---

“I miss boys”

“I hate that this is a school for girls only”

“They can’t even come for a visit”

“This is crazy”

Jag lyssnade halvt på när tjejerna satt i en ring på stora kuddar och pratade skvaller till varandra. Antingen pratade de om det faktum att skolan faktiskt bara var öppen för tjejer eller om de killar de saknade och inte ens kunde hälsa på. Jag försökte hålla mig så långt bort som möjligt och söka mig bort med blicken, men jag kunde känna hur Caitlin då och då sneglade över mot mig för att försäkra sig om att jag mådde bra. Jag hade fortfarande inte börjat prata om varför jag var ledsen och hoppades att de inte skulle komma på anledningen heller.

Tveksamt vände jag ner mitt huvud mot mina knän i ett försök att gömma mig. Jag lät håret falla framför mina ögon och mina små, smala fingrar att leka med varandra som sysselsättning vid mina ben. I ögonvrån kunde jag känna Caitlins brännande blick, men valde att ignorera den som att jag inte känt av den. Fortfarande var mitt minne färskt ifrån när Caitlin bara för någon timme sedan kommit in i rummet och hittat mig gråtandes bredvid min säng. Jag hade varit förstörd och helt utan förmåga att prata, vilket var skönt då jag slapp en massa frågor.

Saknaden efter Harry var större än jag någonsin kunde ana att den kunde bli och smärtan i mitt bröst var för stor för att kunna beskriva. Hon hade tvingat mig upp från min fosterställning, lagt armarna runt om mig och försökt skydda mig från all den ondska jag utsattes för. Jag uppskattade all den tid och oro hon lade ner på mig, men kunde inte låta bli att tänka att det aldrig skulle hjälpa. Så länge jag var utan Harry skulle mitt hjärta aldrig kunna läka och bli helt igen.

“Jamie?”

En frågande röst väckte upp mig från min depression och fick mig att lätt lyfta huvudet. Förvirrat tittade jag mig omkring, undrande över vad de frågat mig. Alla tjejernas ögon var spända på mig och väntade tålmodigt på att jag skulle öppna min mun och tala, men jag hade varken lust eller en aning om vad jag skulle säga. Efter ett tag blev blickarna för mycket och pressen på mina axlar växte.

Obekvämt gjorde jag ett försök till att byta min bekväma position medan jag oförstående bet mig i innerdelen av min kind. Jag kunde känna en stark blodsmak uppstå bland mina smaklökar, något som jag var tvungen att skarpt hålla tillbaka för att inte avslöja.

“Why did you began here?”, frågade tillslut den röst som innan dragit in mig i samtalet.

Stumt tittade jag ut i ringen med blicken seglande över alla de frågande, men vänliga blickarna. Ännu en gång kunde jag känna hur den nu vanliga, enorma klumpen uppstod i min hals och hur tårarna samlades i mina ögon. Återigen fick jag honom på tanken, den pojken som fick mig att kollapsa helt. Jag skruvade mig fundersamt i brist på rörelser, något som slutade med att jag ställde mig upp med andan i halsen.

“Sorry, I have to use the bathroom”, förklarade jag hastigt bort mig, kämpande med mig själv att hålla känslorna i schack.

I hopp om att komma bort från mänskligheten rörde jag mig bort från folkmassan och vidare mot toalettavdelningen längre ner i korridoren. I fasa av att bryta ihop fullständigt flög min blick över alla de olika dörrarna in till rummen där flickor sov samtidigt som jag tungt svalde. Jag ville få bort den stora klumpen som hindrade mig ifrån att andas normalt, men den tycktes aldrig vilja försvinna och jag visste inte heller vad jag skulle göra åt det.

Darrigt placerade jag mina händer på den vita, ek dörren och tvingade upp den. Mina ögon fick bevittna den vanliga synen av offentliga toaletter och jag tvekade inte en enda sekund när mina fötter tog mig mot ett av båsen. Vid det laget hade tårarna börjat strömma längs mina kinder och paniken hade börjat inta min kropp. Jag var livrädd, även om jag förmodligen var tryggare här än på de flesta ställena. Allt jag ville var att ha Harrys armar lindade runt min kropp, det var allt jag bad om.

Frustrerat lät jag tårarna ramla ner medan jag tog mig in i ett av de små rummen och förvirrat stampade omkring. Min kropp var darrig och jag försökte hålla händerna under kontroll medan de olyckligt for upp mot mitt huvud i avsiktlighet att skydda mitt ansikte. Kluckande av gråt for igenom mina öron och ekade genom de tomma väggarna samtidigt som jag fortsatte att upprepa vändningarna runt om i det lilla utrymmet.

Sorgset tittade jag mig omkring, sökandes efter något att sätta mig på. Det första föremålet mina ögon fann var var toaletten som jag bara några sekunder senare befann mig på. Mina ben vilade utmattade mot golvets hårda yta samtidigt som mina armar tog stöd av låren och pressade upp handflatorna i mitt ansikte. I mitt bröst rymdes det inget annat än smärta och jag visste inte vad jag skulle ta mig till längre. Det enda jag visste var att det inte kunde fortsätta såhär.

Plötsligt hörde jag hur dörren segt gnisslade till och släppte in fötter i rummet. I desperat behov av att få vara ifred knep jag hårt samman mina läppar och hindrade sorgen från att tränga igenom. Mina ögon granskade så gott som det gick fötterna som drogs över det kalla golvet. De sökte efter något, eller snarare någon, och den någon var jag. Det var jag hundra procent säker på.

Kämpande fick jag trycka ner mina spetsiga tänder i underläppen, allt för att inte släppa ur mig det gråtande som höll på att kväva mig innefrån. När jag såg fötterna röra sig bort från mitt bås och vidare så långt att jag inte längre kunde se dem, slappnade jag av och slöt mina ögon. Jag hörde sedan en dörr öppnas som sekunden senare stängdes igen. Det var något som gav mig en bekräftelse på att hon var borta, att jag återigen kunde släppa ur mig de starka känslorna inom mig.

Ljudet av högt snörvlande och skrik av tårar ekade genom väggarna återigen och gav min kropp tillåtelse att kollapsa. Jag var för upptagen av att släppa ut all min smärta och dess skadande för att ens märka den återigen öppna dörren och de sökande fötterna. Springande ben togs över golvet och förde flickan mot mitt bås. En dörr öppnades, en chockad flicka stod bakom den och hennes ruskande huvud avslöjade hennes förtvivlad. Jag märkte inte av henne, det var som att jag var inlåst i min egna lilla bubbla och inte kunde ta mig ut därifrån.

Mina fasansfulla skrik fyllda med mardrömmar upphörde inte förrän jag kände två starka armar lindas runt min kropp. De tryckte mig mot henne samtidigt som hon gjorde allt i sin makt för att få mig att känna mig trygg. Jag hade tvingat mig själv till att öppna ögonen, men kunde inte sortera alla mina reaktioner och känslor. Jag satt som förstelnad medan Caitlin vaggade mig fram och tillbaka som ett litet spädbarn och lovade mig att allting skulle bli bra.

Tårarna fortsatte att forsa längs mina kinder medan jag stumt stirrade ut över hennes axel. Hennes varma hand rördes över min rygg i lugnande rörelser och försökte mjuka upp min stela, orörbara kropp.

“He’s gone...”, viskade jag tyst för mig själv, inte medveten om vad jag själv pratade om. “He’s not coming back”

Jag stirrade blankt ut mot väggarna framför mig samtidigt som svidandet av tårar droppade ur mina ögon.

“He left me. He didn’t come after me”

Plötsligt sänktes min barriär och jag fick tillgång till min förstörda och plågade hjärna. Tankarna började arbeta och försökte få mig att förstå situationen, men ingenting hjälpte. Min rörlighets förmåga var som stulen och varje del av min kropp var som förstelnad.

“He said that he loved me...”, viskade jag förtvivlat, inte vetande vart jag skulle ta vägen. “And now he has left me. He said that he’d never leave me, he said that he loved me”

Rörelser upprepades över min rygg innan min kropp utsattes för hastigare vaggande från Caitlins ledande armar.

“What happened to you?”, mumlade hon oförstående, förtvivlad över situationen då hennes vän satt som förstelnad och utan förmåga att kommunicera med omvärlden.

 

“Are you sure that you’re okay?”

Caitlins oroliga röst ekade genom mitt huvud samtidigt som hennes bekymrade blick vandrade över synen framför sig. Trött nickade jag och lade ett extra lager med täcke om mig, försökte att skydda mig från all fara som jag tycktes utsättas för.

“Yes, I’m fine. Like I said, it’s been a tough month”

Caitlin suckade åt mitt svar, skakade sitt huvud och placerade sig precis brevid mina fötter. Madrassen tog emot från hennes tyngd och fick mig att lätt lyftas upp av den plötsliga förändringen.

“Drink this”, uppmanade hon beordrande och räckte över en kopp te till mig.

Motvilligt tog jag emot den och förde den mot mina läppar. Jag lät den varma vätskan snudda mina läppar och sedan vandra sin väg genom min kropp. Jag slöt mina ögon och njöt. Den gjorde sitt jobb bra, den höll mig lugn och fyllde mig med värme.

“This is not good for you, Jamie”, bekymrade Caitlin sig suckandes och skakade sitt huvud. “I’ve never seen anyone like that before... I couldn’t make you stop, it was impossible. You just kept going”

Tyst stönade jag och lade ifrån mig tekoppen hon precis gav mig. Jag lät mina ögon söka igenom hennes, osäker på om jag ville berätta det som snart skulle segla ur min mun.

“I don’t know what’s wrong with me, okay?”, suckade jag tungt. “I just can’t stop thinking about this one thing. It keeps going in my head, over and over again. It forces me to relive that painful moment once again and... I just can’t control myself anymore. It’s too painful to even think about, even worse to re-live it”

Caitlins plågade blick såg in i min medan hon skakade sitt huvud. Hennes hand nådde sekunden senare mig och fick den varma chocken att inta min kropp. Hennes beröring fick mig att hoppa till då känslan direkt överfördes till min kropp och avslöjade den värmen och allvarlighet hon bar runt på.

“I’m going to help you through this, Jamie. I’m not letting you do it alone”

---