Part 70. The choice
”So, are you ready to go back home?”
Hans frågande röst fyllde min hörsel tillsammans med blandade ljud från olika delar av flygplanet. En informerande kvinna upplyste oss om vår planerade tid till landning medan trycket bland vingarna fångade upp lock och utsatte mina öron. Frånvarande vände jag mitt huvud mot honom medan en lätt förvirrad rynka uppstod i min panna.
“I guess so”, svarade jag rakt innan jag nonchalant ryckte på mina stela axlar.
“Are you ready to, you know, go more public than we've already done?”
Tveksamheten i hans oroliga ton fick mig att omärkbart sucka, något som fyllde min kropp med förvirring och tyngd. Osäkerheten lyste igenom mina ögon och nådde hans gröna iris, för när jag sneglade upp på honom så undvek han min blick och stirrade ner i hans knät. De stora händerna till hans kropp började frånvarande inspektera varandra och känna på ömma punkter, något som orsakade bitande i läppen från hans missnöje.
“Harry”, försökte jag tungt, men avbröts direkt av Harrys strängt ruskande huvud och mörka, avlägsna blick.
“You know, you can choose to back out of it. I know that they’ve already seen you and all that, but you don’t have to do it. You’re not forced”
“Harry...”
Jag gjorde återigen ett försök att få min åsikt sagd, men blev ännu en gång stoppad av Harrys mörka, tvingade röst.
“You can take my hand and let me show everyone how it really is or let go of me right here, right now. People won’t know about us and our relationship, but I can promise you that it will give us less time together and force us to be apart. It’s one choice and that’s the choice you have to make”
En suck flög hejdlöst från mina förvånade läppar då han yttrat de egentligen vanliga orden, men som han på något sätt lyckats fått att låta så hårda och ovänliga. Jag visste att han bara menade väl och gjorde vad som krävdes för att bevara hans hjärta så helt som möjligt, ändå kunde jag inte motstå den smärta som uppstod i mitt bröst då han plötsligt lät så främmande.
Min ena mungipa ryckte lite lätt då jag sneglade över på honom. Hans ansikte granskades av mina ögon i profil, något som gjorde den minst lika vacker som han var rakt framifrån. Hur lite han än försökte, hur sliten och utmattad han än var, så kunde han aldrig bli bestulen på den skönhet som klädde hans änglalikande ansikte.
Försiktigt räckte jag min hand mot hans; tvekade på om han skulle acceptera min beröring. Den ömma huden vid mina fingertoppar träffade hans minst lika mjuka yta vid handryggen. Jag smekte hans hud och höll min fokus på den, fortfarande osäker på om det var rätt val att möta hans mörka, villiga blick. Tillslut tog jag mig modet att blicka upp på honom medan min egna hand gjorde lugnande rörelser mot hans.
Jag fattade sedan ett stadigt grepp runt hans hand med mina båda händer; klämde fast hans hud i min och tvingade honom att stanna kvar under min beröring.
“I want to do this. Together with you. I couldn’t care less about your fans or their opinions, they’ll never let my love for you fade anyway”
Jag suckade tungt då orden lämnat min mun och slöt mina trötta ögon. Jag försökte hämta styrka, men jag var osäker på mitt val av ord och på situationen som plötsligt omringat mig.
“I’m ready to do this if you are”, konstaterade jag sedan.
Mina ögon hade hastigt öppnats och mött den starka färgen i Harrys blick. Jag försökte dra mig undan en aning och i alla fall lägga på ett enkelt leende, men hans dragningskraft fick mig att fångas in i ett grepp jag aldrig skulle kunna ta mig ur. Ett ärligt leende vilade på hans läppar då han försiktigt lutade sig fram; vilade sin mjuka panna mot min, även om vi satt i den obekväma positionerna vi satt i.
Plötsligt mötte hans läppar mina i en kyss, men gav mig inte tillräckligt med utrymme för att låta våra munnar kollidera i något djupare. Jag log åt tanken av att hans kropp var i närheten av min då ljudet av flygvärdinnor och deras information återigen sprudlade i mitt bakhuvud.
Skriken föll återigen över mina sinnen då dörren ut från flygplanet öppnades. Passagerarna runt om i gångarna himlade irriterat sina ögon åt all uppståndelse och paniken den unga stjärnan orsakade medan de så gott som möjligt försökte röra sig ut över smala golvet. Nyfiket kikade jag fram mellan värdinnorna i hopp om att få en syn på den enorma folkmassan framför mig, men misslyckades då Harrys enorma, solbrända hand fattade tag i mig och drog mig intill sin kropp. Jag suckade lätt åt hans överbeskyddande grepp, men tillät honom att ha kvar hans beröring för att slippa bekymmer.
Ifrån insidan av flygplatsen kunde jag tydligt höra hur flickor vars drömmar var att träffa Harry exalterat pep medan vi vandrade vår väg närmare dem; hand i hand. Säkerhetsvakterna försökte så gott som möjligt placera ut sig på olika ställen runt i flygplatsen för att skydda den stjärna som återigen hade landat i huvudstaden samtidigt som vägar spärrades av och bakdörrar öppnades. Säkerheten på flygplatsen var stor och risken av att Harry skulle skadas var så lite som lika med noll, något som fick mig att lugnt pusta ut och sluta ögonen för en kort sekund.
Vi gick bakom den sista korsningen innan folkmassan precis i rätt tid till att jag öppnat ögonen. Chockad över den syn som snart befann sig framför mig öppnade jag stumt min mun och granskade folkets positioner, men drogs bak till verkligheten då Harrys stora hand lätt klämde mot min och begärde någon slags reaktion.
“Ready?”, frågade hans raspiga röst.
Jag tittade kort upp på honom då min blick var allt för darrig för att hålla sig på något långvarigt och nickade försiktigt när ljudet av skrik återigen fyllde och bedövade min hörsel.
“Ready”, bekräftade jag.
Sekunden senare kunde jag känna hur Harrys närhet fördubblades och hur hans hand tröstande gjorde greppet om min tajtare. Hans blick var hårt fast på folket runt omkring honom medan ett lätt leende klädde hans rosafärgade läppar och hastigheten intog hans fart. Kraften han hade inom sig fick både mig och han att tas över golvet utan några som helst problem samtidigt som säkerhetsvakterna gjorde sitt jobb och höll undan alla människor. Jag såg hur Harrys blick vilade över de skrikande flickorna, men även hur han tvingade bort den därifrån, likaså med tankarna om att ge dem ett minsta lilla tecken på att han visste om deras existens. Jag suckade tungt åt mig själv då jag visste att jag var anledningen till hans skygghet, men kunde ändå inte låta bli att bli en aning glad över hans bekymrad om mig.
Som om jag befunnit mig i en bubbla under hela vandringen genom flygplatsen vaknade jag plötsligt upp; kände närvaron och den tjocka luften som alla människor skapade genom all trängsel. Paniken började smått fylla min kropp då mina ögon stirrigt flög över alla kroppar och glada ansikten. Skriken bedövade mina öron samtidigt som svaghet intog min kropp och gjorde det svårt för mig att hålla min kropp upprättad. Jag tog ett djupt andetag, men fick inte syret att gå till mina lungor då uppståndelsen var allt för stor.
“You’re doing great, love”, kunde jag plötsligt höra, även om mina öron var fyllda med skrik och all mänsklighet verkade vara bortrövad från min kropp.
Jag sneglade upp för att se Harrys lekfulla leende på läpparna medan han tittade ner på mig. Smilgroparna vid hans kinder avslöjade hans tillfredsställelse och hans gröna ögon glittrade vackert ned på mig samtidigt som vi vandrade de sista meterna ut från folkmassan. Säkerhetsvakter tog hastigt över jobbet då de kört fram Harrys bil till oss och slängt in väskorna i bagaget, något som fick mina ögon att förvirrat stirra på omgivningen och dess stillhet. Fansen hade inte än hittat sin väg till det stora garaget och lugnet var lagt över det område jag och Harry befann oss i. Det tog bort all stress och oro genom att bara Harry var där hos mig och på något sätt lyckades han få mig att le, även om jag just gått igenom fans som förmodligen skrikit en massa bedrövliga saker till mig.
Jag smilade otroligt nog upp på Harry då hans ord nådde min hörsel och jag släppte lätt greppet runt min hand då jag tog mig in i bilen. Harry befann sig snart igen vid min sida då han hoppat in i förarsätet efter att han tackat männen som hjälpt oss genom resväskan. Glad över att det var över pustade jag nöjt ut, något som fick Harry att roat skrocka då han startade bilen och började köra ut från parkeringsplatsen. Än hade folket inte märkt av vår avgång och inte heller funnit sin väg bort mot bakdörrarna, vilket gjorde Harrys jobb att ta oss bort från allt liv lättare.
Bilfärden fördes under tystnad, men det gjorde ingenting då ljudet av Harrys stadiga andetag och den tysta musiken höll mitt sinne sysselsatt. Hans koncentrerade ansiktsuttryck fick mig att smått le då jag granskade honom, men jag tittade hastigt bort då han sneglade över på mig. Jag ville inte störa honom och inte heller tränga mig på, därför fokuserade jag istället på att lyssna till mina egna hjärtslag och få den puls som innan var fördubblad att sjunka ner till sitt normala tillstånd.
“Jamie?”, hörde jag plötsligt Harry fråga med en osäker, nervös röst. Nyfiket hummade jag som svar och höll kvar min starka blick på de bilar och människor som visades genom det mörka bilglaset.
“Since we, you know, got public today.... I thought it was time for you to meet my best friends”
Hans ord fick mig att förvirrat vända huvudet mot honom medan en rynka lätt uppstod i min panna; avslöjade mina ihoprörda tankar.
“If you want to, of course”, skyndade sig Harry hastigt att säga då hans röst intog ett panikartat läge och hans nervösa ögon föll över på mig.
Jag granskade honom kort när han förväntansfullt växlade sin blick mellan mig och den fartfyllda vägen samtidigt som tankar vandrade igenom mitt förvirrade huvud.
“Do you mean like your bandmembers and so on?”
En nickning avfyrades från Harrys håll, men han lyckades inte gömma den stelhet som befann sig hos honom då han gett ifrån sig en reaktion och ett lika stelt leende. I hopp om att hans nervositet skulle slå av log jag exalterat och nickade mitt huvud medan jag återigen vände bort min blick.
“I’d love to”
