---

Skriken blev högre och pressen ökade. Förvirrat tittade jag mig omkring då en hand stressat placerats mot mina skulderblad; undrade vart min räddare i nöden tagit vägen och varför min puls var uppe och svävade i det blå.

Tungt svalde jag i ett försök att återfå mina rätta tankar och få benen att ta emot det tryck som min kropp utstrålade, men lyckades inte finna den talförmåga som även förlorats på vägen. Allt var suddigt och min hörsel blev sämre då det enda som kretsade inom mig var skriken från de tjejer som befann sig utanför; tvingade sig själva att pressas mot det tunna glaset och skrik att lämna de ljusa struparna.

“Babe, are you alright?”

Förvånad tittade jag upp, inte medveten av att vi plötsligt stannat och att vakten blivit ersatt av den pojke som i alla tillfällen kunde få mig att må bra. Strikt ruskade jag mitt huvud och slöt mina ögon för en kort, sedan tvingade jag mig själv att le ett falskt leende och titta lugnande på honom.

“Mm, I just want to get out of here as soon as possible. This is really freaking me out”

Ett ljust skratt lämnade den vackra pojkens läppar då han underlättat tittade ned på mig, sedan planterade han en enkel kyss på min hjässa innan han lade ena handen vid min svank och tog mig längre fram mot glasdörren.

“Don’t you worry, love. We’ve got people here to make it happen”

Män passerade både mig och Harry och gav oss lite snabb information direkt efter att han yttrat de enkla orden. Förvirrat tittade jag på medan jag lät orden flöda in genom ena örat och ut genom andra; inte alls medveten om att informationen kunde vara viktig och att det skulle försvåra männens arbeten.

När det kändes som att männen hade pratat i en evighet och att det aldrig skulle ta slut, öppnades plötsligt portarna ut och männen täckte upp gången. Chocken som intog min kropp tog mig med storm och blixtarna som träffade mina ögon skar och hotade mot min hud. Irriterat kisade jag av den plötsliga omväxlingen, men hann inte mer än tänka på det innan min hand hårt blev intrasslad i Harrys och våra kroppar styrdes genom folkmassan.

Jag fokuserade enbart på att hålla mig instängd i min egna bubbla och att hålla ute alla de onda kommentarer jag visste sades om mig samtidigt som min blick låstes i marken och mina ben togs över asfalten. Min hörsel var så gott som bortglömd, ändå hackade mitt huvud upp sig på de plötsliga glåporden som kom förandes genom den hårda vinden.

Det var inte alla meningar och ord i sig som fansen sagt, utan en specifik, enkel mening som varje människa skulle kunna säga, men som bara skadade de människor som blivit drabbade.

“I hope you get cancer!”

Tvärt stannade jag, inte medveten av de steg min kropp utförde och på reaktionsförmågorna som utlöstes. Sårat tittade jag bak då min hals börjat svida och ögonen lätt vattnats. Jag försökte finna det ansikte som röt de ord jag fruktat mest i hela mitt liv, men som även blivit sant och blivit en del av den mardrömmen jag levde i.

En förvånansvärt mjuk hand vilade runt min midja och en förvånad, men fortfarande försiktig, röst fyllde mitt sinne och bad mig att fortsätta, men lyckades bara få med min fysiska del medan sinnet stannade kvar hos folkmassan. Under turen till bilen fanns inget annat i mitt sinne än de sårande ord som kommit till mitt huvud för att stanna.

Jag hade lovat mig själv att aldrig ta åt mig av de ord som fansen sa, men den speciella mening som de på något sätt lyckats ropa i min närhet var ett undantag och det enda som någonsin skulle kunna få mig att falla.

När jag som minst anade det kände jag hur allt ljud sopades undan och hur marken under mig började röra på sig. Förvirrad tittade jag upp för att sedan märka att vi befann oss i en bil medan min kropp intensivt vakades av den oroliga pojken vid min sida.

Halsen ömmade fortfarande i min kropp och jag ruskade hastigt mitt huvud; allt för att få bort de onda tankar som nu befann sig inom mig.

“What happened out there? Are you okay?”

Hastigt nickade jag som svar och slöt mina ögon utan någon som helst kraft kvar till att tala.

“Yeah, I’m fine”, försökte jag mig desperat på, men misslyckades med de viktiga orden och bröt samman på mitten. “I just...”

Jag försökte samla mig själv och ta ett djupt andetag medan jag kände Harrys skarpa blick spänd på mig, men att lyckas var svårt och mina tankar störde mig i mitt försök till återhämtning.

“I have some things I have to sort out at home”, utbrast jag plötsligt. “Can you please drop me off there?”

Jag försökte lyfta blicken och tittade så normalt som möjligt in i de vackra, gröna ögonen jag älskade så, innan jag slog på ett leende och försökte få honom att gå på den vita lögn jag just kommit på. Misstänksamheten visades och lyste igenom Harrys ansikte, men var något han avstod ifrån att ifrågasätta då han nickade sitt huvud och tittade tillbaks på mig med en djup rynka fastklistrad i pannan.

“Sure. Andy, can you please stop by Jamie’s flat?”

“Of course, Harry”

Hans svar kom snabbt och mörkt medan Harry fortsatte sin färd längs mitt ansikte; försökte hitta de brister han visste fanns och trycka de knappar för att få mig att avslöja den sanning till lögnen som fanns inom mig. Jag försökte att avbryta hans sökande och vika bort från vår intensiva ögonkontakt, men det var som att hans bestämda vilja höll kvar mig och vägrade låta mig gå.

“But you’re still up for Thursday, right?”

Frågor började fylla mitt huvud då han ställt sin fråga och jag panikartat seglade med blicken ifrån hans egna. Jag knep kort ihop mina ögon, sedan tvingade jag dem öppna och möttes av Harrys fortfarande så intensiva blick.

“Thursday?”, frågade jag tveksamt.

“You were going to help me recolor a room in my new house”

Mentalt slöt jag återigen mina ögon och suckade högljutt, men lät ljuden hållas inne då jag tvingade mig själv till en nickning.

“Yes, of course. Thursday it is”, viskade jag fram, fortfarande utmattad av de ord och spänning min kropp utsatts för den senaste timmen.

Jag kämpade tappert för att hålla kvar tårarna i halsen och få smärtan att stanna inne, men kampen var hård och det kändes som att bilturen aldrig skulle ta slut. Tillslut lät jag äntligen min blick segla utanför fönstret och förbi de gator som blev tydliga i mitt synfält, väl medveten om att bilen snart skulle stanna och att mina känslor kunde få löpa fritt.

“Well, this is my place”, viskade jag plötsligt fram, bestämd över att lämna bilen så fort som möjligt.

Försiktigt planterade jag en kyss vid Harrys vänstra kind, precis där smilgropen brukade befinna sig, innan jag återigen lutade mig tillbaks och klev ur bilen. Jag gav honom ingen tid att besvara min beröring eller tala åt mig, utan försvann direkt upp för de långa trapporna och vidare in i lägenheten.

Vid det laget hade min kropp redan börjat darra och den stora klumpen i min hals hade irriterande nog förstorats. Jag gjorde allt i min makt för att försöka få bort det eller åtminstone ignorera det, men så fort dörren stängts bakom mig och tystnaden föll över atmosfären, föll allting samman och barriären inom mig revs ännu en gång.

Hjälplöst föll jag mot marken medan min rygg slogs ihop med trämaterialet bakom mig. Skavande märken pressades mot min hud samtidigt som min ända kolliderade med golvet under mig. Tårar sprutade hejdlöst ut från mina ögon och ned för min ömtåliga hud; orsakade köld och oroligt darrande inom mig.

Snyftande föll över lägenheten och mina desperata skrik av tröst ekade mellan de tomma väggarna. Jag försökte resa mig upp, men kunde inte förmå mig själv att varken röra mig eller tala. Allt som befann sig i mitt huvud var tankar på min dödsdömda framtid och på hur jag faktiskt skulle lämna Harry helt ensam utan någon som helst förmåga till återvändo. Skuldkänslorna byggdes upp och paniken över att lämna allting kom krypandes utan någon som helst försiktighet.

Desperat av både värme och tröst försökte jag få mina nästintill okontrollerbara händer att gömma och skydda mitt ansikte medan tårar blötte ner och gjorde avtryck längs mina mjuka kinder. Smärtan som fanns inom mig var olidlig och skaven som pressades mot mitt hjärta fick mig att gråta ännu mer, även om jag visste vad det berodde på.

Som om allting var förlorat och min kamp var slut lät jag sorgen ta över mig och bära bort mig längs de otäcka dalarna av smärta.

 

“Royal London Hospital, Helene’s speaking. How may I help you?”

Högt harklade jag mig då jag sträckte ut mina stela, kraftlösa ben. Min ena handrygg for genast över mitt vänstra öga; försökte sopa bort alla spår av tårar som lämnat avtryck på min hud. Jag försökte lägga in ett leende medan jag väntade ytterligare på att min kropp skulle lugna ner sig, men insåg snart att väntan redan varit alldeles för lång och försökte lita på att minst röst skulle klar av pressen.

“Hi, this is Jamie Johnson”, började jag sedan.

Jag tittade mig oroligt omkring innan jag kände ena delen av min mungipa misstänksamt rycka och klämde hårt samman mina läppar. Smärtan hade fortfarande inte försvunnit från mitt bröst och rädslan var större nu än vad den varit på flera månader.

“I’d like to rebook my appointment with Dr. Brown now on Thursday afternoon to an earlier time. Is that possible?”

Jag slickade mig lätt om mina läppar medan hjärtat i mitt bröst hårt pumpade utav rädsla. Klumpen som fastnat i min hals vägrade att minska i sin storlek och gjorde även att jag kände mig skärrad och förråd utan några som helst chanser till att få hjälp av folk i min omgivning.

“Yes, it is. What’s the case?”

Återigen gjorde jag ett försök till att svälja ner den stora klumpen, men misslyckades då en ensam, kall tår föll ner från mitt vänsteröga och fick mina rosa, oroliga läppar att hysteriskt darra.

“Cancer”

---