Försiktigt drog jag min hand över den vit målade byrolådan och smekte dess yttre. Jag visste att om jag började packa upp skulle jag inse att det inte bara var en kort resa, utan att jag faktiskt skulle stanna här hela året. Kanske för gott om min pappa fick bestämma. Jag visste helt enkelt inte om jag var redo.
En djup suck ramlade ur min mun och mina ögon slöts trött. Min hand fortsatte tveksamt att dras över alla ytor samtidigt som den försiktigt kände sig fram. Jag fann tillslut en av knopparna, greppade tag i den och drog ut lådan. Sedan öppnade jag ögonen. Jag rörde mig långsamt från byrån och tillbaka till min fullproppade resväska.
Mina händer fann några stora tjocktröjor som var placerade på toppen av berget och greppade hastigt tag i dem. Jag drog dem tätt intill mig, förde dem upp mot min näsa och drog desperat in lukten; lukten som doftade hemma. Även om det mestadels hade luktat sprit och varit smutsigt så hade vi fortfarande vår egna doft som höll sig borta från allt det där, den doft som även pappa hade haft en gång i tiden.
“Am I interrupting you?” Hans raspiga röst for igenom mina öron och fick mig att försiktigt öppna ögonen. Jag visste inte ens att jag hade stängt dem från första början.
“I guess not”, suckade jag smått irriterat innan jag reste mig upp och började gå mot byrolådan.
Små, tysta steg trycktes mot golvet bakom mig och förde honom närmare när jag kommit fram och börjat lägga ner kläderna. Jag placerade slarvigt tröjorna ovanpå varandra och plattade mjukt till dem med handflatan innan mina ben vände på mig. Min kropp stötte nästan in i Harry som till min förvåning stod max en halvmeter ifrån mig. Hans blick var spänd på mig och fick den chock som redan fanns inuti mig att växa något ytterligare.
Klumpigt snubblade mitt ben bakåt och fick mina händer att desperat greppa tag i byrolådan för att finna balans och trycka mig så långt bort från honom som möjligt. Incidenten fick min mun att öppnas på glänt i chock och mina fingar att ta i så mycket att fingerspetsarna vitnade. Hans varma andedräkt slog mjukt mot mitt ansikte samtidigt som hans smaragdgröna ögon mötte mina och vägrade släppa taget.
Det var någonting med dem, någonting med honom och sättet han trängde sig på, som fick mig att bli osäker och en aning skärrad. Jag gillade det inte.
Snabbt sköt jag bort mitt huvud från hans när våra ögon fastnade i varandra och vi skapat ögonkontakt. Desperat pressade jag mig förbi honom och vidare mot min resväska, allt för att undvika hans intensiva blick. Det var som att han hade haft kontroll över mig; det skrämde mig.
Ett roat skratt lämnade hans läppar och ekade tyst i rummet medan jag stressat skramlade runt i väskan.
Plötsligt skakades mitt huvud av barnslighet och alla mina rörelser upphörde när jag insåg vad som hände. Vad höll jag på med? Sedan när hade en kille, som i detta fallet plötsligt blev min styvbror, fått bestämma över mig? Och ännu konstigare; Gjort mig osäker och på något sätt stum och nervös?
Mentalt skrattade jag medan ett leende smått smög upp inom mig och gömde sig i min mungipa. Aldrig att han skulle ändra på det. Han var ju bara min helt okända och plötsliga styvbror. Varför skulle någonting ändras, varför skulle jag ens behöva umgås med honom?
Jag drog åt kläderna jag innan släppt och reste mig försiktigt upp. Min blick vandrade omkring i rummet och sökte misstänksamt efter honom; undrade vad det var han tagit vägen. Jag visste att han höll på med något, han verkade liksom inte vara den killen som stod och tittade på andra och tyckte att det var fascinerande. Mina ögon himlades och jag började gå bort mot garderobslådan igen. Om jag hade tur hade han väl gått sin väg.
Plötsligt stannade jag mig själv och tog ett djupt andetag. Hallucinerade jag? Mitt huvud vändes sakta, sakta bort mot den stora sängen några meter ifrån mig och när jag fick syn på det jag trodde att jag sett, vidgades mina ögon och mitt huvud skakades.
“No, no, no, no, no, no”, protesterade jag irriterat innan jag slängde ifrån mig alla kläder och sprang mot sängen några meter ifrån mig.
Harry som låg på överkastet tittade konstigt på mig innan han skakade sitt huvud och fortsatte att titta på skärmen. Jag kastade mig desperat mot madrassen som mjukt fångade min kropp innan den fick mig att återigen studsas upp, något som orsakade ett senare hårdare fall mot täcket. Snabbt kröp jag över dess material innan jag nervöst trånade efter den stora kameran han höll i. Harry flinade åt mig medan han pressade sin stora, mjuka hand mot min panna och hindrade mig från att nå den.
“Harry, give it to me”, beordrade jag irriterat samtidigt som jag sträckte mig efter kameran. Den var privat; inget han skulle snoka i.
Harry ruskade hastigt sitt huvud medan han fortsatte att bläddra förbi alla bilder. Frustrerat försökte jag tänka och arbeta bort den ilska som steg och bubblade inom mig.
“Harry, it’s mine!”, skrek jag och slog bort den kontrollerande handflatan från min panna, sedan slet jag ilsket kameran ur hans lösa grepp.
“Wow, chill”, mumlade han förvånat till mig medan hans panna oförstående rynkades.
“It’s private”, mumlade jag tillbaka samtidigt som jag reste på mig och gick bort mot byrolådan för att lägga den på sitt rätta ställe.
“I don’t get the big deal, it’s just a camera...”
Jag suckade tungt och lade handen på min panna. Min tyngd flyttades över mot min höft samtidigt som mitt huvud skakades.
“Harry, I want you to go”, sa jag säkert, men min röst var inte särskilt hög och vissa skulle anse den som en viskning.
Hans vackra, gröna ögon landade i mina och hans mun öppnades stumt medan den rynkade panna fick hans huvud att skakas.
“What did I do?”, frågade han chockat med höjd röst.
“You’re annoying!”, snäste jag surt och placerade händerna på höfterna.
Mina ögon stängdes sömnigt och irriterad som jag var hade jag inte lust att tjafsa. Jag drog in djupa andetag och hoppades innerligt på att han gått innan jag öppnade ögonen igen, men turen var inte på min sida och pojken gjorde inte som jag ville. Mina ögon blev senare bemötta av den oförstående pojken som stod framför mig, något som fick mig att djupt sucka och klämma samman mina läppar. Han hade alltså inte stuckit.
“Go!”, beordrade jag, pekade mot dörren och tittade menande mot honom. Harry suckade högljutt åt mig innan han reste på sig och började gå mot dörren och ut ur mitt nya rum.
“Fine, I was just going to tell you that the dinner is ready, anyway”, mumlade han smått surt och vandrade iväg utan att ge mig en minsta blick.
När han lämnat rummet föll jag tafatt mot golvets hårda stam och tryckte min rygg mot byrån. Ett tungt andetag lämnade min kropp och for ut igenom min chockade mun medan oförstådda tankar cirkulerade runt i mitt inre. Jag drog händerna runt benen, lutade mig framåt och blickade ut genom rummet med stora ögon. Egentligen visste jag inte om jag ville att han skulle gå eftersom jag tyckte att han var jobbig, eller om det var för att han på något sätt gjorde mig osäker. Jag visste inte vad för inverkan han hade på mig, och det skrämde mig. Aldrig hade någon fått mig att bete mig såhär.
Mina tänder greppade tag i mitt skinn på insidan av kinden och bet lite på det samtidigt som jag tänkte. Min mage kurrade högt och skrek efter att fyllas, men min osäkerhet i närheten av Harry fick mig att undra ifall jag borde ta mig nära honom eller öka avståndet mer än någonsin.
Jag fäste min blick på henne över köksbordet. Det var något med henne, något man inte kunde förklara. Hon var speciell, det visste jag även om det bara var någon timme sedan jag träffade henne för första gången. Jag visste inte vad det var, vad det var som var orsaken eller hur det var jag menade med dem orden, men hennes närvaro fick mig att känna mig annorlunda.
Jag drog lite på läppen, blinkade hårt några gånger och grävde sedan ner min gaffel i tallriken. Orden som cirkulerade runt inuti mig visade inget förnuft alls och jag undrade om något faktiskt var fel på mig. Min mammas röst sprack plötsligt min tänkande bubbla och fick mig att intressera mig i deras samtalsämne.
“Jamie, I was thinking a bit”, började hon försiktigt och gav Jamie ett mjukt leende. Hennes armbågar placerades över bordet och hennes haka letade stöd mot sina ihopflätade fingrar som trycktes mot huden under hennes haka och käke.
“Since it’s nearly summer and your father and I agreed that it’s not necessary for you to attend in school..."
“I mean, the people at Harry’s school ends within a week”, avbröt hennes pappa. Mamma nickade instämmande.
“I thought that you and I could go for a shopping trip tomorrow! You know, to get to know eachother”, fortsatte hon.
Hennes blick var fäst i Jamies samtidigt som hon varmt log mot henne. Jag skrattade mentalt för mig själv. Hon skulle aldrig kunna säga nej till mamma.
“Come on, It’ll be fun!”, peppade hon exalterat.
“Yeah Jamie, it’ll be fun”, härmade jag roat och flinade mot henne. Mamma gav mig en sträng blick som sa till mig att skärpa mig, men leendet på mina läppar vägrade att försvinna.
“Uhm, well, uhm”, började Jamie osäkert och vred sig obekvämt i stolen. “Okay”
Mamma lös upp då Jamie yttrat de enkla orden och visade ett leende som strålade åt alla håll. Hennes lycka sken lätt igenom hennes lilla skepnad och hade alltid gjort, därför hade det i en stor del av mitt liv varit enkelt för mig att berätta vilket humör hon var på.
“Great!", utbrast hon glatt efter Jamies godkännande. "Harry we’ll be attending as well!”
“Wh-what?”, frågade Jamie förvirrat medan alla spår av glädje försvann från hennes ansikte och bildade ett rakt och känslolöst ansikte. Hennes köld som löpte längs hennes kropp lös igenom och hennes obekvämlighet i det hela avslöjades.
“Of course” log jag och lade händerna över stolsryggen bredvid mig. “Anything for you, little sis”, betonade jag, sedan avfyrade jag en blinkning från vänsterögat som hon generat upptäckte. Ett skratt for ur min strupe och jag kände hur mina smilegropar smått började visas medan ett leende täckte mitt ansikte.
Hej igen, mina vänner! Kan lova att mitt skrivarsätt och själva kapitlena blir mycket bättre under novellens gång, därför ber jag er artigt att försöka hålla ut en stund innan ni bestämmer er för om ni vill fortsätta läsa eller inte. It gets better, I promise! :)
Så, what do you guys think? En aning tråkigt skulle jag tro, men det är ju bara en början. Ni har ingen aning om vad jag har skrivit längre fram... Ni kan inte ens gissa.
10+ här också hade varit super!
