Part 71. Create memories
“What am I going to wear, then?”
Frågan cirkulerade irriterat rundor i mitt huvud då jag frustrerat gnuggade mig vid mina tinningar. Ett roat leende vilade på Harrys läppar då han blickade över på mig och oberört ryckte på sina axlar. Hans kropp var placerad mot den stora sängen i mitten av rummet medan jag ställt mig vid garderoben en bit bort; försökt lista ut en någorlunda passande klädstil till kvällen.
Då Harry varken gett mig råd eller information blev mina tankar röriga och orden föll störigt in i varandra medan mina armar rörde sig genom klädesplaggen och ut över galgarna.
En suck föll ur min mun i samband med att Harry ryckt sina axlar och jag tuggade segt i min underläpp, hoppades på att smärtan det orsakade kunde ge mig idéer och tankar kring materialen framför mig.
“Well, can you at least tell me what kind of night it is?”, fortsatte jag snäppet mer irriterat än förut. “Are we going to a club or are we just staying at home?”
Jag kunde höra hur en djup suck föll från pojkens hjärtformade läppar då jag yttrat de bekymrade orden. Fortfarande osäker rynkade jag mina ögonbryn och försökte ignorera den uppståndelse Harry utförde bakom mig.
“You shouldn’t be so worried about what you’re supposed to wear. It doesn’t really matter”
Otrovärdigt blickade jag bak på honom med trötta ögon och de bestämt rynkade ögonbrynen samtidigt som han återigen suckade och skakade sitt huvud.
“But yes, if you must know, we’re going to a club”
“Thank you”, mumlade jag tyst medan jag vände mig om, sedan började jag återigen rota bland de plagg som befann sig framför mina ögon.
Mina fingrar rörde sig över de mjuka materialen och tog då och då fram en galge för att granska klänningen noggrannare, men aldrig kunde jag hitta något som föll mina ögon i smak. Ännu en gång lät jag min vänsterhand segla över alla plagg innan jag tvärt stannade och lutade mitt huvud på sned. Bakom mig kunde jag höra små, smygande fotsteg medan min blick granskade och försökte lista ut vart jag tidigare sett klänningen.
Nyfiket lät jag mitt grepp runt dess hängare hårdna och styrkan i mina armar att föra ut klänningen ur det trånga utrymmet. Ett leende föll över mina läppar då jag inspekterade det så igenkända, svarta tyget. Spetsen som vandrade längs hela figuren gjorde det klart för mig vart jag sett den innan och fördjupningarna i ryggen fick en blixt att slås längs mitt sinne.
“Harry, do you remember this dress?”, frågade jag tyst medan ett litet leende vandrade sin väg upp på mina läppar.
Jag kunde känna hur den stora gestalten kom allt närmare mig då jag granskade klänningen, även om min blick var helt och hållet fast på den. Ett par armar lades plötsligt runt min midja medan ett huvud lutades mot mina nyckelben. Hans lugna andning intog min hörsel då han lutade sig mot mig samtidigt som han på något sätt lyckades trycka sig närmare mig och pressa ut all den luft som förde oss allt längre ifrån varandra.
“Yes, I do. You wore it on our first date, that night we kissed for the first time”, klargjorde han tydligt medan han tog min kropp med sig och fick den att gungas med i hans lätta rörelser.
Jag log återigen då han drog med mig i en stillastående dans, men kunde ändå inte slita min blick från det minnesfyllda föremålet framför mig.
“Isn’t it crazy how much a weird thing as a dress can mean to you?”, mumlade jag sedan, fortfarande fascinerad över hans minne och förvånad över att jag tillåtit mig själv att behålla klänningen.
“No, I really don’t think so. Even the most simple things can create memories that you don’t want to forget, memories that’s too good to let go of”
Jag nickade åt hans svar, men lät inte mig själv slukas upp och dras ner i fördjupna tankar kring mitt förflutna. I ett försök att dra bort från det samtalsämne vi dragit in oss själva i vände jag mig om så gott som det gick och blickade in i de glittrande, gröna ögonen. Ett imponerat leende vilade i mina mungipor då jag såg på honom, och jag kunde inte ens så lite som förmå mig själv att slita blicken från honom när hans strålande vackra ansikte tittade ner på mig och bländade mina ögon.
“How do you even remember that?”, frågade jag misstänksamt när jag långsamt och tveksamt skakade mitt huvud.
Återigen suckade Harry, men denna gången var den mer lättsam och lugn än de som han innan gett ifrån sig. Hans läppar gav sig sedan efter min hals där han gav ifrån sig blöta märken samtidigt som greppet runt min midja blev allt tätare och mer beskyddande.
“Isn’t it obvious? I remember every single memory that we have together since that was the only reason for me to not fall apart. You’re the light in my life, baby, you’re the one to make me happy when skies are grey. Of course I remember the things you’ve done, the things we’ve done, because at that moment, when no one could get to us, was one of the best times in my life”
Jag blev framknuffad till ett flertal gestalter vars mörka ryggar skymde min sikt. Nervositeten steg i min kropp då jag kom allt närmare medan mina ögon rymde från den situation jag befann mig i, ändå fick Harry för sig att föra mig närmare den rädsla som växte sig större och gjorde mig ännu mer obekväm.
“Guys!”
Harrys mörka, höga röst fyllde mina hörsel och fick personerna framför mig att vända sig om. Jag blev bemött av både mörka och ljusa ögon, män och kvinnor, som i sin tur hade ett vänligt och uppmuntrande leende på läpparna. Själv försökte jag le så vänligt som jag kunde tillbaks, men kände själv hur jag misslyckades och hur leendet blev stelt och oäkta.
“This is Jamie, you guys already know about her. Jamie, this is Niall, Louis and his girlfriend Eleanor, Liam, Zayn and his girlfriend Perrie”
Huvuden nickades och händer sträcktes fram då deras namn blev uppkallat samtidigt som vackra konturer lystes upp i det svaga ljuset. Varenda en av dem hade en oslagbar skönhet som jag aldrig tidigare skådat och deras vänliga personligheter fick förvåningen att inta min kropp tillsammans med avundsjukan. Inte en enda av dem verkade ha brister, något som fick mig att framstå som en påse med sopor när jag ställde mig framför dem.
Förvirringen ramlade likaså in i min kropp då jag hälsade på var och en och i ett försök till att vara trevlig memorerade deras namn, men som oturligt nog misslyckades av all det ljud och rörelser som omringade oss.
“Jamie, it’s nice to meet you. Would you like a drink or something?”
En mörk, men ändå långt ifrån lika mörk som Harrys, röst fyllde mina öron och fick mig att blicka upp. Mannens trevliga leende nådde hans öron och utstrålade ärlighet då han yttrat sin fråga. Nyfiket inspekterade jag hans bruna, stylade hår och blåa ögon. Hans ena hand omfamnade flickan vid hans sida vars ansikte, likadant som hans, täckte ett leende som riktades mot mig.
I brist på fokus och då jag kommit på mig själv med att stirra respektlöst på dem ruskade jag hastigt mitt huvud och försökte le så ärligt som jag bara kunde.
“No thank you. I do not drink”, ursäktade jag tveksamt när jag kände Harrys arm läggas runt mig, precis som att han som de andra killarna försökte skydda sina flickvänner från allt de folk som fanns runt omkring dem.
Ett lika ursäktande leende kom från den man vars namn var Louis innan han lade huvudet på sned och återigen slog på sitt charmiga leende.
“Well, do you want anything else? I’m sure Eleanor here wouldn’t mind to help you”
“No, of course not. Perrie, would you mind joining us?”
Innan jag så lite som visste ordet om det hade jag slitits bort av Harrys sida av två små, smala armar som exalterat drog mig intill sig medan deras röster fyllde mitt sinne. De pratade på medan de drog mig bort från killarna och fram till den bar som de innan för en kort minut sedan befunnit sig vid.
