Part 40. Walked these streets
“It was really nice to meet you, Jamie. I look forward on seeing you in the future”
Hennes omfamning tog väl hand om min kropp och fick mig att omges av värme i några korta sekunder. Jag log åt henne, även om jag visste att hon inte såg det, och gned lätt min hand upp och ned längs hennes rygg ett fåtal gånger innan vi drog oss undan från varandra.
“It was nice meeting you too, Gemma”
Jag hörde sedan en djup harkling som berättade för mig att det var dags att gå, något som fick mig att vända huvudet mot Harry med ett leende. Hans hand letade sig lätt in i min och flätade samman våra fingrar innan han riktade blicken mot Gemma.
“I’ll call you later, Gemma. Okay?”
En nickning avfyrades från Gemmas huvud och fick Harrys hand att ta ett stadigare grepp om min och dra mig tätt intill sig.
“Well, let’s go then. Are you ready, baby?”
Hans blick trängde sig in i min och gav känslorna inom mig panik. Bara en blick från de gröna ögonen kunde få mig att falla pladask till marken. Jag nickade som svar, gav honom ett leende och vände mig sedan om i takt till hans kropp.
“Bye Gemma!”, hälsade både jag och Harry medan vi vandrade vår väg nedför trappan och ut över trottoaren.
Vi gick ett tag i enbart tystnad, men det var inget pinsamt eller spänt läge, det var en helt perfekt, avslappnad tystnad. I min kropp växte lyckan av att ha honom vid min sida allt mer. Ingen skulle någonsin förstå min kärlek till den där pojken.
“Jamie?”, hörde jag plötsligt hans djupa röst fråga.
Jag hummade som svar och tvingade upp mig själv till verkligheten. I ett försök att få det att ske ruskade jag hastigt mitt huvud.
“I’ll have to sort some things out for an hour or two, which means that you have to walk your way home all alone. Will you be alright?”
Hans oroliga klinga vandrade genom min hörsel och fick mig att lätt fnittra till av ro. Det var hur gulligt som helst hur orolig han var av sig.
“Yes, of course. I’ve walked these streets before”
“Are you sure?”
Jag nickade självsäkert och höll min blick på vägen innan Harrys kropp slutade röra sig och drog mina fötter till ett stop. Han släppte lätt våra ihop flätade händer och log mot mig med ett vackert leende. Hans tumme rörde sig upp mot min kind och smekte lätt min hud innan han lade huvudet på sned.
“You’re the best. See you at home?”
Jag nickade återigen, allt för tagen av hans beröring. Hans leende växte allt större och fick honom att plantera en kyss på det området hans precis rört, sedan vände han sig om och vandrade bort från mig. Jag stod och granskade honom en stund, fick syn på det vackra håret studsande mot huvudet och hur hans fötter bar honom längre bort från mig. Sedan log jag, kände värmen sprida sig i min bröst och tillät sedan mig själv att vandra bort från den plats vi precis befunnit oss på.
FÖRFATTARENS PERSPEKTIV
Medan Jamie vandrade sin väg hemåt gick Harry i den motsatta riktningen. Han skulle iväg för att spendera lite tid med Will, samt prata om bandet och dess framtid. En orolig känsla uppstod i Harrys bröst när han tänkte på framtiden och allt runt omkring den. Ingen visste hur den skulle se ut, ingen visste heller ifall allt skulle vara detsamma som nu. Det var som att ett spjut stack till honom i bröstet när han tänkte på ämnet, något som gjorde att han försökte allt för att undvika det. Han visste även att han var tvungen att prata med Jamie om resten av sommaren, tiden då han skulle iväg för att delta i andra stadiet av X-Factor, men han hade helt enkelt inte lust att förstöra den stämning de nu lyckats skapa. Men han skulle berätta det, det visste han att han var tvungen till. Tiden var dock inte bestämd och han ville helst njuta av situationen så länge det varade.
Hemma vid familjehuset var allt som vanligt. Anne stod vid det gemensamma kontoret hon hade tillsammans med Bruce och sorterade några papper medan Jamies far gick runt i huset i jakt på sin dotter. Han visste inte var hon befann sig, inte heller varför hon inte var i närheten. Med en suck vandrade Bruce sin väg uppför de vitmålade trapporna med en utmattande känslan i hans bröst. Han skulle snart inte orka med allt det trubbel och utfrysande Jamie sysslade med.
Han ruskade sitt huvud i ett försök att få tankarna att vända medan han tog de sista stegen fram mot Jamies dörr och rensade sin strupe.
“Jamie?”, ropade han frågande samtidigt som han pressade sin öppna handflata mot den tunga trädörren och tryckte upp den.
Hans sinne och kropp föll i hoppet om att hitta henne så fort han lät ögonen glida över synen framför honom. Med ännu ett suckande förflyttade hans fötter honom från dörröppningen till Jamies säng där han trött slängde ner sin kropp i och lät fötterna slippa all tyngd de på senaste tiden utsatts för. Ett pipande ljud for ur ett föremål i hans närhet, något som fick honom att chockerat flämta och vända sig om. Han gick på jakt efter det pipande föremålet och vände sig förvirrat om ett fåtal gånger, sedan fick han syn på den grönt, lysande kameran på nattduksbordet framför honom. Han gav den en kort blick och lade sitt huvud på sned, sedan insåg han att det var därifrån ljudet kom och vandrade sina steg framåt mot den.
Han drog försiktigt ur den lilla sladd som kopplade samman kameran och uttaget innan han lade den i sina stora händer och återigen placerade sig på sängen. Han klickade på en av alla knappar på föremålets yta med ett huvud liggande på sned, undrandes över hur man gjorde.
Plötsligt lyste den innan så mörka skärmen upp och fyllde Bruces ögon med chock och obehag. Lätt kisade han i ett försök att få hans ögon att vänja sig vid all styrka, sedan öppnade han ögonen helt och lät blicken glida över den upplysta skärmen. Chocken fick hans kropp att fyllas med skam och orden att falla ur hans mun på bara några sekunder.
Stumt blinkade han några gånger, inte troende på vad hans såg framför sig. När några minuter sedan gått och Jamies hälsande röst ekade genom huset, insåg han vad som egentligen hänt och skakade aggressivt sitt huvud. Besvikelse blandat med ilska fyllde hans kropp och fick honom att frustrerat sucka och slänga kameran ifrån sig.
Han lät sina ilskna steg föra honom över golvet, förbi honom och ner för trappan medan kroppen bubblade av arga känslor och besvikelser. På madrassens varma yta låg den ljusa, bevisavslöjande kameran kvarglömd. På skärmen visades det som paret var så rädda för att andra skulle få reda på, det som kunde förstöra hela deras framtid.
Bilden som visades på den upplysta kameran var inget mindre än en bild på Jamie och Harry där deras läppar djupt slukade upp varandras i behov av värme. Deras lycka lyste igenom och avslöjade all deras kärlek till varandra, men det var något Bruce inte tycktes märka när hans våldsamma skrik ekade genom rummet så fort hans fötter nått nederplan.
Jag förstår inte riktigt varför han/Gemma blir så chockade/arga pga att Jamie och Harry är tillsammans, de har ju inte gemensamma föräldrar men bra är det iallafall haha! :D
Ahhhh Gud va spännande!
