---

“Look Jamie, more shops!”, utbrast Anne glatt och avfyrade ett hurtigt leende mot mig.

Hennes små fötter började styra henne mot den säkert tjugonde affären vi besökt hittills medan jag och Harry slött traskade efter. Varken jag eller Harry orkade gå med Anne i hennes raska takt eller lyckades hålla vårt humör uppe i hennes höga kurvor. Jag slog vad om att hon tyckte att det var roligare än vad jag gjorde.

Mina fötter gjorde ont, min mage kurrade och jag kände mig allmänt grinig. Vi hade vandrat omkring i timmar genom alla olika sorters affärer och jag hade blivit insläpad i omklädningsrummet med en famn full med kläder i minst hälften av dem. Våra kroppar tog oss för var sekund närmare affären och min redan mycket trötta kropp började gnällandes protestera om all vandring och motion mina ben utsatts för. Lusten av att sitta ner sköljdes inuti mig och min hjärna arbetade effektivt på att få ihop en någorlunda mening som skulle få Anne att vända håll.

“Do you know what? I’m getting a bit hungry”, utbrast jag sedan när min hjärna kopplat ihop orden och börjat sammarbeta med munnen. Anne stannade tvärt av mina plötsliga ord och vände sig om mot oss.

“Yeah, we’ve been looking in shops for ages, mum”, höll Harry med och jag nickade mitt huvud. “Maybe we can sit down for a few minutes? You know, talk and stuff. Wasn’t that what you wanted in the first place; to get to know Jamie?”, fortsatte han.

“Well, if that’s what you want...”, suckade hon och började gå mot oss. Hennes mobil började hysteriskt ringa och hon drog snabbt upp den ur den lilla handväskan vid hennes högerarm medan hon pratade. “But I have to say that this was fun!”

“Yes, very...”, sa jag ironiskt tyst för mig själv, men Harry verkade ha hört det och skrattade försiktigt åt mig. Anne tryckte mobilen mot örat och började prata med personen på andra änden, sedan gav hon oss ett ursäktande leende innan hon började promenera bort från oss.

Min blick följde hennes kropp när hon vandrade över gatan med munnen rörandes i ett. Hennes panna rynkades besviket och hennes läppar smektes snabbt av hennes tunga. Jag undrade vad som hade hänt.

“So, you don’t like shopping, eh?”, frågade Harry plötsligt, allt för att bryta den tjocka isen. Dock var isen i detta fallet flera kilometer djupt och jag kände mig fortfarande obekväm i närheten av honom, vilket inte var sådär jättebra.

Jag tittade med en suck upp på honom, ryckte på axlarna och drog sedan bort min blick igen.

“Well, it’s fun when I can go where I want and you know, look in my favorite stores, but Anne just takes me to strange shops I’ve never been in” Harry nickade sitt huvud, slängde med håret och kollade förstående på mig. Sekunden senare avbröts vi av Annes djupa suck som fick oss att tystna.

“I’m sorry, but my job wants me and I really can’t say no to this”, förklarade hon sig och visade upp mobilen med ännu en suck. “You guys go ahead and shop without me. I’ll be home at eight”

Hon gav oss ett ledsamt leende innan hon gav mig en försiktig kram och kysste Harry på kinden, sedan sa hon hejdå och promenerade bort från oss. Länge stod jag och Harry och stirrade pinsamt på varandra i tystnad. Allt som åkte genom mina öron var allt prat från folket runt omkring oss och mina egna andetag. Harry sa inte ett ord.

“So...”, började Harry lätt och blickade huvudet mot en affär längre bort. “Maybe we can grab something to eat? I mean, you said that you were hungry”

Jag nickade lätt, för trött för att svara. Harry gjorde samma sak, sedan började han långsamt gå mot en restaurang en bit bort. Vi promenerade i en spänd tystnad och ingen hade någonting att säga. Det var minst sagt generande och en aning irriterande, men på något sätt ville jag inte prata. Särskilt inte med den killen som fick mig att bli så skum.

Harry skulle precis öppna munnen när en gäl röst fyllde min hörsel och störde honom från att yttra hans tankar.

“Jamie? Jamie Johnson?” Jag vände mig chockat om. Vem kände mig häromkring? Jag var för tusan flera timmar hemifrån.

Plötsligt möttes jag av en kort, smal och lätt rödhårig tjej som närmade sig mig. Hennes leende avslöjade att det var hon som kallat på mig, men det avslöjade även vem det var. Susannah Doyle.

Ett leende smög sig hastigt upp på mina läppar och fick mig att faktiskt känna mig glatt överraskad och inte så längre övergiven. Jag lämnade hastigt Harry som förvirrad stod vid min sida och småsprang fram mot henne med ett lyckligt skratt som ramlade ut från mina läppar.

“Sue, what are you doing here?”, frågade jag samtidigt som jag omfamnade henne i en hård, efterlängtad kram. Jag slöt mina ögon och njöt av stunden då jag faktiskt inte kände mig vilsen. En person jag faktiskt känt hela livet stod framför mig med ett vackert leende på läpparna.

“I’m asking you the same thing!”, utbrast hon innan vi drog oss ifrån varandra och visade våra överlyckliga leenden. “I moved here for two years ago, you know that shit with my dad getting a better job and everything” Hon viftade bort orden som att det inte var någonting att lägga på minnet och log istället stort mot mig.

“Well, that explains why you suddenly dissapeared from school one day..”

Hon nickade ursäktande, gav mig ett försiktigt leende och satte nervöst händerna i hennes jeansjackas små fickor.

“Sorry about that... But you, what are you doing here?”, frågade hon nyfiket.

Jag kände hur mitt stora leende sakta började glida ur mitt ansikte och hur ensamheten började inta mig igen. Hur mycket jag än ville konstatera att det inte var sant så kände jag mig på något sätt ensam här, även om jag var omgiven av fler folk än någonsin.

Min kropp samlade ihop det lilla mod jag hade kvar inom mig och jag tog ett djupt andetag.

“Uhm, well, I’m actually living here as well”, berättade jag försiktigt medan hennes leende växte.

Hennes mun öppnades chockat och hennes ögon växte stora samtidigt som orden sjönk in i hennes huvud och fick henne att smälta sin reaktion.

“But only for this year. I’m moving home again in February”, tillade jag snabbt.

“Oh my God”, uttryckte hon sig lyckligt. “We so have to do something together, like grab a coffee. I’ve got so much to tell you”

Jag skrattade lätt åt henne medan jag lät mina fingrar dra bort de slingor som envisat sig med att ramla framför mina ögon och fått min syn att bli suddig och otydlig.

“Uhm, I’m available right now”, log jag försiktigt. Orden lämnade min mun som kanon skott och fick min hjärna att förstå vad jag egentligen ville. Bort från Harry. Han fick mig fortfarande att bli nervös.

Jag blickade självsäkert upp mot Sue som snabbt nickade mot mig och gav mig ett litet leende.

“But aren’t you together with that guy over there?”, frågade hon osäkert.

“Wh-what?” frågade jag förbryllat och kände hur mina blonda, noppade ögonbryn flög i höjden och pannan rynkade sig.

Jag vände mig om mot Sues pekande finger och följde hennes guidning mot en lång, brunlockad pojke. Tillfälligt slöt jag ögonen och suckade för mig själv samtidigt som en rad svordomar for igenom mitt inre. Jag öppnade ögonen igen, klistrade på ett förvirrat ansiktsuttryck och skakade sedan mitt huvud.

“No, I’ve never seen him before”, ljög jag och vände mitt ansikte mot Sue. “I guess he’s just a creepy stalker”, sa jag med en suck.

Sue skrattade till och ruskade sitt lilla huvud innan hon lade sin blick på Harry och blinkade flörtigt mot honom.

“Well, a cute one in that case”, sa hon med ett leende och ännu ett skratt innan hon vände bort huvudet från Harry och började gå bort från honom tillsammans med mig.

Jag log försiktigt mot henne, sedan drog jag bestämt bak huvudet och tittade på Harry. Hans mörka lockar ramade in hans förvirrad ansikte och fick hans utseende att se mer lockande ut än vad många tjejer redan tyckte. Han drog irriterat upp armarna innan han släppte dem i sidorna och tittade med en skarp blick på mig.

“What the hell, Jamie?”, mimade han argt medan människor runt omkring honom fastnade med blicken och undrade över vår situation.

“Go”, beordrade jag hårt och tittade menande på honom.

Han skakade på huvudet och placerade armarna över varandra på bröstkorgen. Hans muskler pressades uppåt när hans nävar trycktes mot dem och fick dem att se större och farligare ut än vad de i vanliga fall gjorde. I en kort sekund undrade jag faktiskt om det var så smart att jävlas med honom.

“Harry. Go”, mimade jag ännu hårdare innan jag irriterat vände mig om och gick upp i Sues takt.

“You alright?”, frågade hon undrades med blicken spänd på mig.

“Yeah, just tied my shoes”, log jag innan jag drog henne lite i armen och pekade mot skylten till höger om mig. “Look, a new café. Let’s try it out!”

Jag puttade henne lätt mot dörröppningen samtidigt som jag desperat försökte glömma den frustrerande, höjda sucken bakom mig och en kille som argsint lämnade min syn och försvann bort från torget.