---

Ljusets varma strålar letade sig sin väg in genom de stora, avslöjande glasfönsterna i den inre delen av rummet. Mina ögon kisade besvärat då de distraherade mig från att utföra mitt packande, men log lätt då solen stod högt på himlen och gjorde det möjligt för mig att så småningom förflytta mig ut mot värmen och jobba på solbrännan.

En knackning avfyrad från det tunna materialet av trä störde mina tankar och fick mig att avbryta mitt packande. Då jag innan gett Harry ett av mina två extra kort till mitt rum vandrade han rakt in med ett stort leende på läpparna. Jag log tillbaka medan jag granskade hans steg med nyfikenhet, undrade vad han skulle göra här näst.

Harry hade kvällen innan lämnat mig med en kyss på läpparna och tröstande ord mumlandes i mitt öra. Han hade lovat att han aldrig skulle acceptera det förslag de kommit med och att han inte skulle lämna mig, ändå var jag osäker på de reaktioner och tankar jag hade. Jag visste att han var en stor del av mitt liv och att jag älskade honom, men samtidigt var det hans beslut med hur han skulle göra. Därför kunde jag inte ta något förgivet och inte heller pressa honom allt för hårt med hans val, det var trots allt hans liv och val.

“Get ready, baby. We’re leaving soon”

Förvirrad över orden han yttrat rynkade jag min näsa i misstroende och lade händerna vid höfterna, sedan blåste jag bort de hårstrån som skymde min syn och blickade över på honom.

“Where are we going?”, frågade jag oförstående och tittade mig omkring, men lät min uppmärksamhet falla tillbaks till hans plötsliga, spralliga leende som befann sig på hans läppar.

“You’ll see”, sa han och fumlade på föremålen han hade i handen, något jag inte hann ställa in blicken på innan jag kom på mig själv med att ställa frågor till honom han aldrig skulle svara på.

Förvirrat började jag fumla med mina kläder i jakt efter min väska samtidigt som icke förståeliga ord föll ur min mun.

“Eh, well, do I have to bring something with me?”, frågade jag då jag greppade tag i min väska och i en kort sekund stirrade upp på honom.

Det leende jag älskade så mycket befann sig på hans läppar när han smått skakade sitt huvud och skrockade lätt.

“Just the normal, beautiful you”

“I’d like to order some pizzas”, sa Harry när vi vandrat vår väg in till en pizzeria.

Doften av dess bakelser och deg hade fyllt mitt luktsinne och fått mig att sluta ögonen medan jag lugnt andades in dess ljuvlighet.

“How many can you possibly make within the next hours?”

Hans förvirrande frågor hade fyllt mina tankar då vi stått framme vid disken med ett leende på läpparna, något bagaren inte besvarat med samma glädje. Ett oförstående öga hade riktats mot Harry när bagaren hade gett honom mummel som svar och trött börjat sätta igång med maten. Harry hade dock inte tagit emot hans konstiga humör utan vänt sig direkt mot mig med ett leende. Som att han kunde läsa mina tankar skrattade han roat till och ruskade mitt huvud, sedan sa han; “You’ll see” och vände sig bort mot ett av alla bord.

Ungefär en timme senare var en enorm satts pizzor klara och placerades vant i Harrys smilande famn. Han tackade lätt för kartongerna och bad om flera, sedan betalade han för de han hade, gav mig några och sa åt mig att följa efter honom. Vi vandrade vår väg ut från portarna som förvånansvärt nog var folktomma, varken fans eller folk befann sig i närheten.

Jag undrade varför vi befann oss i det området vi gjorde med minst tjugo pizzor kartonger i våra famnar medan vi vandrade vår väg genom de mörkbelagda gatorna.

“Harry, what are we actually doing here?”, viskade jag tyst då min blick vandrade över den stilla gatan.

Längs väggarna vid de gamla byggnaderna satt få människor inkruna; kämpade för att behålla den lilla värme de hade och överleva. Jag svalde hårt då klumpen i min hals växte, osäker på över hur jag skulle reagera med deras tillstånd. Harry ignorerade min fråga som om han inte hört den, sedan satte han ned kartongerna i hans famn och tittade strikt på mig.

“Stay here, please”

Han tog sedan tag i den översta lådan i hans enorma hög, sedan vandrade han fram till en av de äldre männen i den intryckta väggen. Rädslan växte i mannens ögon då han såg Harry, precis som att han var rädd för att den så kärleksfulla pojken jag älskade skulle skada honom.

Harry promenerade med ryggen mot mig och var anledningen till att jag inte kunde se hans ansikte, ändå kunde jag se framför mig hur han la in sitt vänliga leende och hälsade på mannen. Som om allt det jag förutspått hänt så började mannen så småningom röra på munnen, men svaren var korta och gav inte mycket information.

När Harry var tillräckligt nära för att nudda honom satte han sig ned på huk och öppna locket till den rykande, heta pizzan. Fundersamt lade jag mitt huvud på sned och granskade pojkens rörelser, sedan gick det upp för mig vad hans avsikt var och ett leende föll in över mina läppar. Den skäggiga och antagligen frusna mannen framför honom ökade sina ögon till dubbla storlek då han fick syn på maten, sekunden senare nickade han hastigt sitt huvud och sträckte sig darrigt efter den efterlängtade maten.

Jag blickade över på männen i några fler minuter innan jag fick se Harry sträcka fram handen i en vänlig gest, sedan hälsade de hejdå och Harry vände sig om mot mig. Hans fötter tog honom tillbaka mot min närhet och när han äntligen var framme kunde inte mina mungipor släppa på trycket.

Ett enormt leende befann sig i mitt ansikte när Harry oskyldigt tittade upp på mig, precis som att han inte förstod någonting om varför jag kände mig så stolt som jag gjorde.

“What?”, skrattade han generat och tittade oförstående på mig.

Med ett smil på mina läppar skakade jag mitt huvud och böjde mig ned för att kyssa honom, sedan sträckte jag mig efter ett par av de kartonger som befann sig på asfalten och nickade mot gränderna längre fram.

“Come on, sunshine. We’ve got some food to give away”

“You’re such an amazing person”, utbrast jag då vi delat ut de sista kartongerna.

Jag borstade mig lätt om handen i nöd av att få bort den smuts som befann sig på min hud, sedan satte jag fart på mina fötter och började gå. Vi var återigen på väg till pizzeran för att hämta mer mat till de fattiga; gav dem en chans till överlevnad. En ytterst förvirrad blick riktades mot mig, något jag granskade i min ögonvrå när vi vandrade upp för den korta backen och vidare över asfalten.

“What do you mean?”, frågade Harry osäkert, tvekade över faktumet att jag gett honom en komplimang.

Hans förvirring spreds över hela hans kropp och fick honom att utstråla chock, men ändå var han vacker som en ängel sänd från ovan. Med ett leende ryckte jag på mina axlar och blickade över på honom.

“You do this, on your holidays, all by yourself. You’re not doing it because you want people to like you, because clearly, there’s no other people than us here to see it”

Nyfiket stannade jag våra steg och lade mitt huvud på sned, krävde svar på den fråga som snurrat runt och cirkulerat inom mig i den senaste timmen.

“Why? Why did you buy so many?”

Harry ryckte oberört sina axlar och stirrade på vägen framför sig i ett försök att undgå min blick.

“It’s not that many”, pratade han generat bort sig.

“Harry, it was for more than two thousand dollars”, kommenterade jag ärligt.

En axelryckning avfyrades återigen från Harrys håll, något som fick mig att trött sucka och försöka spänna blicken i honom.

“That’s a lot of money”

Hans plötsligt frustrerade ansikte vändes mot mig, men allt spår av glädje var plötsligt borta.

“The world is so... cruel, Jamie. It’s not fair that people have to live like this” Han suckade sedan och kliade sig bakom huvudet innan han log oskyldigt mot mig och ruskade sitt huvud. “If I have money to change that, just by buying some food to people who can’t afford it, I’m going to do it. I won’t let people starv to death if I have the power to do something about it”

Jag log åt hans svar då mitt huvud vilade på sned, sedan ruskade jag det likadant som han tidigare gjort och sökte efter hans hand. Våra fingrar länkades varmt samman och jag böjde mig mjukt fram för att kyssa hans eftertraktade läppar.

“I love you so, so much. Please never change”, viskade jag drömmande i hopp om hans eviga närhet.

“I won’t”, mumlade Harry strikt, sedan lät han sin arm omfamna min kropp och hans läppar smeka min hjässa. “I won’t”

---