”I’m not doing this”, mumlade jag med en sur och irriterad ton som brände och skar inom mig.

Mina armar låg tryggt i kors över mitt bröst och min blick blängde hårt mot tågstationen framför mig. Jag halvlåg ner i främre bilsätet och hade bestämt slängt upp fötterna på instrumentbrädan. En suck formades och for ur min mors smala mun samtidigt som hennes ögon flackades och irriterat hamnade på mig.

”Come on, Jamie. You’re being ridiculous”

”No, I’m not!”, fräste jag samtidigt som mitt blonda, lockiga hår slängdes i luften och landade på de stela axlarna.  Hårt spänt jag min blick i min mammas djuplösa, blåa ögon och hoppades med den lilla styrkan jag hade kvar att hon skulle förstå mina svårigheter med den situation hon försatt mig i.

”This arse”, sa jag tydligt medan jag med hjälp av mitt pekfinger riktade hennes blick mot den bakdel som trycktes mot det mjuka sätet ”-won’t move. This arse won’t fucking move to a ridiculous pig to dad just because my mum can’t take care of me. It just won’t”

“Jamie we’re not doing this again…” , suckade mamma trött och lade handen för pannan.

Hennes armbåge lutade obekvämt mot rattens yttre medan hennes mun trycktes samman och läpparna formades till ett tunt sträck.

”Yes mum, we are!”, skrek jag frustrerat.

Jag slog ut med mina armar i den svala luften innan de hårt hamnade på mitt huvud och greppade tag i håret. Irriterad andades jag tungt ut och försökte samla ihop mig själv samtidigt som min mammas blick brände och borrade hål rakt in i mig.

”When are you going to understand that I don’t want this?”

”This is not just about you, Jamie! You have to realise that you’re not the only one the world is spinning around. Pull yourself together, for God’s sake!”, fräste hon frustrerat åt mig.

Hennes hand var borta från pannan och greppade istället tag om den runda, hårda ratten. Jag såg att hennes tålamod var slut och att hon gjorde allt för att hålla sig själv samman, men irritationen växte inom mig och jag kunde fortfarande inte förstå varför hon valt att göra som hon gjort.

”Please Jamie, stop asking, stop complaining. Just do it”, bad hon utmattat.

Hennes ögon stängdes ännu en gång och hennes ansikte visade allt annat än styrka. Hon var svag, och när min blick försiktigt utforskade henne kände jag plötsligt inget annat än smärta i mitt bröst.

”Fine”, suckade jag tyst. Jag greppade sedan tag om mitt handbagage, öppnade passagerardörren och klev långsamt ut. Väskan hängde jag slarvigt över axeln och min hand klämde hårt tag om den hårda bildörren. ”See you next year, mum”

Jag tittade mig bistert omkring i den obekanta omgivningen. Runt omkring mig rusade resenärer av olika slag som kämpade med att pressa sig förbi den stora folkmassan och in i de överfulla tågen. Jag stod mitt i stationens centrum och människor gav mig gång på gång irriterande suckar och blängande blickar när de såg min väntande position mitt i folkmassan. Antagligen tyckte de att jag stod i vägen, men det struntade jag fullständigt i.

Min högra fot stod irriterat och stampade ner i marken samtidigt som mina armar vilade över bröstet. Den varma vårsolen brände behagligt i mitt hår och fick min innan så frusna kropp att försiktigt tina upp och känna av värmen i luften. Jag vände mitt huvud mot solen samtidigt som min mun gav ifrån sig en djup, njutande suck och mina ögon slöts. Jag njöt en kort sekund, sedan rotade jag trävande efter mina älskade solglasögon i min svarta, så omtyckta handväska. När jag hittade dem placerade jag dem vant ovanför mina öron och lät glaset falla över ögonen och skydda dem från solens starka strålar.

”Jamie, kiddo!”, hörde jag plötsligt ett gällt skrik föras genom mina öron.

Ur min mun ramlade en irriterad suck och min lust och nyfikenhet att titta upp för att se vem det var blev som bortblåst med vinden. Jag visste att jag var tvungen, men det kändes motbjudande och jag var rädd att bli illamående bara av att se honom.

Stegen kom närmare, leendet blev större och armarna blev bredare. Han öppnade välkomnande sin famn för att ta emot mig i en mjuk, efterlängtad kram när min hand motbjudande for upp mot luften och hindrade honom från att komma närmare mig.

”Let’s just get this over with”, sa jag hastigt med en röst så hård och full av kvarglömd ilska att jag nästan själv mentalt backade en halv meter bakåt av chock.

Jag greppade sedan tag i de stora resväskorna på var sida om mig och började promenera framåt, även om jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag pressade mig förbi min förbryllade far som fastklistrat stod kvar på trottoarens gator och började vandra över den stora, fulla bilparkeringen. Så småningom började klumpiga steg bakom mig fylla min hörsel och jag antog att det var min pappa som fått tillbaka förnuftet.

Han sprang ikapp mig så att vi gick bredvid varandra innan han stoppade händerna i kavajens stora fickor och blickade upp mot mig. Jag höll mina ögon riktad mot bilarna framför mig och vägrade att titta på honom. Jag hade inget att säga, varför skulle jag då plåga mig själv med att titta upp på det ansikte jag en gång älskat så mycket?

Plötsligt fylldes min hörsel med ett klickande ljud från bilen som fick mig att vakna upp från mina djupa tankar. Vi hade gått mycket längre än jag trott och stannat framför en stor, svart Range Rover som jag antog var min fars. Pappa räckte sig osäkert efter mina väskor för att plocka in dem i bagaget och snuddade av misstag till min ovana handrygg. Jag flämtade till tyst av beröringen och drog hastigt åt mig min hand och tryckte den mot bröstet. Mina hjärtslag dunkade hårt inuti mig och skyddade den rörda handen med värme och styrka som jag visste gömde sig någonstans inuti mig.

Pappa harklade sedan högt, öppnade passagerardörren åt mig och drog på ett av sina vackra leenden. Jag kunde inte hjälpa att tänka tillbaks på den tiden då leendet fanns vid hans ansikte dag som natt, något som alltid fick mig att känna mig trygg och älskad.

När han släppt in mig gick han snabbt runt bilen och hoppade in i förarsätet och startade motorn. Han tittade försiktigt mot mig och utforskade min mognad och förändring sedan han såg mig sist, sedan smekte hand försiktigt hans mjuka tumme längs min mungipa och halv log mot mig.

“Now, let’s get you home, sweetheart”

En nyckel pressades i låset och vred om. Det klickande ljudet skar i mina öron och fick nervositeten som redan fanns i min kropp att tredubblas. Ett tag, ett vrid och en öppning. Det var allt som krävdes för att en helt ny värld skulle öppnas för mig. Ett helt nytt liv. Jag visste inte om det var något bra eller dåligt, men jag var rädd som aldrig förr och blodet pumpade hårt i min kropp.

Han placerade sin hand på handtaget, kramade om det och la handen till rätta på dess yttre, sedan pressade han ner det och ett familjevänligt hem syntes i mina ögon. Jag tog ett steg in, vände mig omkring och tog in den nya omgivningen. Sedan tog jag ett djupt andetag. Det doftade rent. Renare än det någonsin gjort hemma hos mamma.

Pappa placerade mina stora resväskor precis innanför ytterdörren och log sedan varmt mot mig. En hand placerades försiktigt mellan mina skulderblad och förde mig framåt mot den nu stående kvinnan i köket. Ansiktet jag fick syn på visades i profil, ändå lyste hennes skönhet skarpt medan hon stod vid spisen och tillagade något.

När hon sedan tittade upp och märkte att vi kom närmare sken hennes leende till höjden och hennes ögon utstrålade kärlek och godhet. Hon lämnade stekpannan vid spisen och gick fram mot oss med raska, exalterade steg.

Hennes plötsliga omfamning chockade mig och min kropp var för stel och orolig för att kunna besvara hennes gest. Generat försökte jag så gott som möjligt ta in den nya damens närhet medan jag tappert tog ett djupt andetag och ökade det lilla avståndet mellan oss.

“Jamie, this is Anne, my wife”, sa pappa.

Hans röst uttalade hennes namn med så mycket kärlek och värme att hans ögon glittrade till när han tittade på henne. Det borde inte varit så, men hans sätt att se på henne fick hjärtat i mitt bröst att klämmas på av avundsjuka och sorg.

“It’s nice to meet you, Jamie. I’ve heard so much about you”, sa Anne vänligt och gav mig ett varmt leende.

Jag sa fortfarande ingenting, min mun var som förlamad och min hjärna kunde inte sortera ut meningar. Aldrig hade jag varit såhär förut.

Min far styrde mig sedan vidare mot en lång, maskulin figur längre in i rummet. Han stod med ryggen vänd mot oss i en vit, tajt t-shirt som ramade in och framhävde de stora musklerna som löpte längs hela kroppen. Den mörka gestalten gjorde en hastig rörelse som gjorde att bruna lockar flög omkring innan de hamnade till rätta på hans huvud. Sekunden senare vände han sig om och jag möttes av ett par vackra, djuplösa gröna ögon.

“Jamie, this is Harry. Your stepbrother”

And there it goes... Jag vet, det är fortfarande segt och inte heller särskilt bra, långt ifrån bra faktiskt, men det kommer tyvärr vara så i några kapitel framöver och jag kommer såklart inte alltid vara hundra procent nöjd med kapitlerna. Ber om ursäkt för det... Anyway, berätta vad ni tycker! 

Vad ska vi ta? Hm.... 10+ hade varit härligt och efter det får ni, såklart, nästa kapitel då det redan är färdigt. Så det är bara att sätta igång! Tack så mycket :) x