From: Harry - 17.56

Message: Be home before eight.

Jag suckade trött och låste mobilen. Varför gjorde han så, och varför trodde han att han hade någon slags kraft över mig? Det hade han inte. Han var min förbannade styvbror, inte en överklassig pappa som tror att han har all makt i världen och därför kunde styra mig. Han bestämde inte vad jag fick och inte fick göra.

“You okay?”, frågade Sue ännu en gång. Jag började undra hur många gånger hon frågat det nu och om det verkligen var så tydligt att jag var irriterad.

“Yep”, svarade jag henne snabbt innan jag förde min latte mot munnen. Jag ville helst av allt leda bort orden och hitta ett annat samtalsämne innan hela jag kokade över och exploderade av att tala om allt jag tyckte var dåligt här.

“Sure? You seems a bit...” Hon lade huvudet på sned och tuggade på de ord som hon var för rädd för att säga.

“Irritated, grumpy, aggressive?”

Hon skakade säkert på huvudet med medlidande i sina ögon samtidigt som hennes händer hårt greppade tag i den stora, vita koppen under henne.

“Sad”, sa hon uppriktigt.

Jag tittade in i hennes klarblåa ögon och kände hur chocken klev in i mig och fyllde min kropp. Snabbt bröt jag ögonkontakten och tittade ut genom de stora, avslöjande glasfönsterna vid sidan om mig. Mina fingrar klämde hårt tag om den varma koppen som med tiden gav mina fingrar mer och mer hetta och skador. Det sved till under huden och mina fingrar led krampaktigt, men jag kunde inte få för mig att ta bort dem.

Frågor snurrade runt i mitt huvud och undrade uppriktigt om det faktiskt var det jag var. Kanske var jag ledsen.

“No, I don’t think I’m sad”, berättade jag efter ett tag. Min blick vandrade fortfarande omkring på gatorna framför mig och inspekterade varje människa som gick förbi. “I just think I’m unhappy”

Jag ryckte på axlarna. Aldrig förut hade jag erkänt det, men det var just vad jag var. Och jag hade varit det sedan min familj splittrades.

Jag kände en varm hand vidröra vid mig. Hennes värme spred ut sig, över till mig och lyckades på något sätt få hela min kropp att upplysas och medvetet titta upp på henne. Hon såg seriöst på mig med en menande blick och hennes ögon vägrade låta mig släppa taget, hur mycket jag än bad om det. 

“You’re not unhappy. You’re just having a hard time finding yourself”, konstaterade hon säkert innan hon tog bort sin hand och lutade sig tillbaka. “I think you need to do something fun. Something who send away all the bad thoughts”

Jag log mot henne och skakade lätt på huvudet. “Like what?”

Hon log tillbaks innan hon började gräva i fickan och fick upp sin mobil. Jag granskade henne medan hon pillade på den och sedan lade ner den med ytan uppåt på bordet.

“What are you doing?”, frågade jag misstänksamt.

Jag lutade armbågarna mot bordet och tittade länge på henne. Sue ryckte på axlarna, tittade nonchalant bort och trummade väntande med fingerspetsarna ner i bordet. Någon minut senare plingade mobilen till och Sue snappade åt sig den så fort att jag inte ens hann reagera vem det stod att det var från. Plötsligt pep Sue till och hon tittade exalterat bort mot mig. Jag suckade djupt och skakade mitt huvud.

“Sue, what did you do now?”

"You and I are going on a double date!”, avslöjade hon och klappade ivrigt samman sina händer och skakade på huvudet på samma exalterade vis.

“We’re what?!”, utbrast jag chockat och tittade storögt på henne. “No”

Sue suckade djupt och himlade med ögonen åt mig.

“I’m not going on a date with a guy I don’t even know”, konstaterade jag.

“Come on, Jamie!”, försökte hon och lutade sig närmare mig över bordet. Mobilen plingade till igen och Sue slängde en blick åt den innan hon vände sig åt mig igen med en trumpen min.

“He will cancel the date if I say that you’re not coming” Hon kollade menande på mig. “His friend has already said yes...”

Jag suckade frustrerat och skakade på huvudet åt hennes löjlighet, men så fort hennes skratt nådde mina öron kunde mina mungipor inte hålla sig ifrån att flyga upp och le med henne.

Sakta öppnade jag den stora ytterdörren och klev in. Direkt blev jag omringad av mörker som smekte min lilla kropp och hjälpte till att förminska och gömma den. Jag försökte vara så tyst och diskret som möjligt, allt för att ta mig in i mitt rum helskinnad utan att någon skulle upptäcka mig.

Försiktigt greppade min hand tag i dörrens handtag och smög långsamt igen den utan några som tecken helst på smällar och ljud. Jag tog sedan av mig alla mina ytterkläder och tippade vidare mot det mörkbelagda köket inte så långt från hallen. Vattentörsten växte inom mig och frestade min redan så tveksamma kropp på att ta ett iskallt, friskt glas med vatten. Jag visste att det var riskabelt och att jag förmodligen skulle väcka någon i huset, men min mun praktiskt taget regnade saliv efter frestelsen som fanns inuti mig.

Mina fingrar kände ovant på väggen till vänster om mig och sökte desperat för att hitta knappen som skulle lysa upp hela köket. När ett klickande ljud fyllt mina öron och det starka ljuset både fyllt och plågat mina ögon smög jag tyst fram till glasskåpet  en bit ifrån mig och plockade fram ett dricksglas.

“You were supposed to be home before eight” Hans skarpa röst och plötsliga framträdande fick min kropp att hoppa till och mitt hjärta att flyga i taket av rädsla.

“Sorry dad”, sa jag ironiskt och himlade barnsligt med ögonen samtidigt som jag sträckte mig mot kranen och fyllde glaset med vatten.

Jag kände hur steg bakom mig sakta närmade sig och fick mig att bli obekväm och osäker. Hjärtat i bröstet pumpade hårt inom mig och slet för att få blodet att cirkulera runt i mina ådror.

“You don’t understand, do you?”, frågade han plötsligt med en kall röst.

Tonläget fick mina hårstrån på huden att resa sig av obehag och styrkan i hans röst fick mig att rygga tillbaka. Jag svalde hårt. Jag förväntade mig skrikande, utskällning eller i alla fall varnande ord, men allt han gjorde var att irriterat pusta ut en djup suck som fick stämningen mellan oss att bli allt tjockare.

Han tystnade ett tag och bara stod och kollade på mig, granskade varje rörelse jag gjorde och inspekterade min kropp och mitt beteende. Jag tog en stor klunk av vattnet och blickade nervöst ut genom fönstret bakom honom. Det var en vana att söka sig bort när folk ställde allt för komplicerade frågor eller saker jag helt enkelt inte ville svara på kom på tal. Jag gjorde det inte med flit, men det var en vana jag haft sedan barndommen.

“I told her that you went to bed early and that you had fallen asleep. She didn’t want to wake you up, what a fucking luck since you weren't there, eh?”

Hans ögon brände sig in i mina och krävde att jag skulle svara på hans fråga, men mina ord hade fastnat i halsen och gjorde det omöjligt för mig att svara.

“Why couldn’t you come home at eight as we said?”

Jag suckade plötsligt frustrerat och ställde ner glaset med en smäll på diskbänken.

“We didn’t say anything, Harry. You said, but you’re not my fucking dad who fucking decides over me so why even bother to care?”, fräste jag surt och blängde irriterat på honom.

“You still don’t get it!”, skrek han argt och gick ett steg närmare mig. “My mum would’ve killed me, basically grounded me for life and never talked to me again if she knew that I let you out of my sight. You’ve been here for barely twenty-four hours, Jamie. Do you really think she would’ve thought that it was okay?”

“Well she doesn’t know and you’re not grounded”, sa jag irriterat och sökte mig argt in i hans gröna smaragder.

Även om de lös av ilska och hela han kokade av irritation så fanns det något mer, något som jag inte kunde sätta fingret på. Var det oro?

“Nothing happened, Harry. I was just having a good time with an old friend I haven’t seen in a really long time. We were just having fun. I thought you if someone would’ve understand that” Med en iskall blick lämnade jag rummet och begav mig mot mitt sovrum.

Jag ville egentligen inte lägga mina tankar på det, men att jag sett oro i Harrys ögon fick mig att tveka på ifall han faktiskt ville göra mig obekväm och osäker. Kanske var han inte så hemsk som jag faktiskt trodde?