Part 6. Make this boy drool
“Oh jesus christ. You look freaking flawless, Jamie!”, utbrast Sue plötsligt när spegeln mötte mina ögon och fick mig att studera mig själv och min kropp i den stora heltäckningsspegeln.
Jag log försiktigt mot mig själv, skrattade tvekande och kliade mig lite på armen i tecken på nerovsitet.
“I don’t know. This is just not... me”, sa jag.
“You’ve got to be joking”, suckade Sue. “You look smoking hot, honey! The boys will not be able to put their hands of you!”
Jag skrattade åt hennes ord och slog lätt till henne på överarmen innan min blick vandrade tillbaks till spegeln. Min blick for upp och ner och försökte hitta alla negativar delar med klänningen och dess detaljer, men hur mycket jag än tittade så kunde jag inte hitta något jag inte gillade hos den. Den djupa ryggens gång och den noggrant gjorda spetsen som framhävde klänningen var beundransvärt vackert och mycket väl gjort.
“Well...” Jag drog händerna längs tyget på min kropp och nickade nästintill omärkbart. “Maybe it isn’t that bad”
“You see!”, uppmuntrade Sue och log stort mot mig innan hon grävde runt i väskan och fångade sin mobil.
Hon slängde en kort blick på den innan hon suckade djupt och fick ett stort veck i pannan. Hon tittade sedan upp på mig, slätade ut rynkan och log stort.
“You”, hon pekade på mig, “Buy it! I have to run, but we’ll se eachother on Thursday, eh?”
Jag nickade och lade huvudet på sned när hon drog för skynket igen och lämnade omklädningsrummet.
“I’ll pick you up at six, darling!”, ropade hon från korridoren och jag skrattade.
“Yeah, don’t be late!”
“And miss the chance seeing you in that dress? Hell no!”
Jag skrattade ännu en gång högljutt åt hennes kommentare innan jag slängde blicken åt höger mot galgarna. Ännu en vit, kort spetsklänning hängde på den svarta plastgalgen. Över dess axlar hade jag letat upp och hängt en kort, brun jacka som skulle bli den sista accessoaren och som praktiskt taget fullbordade klänningen. Jag suckade tveksamt och gick närmare galgen.
Mina fingrar vandrade över det vita tyget och ritade små figurer med fingret medan min mun gjorde en trumpen min. Händerna letade sig sedan uppåt och tog tag i jackan med båda händerna innan jag ryckte lite i dess kanter för att släta ut den.
“I’m going to buy you”, sa jag tyst för mig själv och granskade den. Sedan suckade jag djupt och vände mig bort från den. “Even if you’re bloody expensive”
Jag började ta av mig den svarta klänningen och hängde upp den innan jag tog på mig mina vanliga kläder igen.
“And you” Jag pekade misstänksamt på den svarta, djupa klänningen som fick mina osäkra ögon att smalna. “You better be worth it because you cost me damn much money"
Jag greppade tag i väskan, hängde den över armvecket och lade de kläderna jag tänkt att köpa i högerhanden. Mina händer greppade tag i galgen till den svarta klänningen och placerade den bekvämt mot kroppen med en nöjd suck.
"Oh baby, we’re going to make this boy drool”
Jag stängde dörren bakom mig och kastade väskan mot sängen samtidigt som jag gick mot badrummet tvärs över rummet. Jag förväntade mig ett mjukt ljud som berättade att väskan landat, men istället skar en plast liknande duns genom mina öron och fick mina steg att avta. Min kropp fylldes med förvåning samtidigt som jag sakta vände mig om mot sängen. Väskan låg bekvämt på täcket och vilade över något som inte syntes, något som fick min förvirring att växa och min panna att oförstående rynkas. Jag hade inte lagt någonting på sängen.
Mina ben tog mig nyfiket mot madrassen och slog bort den stora, bruna skinnväskan. Framför mina ögon vilade ett stor pack kondomer. Mina ögon vidgades, hakan föll till marken och min panna rynkades irriterat.
“What the fuck”, utbrast jag chockat samtidigt som jag sträckte mig efter förpackningarna och lade dem i min hand.
Jag tittade på dem och undrade vem det var som hade lagt dem där samtidigt som min pannas rynka fördjupades. När jag sedan insåg vem det var mörknade mina ögon och min mun stängdes. Jag kände hur mina käkar spändes när jag skakade mitt huvud.
“Harry you fuck ass”, fräste jag surt för mig själv samtidigt som kraften inom mig fick mig att hårt pressa samman paketen i min näve.
Jag vände sedan på klacken, gick ut ur rummet och marscherade in i Harrys privata område. Jag tryckte irriterat upp dörren utan någon som helst fundering på att knacka, allt för arg för att så lite som tänka rätt, och möttes direkt av hans förvånade, gröna ögon.
“Well hello, Jamie”, log han charmigt medan han hastigt satte sig upp till sittande position i sängen, Aggressivt raskade jag fram till honom medan den väldiga vreden växte inom mig och avslöjade mitt missnöje i hans lek.
Hårt slängde jag det stora paketet på honom samtidigt som jag gav honom en äcklad blick och skakade på huvudet. Harry fångade föremålet i näven utan några som helst problem och skrattade roat när han tittade ner på dem.
“Oh, you found them” Jag nickade surt och lade armarna i kors. “Sorry for that. Had a hot girl here for some hours ago and.... yeah. Your room seemed like a better place”, ursäktade han sig samtidigt som han log retligt mot mig.
Jag himlade irriterat på ögonen innan jag sträckte mig fram och slog till honom på överarmen. Jag hoppades på att mitt agerande skulle ge honom någon slags ångrande blick, men allt jag kunde finna i hans glansiga ögon var ro och nöje. Det irriterade mig hur lite han faktiskt brydde sig över saker som tydligt gjorde mig på dåligt humör.
“You’re a jerk, Styles”, gnällde jag irriterat innan jag vände mig om och började gå mot dörren.
“Woah!”, hörde jag Harry ropa och sedan trycka sig upp från sängen.
Han sprang snabbt fram till mig, tog tag i min handled och vände min kropp mot honom. Han tittade in i mina ögon, log sitt charmiga leende och lade huvudet på sned då han granskade mig.
“I’m sorry”, sa han lågt och tittade in i mina ögon. Hans klargröna ögon fångade min blick och fick mig att bli fastklistrad i hans grepp.
Jag visste inte vad jag gjorde, vad han gjorde eller varför jag inte kunde röra mig. Men hans ögon fick mig att hypnotiseras och jag visste inte vad jag skulle göra för att bryta det. Han hade mig helt under sin kontroll. Mina andetag blev skakiga och jag kände mig snurrig. Var det han som orsakade mitt beteende?
När han hörde min andning och dess ojämna takt ökade hans leende på läpparna och han gick ett steg närmare.
“I’ll leave it in the trash next time”, viskade han tyst innan hela hans ansikte sken upp och ett skratt flög ur hans fylliga läppar. Hans kontroll över mig brast.
“Did... Did you actually?”, stammade jag patetiskt och skakade mitt huvud.
Harry skrattade roat och blinkade med höger ögat åt mig innan han vände håll och började mot åt sin säng igen.
“Euw. Just euw”, kommenterade jag innan jag äcklat grimaserade, ruskade hela min kropp och började gå tillbaks till mitt rum.
Jag visste fortfarande inte varför, när eller hur det hände. Jag visste inte ens vad som hände. Men det var någonting skumt med mitt beteende, något som jag inte kunde sätta fingret på. Jag suckade högt och slog mig själv mentalt för mina reaktioner på hans ord och handlingar. Vad höll på att hända med mig?
Vet inte riktigt vad jag ska säga... Intresset har återigen fallit bort från mig. Har inte varit inne på bloggen sedan jag uppdaterade sist och skolan tar allt mer tid än jag föreställde mig att det skulle göra. Vet inte hur jag kommer att göra, men ska uppdatera med de kapitel jag har. Den här långa perioden får inte upprepas.
Part 5. Chewing loudly
Jag drog åt mig handväskan och slängde slarvigt upp den över vänsteraxeln. Mina ben tog mig stressigt bort mot köket samtidigt som min blick var uppslukad av meddelandet som visades på skärmen framför mig.
From: Suebu - 11.03
Message: Got something to tell you. Come as fast as you cannnnnn!!
Jag knappad snabbt in ett svar innan jag slängde ner mobilen i väskan och klev in i köket. Rummet gav mig fortfarande konstiga vibbar efter samtalet jag haft med Harry igår kväll, något som fick hela min kropp att obehagligt rysa och orsaka gåshud längs min ömtåliga hud. Jag visste inte vad som hade tagit åt honom eller varför han hade blivit så vansinnig helt plötsligt, men hans reaktion hade förvånat och minst sagt irriterat mig.
Jag slängde upp kylskåpsdörren och drog ut filen samtidigt som jag hörde fötter släpandes mot marken bakom mig. Av en ren vana och gissning på vem fötterna tillhörde släppte jag ur mig en stor, djup suck och stängde kylskåpet. Jag mötte hans nyvakna ansikte och vackra, gröna ögon som tittade skuldfullt på mig.
“Oh you again”, mumlade jag bittert medan mina ögon himlades och mina händer fattade tag och drog ut en tallrik.
En liten fnysning flög ur Harrys mun innan han böjde ner huvudet, ruffsade till håret och rätade upp huvudet samtidigt som hans högerhand drog det åt sidan.
“Hello to you too”
Jag tittade kort upp på honom innan jag skakade mitt huvud, fixade klart frukosten och satte mig vid matbordet. Min blick vakade på Harry medan han fixade ihop en egen frukost och satte sig ned på stolen mitt emot mig. Jag slog ner huvudet, fångade upp fil med skeden och förde den sedan mot munnen. Jag kände hur Harrys blick brände på min kropp samtidigt som han tog tag i smörgåsen och tog en tugga av den. Det krispiga ljudet åkte genom mina öron och fick mig att irriteras, både av hans ätande och hans blick.
Han fortsatte att titta på mig samtidigt som han tog nästa tugga. Jag trodde nästan att han testade mina nerver där han satt och stirrade ut sina ögon. Mitt tålamod sjönk, jag blev mer irriterad och min mun släppte ur sig en högljudd suck.
“You’re chewing loudly”, påstod jag irriterat och blängde hårt på honom.
“Oh yeah”, svarade Harry med hans blick spänd i mig och ett nickande huvud. Han öppnade retligt munnen och började tugga ännu högre och tydligare än förut, allt för att skapa oreda och förvirringar i mitt huvd.
Jag räckte surt ut tungan mot honom och gjorde höga ljud som han sedan retligt härmade. Hans försök till hämnd fick mig att irriterat explodera av ilska och mitt huvud att förvirrat koka av ansträngningar.
“Do you know what? I’m not going to sit here and pretend that I like you. I’m leaving”
Hastigt reste jag mig upp så fort jag spottat ur mig orden och greppade tag i min väska. Jag hörde Harry tyst skratta för sig själv och fick syn på ett retsamt leende som klädde hans läppar när jag tittade upp på hans ansikte.
“Shut it, Styles”, fnös jag ilsket innan jag blängde en sista gång på honom och lämnade rummet.
Jag slängde ner väskan på marken innan jag kastade mig mot Sue i sängen. Jag lutade all min tyngd mot handflatorna och tittade på henne när hennes fingrar rördes över tangentbordet och blicken vilade på skärmen.
“So, what was it you wanted to tell me?” Sue tittade upp, rynkade pannan och öppnade munnen till ett o.
“How did you get in?”, frågade hon misstänksamt. Jag skrattade åt henne, skakade mitt huvud och log sedan.
“Your mum let me in”
Sue nickade som svar innan hon lade ifrån sig datorn och tittade upp på mig. Hennes ben lades i kors och hon klistrade upp ett leende på läpparna samtidigt som hennes fingrar snabbt fingrade och trummade mot varandra.
“You know the date we’re going on?”, sa hon exalterat. Jag nickade trött och himlade med ögonen. Jag kunde fortfarande inte fatta att hon tvingade med mig. “It’s on Thursday”, fortsatte hon snabbt.
“Thursday?” Jag rynkade pannan.
“Yup. We’re finishing school on Friday morning, and the boys wanted an early summer present...”, förklarade Sue innan hon blinkade med höger öga som en vink på vad hon menade.
“Euw”, klagade jag äcklat över vad killarna menat och skakade besvärat på huvudet. Sue skrattade roat åt mig samtidigt hon plockade upp datorn igen och placerade den över hennes ben.
“You’re still in, right?”, frågade hon rakt och tittade ner på skärmen. Jag suckade, ryckte på axlarna och flyttade mig närmare så att jag kunde se vad hon höll på med på skärmen.
“I guess so. It’s just that I don’t know anything about him. Like, nothing at all”
“But that’s the point, Jamie!” utbrast Sue och slet blicken från skärmen. “If you don’t know him, you can’t do anything wrong”, försäkrade hon och log försiktigt mot mig.
“Yeah, but still...”, tvekade jag och tittade ner på täcket. Mina fingrar sökte sig mot tyget och började göra små cirklar på det medan jag pratade. “I don’t even know his name”
“Uhm...” Sue ryckte lite med munnen innan hon ryckte på axlarna och lät fingrarna röra sig över tangentbordet ännu en gång. “H something”
Jag skrattade åt henne, tog tag i en kudde framför mig och slog lekfullt till Sue i huvudet med den.
“Get the fuck off that computer. We’re going to need something to wear”
Sue flinade åt mig innan hon ställde ifrån sig datorn och ställde sig upp. Hon sträckte sig efter min hand, drog upp mig och slog sedan snabbt till mig på rumpan.
“Now that’s the girl I know!”, sa hon glatt. Sedan gick hon vidare mot skrivbordet där hennes handväska fanns och greppade tag i den. “Now, let’s get shopping!”
Jag skrattade åt hennes entusiasm samtidigt som jag gick fram och tog upp min väska. Trävande grävde jag runt i dess inre och log lätt för mig själv när jag fick grepp om mobilen och drog upp den. Jag fick skärmen att lysa och suckade trött för mig själv när jag såg vem meddelandet var ifrån.
From: Harry - 11.59
Message: Sorry that I’m messing with you. Are we ok?
To: Harry - 13.01
Message: Nope
Jag klickade på skicka innan jag lade ner mobilen igen.
“Are you coming? Bloody hell, Jamie. You’re being slow!”, ropade Sue från hallen. Jag skrattade åt henne.
“I’m coming, Sue! No need to worry"
Kapitel 5, everybody! Känns inte alls som att detta kapitel var mitt sätt att skriva på, men det får gå undan. Informationen i början var, och är, ganska viktig att få med, varför kommer ni märka inom bara några kapitel. Det är då det börjar...
Anyway, jag tänkte bara förvarna er om denna veckan vi nu kommit in på. Dessvärre så är jag utan dator, men hoppas på att kunna lägga upp kapitel via mobilen - även om det tar hundra år. Min iPhone har även gått och blivit skum i autocorrekt, något som orsakar att ord var tredje sekund ändras till något annat även om det är rätt, men det ska nog gå.
Bortsätt från det så hoppas jag bara att det gick bra för er i första dagen i skolan och att ni gillar vad ni läser! Puss på er finisar.
10+, please!
Part 4. Double date
From: Harry - 17.56
Message: Be home before eight.
Jag suckade trött och låste mobilen. Varför gjorde han så, och varför trodde han att han hade någon slags kraft över mig? Det hade han inte. Han var min förbannade styvbror, inte en överklassig pappa som tror att han har all makt i världen och därför kunde styra mig. Han bestämde inte vad jag fick och inte fick göra.
“You okay?”, frågade Sue ännu en gång. Jag började undra hur många gånger hon frågat det nu och om det verkligen var så tydligt att jag var irriterad.
“Yep”, svarade jag henne snabbt innan jag förde min latte mot munnen. Jag ville helst av allt leda bort orden och hitta ett annat samtalsämne innan hela jag kokade över och exploderade av att tala om allt jag tyckte var dåligt här.
“Sure? You seems a bit...” Hon lade huvudet på sned och tuggade på de ord som hon var för rädd för att säga.
“Irritated, grumpy, aggressive?”
Hon skakade säkert på huvudet med medlidande i sina ögon samtidigt som hennes händer hårt greppade tag i den stora, vita koppen under henne.
“Sad”, sa hon uppriktigt.
Jag tittade in i hennes klarblåa ögon och kände hur chocken klev in i mig och fyllde min kropp. Snabbt bröt jag ögonkontakten och tittade ut genom de stora, avslöjande glasfönsterna vid sidan om mig. Mina fingrar klämde hårt tag om den varma koppen som med tiden gav mina fingrar mer och mer hetta och skador. Det sved till under huden och mina fingrar led krampaktigt, men jag kunde inte få för mig att ta bort dem.
Frågor snurrade runt i mitt huvud och undrade uppriktigt om det faktiskt var det jag var. Kanske var jag ledsen.
“No, I don’t think I’m sad”, berättade jag efter ett tag. Min blick vandrade fortfarande omkring på gatorna framför mig och inspekterade varje människa som gick förbi. “I just think I’m unhappy”
Jag ryckte på axlarna. Aldrig förut hade jag erkänt det, men det var just vad jag var. Och jag hade varit det sedan min familj splittrades.
Jag kände en varm hand vidröra vid mig. Hennes värme spred ut sig, över till mig och lyckades på något sätt få hela min kropp att upplysas och medvetet titta upp på henne. Hon såg seriöst på mig med en menande blick och hennes ögon vägrade låta mig släppa taget, hur mycket jag än bad om det.
“You’re not unhappy. You’re just having a hard time finding yourself”, konstaterade hon säkert innan hon tog bort sin hand och lutade sig tillbaka. “I think you need to do something fun. Something who send away all the bad thoughts”
Jag log mot henne och skakade lätt på huvudet. “Like what?”
Hon log tillbaks innan hon började gräva i fickan och fick upp sin mobil. Jag granskade henne medan hon pillade på den och sedan lade ner den med ytan uppåt på bordet.
“What are you doing?”, frågade jag misstänksamt.
Jag lutade armbågarna mot bordet och tittade länge på henne. Sue ryckte på axlarna, tittade nonchalant bort och trummade väntande med fingerspetsarna ner i bordet. Någon minut senare plingade mobilen till och Sue snappade åt sig den så fort att jag inte ens hann reagera vem det stod att det var från. Plötsligt pep Sue till och hon tittade exalterat bort mot mig. Jag suckade djupt och skakade mitt huvud.
“Sue, what did you do now?”
"You and I are going on a double date!”, avslöjade hon och klappade ivrigt samman sina händer och skakade på huvudet på samma exalterade vis.
“We’re what?!”, utbrast jag chockat och tittade storögt på henne. “No”
Sue suckade djupt och himlade med ögonen åt mig.
“I’m not going on a date with a guy I don’t even know”, konstaterade jag.
“Come on, Jamie!”, försökte hon och lutade sig närmare mig över bordet. Mobilen plingade till igen och Sue slängde en blick åt den innan hon vände sig åt mig igen med en trumpen min.
“He will cancel the date if I say that you’re not coming” Hon kollade menande på mig. “His friend has already said yes...”
Jag suckade frustrerat och skakade på huvudet åt hennes löjlighet, men så fort hennes skratt nådde mina öron kunde mina mungipor inte hålla sig ifrån att flyga upp och le med henne.
Sakta öppnade jag den stora ytterdörren och klev in. Direkt blev jag omringad av mörker som smekte min lilla kropp och hjälpte till att förminska och gömma den. Jag försökte vara så tyst och diskret som möjligt, allt för att ta mig in i mitt rum helskinnad utan att någon skulle upptäcka mig.
Försiktigt greppade min hand tag i dörrens handtag och smög långsamt igen den utan några som tecken helst på smällar och ljud. Jag tog sedan av mig alla mina ytterkläder och tippade vidare mot det mörkbelagda köket inte så långt från hallen. Vattentörsten växte inom mig och frestade min redan så tveksamma kropp på att ta ett iskallt, friskt glas med vatten. Jag visste att det var riskabelt och att jag förmodligen skulle väcka någon i huset, men min mun praktiskt taget regnade saliv efter frestelsen som fanns inuti mig.
Mina fingrar kände ovant på väggen till vänster om mig och sökte desperat för att hitta knappen som skulle lysa upp hela köket. När ett klickande ljud fyllt mina öron och det starka ljuset både fyllt och plågat mina ögon smög jag tyst fram till glasskåpet en bit ifrån mig och plockade fram ett dricksglas.
“You were supposed to be home before eight” Hans skarpa röst och plötsliga framträdande fick min kropp att hoppa till och mitt hjärta att flyga i taket av rädsla.
“Sorry dad”, sa jag ironiskt och himlade barnsligt med ögonen samtidigt som jag sträckte mig mot kranen och fyllde glaset med vatten.
Jag kände hur steg bakom mig sakta närmade sig och fick mig att bli obekväm och osäker. Hjärtat i bröstet pumpade hårt inom mig och slet för att få blodet att cirkulera runt i mina ådror.
“You don’t understand, do you?”, frågade han plötsligt med en kall röst.
Tonläget fick mina hårstrån på huden att resa sig av obehag och styrkan i hans röst fick mig att rygga tillbaka. Jag svalde hårt. Jag förväntade mig skrikande, utskällning eller i alla fall varnande ord, men allt han gjorde var att irriterat pusta ut en djup suck som fick stämningen mellan oss att bli allt tjockare.
Han tystnade ett tag och bara stod och kollade på mig, granskade varje rörelse jag gjorde och inspekterade min kropp och mitt beteende. Jag tog en stor klunk av vattnet och blickade nervöst ut genom fönstret bakom honom. Det var en vana att söka sig bort när folk ställde allt för komplicerade frågor eller saker jag helt enkelt inte ville svara på kom på tal. Jag gjorde det inte med flit, men det var en vana jag haft sedan barndommen.
“I told her that you went to bed early and that you had fallen asleep. She didn’t want to wake you up, what a fucking luck since you weren't there, eh?”
Hans ögon brände sig in i mina och krävde att jag skulle svara på hans fråga, men mina ord hade fastnat i halsen och gjorde det omöjligt för mig att svara.
“Why couldn’t you come home at eight as we said?”
Jag suckade plötsligt frustrerat och ställde ner glaset med en smäll på diskbänken.
“We didn’t say anything, Harry. You said, but you’re not my fucking dad who fucking decides over me so why even bother to care?”, fräste jag surt och blängde irriterat på honom.
“You still don’t get it!”, skrek han argt och gick ett steg närmare mig. “My mum would’ve killed me, basically grounded me for life and never talked to me again if she knew that I let you out of my sight. You’ve been here for barely twenty-four hours, Jamie. Do you really think she would’ve thought that it was okay?”
“Well she doesn’t know and you’re not grounded”, sa jag irriterat och sökte mig argt in i hans gröna smaragder.
Även om de lös av ilska och hela han kokade av irritation så fanns det något mer, något som jag inte kunde sätta fingret på. Var det oro?
“Nothing happened, Harry. I was just having a good time with an old friend I haven’t seen in a really long time. We were just having fun. I thought you if someone would’ve understand that” Med en iskall blick lämnade jag rummet och begav mig mot mitt sovrum.
Jag ville egentligen inte lägga mina tankar på det, men att jag sett oro i Harrys ögon fick mig att tveka på ifall han faktiskt ville göra mig obekväm och osäker. Kanske var han inte så hemsk som jag faktiskt trodde?
Part 3. Susannah Doyle
“Look Jamie, more shops!”, utbrast Anne glatt och avfyrade ett hurtigt leende mot mig.
Hennes små fötter började styra henne mot den säkert tjugonde affären vi besökt hittills medan jag och Harry slött traskade efter. Varken jag eller Harry orkade gå med Anne i hennes raska takt eller lyckades hålla vårt humör uppe i hennes höga kurvor. Jag slog vad om att hon tyckte att det var roligare än vad jag gjorde.
Mina fötter gjorde ont, min mage kurrade och jag kände mig allmänt grinig. Vi hade vandrat omkring i timmar genom alla olika sorters affärer och jag hade blivit insläpad i omklädningsrummet med en famn full med kläder i minst hälften av dem. Våra kroppar tog oss för var sekund närmare affären och min redan mycket trötta kropp började gnällandes protestera om all vandring och motion mina ben utsatts för. Lusten av att sitta ner sköljdes inuti mig och min hjärna arbetade effektivt på att få ihop en någorlunda mening som skulle få Anne att vända håll.
“Do you know what? I’m getting a bit hungry”, utbrast jag sedan när min hjärna kopplat ihop orden och börjat sammarbeta med munnen. Anne stannade tvärt av mina plötsliga ord och vände sig om mot oss.
“Yeah, we’ve been looking in shops for ages, mum”, höll Harry med och jag nickade mitt huvud. “Maybe we can sit down for a few minutes? You know, talk and stuff. Wasn’t that what you wanted in the first place; to get to know Jamie?”, fortsatte han.
“Well, if that’s what you want...”, suckade hon och började gå mot oss. Hennes mobil började hysteriskt ringa och hon drog snabbt upp den ur den lilla handväskan vid hennes högerarm medan hon pratade. “But I have to say that this was fun!”
“Yes, very...”, sa jag ironiskt tyst för mig själv, men Harry verkade ha hört det och skrattade försiktigt åt mig. Anne tryckte mobilen mot örat och började prata med personen på andra änden, sedan gav hon oss ett ursäktande leende innan hon började promenera bort från oss.
Min blick följde hennes kropp när hon vandrade över gatan med munnen rörandes i ett. Hennes panna rynkades besviket och hennes läppar smektes snabbt av hennes tunga. Jag undrade vad som hade hänt.
“So, you don’t like shopping, eh?”, frågade Harry plötsligt, allt för att bryta den tjocka isen. Dock var isen i detta fallet flera kilometer djupt och jag kände mig fortfarande obekväm i närheten av honom, vilket inte var sådär jättebra.
Jag tittade med en suck upp på honom, ryckte på axlarna och drog sedan bort min blick igen.
“Well, it’s fun when I can go where I want and you know, look in my favorite stores, but Anne just takes me to strange shops I’ve never been in” Harry nickade sitt huvud, slängde med håret och kollade förstående på mig. Sekunden senare avbröts vi av Annes djupa suck som fick oss att tystna.
“I’m sorry, but my job wants me and I really can’t say no to this”, förklarade hon sig och visade upp mobilen med ännu en suck. “You guys go ahead and shop without me. I’ll be home at eight”
Hon gav oss ett ledsamt leende innan hon gav mig en försiktig kram och kysste Harry på kinden, sedan sa hon hejdå och promenerade bort från oss. Länge stod jag och Harry och stirrade pinsamt på varandra i tystnad. Allt som åkte genom mina öron var allt prat från folket runt omkring oss och mina egna andetag. Harry sa inte ett ord.
“So...”, började Harry lätt och blickade huvudet mot en affär längre bort. “Maybe we can grab something to eat? I mean, you said that you were hungry”
Jag nickade lätt, för trött för att svara. Harry gjorde samma sak, sedan började han långsamt gå mot en restaurang en bit bort. Vi promenerade i en spänd tystnad och ingen hade någonting att säga. Det var minst sagt generande och en aning irriterande, men på något sätt ville jag inte prata. Särskilt inte med den killen som fick mig att bli så skum.
Harry skulle precis öppna munnen när en gäl röst fyllde min hörsel och störde honom från att yttra hans tankar.
“Jamie? Jamie Johnson?” Jag vände mig chockat om. Vem kände mig häromkring? Jag var för tusan flera timmar hemifrån.
Plötsligt möttes jag av en kort, smal och lätt rödhårig tjej som närmade sig mig. Hennes leende avslöjade att det var hon som kallat på mig, men det avslöjade även vem det var. Susannah Doyle.
Ett leende smög sig hastigt upp på mina läppar och fick mig att faktiskt känna mig glatt överraskad och inte så längre övergiven. Jag lämnade hastigt Harry som förvirrad stod vid min sida och småsprang fram mot henne med ett lyckligt skratt som ramlade ut från mina läppar.
“Sue, what are you doing here?”, frågade jag samtidigt som jag omfamnade henne i en hård, efterlängtad kram. Jag slöt mina ögon och njöt av stunden då jag faktiskt inte kände mig vilsen. En person jag faktiskt känt hela livet stod framför mig med ett vackert leende på läpparna.
“I’m asking you the same thing!”, utbrast hon innan vi drog oss ifrån varandra och visade våra överlyckliga leenden. “I moved here for two years ago, you know that shit with my dad getting a better job and everything” Hon viftade bort orden som att det inte var någonting att lägga på minnet och log istället stort mot mig.
“Well, that explains why you suddenly dissapeared from school one day..”
Hon nickade ursäktande, gav mig ett försiktigt leende och satte nervöst händerna i hennes jeansjackas små fickor.
“Sorry about that... But you, what are you doing here?”, frågade hon nyfiket.
Jag kände hur mitt stora leende sakta började glida ur mitt ansikte och hur ensamheten började inta mig igen. Hur mycket jag än ville konstatera att det inte var sant så kände jag mig på något sätt ensam här, även om jag var omgiven av fler folk än någonsin.
Min kropp samlade ihop det lilla mod jag hade kvar inom mig och jag tog ett djupt andetag.
“Uhm, well, I’m actually living here as well”, berättade jag försiktigt medan hennes leende växte.
Hennes mun öppnades chockat och hennes ögon växte stora samtidigt som orden sjönk in i hennes huvud och fick henne att smälta sin reaktion.
“But only for this year. I’m moving home again in February”, tillade jag snabbt.
“Oh my God”, uttryckte hon sig lyckligt. “We so have to do something together, like grab a coffee. I’ve got so much to tell you”
Jag skrattade lätt åt henne medan jag lät mina fingrar dra bort de slingor som envisat sig med att ramla framför mina ögon och fått min syn att bli suddig och otydlig.
“Uhm, I’m available right now”, log jag försiktigt. Orden lämnade min mun som kanon skott och fick min hjärna att förstå vad jag egentligen ville. Bort från Harry. Han fick mig fortfarande att bli nervös.
Jag blickade självsäkert upp mot Sue som snabbt nickade mot mig och gav mig ett litet leende.
“But aren’t you together with that guy over there?”, frågade hon osäkert.
“Wh-what?” frågade jag förbryllat och kände hur mina blonda, noppade ögonbryn flög i höjden och pannan rynkade sig.
Jag vände mig om mot Sues pekande finger och följde hennes guidning mot en lång, brunlockad pojke. Tillfälligt slöt jag ögonen och suckade för mig själv samtidigt som en rad svordomar for igenom mitt inre. Jag öppnade ögonen igen, klistrade på ett förvirrat ansiktsuttryck och skakade sedan mitt huvud.
“No, I’ve never seen him before”, ljög jag och vände mitt ansikte mot Sue. “I guess he’s just a creepy stalker”, sa jag med en suck.
Sue skrattade till och ruskade sitt lilla huvud innan hon lade sin blick på Harry och blinkade flörtigt mot honom.
“Well, a cute one in that case”, sa hon med ett leende och ännu ett skratt innan hon vände bort huvudet från Harry och började gå bort från honom tillsammans med mig.
Jag log försiktigt mot henne, sedan drog jag bestämt bak huvudet och tittade på Harry. Hans mörka lockar ramade in hans förvirrad ansikte och fick hans utseende att se mer lockande ut än vad många tjejer redan tyckte. Han drog irriterat upp armarna innan han släppte dem i sidorna och tittade med en skarp blick på mig.
“What the hell, Jamie?”, mimade han argt medan människor runt omkring honom fastnade med blicken och undrade över vår situation.
“Go”, beordrade jag hårt och tittade menande på honom.
Han skakade på huvudet och placerade armarna över varandra på bröstkorgen. Hans muskler pressades uppåt när hans nävar trycktes mot dem och fick dem att se större och farligare ut än vad de i vanliga fall gjorde. I en kort sekund undrade jag faktiskt om det var så smart att jävlas med honom.
“Harry. Go”, mimade jag ännu hårdare innan jag irriterat vände mig om och gick upp i Sues takt.
“You alright?”, frågade hon undrades med blicken spänd på mig.
“Yeah, just tied my shoes”, log jag innan jag drog henne lite i armen och pekade mot skylten till höger om mig. “Look, a new café. Let’s try it out!”
Jag puttade henne lätt mot dörröppningen samtidigt som jag desperat försökte glömma den frustrerande, höjda sucken bakom mig och en kille som argsint lämnade min syn och försvann bort från torget.
Here we go, part 3!
Part 2. Little sis
Jag fäste min blick på henne över köksbordet. Det var något med henne, något man inte kunde förklara. Hon var speciell, det visste jag även om det bara var någon timme sedan jag träffade henne för första gången. Jag visste inte vad det var, vad det var som var orsaken eller hur det var jag menade med dem orden, men hennes närvaro fick mig att känna mig annorlunda.
Jag drog lite på läppen, blinkade hårt några gånger och grävde sedan ner min gaffel i tallriken. Orden som cirkulerade runt inuti mig visade inget förnuft alls och jag undrade om något faktiskt var fel på mig. Min mammas röst sprack plötsligt min tänkande bubbla och fick mig att intressera mig i deras samtalsämne.
“Jamie, I was thinking a bit”, började hon försiktigt och gav Jamie ett mjukt leende. Hennes armbågar placerades över bordet och hennes haka letade stöd mot sina ihopflätade fingrar som trycktes mot huden under hennes haka och käke.
“Since it’s nearly summer and your father and I agreed that it’s not necessary for you to attend in school..."
“I mean, the people at Harry’s school ends within a week”, avbröt hennes pappa. Mamma nickade instämmande.
“I thought that you and I could go for a shopping trip tomorrow! You know, to get to know eachother”, fortsatte hon.
Hennes blick var fäst i Jamies samtidigt som hon varmt log mot henne. Jag skrattade mentalt för mig själv. Hon skulle aldrig kunna säga nej till mamma.
“Come on, It’ll be fun!”, peppade hon exalterat.
“Yeah Jamie, it’ll be fun”, härmade jag roat och flinade mot henne. Mamma gav mig en sträng blick som sa till mig att skärpa mig, men leendet på mina läppar vägrade att försvinna.
“Uhm, well, uhm”, började Jamie osäkert och vred sig obekvämt i stolen. “Okay”
Mamma lös upp då Jamie yttrat de enkla orden och visade ett leende som strålade åt alla håll. Hennes lycka sken lätt igenom hennes lilla skepnad och hade alltid gjort, därför hade det i en stor del av mitt liv varit enkelt för mig att berätta vilket humör hon var på.
“Great!", utbrast hon glatt efter Jamies godkännande. "Harry we’ll be attending as well!”
“Wh-what?”, frågade Jamie förvirrat medan alla spår av glädje försvann från hennes ansikte och bildade ett rakt och känslolöst ansikte. Hennes köld som löpte längs hennes kropp lös igenom och hennes obekvämlighet i det hela avslöjades.
“Of course” log jag och lade händerna över stolsryggen bredvid mig. “Anything for you, little sis”, betonade jag, sedan avfyrade jag en blinkning från vänsterögat som hon generat upptäckte. Ett skratt for ur min strupe och jag kände hur mina smilegropar smått började visas medan ett leende täckte mitt ansikte.
Hej igen, mina vänner! Kan lova att mitt skrivarsätt och själva kapitlena blir mycket bättre under novellens gång, därför ber jag er artigt att försöka hålla ut en stund innan ni bestämmer er för om ni vill fortsätta läsa eller inte. It gets better, I promise! :)
Part 1. Pull yourself together
”I’m not doing this”, mumlade jag med en sur och irriterad ton som brände och skar inom mig.
Mina armar låg tryggt i kors över mitt bröst och min blick blängde hårt mot tågstationen framför mig. Jag halvlåg ner i främre bilsätet och hade bestämt slängt upp fötterna på instrumentbrädan. En suck formades och for ur min mors smala mun samtidigt som hennes ögon flackades och irriterat hamnade på mig.
”Come on, Jamie. You’re being ridiculous”
”No, I’m not!”, fräste jag samtidigt som mitt blonda, lockiga hår slängdes i luften och landade på de stela axlarna. Hårt spänt jag min blick i min mammas djuplösa, blåa ögon och hoppades med den lilla styrkan jag hade kvar att hon skulle förstå mina svårigheter med den situation hon försatt mig i.
”This arse”, sa jag tydligt medan jag med hjälp av mitt pekfinger riktade hennes blick mot den bakdel som trycktes mot det mjuka sätet ”-won’t move. This arse won’t fucking move to a ridiculous pig to dad just because my mum can’t take care of me. It just won’t”
“Jamie we’re not doing this again…” , suckade mamma trött och lade handen för pannan.
Hennes armbåge lutade obekvämt mot rattens yttre medan hennes mun trycktes samman och läpparna formades till ett tunt sträck.
”Yes mum, we are!”, skrek jag frustrerat.
Jag slog ut med mina armar i den svala luften innan de hårt hamnade på mitt huvud och greppade tag i håret. Irriterad andades jag tungt ut och försökte samla ihop mig själv samtidigt som min mammas blick brände och borrade hål rakt in i mig.
”When are you going to understand that I don’t want this?”
”This is not just about you, Jamie! You have to realise that you’re not the only one the world is spinning around. Pull yourself together, for God’s sake!”, fräste hon frustrerat åt mig.
Hennes hand var borta från pannan och greppade istället tag om den runda, hårda ratten. Jag såg att hennes tålamod var slut och att hon gjorde allt för att hålla sig själv samman, men irritationen växte inom mig och jag kunde fortfarande inte förstå varför hon valt att göra som hon gjort.
”Please Jamie, stop asking, stop complaining. Just do it”, bad hon utmattat.
Hennes ögon stängdes ännu en gång och hennes ansikte visade allt annat än styrka. Hon var svag, och när min blick försiktigt utforskade henne kände jag plötsligt inget annat än smärta i mitt bröst.
”Fine”, suckade jag tyst. Jag greppade sedan tag om mitt handbagage, öppnade passagerardörren och klev långsamt ut. Väskan hängde jag slarvigt över axeln och min hand klämde hårt tag om den hårda bildörren. ”See you next year, mum”
Jag tittade mig bistert omkring i den obekanta omgivningen. Runt omkring mig rusade resenärer av olika slag som kämpade med att pressa sig förbi den stora folkmassan och in i de överfulla tågen. Jag stod mitt i stationens centrum och människor gav mig gång på gång irriterande suckar och blängande blickar när de såg min väntande position mitt i folkmassan. Antagligen tyckte de att jag stod i vägen, men det struntade jag fullständigt i.
Min högra fot stod irriterat och stampade ner i marken samtidigt som mina armar vilade över bröstet. Den varma vårsolen brände behagligt i mitt hår och fick min innan så frusna kropp att försiktigt tina upp och känna av värmen i luften. Jag vände mitt huvud mot solen samtidigt som min mun gav ifrån sig en djup, njutande suck och mina ögon slöts. Jag njöt en kort sekund, sedan rotade jag trävande efter mina älskade solglasögon i min svarta, så omtyckta handväska. När jag hittade dem placerade jag dem vant ovanför mina öron och lät glaset falla över ögonen och skydda dem från solens starka strålar.
”Jamie, kiddo!”, hörde jag plötsligt ett gällt skrik föras genom mina öron.
Ur min mun ramlade en irriterad suck och min lust och nyfikenhet att titta upp för att se vem det var blev som bortblåst med vinden. Jag visste att jag var tvungen, men det kändes motbjudande och jag var rädd att bli illamående bara av att se honom.
Stegen kom närmare, leendet blev större och armarna blev bredare. Han öppnade välkomnande sin famn för att ta emot mig i en mjuk, efterlängtad kram när min hand motbjudande for upp mot luften och hindrade honom från att komma närmare mig.
”Let’s just get this over with”, sa jag hastigt med en röst så hård och full av kvarglömd ilska att jag nästan själv mentalt backade en halv meter bakåt av chock.
Jag greppade sedan tag i de stora resväskorna på var sida om mig och började promenera framåt, även om jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag pressade mig förbi min förbryllade far som fastklistrat stod kvar på trottoarens gator och började vandra över den stora, fulla bilparkeringen. Så småningom började klumpiga steg bakom mig fylla min hörsel och jag antog att det var min pappa som fått tillbaka förnuftet.
Han sprang ikapp mig så att vi gick bredvid varandra innan han stoppade händerna i kavajens stora fickor och blickade upp mot mig. Jag höll mina ögon riktad mot bilarna framför mig och vägrade att titta på honom. Jag hade inget att säga, varför skulle jag då plåga mig själv med att titta upp på det ansikte jag en gång älskat så mycket?
Plötsligt fylldes min hörsel med ett klickande ljud från bilen som fick mig att vakna upp från mina djupa tankar. Vi hade gått mycket längre än jag trott och stannat framför en stor, svart Range Rover som jag antog var min fars. Pappa räckte sig osäkert efter mina väskor för att plocka in dem i bagaget och snuddade av misstag till min ovana handrygg. Jag flämtade till tyst av beröringen och drog hastigt åt mig min hand och tryckte den mot bröstet. Mina hjärtslag dunkade hårt inuti mig och skyddade den rörda handen med värme och styrka som jag visste gömde sig någonstans inuti mig.
Pappa harklade sedan högt, öppnade passagerardörren åt mig och drog på ett av sina vackra leenden. Jag kunde inte hjälpa att tänka tillbaks på den tiden då leendet fanns vid hans ansikte dag som natt, något som alltid fick mig att känna mig trygg och älskad.
När han släppt in mig gick han snabbt runt bilen och hoppade in i förarsätet och startade motorn. Han tittade försiktigt mot mig och utforskade min mognad och förändring sedan han såg mig sist, sedan smekte hand försiktigt hans mjuka tumme längs min mungipa och halv log mot mig.
“Now, let’s get you home, sweetheart”
En nyckel pressades i låset och vred om. Det klickande ljudet skar i mina öron och fick nervositeten som redan fanns i min kropp att tredubblas. Ett tag, ett vrid och en öppning. Det var allt som krävdes för att en helt ny värld skulle öppnas för mig. Ett helt nytt liv. Jag visste inte om det var något bra eller dåligt, men jag var rädd som aldrig förr och blodet pumpade hårt i min kropp.
Han placerade sin hand på handtaget, kramade om det och la handen till rätta på dess yttre, sedan pressade han ner det och ett familjevänligt hem syntes i mina ögon. Jag tog ett steg in, vände mig omkring och tog in den nya omgivningen. Sedan tog jag ett djupt andetag. Det doftade rent. Renare än det någonsin gjort hemma hos mamma.
Pappa placerade mina stora resväskor precis innanför ytterdörren och log sedan varmt mot mig. En hand placerades försiktigt mellan mina skulderblad och förde mig framåt mot den nu stående kvinnan i köket. Ansiktet jag fick syn på visades i profil, ändå lyste hennes skönhet skarpt medan hon stod vid spisen och tillagade något.
När hon sedan tittade upp och märkte att vi kom närmare sken hennes leende till höjden och hennes ögon utstrålade kärlek och godhet. Hon lämnade stekpannan vid spisen och gick fram mot oss med raska, exalterade steg.
Hennes plötsliga omfamning chockade mig och min kropp var för stel och orolig för att kunna besvara hennes gest. Generat försökte jag så gott som möjligt ta in den nya damens närhet medan jag tappert tog ett djupt andetag och ökade det lilla avståndet mellan oss.
“Jamie, this is Anne, my wife”, sa pappa.
Hans röst uttalade hennes namn med så mycket kärlek och värme att hans ögon glittrade till när han tittade på henne. Det borde inte varit så, men hans sätt att se på henne fick hjärtat i mitt bröst att klämmas på av avundsjuka och sorg.
“It’s nice to meet you, Jamie. I’ve heard so much about you”, sa Anne vänligt och gav mig ett varmt leende.
Jag sa fortfarande ingenting, min mun var som förlamad och min hjärna kunde inte sortera ut meningar. Aldrig hade jag varit såhär förut.
Min far styrde mig sedan vidare mot en lång, maskulin figur längre in i rummet. Han stod med ryggen vänd mot oss i en vit, tajt t-shirt som ramade in och framhävde de stora musklerna som löpte längs hela kroppen. Den mörka gestalten gjorde en hastig rörelse som gjorde att bruna lockar flög omkring innan de hamnade till rätta på hans huvud. Sekunden senare vände han sig om och jag möttes av ett par vackra, djuplösa gröna ögon.
“Jamie, this is Harry. Your stepbrother”
And there it goes... Jag vet, det är fortfarande segt och inte heller särskilt bra, långt ifrån bra faktiskt, men det kommer tyvärr vara så i några kapitel framöver och jag kommer såklart inte alltid vara hundra procent nöjd med kapitlerna. Ber om ursäkt för det... Anyway, berätta vad ni tycker!
Vad ska vi ta? Hm.... 10+ hade varit härligt och efter det får ni, såklart, nästa kapitel då det redan är färdigt. Så det är bara att sätta igång! Tack så mycket :) x
INFORMATION: Forbidden Love
- Varje inlägg kommer alltid, vare sig dag, komma upp exakt klockan 00.00. Det beror endast på att det ska underlätta för er läsare att veta tider, samt att jag själv ska kunna ha lite koll om när jag lägger upp kapitel.
- När novellen gott en bit, cirka tio kapitel, kommer ni märka vilket årtal det är i. Ha dock inte panik. Den här novellen kommer vara lång och utspela sig under en ganska lång period.
- Novellen är beräknad att bli cirka 100 kapitel lång. Jag har just nu skrivit exakt 73 kapitel och har en liten bit kvar att skriva. Kommer dock inte kunna ge er några ledtrådar eller någonting alls då jag i så fall förstör i princip hela storyn.
- Den här novellen kommer att ha en uppföljare. Det är bestämt redan nu. Läsare som dock inte läst FL kommer även att kunna läsa nästa, det ska jag se till.
- Nytt kapitel kommer komma upp när en viss kommentargräns är nådd eller när ni kommenterat tillräckligt mycket, alltså beror det helt på er när ni vill ha nytt kapitel. Kommentera mycket på ett visst antal timmar och få ett nytt kapitel direkt. Har som sagt kapitel på lager och kan därför lägga ut nästintill när som helst.
- Ovanför er har ni även anledningen till varför det inte skulle kunna komma ut ett kapitel. Det är ni som bestämmer när ni vill ha en ny del, så makten ligger alltså i era händer. Kommentera och få ny del. Easy as that!
