---

Ljusets skinande strålar lyste starkt igenom de de tunna persiennerna längre in i rummet. Lågt stönade jag åt dess störande reflektioner som hindrade mig att återgå till min sömn medan jag smått irriterad vände riktning på min kropp. I hopp om värme som skulle kunna värma min kropp lät jag min vänstra kind vila mot kuddens mjuka material samtidigt som min ena arm sträckte ut mot andra delen av sängens madrass; sökte efter närhet av den person jag behövde allra mest. Men när jag inte fann den kropp jag egentligen förväntat mig och min handflata endast blev bemött av kalla lakan och tomhet, rynkade jag oförstående mina ögonbryn och öppnade mina ögon.

Solens starka strålar sken rakt in i mina ögon och fick mig att frustrerat kisa samtidigt som ett lågt suckande rymde sin väg utifrån mina läppar. Bestämt vände jag på min slöa kropp så att jag befann mig med ryggen pressad mot madrassen, sedan blickade jag nyfiket ut i rummet och sökte efter den pojke jag längtade efter så mycket, även om jag bara för en liten stund sedan befunnit mig bredvid honom.

Jag fann honom stående vid sänggaveln där han lugnt trädde på kläder över hans muskelösa kropp; gömde alla de märken och spår från kriget vi haft kvällen innan. Då jag faktiskt funnit honom log jag lätt, men hans oberörda rörelser och handlingar fick mig att förvirrat undra vad han skulle göra.

“Hey...”, hälsade jag tyst med min morgontrötta röst.

Tonläget var inte hög och rösten lät sliten, ändå lyckades den väcka till sig Harrys uppmärksamhet så att han vände huvudet mot mitt håll.

“Hey”, svarade han mjukt med ett försiktigt leende, sedan återgick han till att knäppa knapparna på sina byxor och vandrade bort mot garderoben.

“Have you thought about the question I asked you yesterday?”

Tungt suckade jag för mig själv och slöt mina ögon. Frågan Harry ställt mig igår hade tagit mig med storm, men även gjort mig oförmågen till att svara. Min talförmåga hade varit som stulen och bara tanken av att få träffa min far igen fick mig att vilja gömma mig i ett hörn och aldrig komma fram.

“Uhm, yeah, sort of...”, tvingade jag desperat fram ur min mun medan rynkan i min panna ökade.

Tveksamheten sköljdes över min kropp då jag ruskade mitt huvud, allt för att få bort samtalsämnet.

“Where are you going anyway?”

“I”, började Harry med en suck då han slarvigt lät sina händer flyga i lådorna och leta efter något speciellt som tydligen distraherade honom. “I’ve got some errends that I have to take care of, nothing too special. It won’t take long”

I brist på information öppnade jag min mun för att protestera, men hindrades av Harry som omtänksamt tittade upp på mig med ett ytterst litet leende.

“Go back to sleep, baby”

Återigen fördjupades rynkan i min panna, men denna gång mer av förvirring åt hans beteende.

“What, so I can’t come with you?”

Återigen suckade Harry då han ställde sig upp rakryggad, sedan ruskade han sitt huvud och tittade på mig. Jag förväntade mig en ledsen och osäker blick som berättade att han egentligen ville ha med mig, men det ansiktsuttryck jag möttes av var hårt och bara... Kallt.

“No. I’m sorry”

“Why?”, fortsatte jag nyfiken; besatt av att försöka komma på vad det var han försökte säga.

“Because I said so”, svarade Harry torrt. Hans blick var bortförd och han ägnade mig inte en enda sekund, något som fick mig att lågt fnysa och skaka mitt huvud av besvikelse.

“That was a bad excuse”

“I want you to stay inside”, fortsatte sedan Harry, precis som att han aldrig hört vad jag tidigare sagt. “Do not go anywhere without me and if you want something, call me first”

Chockad över beordringarna han gett mig kände jag hur min mun öppnades och hur min hjärna sa till mig att tala, men mina ord var som stulna och jag kunde inget annat göra än att stirra på honom. Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle svara på de orden.

“Why won’t you let me come with you?”, viskade jag tillslut.

Jag hade äntligen fått tillbaka mitt mod och min förmåga att tala, och även om orden var korta och tysta, så var de fortfarande ord som Harry kunde uppfatta.

“The world is not a safe place, Jamie”

Jag ruskade mitt huvud åt hans ord som om det var det mest barnsliga jag någonsin hört.

“I can take care of myself, thank you”, klargjorde jag surt. 

Plötsligt fann jag kontakt med de ögon jag älskade så mycket, något som chockade mig och fick mig att bli osäker på att hålla kvar blicken. Hans ögon var på samma sätt som mina osäkra och man kunde på långa vägar se att han tänkte över de ord jag precis yttrat.

Något som kändes som en evighet senare ruskade Harry sitt huvud så att de mörka lockarna bytte plats på hans vackra huvud, sedan avbröt han vår ögonkontakt och bet sig i underläppen av ren frustration.

“No, not in this case”

I en kort sekund hade jag faktiskt trott att jag haft honom, att han skulle förklara, men spåren var nu som bortsopade och jag förstod att han inte tänkte ge sig. Besviket tittade jag bort mot hans riktning, men lyckades aldrig fånga upp de mossgröna ögonen.

“Can you at least tell my why? Because as I see it, to just tell me to stay inside is not a very good explanation”

“They can hurt you, Jamie. People can hurt you so bad”, skyndade han sig plötsligt.

Inte beredd på de ord han yttrat rynkades mina ögonbryn, likaså min näsa, både i förvirring och undran över vad han menade.

“Who?”, frågade jag förvirrat.

“I saw your fear, Jamie, I saw how terrified you were. And I know that they just want to protect me, but it hurts me when they hurt you”

Hans stressade och förklarande ord fick inte situationen att lätta i min hjärna och jag kände mig fortfarande oförstådd och kvarlämnad. Plötsligt insåg jag vad han menade, men chockades enormt av att han ens skulle ta upp det.

“The fans?”, frågade jag sedan när jag efter ett tag funderat på hans ord.

Harry svarade inte, utan undvek bara min ögonkontakt och pillade på den jackan som befann sig i hans starka armar.

“I’m not afraid of them”, försäkrade jag honom protesterande.

Ett litet, otrovärt skratt föll ut ur Harrys kropp i samband med att hans huvud ruskades. Min förvirring förstorades och jag kände mig allt mer förolämpad när Harrys skratt lämnat hans strupe.

“You should be. They can do things you’re not aware of”

Återigen öppnade jag min mun för att protestera, men hindrades av Harrys stampande fötter och plötsliga närhet.

“I’ll be home in a couple of hours”, förklarade hans snabbt, sedan pressades ett par mjuka läppar mot min kind och tog bort all den frustration som fyllt min kropp.

Jag var fortfarande arg över att han vägrade ge mig information, men jag fann det lönlöst att kämpa emot honom då jag visste att det aldrig skulle leda till något gott. Hans röst fyllde återigen upp rummet några sekunder senare och fick mig att återupplevas från en bubbla jag inte ens insett att jag fastnat i. Hans kropp befann sig nu vid den stora, vita dörren ut från rummet och hans mörka, bestämda ögon borrade sig utmanade in i mina.

“And Jamie, please do as I say. You don’t know this world as good as I do”

Ljudet av en dörr som öppnades fick mina ögon att hastigt vidgas. Exalterad över att inte längre behöva vara ensam rusade jag upp från den fåtölj jag låg liggandes i och lät mina fötter ta mig över golvet och vidare till hallen. Ett leende växte sig upp på mina läppar då jag såg den lockhåriga pojken stå i dörröppningen, men hans långa hårstrån till kalufs gömde det vackra ansiktet och hindrade mig från att beundra hans oemotståndliga linjer.

“You can’t imagine how much I’ve missed you”, började jag plötsligt upphetsat i en utandning medan jag granskade hans långsamma rörelser. “It’s been so lonley here and all I’ve been doing is waiting on you to get home but you never did and-”

“Is there something that you want to tell me, Jamie?”, avbröt Harry mig och överröstade mig med den höga rösten.

Förvånad över hans ord höll jag min mun tyst och stirrade på honom i förvirring.

“Is there something that you want to tell me?”, upprepade han ännu en gång, denna gången med en så mycket hotfullare och varnande röst.

Fundersam över varför hans reaktion blev som den blev skakade jag stelt mitt huvud då jag fortfarande var i oförmåga till att förstå hans handlingar. Hans känslolösa ansikte vändes plötsligt mot mig, full med kyla och tom på reaktioner. De innan så glittrande ögon hade allt annat än livskraft och det fanns bara ett ord som skulle kunna förklara dess utstrålning; ensamhet.

“Are you sure?”

Jag nickade stumt åt hans fråga medan jag så gott som det gick försökte undvika hans påträngande blick. Mina händer fumlades stressat samman och jag klämde hårt på dem, allt för att inte avslöja den hemlighet jag visste att han en dag skulle hata mig för att jag inte berättade.

“Are you absolutely fucking sure? Don’t you dare to lie to me right now, Jamie. I’m already pissed as it is”

Darrigt tog jag mig samman och gjorde ett försök till att svälja den enorma klumpen i min hals, men lyckades inte då dess smärta enbart växte och skavde allt ju mer jag försökte. Återigen nickade jag som svar och öppnade min mun.

“Yes”

Så fort orden lämnat min strupe hörde jag ett djupt suckande flödas genom min hörsel; ett suckande så fullt med frustration att jag började tvinga ned min blick på marken för att inte skrämmas. En duns hördes plötsligt genom mina öron och fick mig att reagera, men jag flyttade inte blicken längre än nödvändigt för att förstå vad det var han menade.

“Then can you please explain to me what this is?”, frågade han kallt.

Den varma röst som förut skyddat och värmt mig var nu som bortblåst och övertäckt med besvikelse, för när de gick igenom mina öron så kunde jag inte låta bli att rysa och läsa den lockande titeln på uppslaget.

Ännu en gång svalde jag i hopp om att smärtan inom mig skulle försvinna, men det var förgäves.

“Why are you in a newspaper, Jamie? And why the fuck does it say that you’ve been visiting the hospital?”

Min talförmåga kändes som stulen när jag gjorde ett försök att öppna min mun, för allt som kom ut var luft som vägrade att bildas till luft. Jag gjorde ännu ett försök tala, men återigen förlorade jag kampen och tvingade mig själv att stänga munnen för att inte se dum ut.

Lågt suckade jag för mig själv i hopp om att Harry inte skulle höra det, sedan slöt jag mina ögon för en kort sekund innan jag blickade upp och tvingade mig själv att bilda en ögonkontakt.

“Harry, there’s nothing to worry about...”, försäkrade jag honom tyst.

“Nothing to worry about?!”, utbrast han plötsligt. “Jamie, you were at a freaking hospital!”

“Harry calm down”, försökte jag så sansatt som jag kunde, men var tvungen att stänga mina ögon för en kort sekund för att samla kraft.

Jag återkopplade sedan vår ögonkontakt och gjorde det klart för mig själv att jag var tvungen att vara stark, annars var det slutet till alltihopa. Jag kunde inte låta det hända.

“It was just an health examination, nothing else”

Han undvek plötsligt min blick, precis som att han blivit sårad. Spår av ilska var som bortrövade och inget annat än sorg kunde visas i de gröna, vackra ögonen. Försiktigt försökte jag le mot honom för att förklara situationen, men min lögn fick svårigheterna att fördubblas och leendet att verka falskt.

Plötsligt föll Harry mot golvet med en smäll, något som fick mig att chockat dra efter andan och förvånas över hans drag.

“How can I know that you’re telling me the truth?”

Hans röst kändes plötsligt så osäker och sårad, precis som att han visste precis allt som försegick. Tonläget i hans röst och sorgen som visades fick mina skuldkänslor att väckas och oron att skapas då jag visste att jag var orsaken till hans plötsliga förändring.

Jag suckade åt hans ord, men bestämde mig för att låta honom säga vad han ville då det faktiskt var jag som var skurken här. Ingenting skulle någonsin ändra på det. Jag gav mig sedan efter Harry och satte mig ned på golvet bredvid honom. Mina ben placerade sig själva i skräddarställning medan mina armar föll in i fällan mellan dem, efter det granskade jag Harry med ett enkelt ansiktsuttryck och ryckte på mina axlar.

Sorgen och osäkerheten lyste igenom hans ögon och jag visste att det helt enkelt var mitt fel. Det var någonting jag absolut inte var stolt av, men jag gjorde det enbart för hans skull och det var det som räknades.

“You don’t”, avslöjade jag tungt. “You simply just have to trust me”

Återigen gjorde jag ett försök till att se in i hans ögon, men lyckades denna gången i samband med att jag lade in ett försiktigt leende. Han suckade djupt då han såg på mig, sedan lutade han sin panna mot min och ruskade sitt huvud.

“I could never live with myself if I knew that something was happening to you and I couldn’t be there to save you”, viskade han tyst och slöt sina ögon.

Tappert svalde jag och försökte dölja den skuld och sorg som fanns inom mig, sedan nickade jag med hans hud mot min och försökte le igenom smärtan.

“I know, baby”, viskade jag tillbaks.

En kall tår föll plötsligt ur min ögonglob och ned för mina kinder; orsakade darrande och osäkerhet som lades över min kropp.

“I know”

---