“Are you okay?”

En frågande, nyfiken röst fyllde min hörsel och avbröt mig i mitt djupa tänkande. Försiktigt vände jag på mitt huvud med båda händerna omfamnande runt mina ihop-pressade ben och lade min uppmärksamhet på den bekymrade flickan vid dörröppningen. Hennes händer kramade om en svart läderväska som hon sedan hängde över axeln samtidigt som hennes blick utforskade mitt yttre. Frånvarande nickade jag mitt huvud som svar innan jag vände tillbaks det ut mot fönstret.

“I’m fine”, svarade jag lätt medan mina ögon granskade omgivningen utanför mig.

Synen av andra glada, livliga elever på bakgården fick lusten av att leva sjunka inom mig ännu en gång och hjärtat som redan var så krossat att stampas på. Aldrig hade jag mått såhär förut.

“Are you sure? You’ve been here for the last four weeks and all you’ve been doing is sitting in that windowsill, staring out on the people. The school began for a week ago and you’ve already missed a lot”

Jag lät min blick glida över glaset samtidigt som hennes ord fyllde mitt huvud. Den tjocka dimman hade lagt sig över himmeln och regn vilade i luften, men det bekymrade inte eleverna ett dugg. Hösten hade börjat komma med stora steg och de dagar som innan varit långa och varma var nu frusna och mörka. Jag lät min rosa tunga leta sig ut ur min mun och slicka de torra läpparna i mitt ansikte innan jag ryckte på mina trötta axlar. Jag var trött på allt. På livet, på kärleken, på att få hjärtat krossat. Jag visste inte hur länge till jag skulle orka med det.

“It’s been a tough month”, svarade jag henne tystlåtet med blicken fäst i de gungande träden.

Deras kronor rörde lätt på sig i takt till vindens fart och löven flög omkring i luften. En suck lämnade min rumskamrats mun samtidigt som hon skakade sitt huvud.

“Jamie, you don’t have to go through it alone. Do you want to talk to me, just say the word. The other girls will be here as well. We don’t want anyone to feel bad”

Ett ytterst litet leende uppstod på mina läppar när jag fick höra hennes löfte och fick hoppet om att livet skulle bli bättre att öka. Kanske kunde det bli bättre även om han inte var här, även om mitt hjärta helt enkelt var krossat.

“I’ll tell you what”, utbrast plötsligt Caitlin när jag inte svarat på hennes fråga.

Nyfiket vände jag mitt huvud åt hennes riktning för att granska hennes rörelser och det exalterade leendet som vilade i hennes mungipor.

“We’re going to have a girls night tonight. I’ll invite some of the girls and we’ll just... have a sleepover. We’ll be here to talk if you feel for it, but if not, we’ll just have an ordinary sleepover. Gossip, candy, movies, everything. Sounds good, eh?”

Jag nickade mitt huvud mot henne, fylld med för lite ork för att jag skulle kunna svara ordentligt. Jag visste inte heller om jag ville, men hennes omtanke var minst sagt värmande och det kändes bra att det faktiskt fanns någon här omkring som jag kunde prata med. Lätt svalde jag i samband med att mitt huvud nickades, men jag var inte beredd på den smärta som vilade i strupen. Min hals hade utsetts för obehag och en stor klump hade invaderat dess yta. Jag gjorde ett försök till att svälja bort den, men tårarna i mina ögon och smärtan i min kropp fick det att bli omöjligt.

Omedveten om vad jag själv gjorde vände jag bort mitt huvud mot henne och sökte ut genom fönstret ännu en gång. Jag ville inte att hon skulle se min smärta, hon skulle bara fråga för mycket om det ändå. En suck rymde sedan från Caitlins mun och fyllde hela rummet med spänning.

“Okay then. I’ll come and pick you up within an hour”

Jag fick kämpa för att inte falla ihop framför henne, ramla ihop på golvet och storma in i ett hemskt snyftande. Mina tänder borrade obekvämt ner sig i min underläpp och pressade för att få mig att hålla ut och försöka få tårarna att stanna i mina ögon. Jag fick kämpa mig till en svag nickning, men den tog så otroligt mycket kraft ifrån min kropp att jag inte hade kunnat åstadkomma något mer. Tappart tryckte jag mina händer hårdare mot benen, nu med en skakande överkropp. Jag försökte stå ut till att hon skulle gå sin väg, men min styrka blev mindre för var sekund och varje liten del av min kropp hade nu börjat darra av rädsla och sorg.

När allt kändes som mest hopplöst, när jag kände att jag lika gärna kunde ge mitt liv och falla ihop till marken, började hennes små fötter flytta henne bort från mig och ut ur rummet. Jag granskade henne när den ena, fria handen tog ett lätt tag om dörrhandtaget och gav mig ett leende. Sedan drog hon den intill sig och lät det klickande ljudet flöda genom bådas tankar, lämna mig ensam från omgivningen.

När hon äntligen hade gått och min styrka hade passerat över dess mätare, föll jag hopplöst till marken med snyftande ekandes mellan väggarna. Ur mina ögon rymde ostoppbara tårar som verkade vara lika stora som rymdskepp och föll ner på det kalla trägolvet min kropp befann sig på. Jag försökte kontrollera mig själv och få mig att ställa mig upp, men varje uns av min kropp stretade emot och vägrade ta upp den styrka jag behövde.

Deprimerat placerade jag min ena hand precis ovanför hjärtat och lät tårarna strömma längs mina kinder. Jag försökte förflytta mig upp till min säng några meter bort, men min darrande kropp var inte hjälpsam och det slutade med att jag föll ihop en ynka meter bort från den. Desperat drog jag ner det tjocka täcket från madrassens yta och lät det falla över min svaga kropp. Det omfamnade mig, fick mig att för en gångs skull känna värme, och fick de hårda underlaget att underlätta mot min kalla kropp.

Tårar kollapsade mot det mjuka materialet som jag med skakande händer försökte linda runt min kropp. Med snyftande från min kropp och värk från mitt hjärta klamrade jag ihop mig i fosterställning, drog täcket intill min kropp och skakade våldsamt. Saknaden av honom var större än någonsin och all isolering från omvärlden fick mig att bli tokig. Allt jag ville var att ha honom vid min sida, känna hans varma kropp tryckt mot min och hans läppar sökandes efter min hud.

Olyckligt skakade jag mitt huvud innan jag knep ihop mina ögon och försökte få tårarna att försvinna, men de var så starka och fulla med kraft att jag inte kunde stå emot. Jag var för svag.

“I need you, Harry. I need you more than ever”, viskade jag desperat fram, hoppandes på att han skulle höra mig. “Pl-please come back to me”

---